En vecka med premiärtävling, ett terräng EM och ett mini höghöjdsläger.


För precis en vecka sedan körde jag min första skimotävling här i alperna. Det var en liten tävling i Le Tour strax utanför Chamonix och det gick väl inte direkt bra, men nu har jag i alla fall startat säsongen. Jag tappade en stighud i första startrusningen och eftersom det sedan var smalt och svårt att gå om hamnade jag väldigt långt bak i första stigningen upp. I skimo är det ganska mycket som kan gå fel och strula. speciellt när man är ny så det bästa sättet är bara att vara med och tävla så mycket som möjligt och lära sig allt eftersom. Jag blev ändå positivt överaskad när jag kom i mål och hörde att jag kommit trea.

Direkt efterloppet satte jag mig i bilen och körde genom Frankrike ner till Hyéres för att kolla på terräng EM nästa dag. Det var lite längre än jag tänkt mig, speciellt eftersom jag försökte ta en genväg på småväger i mörkret som säkert var en senväg. Till slut kom jag i alla fall fram. Nästa morgon vaknade jag till en underbar soluppgång över hamnen och det var härligt att kunna springa i ett morgonpass i shorts, 4 min/km fart och kunna avsluta med morgondopp och lite yoga på stranden.

Sedan var det dags att gå och kolla på loppen. Jag njöt till fullo av att vara på ett mästerskap igen och titta på alla snabba löpare. Carolina, Sarah och Napoleon sprang väldigt bra i juniorklasserna och var inte alls långt borta från en medalj. Så var det dags för seniorloppet där min bror David skulle springa. På något vis har jag alltid tyckt att det är mer nervöst att se mina syskon tävla än att tävla själv, så det var en del fjärilar i magen innan start. De andra loppen hade haft bra fart hela vägen utan några avvaktande inledningar, men nu var det bara en stor tokrusning direkt från start och David hängde på i tempot och la sig lång fram. Shit det där är snabbt tänkte jag. Många lopp brukar sedan lugna ner sig lite efter en sådan start, men här fortsatte bara alla att trycka på och David positionerade sig runt 10-13 plats. Det var en snabb och torr bana, ingen geggmisär. Spanjorerna, fransmännen och de två turkarna rusade på där framme. Belgare och britter hade inte en chans. David fortsätter att hålla position varv efter varv utan att mattas och blir tillslut tia i mål, bästa nordbo (och även nordeuropé) Även Olle gör ett jättebra lopp och plockar placeringar undan för undan och kommer på 14:e plats.

Jag är väldigt glad att jag kom ner för att titta eftersom det är speciellt att få se sin bror springa sitt bästa lopp hittills i livet. Jag har aldrig sett honom springa så snyggt och avslappnat ett helt lopp tidigare och jag vet hur mycket jobb som ligger bakom den prestationen. Det är inte bara att träna hårt och springa snabba intervaller (vilket givetvis också krävs) men han har lagt massor av timmar på detaljer för att kunna springa som han vill. Tagit bort skräpmil och lagt tiden på saker som aldrig syns i en träningsdagbok.

Nästa morgon testar jag EM banan och kör intervaller, 6×1550 m varvet, innan jag kör tillbaka till Chamonix. Nästa morgon springer jag en distans och går på gymet medan jag väntar på att mina nya skidor ska monteras. Vid lunch blir jag upphämtad av Emelie och Malene från Norge och så bär det av till Cervino i italien. Vi vill träna och sova på lite högre höjd under ett par dagar och första passet blir att gå från 2000 m höjd upp till Refugio Cervino på 3480 m höjd. Vi kommer fram just i tid till en fantastisk solnedgång. Det blir två bra träningsdagar på hög höjd med en topptur upp på Breithorn, 4164 m som höjdpunkt. Det är lyxigt att få bo och träna så högt upp omgiven av berg och med vackra Matterhorn som träningsutsikt.

Nu är det lördag igen och jag har tagit det lugnt idag och kurerar en förkylning. Kanske blev det lite väl mycket flängande med halvkass sömn och mat för min del. Men jag är inte sjuk speciellt ofta och för tillfället är det ändå inget viktigt på ett tag. Jag tänker att det är bra att passa på nu, för sedan behöver jag inte vara sjuk på minst ett halvår igen.


