Det är mycket nu!


Ja, jag har varit lite frånvarande från bloggen senaste veckan. Jag har haft lite mycket. Att jobba, plugga och att det snart är jul tär på kroppen och knoppen. I söndags var jag så ohyggligt trött att jag fick ta en sovmorgon från plugget och sen sov stora delar av kvällen. Jag kom igång igen efter det, men kroppen börjar nog säja stopp nu. Jag tror att en av anledningarna också var att min son skulle opereras för en knöl på halsen. Inget farligt, men man är inte kaxig när ens lilla kille ska sövas och opereras. Nu är det över i alla fall och jag känner att jag är mycket lugnare nu.

Fyllt år har jag gjort också! Heja mig!

Nåväl, på bilden ser du en bild från i lördags när vi alla  på PT-utbildningen fick träna varsin spelare från AIKs innebandylag. Jag fick Simon Lindroos. Han var snuvig, så vi strök konditionsdelen och fokuserade slfutet på passet på hans obefintliga inåtrotation i vänster höft i stället. Simon jobbar också som PT, så det var lite extra spännande att träna honom. Men han verkade nöjd efter passet. Och jag också. Det var skitkul!

I morgon börjar Eleiko Strength Coach-utbildningen, som är den sista delen i utbildningen. På söndag är det tenta. Det är den del jag har längtat mest efter! (Alltså inte tentan, utan Strenght Coach…) Det kommer att bli en rolig och intensiv helg. Jag hör av mig här på bloggen igen när det hela är över. Jag tror inte att jag hinner före det.

Kram på er!


Håll, så att säga, i hatten – nu blir det löpning!


”Det går så långsamt att alla kan vara med. Framför allt du måste med.”

Orden kommer från Runner’s Worlds chefredaktör Stefan Larsén som tog i från tårna för att locka med mig på lunchlöpning idag. Och när någon spelar på smickersträngen har jag så svårt att säga nej. Klart jag skulle lunchspringa! Det skulle bli den första löpturen sedan augusti, så jag ville försäkra mig om att det fanns någon att springa med som skulle hålla 6-minuterstempo. Efter Stefans ord kände jag mig lugn.

Vädrets makter var på min sida. Regn, kyla och blåst. Kladdigare än kladdigast i spåret. Jag gillar domedagsväder när jag ska springa. Jag var laddad.

När jag så ska till att byta om så visar det sig att Stefan inte ska med och de andra i gruppen ska till en löparbana och springa intervaller. Jo, tjena… Jag fick som tur sällskap med Stefan en liten bit (han skulle springa hem) och kunde sedan fortsätta in i skogen på egen hand.

Och tro’t eller ej – jag njöt av det. Regnet smattrade mot jackan, det plaskade om fötterna och jag log. Jag blev inte ens trött. Tassade fram i skogen tills jag kom till en lång trappa. Då körde jag trappintervaller. Och så fick jag syn på ett litet berg där jag rusade upp i obanad terräng. Det var superhärligt! Jag lyssnade inte ens på något, bara mitt eget flås.

Nej, jag är inte ironisk. Jag tyckte om det. Sug på den!


Linus the genius


Om man kunde hoppa in i någons hjärna och liksom ta det man ville ha där inne och sätta in det i sin egen hjärna, då skulle jag vilja göra det på Linus Johansson. Vi hade honom som lärare förra helgen på PT-utbildningen, och om jag hade fått välja så hade han fått stå där och prata bindväv i flera dagar i sträck. Det är så fruktansvärt fascinerande och intressant. Och självklart att man ska tänka på kroppen som en enhet. Vi sitter ihop från tårna till skalpen. Att om man har ont i knät sitter problemet inte i knät utan kanske i höften, foten eller bröstryggen. Det här är ju precis samma tänk som PT-Andreas har, men jag har ju inte låtit honom stå och föreläsa för mig två dagar i sträck om det.

Dessutom lyckas Linus göra det hela otroligt kul. Och vi fick testa oss och vår funktionalitet i kroppen. Jag fick full pott på alla övningar utom en – grrrr…. Och jag hittade möjligen svaret på varför jag ofta får lite ont i höger ländrygg. Jag har en betydligt svagare inåtrotation i höger höft än i vänster. Dags att göra något åt det.

