Här är vinnaren av #mittbästalöparminne

Här är vinnaren av #mittbästalöparminne


Alla löpare har ett glimrande minne av en oslagbar löpupplevelse. Det handlar inte nödvändigtvis om den gången man sprang snabbast, utan kan lika gärna vara den gången man överraskande lätt kom in i andra andningen, såg den mest slående utsikten, var härligt lätt i steget, hade den trevligaste stunden med löparkompisen, upplevde vårens första skogspass efter ett ösregn, när skogen doftar som mest… Minnen av de där speciella gångerna då löpningen är värd all sin möda.

Med den motiveringen bad vi er läsare att dela ert bästa löparminne med oss. Tack för alla härliga bidrag, det var ett svårt val. Men vi säger stort grattis till lottlu som med sitt inspirerande löparminne vinner en Garmin Forerunner värd 2 400 kronor.

Här hittar du fler löparminnen direkt via instagram


Yogarörelser som förebygger löparskador
Världens tio bästa maraton!

Världens tio bästa maraton!


Vilken lätt uppgift, tänkte jag när jag läste mailet från chefredaktören. Att plocka ut världens tio bästa maror är ju som att stjäla en energikaka från ett litet barn! Men snart insåg jag att uppdraget i själva verket var minst lika tufft som Västerbron på andra varvet i Stockholm Marathon. Det finns så otroligt många lopp som förtjänar en plats på listan.

Dessutom har jag knappt sprungit mer än en bråkdel av det digra smörgåsbord av lopp som världen har att erbjuda. Jag har ju ännu inte sprungit i städer som Berlin, London, Rom eller Tokyo. Drygt trettio länder, alla femtio amerikanska delstater och fem kontinenter finns däremot på mitt CV, så förhoppningsvis kommer jag ändå ganska nära sanningen.

I min bedömning har jag använt mig av tre parametrar, där varje kategori kan ge tio poäng: Löpupplevelse (bana och publik), organisation (service för löparna, vätskekontroller, expo etc.) samt logistik (tävlingens ”lättillgänglighet”, resa, logi etc.). Men då samtliga maratonlopp på min tio-i-topplista fick högsta möjliga poäng (10+10+10=30) så har jag rankat dem utifrån utslagskriteriet ”antalet svordomar jag avlossar om jag tvingas avstå loppet ett år”. Här följer topplistan, med det absoluta favoritloppet som avslutning – planetens bästa maraton – enligt mig alltså.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 12 2013.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:


Film: Airia – löparskon man inte kan gå i

Film: Airia – löparskon man inte kan gå i


– Våra tester visar att Airia fungerar oavsett om du sätter i hälen, hela foten eller tån först i ditt löpsteg, säger Mattias Geisler, VD för Airia Running. Sulan på Airia är asymmetrisk och har ingen höjdskillnad (0 mm drop) mellan hälen och mittfotens utsida, men sex millimeter höjdskillnad från hälen till mittfotens insida. Konstruktionen ska bland annat ge bättre respons i löpstegets alla faser och en kortare kontakttid med underlaget, enligt Airia. Men då skon endast är utvecklad för löpning fungerar den inte att promenera i.

Försäljningen planeras börja under våren 2014 och riktpriset är 1 500 kronor. Vi återkommer med ett test.

Airias hemsida hittar du här


5 tips som gör att du får ut det mesta av löpträningen

5 tips som gör att du får ut det mesta av löpträningen


Bästa… tiden att springa
Om du vill få kontinuitet i träningen är det bäst att springa tidigt på dagen. En undersökning från Mayo Clinic i USA visar att människor som springer på morgonen tenderar att träna mer kontinuerligt än andra.

Bästa… sätten att springa utför
Många av oss tenderar att luta oss bakåt och bromsa när vi springer utför backar. Men tricket är att luta med lutningen. I flacka utförsbackar är det bäst att luta sig lätt framåt och låta steget bli längre och snabbare, med landningar på mellanfoten. I branta utförsbackar är ett kortare steg och en högre stegfrekvens bättre. Slappna sen av och låt gravitationen sköta resten.

Bästa… musiken att springa till
Forskare har kommit fram till att löpare som lyssnar till musik under pass på en submaximal intensitet (under 90 procent av max) upplevde ansträngningen som lägre, hade lägre mjölksyrakoncentration i blodet, lägre syreförbrukning och bättre löpekonomi än löpare som sprang utan musik. Nyckeln är att välja musik med en rytm som passar stegfrekvensen.

