Ingen Stress -17


Hej!



Årets sista dag. Har ungefär lika mycket stämning till det som julen – nada. Försöker dock ta vara på dagen genom spendera den med familjen och njuta av miljöombytet. Har senaste veckan varit ensam i Stockholm för jobba. 10-11h stillasittande utan raster eller möjlighet lämna rummet gör min rastlösa själ olycklig. Skulle nog drabba alla som hamnade i den situationen. Har dock inte låtit det besegra mig utan tränat riktigt flitigt på kvällarna istället. Undviker morgonträning till förmån för sömnen då jag anser det ger mer än något fjuttigt morgonpass. Kvalité före kvantitet – det gäller det mesta i livet. Nästa vecka är det fler folk på plats och jag kan förhoppningsvis smita ut lite dagtid. Inte det lättaste komma i form för en lång tävling som nordbo under vinterhalvåret.



Kan inte undvika se hur extremt mycket folk inom vår sport tränar trots det är oceaner av tid kvar innan race. Medveten om det är delvis resan som är anledningen till vår livstil men undrar ibland om alla förstår hur man bör lägga upp & periodisera sin träning för vara på sin topp när det är dags för allvar?! Är absolut ingen expert själv utan har Björn som hjälper mig med detaljerna men lite kan jag, vågar jag påstå. Sitta på sin trainer varje helg i december & köra 3-4h pass är hål i huvudet om du frågar mig när någon tränar för Kalmar. Dagen efter springer vissa över 3 mil för sedan köra enorma serier i poolen. Svårt tro kroppen är mottaglig för de vo2 och tröskelpass som sedan ska genomföras så de kan bygga en starkare motor och öka sitt syreupptag. Speciellt om de pressat in dessa pass i sina familjeliv samt har någon form av heltidsjobb. Omöjligt hitta tid för återhämtning om de ligger på 15-18h veckor. Var sak har sin plats, eller? 



Tittar man på proffsen så kör de avsevärt fler timmar än en normal motionär. Men det är oväsentligt, vi är inga proffs och ska heller inte därför jämföra oss med dem. De har mellan passen förhoppningsvis mängder av tid för vila vilket gör att deras kroppar tål mer träning och mer viktigt kan dra nytta och absorbera den träning de genomfört. Det finns en grupp talangfulla elitmotionärer som hamnar lite i kläm i det här resonemanget men nu pratar jag om triathlonutövare i allmänhet. Finns en konstig och förlegad idé om att vi ska träna så sjukt mycket hela tiden. Pådrivet tyvärr av gamla bullriga stofiler inom sporten och sociala medier. Självklart kräver tre grenar tid, men det går träna smartare och optimera sin tid. Ingen tycker väl om slösa bort sin potential och göra samma fel år efter år. Jag tillhör tyvärr dem som gör motsatsen, tränar lite men alldeles för hårt när jag väl tränar. Min utmaning är köra lugnare när det ska vara lugnt och ännu hårdare när det ska vara hårt. 



Kom ihåg folk saltar & pepprar sina inlägg på sociala medier samt fixar & trixar med olika filter för att förhöja effekten. Dessutom ljugs det kopiöst över matvanor och dieter. Så onödigt då det framkallar bara onödig ångest hos dem som verkligen tampas med verkliga problem. Kul se allas påhitt men låt er inte stressas upp av 100×100 meter simning eller X h på trainern en söndagsmorgon. Våga följa er egen plan och tro på er träning. Flest pass i träningsboken är ingen förutsättning för snabba tider. Finns många statistiska bevis för det.



Ska vi lova varandra en sak inför 2017 – mer sanningsenliga uppdateringar gällande vår träning & kost samt träna smartare. Största faran man kan göra är ta sig själv och livet på för stort allvar. Försök ha roligt istället och garva samt lära av era misstag.




Nu kör vi rakt in i kaklet och vågar även köra mesiga zon2 pass – det gäller även mig.



Gott Nytt År på Er!



Nelker


Årssammanfattning


Julen har vart bra, lugn och skön som sig bör. En hel del sill och skinka, lika mycket choklad och Staropramen men också lite löpning såklart. Ca 100km allt som allt under julhelgen för att orka med alla kalorier. Plus minus noll på vågen, check! Har prioriterat Gåsmamman och andra tv serier framför bloggen. Jag gillar mellandagarna och lugnet det medför, tid för eftertanke och reflektion, bokslut och nystart på samma gång. Det här är ju en löparblogg så självklart är det löparåret 2016 som ska sammanfattas men samtidigt är det svårt att inte tänka på allt annat som hänt under det här minst sagt galna året. Terrordåden i Nice, Bryssel och nu senast Berlin, militärkuppen i Turkiet, dödsskjutningarna i Orlando och Dallas, skottdådet i Munchen, prästmordet i Frankrike och inte minst bilderna från Aleppo den senaste tiden. Lägg till Brexit och Donald Trump på det så kan man verkligen börja fundera över vart världen är på väg…

Men det här ska bli en sammanfattning av löparåret 2016 och inte nåt annat. 2016 blev ett bra år till slut trots att jag inte nådde mitt huvudsakliga mål 2.48.48 på maran, men det blev ändå PB på både marathon och 10km. Framförallt så fortsätter jag att förbättra mig år för år vilket är det viktigaste.