Linus fick naturligtvis känna lite på mina exemplariska fotleder. Alla var imponerade. Han drog lite i mina höftleder också – även de exemplariska naturligtvis. Allt tack vare PT-Andreas envishet: ”Nu ska ni göra tusen utfall åt alla håll. Och så ska jag sätta fast era lår i tjocka gummiband och så ska ni göra tusen utfall till.”

Nu vill jag bara ut och jobba med det här, titta på folks kroppar och hur de hänger ihop. Testa. Hitta folks svagheter och hjälpa dem stärka upp. Men för att kunna göra det skulle jag vilja kunna hoppa in och först plocka med mig den kunskap jag vill från Linus hjärna. För nu är det klart att det känns lite förvirrande och som att jag inte har förstått tillräckligt. Men det kan man kanske inte begära än. Det gäller bara att inte sluta vilja lära sig nya saker och utbilda sig.

Sist av allt radade han upp oss mot väggen och fick oss att förstå hur stela vi är. Det kändes sådär.

Men oavsett så var det en fullständigt briljant helg! Nu ser jag fram emot en helg om kost! (Sa hon och stoppade munnen full med Snickers.)


Dags för MAXPULS!


Nej, alla delar i min PT-utbildning är inte roliga. Idag har vi lärt oss massor om uthållighet och konditionsträning. Det i sig har varit jättekul! Calle Norell som vi har som lärare är fantastisk, och även om jag får obehagsrysningar av allt prat om mjölksyratrösklar och intervaller så har dagen varit otroligt intressant.

Teorin alltså. För sedan var det dags för maxpulstest. Jag har gjort ett maxpulstest tidigare, och det var första reportaget jag fick göra när jag började jobba på Fitness Magazine. Jag ställdes på ett löpband iklädd en för kort Fitness Magazine-t-shirt som åkte upp över magen och med en oprövad fotograf mitt i nyllet och hade ingen aning om vad som väntade. Det var fruktansvärt! Men jag lyckades pressa mig till 208 i puls.

Idag var det löpning utomhus som gällde. Jag var inte ett dugg gladare över det. Jag, som trogna läsare vet, hatar löpning, ni ser ju hur ledsna jag och Jenny Jacobsen var innan vi satte igång. Framför allt om det innebär en prestation, typ ett test. Jag känner mig bara tung, tjock och långsam när jag springer. (Jenny peppade mig genom att säga att jag också ser tung ut när jag springer, och härmade min löpstil. Det såg ut som Heffaklumpen.)

Hela kroppen liksom protesterar. Jag fick frossa och svettades. Händerna blev iskalla. Och näsan. Jag skojar inte när jag säger att jag gick fram till Calle före testet och nästan med tjurhaka frågade om jag kunde få ro istället eftersom jag hatar löpning så mycket att jag slutat när det blir för jobbigt och inte kan pressa mig. (När jag springer långt, över en mil, gråter jag på riktigt. Alltså så att tårarna och snoret rinner, för att jag tycker så synd om mig själv.) Calle var vänlig nog att säga att jag kunde få bryta av med burpees och bearcrawl under den löpslinga han hade förberett. Och det gjorde hela skillnaden.

Vi började med att värma upp. Sprang runt lite i tio minuter. Sedan var det dags för intervallerna. Vi skulle springa en på 85% av max, en på 90 och en på 95. Typ. Och avsluta med en sprint i uppförsbacke för att få upp de sista slagen. Jag fick stanna mitt på löpslingan och göra tio burpees och 10 meter bear crawl. Där kan jag pressa mig!

Jag lyckades ganska bra. Runt hela slingan tänkte jag ”Lugn bara, snart få du göra burpees”. Jag hade behövt en längre backe på slutet, för jag kände att jag inte helt gått in i väggen, utan stannade på 200. Min maxpuls ligger nog runt 202 eller så. Men jag är nöjd. Mest för att jag genomförde testet, eftersom hela min kropp och min hjärna bara skrek NEEEEJ! Jag började till och med fundera på om jag skulle låtsas vara sjuk. Men jag är inte sån. Som tur är min medvetna del av hjärnan starkare än den omedvetna som bara ropade ”Dra härifrån!!!”

(Gladare brudar efter avklarat maxpulstest.)

(Några av mina grymma kursare. De är redan fantastiska coacher, och kommer att bli ännu bättre. Om ni behöver en PT kan jag VERKLIGEN rekommendera Johan, Mikael, Viktor, Linda, Johanna eller MIG!)