Live low, train high


   Jag har har haft några väldigt bra träningsveckor nu och det känns skönt att kroppen börjar tåla att träna och återhämtningen går bra. Det var många år sedan jag elitränade, men eftersom det inte var mitt eget val att sluta tycker jag att det känns väldigt kul att få en andra chans och att ha en massa tid till att bara träna. De flesta träningspassen är skimopass och de första dagarna tyckte jag det kändes hemskt när jag kom upp mot 2000 meters höjd, men det börjar gå bättre och bättre. Eftersom jag bor på knappt 1300 meters höjd så blir det de omvända mot vad vissa andra förespråkar med live high, train low. Men det är säkert bra med live low, train high också. Hjärtat slår ju och jag bygger kondition.

   Det känns också mycket bra att jag redan har börjat springa intervaller. Förra vintern sprang jag ett par gånger i veckan, men då nästan alltid på ett skoterspår i Abisko i -20 till -30 grader, så det var ingen högre fart på den löpningen. När jag kom ner till Stockholm i början på maj för att hälsa på brosan fick jag direkt under första morgonjoggen höra. Varför springer du sådär, helt sittande och på hela foten? Ja jag kan ju hålla med om att trycka ner foten i en pjäxa varje dag och lufsa runt på ett skoterspår inte direkt bidrar till ett lätt och fint framfots löpsteg. Men visst svider det alltid lite i ett friidrottshjärta att man springer som om det ser ut som om man bajsat på sig.

   Nästa chock fick jag redan samma kväll när jag följde med David till stadion för att värma upp med honom och Fredrik Uhrbom. När jag kommer in på stadion är det ju oundvikligt att inte få lite feeling och David tycker att eftersom han och Fredrik bara ska springa långa intervaller i 3.05 fart så kan ju jag hoppa in och hänga på varannat varv. Eftersom jag inte sprungit ett banpass på sex år, inte minnas när jag sprang i 3.05 fart senast eller att det alltid går snabbare än sagt om tre killar ska köra intervaller så kan jag säga att det kändes ganska mycket åt det obra hållet.

   Efteråt tänkte jag att jag hade hela sommaren på mig att springa intervaller och träna upp mig, men sanningen är att de intervallpass jag fick in i sommar kan jag räkna på en hand. Delvis för att det räckte med att bara springa. Har man sprungit lite innan och börjar springa mer blir man bättre och behöver inte göra det mer komplicerat. Jag sprang även många lopp och eftersom mitt huvud fortfarande var mer elitidrottare än min kropp var jag ganska sänkt efter varje tävling och var tvungen att ta det lugnt till nästa gång det var dags.

   Därför känns det kanon att redan nu fått in tre bra intervallpass löpning och med tränings sällskap. Jag är absolut ingen löpar ensamvarg utan tycker att ett intervall pass som jag gör själv bara handlar om disciplin och något jag betar av, medan ett pass jag gör med andra blir mycket bättre. Dels pushar jag mig själv hårdare, men jag får också mycket mer energi ifrån det efteråt.

   Det ska bli väldigt spännande att se vad det här vinterupplägget kan leda till nästa sommar. Jag är i alla fall vädligt sugen på att komma bättre tränad in till nästa sommars tävlingar.


Jag och silverfiskarna


De kommer fram på nätterna, kryper planlöst omkring på det vitkaklade badrumsgolvet. Ibland kryper de rakt fram i de gråa gångarna mellan de vita kvadratiska plattorna och gör snäva 90 graders svängar. Andra gånger irrar de bara runt i ring på samma vita kakelplatta.

Jag ser aldrig till de på dagarna. Kanske är de upptagna med annat precis som jag eller kanske de sover? På nätterna har de tydligen svårt att sova precis som jag.

Under dagarna håller jag mig sysselsatt, har det oftast ganska bra, tränar, lagar mat, njuter av livet och bergen. Men när klockan blir runt 19.00 på kvällen och jag inte har något fungerande internet, ingen bra bok att läsa för tillfället, utan bara mina egna tankar i ett tyst rum förutom en droppande vattenkran.

Någonstans har jag läst att 90% av alla tankar vi tänker är gamla tankar som vi redan tänkt flera gånger om tidigare. Lite deprimerande att vi inte använder vår hjärna till att skapa lite mer variation i livet.