TRÄNING:
Det här året har fokus legat på mängd före fart. När jag gick in i 2016 så var det ett medvetet val att springa många mil på bekostnad av intervaller, allt för att bli ännu hårdare i kroppen men också för att försöka förebygga alla skador från året innan som till stor del uppkom under och efter fartpass. 

Jag har sprungit mer än någonsin och nådde äntligen milstolpen 5000km under ett år vilket är 25% mer än ifjol. Egentligen har jag inte sprungit så många fler pass utan framförallt ökat längden på vanliga distanspass vilket gör att 20km idag känns som 12-13 gjorde för nåt år sen. Under sommaren fick jag till några riktigt bra veckor med 18 mil som mest men det slet å andra sidan alldeles för mycket. Jag lärde mig också att dubbelpass är bra för att få till volymen men att det också sliter i längden, att springa 11-12 pass i veckan var alldeles för mycket för mig.

Jag har inte bara samlat mil på hög utan försökt att få till ett par fartpass i veckan. Ofta långa trösklar eller långa intervaller, allt för sällan korta intervaller. Men inte ens på bana har det lockat att springa fyrhundringar och det är nåt jag tänkte försöka ändra på under nästa år. Utöver all löpning så har det blivit 2-3 pass i veckan på gymmet. Till en början slentrianmässig disco typ bänkpress och bicepscurl men allt eftersom har jag mer och mer prioriterat prehab övningar och benstyrka. 2016 var året då jag kapitulerade inför det faktum att jag är löpare och att löpare är tunna och taniga och inte behöver köra bröst och biceps flera gånger i veckan.

LOPP:
Årets första lopp – Barcelona Marathon – i början av mars blev en riktigt bra start på det nya året. Trots att det var en smärre chock för kroppen att gå från isiga gator i Sverige till mjuk och underbar asfalt i Spanien blev det nytt PB. Målet var aldrig att försöka fixa 2.48 utan snarare att stämma av formen så 2.52 var en tid som jag var mer än nöjd på. Allt nötande i snön hade gett resultat.

Bara ett par veckor senare stod jag på startlinjen på Premiärmilen. Kroppen var seg och svarade inte alls efter urladdningen i Spanien, dessutom var det nya bansträckningen ingen höjdare men det blev ett bra träningspass vilket också var målet. Kommer inte ihåg tiden, 37 nånting typ. Målet under våren var istället att fixa ett nytt PB på halvmaran, Kungsholmen Runt blev loppet där det skulle fixas. Men i 30 gradig värme havererade kroppen ganska omgående och det var med nöd och näppe som jag tog mig i mål.

Jag kände att formen var riktigt bra trots fiaskot i Stockholm och stack upp till Luleå två veckor senare för att få revansch. På väg upp visste jag att jag skulle persa, kanske även fixa sub80 så därför blev besvikelsen ännu större när jag blev vilseledd av en funktionär halvvägs in i loppet och insåg att både sub80 och nytt PB var kört. Besvikelsen från det loppet kan läsas här. Våren avslutades med Stockholm Marathon där jag gjorde ett första försök på 2.48 men öppnade alldeles för optimistiskt och i kombination med att kroppen nog inte var tillräckligt återhämtad efter ingen egentlig vila efter Barcelona så sprang jag in i den största vägg jag någonsin stött på.

Efter ett par veckor med lite mindre löpning var det dags att dra igång träningen mot årets stora mål, Berlin. Jordgubbsloppet i början av juli blev en del i uppbyggnadsfasen. Det är inget lopp som kommer gå till historieböckerna, men i 30 gradig värme sprang jag i alla fall in på en hedrande andra plats i halvmaraklassen.

Umemilen och Sthlm Halvmarathon var två lopp under hösten där jag skulle visa för mig själv att formen var på uppåtgående inför Berlin, men istället blev det återigen fiasko med stort F. I Umeå haltade jag i mål på 45min efter att vaden gått sönder och i Stockholm ställde värmen återigen till det och det var knappt så jag orkade hålla marafart. Det var med sargat självförtroende som jag åkte ner till Tyskland i hopp om 2.48.

