2017 – En tillbakablick


Ber om ursäkt för den dåliga frekvensen blogginlägg den senaste tiden, tiden för det har helt enkelt inte funnits. Men snart är det nytt år och nya utmaningar väntar så då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Jag börjar känna mig rejält taggad att dra igång träningen mot London Marathon i vår, nästan lite nervös, för jag vet att det kommer bli både jobbigt, tråkigt och att löpningen kommer stå mig upp i halsen men det ska ändå bli skönt att dra igång med lite mer målinriktad träning efter tre månader av mestadels sköna distansrundor. Ser faktiskt fram emot efter mjölksyra, blodsmak och dregel runt munnen.

I vanlig ordning är det dags att summera det gångna löparåret. 2017 blev både mitt bästa och häftigaste marathonår hittills. Inte bara för att jag äntligen spräckte 2.50 gränsen i Berlin utan minst lika mycket för att jag fick uppleva det häftigaste marathonloppet jag sprungit; Boston Marathon. Inför 2017 satte jag upp två konkreta mål; sub80 på halvmaran och 2.48.48 på maran. Jag klarade inget av dom även om mina 2.49.11 ändå känns som en seger. 2017 var också året då jag till slut kapitulerade inför det faktum att det som löpare är okej att ha spaghettiarmar och för första gången på 10 år tappade jag helt motivationen att styrketräna, inte ens discofredag med bänkpress och bicepscurl har lockat. Istället har det mest känts som slöseri med löptid att gå på gymmet istället för att utnyttja den tiden till att springa.

TRÄNINGEN:

Ett av årets mål med träningen var att fokusera mer på fart under våren/sommaren. Året inleddes med massa mängd och långa trösklar på band och träningen flöt på utan problem. Snön låg kvar ganska länge men för första gången så blev jag kompis med löpbandet på riktigt och trivdes bra med att springa inomhus trots värme och tristess. 4x5km var ett standardpass som jag körde hela vintern tillsammans med 20km marafart.

Totalt har jag till dags dato sprungit 5526km i år och därmed passerat förra årets 5200km. Under våren så fortsatte jag att springa inomhus på bandet trots att snön försvunnit och trivdes rätt bra med det, saknade inte tartanen eller asfalten. Började sen sakta men säkert smyga igång med lite kortare fartpass typ 3-2-1min, 4x4min, 3x(6-3min), 10x400m osv. Det var ovant till en början och jobbigt som f-n men jag märkte direkt att det hade bra effekt. Tyvärr började ena hälsenan strejka i samband med det och sommarens träning kom sen mest att handla om att överhuvudtaget kunna springa. Så trots att planen var fart så blev det inte så. Det får bli nästa års mål, att hålla ihop kroppen så pass att jag faktiskt kan springa fort överhuvudtaget.

Efter mitt sista lopp för året (Berlin Marathon) tappade jag en hel del av motivationen och har sen dess mestadels sprungit långa sköna distansrundor. Har försökt lägga in nåt fartpass här och där men det har vart svårt att motivera mig själv till att verkligen ta ut mig fullt när det inte funnits nåt konkret mål eller lopp inom den närmsta framtiden att ta sikte på så träningen under hösten har mest handlat om att konservera den träning som jag gjort tidigare under året.

LOPPEN:

Boston Marathon i april var årets första stora lopp. Det är det coolaste och mäktigaste lopp jag sprungit och nånting som alla löpare borde få uppleva. I tre månader tränade jag hårdare än nånsin för att spräcka 2.50 gränsen där och jag tror faktiskt att jag var i bättre form då jämfört med i höstas men marathon är nyckfullt och det gäller att stjärnor står rätt om man ska lyckas. Det gjorde dom inte för mig då. 3-4 dagars promenerande och turistande, värmebölja, en förkylning och en jobbigare bana än förväntat gjorde att loppet var kört redan efter den första halvmilen. Men på ett sätt kanske det var bra för jag kunde verkligen njuta av loppet, publiken och inramningen fullt ut. Klarade med nöd och näppe sub3 men tiden var egentligen oväsentlig. Om ni får chansen och lyckas kvalificera er till Boston så är mitt råd att åka dit utan tvekan. Ja, det är snordyrt, men definitivt värt pengarna.

Upplevelsen till trots, självklart grämde det lite ett jag hade bränt formen och nu skulle vara tvungen att vänta ett halvår på en ny chans. Våren brukar alltid innebära en del lopp i Stockholm men för första gången så struntade jag i både Premiärmilen, Kungsholmen Runt och Stockholm Marathon och valde istället att springa lite lokala lopp i väntan på ett beslut om vilken höstmara det skulle bli. Umeå Halvmarathon blev årets andra lopp och helt oväntat så grejade jag ett pers utan att jag egentligen hade tänkt det. Höga 1.20 (kommer inte ihåg exakta tiden). Loppet föregicks av ett par dagars konferens i hufvudstaden med tillhörande barhäng som sig bör när man är på konferens så när jag stod på parkeringen på Nydala och drog på mig tävlingslinnet så kände jag mig inte bara tjock, fet och lite småbakis utan även i rådålig form. Men med facit i hand så var det uppenbarligen en bra uppladdning.

Efter loppet i Umeå fick jag lite hybris och ville göra ett seriöst försök på sub80. Började leta efter flacka halvmaror och fastnade för Vännäs Halvmarathon. På tävlingsdagen var vi inte mer än ett tiotal löpare på startlinjen och trots en hyfsat bra start hade jag inte en chans. Soppatorsk redan efter 7km, sololöpning, värme och några rejäla stigningar på slutet gjorde att det inte alls blev som jag hade tänkt. Några fler lopp under våren blev det inte efter det.

Sommaren brukar innebära grundträning och precis innan jag gick på sommarlov hade jag bestämt mig för Berlin Marathon. Tredje gången gilt. Började sommaren med DM 10 000m och var helt säker på att bana skulle vara min grej. Det var det inte. Det kändes faktiskt ännu monotonare än löpband. Tiden blev inte alls som jag tänkt även om det räckte till ett DM brons men det sa kanske mer om kavlitén på löparna än min insats. Trots den besvikelsen dröjde det bara ett par veckor innan jag var tillbaka på samma bana för att springa 3000m för första gången i mitt liv. Det kan ha vart det värsta jag gjort. Kommer inte ihåg så mycket från själva loppet mer än att jag ville kliva av redan efter ett par varv. 

Efter två hemska upplevelser på bana så stod jag ändå på startlinjen för 5000m i slutet av sommaren. Förstår egentligen inte varför. Men den här gången kändes det faktiskt inte lika hemskt. Öppnade första 2000m på 6.55 och kände mig faktiskt rätt pigg men en ömmande hälsena började ge sig till känna så beslutet att kliva av var inte särskilt svårt att ta.

Under hösten blev det likt tidigare år både Umemilen och Stockholm Halvmarathon som generalrepeition inför Berlin. Inga av loppen kommer att gå till historien som minnesvärda utan snarare tvärtom, som högst mediokra insatser men är det nånting jag lärt mig så är det att 10km inte är samma sak som 42.2km. När jag satte mig på planet mot Berlin i slutet av september hade jag på känn att det skulle bli ett nytt PB. När jag sen vaknade på tävlingsdagen och såg det gråa himlen, diset och duggregnet så visste jag. Efter passering halvvägs på 1.23.46 började jag drömma om låga 2.48. Jag vet att man inte ska göra det men jag gjorde det ändå. I 37km hade jag rätt bra marginal till 2.48.48 och snittade 3.58min/km men under den sista halvmilen fick jag uppleva nånting jag aldrig upplevt förrut; jag började tappa kontroll över kroppen och märkte hur den inte löd. Det var en surrealistisk upplevelse. Tappade allt min försprång och sista 200m var jag till och med osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men som tur var lyckades jag korsa mållinjen och kunde till min lättnad se på klockan att jag hade fixat sub 2.50 med ganska god marginal. Den efterföljande veckan kom jag på mig själv med att gå runt och småle för mig själva mest hela tiden. Efter loppet i Berlin var det som att proppen gick ur, hade ingen motivation att springa nåt fler lopp och det kanske var bra det.   

