MEST LÄSTA
Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden

Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden


Det har verkligen varit sparsmakat med nummerlappsaktiviteter den här våren och för egen del har löpningen kommit mer och mer att handla om att få vara ute i naturen för mig själv. Missförstå mig rätt, jag älskar ultratävlingar men det finns en tid för det och när det funkar med övriga livet och en annan när man kanske bara vill springa ut och Ronjaskrika lite. Länge.

Men jösses vad jag går igång på när någon tänkt till, tänkt utanför lådan, som att det inte fanns en låda utan man bara ” Det här skulle vara häftigt att göra”.

Så verkar Thomas aka ”Ultratrail tre toppar” tänka och resonera.

När jag hittade hans lopp (nja, kändes för mig mer som ett organiserat ultraäventyr även om det tävlades av andra) så kände jag bara att JA! Det här vill jag göra. Och den känslan är helt styrande i mitt löparliv.

Ett tvådagars självförsörjt äventyr på 60 + 60 kilometer. Från Trosa till Stockholm på Sörmlandsleden. Bära allt själv för att både äta och sova och laga mat. Oj så skoj!

Endast 30 deltagare för att kunna hålla avstånd och vara ”Coronasäkrat”.

Den första funderingen är ju naturligtvis om man är redo för 12 mil på två dagar? Det visste jag att jag var. Jag är långsam som attan men jag är väldigt uthållig och får jag bara sova lite så brukar jag vara redo att tassa iväg igen dagen efter det jobbigaste av långpass. Att däremot springa med 6-8 kilo på ryggen gör jag inte till vardags så det ställde jag raskt om träningen till.

Jag har ju sprungit/snabbhikat både genom Padjelanta och på Kungsleden med hyfsat mycket packning (5-8 kilo) så jag packade helt enkelt min 30-liters fjällrygga och så tog jag på mig den och sprang en del lite längre pass under maj.

Obligatorisk utrustning var all energi för 12 mil, möjlighet att laga varm mat, ett tält och sovsäck eller liknande. Det var en del frågor och funderingar just kring vad som kan kvalificera som utrustning, intressant!

Ju närmre loppet desto varmare insåg vi att det skulle bli. Jag beslöt att ta med min räddningsbivvi istället för mitt enmanna lättviktstält och täljde till en tältpinne med grenar som ett Y som fick tjänstgöra som tältpinne. Däremot visste jag att jag skulle bära ganska tungt med mat då jag behöver äta ordentligt efter första dagen framförallt.

Jag kände mig väldigt redo fysiskt och mentalt. Gick igenom vad som skulle kunna bli ett problem och kände mig lugn på både navigering med karta, skavsår från skor och rygga (får sällan skav av skor då jag har grymma strumpor och vana fötter och sällan köper nya skor.). Energiplanen fick anpassas till att det skulle vara närmare 30 grader och då vet jag att jag mest vill dricka. Hade Umara sportdryck hemma samt en från Train Eat Live som inte smakar så sött. Tog med MASSOR av de två för att kunna dricka energi.

Jag räknade på att ha med mig ca 9 000 kcal med fördelningen 2500 kcal för 10 timmar i rörelse dag 1 samt middag 800-1000 kcal och 5500 kcal för dag två med frukost 500 kcal (sämst på frukost, vill bara ha kaffe och springa iväg och börja äta sen) och 5000 kcal för 12 hr löpning där jag vet jag behöver något stadigt till lunch. Jag bakade frallor med majs- och dinkelmjöl och gjorde marmeladmackor av dem för att försöka äta som lite mer fast men jag visste att det skulle vara svårt om det var varmt. Då fungar Tutti Fruttigodisar och sportdryck bäst för mig.

På bussen från Liljeholmen träffade jag flera av de som skulle springa. Satt och pratade med supertrevliga Robin på vägen till Trosa och hann inte bli vare sig nervös eller fokuserad.

Solen stekte vid starten där vi fyllde på vatten och fick en härlig briefing av Thomas. Sen tassade vi iväg klockan 12.00 genom det vackra sommarlandskapet. Det blev snabbt ganska utspritt och jag pratade lite med ett väldigt roligt gäng med tre grabbar.

Alla hade verkligen olika lösning på packning och hade tolkat den obligatoriska listan lite olika. Ett par till exempel delade tält så bara en av dem bar det. Roxen, kungen och hjälten som sprang genom Sverige till förmån för Tjejmarathon, hade en liten löparrygga. Jag var väl en av de tyngre packade och hade ungefär 7 kilo på ryggen.