Nu sitter jag, nöjd med mitt dagsverke, dåsig i soffan efter en middag bestående av finfint kött, bea och rucola. Och vin. Och kaffe. Och choklad. Kan inte ha det bättre.

Och i morgon är det dags för löpskolning! Om någon, så behöver jag det. Anna-Lena ”Tunggumpen” Petterson ska drillas.


Låt bli min mat!


Jag har tänkt lite på det här med mat. Eller ganska mycket. Det är svårt att undvika i ett samhälle där mat bäst verkar beskrivas i siffor (5:2, 16:8) eller som förkortningar (LCHF, GI, LCHQ, GL). Vad har jag tänkt då? Jo, så här att om folk bara åt mindre skit och mer bra, borde inte det mesta ordna upp sig då? Alltså lite sunt förnuft bland alla dieter och förbud. Är mindre av det du vet är dåligt (skräpmat, läsk, godis, chips. Det finns INGEN svensk som tror att godis är nyttigt.) och mer av det som är bra (ren mat lagad från grunden). Voilá! Jag ska kalla den ”Anna-Lena-metoden”, skriva en bok och tjäna massor av pengar.

Men jag är inte för förbud. Jag äter själv godis, men inte så ofta. Jag äter bullar, om de är goda nog. Jag dricker vin på helgen, för att jag älskar det. Om jag ville skulle jag kunna gå ner 5 kilo tämligen raskt genom att stryka det ovanstående. Helt sluta äta socker och ta bort helgvinet. Men för mig är det inte värt det! Det är mina trivsel- och må-bra-kilon. Själsliga kilon som kommer av att jag stoppar i mig saker som min själ mår bra av. Och visst låter själsliga kilon trevligare än överflödskilon. (Men själsliga kilon är inte hälsofarliga. Blir de för många handlar det om något annat.) Men jag sitter inte heller och tror att jag kommer att få rutor på magen om jag inte skärper till kosten.

När jag inte sitter och stoppar i mig godis, bullar och vin, försöker jag äta så rent och bra som möjligt. Och mycket – jag älskar mat. Bra råvaror, lagat från grunden och så lite hel- och halvfabrikat som det går. Men ibland orkar inte heller jag, utan äter färdig pyttipanna och dricker en folköl till den. PÅ EN VANLIG TISDAG! För att det är gott! Och går snabbt, vilket kan vara nog så viktigt.

Jag förstår mycket väl att en del inte klarar av en sådan ledig kosthållning som jag har. Vissa behöver mer strikta ramar för att inte trilla ner i att äta för mycket skräp. Och vissa mår inte bra av att äta vissa livsmedel. Jag är med på det. Men i dagsläget är det ju konstigare att inte följa en diet eller specifik kosthållning än det är att äta, ja lite vad som helst. En vän till mig ondgjorde sig för ett tag sedan om hur svårt det är att hitta bra mat att stoppa i sig på mindre tågstationer där det bara finns Pressbyrån. ”Ja, man vill ju undvika gluten och då finns det ju inget att välja på.”

Jaså, vill ”man” det? Inte jag. Jag mår inte dåligt att äta pasta eller bröd och ger alltså själva fan i att undvika gluten, som ”man” ju tydligen ska göra. Jag rör mig ju en hel del i crossfit-kretsar, och där pratas det mycket gluten och mjölkprodukter. Jag älskar gluten. Och mjölk. Så det så!

Och en sista sak. Ge fan i vad jag äter! Och i vad andra äter! Så länge det handlar om människor som tar hand om sig hyfsat och inte utgör någon omedelbar hälsorisk för sig själv eller någon annan (alltså föräldrar som göder sina barn med skit bör på något sätt göras påminda om detta), låt dem vara! Skuldbelägg inte någon som äter pasta, har mycket smör på mackan. För de allra flesta är det bara mat! Inte heller om någon äter godis. Det kan ju helt enkelt vara så att hen bara underhåller sina själsliga kilon.


All out på Airdyne och maxtester. Hej och hå.


Vi börjar glatt. I fredags var det high life på gymmet. Det var OBS de luxe med varannan minut 3 power snatch och varannan minut 3 thrusters och selfies. Och folk undrar hur man orkar gå upp klockan 05 för att träna. Det är ju bara att kolla på bilden!