Bästa… sättet att höja mjölksyratröskeln
Den fart du kan hålla vid mjölksyratröskeln är nyckeln till din prestationsförmåga på distanser från 5 kilometer till maraton, enligt coachen Greg McMillan. Han rekommenderar ett pass som blandar intensiteter strax under, på, och strax över mjölksyratröskeln.
– Man får en hel timmes löpning, men variationen gör att passet inte blir lika slitsamt, säger han.

Tröskelpass á la McMillan

  • Värm upp i lätt tempo 10-15 minuter.
  • Spring 20 minuter i det högsta tempo du skulle kunna springa ett två timmar långt lopp i. Jogga 2-3 minuter.
  • Spring 10 minuter i det högsta tempo du skulle kunna springa ett en timme långt lopp i. Jogga 2-3 minuter.
  • Spring 5 minuter i det högsta tempo du skulle kunna springa ett 30 minuter långt lopp i.
  • Varva ner 10-15 minuter i lätt tempo.

Bästa …rådet
Vila på vilodagarna. 

 


Ät och spring rätt under jul och nyår

Ät och spring rätt under jul och nyår


Det betyder i förlängningen att vi tio år senare har gått på oss fem kilo, och då kan man börja tala om problem. Så vad ska vi göra åt det? Bojkotta julen helt? Helt orealistiskt. Då är det bättre att lägga upp en plan. Följ våra råd både vad gäller motion och julmaten, och du kan fira jul med gott samvete. Och inleda det nya året i god form och utan extrakilon.

ÖVERLEVNADSSTRATEGI 1 – Var realistisk – och inte överambitiös
De flesta av oss som springer ser ett antal lediga dagar som ett hav av träningsmöjligheter. Vi lägger upp ambitiösa träningsplaner som bara har ett fel – de är alltför ambitiösa. Det betyder att de nästan med säkerhet kommer att spricka. Och då blir vi oftast så deprimerade att vi helt struntar i att träna. Så lägg upp en plan, där du nöjer dig med att springa högst varannan dag, kanske upp till en mil, och i måttligt tempo. Och det där med att vara realistisk gäller i allra högsta grad också om julmaten. Unna dig allt som du tycker om men undvik att frossa – och undvik att äta när du inte är hungrig. Om du för artighets skull måste äta, när du egentligen inte känner för det, så ta bara en symbolisk portion.

ÖVERLEVNADSSTRATEGI 2 – Planera i förväg
Detaljplanera din träning redan före julhelgen så du vet vad du har att följa. Då kan du ju också se vilka dagar som är helt omöjliga att träna på. Vad gäller maten kan du också planera, t ex att bara ta en portion och framför allt bestämma redan i förväg vad du inte tänker äta. Du bör alltså inte följa stundens ingivelse.

ÖVERLEVNADSSTRATEGI 3 – Skriv upp både träning och vad du äter
Den som är van vid denna form av bokföring – både vad gäller mat och träning – vet att det stimulerar till att genomföra det som man beslutat sig för. Och att dag för dag kunna följa att föresatserna blivit verklighet stärker verkligen självförtroendet. Annars är vågen ett ganska pålitligt hjälpmedel.

ÖVERLEVNADSSTRATEGI 4 – Planera den kommande säsongen
Redan nu kan du besluta vilket lopp du ska ställa upp i och vilka målsättningar du ska ha, och därmed kan du också göra ditt träningsupplägg. Och eftersom du har ganska gott om tid, kan du utnyttja småstunderna till styrketräning och smidighetsträning hemma i vardagsrummet. Och om vädret tillåter, så kan du kanske dra iväg på en härlig skidtur eller ge dig ut på en skridskoutflykt.Och är vädret alldeles omöjligt, så kan du ju leta upp något gym där du kan ägna några timmar åt styrkemaskinen, löpbandet, roddapparaten eller träningscykeln. Det är bara att välja.



Bästa passen för att höja ditt syreupptag!

Bästa passen för att höja ditt syreupptag!