Jag läser en bok om meditation. (Notera att jag skriver LÄSER OM meditation, inte att jag har ro ATT meditera). I den står det att människor som lever utan artificiellt ljus ofta är vakna ett par timmar mitt på natten mellan ca. kl 02.00-04.00. Den vakna tiden kallas vakan och delar upp sömnen i två perioder. Under vakan upplever människorna en form av trandenscens, ett meditativt tillstånd där de befinner sig i sprickan mellan världarna.

Kanske är det på det sättet jag ska se på de timmarna på natten jag aldrig sover? Det låter ju betydligt intressantare att säga än sanningen, som är att under de där timmarna jag inte sover, mal samma tankar runt, runt i huvudet. Inga plötsliga insikter, nytänkande utan bara ett irrande runt, runt på samma kakelplatta. Det är jag och silverfiskarna!


En stukad fot, en massa höjdmeter och ett intervallpass


Jag har nu varit i Chamonix en vecka och ska tillbringa hela vintern här för att träna och köra skidalpina tävlingar. ( För er som undrar går skidalpinism ut på att gå upp på skidor för berg och sedan åka utför.) Jag har haft en del funderingar på om det är rätt val att tillbringa vintern här. En sida i mig undrar

-Varför ska du flytta på dig igen och du fattar väl att det där kommer att gå skitdåligt.

Den andra sidan svara att jag kan väl göra som jag vill. Jag tycker att det är roligt och det ska bli spännande att försöka lära mig något nytt. Oavsätt hur det går får jag vara i bergen hela vintern och jag kommer att få grym träning.

För en vecka sedan när jag kom inkörande  till Chamonix på kvällen och såg de mörka siluetterna från bergen runtomkring och kände hur det slog lock för öronen kände jag direkt det där pirret i magen. Samma känsla som jag har haft när jag flyttat till Flagstaff, Åre och Abisko. Jag ska få bo i bergen igen!

Emelie erbjöd mig att få bo hemma hos henne tills jag hittade något eget boende. Första morgonen skulle jag följa med Emelie och Kilian på en liten morgonrunda. 800 höjdmeter uppför, lite höjd på det, samt att jag suttit och kört i ett och ett halv dygn och sist men inte minst att jag var sjukt otränad efter att nästan vilat helt i sex veckor gjorde att jag kände mig som en flåsande orörlig klump med konstant maxpuls. Men det var en underbar dag, sista sommardagen skulle det visa sig och när vi kom upp var det en fantastisk utsikt över bergen. Sedan bar det hemåt utför och lite trött och ouppmärksam råkade jag stuka foten. Jag lyckades i alla fall löphaltandes ta mig hem och sedan låg jag på balkongen med foten i högläge och solade och kollade på bergen hela eftermiddagen.

Eftersom det in kommit snö i CXhamonix så bar det sedan iväg till Tgines, som ligger på 2000 meters höjd några timmar från Chamonix. På tre dagar fick vi ihop bra med höjdmeter och vi fick åka några riktigt fina puderåk. Att räkna höjdmeter och timmar är också något som är nytt för en löpare som alltid bara räknat kilometrar eller möjligtvis miles tidigare. Det  kändes riktigt lyxigt att vara på träningsläger igen och bara kunna träna och vila och få möjlighet att få lära sig av de bästa.

Väl hemma igen så bestämde Emelie och jag att vi skulle köra ett intervallpass löpning. Tanken är att jag ska träna mest skidor i vinter, men springa ca tre gånger i veckan. Vi sprang långintervaller på en grusväg som Emelie kallade platt, men som vanliga löpare skulle kalla kuperad. (Tänk Lidingöloppskupering). Det gick fint i alla fall och vi höll bra fart.

Nu har dert kommit snö även i Chamonix och idag har jag slagit nytt pers i skimo långpass, över 3000 höjdmeter i strålande sol. Jag ångrar verkligen inte att jag kom hit!


Meditationslångpass


   Det är strålande sol när jag vaknar till jollret av glad bebis. Jag är på besök i Åre och tänker att det här blir en perfekt dag för ett långpass runt Åreskutan. Det är hög och klar luft och inte ett spår av den tjocka dimma som många mornar ligger som ett tjockt täcke över Åre.

