MEST LÄSTA

Race Report High Coast Ultra – I call it a comeback


High Coast Ultra  var min 40-års present. (En av dem, har 365 dagars ursäkt att hitta på saker under flagg ”jag fyller 40”). Och jag har drömt om det här loppet länge! Eller- drömt om den här naturen. Höga kusten- världsarvet, wow!

För ungefär två månader sen drog jag något i baksidan av benet när jag sprang. Rehab av nerven gick framåt så vad var nu detta? Jag fick hjälp av bästa Filip på Access Rehab som identifierade ett muskelfäste. Helt ok att springa men det skulle ta tid. Jag sprang! 6 trevande, stapplande mil på TEC där till slut värmen tog kål på mig. Men kroppen höll fint. Däremot har jag haft ont och Filip sa att det skulle ta 8 veckor. Det trodde inte jag på men som alltid fick han rätt- det tog nästan exakt 8 veckor för smärtan att försvinna. Hela TEC kändes det i vartenda steg och den är kvar om jag stretchar i vissa lägen men ungefär en vecka innan start försvann smärtan när jag sprang. Phu!

Livet har varit i fokus och när livet är med stort L då är löpningen en lugn fristad. Måste vara kravlös. Korta regelbundna pass i skogen för att tanka energi. Inte direkt långpass att prata om men fick till några fina backpass och ett helt ok långpass med mycket backar, gång och ösregn. När jag berättade för min man om distans och kupering sa han bara ” ja det DÄR är du inte förberedd på”. Han känner mig bättre än mig själv, har varit support sen jag sprang min första ultra 2011.

Jag hade gärna kört halva distansen för jag insåg ju att jag absolut inte var redo för något som var tuffare med så lite träning. Men se den distansen var borta i år. Då återstod att inte starta, eller starta och göra sitt bästa. Som jag skrev i inlägget innan detta- det går att försöka och göra sitt bästa. Det är ingen ide att sitta med massa ursäkter utan man lägger dem åt sidan, för de är bara i vägen under loppet, och så ställer man sig på startlinjen och kör tills det inte håller längre.

Så mina förberedelser fick helt enkelt  handla om att ställa in mig mentalt på att vara i rörelse väldigt länge. Det var målet. Att vara i rörelse jätte, jättelänge.

Och visst hade jag trots att jag inte tränat som man borde några års rutin att förlita mig på. En stark och frisk och HEL kropp. Det är inte fy skam! Gott om tid, utsövd, glad, tacksam, känslosam men med en enorm längtan till att få möta sig själv på det sätt man får under ett ultralopp. Inte alltid ett härligt möte som jag skulle få inse men ett ärligt möte ändå.

Innan loppet

Jag reste upp med tåg, buss o buss. Banarbeten! Hade med mig dator och hade en del jobb att beta av men såg också till att slumra. Åt kokt ris i buljong, lite kyckling, frukt, många isglassar. Snälla saker för min lättretade mage. Hängde med rutinerade Henrik och kom fram till ett varmt varmt Örnsköldsvik. Lite trött o svettig. Bytte om och försökte börja få lite loppfokus men det var lite svårt. Svårt med kvällsstart. Hade en bekant otrevlig känsla i magen under dagen och ja, självklart fick jag lingonvecka tre timmar innan start. Jag brukar vara lite deppig dagarna innan och sen blir jag ofta ganska dålig första dygnet. Rörelse hjälper absolut men 13 mil är kanske inte bästa doseringen av det. Men igen- bara ställa om mentalt, jag kan inte göra något åt det, jag kan bara välja att hantera det.

Trevligt samtal på bussen till start om livet, utmattning och hur löpning kan hjälpa skingra tankar och samla dem. Vi kom fram till Hotell Höga kusten och utsikten fick mig att börja längta efter att få komma ut i naturen, att få sätta igång.

Outfit: Mina slitna Altra Superior tror jag de heter, Falke kompressionsstrumpor, samma par som 2016, ett par korta tights, ett gammalt linne jag fått av syrran och en t-shirt över. Hade en Haglöfs LIM-series vindjacka som behövdes vid starten- det blåste vid Höga Kustenbron.