  • Bäst för…mycket vältränade löpare
    Tre minuter långa intervaller i hastighet motsvarande tävlingsfart på 3-5 kilometerslopp, med två minuter joggvila mellan. När mycket vältränade och erfarna löpare i en studie körde 5×3 minuter en gång i veckan under fyra veckor, förbättrade de sin löphastighet vid VO2 max med tre procent.
  • Bäst för…medelgoda löpare
    30 sekunder på maxintensitet, följd av 30 sekunder vila – upprepa tills du inte längre kan hålla samma hastighet. När löpare i en studie körde det här passet två gånger i veckan under tio veckor förbättrade de sitt VO2 max med i snitt tio procent.
  • Bäst för… de flesta
    Kör inte samma pass om och om igen – variation betyder att fysiska och metabola system stressas på olika sätt, vilket är bra. Löparcoachen Jack Daniels föreslår en blandning av intervallpass mellan 30 sekunder och fem minuter, med något kortare vila än arbete.

Vilken löpträning hjälper mot stress?

Vilken löpträning hjälper mot stress?


STRESSTYP 1 – ”Jag blir uppäten av jobbet och känner aldrig någon ro”.
Typ 1 har alltid en sprängfylld almanacka och en ständig oro för att inte hinna med allt i tid. Är perfektionist inom både yrkes- och privatlivet. Tiden för privatlivet är begränsad, men det är ändå där man måste planera in tid för träning och avkoppling. Hälsan måste gå före! Sikta på att träna tre pass i veckan.

Exempel på träningsplanering: Spring lugnt en timme på tisdag morgon. Har du nyligen börjat löpträna, lägg in sträckor där du går, annars spring lugnt hela vägen. Tänk på att en tjänsteresa inte utgör något hinder. Låna en karta i hotellreceptionen och ge dig ut innan frukostbuffén. Kör igenom kroppen på olika konditionsmaskiner på gymmet en timme på torsdag kväll. Växla mellan bland annat roddmaskin och spinningcykel och var inte rädd för att ta i lite grann. Ägna till sist hela söndagsförmiddagen åt lugnt konditionsträning, som lugn löpning, långpass på cykel, turåkning på längdskidor eller en långpromenad i uppfriskande tempo.

STRESSTYP 2- ”Även småsaker känns som jätteuppgifter”.
De som är lite småstressade hela tiden besväras ofta över alla krav och påfrestningar som dyker upp i vardagen. Man kämpar för att täcka in allt som man vill inkludera i sin självbild. Man ska ha fint hemma, vara glad på jobbet, ha fina kläder och hålla sig uppdaterad i nyhetsvärlden. Vad som allmänt uppfattas som enkelt känns plötsligt som en övermänsklig uppgift. Du känner dig ständigt slö, trött och utmattad och trots dygnets 24 timmar finner du inte ens en kvart per dag där du känner inre harmoni. Det känns svårt att avsätta tid för dig själv.

Exempel på träningsplanering: Trappa långsamt upp löpträningen enligt programmet nedan. Efter dessa tolv veckor kan du förhoppningsvis springa 30 minuter kontinuerligt utan problem, om du har tränat två gånger i veckan. Och du har också lärt dig att avsätta tid för dig själv. Löpningen sänker dina stresshormonnivåer, vilket gör att du lättare kan varva ner och koppla av.

1:a veckan: 7 gånger (1 minut springa, 2 minuter gå)

2:a veckan: 10 gånger (1 minut springa, 1 minut gå)

3:e veckan: 7 gånger (2 minuter springa, 1 minut gå)

4:e veckan: 5 gånger (3 minuter springa, 1 minut gå)

5:e veckan: 4 gånger (4 minuter springa, 1 minut gå)

6:e veckan: 3 gånger (5 minuter springa, 1 minut gå)

7:e veckan: 3 gånger (6 minuter springa, 1 minut gå)

8:e veckan: 2 gånger (8 minuter springa, 1 minut gå)

9:e veckan: 2 gånger (12 minuter springa, 1 minut gå)

10:e veckan: 1 gång (20 minuter springa, 3 minuter gå)

11:e veckan: 2 gånger (18 minuter springa, 1 minut gå)

12:e veckan: 30 minuter kontinuerlig löpning. Du har nått målet och känner dig förhoppningsvis nöjd med dig själv och mindre stressad.

STRESSTYP 3 ”Jag kämpar ständigt mot suget”.
Många har svårt att ha ett sunt förhållande till alkohol, tobak, sötsaker, shopping eller spel. En passion kan lätt bli ett missbruk. Se löpningen som din drog. Empiriska studier visar att löpning kan vara till stor hjälp när man ska upphöra med ett lugnande eller tröstande, men ohälsosamt beteende. Löpningen är i sig lugnande.