SKADORNA

För första gången på länge har jag inte drabbats av nån skada som hållt mig borta från löpningen mer än ett par dagar. Det betyder dock inte att jag inte haft ont. Tvärtom. 2017 var året då jag lärde mig allt om hopparknä men som tur var så lyckades jag hålla det i schack. De första tendenserna till hopparknät kom tidigt under vintern men jag var snabbt hos naprapaten och behandlade med nålar och körde igång med rehab. Sen dess har det kommit och gått men aldrig tvingat mig till löpvila.

Mitt största problem det här året har vart min sketna hälsena. Lagom till att jag trappade upp fartpassen under våren så började den göra mer och mer ont. Hela sommaren kom sen att handla om hälsenan. Ett tag hade jag faktiskt gett upp hoppet om Berlin. Trots att jag vissa stunder knappt kunde gå utan att den smärtade, än mindre beröra den, så fortsatte jag ändå att springa. Dumdristigt eller inte, men lika fort som problem kom, lika fort försvann dom sen lagom till sensommaren. Dom senaste månaderna har jag inte känt av den alls.

Just nu är min största oro löparknä. Jag har haft känningar konstant hela hösten och vart noggrann med att rulla på foamrollern men ibland kliar det oroväckande mycket på utsidan av ITB senan. Rent statistiskt borde det vara dags för ett löparknä lagom till våren med tanke på att jag haft det 2009, 2012 och 2015, det skulle inte förvåna mig.

2018:

På måndag den 1 januari drar jag igång med träningen på riktigt igen. Målet är London Marathon i april. Den här gången nöjer jag mig inte med 2.48.48 utan nu är målet att springa på låga 2.48, gärna under. Som tur är har jag ju redan spikat årets marathonlopp så jag vet att jag har två chanser på mig nästa år. Går det inte i London så vet jag att jag får en ny chans i Chicago i höst. Och med tanke på att båda banorna anses som snabba och flacka så ska det inte vara omöjligt.

Under nästa år tänker jag mig också att jag ska tävla lite mer än vad jag gjorde i år. Framförallt springa fler 10km lopp och fortsätta årets trend med banlopp, allt för att få upp snabbheten. Jag vet att jag måste bli snabbare på kortare distanser, det har jag vetat dom senaste två-tre åren utan att egentligen bry mig nämnvärt men nästa år ska jag faktiskt ta det på lite större allvar.

Det viktigaste är dock att fortsätta utvecklas och bli bättre (läs fortsätta persa). Så länge jag gör det så vet jag att jag är på rätt väg. Vore det inte för att jag faktiskt persat varje år sen maradebuten 2012 så vetifan om jag hade orkat hålla på så som jag gör. En annan sak jag ska bättre mig på är bloggen, men förhoppningsvis kommer det av bara farten så fort jag är igång med träningen på riktigt igen.

Tills dess, auf wiedersehn!

/Hörs


Mer än bara löpning


Jag är löpare. En ganska hängiven sådan men det är inte allt jag är. Jag älskar att springa och jag älskar allt som har med löpning att göra men inte alltid och inte hela tiden. Har till exempel fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till glädjen med att springa men veckovolymen har ändå hamnat på 10-12 mil den senaste månaden. Jag springer mina mil och det är egentligen inte särskilt jobbigt att ge sig ut, det sitter liksom i ryggmärgen och är lika naturligt som att borsta tänderna. Och jag vet att glädjen kommer att komma så fort träningen blir målstyrd, nu handlar det mest om att underhålla formen. Och det är dumt att klaga när kroppen är hel och löpningen fungerar som den ska. 

Jag inser när jag tittar tillbaka på mina gamla inlägg att jag nog framstår som en riktig löparnörd, nån som tänker på löpning dygnet runt och vars hela tillvaro kretsar kring löpning och den egna träningen. Ibland är det nog säkert så men för det mesta inte. Häromdagen snubblade jag in på milen sub-40 Lennarts blogg där han i en serie inlägg raljerar kring den osunda inställning som vi löpare ibland har till vår omgivning. Han har vissa poänger men målar upp en bild av oss löpare som jag i alla fall inte känner igen mig helt i, trots att jag skulle beskriva mig själv som definitionen av en löparnörd.

Den bild jag visar upp av mig själv här på denna blogg är bilden av mig som löpare, konstigt vore väl annars. Då är det lätt å tro att det är allt jag är. Men en vanlig vecka springer jag kanske 10 timmar vilket motsvarar ca 5% av veckans alla timmar, det finns många saker som jag lägger mer tid på än springandet och det är alltså en ganska liten andel av veckans tid som jag de facto lägger på träning. Ändå identifierar jag mig så starkt som löpare, vilket är anmärkningsvärt. Det är absolut inte så att jag viger hela mitt liv åt det även om man lätt skulle kunna tro det.

Löpningen är mitt största intresse och nånting som jag spenderar både mycket tid och pengar på men jag är mer än bara löpare. Här är några saker som jag lägger minst lika mycket tid på som på löpningen om inte mer: 

  • Musik – även fast jag har sålt min skivsamling som bestod av 4-5000 skivor så är det fortfarande ett av mina största intressen. Jag lägger mer tid på att läsa recensioner, lyssna på musik och upptäcka nya album och artister än löpningen och har fortfarande en gigantisk samling som ska underhållas fast digitalt. Nån gång tänker jag mig dock att jag ska börja om med det fysiska skivsamlandet men inte låta det bli en lika pengaslukande besatthet som tidigare. Jag önskar också att jag vore lika sugen att åka på festivaler som förr i tiden men hela grejen med tält känns bara jobbigt nuförtiden. Helst av allt vill jag ha sittplats på en konsert och gärna sitta med anteckningsblock och penna. 
  • Sport – att vara Liverpool supporter är sällan roligt men det går ju liksom inte bara att sluta. Varje vecka är det mängder med analyser som ska läsas och matcher som ska ses. Det tar orimligt mycket tid egentligen. Det har blivit ett lite sundare intresse dom senaste åren vilket kanske mest beror på att mitt intresse för NBA basket eskalerat. NBA slukar orimligt mycket tid, framförallt när man håller på med fantasy basket. Varje dag är det statistik som ska gås igenom och analyser som ska göras för att hålla koll på vilka spelare som är värda att satsa på. 
  • Politik, samhälle, nyheter – jag har alltid vart intresserad av politik och samhällsfrågor. För några år sen var jag jag lokalt engagerad i Folkpartiet men insåg ganska tidigt att det inte var min grej. Men intresset består och så även mina liberala värderingar. Att försöka förstå sig på vad som sker runt omkring oss kommer alltid vara av intresse. Det bästa som finns är att slänga ut en provocerande brandfackla vid lunchbordet och se vilka som nappar. Oavsett om det är bitcoins, Donald Trump, SD eller Metoo som ska diskuteras så krävs det mycket inläsning av nyheter vilket tar tid eftersom DN, SVT och Expressen sällan ger en korrekt bild av verkligheten. 
  • Dricka öl – jag gillar öl och jag gillar krogmiljön. Däremot är jag ingen ölnörd utan tycker att ipor och apor är ganska tråkiga. De senaste åren har jag sponsrat krogarna här i stan med alldeles för mycket pengar men det är rätt trevligt att kombinera ölintresset med politikintresset. Det bästa som finns är att runda av veckan nere på stan och försöka lösa alla världsproblem. En gång sa en servitris när vi skulle betala: ”förlåt att jag tjuvlyssnat på er men fan vad tråkiga saker ni har pratat om hela kvällen, bara politik och ekonomi.” Och i fredags när jag satt på Bishops Arms med en god vän kom vi på den eminenta idén att vi borde spela in en podd bara för att våra diskussioner alltid är så briljanta. Vi tycker inte lika om nånting och är sällan överens men klickar ändå. Jag kallar honom på skämt för Stalinist och han mig för Sverigedemokrat.
  • Kläder – jag är fåfäng så därför spenderar jag en hel del pengar på kläder och läser gärna modebloggar och modetidningar typ Cafe och King. Kan inte komma på senast jag köpte löparkläder, däremot har jag säkert lagt tiotusen kronor på Ralph Lauren skjortor det senaste halvåret. Gant och Morris funkar också. Dressman går däremot fetbort. Jag gillar preppystilen; gult, lila, rosa och grönt men jag gillar också jeans, ullrockar, trenchcoats, kavajer, skinnjackor och chelsea boots.  
  • Chips – jag är en stor chipskonnäsör, det är det många som inte vet. Det kan verka konstigt men chips är bland det bästa som finns. Ibland tänker jag att man borde blogga om chips istället för löpning. Äter säkert 3 påsar i veckan och gärna nya annorlunda smaker. Som tur är går det att få tag på andra chips än OLW och Estrella nuförtiden. Walkers, Gårdschips, Lays och Bjäre gör alla bra produkter. Chips är mer än bara chips.
  • Jobbet – upptar såklart det mesta av veckans alla timmar. En gång i tiden tyckte jag att mina ämnen – matematik och historia var det bästa som fanns. Numera tycker jag det är roligare att fördjupa mig i den digitala delen av undervisningen snarare än att fördjupa mig i mina ämnen. Den digitala revolution som pågår i samhället just nu är det största som hänt sen industrialiseringen och det är på tiden att det slår igenom i skolans värld också, en dator och projektor är inte lika med en digitalisering som många verkar tro, inte när man använder det som en OH apparat. 
  • Förutom ovanstående finns det massor med annat som jag skulle kunna nämna som jag lägger tid på. Böcker, tv serier, filosofiska funderingar, sociala medier, teknik, matprogram, youtube, hamburgare mm.