Torsdag till söndag var det PT-utbildning igen. Det är fortfarande galet roligt och minst lika intensivt. Hela fredagen pratade vi maxtester och gjorde maxtester med Walter Skeppar. Han var otroligt kunnig och bra på testmetodik och det var jättekul. Lite extra kul eftersom det blev nytt pers i både bänk och marklyft för min del. Lite mindre roligt med spänst- och snabbhetstester. Då ville jag gräva ner mig lite. Dags att bygga ben, fröken Petterson.

Vi fick bland annat hoppa på en matta som registrerade hur spänstig man var. Inte alls, i mitt fall, men mina kursare fick i alla fall skratta lite åt mina balettfötter.

Ååååååååå…..                                             

HEJ!!!!!!!

… och den omedelbara tröttman som uppstår när det visar sig att mattan inte registrerat mitt hopp.

Efter styrke- spänst- snabbhet- och koordinationstester på fredagen var det en synnerligen trött samling människor som kom till utbildningen i lördags. Vi var som bakfulla. Kroppen kändes ok, men huvudet var som fullt av bomull. Jag höll på att somna hela eftermiddagen och på kvällen när jag kom hem var jag så trött att jag kände mig sjuk. Massor av mat och en lång natts helt ostörd sömn rådde bot på det och igår var jag som en ny människa.

Jacob Gudiol har pratat om programdesign i två dagar, i princip bara ren föreläsning. Tur att han är intressant att lyssna på. (Det hela blev ännu mer intressant av att han redan efter fem minuter helt ovetandes lyckades förolämpa mig å det grövsta. Hur är oviktigt, det gällde mitt jobb, men jag blev oerhört full i skratt eftersom jag visste att han inte hade en aning om vem jag är.)

Vi fick sträcka på benen ett par gånger i alla fall. En gång fick vi stå i en ring och göra synkroniserade tajmade bicepscurls. Kanske det fånigaste jag har gjort, men det var för att testa ett träningsupplägg. Sen fick vi göra en flerledsövning enligt ett annat upplägg. Jag körde naturligtvis marklyft. Simon bänkade lite. Det är ju inget mot mitt nya PR i bänk, men han gör så gott han kan, lillkillen.

Och idag var det måndag då. Tidigt pass med OBS och det var flamsigare än vanligt. Jag var nog ofokuserad för att det var ett pass med saker jag är dålig på – handstående armhävningar och pullups. Fy, så att säga, fan.

Efter det var det dags för 1 minut all out på Airdyne. Ni vet den där helvetescykeln jag har skrivit om tidigare. Jag fattade ju att det skulle bli jobbigt, jag menar, bara att titta på en Airdyne gör att pulsen stiger kraftigt. Men det är ju bara en minut. Kom igen, liksom.

Jag satte mig på cykeln och tänkte ”Jag trampar bara med benen, det blir ju inte värre än att cykla på en vanlig cykel.” Jag trodde på allvar att jag hade överlistat den! Hur dum får man vara!? Efter 20 sekunder var benen ute ur leken. Ok, dags att safta på med armarna. Sen dog armarna. Då var det 30 sekunder kvar. Man försöker då desperat att få ut lite kraft ur händerna och fötterna för att få runt maskinen. Sen försöker man med ren tankekraft. Sista gången jag tittade på klockan stod det 0:46. Sen trampade jag uppskattningsvis en timme till.

När det var tre sekunder kvar har hela kroppen checkat ut och man består till 90% av illamående och 10% tunnelseende och ilska.

Och då var det värsta ändå kvar. När jag lyckats vältra mig ner från cykeln ramlade jag bara ihop i en liten hög. Hjärtat försökte slå sig ut genom bröstkorgen och lungorna kunde liksom inte få tillräckligt mycket luft. Folk ramlade omkring överallt. Zachs lår krampade ihop, Johan bara flåsade och Rikard var helt grön i ansiktet. När det hade lagt sig en smula, efter ungefär 5 minuter, blev jag sömnig. Sen matt. Efter ungefär en halvtimme var jag mig själv igen.

Crossfit är kul nästan jämt.


PR i testikelböj!


Idag var det segt att gå upp till 06,10-passet, men jag längtade till Nordic och jag ville köra igenom lite blod i kroppen. Det skulle den må bra av. (Förutom när coach Javad sa att man med fördel kunde peta på mina biceps idag efter gårdagens Dropset from hell. Och mina medtränande var inte sena att ta tillfället i akt.)