Exempel på träningsplanering: Börja lugnt och försiktigt med växelvis gång och löpning som beskrivit under stresstyp 2. Öka sedan intensiteten gradvis. Men tvinga dig inte till att genomföra vartenda pass till varje pris. Du vill inte introducera en ny tvångsmässig handling i livet. När du uppnår kontinuitet i löpträningen kommer den gradvis eliminera ditt sug och du kommer känna en inre balans.


10 dåliga vanor och hur du bryter dem

10 dåliga vanor och hur du bryter dem


1. Öka för fort
På väg tillbaka efter en skada? Låt det ta sin tid. Följ 10-procentsregeln – öka inte med mer än 10 procent av distansen varje vecka.

2. Skippa återhämtningsmålet
Ät ett litet mellanmål som innehåller både kolhydrater och protein inom 20 minuter efter avslutat pass så ger du din kropp optimala möjligheter att bygga sig starkare och snabbare.

3. Skippa solskydd
Upp till 20 minuter i solen per dag är bara bra. Men om det är sommar och du ska vara ute längre än så, glöm inte solskyddsfaktor!

4. Hoppa över bålstyrkan
Studier har visat att löpare som gjorde regelbundna bålövningar sprang 5 kilometer 30 sekunder snabbare än löpare som skippade bålstyrkan.

5. Gå ut för hårt
Går du ut för hårt hinner inte kroppen anpassa sig och risken är stor att du går in i väggen. Använd en pulsklocka så kan du hålla koll på din fart.

6. Vara din egen läkare
Många löpare försöker att självbehandla och dämpa smärtor med is och värktabletter. Men små åkommor kan bli allvarliga skador om du inte behandlar dem på rätt sätt. Kontakta en läkare, sjukgymnast eller naprapat istället.

7. Strunta i stretchen
Förebygg skador genom att sträcka ut trötta och ihopdragna muskler efter ett pass.

8. Inte sova tillräckligt
Sover du dåligt påverkas inte bara orken utan även återhämtningen, immunförsvaret och den mentala skärpan.

9. Aldrig vila
Överträning kan leda till allt ifrån skador och sjukdomar till motivationsbrist. Alla träningsprogram bör ha en vilodag plus ett par dagar med lätta pass för att balansera upp tuffa pass. Det är under vilan du blir starkare.

10. Tro att du ska klara allt
Det finns många råd om hur du blir en bättre löpare, men välj de som funkar i just ditt liv och fokusera på dem. Kom ihåg – du började förmodligen löpa för att må bättre, inte bli stressad över allt du borde göra.


Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark

Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark


Ann-Sofie Forsmark står uppflugen på en sten halvvägs upp på Åreskutan och viftar med den välkända gula plastpåsen.

– Ska du ha en Djungelvrål?

Vi befinner oss på träningseventet Workout Åre, och toppturen upp på skutan, ledd av Ann-Sofie och hennes kompanjon Magnus Hagström. Det brinner rejält i mina lår och vader efter den branta stigningen och jag har inget emot att stanna för att tacka ja till hennes erbjudande.

– Djungelvrål är värsta bästa ultrakäket, säger hon, och skakar fram ett par salta bitar.

Om någon vet vad som är värsta bästa ultrakäket så är det Ann-Sofie Forsmark. Så sent som i april gick hon och vann sitt allra första 100 miles-lopp, alltså drygt 16 mil löpning: Täby Extreme Challenge norr om Stockholm. Hon avverkade de 16 varven på milbanan på 21 timmar, 57 minuter och 34 sekunder. Och den mest uppenbara frågan är förstås VARFÖR?

– Långt blev min grej, konstaterar Ann-Sofie med en axelryckning, när vi både klättrat upp och sprungit nerför skutan och välförtjänt vilar benen i varsin fåtölj.

– Jag har väl inte den klassiska kroppen för att springa långt, men jag tror inte heller att det är vi som springer ultra som brukar vara spinkigast, utan det är nog de som springer maraton. Men jag började inte springa utifrån min kroppstyp, utan för att jag ville springa.

Ann-Sofie är lång och muskulös, men man fick ändå intrycket att hon flöt över marken när hon tassade upp och ner för berget idag, för att hålla ihop den allt mer utspridda gruppen. Som om det inte finns något motstånd eller som att hon inte vägde mer än några gram.