Min egen löpning är något jag sällan pratar särskilt mycket om med andra, har liksom inget behov av det och inte dom jag umgås med heller. Dessutom skulle ingen fatta vad jag pratade om. Visst, folk på jobbet grattar när man vart iväg och tävlat och frågar ibland hur träningen går men mer än så är det inte. Jag pratar gärna löpning och är nördig men då ska det vara i ett sammanhang där alla förstår vad man pratar om. Tex våra Runners Cafe som vi haft här i stan. Samlar man ett gäng människor som ägnar orimligt mycket fritid åt att springa så kommer det att pratas pulskurvor, intervaller, skor och olika tempon. Och sånt älskar jag! För jag är ju trots allt löpare och älskar att springa.

För övrigt så är jag nu anmäld till Chicago Marathon i höst så det känns bra att ha nästa års marathonlopp spikade redan nu. London i vår och USA i oktober. Med tanke på att båda loppen är platta som pannkakor så ska det nog kunna bli ett PB även nästa år. Sen får vi se om det även blir Stockholm Marathon. Det vore lite kul att springa den nya banan även om den inte känns jätteupphetsande. I januari drar jag igång med träningen på riktigt så fram tills dess blir det till att fortsätta jakten på glädjen. Men eftersom mina andra intressen skänker mig så pass mycket glädje kan jag kan stå ut med att löpningen är enformig ett tag till. Chris Stapleton med fru Morgane är tex en sådan källa till glädje. Det är så mycket bättre än den skäggige namne som synts i tv rutan på fredagar.

   

/Hörs


Oinspirerad


Just nu är löpningen mest ett tvång. Jag springer för att jag måste, inte för att jag tycker det är skönt eller kul. Jag har liksom ingen inspiration alls. Vet inte om det är vädret, årstiden, mörkret eller att det är långt kvar till nästa tävling men nånting är det som gör att det tar emot. Det är å andra sidan ingen ursäkt till att inte springa. Det är inte så jävla kul att vakna varje morgon heller för den delen, men man kastar ju inte in handduken för det. Samma sak med träningen. Jag gör mina 10-11mil per vecka men utan glädje i väntan på bättre tider och att det ska vända och att motivationen ska komma tillbaka.

Vädret har vart bedrövligt här uppe i norr. Eller bedrövligt är nog fan en underdrift. Snökaos, modd, slask, vatten och ishalka. You name it! Har dock försökt att undvika löpbandet så mycket som möjligt och trotsat vädret ändå, för det mesta har det resulterat i en lång harang av svordomar som inte lämpar sig att skriva här. En gång i veckan har jag dock gått in på gymmet och sprungit lite oinspirerat på bandet. Tusingar och trösklar. Och när det har blivit för jobbigt så har jag tagit den enkla vägen och vikt ner mig. Känner inte pressen att behöva pressa mig just nu och det gör att jag gärna sänker farten eller tar längre vila när det blir jobbigt. Värdelöst!

Det skulle nog gå att springa lite fart ute faktiskt nu när nästan all snö försvunnit. Kvar är ishalkan men det är egentligen inget hinder. Mina nya Icebug Oribi var över förväntan, nätta och smidiga och ganska snabba, men tyvärr sämre grepp än mina gamla Asics Fujisetsu. Men istället för att springa fart ute så mellanmjölkar jag distanspassen istället. Helt värdelöst det också. Förra veckan var jag i Stockholm och fick till ett pass på bana tillsammans med brorsan. Det var ovant att springa fort utomhus och eftersom jag sprungit 20km mellanmjölk dagen innan var benen inte direkt pigga på 1500m intervaller. Jag hade blodsmak redan efter den första intervallen och när mjölksyran väl slog till var det kört. Fick gräva riktigt djupt bara för att komma hem levande. Så går det när man springer för fort på distanspassen. 

Men 1500m intervaller är nåt som jag ska fortsätta köra regelbundet istället för tusingar. Det var brorsan som tipsade om det. 1500m är nåt jag nästan aldrig sprungit, dom senaste åren har jag mestadels föredragit 10x1000m eller 5x2000m men ärligt talat så har mina 10×1000 inte vart jätteutvecklande, förmodligen för att jag dom senaste två åren alltid sprungit i samma fart av slentrian. Ska testa att börja springa 6x1500m istället men i samma fart och hoppas på mirakel för fartuthålligheten.

Just nu vill jag mest att det här året ska ta slut så jag får börja träna mot London Marathon på riktigt. Jag har en hel del idéer om hur jag ska förändra träningen nu i vinter men mer om det i ett annat inlägg. Nu ikväll sprang jag faktiskt långpass för första gången sen september. Egentligen hade jag bara tänkt att mellanmjölka 20km som vanligt men benen rullade på utan större bekymmer och helt plötsligt hade jag avverkat 3mil. Det var faktiskt rätt skönt och jag kände mig helt oberörd efter. Så även fast löpningen inte har vart rosa fluffiga moln den senaste tiden så verkar kroppen ändå vara rätt hård och härdad och framförallt redo för riktig marathon träning snart.

Förutom London i vår så funderar jag och brorsan på att dra till USA nästa höst och springa Chicago. Det vore rätt smutt, dels att ha nästa års program spikat redan nu men också att ha två bra chanser att persa på snabba banor. Jag är alltid sugen på Berlin men i år har dom lagt den ett par veckor tidigare av nån anledning vilket gör att det finns en stor risk för värmebölja och det känns inte så lockande. Så Chicago kanske är ett bättre val. Framförallt är det ju en mara som jag aldrig sprungit vilket såklart lockar. För brorsans del kommer det innebära att han är klar med alla majors då, själv har jag ju Tokyo kvar men den känns ganska långt borta just nu. Tyvärr är det ju inte gratis att åka runt och springa lopp i olika länder. Ibland känns det som om man lägger lite för mycket pengar på det här, det är alltid ett ”nästa lopp” som ska betalas känns det som.

Det har som sagt vart lite deprimerande att löpningen inte har känts glädjefull nu på slutet men jag tror att glädjen kommer att komma så fort jag drar igång med den systematiska träningen igen. Istället har jag fått hitta glädjen i andra saker. Som tex det här. Jag älskar ju 80-talet men jag älskar ännu mer att det finns människor 2017 som gör musik som låter som om det fortfarande vore år 1987 och som dessutom har den goda smaken att göra snygga videos och låttitlar med ordet running i. Det blir man glad av.

/Hörs


Drömmar & mål


Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. ”There’s no such thing as a free lunch”. Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 🙂

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs


Säsongsvila?