Trots problem i slutet av loppet så sprang jag in på 2.50 och nytt PB men jag fick verkligen slita och känslan var sämre än i Barcelona även om tiden var bättre. På det stora hela så var det ändå svårt att vara missnöjd även fast jag inte nådde mitt stora mål. Som avslutning på hösten sprang jag Göteborgsvarvets Seedningslopp i Södertälje och fick avsluta säsongen med ett nytt PB på 10km och för första gången springa under 37min.

SKADOR:
Det här är första året på länge som jag inte drabbats av nån långvarig skada. I början av året att jag löparknä känningar till och från och problem med framsida lår, i somras ömmade hälsenorna så pass mycket att jag var riktigt orolig ett tag och nu senast i höstas var det ett begynnande hopparknä som spökade. Men jag har lärt mig av mina misstag och även om jag inte skött prehaben så bra som jag borde så har jag vid minsta lilla känning uppsökt naprapat direkt för professionell bedömning vilket jag tror har vart nyckeln tillsammans med att dra ner på löpningen direkt. Jag har kört flera nålbehandlingar som jag svarat bra på och numera är nålar det första jag testar oavsett vilken kroppsdel det är som spökar.

Tack vare mitt fokus på benstyrka under hösten är jag hoppfull om att få vare skadefri även nästa år och jag känner redan att alla bensparkar, enbensböj och marklyft gjort mig starkare. Men fortfarande så har jag ett löpsteg som är som gjort för att dra på sig skador.

MÅLSÄTTNINGAR:
Nästa år är planen att prioritera lite mera fart men fortfarande springa lika många mil som i år. Jag tror att det här året har byggt en bra grund för det och att det ska kunna gå. Tidsmässigt har jag två mål som jag tänkt klara:

21.1km: 1.19.59
42.2km: 2.48.48

Milen är fortfarande en underordnad distans men ett steg mot att bli bättre på både halvmarathon och marathon är såklart att även bli snabbare på 10km. Ska försöka springa några fler millopp nästa år och även prioritera dom mer än som träningspass. Det enda lopp som är inplanerat just nu är Boston Marathon i april, men med all säkerhet kommer det bli en hel del andra lopp i vår.

/Hörs

PS! Coach LG listade i sitt förra inlägg årets bästa skivor, han hade några rätt men här kommer facit.

Topp10

1. The 1975 – I like it when you sleep
2. Neal Morse Band – The similitude of a dream
3. Kent – Då som nu för alltid
4. Caleb Caudle – Carolina Ghost
5. Beth Hart – Fire on the floor
6. Biffy Clyro – Ellipsis
7. Håkan Hellström – Du gamla du fria
8. Tegan & Sara – Love you to death
9. Karmakanic – Dot
10. Marillion – Fear


Konsten att välja lopp


Eftersom jag tycker att det är ointressant att summera ett år börjar jag med att blicka framåt 2017 istället.

Det börjar redan nu bli dags att välja vilka lopp jag ska springa nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli några lopp som Ultravasan 2015, där jag bestämde mig dagen innan för att springa. Men jag kommer säkert att slänga in något kortare spontanlopp också.

Det finns hur många roliga lopp som helst att springa, men det går inte att springa allt och det är dags att börja välja. Vill jag springa samma lopp igen som jag tidigare har haft en fantastisk upplevelse med? Eller kanske ett lopp jag sprang men inte var nöjd med resultatet och vill komma tillbaka och göra det bättre? Vill jag springa helt nya lopp, nya utmaningar, inga gamla känslor och jämförelser? Vill jag springa fler lopp i Sverige eller fler lopp utomlands? Vill jag springa lopp där jag är som mest komfortabel och har störst potential eller lopp som utmanar mig och där jag måste utvidga mina gränser?

Jag ska försöka att välja en gott och blandat påse av det här, eftersom allt har sin charm och dragningskraft. Det är härligt att springa samma lopp år efter år som en tradition eller att få komma tillbaka till ett välkänt lopp man av någon anledning inte har sprungit på många år. Lidingöloppet är ett sådant lopp för mig. Jag sprang det varje år som barn och ungdom från att jag var 7 år gammal. Sedan blev det många års avbrott medan jag pluggade i Usa innan jag var tillbaka med en vinst på 10 km 2006. Efter det hade jag många års avbrott igen innan jag 2015 sprang 30 km för första gången. I år vill jag springa igen och försöka springa snabbare.