– Jag önskar att jag hade en bra story om hur jag blev ultralöpare, men jag har inte det, säger hon och gräver lite i dagens andra Djungelvrålpåse.

Första gången Ann-Sofie hörde talas om ultralöpning var när hon läste Mia Thomsens blogg Marathon-Mia för två år sedan. ”Och hon verkade ju normal”, som Ann-Sofie uttrycker det. Vid den tiden var Ann-Sofie nyseparerad med en liten dotter, mitt i en livskris, och letade efter en utmaning – något helt nytt. Och plötsligt var hon anmäld till Täby Extreme Challenge 2011.

– Jag hade sprungit maraton fyra år tidigare och det här loppet var bara fem mil – det är ju bara åtta kilometer längre än en mara. Så omställningen var inte så stor, säger hon.

Under det loppet hände något. Ann-Sofie berättar att hon träffade trevliga människor i alla åldrar, som visade en enorm ödmjukhet. När hon själv sprungit klart och varit hemma och duschat vände hon tillbaka till banan för att kolla på dem som skulle springa riktigt långt. Detta handlar om mer än bara löpning.

Ultralöpning må låta segdraget och meditativt – och det är det också. Men Ann-Sofie Forsmark har även fått sin beskärda del av plötsliga pulshöjare i livet.

Ett halvår efter separationen från dotterns pappa träffade hon sin nuvarande pojkvän Niklas. Tre veckor efter deras första dejt fick han beskedet att han måste få en ny lever för att inte drabbas av cancer. Det blev en minst sagt turbulent inledning på förhållandet, och fyra månader efter att Niklas sattes upp på väntelista för transplantation kom samtalet han väntat på och bävat för. Han hade en timme på sig att komma till Huddinge Sjukhus. Det fanns en lever som passade honom.

– Han fick en minuts betänketid. Och det var ju självklart, det gick ju inte att säga nej till det. Men det var lite mycket där i början, säger Ann-Sofie eftertänksamt.

På ett pass med en löpargrupp ett halvår senare kom nästa skakande upplevelse. En bekant till Ann-Sofie miste livet vid ett plötsligt hjärtstillestånd, och hon var själv med på passet och såg det hända.

– Jag tycker att det är jätteläskigt fortfarande varje gång jag tränar i grupp och vet att folk kommer att anstränga sig hårt. Jag är överlycklig när jag har haft en grupp så här som under toppturen och ingenting har hänt, säger hon.

Som om det inte vore nog med elände fick Ann-Sofie ytterligare ett halvår senare ett telefonsamtal från Niklas – från akuten. Han hade drabbats av tarmvred.

– Då var det ju inte så kul, det var livshotande, men nu i efterhand kan vi skratta åt att han frågade akutläkaren ”Kan … det … ha … att … göra … med … att … jag … dansade … breakdance?” Läkaren sa ”troligtvis inte”, men att han ju inte behövde dansa mer breakdance. Just in case.

Ann-Sofie har alltid känt sig tacksam för livet och hälsan, men de senaste årens dramatiska händelser har förstås hjälpt henne att fila till sina värderingar och prioriteringar. Hon vet vad som är viktigt i hennes liv – och det är varken flådiga prylar eller hembakta cupcakes.

– Jag tror man ska göra det bästa av det man har, varje dag. Att man är här för att må bra och lämna goda avtryck efter sig i livet. Vad är det man vill vakna till varje morgon? Det har jag funderat mycket över och just nu är jag väldigt lycklig över att känna stor glädje och mening med mitt liv. Förhoppningsvis delar jag med mig av den glädjen till flera.

Fjällbrud i storstan
Tillbaka på Åreskutan. Den branta Tottbacken är avklarad och vi ska ta in på sommarleden upp till toppen. Ann-Sofie står och ser ut över en fullkomligt makalös utsikt och väntar in de sista i gruppen. Magnus Hagström har redan dragit iväg uppför berget med en svans av de snabbaste löparna bakom sig.

– Nu är han i sitt esse. När han får slita av sig tröjan och dra iväg med ett helt gäng brudar, skrattar hon.

Själv verkar Ann-Sofie överväldigad av upplevelsen att vara just här. Just nu.

– Är det inte fantastiskt, hojtar hon. Det är ju sjukt att man jobbar – och så är man här! Att jag får betalt för detta!

Ja, det här är Ann-Sofies hemmaplan. Hon har jobbat och bott i Åretrakten tidigare och det märks att hon trivs här.