November. Kanske den osexigaste månaden på hela året, särskilt för oss löpare. Januari må vara förjävlig den också men november…man blir ju mest bara deprimerad. Mörkt, kallt, regnigt, blåsigt, ishalka och blött. Totalt jävla mörker. Det är så långt ifrån splitshorts och racepjux man kan komma, ljusår ifrån kvällsrundor i solnedgång eller fyrhundringar på bana. November kan förvisso innebära både dregel ur mungipan och huvudet på sned men av helt andra anledningar än man kanske hade önskat. När vinden piskar en så pass mycket i ansiktet att halva käken domnar bort och man grimaserar så illa att inte ens en egen mor kan se det vackra i ansiktet, då vet man att man lever. Och det är inte det sämsta. Det gäller bara att lära sig att älska det. Hur osexig november än må vara så finns det ingen anledning till att inte springa. Framförallt är det karaktärsdanande att springa så här års. Det handlar inte om självplågeri utan om att göra det man älskar mest oavsett årstid. Det faktum att många drar sig för att ge sig ut i regn och rusk gör det också lite lättare, i alla fall för mig. Solen kan inte skina jämt. Skulle man bara springa dom fina dagarna på året skulle det inte bli många pass gjorda. Och det är egentligen inte november i sig som är det jobbiga utan snarare övergången, det gäller bara att förlika sig med det faktum att löpningen framöver inte kommer vara varken skön eller rolig. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer vinterträningen att gå.

Många tenderar ju till att ta lite säsongsvila så här års och det råder ju delade meningar om hur en sådan ska se ut. Min bestämda uppfattning är att vi motionärer mår bäst av att inte ta nån säsongsvila alls. Alltså vila från löpning helt. Det är en sak om man heter Kipchoghe och springer 35mil i veckan men för oss dödliga räcker det gott och väl med att dra ner intensiteten, kanske ta en extra vilodag emellanåt och springa utan fokus på krav eller prestation. Tar man 3-4 veckors löpvila är nog risken ganska stor att det kan bli ytterligare några veckors löpvila när man vaknar upp bakis den 1 januari och tittar ut genom fönstret. Helt plötsligt har hela våren swishat förbi och det enda man har lyckats åstadkomma är att få dåligt samvete över utebliven träning samtidigt som soffan har blivit lite mer nersutten än den hade vart om man skippat löpvilan. Alternativträning kanske någon säger och all träning är ju bra träning men jag har svårt att förstå varför man frivilligt skulle vilja byta ut löpning mot crosstrainer eller nåt annat, vinter till trots. Man är ju inte skadad? Dessutom gör man nog sig själv en otjänst att byta ut all löpning mot skidor eller dyl om man tex tänkt träna hårt i januari eller springa en tidig vårmara utomlands. Den här årstiden handlar om att träna på träna för att orka träna hårt när försäsongen drar igång på riktigt.

Säsongsvila för min del innebär att mentalt släppa fokus på löpningen men det är inte detsamma som att sluta springa. Just nu är löpningen ganska enformig. 20km distans ena dagen, 15km andra dagen. Mellanmjölksfart rakt igenom. 9-10 mil i veckan. Jag är fåfäng och vill fortfarande kunna dricka öl på fredagar, äta godis på lördagar och trycka en påse chips på söndagar och samtidigt komma i mina slimfit skjortor, därav 9-10mil i veckan, så just nu springer jag mest för att kunna äta det jag vill. Och det är inte den sämsta anledningen. Alla anledningar till varför man springer är bra anledningar. Men helt ärligt så är det kanske inte det roligaste. Å andra sidan finns det inget likhetstecken mellan träning och roligt. Det är skönt mentalt att inte behöva pressa sig till spygränsen flera gånger i veckan men det blir lätt lite uttjatat att springa samma runda dag in och dag ut. Jag har förvisso gjort några halvhjärtade försök att få upp pulsen lite, tex 20km i 3.55-fart och 3x5km i 3.45-fart dom senaste veckorna men det har vart riktigt svårt att motivera sig till det och det är lätt hänt att ”fuska”. För ett tag sen skulle jag springa minst 15km i typ halvmarafart men det blev jobbigt redan efter 9-10km så då sket jag i resten. Men är det nån gång man kan få göra det så är det nu. Planen just nu är att dra igång med maraträningen den 1 januari så fram tills dess blir det nog mestadels lugn distans ett tag till även om det som sagt kanske inte är det roligaste. Men november behöver inte vara misär hela tiden, det kan faktiskt vara så här fint också.

Har funderat lite på målsättningar inför nästa år. Återkommer till det i ett annat inlägg men jag är inte nöjd med att äntligen ha fixat sub 2.50 utan den tiden ska putsas i London. Mina 2.49 i Berlin var förhoppningsvis bara starten på nånting nytt och förhoppningsvis blir det samma effekt som när jag fixade 3-timmars gränsen för första gången, från att egentligen inte ha trott att det var möjligt så gick det sen av bara farten, ett halvår efter min första sub3 mara kapade jag ytterligare 3 minuter bara tack vare att jag vågade tro på det och tidigare hade visat för mig själv att det faktiskt gick att göra nånting som känts omöjligt.

Formen är, årstiden till trots, ganska god. Jag vet att jag måste bli snabbare om jag vill fortsätta kapa min maratid och det är nånting som jag kommer att jobba på i vinter men till mitt försvar så tror jag att min miltid är lite missvisande. Är ganska övertygad om att jag hade putsat den rejält nu i höst om jag hade sprungit några fler lopp. Å andra sidan var det rätt skönt att avsluta tävlingssäsongen efter urladdningen i Berlin, var verkligen i behov av en lugnare period. Med det sagt så är jag ändå hoppfull inför våren. Jag vet att jag brukar vara i bättre form på vårmarorna och framförallt så brukar jag inte ha lika ont i kroppen under vinterhalvåret, det är som om löparknät och hälsenan gillar kyla. Egentligen var jag nog i bättre form i våras än vad jag var nu i höst även om jag inte fick till det i Boston då. Det stora frågetecknet varje vår är ändå alltid formen. Att springa på snö och is i 6 månader gör liksom att man helt tappar känslan och för att föregå det är jag lite sugen på att få till ett bra genrep inför London genom att springa en halvmara innan. Berlin Halvmarathon ett par veckor innan låter riktigt lockande just nu. Vi får se om plånboken tillåter det.

Imorn är det ju som bekant dags för NYC Marathon och jag kommer sitta klistrad framför tv sändningen för även om jag fortfarande vidhåller att Boston är ett häftigare lopp så går det inte att bortse från att New York är New York. Efter mina två lopp 2013 och 2014 kände jag mig klar med det men nu har suget börjat komma tillbaka igen. Satt och kollade igenom lite foton från mina NY maror och kände att jag bara måste springa där en tredje gång. Men först är det London som gäller. Är i alla fall taggad på att se loppet imorn och laddar upp med världens bästa NY-låt

/Hörs


Ensamvarg


Löpning är en ensamsport och det är en av grejerna jag älskar mest med att springa. Att bara få vara för mig själv. Gå in i min egen bubbla och stänga ute allt annat. Fundera, reflektera, analysera. Eller bara springa mig spyfärdig för den delen för att det är skönt (ja, efteråt alltså). Löpningen är också rättvis på så sätt att det du stoppar in i form av träning kommer du att kunna plocka ut antingen i form av hälsa eller prestation. Det finns liksom ingen eller inget att skylla på och heller inga genvägar. Är du för tjock? Börja träna! Har du inte tid att träna? Prioritera annorlunda! Vill du bli snabbare? Kliv utanför komfortzonen osv. Det är bara vi själva som kan göra jobbet och vi har också bara oss själva att skylla om vi är missnöjda med vikt, mått eller prestation. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer man att kunna omfamna det vackra i ensamheten och verkligen lära sig att uppskatta det. Inte bara för att dom flesta av oss mår bra av att spendera tid för oss själva, nedkopplade från alla digitala medier utan stress, ljud eller annat som stör men framförallt för vårt eget välbefinnandes skull med tanke på den tid vi lever i.

Jag tillhör kategorin som inte tilltalas av att springa med andra eller i grupp. Jag vill helst springa själv. Långpass, distans och intervaller. Jag vill kunna bestämma själv vad och var jag ska springa, inte behöva anpassa mig eller förlita mig på någon annan och jag vill kunna improvisera utan att vara låst. Jag förstår varför många tilltalas av att springa i grupp men tror samtidigt att det är viktigt att man lär sig att springa och träna själv på egen hand, både långa och hårda pass för det är lärorikt att vara helt utlämnad till sig själv. Aldrig lär man väl känna sig själv så bra som under de sista kilometrarna på en mara då allting sätts på prov och man verkligen får reda på vad man är gjord av.

