Spring bort din smärta!
Blogg

Spring bort din smärta!


Tidigare skulle smärta tas på största allvar och det gällde att vila från löpningen när kroppen sa ifrån. Men senare års forksning visar att du ofta förvärrar smärtan av att sluta springa, eftersom du snarare förstärker hjärnans nervösa smärtsignaler. Smärta har så många fler källor än en skadad muskel eller led. Det kan likaväl ha sin grund i stress och ett obalanserat liv. Det är hög tid att omvärdera vår syn på smärta och smärtbehandling, menar experterna.

Har man ont någonstans och är löpare brukar många läkare, sjukgymnaster och naprapater rekommendera vila. Du får övningar och stretcher som ska hjälpa till att få muskler runt området att slappna av och bli starkare. Men vad händer när ingenting hjälper?

Dagar blir veckor och känslan att inte kunna röra sig fritt ger inte med sig, utan du haltar omkring. Känslan att det är något som är trasigt inne i höften, nerver som trasslat sig eller muskler som trasats sönder  släpper inte –annars skulle det ju inte göra så ont! 

Till slut lyckas du få tid för en magnetröntgen. Äntligen ska du få veta vad felet är! Och vad kunde de se? Inget!  VA!?

Richmond Stace blir inte förvånad.  Han är fysioterapeut med specialområde att behandla smärta.

– Smärta är en känsla, det behöver inte vara knutet till någonting fysiskt, säger han. 

Det är inte helt enkelt att förlika sig med tanken att smärtan inte behöver vara direkt orsakad av skador inne i vävnaden, men det finns många studier som visar att smärta visst kan existera där det inte finns fysisk skada –och att fysisk skada kan existera där det inte finns smärta. 

I en studie visade magnetröntgen på  44 personers knän att menisken var skadad (alltså skador på brosket inne i knät) utan att patienterna visade några som helst smärtsymptom. En annan studie som publicerades i The New England Journal of Medicine, visade att 38 procent av smärtfria försökspersoner hade förändringar (till exempel buktande diskar) i ländryggen –förändringar som annars brukar vara en förklaring till just smärta hos smärtpatienter.

Så om smärta inte är synonymt med skada, varför viftar kroppen då med den röda flaggan?

Det sitter i huvudet

– Smärta är en budbärare som hunger eller törst, en signal om ett behov, som i sin tur leder till skyddsåtgärder från kroppen, säger Richmond Stace.

– Kroppen har ett behov som behöver uppmärksammas och någon del som behöver en extra koll. Sedan måste vi fatta beslut om ifall det faktiskt finns ett hot mot det område där vi har ont. 

Så varför går då hjärnan in och varnar i höften om det inte finns en skada där?

– Hjärnan gör en kvalificerad gissning, förklarara Richmond Stace.

– Om det finns tillräckligt mycket som pekar på att det finns ett problem runt höften så är det tillräckligt för att hjärnan ska skicka ut skyddssignalen smärta. Men det den varnar för kan vara överansträngning, ändrat rörelsemönster eller att du har tappat i styrka snarare än sådant vi tänker på som en direkt skada eller trauma.

Det finns mycket forskning som stödjer det han säger, att smärta är ett hittepå från hjärnan. Till exempel påpekar Lorimer Moseley, professor i klinisk neurovetenskap och expert på smärta hos människor, att fantomsmärtor hos amputerade patienter inte skulle existera om det krävdes en faktisk skada för att känna smärta. Hur skulle du i så fall kunna känna smärta i ett ben som inte finnns? I ett av hans försök kände försökspersonerna smärta till och med i sin benprotes när den blev attackerad.

Hur som helst är det viktigt att poängtera att även om smärta i sig skapas av hjärnan och inte kroppen, så betyder det ju inte att skador, eller smärtan som orsakas av skador, inte är på riktigt.

Den är på riktigt, men sambandet är komplicerat, säger Paul Ingraham, mannen bakom sajten painscience.com där han studerar och samlar forskning kring smärta.

– Modern smärtforskning  baseras på en så kallad biosocial modell, där såväl fysiska som psykiska och sociala faktorer räknas in när vi ser på smärtsymptom. Forskningen säger inte att de fysiska faktorerna inte är viktiga, men den skiljer sig från den traditionella smärtforskningen genom att inte ta för givet att smärta kommer enbart från en fysisk skada, som man trodde länge. Många glömmer fortfarande bort hur mycket smärta påverkas av andra faktorer.

Richmond Stace håller med:

– Att bara titta på en rent fysisk förklaring brukar ge sämre resultat. Vi måste komma ihåg att det är hela personen som upplever smärta, inte en kroppsdel.

Han förklarar med en liknelse: Du är på bio och duken blir plötsligt svart. En i personalen kommer in och skakar på duken. Kommer filmen tillbaka då? Nej, för problemet sitter inte i duken, utan någon annanstans. Hur mycket du än skakar kommer det inte att hjälpa.

– Oavsett om smärtan du känner i höften beror på en skada där eller inte så kan intensiteten i smärtan påverkas otroligt mycket  av hur du mår mentalt, ditt humör och dina stressnivåer och inte minst om man känner oro för smärtan, säger fysioterapeuten Tom Goom och fortsätter:

– För många löpare är löpningen mycket mer än bara en träningsform, det är vårt sociala nätverk, vår stressbehandling och vår möjlighet att känna oss duktiga och starka, och inte minst en möjlighet att ha roligt.