Min Ultraspire Omega rygga, även den har år på nacken. Vätskeblåsa och den obligatoriska utrustningen samt energi som jag sen förstås inte fick i mig. Jag hade min gamla löparklocka på för att ha koll på vad klockan var men startade den inte. Kikade också på pulsen som ju var ovanligt låg.

Alltid härlig stämning vid start. Lite testosteronstint och prylgalet på sina håll som alltid. Det reder ut sig längs loppet har jag lärt mig under åren.

Starten gick i den vackra varma kvällen. Jag tassade iväg och blev hög på den fina naturen. Hamnade i ”tåget” där man tassar efter varandra på led och jag får som många andra lite panik. Klev åt sidan och släppte förbi och fick springa för mig själv. Kroppen kändes väldigt bra men det var ju ingen att gå på med 12,5 mil kvar.

Hamnade i samtal med Lasse från Umeå- så trevligt. Loppets finaste kilometer där vi bara rann utför en slänt men sen var det klappersten och stenar till förbannelse. Tog det lugnt, försökte dricka och börja äta. Det fina försommarkvällsljuset var härligt.

Första kontrollen var vid 3,8 mil. Då var det massa mygg och jag började känna av kroppen som undrade var duschen och sängen var?  Så här länge brukar vi väl inte vara ute?  3,8 mil med massa backar- nu var det väl ändå klart? Inte riktigt… Pluggade in musik i öronen och fick lite runners high. Kom också i fatt Kristian och Anna och fick så mycket energi av att tassa fram och prata med dem där i den dimmiga disiga natten. Jag och Anna hade inte träffats innan men oj vilket fint möte.. möten! Vi hängde flera gånger längs loppet. Vanligtvis är jag en riktig ensamvarg, en true  lonesome runner men det här loppet fick jag tanka energi av andra när jag inte räckte till själv.

Så kom illamåendet. Jag visste att jag borde äta men kunde inte mäkta med mackorna med honung jag hade. Det enda jag kunde tänka mig var juice och godis och hade inte så mycket sånt. Började bli yr och pulsen var väldigt låg hela tiden. Men mådde bra i kroppen och hade bestämt att så länge jag inte hade ont någonstans utöver det vanliga man får vid såna här knasäventyr så skulle jag fortsätta.

Jag tillät mig gå massor, hade ju inte bråttom. Var ju inställd på att använda maxtiden och tycket det var lite spännande att jag skulle vara igång så länge- aldrig varit igång i över 22 timmar.

Loppet kändes också som det bestod av flera olika delar eftersom det blev under en så lång tid för mig med både natt och dag. Att se solen gå upp, soldiset genom träden. Fåglarna som kvittrade allt högre. Ja det var faktiskt magiskt och jag visste att jag skulle få energi av det. Det kändes lite som att börja om!

Det var aldrig problem med energin i kroppen, det var problem med farten. Jag mådde illa när jag tog i så det blev sakta mak och det var verkligen kuperat. Tillät mig inte tänka på hur långt som var kvar, bara foka på nuvarande mil och njuta av naturen.

Det blev en varm dag. Runt kl 8.30 passerade vi en mack och både jag och Kristian som låg lite framför mig tvärsvängde in där. Jag drog den godaste isglassen någonsin men fick inte riktigt i mig juice.

Tuggade på framåt och visste att vi snart skulle komma till Skuleberget som jag ju hört mycket om. Vätskekontrollen där, nummer 2 var vid 74 kilometer. Soligt och varmt, många pausade men jag brukar aldrig sätta mig ned. Det borde jag gjort förstår jag i efterhand- det hade nog blivit bättre med illamående då.

Otroligt fint bemötande vid stationerna med omtänksamma och engagerade funktionärer. Därtill andra löpare som man verkligen kände delade samma kamp!

Salt och vätskemässigt var jag faktiskt ok. Nu började matandet i värmen upp mot Slåtterdalsskrevan som väl är den mest fotade passagen. Här var det mer andra människor i rörelse och en lite annan känsla mot den lugna tysta natten. Jag hade det verkligen drygt energimässigt här. Jag är värdelös i värme och nu hade jag nästan 8 mil i benen också.