Det finns ju en ocean av löpargrupper och friidrottsklubbar i vårt avlånga land som tränar tillsammans dag in och dag ut och träningsresor verkar vara den nya formen av charterresor. Jag fattar att det kan vara utvecklande att springa med andra och kanske är jag bara avundsjuk på att vi inte riktigt har fått igång en sån verksamhet här i Sundsvall likt den kultur som verkar råda i Stockholm och andra städer, men personligen blir jag mest bara stressad av att springa i grupp och framförallt med snabbare löpare. Det händer självklart att jag springer med andra och jag tycker att det kan vara kul och varierande ibland men helst vill jag springa själv, både för den mentala biten men också för att träna på att vara ensam med mina tankar. På samma sätt som man måste härda benen med många mil så måste man även härda skallen och lära sig att bita ihop när det går tungt eller är jobbigt vilket man inte tränar på samma sätt om man hela tiden springer med andra. Kanske är det därför som jag på senare år mer och mer tilltalas av löpband, just för det är så förbannat tråkigt men satan vilken bra pannbensträning det är.

Mitt sista långpass innan Berlin sprang jag med min kompis Robert. 36km med 10km marafart i mitten. Det var lite småjobbigt och jag hade förmodligen inte kört det passet själv men det funkade bra därför att vi är mer eller mindre identiska som löpare och det blev givetvis lättare att genomföra när vi drog varandra. Brorsan är också en sån som det funkar bra att springa tillsammans med. Vi kan springa 4mil utan att säga ett ord till varandra och det är rätt skönt. Dessutom är vi också mer eller mindre identiska som löpare. Men hur stor är den chansen egentligen, att man hittar nån som är på exakt samma nivå som man själv och som man dessutom klickar socialt med? Jag fattar såklart att det finns en social aspekt av att träna i grupp, att känna nån form av tillhörighet och gemenskap, och att folk faktiskt umgås med varandra när dom springer även om jag personligen föredrar att umgås socialt över en öl eller fem.

Och det här med att man skulle utvecklas av att springa med snabbare löpare, är det verkligen så? Min erfarenhet är att man (läs: jag) under tex intervaller gasar på utav helvette bara för att haka på den snabbare löparen på den första intervallen varvid man är helt död efter den andra och lagom till den tredje så ligger man i diket och spyr istället för att köra klart hela serien. Hur utvecklande är det? Ett förlorat träningspass och en dags extra återhämtning – check. Men om syftet är att köra i sina egna tempon fast tillsammans så kan man väl lika gärna springa solo från början? Löpning är en ensamsport och i min illvilja att raljera allt för mycket över löpning i grupp så vill jag bara förtydliga att mitt enda syfte med denna text är att trycka på fördelarna med att inte hela tiden ha en grupp som skyddsnät för sin egen träning för jag tror det blir lättare att ställa in pass när kompisen plötsligt får förhinder om man hela tiden springer med andra och istället försöka se vinsten med att träna på att springa själv. På tävling har man ingen annan än sig själv att förlita sig på och alla som sprungit ett lopp vet att man måste gräva rätt djupt på slutet så hellre föregå det än att föregås. Och för protokollets skull så vill jag bara lägga till att jag älskar att prata löpning med andra och även lära mig nya saker av dom som kan mer. Men själva springandet vill jag helst göra själv.

Idag blev det lite välförtjänt löpvila. 11mil förra veckan börjar göra sig påminda nu med diverse känningar både här och där. Det känns som en evighet sen jag var uppe i den veckovolymen. Kanske har jag gått och blivit bekväm? Men till mitt försvar var det en svår förhandling mellan hjärna och hjärta. Egentligen hade jag tvångsmässigt velat ge mig ut springa bara för att och självklart har jag lite dåligt samvete över att inte träna nu ikväll och kan inte riktigt se fördelarna med att vila men en faktor som spelade in var mörkret. Sundsvall är fanimig den otryggaste platsen i Sverige att springa på vintertid. Blir förbannad när jag tänker på det. Med lite tur så funkar vart sjätte gatlyse så det är bara tur att man inte springer in i nån eller nåt så här års. Dessutom är asfalten lika jämn som Roms sju kullar och under all kritik, helt plötsligt kan det dyka upp stora hål. Och som om det inte vore nog så fattar cyklister inte att det är lag på cykellyse i mörker och folk kör som om dom hade köpt sina körkort på postorder. Varför det ska vara så svårt att använda blinkers? Jag fattar det inte. Om jag ska korsa ett övergångsställe efter en rondell och ser en bil inne i rondellen som inte blinkar ut så tar jag för givet att han inte ska korsa min väg bara för att sekunden senare nästan bli överkörd av samma bil som inte blinkade ut. Idiot! Eller som min kusin så fint uttryckte det: ”det är jävligt tur att Sundsvall finns för vart skulle annars alla Sundsvallsbor bo?”

Och apropå ensamhet så sammanfattar Mr Moreland det på ett sätt som vi andra bara önskar att vi också kunde göra. Har för mig att han ska vara förband till Jason Isbell i höst eller om han var det förra hösten. Skitsamma, han är en jävla chef hur som helst!

/Hörs


London Calling


I’m back! Anledningen till min två veckor långa frånvaro härifrån har faktiskt vart ett medvetet val och beror främst på att jag mest lallat på den senaste tiden. Att lalla och inte blogga om löpning har vart mitt sätt att få en liten andningspaus från hela den här grejen med att träna för att bli bättre och den ständiga jakten på tider. För en utomstående kanske 9mil i veckan inte låter som att lalla på, men för mig har det vart en otrolig befrielse att bara kunna springa för att det är skönt och avkopplade utan att behöva tänka på prestation som är det normala annars. Att det ändå blivit 9mil i veckan beror ju mest på att man är en sån slav under löpningen, det går ju liksom inte bara att ta en paus och inte springa för då skulle man ju vara tvungen att bli inlagd på psyket. Jag har, precis som jag skrev i förra inlägget, tillåtit mig själv att inte känna dåligt samvete över utebliven träning utan har prioriterat att umgås med trevliga människor och både ätit och druckit så pass mycket mer att det nu börjar märkas på vågen, vilket i sin tur gjort att jag kommit till insikt att det kanske är hög tid att sluta lalla på för mycket innan det går över styr. Man vill ju ogärna bli alldeles för bekväm för då kommer det sluta med att man känner sig nöjd med att springa ett par varv runt kvarteret istället för att längta efter dregel runt munnen.

Nästa mål är faktiskt redan spikat och nu officiellt. Till våren blir det Virgin London Marathon! Check! Det har faktiskt vart ett lopp som stått högst upp på min lista ett bra tag så därför känns det jävligt kul att det äntligen blir av. Senast jag var i London var det dock ett annat århundrade och det har hunnit rinna rätt mycket vatten under Tower Bridge sen dess men jag har på känn att det kommer att vara kärlek vid första ögonkastet. Det måste ju finnas en anledning till att storheter som The Clash, Elvis Costello, Adele, The Kinks och David Bowie för att nämna några, alla har tonsatt sin kärlek till staden. Nånting speciellt måste det ju vara och förhoppningsvis är det min tur att upptäcka det i april.

Av alla stora lopp runt om i världen är nog London det allra svåraste loppet att få en startplats till. Boston och New York har sina kvaltider som förvisso är rätt så höga men inte omöjliga, Berlin och Tokyo har sina lotterier med acceptabel chans men till London finns det nästan bara ett sätt som icke-britt att säkra en startplats och det är att åka med en researrangör. Och det stora nackdelen med det är ju såklart att det blir betydligt dyrare än att själv ordna allting. Faktum är att det blir snuskigt dyrt men vill man springa loppet så är det bara till att öppna lädret och betala. Dom stora marathonloppen i världen är ju verkligen säljarens marknad. Jag och brorsan kommer att åka med Springtime och det blir första gången med dom. Jag har åkt med SRRC/PWT fem gånger tidigare och aldrig haft nåt problem, tvärtom så fick jag nu senast i Berlin ett enkelrum istället för del i dubbelrum till samma pris och till New York gick det att förhandla till sig att ordna resan själv så det ska bli intressant att se hur det är att åka med Springtime.