Passet bestod av ett maxrep front leaning rest i ringar (tänk en planka med ringar i händerna, men med mer lutning framåt). Sen var det 1 maxrep overhead squat och sedan var det on the minute i 15 minuter med 3 touch and go-ryck. Nu, efter helgens fusk, skulle jag minsann inte stå med vikter över huvudet någon längre stund, så jag bestämde mig för att köra min favoritövning – böj på två lådor med en kettlebell mellan benen, istället.

Anna, som var med på passet kom fram till mig och undrade om jag hade några skor hon kunde låna till overhead squatsen. Jag sa att hon kunde ta de jag hade på mig. ”Men ska du inte ha dem själv?” undrade hon. Sen sa hon ”Nej, just nej. Du ska ju köra testikelböj.”

Så där ja, alla andra namn som den här övningen har hamnar ju i skuggan bakom testikelböj. ”Har du hört Balladen om Theobald Thor?” hojtade Anna över lokalen. Om jag har! Jag kommer från studentorkestersvängen och då har man liksom hört den. Om du inte har hört den och inte förstår vad det har att göra med den här övningen kan kolla här

Så nu heter den testikelböj, eller Theobald squat, om man vill ha ett engelskt namn.

Och just ja, det blev ett nytt PR på 40 kilo.


PT-utbildning – byggarträning och ringdips


Nu är Block 2 på PT-utbildningen slut. Och jag saknar det redan. Det har varit så otroligt kul att få nöta teknik och träna varandra. Visst har man varit rätt sliten i kroppen, men inte mer än att det bokstavligen har haglat PR senaste dagarna.

Vi började i fredags med drag och press – inte mina starkaste grenar, förutom just döhäng i räcke. Där är jag bra. Vi hade en tävling om vem som kunde hänga längst och jag förbannar fortfarande min idioti som gjorde att jag inte tog magnesium på händerna. Det är ju MIN gren! Nåväl, jag får trösta mig med att jag hängde längst av tjejerna, men jag ville ju vinna! Att det blev ett nytt PR på 2:35 tröstar föga.

Coach Mads Jacobsen var med på fredagen och nötte press och drag, bland annat dips. Jag gjorde några i ett vanligt rack och fick plötsligt en känsla. Idag skulle jag klara en ringdip. Jag tog mig fram till ringarna där Mads stod. Greppade tag och hoppade upp. Han sa några sjukt väl valda ord och jag gjorde en ringdip. Mitt livs första! Jag har säkert kunnat göra det ett tag, men inte haft självförtroende nog att verkligen försöka 100 procent. Eller så var det bara att jag inte blivit coachad av Mads förut. Han har coachat många atleter i Crossfit Games och tävlingen mellan USA och världen i Invitationals. Han behövde bara 10 sekunder för att jag skulle klara något jag aldrig tidigare gjort, snacka om coach!

Efter fredagens press och drag var det dags för Miss TRX själv, Pernilla Gunnskog, att ta tag i oss. Och hon gjorde det med besked. Hon lyckades få till och med den mest skeptiske muskelkille att kapitulera under bandens obarmhärtiga träningsvärk. Jag fick, smickrande nog, vara med och visa övningar och då kan man ju inte mesa. Men hujedamej så ont det gör att göra en enbenslårcurl i TRX. Har ni inte provat hur det känns att få knivar i baklåret – testa!

Pernilla kastade också bollar på mig JÄTTEHÅRT! Ni som har läst den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag är rädd för två saker: smällar och bollar. Maxpuls är bara förnamnet när Pernilla saftade i med alla krafter mot mitt mellangärde. Chockterapi kan vi kalla det.

Sen var det dags att bära tunga saker. Över huvudet, i famnen, i händerna… you name it! På den här bilden går jag just (helt klädd i svart ute till höger) just in för vändning. Lite senare började några av killarna lasta på stänger och vandra fram och tillbaka. Jag drabbades av feministdjävulen och bestämde mig att de inte kunde få gå runt där och sprätta hur som helst utan att någon tjej hängde på, så jag lastade själv på en stång och paraderade fram och tillbaka. Förvisso inte med 115 kg som Johan och Christoffer gjorde, men dock med 40. Jag var nöjd. (Jag VEEEET att Andreas PT får rysningar om han läser det här, jag får inte gå med saker över huvudet för min ryggs skull. Men om du läser det här Andeas – jag brukar inte göra det. Men jag kunde inte låta bli den här gången. F’låt…)

För att kröna det hela slog jag till på ett tangerat PR i frivändning också. Som ingenting! Det låg en lagom tung stång på marken och återigen drabbades jag av den där känslan att ”Det är klart att jag kan det där”. Och visst!