Men då kom jag ikapp Anna, Stefan och Olle och vi hade supertrevligt en stund. Det gav verkligen energi, nya löparvänner, fint! Man kommer ganska snabbt förbi artigheter när man kämpar såhär. Diskuterar magrörelser och dippar som att man go way back.

Vi matade på. Allt är helt ärligt lite rörigt här för mig. Jag försökte njuta av naturen, få i mig sportdryck och godis. Mata på till vätskestation tre som var vid 92 kilometer. Här var det mat – potatismos, korv, räksallad. Inget av detta var ju relevant för mig utan lite chips, cola, toabesök och så vidare.

Lite skogsbesök när magen trilskades åt båda håll men jag fick energi så fort jag pausade. Inga problem att fortsätta men herregud vad långsamt det gick. Pust.

Ett tag var jag helt själv. Det kändes som jag bara matade upp och ned och kom till, vad som såg ut som, samma strand. Markeringarna, såg inte de lite gula ut? Var jag vilse? Var var alla andra? Var var jag? F*n också. Men så skymtade jag Anna framför mig och snart kom jag till sista vätskekontrollen. Phu! Men nu var det inte mycket kvar av mig. Jag mådde så illa. Anna tvingade i mig en banan. En ”tvångsbanan”. Den stannade nere. Petade i mig lite chips och satte mig faktiskt ned en stund och det var nog räddningen. Fy sjutton gubbar. Såhär låg har jag aldrig varit någonsin på något lopp i hela mitt liv. Nästan lite lustig känsla mitt i misären.

Men sen så. Sen joggade jag iväg och kunde äntligen börja tänka att det faktiskt bara var 18 kilometer kvar. Skärpning! Jag fick faktiskt styrfart och kom ikapp Anna, Stefan, Olle och Kristian på en asfaltsraka. Jag är återuppstånden ropade jag och så började vi mata uppför det näst sista berget- Kalottberget. Blev peppad av en kille som skulle paceat en annan löpare.

Herregud. Jag var för trött för att vara trött. Jag orkade inte ens fundera på att stanna. Jag bara gick. Joggade lite. Gick. Uppför uppför uppför. Sen utför utför utför, genom skog, säkert massa stenskravel igen och så var vi faktiskt inne i Örnsköldsvik.

Nu var klockan sent. Jag höll inte så noga koll längre men jag var väldigt klar. Ett till berg kändes väldigt onödigt. Jag var otroligt nöjd med min prestation och mitt kämpande. Skulle hotellet vara på vägen och väskan i närheten hade jag lätt tagit den och sagt tack och bock. Men det fanns ingenting som inbjöd till att bryta i närheten. Oh no.

Däremot en stig som gick uppför och en terräng som inte gav någon indikation om hur nära målet var. Otroligt vacker utsikt uppe på berget och för en stund kunde jag ta in och njuta av hela situationen. Inga fler km- markeringar då de sista kilometerna skulle vara snitslade. Nu var jag ROCK BOTTOM. Mest handlade det nog om, inser jag, att jag inte visste hur långt det var kvar och det blev för mycket för skallen. Solen gassade och vi matade uppför. Lugna trygga Kristian kom ifatt mig och fick höra på mitt värsta gnäll. Kan man bara få gå i mål nu, pustade jag och var nästan grinfärdig. Kristian var också trött.

Jag visste att vi skulle till en parkering och blev jätteglad när jag såg en gammal husvagn. Det visade sig vara ett stort klippblock och jag blev lite fnissig av hur slut jag var. Så kom vi till parkeringen och hurra tänkte vi. Men sen visade det sig att snitslarna fortsatte. In i terräng igen. Nedåt. Och vi såg Örnsköldsvik och jag fick lust att ringa tävlingsledningen för att fråga hur långt det var kvar. ”Jag vill inte veta” sa Kristian och vi fnissade lite och kom ut på en grusväg med en skylt ”800” som pekade till vänster. Nu var jag så skeptisk till allt så trodde inte på det. 800 meter? Really? Vi såg inget som liknade ett mål och jag hade verkligen gett upp. Jag bara gick. Men! Vi mötte några som hejade och sa ”målet är där framme”. Jag vägrade tro på dem men … det var det. Under hoppbacken, högt uppe på Varvsberget över Örnsköldsvik. Och i vanliga fall brukar man ju kunna uppbåda energi att ”ultraspurta” i mål (man springer men med ben som är dysfunktionella). Men inte denna gång. Jag joggade över mållinjen och tänkte bara på att jag måste få vatten om jag nu ska kräkas.