Jag inleder säsongen med Yading Skyrace i China som kommer att tillgodose äventyrs och utmaningskvoten. Loppet går på mellan 3000 till 5000 meters höjd i bergen på gränsen till Tibet i fantastiska miljöer. Det blir också en hel del ultralopp. Jag vill springa Transvulcania på La Palma eftersom jag har en segar att försvara och vill uppleva den magiska stämningen där igen. Swiss Alpine och Les Templiers i Frankrike blir helt nya lopp och tävlingsplatser.

Hur tänker ni när ni planerar tävlingar? Vill ni springa samma lopp år efter år som tradition eller söker ni lopp på vackra platser eller intressanta städer ni vill resa till? Tränar ni för att bli snabbare eller för att springa längre eller kanske både och?

Vad jag gillar är att det går att fokusera på olika delar och känna in vad som motiverar och inspirerar för tillfället och att det går att skifta fokus under året.

Gott nytt löparår allesammans!

Jag önskar er massor av löparupplevelser, alltifrån pers på 5 och 10 km, stora maraton, spännande ultralopp, tekniska trail lopp, mysjoggar, tuffa intervall pass, söndagslångpass och upptäckarlöpning i berg och skog.


Pleasure Dome


Hej!

Länge sedan jag skrev något. Haft en extremt hektisk december månad och inte riktigt känt mig spirituell nog. Finns ett gammalt talesätt som lyder ”Har du inget snällt att säga är det bättre vara tyst”. December är 30 dagar av helvete för EN mysig dag – Julafton. Resten består av sjukdomar, julångest och kaos på jobbet. Den där lyckan och förväntan man upplevde som barn försvann nog i samband med målbrottet. Visst det är härligt träffa sin familj & vänner men skulle uppskatta om man spred ut det hela över året istället för tjoffa in allt under ett par veckor. Skönt nu när det är över och man kan blicka framåt över det nya året.

För egen del innebär 2017 inget nytt utan jag fortsätter jakten på mina begränsningar inom sporten triathlon. 2016 skulle bli året där alla gamla misstag från 2015 undveks och tanken var träna smartare och tävla mindre. Det strategin rök i samband med kraschen i Sydafrika. Hade en form där som jag är tveksam till jag någonsin kommer få uppleva igen. Väldigt irriterad fortfarande det gick som det gick och att jag aldrig kommer få veta hur det hade kunnat gå annars. Desperat jaga ny tävling och starta sjuk på Lanzarote gjorde inte saken bättre. Tog mig i mål men det skulle ta länge innan jag va fysiskt i slag igen. Startade SM i Vansbro trots trasig kropp och fick det resultatet som jag förtjänade, katastrof. I ren ilska och frustration tränade jag halvt ihjäl mig hela sommaren för sedan göra mitt bästa resultat i Kalmar, 8:58h. Simningen & löpningen gick väldigt bra där men var inte alls nöjd med cyklingen. För många hårda pass hela sommaren hade gjort mig uddlös. Hawaii var belöningen men det var en gammal & trasig man som tog sig an den utmaningen. Fick jogga i mål med ett hängande huvud igen.

Den eviga upprepningen av befälen under militärtjänsten – ”Gör om gör rätt”. Helt övertygad strategin för 2016 var rätt tänkt. Därför gör jag om det på pricken men den här gången tänker jag undvika misstag. Tror inte på tur eller otur, man är sig egen lyckans smed. Fördelen med göra bort sig så pass många gånger som jag har är den erfarenhet man samlar på sig. Har över de 7 åren som aktiv lyckats samla på mig en gedigen CV inom sporten och hävdar det ska mycket till för ta mig på sängen i dagsläget.

Planen för 2017:

27:e Januari – Ironman Dubai 70.3. Försöka komma top 5 som AG.
2:a April – Ironman Sydafrika 140.6. Målsättning låga 9h då banan påminner om Kalmar.
16:e April – Eventuellt Cannes Triathlon. Beror på hur jag mår efter SA, firar Påsk där ändå.
1:a Juli – SM i Vansbro eller Halmstad Triathlon 11.3. Landställe i Halmstad vilket förenklar.
7:e Oktober – Ironman Hawaii. Drömmer om starta fräsch där för första gången.

Som hemligt vapen och som hedge för min numera höga ålder (snart 39) har jag skaffat hus. Big Deal tänker ni men det är det för mig. Huset har ett dubbelgarage med nästan 4m i takhöjd. I skrivande stund håller jag på inreda det till ett lyxgym för tidseffektiva triathleter. Tidigare har min cykel stått på balkongen eller i vardagsrummet, löpning har fått ske utomhus eller inte alls. Någon plats för styrka och flexibilitetsträning har det inte varit tal om. Nu står cyklarna uppradade på trainers, ett löpband av märket Cardionics är på plats. Speglar, gymnastikmattor, foamrollers, kettlebells, TV, Ljud & annat fluff finns där för öka på inspirationen. Det kommer t o m finnas en diskokula samt boxsäck då det var krav från barnen. Planen är en soffa & espressomaskin också till sommaren. Orden Mancave eller Paincave känns fel – Sporty Pleasure Dome är nog mer passande?!