Igår fick vi coacha en annan kursdeltagare i en timme. Det var SÅ kul! Jag fick coacha Robin som vill träna hypertrofi. Alltså byggarträning. Tänk bodybuildning. Jag fick googla hur man gör och satte ihop ett pass åt honom som blev riktigt bra. Eller så har jag hybris och han är för snäll för att säga något annat. Han är sjukt stark, men rätt stel, så jag kryddade det hela med rörlighet, framför allt för höfterna och körde lite PT-Andreas-övningar.

Sen skulle han coacha mig och jag fick smaka på min egen medicin. Det var hypertrofi för hela slanten. Jag hade inte gett honom några speciella önskemål, utan han fick köra vad han ville. Bland annat ville han visst att jag inte skulle kunna lyfta armarna mer, för han gav mig ”The dropset from hell”! Tänk dig en bicepscurl där du sitter bakåtlutad på en bänk med armarna hängande neråt/bakåt. Axlarna är helt avslappande. Så kör du åtta reps där underarmarna går snett utåt. Efter åtta reps håller du kvar i hantlarna och spänner triceps allt du kan och kramar hanteln så hårt du kan i 20 sekunder. Sen släpper du hantlarna och tar direkt tag i ett lite lättare par och upprepar proceduren. Och en gång till med ännu lättare hantlar. När vi var klara dunkade det i hela underarmarna och det kändes som att mina triceps och biceps brann. Jag har aldrig haft så mycket blod i armarna. Robin var sjukt nöjd och skrattade. ”Nu behöver du lite längre vila innan vi kör igen”.

VA!? IGEN!?

Ja, det var tydligen tre set av det där också. Ajajajaj. Sen fick jag hålla i kaffekoppen med båda händerna för att överhuvudtaget få upp den till munnen, och inte ens då var det en garanti att jag skulle lyckas.

Idag är jag lite sliten. Lite sliten, men lycklig. Det är så roligt och det ska bli så kul att bli PT.


Eleiko PT – here I come!


”Jag skulle välja dig som PT framför 99,9% av alla andra PT:s redan nu.” Sällan har jag blivit så himla glad för en enda mening. Det var nämligen min PT Andreas Öhgren som sa det när vi var där idag och mjukade upp våra höfter. Andreas är nämligen fruktansvärt duktig och på många sätt en förebild för mig, och det betyder otroligt mycket att han har sånt förtroende för mig. För trots allt har jag bara gått tre dagar av 22 på utbildningen. Till jul kommer jag att kunna kalla mig Licensierad personlig tränare. Förhoppningsvis kommer jag att kunna jobba en del som det också under nästa år. Det vore otroligt roligt.

Jag har länge velat gå en PT-utbildning men inte hittat någon som fallit mig i smaken. Men så fick jag läsa om Eleikos PT-utbildning och då kände jag att det var helt rätt. Fantastiska lärare och bra upplägg på utbildningen. Och nu har det dragit igång.

Första dagen hade vi Gustav Ström, naprapat och rena rama uppslagsverket när det gäller anatomi och rörelseapparaten. Jag försökte läsa en del anatomi på egen hand innan och kände mig helt blåst när jag inte fick in det i huvudet. Efter bara någon timme med Gustav kände jag att det inte skulle vara omöjligt. Vi pratade muskler, fästen, ursprung och funktion i åtta timmar. Helt slut efteråt, men också med en betydligt större förståelse för hur allt hänger ihop. Nu gäller det bara att fortsätta plugga så att sakerna han lyckades få in i huvudet fastnar där också.

Coach Jenny Jacobsen från Nordic går också utbildningen och bland annat hon och jag ritade muskler på varandra med tusch. Till slut var i så här fina på hela kroppen. Jag hade en kassler på bröstet och Jenny små prickar på axlarna. Jenny fick också ditritade magrutor av Gustav som visade var musklerna satt. Det var ju jätteorättvist, hon HADE ju redan magrutor!