Hur som helst så är förväntningarna på London skyhöga. Och självklart kommer jag att träna som aldrig förr i hopp om att putsa tiden från Berlin. London ska ju även den vara platt och snabb fast med lite fler skarpa kurvor jämfört med Berlin som ju känns som att springa på Autobahn. Men om Kipchoge kan springa snabbare i London än i Berlin så ska väl jag också kunna det. Nu när det är klart att det blir London i vår så har även tanken på att bli en Six-star finisher börjat växa sig starkare. Jag har liksom aldrig haft det som mål, sub 2.50 har vart betydligt viktigare dom senaste åren än att uppleva alla sex majorloppen men nu börjar det faktiskt vattnas lite. Att göra alla sex majors sub3 är det ju inte särskilt många i världen som mäktat med och det vore en häftigt bedrift, kanske nånting att börja sträva efter.

Än är det ju inte aktuellt att börja maraträningen inför London, först ska en seg och jobbig höst passeras, men från och med nu ska jag nog försöka få till lite mer kvalité och inte bara springa för njutningens skull. Häromdagen testade jag att öka farten lite och slängde in en mil på 38.40 i ett distanspass vilket kändes oförskämt lätt, däremot är det fruktansvärt ovant att springa i mörker har jag upptäckt. Ögonen och huvudet har inte riktigt vant sig vid det, är rädd att bli påkörd varje gång jag korsar en väg eller en utfart. Och det är inte bara mörkret som känns ovant, även känslan att springa med långa tights, jacka och vantar är ovant. Att behöva ta på sig mer kläder gör ju att man helt plötsligt känner sig tyngre och långsammare.

För nån vecka sen blev jag kontaktad av cykelkraft som undrade om jag ville testa nåt av deras utbud mot att jag la ut lite bilder på det här. Först tänkte jag att en sida som riktar sig till cyklister inte är min påse, men sen började jag kolla runt lite och hittade faktiskt lite kläder som verkade lovande. Jag har alltid haft problem med att hitta en bra lager-2 tröja, antingen är dom för tunga, sladdriga, tjocka eller för klumpiga. Jag vill ha en lager-2 tröja som sitter tight som ålskinn mot kroppen så i hopp om det så fick jag en tröja av märket Bontrager skickad till mig.

Har sprungit med den ett par gånger nu senaste veckan och nog sitter den tight alltid, precis såsom jag vill ha det. Det spänner skönt runt biceps och bröstkorgen utan att kännas för tight. Dock så var det några centimeter för kort framtill vilket gör att den åker upp på magen och irriterar, en större storlek kanske hade löst det, men då hade den inte suttit sådär skönt tight. Jag har använt den när det vart 5-6 grader, blåsigt och allmänt dåligt väder och den har nästan vart för varm för det så den kommer garanterat vara perfekt i vinter när termometern kryper ner mot minus tio. Till skillnad från många av mina andra tröjor så blir det heller inte tung när man svettas, vet inte riktigt vad det är för material, nåt syntetiskt men den är riktigt bra på att transportera bort fukt. När det blir vinter på riktigt så ska jag även testa en Balaclava ansiktmask som jag också fick men just nu tror jag mest att folk skulle bli rädda om man kom springandes med rånarluva i mörkret, men det är nåt som jag alltid funderat på att skaffa men aldrig orkat göra.

Suget efter att springa ett lopp har också kommit tillbaka. Nu i helgen som var gick det ju en hel drös med lopp men tyvärr var jag upptagen med släktträff, annars hade jag nog sprungit halvmaran i antingen Umeå eller Örebro. Tyvärr börjar ju utbudet bli sämre och sämre ju närmre november vi närmar oss men ett flackt millopp i duggregn hade inte suttit fel. Vi får se om det blir av. Om inte så får jag fortsätta träna på och lyssna på kärleksförklaringar till London, det är inte det sämsta det heller. 

/Hörs


Våga


Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att ”du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran”. Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

År Mängd Bästa tid 10k Bästa tid 42.2k
2012 2346 km     38.58 3.25
2013 3506 km  37.51 2.59
2014 3926 km 37.33 2.56
2015   4141 km 37.04 2.55
2016 5137 km 36.59 2.50
2017

4249 km
(per 3 okt) 

37.13 2.49

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston 🙂 Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; ”This strange engine” – 30min och 24s vemod.

/Adios


BMW Berlin Marathon – 2.49.11


Jag gjorde det!! Sub 2.50! Jag kände redan efter nån kilometer att jag hade en bra dag och att om det någonsin skulle gå så var det idag. Halvvägs in hade jag fått sån hybris att jag började drömma om 2.47 men Gudarna ska veta att marathon är långt och idag var det fan ännu längre än normalt var känslan på slutet. Mycket kan hända under 42,2km och idag var inget undantag. Från att ha vart ganska självsäker till en början så började dom negativa tankarna komma allt oftare ju längre loppet led. På upploppet var jag så groggy och suddig i blicken att det kändes som om jag skulle tappa kontrollen över kroppen, ni vet, bli ett klipp på youtube några hundra meter innan mål, killen som blir buren över mållinjen. Men jag höll ihop det.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor. Jag trodde att jag mest skulle känna glädje men faktum är att det mer känns som en lättnad just nu. Och missförstå mig rätt, jag är otroligt nöjd med både min insats och tiden men ändå så grämer det lite att jag bommade 2.48.48. Fram till 35km trodde jag att det skulle gå. Då hade femmorna dittills gått på 19.53, 19.57, 19.55, 19.45, 19.50, 19.53 och 20.03. Jag hade nästan 50s till godo men när man väl tröttnar under maran så rinner sekundrarna snabbt iväg. Så därför är jag stolt över att jag ändå höll ihop det så pass bra att farten som mest sjönk till 4.10.

Vädetförutsättningarna var i alla fall helt optimala. Mulet, fuktigt i luften, duggregn, svag vind och ca 14 grader. Var på plats drygt en timme innan och joggade upp. Det är verkligen hur smidigt som helst att ta sig till starten i Berlin, inte alls samma hysteri och väntan som vissa av dom andra stora loppen. 7.30 lämnade jag hotellet för att ta spårvagnen till Hauptbahnhof, en halvtimme senare hade jag lämnat in överdragen och börjat jogga upp.

Av nån anledning så startade jag i grupp B i år och inte C vilket normalt kräver en sub2.50 tid. Hamnade så pass långt fram att jag i alla fall kunde känna den elektriska stämningen som uppstod när Kipchoge, Kipsang och Bekele klev in i startfållan.

Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen ge Berlin en match och öppna hårdare än jag gjort tidigare. När startskottet ljöd kom jag iväg bra men det kändes som tjurrusning så jag höll medvetet tillbaka en del för att inte öppna första kilometern på 3.30. 

Det kändes riktigt bra tidigt in, klockade kilometrarna på under 4min och låg helt rätt i ansträngning. Kollade klockan hela tiden och när jag passerade halvan på 1.23.46 kändes det oförskämt bra, som uppvärmning.

Dock fick jag lite panik strax efter då jag upptäckte att jag tappat 3 av mina gels. Köpte ett gelbälte på mässan med löfte från säljaren om att det inte skulle vara någon risk för gelsen att lossna. Jo tjena! Nu hade jag bara två kvar och fick verkligen hushålla.

Nånstans vid 28km kom första vågen av trötthet, klockade min första kilometer över 4min där men lyckades mota tröttheten och kom in i andra andningen och hittade tillbaka till den goa känslan. Vid 30 delades det ut gels, jag brukar aldrig ta nåt annat märke än det jag är van vid men nu hade jag inget val. Magen höll sig i schack och jag fck den kick jag ville.

Förra året tog jag slut på Kurfürstendamm men idag höll jag ihop det bättre. Vid 35km hade jag 2.19 och började drömma om stordåd. Sen kom tröttheten igen och de  här gången gick den inte att mota med gels. Ställde in skallen på att nu blir det till att kriga hels vägen in i mål. Tappade hela mitt försprång på 2.48.48 och passerade 40 på exakt 2.40. 2,2km kvar. Jag brukar kunna gräva rätt djupt sista två med vetskapen att det bara ör 10min kvar tills smärtan är över men inte den här gången. Började se suddigt, kände att kroppen var helt dränerad på energi och blev omsprungen på löpande band. Ett tag blev jag faktiskt lite orolig om jag skulle bli tvungen att stanna.