Nu har jag inte tid kladda mer på bloggen. Björn har skrivit ett helvetes schema inför Dubai som jag måste ta tag i. ”Lika bra du flyttar ner i Grottan” skrev han elakt när mailen trillade ner i inkorgen.

Om det är någon som är nyfikna på Björns träningsupplägg så rullar just nu en kampanj av något förenklade pass med sikte på Vansbro & Kalmar som slutmål. Priset är på cirka en tredjedel av vad det skulle vara för det mer individanpassade programmen. Ser så många som försöker år efter år vara sin egen coach med samma tråkiga resultat. Ta hjälp, tro mig vi amatörer kan inte det här!

Maila bigswedecoaching@gmail.com för mer info om priser & upplägg.
Finns även de med kompletterande styrke & flexibilitetsträning. Kan jag varmt rekommendera!

Adios!

Nelker


Dålig fantasi


December är kanske inte den mest inspirerande månaden på året att bedriva löpträning, men av nån konstig anledning så gillar jag det. Det är varken för kallt eller för mycket snö, bara lagom mycket vinter. Jag har nästan börjat gilla mörkret, ishalkan och snålblåsten på nåt sjukt sätt. Det kunde ju vara hundra gånger värre. -30 grader och 2 meter snö typ. När folk beklagar sig över att det aldrig blir nån riktig vinter så fattar jag ingenting, det här är ju hur bra som helst. Eller ja, hur bra som helst kanske var en överdrift, men så bra som det kan bli, bättre än så här blir det knappast. Dessutom går jag igång på vetskapen att det tar emot för många att träna i dessa förhållanden den här tiden på året vilket motiverar mig ännu mera och gör det ännu lättare att själv knyta på sig skorna och sticka ut sent på kvällen i mörkret. Det är nu grunden ska läggas, inte i vår när snön smält bort och fåglarna kvittrar. Det är en sak att stiga upp kl5 en fin vårdag och sticka ut i shorts på fina grusvägar innan jobbet, att göra samma sak den här tiden på året är en helt annan sport.

Nästa vecka kommer jag förhoppningsvis att nå ett av mina, på förhand uppsatta, mål under 2016; att springa 5000km. Det är ett mål som jag har haft ett par år nu men skador har satt stopp, men i år kommer jag äntligen att fixa det trots att jag mest lallat på dom senaste månaderna. Det är kanske ingen astronomisk siffra men den indikerar ändå på kontinuitet vilket ju är en av de viktigaste parametrarna för att bli bättre, om inte den viktigaste. Den skvallrar också om avsaknaden av skador och sjukdomar vilket ju också är en bra förutsättning om man vill persa. Kanske kan jag även nå 500 träningstimmar totalt men då kommer jag att få ligga i nu på slutet och det vetifan om jag orkar. Hur som helst så är det siffror som jag ändå känner mig stolt över för att vara en talanglös motionär, man har ju även ett jobb som måste skötas däremellan. Hemligheten är såklart att göra träningen till en vana, då spelar det ingen roll att 9 av 10 pass är tråkiga, man gör det bara oavsett vad. För börjar man nalla på det, ställer in ett pass här och ett annat där, väljer bekvämligheten i soffan framför snoret i ansiktet, ja då kan man ge sig fan på att ölkaggen bara kommer bli större och större, flåset sämre och sämre och livet tråkigare och tråkigare.

Just nu tränar jag för att orka träna på riktigt efter nyår. Knät är bra så den 1 januari drar träningen mot Boston Marathon igång på riktigt och för att orka med all mängd kombinerat med fart som jag tänkt så har jag tjuvstartat lite med att utsätta kroppen för några fler mil i veckan än vad det blivit på slutet. Har också smugit in några fartpass för att se var jag befinner mig formmässigt. Och det känns faktiskt riktigt bra, inte tungt eller segt som det brukar. Jag tror faktiskt att jag är i ganska bra form just nu. Förra veckan blev det 120km inkl. första långpasset på 3 månader + ett av mina favorit fartpass; 2x(3-2-1km). Igår var det tröskel på schemat, 4x5km i lite drygt 3.50-fart som kändes oförskämt lätt. Ett problem som jag har är min dåliga fantasi på intervaller. Jag vill gärna springa samma pass som jag alltid har gjort och sällan kortare intervaller än 1km. Det slutar oftast med att det blir antingen 2x(3-2-1km), 3x3km, 4x5km, 10x1km eller 5x2km. Sen är det slut på fantasin. Nästa år ska jag försöka bli bättre på att variera mig, det känns som att jag skulle behöva reta kroppen med nånting nytt eller annorlunda för att kunna ta nästa steg, men jag vet inte riktigt vad. Funderar också på att göra ett nytt Vo2max test för att få aktuella värden, senast jag gjorde det var 2012 och det var ju ett tag sen. Det kostar ju några kronor att göra men är man någorlunda seriös med sin träning och vill förbättra sig så tycker jag lätt att det är värt pengarna även för oss motionärer. Man får inte vara dumsnål, ungefär som att köpa en ny iPhone och bara ta 16GB.