– Ser du det där långa fjället med mer snö på? Där bodde jag. Tror du att det var skönt att komma hem dit när man hade jobbat klart på Tott (partyhotell i Åre, reds anm.)? Jag var tvungen att köpa en fyrhjulsdriven bil för att överhuvudtaget komma hem.

Här är det något som inte stämmer. Ann-Sofie älskar fjället och passar in som en lämmel i den här miljön – men bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Varför?

– När jag blev gravid bodde jag i Östersund och trodde nog att jag alltid skulle bo där. Men både min och mitt ex familj bor i Stockholm, och då var det enklast att flytta dit när vi fick barn. Och nu när vi har separerat kan jag ju inte flytta om inte han också flyttar.

Men Ann-Sofie erkänner att hon inte känner sig riktigt hemma i Stockholm. Hon hittar till och med dåligt och är sällan inne i stan. Hon känner sig obekväm i fina citykläder och gillade att alla i Östersund gick klädda i skaljacka och buff.

Nu jobbar hon med revisorer på PwC i centrala Stockholm. Hon är själv utbildad civilekonom – men har sadlat om till hälsochef. En tjänst hon har drivit igenom själv.

– Det är det bästa du kan göra! Kom på ditt drömyrke, lägg fram det för dina chefer som något de verkligen behöver – och säg att du tar jobbet!

Ann-Sofies dagar går åt till att hjälpa sina 1 400 kollegor till ett mer hälsosamt liv. Om de vill.

– Mitt jobb är att göra det lätt för dem att välja att leva hälsosamt. Det ska finnas tillgängligt. Bra mat, stressförebyggande arbete och tillgång till träning. Sedan kan de välja att röka och dricka mycket ändå, men de ska inte kunna komma och säga att det inte fanns ett annat alternativ. För några år sedan var många nöjda med att det fanns fruktkorg och friskvårdsbidrag på jobbet, men idag är folk så mycket mer pålästa och vill ha mer.

Lite längre, lite tuffare
En stor del av Ann-Sofies fritid ägnas åt att – tillsammans med löparkollegan Madeleine Johansson – planera, arrangera och se till att genomföra Tjejmarathon (som trots namnet är öppet för båda könen). Det är ett ultralopp på drygt fem mil som arrangerades för första gången 2012, dels som ett välgörenhetsprojekt och dels för att stilla en inneboende ilska.

– Jag har länge irriterat mig på vilka signaler tjejlopp sänder, säger Ann-Sofie. Det ska vara lättare lopp och bara gullegull. Det är diskriminerande åt båda hållen. Män måste till exempel köra en halvklassiker om de inte vill köra hela, och det är nog många som inte klarar det och gärna skulle köra en tredjedel – det som idag är Tjejklassikern. Jag förstår att det är många som är ute efter en lugnare stämning och kanske kortare distanser, men skapa då en sådan klass för både killar och tjejer!

När tjejlopp kommer på tal tänder Ann-Sofie på alla cylindrar. Hennes glada ögon blir alldeles mörka och hon låter oerhört engagerad. Hon säger att hon måste tänka på sin egen dotter som är fyra år idag, och hur utbudet av lopp ska se ut när hon är tonåring.

– Jag är inte främst ute efter att man ska ta bort Tjejmilen, den är ju åtminstone en mil och inte en kortare variant av något annat lopp.

Hon berättar upprört om ett tjejlopp på fem kilometer, eller åtminstone nästan, som inte ens var kontrollmätt.

– Vilket lopp för män skulle komma undan med att inte kontrollmätas? Det är som att man inte ens tar tjejloppen på allvar, men det är minst lika mycket tävling och allvar när tjejer tävlar. Det är krig!

Irritationen födde Tjejmarathon och genast fick de frågan hur långt ett Tjejmarathon är, underförstått att det skulle vara kortare än ett traditionellt maraton. Men istället är det längre.

– Det finns ingenting fysiologiskt som säger att tjejer inte kan springa lika långt som män, bara att det inte går lika fort. Tjejer är uthålliga och tuffa, och vi ville visa det med vårt lopp. Loppet är över fem mil långt och alla kom i mål förra året! Jag vill att tjejlopp ska hylla vår kvinnliga styrka och inte locka med goodiebags.