Det långa upploppet under Brandenburger Tor var bland det jobbigaste jag vart med om. Kroppen ville inte lyda. Med 400m kvar började jag försöka spurta men det gick inte. Kroppen började bete sig på ett sätt som jag aldrig vart med om. Att till slut få korsa mållinjen var en befrielse. Hade tänkt att jag skulle göra värsta målgesten men det fanns inte på kartan. 

Hur som helst så var det här mitt bästa lopp någonsin och jag är sjukt glad att jag fick ut det jag hade. Nu ska jag njuta av det här en vecka men sen börjar jakten på nya tider. 

/Hörd

ps! Ber om ursäkt för alla ev stavfel, sitter på flygplatsen och skrivet på telefonen och orkar inte korrekturläsa.


Marathonvecka!


Äntligen börjar höstens stora mål att närma sig. Loppet med stort L. BMW Berlin Marathon. Om 5 dagar, 12 timmar, 17 minuter och 50 sekunder smäller det. Som vanligt är maraveckan den jobbigaste mentalt. Att springa 15mil i veckan är sällan ett problem men att dra ner på träningen och vila lite extra får det att krypa i benen och man kan bli tokig för mindre. Maraveckan är dessutom ett bra tillfälle för hjärnspöken att få fäste, för det får en att börja fundera på om man verkligen har gjort precis allt man kunnat. Har jag kört tillräckligt med fart? Är jag i bättre form än senast? Borde jag inte ha sprungit fler långpass? Och är kroppen verkligen hel eller gör inte hälsenan lite ont ändå? Destruktiva tankar som lätt kan uppstå när man inte får göra det man älskar mest av allt – springa varje dag. I vår värld är ju normaltillståndet att alltid springa, oavsett väder, årstid och krämpor och att medvetet dra ner på träningen, vila och äta gör i alla fall att min kropp känner att nånting är fel. Samtidigt vet jag ju varför jag gör det och att det bara handlar om ett par dagar. Jag gör det därför att jag vill ha så fräscha ben som möjligt när jag står på startlinjen på söndag och för det krävs vila. Men faktum kvarstår att det fortfarande känns som om man går upp ett extra kilo för varje dag man inte springer och den känslan kan ju göra att man börjar fundera på om man är riktigt frisk i skallen.

Lagom till den här veckan har jag äntligen börjat hitta en bra känsla i löpningen till skillnad mot för hur det har känts stora delar av sommaren. Jag känner mig både pigg och lätt i kroppen och det bådar gott. Dessutom är den ömmande hälsenan ett minne blott. Jag skulle ljuga om jag sa att den är 100% bra men den hindrar mig definitivt inte längre från att springa eller trycka på lite hårdare och jag tänker mer och mer sällan på den vilket är positivt. Den största utmaningen just nu är att undvika alla förkylningsvirus vilket är lättare sagt än gjort, särskilt när man jobbar i skolans underbara värld där kidsen konstant nyser, hostar och utsätter en för potentiell livsfara. Om jag hade kunnat hade jag gärna isolerat mig från all form av mänsklig kontakt men tyvärr är det inte ett alternativ så istället får jag fortsätta ge alla ungar som hostar och nyser i min närhet arga blickar.

Igår körde jag det sista lite hårdare passet. 18km distans med 7km fartökning i mitten i tänkt tävlingsfart. Och om det känns lika bra på söndag som det gjorde igår så kommer det definitivt att bli PB för igår sprang jag mest och log och vinkade till alla som var ute på sin obligatoriska söndagspromenad. 3.47, 3.58, 4.03, 3.54, 3.52, 4.03 och 3.55. Så lätt som det kändes igår brukar 4-fart aldrig kännas vilket måste betyda att hoppet om 2.48 lever.

Det största frågetecknet just nu är vilka skor jag ska springa i och just nu börjar jag få lite panik över att jag inte har bestämt mig än. Normalt brukar det största spörsmålet inte vara skovalet utan snarare om jag ska ta skinnpaj eller trenchcoat, converse eller skinnboots, rosa eller blå skjorta. Skovalet har liksom aldrig vart ett problem, inte förrän nu. Just nu är alternativen som följer: 

Asics DS Racer 10 – det självklara valet dom senaste två åren men det är gränsfall om dom håller ytterligare en mara. Eller håller gör dom ju garanterat, men jag vill gärna ha den där känslan av ett par fräscha skor med fräsch dämpning, speciellt dom sista kilometrarna på en mara och jag vet att jag tänkte pensionera dom efter Boston i våras för känslan på Boylston Street var att dom var slut redan då. 

Asics Tartherzeal – grymt skön sko men betydligt mindre dämpning än Racern och ett tiotal gram lättare. Har som längst sprungit halvmaran i dom, tror inte att maran skulle vara ett större problem men jag var rätt sliten i fotlederna efter halvmaran och det gnager lite. Hade dessutom gärna kört nåt långpass i dom.

Adidas Boston – kanske den skönaste sko jag har sprungit i dom senaste åren, dom är som bomull för fötterna men känns snarare som en bra temposko än som ren tävlingssko. Väger lite mer än dom andra vilket tar bort en del av känslan. Funderade ett tag på att även slänga in kusinen Adios Boost i mixen men efter gårdagens pass så föll dom bort då dom kändes alldeles för slitna.

Asics DS Racer 11 – den sko som jag köpte i somras med syfte att springa Berlin Marathon i. Tyvärr levde den inte upp till 10:ans förväntningar, inte alls samma känsla och betydligt stummare i dämpningen. Hade dom på Stockholm Halvmarathon förra helgen och tänkte faktiskt under loppet på att en hel mara i dom skulle vara hemskt för fötterna.

På onsdag väntar det sista passet med kortare fartökningar innan loppet, kanske får jag helt enkelt testa alla fyra skor då och bestämma mig efter det. Just nu känns det som om det står mellan dom två DS Racer skorna men det kan lika gärna ändra på sig till imorn. Skönt då att klädvalet i övrigt inte är så mycket att fundera över. Lopp utomlands innebär alltid Sverige linne. Just nu ser det ut att bli perfekt löparväder i Berlin på söndag; mulet, regn och tvåsiffrigt på termometern. Kanske inte optimalt timmen före loppet men hellre regn än sol alla dagar i veckan. 

En nyhet i Berlin i år är att om man har valt alternativet poncho i mål så får man inte lämna in några överdragskläder vilket i sig brukar vara det normala på många andra lopp. Igår när jag skulle börja packa lite smått insåg jag att det börjar sina bland alla slängkläder efter ett tiotal marathon utomlands. Fast om det ska regna innan så blir det nog till att ta med en stor regnponcho och då kan jag leva med att ha en alldeles för stor gammal Wu-Tang hoodie från högstadiet. Om inte så hittade jag en vit J.Lindeberg huvtröja längst in i garderoben som jag inte har använt på 10 år, den skulle jag kunna offra bara för att inte bli misstagen för en luffare på väg till starten. 

Nu blir det en hel del vila resten av veckan och bara några korta joggar. På fredag kväll går planet och fram tills dess ska jag framförallt försöka se till att hålla mig frisk. Och äta. Jag älskar ju att okynnes äta men nånting som jag älskar ännu mer är att få sticka ut och springa efter att ha okynnes ätit. Nu kommer det ju bli sisådär med det den här veckan eftersom jag precis sa att jag skulle försöka vila så mycket som möjligt, men är det nån gång man inte behöver ha dåligt samvete över det så är det maraveckan. Och även fast det är lite tidigt nu så har jag redan börjat. När jag började skriva det här inlägget var den svarta skålen fylld till bredden med godis. En timme senare är det inte lika mycket kvar, kanske därför som det tog så lång tid att skriva klart det här.

Återkommer om en vecka med race report. Förhoppningsvis är den långa jakten på 2.48 över då, om inte så kommer jag fortsätta att jaga det för jag kommer inte att ge mig inte förrän jag har fixat det. Och som alltid gäller det att ladda upp med mycket musik (utöver godis, mat och vila) för att komma i rätt sinnesstämning, det ska inte underskattas. Ni som följt mig här vet att jag går igång på 80-tals soundtrack som pepp inför mina maror, men den här gången tänker jag frångå det konceptet. Istället har jag precis fyllt både paddan och telefonen med hela American Aquariums diskografi. Det är så långt ifrån Rocky man kan komma men just nu känner jag att det är melankoli och vemod som jag går igång på, inte adrenalinstinn blöjrock. 