Nästa vecka är det jullov. Obeskrivlig känsla som alltid, har räknat ned sen första december. Då ska jag frossa i julmat och tillåta mig själv att gå upp 2kg. Jag ska ta igen all förlorad sömn den här hösten, sträckse alla tv-serier som inte hunnits med, lyssna på massa musik och poddar, läsa klart alla påbörjade böcker som bara blivit liggandes och kanske springa en mil eller två också. Men helt klart så kommer löpningen inte vara det högst prioriterade under julledigheten och det känns ganska skönt. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att springa varje dag ändå.

/Hörs

PS! I väntan på Boston Marathon så har ju filmen om bombdådet snart premiär. Hoppas på att det blir en del fokus på loppet och löpning och inte bara amerikansk patriotism.


Bota nojan med ett omslag!


 

Igår fyllde jag år. Jag älskar att fylla år, men tycker att det är sådär att bli äldre. Jag ska inte hymla med att jag har lite åldersnoja och 38 kändes plötsligt lite gammalt. Nu blev det så att det väldigt lämpligt dök upp en fotografering igår, en omslagsfotografering till vår träningsbibel som kommer ut i januari. Och jag fick plötsligt vara på omslaget! Och finns det något bättre sätt att bota sin åldersnoja än att fota sitt första omslag? Nej!

Håll utkik i affärerna i januari 🙂


Namaste online


 

Sats onlinetjänst innehåller massor av träningspass du kan köra hemma eller där det passar dig bäst. I onsdags fick jag vara med och testa ett nytt yogapass med Johanna Andersson, Vinyasa flow, som också kommer att finnas i onlinetjänsten. Johanna var lika mysig och proffsig som vanligt och fick allt att se så där enkelt ut som bara en riktigt skicklig yoga kan. Och jag kände mig osedvanligt stel och klumpig. Jag försökte desperat skylla på att jag åt antibiotika, men det blir man ju inte stel av. Nej, jag var nog bara stel och dålig helt enkelt.

Och vad gör man då åt det? Jo, man ser till att köra mer yoga så att man blir bra på det till slut. Och hur gör man enklast det? Jo, online. För mig är online-lösningen jättebra eftersom jag har svårt att lägga tid på att åka iväg och köra yoga. Men ibland har man ju en halvtimme över då man annars kanske hade suttit i soffan och glott på teve. Då kan du ju lika gärna köra ett yogapass då och då.

Vi får se om det blir så, men intentionen finns där. Framför allt nu under julen ska jag försöka att göra det.

 

Annars vet jag att Johanna Andersson står där och pekar uppfordrande på mig. ”Yoga, god damn it!”


The North Face 50 miles


Nu har jag varit i San Francisco och är tillbaka igen. The North Face 50 miles var en häftig upplevelse. Banan gick på fina stigar i ett område precis på andra sidan golden bridge från staden. Banan gick utmed kusten, inne i redwood skog, aldrig platt löpning men snällare än ett skyrace. Tänk er några gånger mer kupering än Lidingöloppet, lite mer stig med inslag av några trappor och 2 2/3  gånger så långt. (3300 höjdmeter uppför på drygt 80 km) Ändå ett snabbsprunget lopp, under fyra minuter per kilometer utför och strax över fyra minuter per km på platten i början av loppet.

Förberedelserna inför den här tävlingen var lite av en chansning och en utmaning att testa om det kunde gå. Jag var i väldigt dålig form för en månad sedan efter ett löpuppehåll på två månader. Jag tränade väldigt mycket under tre veckor på 2100 meters höjd och uppåt. 75 timmars träning på 18 dagar. Därefter reste jag direkt till Usa och vilade/tränade lätt dagarna innan loppet. Jag kände mig osäker på om jag skulle vara tillräckligt väl löpgenomtränad och vilad för 80 km. Senaste ultraloppet jag sprang var Transvulcania i början av maj. Samtidigt ville jag gärna avsluta löpåret med ett lopp och inte en skada innan det var dags för att bara fokusera på skidor några månader framöver.