Slängde mig på marken nära ett dike om jag skulle kräkas, hela världen snurrade. Fick vatten av Thomas, en av funktionärerna, (jag tror du heter Thomas, tack för all pepp). Jag låg där en stund och det kändes som allt rätade ut sig i kroppen. Det slutade snurra, jag behövde inte kräkas. Drack lite vatten.

Gick in inomhus och … allt kändes helt ok. Kroppen var ok. Jag kunde inte äta mat men fick i mig lite vindruvor och tortillabröd. Mer vatten. Otroligt fin service i mål med mat och skjuts ned till stan.

Jag mådde faktiskt riktigt bra nu. Inte tu tal om att äta men kroppen kändes ok. Stelt förstås men helt ok. Jag har, precis som vid Ursvik Ultra eller för mina 6 mil på TEC kollat min tid. Jag vet att jag kom in under 24 timmar, klockan var runt 9 när jag höll på med överdragskläderna. Det känns helt ointressant- jag klarade mig runt, det räcker för mig!

Thomas skjutsade ned mig, Anna, Kristian och Daniel till stan, jag tog en kopp te på hotellet, checkade in, fick en morgonrock, duschade och inspekterade kroppen: Påbörjan till en blåsa under en fot i övrigt ingenting. Inte en skråma. Yogade lite och skulle svara på sms och skriva tack i sociala medier men fick en väldigt sorglig nyhet som jag ska skriva ett annat inlägg om. Jag kom lite av mig och dessutom så somnade jag som en sten. Sov 8 timmar rakt igenom, vaknade med känslor som var på två ändor av spektrat glad och ledsen samtidigt. Just då kändes det fantastiskt att veta att jag skulle få äta frukost tillsammans med fina Anna som jag träffat igår. Det fick jag och fick gratta henne till hennes fina lopp och försökte peppa till att köra ett 100 miles. Klarar man High Coast Ultra klarar man nog vad som helst!

Tack! Alla som roddade loppet. Otroligt fint anordnat och vilket fantastiskt bemötande. Tack alla andra löpare jag fick träffa. Vilken insats ni gjorde!

Efteråt

Jag har mått väldigt bra i kroppen, den tog inte så mycket stryk eftersom jag rörde mig så långsamt. Däremot har jag vilat i en vecka nu. Bara joggat lite två gånger och kört lite rörlighet. Självförtroendemässigt var detta så viktigt för mig. Jag har rehabbat så länge så jag tvivlat på om jag någonsin ska kunna köra ett långt lopp igen. Men nu vet jag att jag klarar nästan vad som helst. Energimässigt ska jag också börja tänka att jag ska förlita mig mer på att faktiskt inte äta så mycket, jag klarar mig ändå. Jag har sån noja över att kräkas men jag behöver vänja mig vid att illamående hör till.

Jag är så taggad för nya långa löparäventyr nu och nu när jag själv känner att jag själv springer långt igen blir det roligare att inspirera andra. Håll utkik på min Instagram @ansofisticated för jag kommer dra igång en ultrautmaning för dig som är sugen på att komma igång med att springa längre.

Tack för att du läste, tack för att du springer.


High Coast Ultra- hur man inte förbereder sig och hur man rättar till det


Jag har drömt om High Coast Ultra i flera år. Problemet är att mina drömmar inte gör skillnad på min formstatus då eller nu. Det bara känns som en härlig grej att ta sig 13 mil och 3500 höjdmeter genom det här fina världsarvet.

Så länge loppet är på horisonten behöver inte visionen bli så verklig. Det är långt borta. Härligt och spännande känns det, de få gånger man kommer ihåg att justeja jag ska springa där i juni. Det är långt dit!

Man har en del att göra. Maj månad är en hel story  i sig. Man kom 6 mil på Täby Extreme Challenge, man får till ett hyfsat 25 km långpass där och två veckor ut från loppet lyckas man pussla ihop runt 6 timmar av gå och jogga med några skidbackar.