Sen var det dags för träningslära. I lördags gick vi igenom knäböjningar i åtta timmar. Och igår körde vi höftfällningar och utfall i åtta timmar. Nej, jag skrev inte fel, vi knäböjde, gjorde utfall och höftfällde på olika sätt i 8 x 2 timmar. (Ett uns möra lår gick till tunnelbanan klockan 17 igår.) Det här är varför jag gillar den här utbildningen, den är väldigt grundläggande och man är noga med att bygga en stabil bas för oss att stå på. Och att vi inte kommer att lära oss om några maskiner. Vi kommer bara att jobba med fria vikter och kroppsvikt. Våra lärare nu är Mads Jacobsen och Erik Börjesson. Också här är det fantastiska lärare. De utmanar oss med frågor och att ifrågasätta våra svar. Det är otroligt viktigt och lärorikt. Dessutom fick vi börja cocha varandra direkt. Och det är ju det enda sättet att bli bra, att öva, öva, öva öva… Och vi har redan gjort framsteg. Första coachningen jag gjorde var jag alldeles torr i munnen och tafatt. Den sista jag gjorde på söndagskvällen var stabil och säker. Det känns så himla roligt! Och jag känner mig jätteduktig! Det kan bli bra det här. Med de här lärarna kan jag inte misslyckas.

Om inte annat får jag börja träna PT-Andreas.


Det är ju bara muskler! Vad är ni rädda för?


Kvinnor och muskler. En debatt som med jämna mellanrum dyker upp på bloggar, i medier och på Facebook – till exempel just nu. Får kvinnor ha muskler? Gillar män kvinnor med muskler? Är det kvinnligt med muskler? Och mina svar är: klart vi får, det skiter väl jag i och JA!

För mig är det mest kvinnliga jag kan tänka mig just att vara stark, att vara självständig, att klara av saker, vara kapabel. Och det kräver muskler. Att flytta möbler, fälla ett träd, bära barn, orka bära upp en krogig rygg. Jag vill känna att jag klarar av allt sådant rent fysiskt utan att hela tiden behöva be om hjälp. Och när jag är stark rent fysiskt känner jag mig stark mentalt. Det är viktigt för mig, och det är viktigt för den bild av kvinnor jag vill ge till min son. Han ser att hans mamma är stark. Han ser att mamma orkar leka i lekparken och klättra i klätterställningar. Och när man frågar vem som är starkast i familjen skrattar han bara och säger ”Mamma”, för honom är inget annat tänkbart. (Och det handlar inte om att min sambo är osedvanligt svag.)

Sen tycker jag att det är snyggt. Jag vill ha fylliga axlar mycket hellre än fylliga bröst. Faktum är att jag gillar mina A-kupor, för de gör att man ser bröstmusklerna bättre. Och jag vill ha stora rundningar på baksidan på låren. Fåfängt, ja visst, men prestationerna som jag fått musklerna av och skaffar musklerna för att klara av, är vikigare än hur de ser ut. Utseendet är bara en bonus. Ett synligt kvitto på allt jobb jag lagt ner. Och det är snyggt till en viss gräns, tycker jag. Men det gäller ju både män och kvinnor, gubevars! Jag är inte ett fan av bodybuilding-tävlingar där de roterar på scenen som grillade kycklingar, hur starka de än är, för då handlar det ju till syvende och sist inte om prestation, utan bara om utseende.

Problemet med kvinnor och muskler måste handla om att kvinnor tar sig in på ett traditionellt manligt område. Åtminstone när det handlar om män som kommenterar kvinnors ”för muskulösa” kroppar. Precis som när kvinnor började ha byxor, eller när vi började ta oss in i bolagsstyrelser. ”Va!? Är ni här nu också!?” Plötsligt vill vi också bygga lats och knäböja med de stora vikterna och männen skälver i sina grundvalar. Maka på er, liksom! Men jag är medveten om att det långt ifrån bara är män som kommenterar på svällande armmuskler på kvinnor. När kvinnor ger sig på varandra handlar väl ändå oftast om att man inte unnar varandra framgång, men det är nog ett problem som snarare rör kvinnor i relation med andra kvinnor, än just muskler. De blir väl avundsjuka för att de själva inte orkar gå till gymmet, tänker jag. ”Nä, vet du jag vill inte styrketräna för då blir jag så grov” = ”Jag orkar inte styrketräna.”

