Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden


Sen i höstas har jag försökt få till ”äventyrsdag” en dag i veckan. Det går inte alltid att göra längre utvsvävningar för jobbet behöver få prioriteras när det ställs på sin spets. Men jag har en längtan och prioriterar högt, brottar in, tid att vara ute i naturen mycket. Ensam. Upptäcka. Njuta.

Idag. Idag höll jag fri. Och det var sol. Och jag var så peppad för att testa en sträcka jag fått höra så fint om, den mellan Mölnbo och Järna. Därtill har jag sprungit på en del leder här i Mälardalen men jag är inte så bekant med Sörmlandsleden. Och ville få in ett långpass. Win win win!

Sträckan Ulriksdal- Mölnbo- Järna- Ulriksdal- förskolan

Jag klev upp som vanligt vid 06, drack kaffe och tassade iväg vid 07.00 (fastnade i ett korsord, bah!). Hann med cirka 8 kilometer i min fina Ursviksskog innan jag provianterade med kaffe, juice, bröd och frukt vid Ulriksdal Station. Kallt och soligt och fint!

Åkte tåg till Mölnbo som ligger på Gnestalinjen. Det tog ungefär 1,5 timme så jag hann beta av lite jobbmail och annat.

Väl framme hade jag druckit upp kaffet. Och mycket juice. Jag var kall och nå så sjukt kissnödig. Fick nästan panik och ingenstans såg jag något som var öppet. Fick springa in i en skogsdunge i panik. Failz!

Det var markerat bra fram till där leden startade vid idrottsplatsen och sen var det bara som att springa in i en annan värld. Underbart fin stig längs vattendrag och sjöar. Solen sken, det var stilla och tyst och bara jag som tassade fram.

Blev lite förvirrad efter 5 kilometer där man kunde välja en annan rutt men förstod inte om den sen gick ihop…så fortsatte mot Järna. Tog en sväng på en runda kring en mosse och sen fortsatte leden genom ett gammalt gruvområde. Det blev mycket stopp och titta och inte optimalt ur träningssynpunkt tänkte jag på men det gjorde inget!

Efter cirka 19 kilometer var jag framme i Järna där jag inte hade bra timing med tågen men roade mig med att köpa mer frukt, mer bröd, lite russin och fyllde på vätskeblåsan.

På tåget hann jag fika och svara på lite jobbmail igen och väl framme i Ursvik var det väldans stelt. Jag håller på och bygger upp distans igen och kroppen ställer upp men knotar lite.

Jag tassade runt där en sväng för att få ihop de 4 mil jag bestämt mig för och svängde sen av mot förskolan och kunde hämta tidigt.

Några tips för ett dagsäventyr

  •  Se till att någon vet var du är och om du som jag oftast är ensam kanske vill du skicka uppdateringar. Jag använder appen Glympse och skickar till min man var jag är då och då så han vet.
  •  Riskerar du att bli blöt om fötterna och det är minusgrader- ha ylle närmast!
  • Jag övar på att äta för att kunna äta under mina långa lopp. Idag hade jag med mig banan, russin och hyfsat vitt bröd. Vatten i vätskeblåsa och BCAA-tabletter. Ta med det du kan och vill äta, det är tråkigt att bli hungrig!
  • En torr underställströja, en mössa och en dunjacka är bra att ha med för att kunna dra på efteråt på tåget eller om du behöver vänta någonstans. Eller om något händer!
  • En påse för att ta med skräp- visst lämnar vi bara fotspår?

Jag ska definitivt ta den här fina rundan igen och fortsätta upptäcka Sörmlandsleden på mina vardagsäventyr. Tänkte lägga in bilder för det var så otroligt vackert men de hamnar på sniskan?? De finns på min Instagram @ansofisticated.

Utonjut på er! / Annie


Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår


Hej!

Det var ett tag sen och allt är mitt fel även om det hade varit underbart att få lite mer respons från Runners World också. Jag har trots allt haft bloggen här sen.. 2012? Det är 8 långa år och under vilka jag ur ett löparperspektiv gjort en del som det varit härligt att få skriva om. Som till exempel:

  • Co-startat Sveriges första ultralopp för välgörenhet
  •  Sprungit 3 st 100-miles varav ett på sub 20 hr
  • Gjort flera löparäventyr, som att springa hela Padjelantaleden på under 70 timmar
  • Tipsat om energiupplägg både för och under och efter lopp och träning.

Det var så länge sen jag skrev så jag visste inte om min inloggning funkar men det gjorde den. Så jag känner mig lite som en.. hackare! Jag hackar mig in på Runners World Sverige och börjar skriva igen. Får se om jag blir stoppad…eller om någon ens märker det.

Hur som. Jag fick en kommentar om att någon hittat min blogg här och läst och verkligen uppskattade den och jag har genom åren fått så fina berättelser och kontakter härifrån, fastnade i gamla minnen och framförallt läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg på Trailrunner Mag av Katie Arnold och då vaknade lusten att skriva igen.

Om löpning bortom klockor och senaste skorna. Om löpning bortom sekunder och trösklar. Om löpning bortom jämförelser. Om löpning bortom prylar, piller, pryttlar. Om den löpning som jag vet att jag delar med många av er. Den vi verkligen behöver mer av.

Den enkla löpningen. Den som känns, som inte mäts.

Den som upplevs snarare än loggas som en siffra.

Den som får oss att växa i oss själva, får oss att känna oss pyttesmå och jättestora, inte på samma gång för båda känslorna ska ha sin tid.

Den löpningen som inte går igenom på Instagram men kan väcka förnimmelser där.

Den löpningen som kan ske i gamla R90 (men är de inte bäst?) och tubsockar. Där skon är viktig för att skydda mot marken, inte för att rädda ett löpsteg.

Löpningen som ibland fyller livet, ibland hjälper oss att hålla ihop i det.

Kanske, för några av oss, den löpningen som tar oss till vår gräns. Där jag varit och dit jag vill igen. 100 miles är gränsen nu igen, känns länge sen, nästan övermäktigt men ändå… ett underbart äventyr framför mig.

Den löpningen, jag tror ni vet vad jag menar. Ni gillar den också. Jag tror vi behöver mer av den.

Om den vill jag skriva, jag hoppas ni vill läsa.