Kände direkt att värmen slog hårt, jag är väldigt dålig på värme och under mitt andra lopp någonsin, en halvmara i Bracknell i England blev jag superdålig. Jag tar det ju alltid lugnt så det gjorde jag än mer nu. Njöt av den vackra naturen, av det fina i att vara på väg med allt man behöver på ryggen för det älskar jag!

Vi hade några cut-offtider att förhålla oss till. En båt över Skanssundet efter cirka 3 mil för det första. Som gick flera gånger visade det sig sen, pust! För jag tog en felsväng i en kohage och sen tog det så lång tid ändå så jag fick ta båt nummer två men var inte ensam om det. Då hade vi alltså tre mil i benen. Att sätta sig ned. Och sen resa på sig. Ta på sig den varma, svettiga ryggsäcken när solen gassar, klockan är 17-ish och ha 3 mil kvar. Well. Man måste älska äventyret.

Men efter det hade jag en väldigt fin kväll. När solen började dala så kom energin tillbaka. Det gick inte fort men jag reste mig som en Fågel Fenix ur min värmesvacka. Plaskade i allt vatten jag passerade, struntade i tiden, lyssnade på hög musik och hade runners high.

Gjorde ett klantigt val av källa där jag blev orolig för vattentillgången framåt och fyllde på vatten från en väldigt murkig källa. Det tog dessutom tid men bara en stund senare hittade jag klarare vatten och fick göra om hela proceduren.

Med kanske en mil kvar såg jag en lång ryggtavla längre fram. Jag och en trevlig kille (förlåt glömt ditt namn!) hade haft sällis ett tag. Han hade en stooor tung fjällrygga på sig med ett tungt tält och jag var så imponerad av hans ork.

Han framför oss, Hampus visade det sig, hörde oss inte. Jag ropade flera gånger men han var djupt i sina hörlurar. Till slut vände han sig om och hoppade till när han såg oss. Sen tog vi sällskap den sista biten till Rudan där vi skulle övernatta. En magiskt fin kväll. Vi var nog sist i mål och klockan var väl över 22.00. En stor gräsäng med tält och löpare som vilade upp sig och umgicks- härligt!

Loppet var alltså helt självförsörjande förutom några vattenstationer men stämningen var som en riktigt energigivande sportdryck.

Jag tog ett dopp och tvättade av mig, kände mig ändå pigg och helt ok och sugen på min misosoppa med nudlar. Hade trevligt sällskap och såg fram emot att sova gott på mitt sköna liggunderlag och i min dunjacka jag unnat mig att ha med.

Så värst många timmar sömn blev det ju inte förstås men när solen strålade rätt in i ”tältet” vid 06.30 var jag ändå pigg och redo. Kaffe på gasköket, varmt vatten att hälla över musliblandningen och bara att tvinga i sig trots att jag inte gillar att äta tidigt. Supertrevligt att prata med de andra löparna, så mycket äventyr många har gjort, inspirerande!

Solen kokade. Det kändes helt ok i kroppen men värmen var redan klockan 09 vid starten väldigt påfrestande. Jag tassade iväg och tänkte att jag får verkligen ta det lugnt och dricka ordentligt.

Lugnt tog jag det men det dröjde inte länge förrän jag började känna mig för varm. Svårt att äta och få i energi. Benen var helt ok men det var svårt att ta i.

Pausade mycket. Kylde ned mig men det blev bara jobbigare och jobbigare. Huden var snustorr och varm. Det kändes helt oöverstigligt att hålla på hela dagen i den här värmen med den varma ryggsäcken på.  Började tänka konstigt och blev osäker på vägen vilket var helt onödigt för det var tydliga instruktioner- följ huvudleden! En stund hade jag lite sällis med både Jesper och sen Hampus och Robin och det hjälpte verkligen att distrahera tankarna.

Men jag kunde liksom inte hänga med. När jag närmade mig Handen var det enda jag kunde tänka på att få bada. Härifrån kunde jag ta pendeltåg hem…. Det lockade lite för mycket. Efter Handen går leden ut i Tyresta Nationalpark och där är det inte läge att bli dålig. Jag pausade och trots att Hampus, Robin och Jesper peppade som attan så fanns det inget i mig som ville fortsätta där och då. Messade Thomas, arrangören, som tyckte det lät som ett vettigt beslut.

SURT. Surt direkt. Jag ville dessutom inte alls bada utan hade frossa och var mest putt. Men hade fint sällskap en stund av Robins fru Karin och blev lite distraherad.

Väl hemma var jag, och det händer sällan, tvungen att lägga mig och pusta ut och det tog ett tag innan jag mådde ok. Fysiskt och muskulärt – helt ok ganska tidigt. Jag är en uthållig ardenner!

Reflektion är att:

  • Det kändes rätt att bryta ur säkerhetssynpunkt.
  • Det är såna här äventyr jag älskar
  • Det är stor skillnad att springa med säg 1 kg versus 7 kilo i terräng
  • Jag vet ju att jag måste öva på värme. När jag ringde min man och sa att jag brutit sa han ”ja du är ju ganska urusel på värme älskling” (Med mycket kärlek, han har stöttat min löpning sen vi träffades).

Om du är nyfiken på energiupplägg och packning så kommer jag skriva ett separat inlägg om det senare.

Tack Thomas och Louise och era funktionärer för ett oförglömligt fint äventyr. Kika gärna in här och läs om Thomas andra påhittiga lopp.

GRATTIS till alla fantastiska bedrifter under loppet och TACK för att jag fick hänga med er!

Thread gently out there! / Annie

 

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott


Ja hur hänger de tre ihop egentligen? Vi reder ut det.

Det här var tänkte jag skriva men banne mig det ÄR året då jag är tillbaka inom ultra på riktigt. Tillbaka för mig är att jag ska klara 100 miles igen.

Siktet var inställt på 100 miles på TEC i Täby i april och jag vet att man aldrig står där på startlinjen och känner sig redo utan det kommer alltid bakslag, sidoknockar och fallgropar.

Först kände jag av en förkylning och i mitt jobb står jag ofta inför grupper och är beroende av min röst så jag ”fegvilar” så fort jag känner av något. Där rök en vecka.

Sen var jag lite väl utmanande med min känsliga korsrygg på landet. Klippte med motorhäcksax över huvudet, lutad framåt. Klippte vidare. Klippte tre granar. Körde lite rygg. Kände något. Strunt i det.

Tisdag veckan efter. Lite styrka. Lite upphopp? Jajemen. Lite stelt. Hoppa på och så …PANG. Alltså verkligen PANG. Hela ryggen låser sig och jag kommer inte vare sig ned eller upp. Är som tur var några hundra meter hemifrån och haltar hem. Gråter av smärta och har svårt att röra mig över huvud taget. Med hjälp av Louise Gottlinds tips via telefon som handlar om rörelse rörelse rörelse, värme, smärtstillande så lyckas jag få bukt med det. Jag gick och gick och gick. Satt nästan ingenting.

En vecka senare joggar jag några kilometer. Med smärta, men det skulle vara ok. Joggade lite till dagen efter.  Det blev bättre! Jogga mer. Lite till. Testade lite fart.

Men frågan var ju om jag skulle kunna starta på Ursvik Ultra? Det saknades väldigt mycket långpass. Oftast springer man dem ju inte en vecka innan själva loppet men jag kände att jag behövde testa, och jag vet att jag återhämtar mig bra. Så lördag en vecka innan joggar jag två varv på Extremen. Låååångsamt gick det, både av val och att jag verkligen tappat syreupptag, den lilla jag hade jobbat upp.

Jag tänkte att jag byter till 45 kilometer men så såg jag att starten då gick 18.00. Och jag ville starta på eftermiddagen så jag lät platsen vara kvar på 75 kilometer och tänkte att jag DNF efter 4 varv.

Det var lite nojigt. Ryggen var fortfarande stel och jag kände mig så otroligt ur form. Men det var underbart att komma till starten och heja på alla, träffa några ultrakompisar och det var en otroligt vacker och solig kväll i skogen. Jag tassade på och försökte njuta. Långsamt gick det men på tredje varvet kände jag mig stark.Lite av den där känslan jag hade för länge sen. Ultrastark! Men vips dog min alldeles nya pannlampa… Fick nödlösa genom att lysa med mobilficklampan i 6 långsamma trixiga kilometer in till varvning där min älskade man hade fått springa ned till start och lämna barnens enkla pannlampa. Ut på sista varvet och det kändes bara stelt och jag såg väldigt dåligt. När jag kommit cirka 6 kilometer gav jag upp. Fysiskt och mentalt. Tassade tillbaka till starten med bra musik i öronen och försökte peppa mig själv till att ha genomfört ett riktigt bra långpass- längre än jag tagit mig på en dag sen juni förra året. 52 kilometer- ändå!

Lite surt att inte komma fyra varv, men skönt idag när allt känns helt och ok. Tusen tack Ursvik Ultra för ett toppenarrangemang som alltid. Visste ni att det är Sveriges första ultralopp? Sen 2000 har man varit igång.

Men Mallory då?

Jo det har säkert för många varit svårt att sortera tankarna kring Coronavirusets effekter. För egen del har det aldrig varit svårt att se löpningens roll i mitt liv, speciellt dessa dagar. Att för det första inte orsaka eller drabbas av smitta. Att sortera tankar. Att … fortsätta göra det man älskar.

Men hur mycket tid och energi känner jag att jag kan lägga på det nu? Ja förvånande mycket ändå. Det ger kraft till att göra mer av annat.

Och i veckan släppte jag och Boel ett poddavsnitt som vi spelat in om mentala verktyg och fokus. Vi pratade om våra respektive fritidsintressen och jag blev tvungen att fundera över den där frågan som man ofta får när man berättar att man frivilligt springer tills det gör ont överallt, tånaglarna ryker och allt bara estetiskt är så långt från Svansjön man kan komma på samma planet.

Jag saknar ofta ett enkelt svar. Det blir invecklat, filosfiskt, existensiellt och knasigt på samma gång.

Men så läste jag om George Mallory som gång på gång försökte ta sig upp på Mt Everest på 20-talet (det förra). Det pågick inget Coronavirus då, mig veterligen, men livet var nog inte en dans på rosor ändå.  Trots det skulle han upp på ett berg, lockades av äventyret. Varför? Frågades han av en tidningsjournalist. ”För att det ligger där”. Det var ju inget svar på frågan. Eller så var det ett svar. Ett svar som definierar oss som människor. Ett svar en människa kan ge när hon har basbehoven på plats. Ett svar som kan leda till intressanta diskussioner, om perspektiv, om vad man lägger tiden på.

För egen del blir ultralöpningen en paus som i sig ger kraft och energi åt resten av livet. Livet som händer på alla de sätt man både kan och inte kan ana. Tills vidare, springer jag vidare. Sköt om er!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.


Bild: Från paus vid Njunjes på Padjelantaleden i somras.

Det händer inte under de strukturerade passen. Inte när jag fokuserar på tid. Distans. Intensitet. Hastighet. På prestation.

Inte när jag pressar ur mig. Ska nå något. När jag har fokus på vad jag ska ut med. När jag ska genomföra. Prestera.

Det händer på de långa, lugna passen. När det handlar om att tappa tiden. Där distansen blir vad den blir. En intensitet på en nivå som möjliggör att ta in och uppleva omgivningen.

När jag kan titta upp och omkring. När blicken är mjuk och vid. När det handlar om att ta in. Ta in skogen. Marken. Luften. Naturen. Länge. Länge.

Då. Då känns det som naturen kommer in i kroppen. Den etsar sig fast på näthinnan, känns i hela kroppe.. Känslan stannar kvar efteråt. Känslan av naturen i kroppen. Den snarare än siffror. När man tagit in snarare än pressat ur.

Pass som stannar kvar i kroppen. De tror jag vi behöver fler av.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden


Sen i höstas har jag försökt få till ”äventyrsdag” en dag i veckan. Det går inte alltid att göra längre utvsvävningar för jobbet behöver få prioriteras när det ställs på sin spets. Men jag har en längtan och prioriterar högt, brottar in, tid att vara ute i naturen mycket. Ensam. Upptäcka. Njuta.

Idag. Idag höll jag fri. Och det var sol. Och jag var så peppad för att testa en sträcka jag fått höra så fint om, den mellan Mölnbo och Järna. Därtill har jag sprungit på en del leder här i Mälardalen men jag är inte så bekant med Sörmlandsleden. Och ville få in ett långpass. Win win win!

Sträckan Ulriksdal- Mölnbo- Järna- Ulriksdal- förskolan

Jag klev upp som vanligt vid 06, drack kaffe och tassade iväg vid 07.00 (fastnade i ett korsord, bah!). Hann med cirka 8 kilometer i min fina Ursviksskog innan jag provianterade med kaffe, juice, bröd och frukt vid Ulriksdal Station. Kallt och soligt och fint!

Åkte tåg till Mölnbo som ligger på Gnestalinjen. Det tog ungefär 1,5 timme så jag hann beta av lite jobbmail och annat.

Väl framme hade jag druckit upp kaffet. Och mycket juice. Jag var kall och nå så sjukt kissnödig. Fick nästan panik och ingenstans såg jag något som var öppet. Fick springa in i en skogsdunge i panik. Failz!

Det var markerat bra fram till där leden startade vid idrottsplatsen och sen var det bara som att springa in i en annan värld. Underbart fin stig längs vattendrag och sjöar. Solen sken, det var stilla och tyst och bara jag som tassade fram.

Blev lite förvirrad efter 5 kilometer där man kunde välja en annan rutt men förstod inte om den sen gick ihop…så fortsatte mot Järna. Tog en sväng på en runda kring en mosse och sen fortsatte leden genom ett gammalt gruvområde. Det blev mycket stopp och titta och inte optimalt ur träningssynpunkt tänkte jag på men det gjorde inget!

Efter cirka 19 kilometer var jag framme i Järna där jag inte hade bra timing med tågen men roade mig med att köpa mer frukt, mer bröd, lite russin och fyllde på vätskeblåsan.

På tåget hann jag fika och svara på lite jobbmail igen och väl framme i Ursvik var det väldans stelt. Jag håller på och bygger upp distans igen och kroppen ställer upp men knotar lite.

Jag tassade runt där en sväng för att få ihop de 4 mil jag bestämt mig för och svängde sen av mot förskolan och kunde hämta tidigt.

Några tips för ett dagsäventyr

  •  Se till att någon vet var du är och om du som jag oftast är ensam kanske vill du skicka uppdateringar. Jag använder appen Glympse och skickar till min man var jag är då och då så han vet.
  •  Riskerar du att bli blöt om fötterna och det är minusgrader- ha ylle närmast!
  • Jag övar på att äta för att kunna äta under mina långa lopp. Idag hade jag med mig banan, russin och hyfsat vitt bröd. Vatten i vätskeblåsa och BCAA-tabletter. Ta med det du kan och vill äta, det är tråkigt att bli hungrig!
  • En torr underställströja, en mössa och en dunjacka är bra att ha med för att kunna dra på efteråt på tåget eller om du behöver vänta någonstans. Eller om något händer!
  • En påse för att ta med skräp- visst lämnar vi bara fotspår?

Jag ska definitivt ta den här fina rundan igen och fortsätta upptäcka Sörmlandsleden på mina vardagsäventyr. Tänkte lägga in bilder för det var så otroligt vackert men de hamnar på sniskan?? De finns på min Instagram @ansofisticated.

Utonjut på er! / Annie



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår


Hej!

Det var ett tag sen och allt är mitt fel även om det hade varit underbart att få lite mer respons från Runners World också. Jag har trots allt haft bloggen här sen.. 2012? Det är 8 långa år och under vilka jag ur ett löparperspektiv gjort en del som det varit härligt att få skriva om. Som till exempel:

  • Co-startat Sveriges första ultralopp för välgörenhet
  •  Sprungit 3 st 100-miles varav ett på sub 20 hr
  • Gjort flera löparäventyr, som att springa hela Padjelantaleden på under 70 timmar
  • Tipsat om energiupplägg både för och under och efter lopp och träning.

Det var så länge sen jag skrev så jag visste inte om min inloggning funkar men det gjorde den. Så jag känner mig lite som en.. hackare! Jag hackar mig in på Runners World Sverige och börjar skriva igen. Får se om jag blir stoppad…eller om någon ens märker det.

Hur som. Jag fick en kommentar om att någon hittat min blogg här och läst och verkligen uppskattade den och jag har genom åren fått så fina berättelser och kontakter härifrån, fastnade i gamla minnen och framförallt läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg på Trailrunner Mag av Katie Arnold och då vaknade lusten att skriva igen.

Om löpning bortom klockor och senaste skorna. Om löpning bortom sekunder och trösklar. Om löpning bortom jämförelser. Om löpning bortom prylar, piller, pryttlar. Om den löpning som jag vet att jag delar med många av er. Den vi verkligen behöver mer av.

Den enkla löpningen. Den som känns, som inte mäts.

Den som upplevs snarare än loggas som en siffra.

Den som får oss att växa i oss själva, får oss att känna oss pyttesmå och jättestora, inte på samma gång för båda känslorna ska ha sin tid.

Den löpningen som inte går igenom på Instagram men kan väcka förnimmelser där.

Den löpningen som kan ske i gamla R90 (men är de inte bäst?) och tubsockar. Där skon är viktig för att skydda mot marken, inte för att rädda ett löpsteg.

Löpningen som ibland fyller livet, ibland hjälper oss att hålla ihop i det.

Kanske, för några av oss, den löpningen som tar oss till vår gräns. Där jag varit och dit jag vill igen. 100 miles är gränsen nu igen, känns länge sen, nästan övermäktigt men ändå… ett underbart äventyr framför mig.

Den löpningen, jag tror ni vet vad jag menar. Ni gillar den också. Jag tror vi behöver mer av den.

Om den vill jag skriva, jag hoppas ni vill läsa.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in