Starten gick kl 05.00 och det var mörkt och pannlampa som gällde. Vi var en grupp tjejer som hängde ihop första 16 km och det kändes lätt och kul att springa i mörkret tillsammans. Sedan ökade jag farten och fick med mig Megan Kimmel och vi sprang och njöt av den fantastiska soluppgången över kullarna och havet. Kroppen kändes fortfarande fin och jag fick en liten lucka till Megan, men blev efter en halvtimme ikapphunnen och ifrånsprungen. Det hade bara gått 35 km och mina ben började redan krampa ihop i baklåren och kännas tunga. Hade jag gått ut alldeles för hårt? Jag tappade koncentrationen och hamnade utanför tävlingsbubblan. När jag tävlar försöker jag befinna mig i en bubbla där jag bara springer, det ända jag tänker på är att ta mig framåt så snabbt och effektivt som möjligt, var nästa vätskekontroll ligger, fylla på och fortsätta. Om jag börjar tänka på efter loppet, hur långt det är kvar, hur jag känner mig känns det oftast otroligt långt och svårt att ta mig i mål. Nu hamnade jag utanför den här bubblan inte ens halvvägs in i loppet och började tänka mer och springa mindre. Jag tappade ännu mer tid och blev också ikappsprungen av trean i nerförslöpningen till energistationen vid 45 km. Men väl då började jag vakna till liv igen, jag stoppade snabbt i mig lite energi och tryckte på i nästa klättring uppför och fick en lucka igen direkt. På toppen av stigningen får jag rapporter om att jag nu bara är 1 minut efter, vilket triggar igång vinnarinstinkten i mig. Vid 55 km kommer jag om och leder igen. Jag lyckas hålla ledningen ända in till mål. De sista nerförslöpningarna är brutala för framlåren som är helt sönderslagna, men jag lyckas fokusera resten av loppet, trycker i mig den sista äckliga gelen för att inte tappa fart och går i mål på strax under 7 timmar.

Det kanske inte var ett av mina absolut bästa lopp, och jag har aldrig känt mig så förstörd i kroppen någonsin efter ett lopp, men det var en väldigt skön vinst. Uppladdningen för att ha en chans att vinna var hård och det var även mentalt ett hårt lopp för mig där jag verkligen fick kämpa för att behålla koncentration och flyt i loppet. Det är alltid en otroligt skön känsla efteråt när man har gjort det som man trodde var möjligt men samtidigt starkt tvivlade på.

Photo: Robbie Lawless


Tålamod


Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten. 

Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart

Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart. 

Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.

Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen. 

Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!

/Hörs


Ibland måste man backa och andas. Och kissa blod.


 

Ibland känns det som att man ska kissa på sig. Hela tiden. Oftast heter eländet urinvägsinfektion. Jag har haft det en gång tidigare, för ett par år sedan, och då drogs jag med eländet och försökte bli av med det på egen hand i nära nog en vecka innan jag sökte hjälp och fick antibiotika. I fredags kväll var det dags igen. Frös och kände mig ruggig och när jag kom hem från en krogsväng kunde jag liksom inte kissa nog.

På lördagen fortsattde det och på eftermiddagen gjorde det fruktansvärt ont. Jag drack bisarra mängder citronvatten och tranbärsjuice. Då kändes det bättre och jag trodde att jag hade övervunnit sjukdomen. Men nej. På söndagen slog den tillbaka med besked och jag kissade blod. Dags att ringa till doktorn i morgon, tänkte jag.

En kompis förbarmade sig då över mig och berättade om appen Kry. Där kan man prata med läkare inom några minuter och få recept på medicin vid enklare tillstånd. BRILJANT! En kvart senare hade jag recept på antibiotika utskrivet och kunde hämta ut det på apoteket. Hungrigt stoppade jag i mig det första pillret redan i bilen och på kvällen kände jag mig lite bättre. Då gjorde det inte lika ont längre. Nu mår jag nästan helt bra, men är trött. Immunförsvaret jobbar ju på full fräs, så nu är det vila som gäller.

Jag har ändå varit på gymmet för att röra lite lätt på mig och sträcka ut, mest för att min rygg ska må bra. I går gjorde jag till exempel Turkish getups med en lätt medicinboll på öppen hand. Det är svårt med kul, testa!

Jag ska fortsätta ta det lugnt resten av veckan så att jag låter kroppen vila och återhämta sig. Glöm inte att lyssna på kroppen och backa ibland.