   Jag börjar springa i skogen bland stora granar och mossa och tar mig snabbt upp mot Totthummeln och sedan vidare upp mot lilla Åreskutan. Här har det kommit ett tunt lager snö över natten och en hel vit värld glimmar och gnistrar i solskenet. Efter lillskutan tar jag mig neråt och bort mot Blåsten och baksidan. På stenar och hällar ligger ett tunt lager is och jag tar det ganska lugnt nerför, men ibland skrämmer jag ändå upp vita ripor som flaxar iväg över snön. Nu springer jag på stigar jag har sprungit på många gånger förut. Jag brukade bo i Björnen och en favoritrunda gick precis här under lillskutan och Blåsten, med utsikten över Helgesjön.

   Jag har ett lite speciellt förhållande till favoritställen och favoritrundor. Jag vill gärna besöka platserna lite då och då, se hur de ändras under året, se till så att allt är bra. När jag inte kan springa så saknar jag självklart själva springandet, men jag längtar också till vissa platser och stigar. (Nu tycker ni kanske att man kan väl gå eller cykla där istället, men det kan man faktiskt inte alls, eller man kanske kan, men det är inte alls samma sak. Vissa ställen ska upplevas löpandes, punkt slut.)

   Nu bara springer jag och njuter och tänker. Det har nu gått ett år sedan jag flyttade från Åre, men det känns länge sedan. Mycket har hänt på ett år.

   Jag kommer till baksidan av skutan och springer och tänker på när vi en gång gjorde en tur hit med skolan för att göra toppturer. All snö hade blåst ner i skogen, så vi fick göra nerturer istället. Det var en helt fantastisk natt, vindstilla och stjärnklart och vi satt och drack whisky och spelade Yatzy. Jag fick över 300 poäng men vann ändå inte.

   Jag rundar skutan och springer genom Ullådalen, nu har det vackra stilla vädret förbytts till kall motvind. Jag kommer till Tväråvalvsliften och minns hur jag gjorde mitt första skärmflyg här, Jag var väldigt nära att flyga in i liftstolpen i starten och sedan tappade jag radiokontakten och försökte istället landa så gått jag kunde utan instruktioner. Det blev väl inte helt på rätt plats.

   Nu har jag bara sista biten kvar ner till byn igen. Jag tar ett downhill spår ner eftersom det ändå inte är några cyklister i backen så här års. Jag känner i kroppen att det var länge sedan jag sprang långpass, men det har varit underbart att bara springa, minnas bakåt, drömma framåt eller inte tänka alls. Bara springa i allt det vackra och hamna i meditationslöpningen där det bara är jag och fjället som existerar.

   Jag önskar er alla ett underbart långpass i helgen! Se till era gamla rundor eller ut på upptäcksfärd!

 


Hur jag halkade in på ultralöpning


   Just nu är det en liten mellanperiod för mig, fortfarande höst men snart vinter. Jag har vilat en månad i från löpningen och jag börjar bli sugen på att träna ordentligt igen. Idag när jag var ute och åkte rullskidor tänkte jag tillbaka på sommaren som varit och hur glad och tacksam jag är över att ha kunnat springa en hel sommar. Nu ska jag berätta hur det gick till i sommar när jag sprang mitt första ultralopp.

   När sommaren började var det längsta lopp jag sprungit 10 km och den längsta sträcka jag sprungit på träning 25 km. Efter att ha tillbringat de senaste åren i Jämtland och i Norrland var jag mest sugen på att testa att springa trail och fjäll-lopp. Sommaren började ändå med ett par 10 km gatlopp och ett halvmaraton. Jag testade att springa 35 km en gång på Öland och det slutade med att jag efteråt fick lägga mig på en filt på gräset i fosterställning och vila flera timmar efteråt. Då undrade jag hur jag skulle orka springa ännu längre, plus kupering längre fram?

   Sommaren fortsatte ändå med att jag sprang några längre lopp, Hornindal runt (36 km), Axa Fjällmaraton (44km) och Salomon trail tour (21km). Loppen gick bra, även om jag har mycket att lära för att bli snabb när det är brant och tekniskt uppför eller utför. Vid Salomon trailtour i Järvsö blir jag övertalad att springa halvvasan 45 km nästa helg.

    Jag kommer till Mora på kvällen två dagar före loppet och Johan och Elov (bloggarna här på Runner’s) och Linus (Holmsäter) tycker att jag borde springa 90 km istället. Jag säger nej av en mängd anledningar. Jag är rädd för att bli skadad, jag har tävlat mycket, varje helg innan dess, jag har just varit förkyld, jag känner mig inte fräsch, jag vet inte ens om jag kan springa 90 km. Men det är just det sista som fastnar i mitt huvud. Det skulle vara lite kul att testa eftersom jag inte har en aning hur jag skulle klara av det.