Två dagar i rad
Den vanligaste frågan Ann-Sofie får är ”Springer du varje dag?”. Det gör hon inte. Hon springer faktiskt aldrig mer än två dagar i rad, men så har hon heller inte varit skadad eller sjuk på väldigt länge.

– Jag sover nitiskt, minst sju timmar per natt, och ser till att få sova mer än åtta timmar någon natt i veckan. Och jag håller inte på och återhämtningsjoggar så mycket, det tycker jag är onödigt för det mesta. Jag menar, när du har sprungit ett tufft pass – vad behöver kroppen då? Inte springa mer!

– Dessutom är många dåliga på att återhämtningsjogga. Så fort det känns bra ökar de lite, men de vet att de inte får öka för mycket – och så har de plötsligt sprungit ett mellanmjölkspass.

Ann-Sofie är medveten om att ultralöpning kanske inte är exakt vad kroppen vill ha, framför allt inte vad fötterna vill ha om man glömmer att ta hand om dem, vilket hon fick erfara efter TEC då Niklas fick klippa loss strumporna från hennes sargade fötter.

– Nej, att springa 16 mil är kanske inte hälsosamt. Det har jag aldrig sagt – men jag måste leva extremt hälsosamt för att klara av det. Jag gör mycket runt löpningen som är bra för min hälsa.

Ja, Ann-Sofie förberedde sig minutiöst inför årets TEC-lopp, såväl mentalt som fysiskt. Hon berättar att den största utmaningen under loppet inte var det fysiska, längden på loppet, tristessen – eller ens det nedfallna trädet som hon beskriver som just ett nedfallet träd under de första varven, men som kändes som Mount Everest på varv 14, 15, 16. Nej, det var sömnen. Kraften i behovet att sova förvånade henne.

– På slutet var jag så trött att jag inte kunde räkna ihop ett plus ett, och det sista varvet tog två timmar. Jag har mycket tid att hämta in nästa gång jag kör.

För Ann-Sofie är inte färdig än. Först gäller det att springa under 20 timmar på Black River Run, ett 16-milalopp nu i september – och hon är också sugen på Bislett 24-timmarslopp på bana inomhus i Oslo.

– Samtidigt har jag ju svårt för inomhusbanor. Jag springer ju för att få vara ute. För att få vara ute i naturen.

Så tränar Ann-Sofie
Ann-Sofie anpassar sin träning efter hur veckorna ser ut, men följande pass ser hon till att klämma in (just nu är Ann-Sofie gravid, men annars ser veckorna ut ungefär såhär):

Pass 1, 2 Ett transportpass löpning hem från jobbet och tillbaka till jobbet morgonen efter. De passen är cirka 6-8 km långa.

Pass 3 Ett styrkepass i veckan, oftast i samband med att hon är i lekparken med dottern. Det blir lite blandad styrka med egen kroppsvikt.

Pass 4 Ett intervallpass löpning.

Pass 5 Fredagar blir det långpass, ofta uppåt 4-6 mil. Helst i terräng.

Så äter Ann-Sofie
Ann-Sofie har fokus på ren mat och gärna ekologisk och hon bygger måltiderna kring grönsaker.

Frukost: Ägg, frukt och kaffe eller kesella och müsli.

Mellanmål: Ofta hembakt knäckebröd. Ibland med avokado.

Lunch: Bygger kring mycket grönsaker och lägger till protein, exempelvis lax eller kyckling och bra fetter. Hon äter ofta vegetarisk mat.

Middag: Samma som lunchen. Äter mer kolhydrater runt träningspassen.

Ann-Sofie tipsar – 3 drömställen för långpass

1. I Stockholmsområdet är det Görvelns slott med omnejd, i Järfälla kommun.

2. Att springa runt Frösön i Östersund är otroligt vackert. Vatten och utsikt över Rödön.

3. Jag bodde på Isle of Man i Irländska sjön ett tag, och att springa där är helt magiskt.

Fem snabba
Blir inspirerad av:

– Djeflaranamma! Naturen. Enkelhet.

Favoritresmål:
– Jämtland. Irland. Alla ställen där man kan vågsurfa!

Bästa kaféet:
– Något ställe där jag kan ta av mig skorna och sitta i skräddare och titta på folk.

… där jag beställer:
– En stor kaffe med lite mjölk och en gigantisk kanelbulle.

Onödig lyx jag unnar mig:
– Kanske inte onödigt, men jag lägger mycket pengar på dyr mat.