Man är, för en gångs skull, snäll mot och nöjd med sig själv,, man hade inte fixat mer.  Men redo för 13 mil är man inte.

Vips är loppet inte så långt bort och man börjar boka tåg, boka hotell. Först svårt komma på vilken natt man ska sova när man ska vara borta två nätter men ju kommer på att man springer en hel natt- ah! Billigt! Men jobbigt! Man läser tävlingsPM och

DÅ.

Inser man hur jobbigt det här faktiskt är. Man skriver lite i halvpanik till sin goda rutinerade ultravän Jan-Erik som bekräftar att det är jättejobbigt och ja det kommer ta dig ett dygn typ. Minst tänker jag.

Man drar i sig lite rödbetsjuice för det funkar ju men det är lite som en droppe i ett hav av ork som ska till.

Man har alltså inte förberett sig och att prata om sig själv i tredje person gör att det känns lite lättare, vad är det där för en stolle kan man tänka då när man inte säger ”jag”.

Men jag Ann-Sofie har en del resurser att ta av ändå. Kanske de viktigaste tre resurserna faktiskt:

1) Jag är hel. Jag är inte skadad. Jag har varit, fy sat*n vad jag har fått slita och jag klockar upp 1,5 år men nu har jag inte ont när jag springer. Det kommer nog börja göra ont i vänster baksida under loppet men att starta smärtfri, det har jag inte gjort vare sig på TEC eller på Ursvik Ultra. Det är en styrka.

2) Jag är mentalt stark. Jag längtar ju till att få se det här fantastiska området, naturen, att se solen gå upp. Att bara få tänka på att röra på mig. Jag har ingen tid att passa. Jag ska bara röra mig framåt, jag kan gå och jogga utan press.

3) Jag är tacksam. Jag är tacksam att jag kan sätta mig på ett tåg och fundera på vad jag ska äta och dricka och hur jobbigt det kommer bli. Jag ska vara extra tacksam för jag tänker på Terese och hennes familj och även om vi haft det tufft på flera sätt så har jag just nu ingenting att klaga på och stegen kommer få mer kraft av att tänka på henne. Det värker i hjärtat av orättvisa, frustration och smärta när jag tänker på er.

Vad du än ska ta dig för- se om du kan känna lite extra tacksamhet för att just kunna göra det du ska göra. Livet är inget att ta för givet. Någonsin!

Thread gently out there / Annie


Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF

Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF


Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie

 


En lång rehabresa till ända- Race report Ursvik Ultra 45


Det här känns alldeles fantastiskt. Jag har sprungit ett lopp. Det var 1,5 år sen och då bröt jag Sätila Trail efter 6 mil av två anledningar:

Det akuta var att jag sträckt insidan av knäet. Det mindre akuta men det som var anledning till att jag sträckte knäet var att mitt vänsterben inte funkade. Hade inte funkat jättebra på flera år faktiskt, har alltid haft lite problem med vänsterbenet. Jag har varit förskonad från skador. Aldrig haft något muskulärt, inget löparknä, hälsporre eller något löparrelaterat men min ischiasnerv har stökat till det och i november 2017 så insåg jag att det. går. inte.

Jag fick börja om. Jag hade varit hos flera olika terapeuter som hade lite olika förklaringar och råd. Inget hade funkat. Nu bad jag om råd från en jag litar på och han sa ”Filip på Access Rehab Vasastan”. På den vägen är det. Jag har bara varit där några gånger dessa cirka 17 månaderna men det har gjort all skillnad.

Jag gör inte så mycket nytt men har slutat hålla på med avancerade 3D-övningar. Jobbat med rumpan. Jobbat med steget. Andningen. Det mentala, för det här har satt sig i skallen nå jävulskt.

Bakslag. Börjat om igen. I somras kom jag en dag upp i 30 km totalt med flera pauser.