/Hörs


Stockholm Halvmarathon 2017


Varje gång jag ställer mig på en startlinje så är det pers som gäller, oavsett om det är rimligt eller ej. Jag kan mörka utåt och säga att jag bara tar det som ett träningspass och att sluttiden är oviktig men innerst inne så vet jag att jag ljuger för mig själv. PB är det enda som räknas. Jag menar, vad är det annars för mening med att springa lopp om man inte tänkt persa? Igår var dock faktiskt ett undantag. Igår var PB aldrig aktuellt och heller inget mål och det säger jag faktiskt inte bara för att det inte blev nåt pers utan för att det faktiskt var så. Igår var det primära målet främst att hitta en bra känsla i löpningen och bygga lite självförtroende att ta med inför Berlin och det tycker jag faktiskt att jag lyckades med.

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av en tradition. Mycket har hänt sen debuten 2009, både med mig som löpare men också med loppet. Årets upplaga bjöd på en hel del förändringar, en del positiva och några negativa men som helhet är loppet fortfarande ett fantastiskt bra arrangemang som även i fortsättningen kommer bli ett återkommande inslag i min löpning. Stockholm Halvmarathon hör liksom hösten till.

De senaste åren har ju Stockholm bjudit på högsommarvärme i samband med halvmaran vilket säkert vart uppskattat av publiken, men inte så mycket av oss löpare men i år blev det verkligen perfekt löparväder. 15-16 grader, mulet och lite regn i luften. Vinden kunde kanske ha vart lite snällare men det är dumt å klaga allt för mycket. Det var med andra ord upplagt för en massa nya PB:n. Mitt tidsmål för dagen var satt till sub 1.22. Klart rimligt men med facit i hand borde man kanske ha läst in sig lite mer på den nya bansträckningen. Jag visste att det skulle bli en del tunga stigningar och som helhet upplevde jag årets bana som den jobbigaste hittills.

I år kändes trängseln inte lika påtaglig i startgrupp A som tidigare år vilket säkerligen var ett resultat av färre antal deltagare. Det gick lätt att ta sig längst fram och jag tycker också man tjänade på att starten var flyttad ett par hundra meter bakåt jämfört med ifjol. Jag saknar dock fortfarande starten på Strömbron och hoppas att vi nån gång får uppleva den gamla bansträckningen igen. 

Jag hade lovat mig själv att hålla igen i början och ta det hyfsat lugnt men det gick inte alls. Stack iväg som ett spjut när adrenalinet började kicka in. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.30 och insåg att det gick på tok för fort men det var svårt att dra ner på farten när det kändes som om alla andra sprang ännu fortare än vad jag gjorde. Nånstans ute på Vasagatan började jag ändå hitta rytmen och blev sedan positivt överraskad av den nya bansträckningen när vi slapp springa hela det långa motlutet uppför Torsgränd, helt plötsligt var man ute på Kungsholmen vilket kändes bra. Men redan på Flemminggatan kände jag att benen inte var med, hjärta och lungor kändes okej men benen kändes som två lyktstolpar. Passerade första femman på 18.49 och bestämde mig längs Kungsholmsstrand för att sluta titta på klockan, bara köra på känsla och inte bli stressad av att folk sprang om mig.

Andra femman ute på Kungsholmen gick riktigt segt, jag behövde ingen klocka för å märka att jag tappade fart och det ganska ordentligt. Ibland försökte jag trycka på lite mer men benen svarade fortfarande inte och vid stigningen upp mot Kristineberg så var känslan att det skulle bli en tuff resa in mot mål. Att kliva av och få börja dricka öl kändes faktiskt ganska lockande. Drottningholmsvägen och Rålambshovsleden gick okej men väl ute på Norr Mälarstrand blev motvinden påtaglig och kändes jobbigare och jobbigare för varje steg. När jag passerade 10km slängde jag ett öga på den officiella klockan och noterade att första milen gått på ca 38.30 vilket var lite snabbare än vad känslan sagt. Jag visste att den andra milen skulle bli jobbigare så jag drog medvetet ner på farten för att spara lite på krafterna vilket gjorde att det inte blev lika jobbigt. Ansträngningsnivån låg snarare kring mara-ansträngning än tröskel.

Det kändes skönt när publiken tätnade efter Centralbron för det är alltid lättare att springa med en massa publik runt omkring. Att springa över Vasabron och Gamla stan kändes som en positiv förbättring jämfört med Skeppsbron, det kändes både lite lättare och roligare. Men sen kom den, stigningen upp till Söder som jag sprungit och väntat på och den var jobbigare än vad jag räknat med trots att jag hade rätt bra med krafter. Som tur var kändes den inte allt för lång och när man väl var förbi den och inne på Hornsgatan så rullade det på ganska bra men pulsen åkte ju jojo ett tag där.

Ute på Söder Mälarstrand började det bli glesare med ryggar och många som tröttnade. Ifjol bonkade jag totalt vid Tantolunden och med det färskt i minnet så fortsatte jag att ta det relativt lugnt för att ha lite reserver kvar. Passerade 15km på ca 58min och räknade ut att den senaste femman gått i fyrafart. Började räkna med en sluttid kring 1.23-24. Hade rätt mycket reserver att ta av som det kändes där och då och det var faktiskt rätt skönt å veta att jag inte skulle bonka vid Tanto i år igen.

När den så kom så ökade jag farten lite försiktigt och plockade genast ett par gubbar men jag glömmer alltid bort hur j-a lång den är och att St:Paulsgatan sedan kommer och förstör det roliga men det gick ändå över förväntan. Att få rulla ner mot Skeppsbron är alltid lika skönt och extra skönt i år när jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Vid 20km passeringen kollade jag på klockan för första gången sen 5km passeringen som visade 1.18.22 och jag blev faktiskt lite överraskad för även om jag hade haft gott om energi på slutet så var känslan att jag hade tappat rätt mycket tid i och med att jag dragit ner på farten. 

Sista kilometern känns alltid mycket längre än alla andra kilometrar och i år var inget undantag. Började spurta lite för tidigt som vanligt och fick slita rejält sista biten in i mål men lyckades i alla fall öka farten och plocka nån gubbe till och passerade mållinjen på 1.22.23. Pustade ut och några sekunder senare kom brorsan i mål, precis lagom till att regnet började falla.

Överlag är jag rätt så nöjd med gårdagens lopp. Det var inte min dag, det kände jag ganska tidigt, men jag genomförde ändå loppet på ett bra sätt och kom i mål på en okej tid men framförallt så sprang jag ganska smart och hade hela tiden gott om krafter till godo. Banan var sjukt mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig men samtidigt kändes det roligt med lite variation och nya vyer. Jag är en bit ifrån mitt PB men det var som sagt aldrig nåt mål. 

Ett stort plus för en alkoholfria ölen som man bjöds på i mål, det var en trevlig nyhet. En mindre trevlig nyhet var att kanelbullarna som man alltid fått efter målgång inte längre fanns. Överlag var känslan att arrangören försökt spara in en del på vissa saker som bara känns som dumsnålt tex påsen för överdragskläder som nu var en vanlig plastpåse, dom uteblivna kanelbullarna och att påsen med energi som man alltid får i mål knappt innehöll nånting ätbart jämfört med tidigare.  

En anledning till att benen kändes som lyktstolpar hör säkert ihop med att jag inte unnat mig tillräckligt med vila. Jag har sprungit 4000km i år till dags dato vilket är ganska mycket mer än tidigare år och det är klart att det måste märkas på nåt sätt. Egentligen hade jag tänkt att springa det sista långpasset innan Berlin idag men efter lite funderande så kom jag fram till att det inte är fler långpass som behövs utan snarare mer vila. Så de kommande två veckorna är målet att benen ska bli så lätta och fräscha som möjligt. För när jag ställer mig på startlinjen om två veckor så är det pers som gäller, ingenting annat, då skiter jag fullständigt i känslan och allt annat oväsentligt. Då kommer det bara finnas en sak i mitt huvud. Sub 2.50.

/Hörs 


Umemilen 2017 Racereport


Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 


Oj! Vilket startfält vi fick! Heja, heja!

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs