Konsten att välja lopp


Eftersom jag tycker att det är ointressant att summera ett år börjar jag med att blicka framåt 2017 istället.

Det börjar redan nu bli dags att välja vilka lopp jag ska springa nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli några lopp som Ultravasan 2015, där jag bestämde mig dagen innan för att springa. Men jag kommer säkert att slänga in något kortare spontanlopp också.

Det finns hur många roliga lopp som helst att springa, men det går inte att springa allt och det är dags att börja välja. Vill jag springa samma lopp igen som jag tidigare har haft en fantastisk upplevelse med? Eller kanske ett lopp jag sprang men inte var nöjd med resultatet och vill komma tillbaka och göra det bättre? Vill jag springa helt nya lopp, nya utmaningar, inga gamla känslor och jämförelser? Vill jag springa fler lopp i Sverige eller fler lopp utomlands? Vill jag springa lopp där jag är som mest komfortabel och har störst potential eller lopp som utmanar mig och där jag måste utvidga mina gränser?

Jag ska försöka att välja en gott och blandat påse av det här, eftersom allt har sin charm och dragningskraft. Det är härligt att springa samma lopp år efter år som en tradition eller att få komma tillbaka till ett välkänt lopp man av någon anledning inte har sprungit på många år. Lidingöloppet är ett sådant lopp för mig. Jag sprang det varje år som barn och ungdom från att jag var 7 år gammal. Sedan blev det många års avbrott medan jag pluggade i Usa innan jag var tillbaka med en vinst på 10 km 2006. Efter det hade jag många års avbrott igen innan jag 2015 sprang 30 km för första gången. I år vill jag springa igen och försöka springa snabbare.

Jag inleder säsongen med Yading Skyrace i China som kommer att tillgodose äventyrs och utmaningskvoten. Loppet går på mellan 3000 till 5000 meters höjd i bergen på gränsen till Tibet i fantastiska miljöer. Det blir också en hel del ultralopp. Jag vill springa Transvulcania på La Palma eftersom jag har en segar att försvara och vill uppleva den magiska stämningen där igen. Swiss Alpine och Les Templiers i Frankrike blir helt nya lopp och tävlingsplatser.

Hur tänker ni när ni planerar tävlingar? Vill ni springa samma lopp år efter år som tradition eller söker ni lopp på vackra platser eller intressanta städer ni vill resa till? Tränar ni för att bli snabbare eller för att springa längre eller kanske både och?

Vad jag gillar är att det går att fokusera på olika delar och känna in vad som motiverar och inspirerar för tillfället och att det går att skifta fokus under året.

Gott nytt löparår allesammans!

Jag önskar er massor av löparupplevelser, alltifrån pers på 5 och 10 km, stora maraton, spännande ultralopp, tekniska trail lopp, mysjoggar, tuffa intervall pass, söndagslångpass och upptäckarlöpning i berg och skog.


The North Face 50 miles


Nu har jag varit i San Francisco och är tillbaka igen. The North Face 50 miles var en häftig upplevelse. Banan gick på fina stigar i ett område precis på andra sidan golden bridge från staden. Banan gick utmed kusten, inne i redwood skog, aldrig platt löpning men snällare än ett skyrace. Tänk er några gånger mer kupering än Lidingöloppet, lite mer stig med inslag av några trappor och 2 2/3  gånger så långt. (3300 höjdmeter uppför på drygt 80 km) Ändå ett snabbsprunget lopp, under fyra minuter per kilometer utför och strax över fyra minuter per km på platten i början av loppet.

Förberedelserna inför den här tävlingen var lite av en chansning och en utmaning att testa om det kunde gå. Jag var i väldigt dålig form för en månad sedan efter ett löpuppehåll på två månader. Jag tränade väldigt mycket under tre veckor på 2100 meters höjd och uppåt. 75 timmars träning på 18 dagar. Därefter reste jag direkt till Usa och vilade/tränade lätt dagarna innan loppet. Jag kände mig osäker på om jag skulle vara tillräckligt väl löpgenomtränad och vilad för 80 km. Senaste ultraloppet jag sprang var Transvulcania i början av maj. Samtidigt ville jag gärna avsluta löpåret med ett lopp och inte en skada innan det var dags för att bara fokusera på skidor några månader framöver.

Starten gick kl 05.00 och det var mörkt och pannlampa som gällde. Vi var en grupp tjejer som hängde ihop första 16 km och det kändes lätt och kul att springa i mörkret tillsammans. Sedan ökade jag farten och fick med mig Megan Kimmel och vi sprang och njöt av den fantastiska soluppgången över kullarna och havet. Kroppen kändes fortfarande fin och jag fick en liten lucka till Megan, men blev efter en halvtimme ikapphunnen och ifrånsprungen. Det hade bara gått 35 km och mina ben började redan krampa ihop i baklåren och kännas tunga. Hade jag gått ut alldeles för hårt? Jag tappade koncentrationen och hamnade utanför tävlingsbubblan. När jag tävlar försöker jag befinna mig i en bubbla där jag bara springer, det ända jag tänker på är att ta mig framåt så snabbt och effektivt som möjligt, var nästa vätskekontroll ligger, fylla på och fortsätta. Om jag börjar tänka på efter loppet, hur långt det är kvar, hur jag känner mig känns det oftast otroligt långt och svårt att ta mig i mål. Nu hamnade jag utanför den här bubblan inte ens halvvägs in i loppet och började tänka mer och springa mindre. Jag tappade ännu mer tid och blev också ikappsprungen av trean i nerförslöpningen till energistationen vid 45 km. Men väl då började jag vakna till liv igen, jag stoppade snabbt i mig lite energi och tryckte på i nästa klättring uppför och fick en lucka igen direkt. På toppen av stigningen får jag rapporter om att jag nu bara är 1 minut efter, vilket triggar igång vinnarinstinkten i mig. Vid 55 km kommer jag om och leder igen. Jag lyckas hålla ledningen ända in till mål. De sista nerförslöpningarna är brutala för framlåren som är helt sönderslagna, men jag lyckas fokusera resten av loppet, trycker i mig den sista äckliga gelen för att inte tappa fart och går i mål på strax under 7 timmar.

Det kanske inte var ett av mina absolut bästa lopp, och jag har aldrig känt mig så förstörd i kroppen någonsin efter ett lopp, men det var en väldigt skön vinst. Uppladdningen för att ha en chans att vinna var hård och det var även mentalt ett hårt lopp för mig där jag verkligen fick kämpa för att behålla koncentration och flyt i loppet. Det är alltid en otroligt skön känsla efteråt när man har gjort det som man trodde var möjligt men samtidigt starkt tvivlade på.

Photo: Robbie Lawless


Att lära gamla hundar sitta


   Här kommer ett inlägg om GPS klockor som jag aldrig trodde skulle komma ifrån mig. Det var inte alls det jag hade tänkt skriva om idag, men så råkade det bara bli så. Innan ni totalt idiotförklarar mig får ni ha i åtanke att jag är så gammal att jag faktiskt hade skrivmaskin istället för datorkunskap under högstadiet och att jag inte ägde en mobiltelefon förrän jag var 24 år och att all teknik på något mystiskt sett oftast slutar fungera när jag försöker använda den.

   Nu är tre veckor i Tignes över. Tiden har gått fort och dagarna har fortsatt att rulla på under modellen träna, äta, vila, umgås på repeat. Jag har aldrig varit riktigt bra på att logga min träning och föra träningsdagbok. Jag har ganska många klottriga träningsdagböcker under åren, men ingenting kontinuerligt eller väl sammanställt. När jag var yngre var jag väldigt nöjd när jag hade en enkel fungerande klocka som gick att ta tid med, 69 kr på Claes Ohlson tyckte jag var en utmärkt klocka. Idag är det nästan pinsamt att erkänna att jag ibland har sprungit intervaller med en ”vanlig klocka” genom att ha tittat på om sekundvisaren har gått ett, två, tre eller fyra varv. Eller att jag har tittat på en väggklocka när jag har sprungit ut och sedan kollat på klockan igen när jag kommit hem och därefter uppskattat sträckan utifrån om jag sprang snabbt, medel eller lugnt.

   När jag började med skimo och att springa i bergen insåg jag att jag inte alls hade den här inbyggda känslan för hur långt, länge, hur snabbt och hur många höjdmeter jag färdats eftersom allt var nytt för mig. Inte för att man faktiskt behöver veta, det går ju finfint att bara vara ute tre timmar ändå utan någon som helst aning om hur långt, snabbt eller hur många höjdmeter man tagit sig och man får ju ut precis lika mycket av träningen som om man hade vetat det. Men när jag tävlar är det ändå lite kul att veta vad en viss träning har bidragit till. Även om jag sällan tittar tillbaka och försöka kopiera föregående träning, eftersom kroppen och de yttre förutsättningarna alltid ser lite olika ut, kan ändå en träningslogg vara en bra grundmall för om en träningsstrategi har varit lyckad eller inte.

   Under det här lägret har jag varit ganska bra på att komma ihåg att ta på min nya suunto klocka, ladda den och använda den vid träning. Jag kände att det är ganska meningslöst att den ligger ouppackad i förpackningen ytterligare ett halvår bara därför att jag är lat. Det är även pinsamt att fråga någon annan hela tiden hur långt vi gått. Jag gjorde ett försök med pulsband i början av lägret och använde det ett par gånger, men där någonstans gick gränsen för hur många parametrar jag tycker är kul att mäta. Jag känner väl själv om jag flåsar eller inte och tar inte frivilligt på mig det där andningskomprimerande bandet.

   Jag vet att en anledning till mitt inneboende motstånd mot att alltid exakt mäta min träning är att jag alltid har tävlat ganska flitigt året runt. Jag känner att jag mäter mig på tävling och då tycker jag att det är lite jobbigt att behöva göra det precis varje dag imellan. En annan anledning är att jag aldrig gör särskilt spektakulära saker på mina träningar, jag har ganska få pass om jag skulle kunna skryta om, så det är kanske ren självbevarelse drift. En tredje anledning är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant och att jag är oteknisk och tycker det är krångligt att lära mig alla funktioner. Jag får panik när jag ska köra intervaller och inte kan hitta en enkel tidtagarklocka utan klockan bara står och räknar på en massa annat ointressant som jag inte vill veta. Dessutom litar jag inte speciellt mycket på GPSen eftersom den ibland kommer med en del orimliga påståenden. T.ex att jag i somras sprang 1 km på 3.03 mitt i ett traillopp. (Det var visserligen ett kort stycke med asfaltsväg och jag sprang snabbt eftersom jag försökte komma ikapp, men ändå, så pass bra fartkänsla har jag att jag vet att jag inte sprang på 3.03 efter 4 timmar i bergen.) Andra gånger när jag tittar känner jag tvärtom, så där långsamt sprang jag faktiskt inte.

   Men det där är ju småsaker, i det stora hela är det ju jättebra med en klocka som kan göra en massa saker, ungefär som mobiler idag. Jag vet att jag blev totalt idiotförklarad av min bror för 10 år sedan när jag skaffade min första mobil och den bara kunde ringa och smsa. Eftersom det var min första mobil insåg jag inte att en mobil behöver kunna göra mer än ringa och smsa. Likadant kommer det säkert att vara med klockor för mig, jag kommer sakta men säkert inse att en klocka behöver kunna mycket mer än att ta tiden.

   Tillbaka till detta treveckors läger har jag med min klocka mätt att jag har tränat 75 timmar, plus några timmars stryka, varav 28 400 höjdmeter på skidor, 240 km löpning med 7000 höjdmeter. Efter det är jag i alla fall i bättre form än när jag kom till Tignes och jag har gjort vad jag har kunnat för att kunna vara med och konkurrera på lördagens The North Face Endurance Challenge 50 miles i San Francisco. Fram till dess blir det vila, lugn löpning och en massa mat. Min mage har läckt som ett såll de senaste dagarna, men nu har jag börjat kunna fylla på igen så de första timmarnas väntan på Geneves flygplats har jag spenderat ätandes. Fast jag delade med mig lite till alla söta gråsparvar som höll mig sällskap. Jag fick även ta kort på två återförenade Marokaner som delade en baguette och en hummus skål. Väldigt trevligt med en uteservering på flygplatsen, det borde alla flygplatser ha!

                                                                           Photo: Emelie Forsberg


God gröt och träningstävlingar


Jag vaknar upp till doften av nybryggt kaffe. Jag ligger kvar i sängen ett par minuter och låter kroppen vakna till liv medan jag lyssnar på ljuden från köket. Under tre veckor här i Tignes har jag fått stiga upp till dukat frukostbord. Tänk er vilken lyx! Fantastiskt att bo med fyra morgonpigga människor som gör super god gröt varje morgon. Inte sådan där äcklig kletig kompakt smaklös gröt som vissa människor lagar, utan en massa av goda blandgrötar. Vi har också pallat väldigt mycket äpplen på hemvägen från en tävling i helgen. Helt plötsligt stod det flera äppelträd fulla av fallfrukt utmed vägen och minst tre av oss skriker stanna åt chauffören Johanna som tvärnitar in på en parkeringsficka och vi springer ut och fyller en påse och en tröja med äpplen. Så nu har vi även jättegod äppelkompott till gröten.

Dagarna rullar på här och vi börjar få ihop riktigt många timmar med bra träning. Vi samlar höjdmeter på hög och jag har även sprungit en hel del upp och ner på en asfalts väg för att förbereda mig för ett sista lopp i december.

I helgen gjorde vi två små träningstävlingar. I lördags en kortare skimo tävling i Tignes och i söndags körde vi ner en och en halv timme för att springa ett trail lopp. Vi delade upp oss på lite olika distanser, 11km, 18 km och 28 km. Emelie och jag sprang 28 km och vi sprang ihop uppför första stigningen på 1000 höjdmeter. Sedan susade Emelie ifrån mig under den första utförslöpan. Jag hittar henne igen vid första vätskestationen med blodiga ben efter att ha fastnat i ett taggbuskage. Då tittar jag ner på mina egna ben och upptäcker att jag också blöder. Jag lyckades inte hålla kontrollen i en lerig sväng utan sladdade också in bland taggbuskarna. Men jag njuter till fullo av loppet ändå. Det är varmt och soligt och vi kan springa i shorts och det är mjuka fina stigar i skogen att springa på. Det spritter av vårkänsla i kroppen och jag känner att jag inte hann springa färdigt i höst i och med mitt två månader avbrott. Emelie springer ifrån mig igen, men jag närmar mig på slutet där det är lite flackare, enklare löpning. Sedan avslutar jag ett bra träningspass med att hoppa ur bilen på väg upp mot Tignes för att få 11 km till uppför. Det blir totalt 42 km löpning med 2900 höjdmeter under dagen och det känns bra för självförtroendet att ha fått ihop ett bra långpass löpning inför 80 km om två veckor. Nu blir det ett par dagar med lite lugnare träning och sedan några sista dagar här i Tignes med mycket träning. Det är så otroligt mycket enklare och roligare att gå in i träningsbubblan tillsammans med andra.

Det här var vår kvällstur i lördags mitt imellan en skimotävling och en trailtävling. Det är den fina kombinationen i livet att det går att blanda hård träning och tävling med njutarturer. Psst! Det är Mt Blanc ni ser i bakgrunden!      Pic: Kilian Jornet


Träna, äta, sova on repeat


Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!


Tankar om löpning


Igår sprang jag på alvaret på Öland. Det är platt, kargt och blåsigt och jag började fundera på hur jag verkligen gillar att springa i extrema förhållanden och på olika platser.

Okej det är klart att det är bekvämast och går snabbast när det är vindstilla, lagom temperatur, vackert väder och det bara är att ställa ut skorna, men jag tycker också att det kan vara lite ointressant. Jag skulle vilja jämföra det med en vacker strand som är fantastisk i solskenet, men som i regn och blåst och med vågorna piskande mot stranden blir ännu vackrare.

När vädret eller omgivningen börjar bli extremare går det inte längre att bara utgå ifrån sig själv när man sticker ut och springer utan man behöver först kapitulera för naturens krafter, låta sig genomsyras, dränkas in och bara röra sig i samklang för att få en positiv upplevelse av löpningen.

När jag tänker tillbaka på all löpning jag har gjort i olika miljöer och väder är det två platser som sticker ut för mig. Först tänker jag på när jag sprang i öknen i Mexico, bara stekande hetta, sol och sand åt alla håll så långt ögat kan nå. Det var tiden innan vätskebälten, softflasks och ryggsäckar. Jag valde en riktning att utforska, sprang ditåt tills jag blev riktigt törstig, vände då och sprang tillbaka. Efter en vecka där märkte jag att jag började känna mig som de där starka, sega, förtorkade små träden som någon gång då och då dök upp ur sanden. Man blir som man umgås helt enkelt för att passa in, brun, seg och tålig.

Nästa löparminne kommer ifrån Abisko där jag jobbade en vinter för knappt två år sedan. Under två månader syns inte solen och jag sprang de flesta löpturer i mörker och i upp mot 30 graders kyla. Jag sprang ofta samma runda, eller det var inte ens en runda utan en fram och tillbaka på ett skoterspår. Jag gjorde det väldigt enkelt, 1 timme ut, stängde av min pannlampa och la mig ner på marken och kollade på stjärnorna och ganska ofta norrskenet. Det var underbart och totalt utlämnande att vara helt själv omgärdad av kyla, mörker och himlens skådespel. När jag började frysa för mycket reste jag mig och sprang hem igen.

Idag har höstrusket kommit även till södra Sverige. Jag kände till och med ett par snöflingor mot kinden när jag var ute och sprang i förmiddags. Jag vet att många ogillar att springa under senhösten och vintern och oftast i mörker. Jag tänker att det kan vara värt att försöka bli av med det där inneboende motståndet och tankarna att jag gillar inte att springa i sådana här förhållanden. (Det kan lika gärna handla om tankarna att jag kan inte springa när det är för varmt, tokregnar etc.)

Jag gjorde ett experiment nu när jag har varit skadad. Jag tyckte att det var pest varje morgon att gå upp och motivera mig till att alternativ träna och till slut kände jag att det fick vara nog. Det var ju faktiskt helt meningslöst att ha någon åsikt överhuvudtaget om jag gillade det eller inte. Jag ska inte säga att jag började gilla det och tyckte det var jätteroligt, men när jag nollställde mina tankar och bara gjorde det blev det mycket bättre, tiden gick utan att det var tråkigt. Jag tror i många fall att vi får en mycket bättre upplevelse om vi skalar av lite av inlärda, invanda tankemönster och bara försöker uppleva dagen, vädret, naturen, staden, maten etc på nytt. Insup alla löpväder och löpmiljöer helt enkelt, oavsätt om det först känns tilltalande eller inte.


Oktoberenergi


   I helgen har jag, Emelie Forsberg och yogalärare/bonde Jacob Lidström arrangerat en löpar och yoga helg som vi kallade Oktoberenergi på Copperhill i Åre. Det är en väldigt skön mellanårstid i fjällen nu när det fortfarande är skönt att vara ute, men man kanske inte vill vara ute precis hela dagarna. Ett löppass och två yogapass per dag tyckte vi var lagom. 

   Jag började min vistelse här uppe med lite egentid i Vålådalen. Underbart att sova ute vid Nulltjörn och jag kunde till och med springa några korta turer i fjällen igen! Mitt ben börjar äntligen bli bättre och jag tror att jag var minst lika exalterad som alla andra deltagarna att få springa upp på Åreskutan en utav dagarna. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara med och skapa sådana här läger. Givetvis är det rolig när människor är nöjda och känner att de har fått inspiration, men även jag inspireras av att möta nya människor och höra deras historia. En man hade haft så ont i sina knän att han inte kunnat springa och knappt kunnat gå nerför en trappa under många år, men börjat träna mer och mer löpning och styrka på senaste tiden för att kunna vara med på det här lägret. Under helgen så satte han nytt distansrekord med 17 km och dagen efter under backintervallerna utmanade han sig själv att hänga på Emelie, även om det bara var för 5 sekunder. Sådana människor gör mig glad!

   Idag har jag gjort smygpremiär på snön. I Vålådalen har de lagt ut snö för ett 3 km långt  skidspår. Jag passade på att köra ett tag när det började bli mörkt och de riktiga skidåkarna hade gått därifrån. Det var underbart att åka runt, runt i mörkret.


En sommar med berg och dalar


   För mig är det en stor utmaning att hitta balansen mellan att kunna springa som jag vill och att hålla mig skadefri. Sommaren rullade på bra för mig fram tills slutet av augusti. Jag har åkt runt i Europa och fick träna och tävla på massor av vackra platser i bergen. Mt Blanc marathon i Chamonix, Dolomite Skyrace i Italien och VM i skyrunning i Pyrenéerna. Allt gick bra, men jag kände aldrig det riktiga flytet och känslan varken under tävling eller träning, men njöt till fullo av att få springa i fantastiska miljöer och tillsammans med andra. Jag var inställd på att försöka hushålla lite med min energi och spara en del till i slutet av säsongen då jag hade två viktiga långa lopp som jag ville gå in för; det 110 km långa Ultra Pirineu och VM i ultra trail.

   I augusti var det dags för fjällmaraton veckan i Jämtland som nu inte bara innerhåller ett maraton utan nästan ett lopp per dag under en veckas tid. Första loppet för veckan var ingen höjdare för min, men under veckans lopp och aktiviteter kände jag mig starkare och starkare och när det var dags för fjällmaratonet kändes det riktigt bra igen och jag började hitta tillbaka till den goa känslan i löpningen. Men främst veckorna efteråt kändes det fantastiskt bra i kroppen och jag kände att jag sög åt mig all träning som en svamp.

   Tyvärr är det ju oftast när formen är som bäst som man är som mest ömtålig. Jag fick en överansträngning i en fot och en rejäl förkylning på det. 45 km på Ultravasan som var planerat fick jag ställa in. Därefter bar det iväg till Usa och jag lyckades lagom kurera foten till nästa ultra skyrace, the Rut i Montana. Efter den vinsten fanns alla möjligheter att ta hem segern i ultra skyrunnung serien som avslutades med ultra pirineu. Dagen efter loppet kände jag att något inte var rätt i mitt vänstra lår. Jag vilade och gick på olika behandlingar och veckorna gick, men ingenting hjälpte och jag var tvungen att ställa in ultra pirineu.

   I nuläget har jag fortfarande problem, men stressfraktur är i alla fall uteslutet vilket känns väldigt skönt. Min skeva vänstra sida är ett problem som har orsakat mig många skador genom åren och jag vet inte hur många olika personer som jag har varit på behandling hos eller hur många olika övningar som jag själv försökt göra. Ibland lyckas jag hitta en bra balans, men plötsligt stjälper någonting den sköra balansgången och pang får jag kniven i ryggen igen, oftast utan någon som helst förvarning. Det hade varit enklare om det gick att hitta en balans, ett mönster som alltid funkade som mall. Tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så utan vad som är rätt en dag kanske är fel en annan och tvärtom. Ibland tycker jag att jag har gjort allt försiktigt och rätt och ändå går det helt åt skogen och ibland har jag agerat precis ovettigt men inte rubbat balansen utan det har varit framgångsrikt.

   Jag ska erkänna att den här skadan tog rätt hårt. Jag borde ha lärt mig att hantera skador vid det här laget men det är nästan tvärtom. Första gångerna jag var skadad kände jag att det var mesigt att klaga allt för mycket eftersom jag hade varit förskonad från allvarliga skador under många år av mitt liv. Jag borrade ner huvudet i sanden och tränade på hårt med cykel och våtväst. Den här gången hamnade jag bara i en grå orkeslös massa där jag bara kände förakt inför mig själv.  Jag kände förakt därför att jag inte orkade göra det bästa av varje dag.  Jag kände mig idiotisk därför att jag alltid satsar allt på ett kort och aldrig har någon backup.  

   Mitt under skogspromenaden när jag gick och tyckte synd om mig själv därför att mitt liv alltid slutade på samma sätt, att jag var ensam och hade ont, började jag hitta något annat än tomhet inuti mig. Jag började urskilja det där som inte kan tas ifrån mig, viljan, envisheten, kärleken, drivkraften att fortsätta framåt. När man inte kan göra det som man helst vill göra tvingas man att hitta nödlösningar, hitta andra alternativ, utvidga perspektivet, lära sig nya saker. Jag vet att vid varje motgång har jag lärt mig något nytt och tagit mig framåt, fast det ibland bara känns som om jag går runt i cirklar. Fast livet består ju faktiskt mer av cykler än linjär tid, död, pånyttfödelse, växande, blomstrande, mognande, döende och så börjar det om igen. Snart försvinner den gul-röda höstprakten som jag helst hade velat springa runt i och träden kommer tappa sina löv, men sedan kommer snöflingorna börja falla. Då är jag glad igen för då ska jag åka skidor!


 

Chamonix, lika vackert på sommaren


 

Pyrenéerna visade sig vara en pärla jag gärna återvänder till.


Axa Fjällmaraton, en av mina absoluta favorittävlingar.                                         Bild: Fjällmaratons arkiv


 

The Rut i Montana                                  Bild: Martina Vallmasoi




 

Dags att hitta balansen igen!            Bild: Genis Zapater            


Lite post race vaccum


   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.


Race rapport Transvulcania


   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

 

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

                                                                                           

 


Hurra för att kunna springa mycket!


   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 


Förberedelser inför Transvulcania


Nu har löpsäsongen dragit igång på riktigt för mig. Jag startade med en platt blåsig halvmara på Gotland som gick ungefär som jag förväntat mig att springa utan någon vidare fartträning 1.19.19. I söndags gick Salomon citytrail i Stockholm, 14 km med trappor, backar och kullersten. Annorlunda och roligt jämfört med ett vanligt stadslopp. Men nu till det som varit vårens stora mål för mig, Transvulcania, 74 km och drygt 4000 höjdmeter uppför och lika mycket ner.

Jag kom till La Palma igår och idag har jag sprungit första delen av banan som går i mycket sand i vulkanlandskap. Väldigt tufft uppför, men en otroligt vacker ö. Det blev 32 km på 3,5 timme idag. Det går inte så snabbt i sand och med mycket uppför och nerför.

Mitt focus under veckan här kommer främst vara att lära mig att vara igång och springa länge. Loppet kommer att vara upp mot nio timmar så det kommer att bli ett experiment att se hur min kropp reagerar på det!