I höstas har jag prioriterat företaget och inte tränat så fokuserat. Det har gått ok att springa men varit struligt ibland mellan. Haft svårt att sitta länge Dålig aktivering i rumpan.  Men sprungit regelbundet utan direkt förhoppning.  Men efter nyår började jag iallafall sikta att springa längre på horisonten. Inte för att jag trodde att jag skulle klara det. Men för att jag längtade så mycket. Jag kör ju aldrig med träningsprogram utan har en papperskalender där jag på sina ställen skriver ned distanser jag vill klara, aldrig fart. Men försöker mest springa mycket i terräng,

Ursvik Ultra går utanför dörren. Nästan bokstavligt talat. I min hemmaskog. Om jag skulle testa mig så skulle det vara här. När allt självförtroende i löpningen var borta så behövde allt annat vara väldigt bekant.

Jag lyckades tre veckor ut få till ett långpass på 26 kilometer som kändes ok både under och efter. Nerven är alltid igång och ”på vakt” men jag mådde bra efteråt. Så jag bestämde att jag skulle köra trots att jag verkligen inte haft kontinuitet.

Men så på ett annat lätt joggpass någon vecka senare sparkar jag i en sten och det tjongar till i baksida lår, högt upp i skinkan. Tror det är nerven men den ger sig inte. Bokar en tid med Filip till två dagar innan loppet. Går igenom kroppen och tittar med ultraljud men där syns ingen skada någonstans. Men testerna säger något. ”Hördudu det är muskelfästet säger han”. Jag blir så glad att det inte är nerven, som alltså nu mår ganska gött, så jag vill typ high-five’a honom. Han bara skrattar åt mig- ”är det bra det tycker du?”.

Jag blir så förundrad eftersom en av mina favoritövningar är ganska tuffa hopp med explosivitet och de har gått bra med bara lite känning- det är alltså absolut ingen direkt skada, men det är irriterat och då blir signalerna lite konstiga mellan muskel och hjärna och blir man trött blir det större skaderisk.

Kloka Filip råder mig att inte springa men om jag ska springa så ta det för sjutton lugnt. Jag tänker att jag såklart inte ska springa- om nu nerven mår bra ska jag väl inte riskera en annan skada, jag som aldrig haft andra problem.

Men. På lördagen efter en maffig, spretig jobbvecka är det enda jag vill göra att springa långt  och länge i skogen. Få vara i det där monotona med rörelse framåt i pannlampans sken. Verkligen längtar till det. Så strunt i benet tänker jag. Jag tar det lugnt. Blir det några veckor TILL av rehab så må det så va hänt. Jag behöver det här.

Smyger ned till starten där jag träffar lite ultravänner. Gör mig iordning, allt känns ovant, har glömt byta tights och har ”mysbyxtights” på mig, udda strumpor, allt är lite hejkon bejkon men inne i huvudet är allting solklart. Vad jag ska äta, hur jag ska springa. När startsignalen går så bara bubblar det inom mig. Jag börjar tjoa och bara känner ”det här kommer gå sk**bra” trots att jag verkligen inte har distansen i kroppen.

Ursvik Ultra har tre distanser, 75 km (5 varv), 45 km (3 varv) och 15, (1 varv). Första start för 75 är 15.00. VI startar 17.00 och solen är på väg ned, det är soligt och blåsigt men en vacker stjärnklar och månklar kväll. Banan är ganska torr men också lerig som attan på sina håll och några partier is.

Mitt fokus det första varvet är bara att känna om det faktiskt går att springa? Hur ont kommer det göra? Tanken är att gå i backarna för att inte reta fästet men jag går inte, Jag tassar långsamt runt och njuter av att det är dagsljus fortfarande. Det känns helt ofantligt bra men vet att när det gör det ska man ta det lugnt. På ultralopp har man inte råd att dra på sig syra tidigt. Det dubbelstraffar sig sen.

Kommer in för varvning där jag snittat 7.00-fart på den kuperade banan och är på ett jättegott humör. Svårt att äta som vanligt men de har en för mig ny sportdryck som inte är så söt- den fyller jag två mjuka 5 dl. flaskor med, tar med lite bananbitar och så ut igen. Tassa tassa. Sätter på musik och ser fram emot att vara i min spellista i mörkret resten av loppet. Hejar lite på de jag passerar och de som passerar mig. Men vill helst vara i min bubbla. Väntar på att det ska kännas segt men det kommer inte. Tittar på löjligt långsamma kilometertider på andra varvet och tänker att hallå- det spelar ingen roll! Pulsen är låg och stabil, jag är jättepigg och superfokuserad. Jag får inte ramla det vet jag, då kommer baksidan gå bananas. Tass tass. Nu känns Arons backe riktigt brant men sen känns det bra igen, Men min pannlampa är värdelös. Jag ser inte konturerna på marken och blir feg och det går långsamt. Men som sagt, inte bråttom. Dricker regelbundet, försöker äta lite banan och lite Umara bars men har en stark fettdrift så behöver mest vätskan och lite kolhydrater för skallen.