Här läser du Ann-Sofies blogg


Film: Det här är världens bästa löparskor!
Ledarkrönika: Ännu en revolution

Ledarkrönika: Ännu en revolution


”Ett paradigmskifte. Nu skrivs historia. En ny era inleds. En revolution. En banbrytande ikon. Nu förändras spelreglerna.”

Jag är på Runner’s Worlds internationella konferens och efter två dagar med presentationer av skotillverkarnas kommande nyheter kan jag dem utantill – de ordrika löftena om ännu en ny löpupplevelse i form av ännu en sko, paketerad i en störtflod av teknologiska termer.

Chansen att kunna köpa sig bättre är – och kommer alltid att vara – skotillverkarnas främsta säljargument. Givetvis måste de därför uppfinna hjulet om och om igen – eller i varje fall få det att låta så för oss konsumenter. Det är inte utan att man tycker lite synd om dem.

Men samtidigt som det är lätt att bli matt och lite cynisk av allt säljsnack, så händer det absolut intressanta saker i skobranschen just nu. Till exempel att det som var den största skotrenden 2011 nu lyser med sin frånvaro. Man kan till och med säga att det är tvärtyst; ingen pratar om barfotaskor eller minimalistisk löpning inför 2014.

Trenden, som fick en rejäl skjuts av den utomordentliga reportageboken Born to Run 2011, är alltså mer eller mindre dödförklarad av skoindustrins marknadsledare. De mindre aktörerna, som amerikanska Altra som kommer till den svenska marknaden i vår, är också noga med att påpeka att de inte har något med minimalistisk löpning att göra. Och de skoföretag som drivit minimalisttrenden hårdast lanserar nu skomodeller med mer dämpning.

Så efter bara två år har den stora massans intresse för minimalistisk löpning svalnat, efterfrågan på skor har sjunkit och industrin har backat från de allra mest minimalistiska idealen.

Framför allt tror jag att många backade för den kravbild som målades upp av såväl skotillverkare som erfarna löpare: att barfotalöpning kräver en omställning av löpsteget, långsam tillvänjning och målmedveten träning av fot- och benmuskulaturen.

Det som lanserades som något ursprungligt, naturligt och enkelt kändes plötsligt onaturligt, besvärligt och krångligt för många nyfikna motionslöpare, som till slut la sina barfotaskor på hyllan.

Men inget ont som inte har något gott med sig. (Och då menar jag inte att minimalistisk löpning är en ond företeelse – möjligen bara att hajpen inte motsvarade många löpares förväntningar på barfotaupplevelsen.) För även om försäljningen av minimalistiska skor sjunker, har hela företeelsen haft ett enormt inflytande på hur dagens löpskor utvecklas, och på vad som efterfrågas av konsumenterna.

Vi ser till exempel ett tydligt skifte i försäljningsvolym från stabila skor till neutrala och mer flexibla skor. Skorna blir generellt också allt lättare – och i det avseendet är det en stor skillnad mot för bara fyra, fem år sedan. Och vi ser fler modeller med lägre sulprofil, och fler modeller med en mindre höjdskillnad mellan häl och tå. (Hur många pratade för övrigt om ”drop” på skor för fem år sedan?)

Allt detta har vi barfotaboomen att tacka för. Den fick oss löpare, idrottsforskare och skoindustrin att på djupet diskutera skador, löpsteg och fotisättning. Den satte fokus på vikten av att träna upp sin löpstyrka istället för att kompensera för svagheter genom att i oändlighet bygga in mer dämpning och mer stabilitet i löpskorna. Och den har fått fler att reflektera över hur de springer och att träna mer varierat.

Men den har också fått löpare i allmänhet att våga välja sko utifrån underlag och passets innehåll – och inte bara efter huruvida man pronerar eller inte (ja, skobranschen jublar). Resultatet av den här utvecklingen är att vi idag på många sätt har ett större utbud av löpskor, med lägre vikt och mer löpkänsla än tidigare.

Men av erfarenhet vet vi att inget varar för evigt. För även om ingen pratade om minimalism under konferensen i New York så tisslades och tasslades det om nästa stora grej: lätta skor, flexibla sulor – men med massor av dämpning i form av superfeta mellansulor.

Skotillverkare som Hoka One One har satt ut riktningen och nästa år följer flera av de stora drakarna efter. Det är dags för ännu en revolution – den här gången i maximalismens tecken. Jag ger det två år.