Men helt uppenbart är det inte tänkt att vi ska se ut så här. Kvinnor får ha stora bröst, men inga lats. Vi får ha smal midja, men inga stora triceps. Och vi får ha höfter, men inga stora lårmuskler. Kläder idag är inte gjorda för det. Nu är jag sällan klädd i något som inte är stretch, men det har väl hänt att jag provat klänningar i affärer och slagits av att de aldrig räcker runt ryggen. Och då är jag ju inte ens särskilt stor! Samhället är inte gjorda för oss.

Jag ser ett enda problem med kvinnor och muskler, och det är när de används som ytterligare ett sätt att objektifiera kvinnor. På samma sätt som stora bröst kläms de in i små bikinis och svankas upp mot en kamera med dimmig blick från toksminkade ögon. Ja, visst, det ligger fortfarande mycket jobb bakom de musklerna men då har det starka, det självständiga bytts mot något helt annat, något att tråna efter och bara ett nytt steg i objektifieringen av kvinnor. Och det gillar jag inte. Ska ni tråna efter muskler får ni göra det när de används. Gå till gymmet! Men ni kan ju göra det lite finkänsligt, stå inte och glo.

Så tänker jag. Vad tycker ni?

(Och nej, jag har inte en sådan där konstig tatuering på ryggen. Det var liksom bara en… grej vi höll på med.)


Pling pling – AKTA ER!


Jag kan ha hittat den – världens bästa uppfinning. En uppfinning som kommer att revolutionera sättet vi rör oss i världen. Den heter Runbell och är en bärbar ringklocka som du sätter på fingrarna. Den är egentligen, som du hör på namnet, tänkt till löpare, men tänk er hur mycket större användningsområdet kan bli! Folk som stannar högst upp i rulltrappan, folk som stannar kvar och läser sitt kvitto vid bankomaten, folk som står på vänster sida i rulltrappan eller ja, FOLK I ALLMÄNHET. De tenderar ju att stå i vägen titt som tätt. Och istället för att antingen knyta näven i fickan och tänka ”MEN AKTA DIG DÅ!” eller till och med fräsa ”FLYTTA PÅ DIG MUPPTRYNE!” kan du nu alltså istället med en enkel tumrörelse plinga åt dina medlevande. Pling pling – AKTA ER!

Du köper din alldeles egna Runbell på deras sajt för 25 dollars.


Discobygg


Så här såg det ut förra veckan. Upp och ner, upp och ner. Jag lyckades pricka in två pass efter varandra där det var så ohyggligt mycket armhävningar. Nu råkar det vara så att jag är ganska bra på just armhävningar och jag gav mig den på att göra alla på tå. Under första passet gjorde vi åtminstone 80 stycken (Det var en AMRAP på 3×6 minuter med 8 armhävningar som en del i cirkeln) och det var fruktansvärt jobbigt. Men coach Nils tyckte att jag gjorde så fina armhävningar att jag gjorde de sista varven på ren och skär stolthet.

Mellan våra 6 minuters AMRAPs var det inte någon vila, utan då var det bear crawl och shuttle runs på 60%. Det kändes som om man lunkade fram lite skönt sådär avslappnat, men när jag tittade omkring mig och såg att alla andra såg i det närmaste steloperarade ut så misstänkte jag att jag såg likadan ut. Gammelmänska-löpning på mycket låg nivå var resultatet av alla goblet squats, chinups och armhävningar.

Dagen efter var det armhävningar i ringar och sen hade jag så ont i bröstet! Så där så att det gör ont ända in på bröstbenet, liksom. Jag försökte mig på att göra dips efteråt, men jag var så trött att jag inte ens kom ner kontrollerat, utan bara rasade ihop, så den idén fick jag lägga på hyllan.

Idag var jag piggare i bröstet, men tröttare typ överallt annars. Det var fest med OBS-klassen på fredagen och på lördagen hade chefredaktörn Marie sin 40-årsfest. Efter att ha tokflåsat mig på cykel till gymmet tackade jag allt högre stående jag kunde komma på, att det inte var ett flåspass, utan ren styrka.

Nu är det mycket sömn, bra mat, mycket vatten och allmänt mys och ta hand om kroppen som gäller. Man är ju inte 20 längre.