   Nästa morgon är det dags för en gemensam morgonjogg och jag blir presenterad för arrangörerna. Helt plötsligt är det ordnat, jag ska springa ultravasan 90 km. Bestämde jag verkligen det här själv? Jag får lite tips från de rutinerade. Elov säger att de första 3 timmarna försvinner innan du hinner blinka. Ett råd jag inte litar speciellt mycket på eftersom det kommer från en person som springer 24 h lopp på bana. Jonas (Buud) säger åt mig att utgå från den tid jag tänkt ha i mål och sedan hålla mig till den och springa disciplinerat i början. Som om jag har funderat speciellt mycket på vad jag kan springa på 90 km. Tidigare har 100 km tider sagt mig mindre än ett släggresultat. Jag ska springa mot Jasmin Nunige från Schweiz, vinnare av Swiss Alpine Maraton 6 gånger och en 2.39 tid på maraton. Jag tänker att det är dumt att hänga på henne från början utan jag får försöka hitta ett tempo själv som känns rimligt.

   Starten går kl 05 och det är mörkt och kallt och jag har inte lyckats sova nånting på natten innan. Men stämningen är laddad och förväntansfylld och soluppgången över myrarna är helt fantastisk och jag bara springer och njuter på de fina stigarna. Plötsligt har faktiskt 3 timmar redan gått! Jag passerar maraton markeringen och känner mig hur pigg som helst, men vid Evertsberg är jag hela 10 minuter efter Jasmin. Jag börjar ösa på i backarna utför Evertsberg och det går bra ett tag, men sedan vid 60 km börjar det kännas att det här är långt, benen är helt sönderslagna. Jag tycker att jag springer fruktansvärt dåligt mellan 60-80 km, men ändå tar jag in på Jasmin. Vid sista stationen vid Eldris är jag 6 min efter. Jag får hjälp med lite energi och hejning och försöker hitta tillbaka till lite bättre löpning igen. Jag lyckas komma upp i 4.20 fart mot slutet och tar in ytterligare några minuter men lyckas aldrig komma i kapp. Men det är en härlig känsla att få svänga in på upploppsrakan i Mora och klara av nånting som inte ens funnits i min tanke 2 dygn tidigare. 

   Första dagarna efteråt känner kroppen aldrig mer. (Jag tror de flesta som springer maraton och längre distanser upplever detta) Men ganska snart så börjar hjärnan ticka igång och analysera allt som jag kunde gjort bättre och jag har insett denna sommaren att jag gillar att springa långt. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Ultravasan igen och många fler trail och ultralopp.


Att komma igen


   Under många år sprang jag nästan inte alls utan ett par sporadiska tillfällen per år. Ett tag gjorde alla montona rörelser så som simning, cykling, vandring och skidåkning ont i höften. Min aktivitet var begränsad till att gå tråkiga promenader i kvarteret.

   Sedan blev det sakta bättre och jag kunde leva ett rätt vanligt liv och jag började hitta andra intressen och tyckte att livet var helt ok. Jag började acceptera att jag kanske aldrig skulle kunna springa igen och om jag skulle kunna börja springa igen, då skulle jag bara mysjogga några gånger i veckan och aldrig pusha det och springa snabbt.

   Men det där var ju igentligen bara skitsnack som jag försökte intala mig själv. Självklart så njöt jag först av att bara kunna jogga, men det gick inte lång tid förrän jag tänkte ”Ohh, ett lopp hade ju varit roligt att springa”. Jag inser att det jag har saknat mest är att ställa mig på en startlinje och ge allt.

   Jag har aldrig varit rädd för att försöka sträva efter det jag helst vill ha i livet. Jag är jättedålig på att ”safa” och ibland har jag tänkt att jag borde lära mig att ge upp lite snabbare. Jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen och att vila i tid, men det finns inga garantier. Jag kommer att bli skadad igen och jag kommer att komma tillbaka igen. 

   Jag tror aldrig att man lär sig att falla. Det kommer alltid att göra ont, annars har man inte satsat tillräckligt mycket av sig själv i ett projekt. Men man blir bättre och bättre på att ta sig upp igen.