Karma


Den vanligaste frågan jag och säkert många med mig får just nu är: -”Inte springer du väl utomhus nu när det är så kallt och halt?”. Mina standardsvar på den frågan brukar vara nånting i stil med ”Hur menar du nu?” eller ”Nu fattar jag inte, skulle det vara ett problem eller?”. Dumma frågor förtjänar dumma svar. En följdfråga på det brukar då bli ”men då har du väl ändå på dig icebugs?”. -”Eeh nej verkligen inte” svarar jag då med en överdrivet stor suck men orkar å andra sidan oftast inte ens försöka förklara att det inte finns ett likhetstecken mellan dubbade skor och Icebugs. Senast idag fick jag nyss nämnda frågor och i vanlig ordning svarade jag med en lite för sarkastisk ton och fick faktiskt dåligt samvete efteråt. För det mesta är det ju bara väl menat, men när precis alla frågar samma sak hela tiden blir det tröttsamt att hela tiden behöva förklara att man inte har nån bokstavskombination bara för att man springer året runt, vintern inkluderad. Men what goes around, comes around. Karma är en jävla bitch. Så här slutade min runda idag. 

Velade länge om jag skulle springa dubbat eller odubbat, visste att det var isgata på vissa vägar medan andra var täckta av snö och några var helt rena. Med facit i hand borde jag såklart ha valt dubbat. Hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg på backen, bara att det gjorde helvetiskt ont. Första tanken var inte att känna efter om nåt var brutet utan snarare om jag hunnit pausa klockan i fallet. Det om nåt skulle möjligen kunna tyda på en bokstavskombination. Som tur var var jag nästan hemma, reste mig upp och kunde springa sista biten utan större problem. Hann även förbi Apoteket precis innan dom stängde och köpte pincett, sårtvätt och gasbinda. Tightsen var bara att slänga i soporna. Det var nästan så att det kom en liten tår. Mina favvo tights, vila i fred, tack för alla underbara mil dom senaste åren.

Det här var andra dagen på rad som jag sprang utan att känna nånting runt knät, varken under och efter. Det verkar gå åt rätt håll. Ska fortsätta med mina rehabövningar december ut men som vanligt är det total lycka och eufori att kunna springa utan känningar. Men det bästa med det är ändå att slippa gymmet. Är så jävla less på alla enbensböj, utfallssteg, bensparkar och stretchövningar.

Som tur är karma inte alltid en bitch. Ju mer man stoppar in i form av träning desto mer kan man plocka ut från kontot. Det är väl egentligen det som folk generellt inte fattar. Om man bara springer i sol och värme och hela tiden måste börja om från scratch varje år så kommer man nog aldrig kunna tycka att 20km distans är ett lugnt och skönt pass. Hemligheten är såklart att aldrig sluta springa utan fortsätta springa året om, inte lägga skorna på hyllan bara för att det blir kallt och halt. Då är det inget straff att sticka ut i mörkret en torsdagkäll i december och springa 20km, snarare tvärtom. Det skulle mycket väl kunna vara definitionen av lycka. Så alla ni Svenssons där ute som tycker att vi löpare är misfits, börja springa året runt ni också så kommer ni fatta grejen och på kuppen bli både snyggare, smalare och smartare. Vi lever ju trots allt i mellanmjölkens förlovade land där vinter är ett normaltillstånd. Det är bara å gilla läget och omfamna ishalkan!

/Hörs


Jättejättetrist att träna ensam


Ja, det verkar ju ha blivit någon sorts standard att ta ruggigt fula bilder och publicera på bloggen. Jag ber om ursäkt för det. Den här gången ser det ut som att jag är lite lila i fejan och att ansiktet liksom har ramlat ner lite. Men men, så kan det se ut på en onsdagmorgon när man är mitt i ett trist pass. Nej, det var inget fel på själva passet, det var faktiskt riktigt kul, men det här att träna ensam – jag vet inte. Jag har börjat tycka att det är plågsamt trist, men nödvändigt ibland när jag inte kan köra morgonklasser på Nordic eftersom jag lämnar på skolan. Nu har jag dessutom haft diskproblem i nacken, så höger arm är lite svagare än vänster och tills det är borta vill jag inte köra coach Jakobs pass, det känns bortkastat. När jag har kört hans pass har det ju varit som en läxa som ska göras, och det har känts lite mer motiverande.

Idag blev det ett pass som kändes som ”Bättre än inget”. Ett roligt pass egentligen, om jag hade haft lite skojigt sällskap och inte bara en kille som gjorde illa utförd skivstångsrodd och shugs med viktplattor och stånkade och frustade.

5 varv av:

2 pullups

4 armhävningar i ringar

6 tunga goblet squats

8 wall balls

10 kb-svingar

1 minut rodd på roddmaskin

Ett snabbt avklarat och rätt svettigt pass. Kan du ju köra om du har dålig träningsfantasi idag.

Puss och kram