Blir passerad av två killar som snackar isländska- grymt peppande språk. Skojar lite med dem men springer själv säkert 14 av av de 15 kilometerna på varvet.

Kommer in för andra varvningen efter ett långsamt varv. Bara ett varv kvar, hur är det möjligt? Plockar på mig lite banan, fyller sportdryck, dricker en mugg blåbärssoppa och tassar iväg.

Nu säger kroppen till att det här är mycket längre än vad den är van vid. Men det gör inte ont. Någonstans. Det är bara stumt. Men jag tassar på, går bara i de värsta backarna och där det är mycket rötter och jag inte litar till mitt dåliga ljus. Jag tar inte slut på något sätt det går bara så långsamt i terrängen. Där det är flackt springer jag på i min vanliga joggfart men sen går det så långsamt igen. Tillåter mig börja räkna ned när det är 10 km kvar. Bara låter mig sugas in mot mål. Och vad händer då? 1,5 km från mål sparkar jag i, inte ens en sten, utan något vid den lilla plankbron för er som vet. PANG. Faller och tänker att nu smäller det. Men inget. Det är som att den spänning som varit i muskeln i benet faktiskt försvinner där och då. Nu är det bara hemåt och om någon filmat mina sista 500 meter så såg det inte ut som jag just avverkat 1000 höjdmeter och 44.5 kilometer. Jag dundrar in i mål med armarna över huvudet och är så lycklig så jag kan grina. Jag höll. Det höll. Benet höll. Muskeln höll.

Jag bara står där och undrar vad sjutton som hände? Det gör inte ont någonstans. Det är som att det onda är borta överallt. Och det visar sig inte vara endorfiner för idag, 24 timmar senare snart så gör det fortfarande inte ont någonstans. Stel. Seg. Sömnig av sömnbristen men … känner mig helare än innan start.

Det var ett jättefint arrangemang, topp support i mål o varvning. Tack för det!

Några bra saker jag tar med mig är:

Mitt fokus och det mentala upplägget.

Det jag måste ändra är:

Pannlampan! Den är 6 år gammal. Det går inte. Visade ljuskäglan i mål och Jonas som också sprang tyckte också den såg värdelös ut.  Låt vara att jag ogillar att köpa nya prylar men ny pannlampa blir det.

Nu är jag jättetaggad för att faktiskt börja träna för längre lopp igen. Inte med träningsprogram utan känsla. Med känsla och glädjen i att springa som ledstjärna. Tacksamheten att kroppen, just nu, verkar hålla för såna här äventyr ändå.

Men lovar skriva lite tips, tricks och insikter.
Ursvik Ultra banan är magiskt fin. I höstskrud är den ofta torr och färgsprakande, Blir du sugen på att springa den? 5, 15 eller 50 kilometer så är du varmt välkommen första helgen i oktober då vi kör Tjejmarathon där. Som är öppet för både tjejer och killar förstås!

Så. en race report. Vem hade kunnat tro det?

Må så gott, tassa fint därute!

 


Worklife Balance är inget man hittar

Worklife Balance är inget man hittar


Vem har det egentligen? Vad är det?

Begreppet började användas någongång på 70- 80-talet och enligt Wikipedia är det en term som beskriver balansen som en individ behöver mellan tid för arbete och andra områden i livet.

Det stämmer också med den definition som OECD har där de faktiskt följer Worklife Balance i de 36 länder som ingår i OECD (Organisation  for Economic Co-operation and Development). Där ligger Sverige bra till. En av åtta individer i OECD-länder jobbar mer än 50 timmar i veckan. I Sverige står det att vi lägger 15,2 timmar per dygn på ”leisure and personal care”. Däri ska vår löpning ligga för övrigt.

Begreppet worklife balance, eller balans mellan arbete och privatliv som det ju faktiskt heter på svenska, är ju inte lika svartvit längre när digitalisering gör att många rent fysiskt går från jobbet men kan fortsätta jobba annorstädes.

Det som OECD mäter tar heller inte hänsyn till hur vi mår under de här timmarna. Man kan ha worklife-balance på pappret, men de flesta av oss håller nog med om att det likt hälsa är något man upplever både fysiskt, mentalt och socialt.

Jag möter begreppet ur fyra dimensioner

För egen del- min egen worklife balanace

Bland mina vänner

Ur min yrkesroll där jag jobbar med, och märker ett enormt fokus från företag på, att hjälpa medarbetare till just balans mellan arbete och privatliv.

Och så genom det jag läser, både i studier och forskning såväl som i sociala medier.

Jag har den stora äran som sagt att få jobba med att stötta människor till att prestera hållbart. Jag gör det genom stöd både på organisationsnivå, ledarskapsutveckling och medarbetarstöd med fokus på hållbart självledarskap.

Och sen har jag förstås min egen fajt för att få till den här balansen. Att älska att jobba och lätt dras med i att ta på sig för mycket. Att låta osäkerhet över ens egen prestation följa med lite överallt. Att samtidigt vara trygg i insikten att det verkligen inte är antal timmar man jobbar som gör skillnad, utan vad man gör med dem och vad fritiden faktiskt ägnas åt. Vara trygg i sina prioriteringar och ha sin inre kompass välrattad för det allra mesta.

Och jag tycker jag lyckas bra. Jag önskar som de flesta att ”det fanns mer tid”, jag har ibland dåligt samvete för att jag tycker jag ska vara en bättre mamma, ibland för att min planering i jobbet kör ihop sig och för att …ja nä faktiskt. Inget annat. Har lyckats släppa det. Men det är inget som bara löste sig och nu är det inte ett problem längre. Så funkar det inte med worklife balance. Tror jag. Här är några insikter jag gjort genom mitt arbete och intresse för just det här med att klara av att ha ett jobb och ett liv på sidan om som kan vara hållbara, kännas meningsfulla och ge välmående både för sig och tillsammans

1 Det handlar om att leva sina värderingar

Det är få som har värderingar som rimmar med att tokhetsa på jobbet så det känns som annat får stå tillbaka, att sätta sin träning före familjen eller att inte ta hand om sin hälsa. Ju mer man landar i sina värderingar, alltså vad som är viktigt för mig och vad jag vill stå för, desto lättare är det att ta beslut och agera efter dem i sin vardag. Det är din inre kompass och dina värderingar för dig sällan mot ohälsa. De tar dig hem från jobbet, får dig att lägga bort mobilen när du träffar någon du verkligen vill träffa och de gör att du inte dömer dig själv som person när senaste intervallpasset blev en timme på soffan.

Att följa sina värderingar ger inte en räkmackaresa genom livet direkt. Det kräver mod, att vara obekväm och kanske rädd då och då men de leder dig rätt och när du tittar bak på dagen, veckan, året så ser du att du gjorde rätt. De hjälper dig vara och välja hållbart.

2 Det är inget man hittar, det är något man får jobba med hela tiden

I ett samhälle där det känns som man sugs in i osäkerhet, konsumtion, prestationshets och allmän känsla av otillräcklighet får man träna sin hållbarhet som en muskel. Hela tiden vända blicken och känslan inåt- är det här rätt för mig? Är det här vad jag vill stå för? Tar det här mig dit jag vill?

3 It’s the relationships baby

Ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar timmar man inte jobbade. Ångrar att man inte nojade lite mer över den där rapporten man lämnade in. Att man inte tränade lite mer. Det handlar om relationer. Det är hur vi tar hand om dem som speglar hur vi agerar på våra värderingar. Den med oss själva. Den med vår familj. Våra vänner. Hur vi möter de vi inte känner som korsar vår väg. Tiden vi tar till att ta hand om relationer. Hur närvarande vi är när vi har chansen att vara det. Klara av att vara ickedömande mot andra. Och mot oss själva. Då kan vi släppa ned axlarna. Då kan vi andas. Och när vi andas kan vi hitta balansen.