Om vi känner ett hot som skulle innebära att vi förlorade allt det så kan smärtan förstärkas. En studie på violinister är ett bra exempel på detta. Det visar sig att deras spelhand är mycket känsligare för smärta än deras andra hand eftersom den är så mycket viktigare för att de ska kunna fortsätta spela.

– Om löpningen är en stor del av ditt liv är det därför viktigt att du fortsätter att vara inkluderad, även om du inte kan springa, säger Tom Goom.

– Du kanske kan gå till träningarna med din grupp och köra dina rehabövningar där för att få det sociala. Du kan kanske vara med på uppvärmningen och nedvarvningen eller vara volontär om klubben anordnar ett lopp. Att börja träna andra var räddningen för mig. Då kunde jag njuta av att se mina adepter lyckas istället för mig själv, säger Greg Lehman, en sjukgymnast som är specialist på biomekanik och smärta.

Han berättar att många studier visar ett tydligt samband mellan positiva känslor som att vara nöjd, lugn och glad, kan minska känsligheten för smärta.

– Men, säger han, det går åt båda hållen. Oro och ångest ökar smärtkänsligheten och upplevelsen av smärta.

Blandade signaler

Själva läkningsprocessen kan också påverkas av externa faktorer.

– Stress och dålig sömn kan göra att skador gör ont tidigare, värre och längre säger Paul Ingraham.

En studie från Kings College i London visade att ökade kortisolnivåer i kroppen saktade ner läkningsprocesser. Det är en elak spiral –du älskar att springa, smärta gör att du inte kan fortsätta och du mår dåligt av det och så sätter dina negativa känslor dessutom käppar i hjulet för läkningen.

Det kan vara lätt att avfärda teorierna om det mentalas påverkan på smärta och tycka att det känns långsökt om man själv inte har någon egen erfarenhet av att det kan vara så. Men om du tänker efter, har du aldrig haft ont i ryggen, höfterna eller magen efter att ett förhållande har tagit slut eller en närstående harvarit sjuk eller gått bort? Och när den psykiska påfrestningen börjar lägga sig lägger sig så dämpas även smärtan, utan att du har åtgärdat något rent fysiskt.

– Kom ihåg att själva kroppen inte är tillgänglig för hjärnan, den kan bara skicka och ta emot signaler och samla ihop information om vad som pågår i kroppen, säger Richmond Stace.

– Vad behvös för att du ska kunna ha ont i höften? Jo, en höft. Och vad mer? En hjärna. Och ett nervsystem, ett ego, en historia… Allt det här kommer att användas av hjärnan för att kunna fatta beslut om hur den ska reagera på signalerna den får. Och när det kommer till löparrelaterade skador finns det en faktor till som spelar in, nämligen din skadehistoria.

Hitta källan

– Hjärnan är långsint och kommer ihåg skador. Dessutom är den lite paranoid, så när du som löpare för andra gången får problem med IT-bandet eller hälsenan kommer smärtan att kicka in vid en lägre smärttröskel. Hjärnan tror direkt att du har överbelastat vävnaden igen, säger Paul Ingraham.

Hjärnan varnar alltså tidigare eftersom den vet hur det gick förra gången och skickar ut signaler så fort den kan. Ju fler gånger du drabbas av samma skada, eller skador i samma område desto snabbare och kraftfullare reagerar hjärnan.

Med tanke på att en av de viktigaste faktorerna när det gäller att förutse skador är tidigare skador så är det inte så konstigt att hjärnan gör så. Att ganska snart känna av en gammal skada igen behöver alltså inte vara orsakat av slarvig rehab eller brister i biomekaniken utan snarare ett hjärnspöke. Men hur ska vi då få spöket att försvinna?

– Det första steget är alltid att kolla vad som faktiskt pågår, säger Greg Lehman.

– En ordentlig genomgång av en duktig sjukgymnast eller naprapat kan klargöra om det ligger fysiska orsaker bakom att du har ont. Du måste få veta om din smärta beror på något elakt som en ligamentskada som behöver behandlas eller om du ska backa i din träning eller vila eller om du kan fortsätta med det du tycker om att göra utan att smärtan ska bli värre.

Till exempel kan en löpare ha en känning i hälsenan som verkar kopplad till smärta. Det här kommer att göra så att löparen ändrar sin träning lite och lägger in övningar som är riktade till hälsenan, men hen kan också springa vidare  som vanligt med lite smärta. Små skavanker som gör lite ont är ju normalt när man tränar.

Om man ser på det rent fysiskt så låter det som ett dåligt råd att bara fortsätta springa om man har ont. Men modern smärtforskning visar att det gamla rådet “vila bort det” börjar kännas mossigt och gammalt. Nu har man kunnat se att det snarare underbygger hjärnans nervösa signaler att något är fel om man direkt slutar springa om det gör ont.

– Nu visar forskningen tvärtom att de flesta kan fortsätta att springa eller gå i någon utsträckning med de flesta skador, säger Greg Lehman.

Forskning visar att viss isometrisk (statisk) träning kan ge omedelbar smärtlindring vid till exempel smärta runt knäskålen och olika problem med hälsenan.

– Faktum är att den mesta träningen verkar ändra irritationssignalerna som kroppen skickar till hjärnan, säger Greg Lehman och Richmond Stace håller med:

– Vila kommer inte att hjälpa om du har ihållande eller kroniska smärta, för då har ju ingenting förändrats när du börjar träna igen. Träning är kroppens smörjmedel.

Det kanske låter så, men den nya smärtforskningen ger dig inte fria tyglar att bara köra på som vanligt med ett anikte förvridet av smärta. Det gäller att förstå att det du känner inte alltid stämmer överens till hundra procent med vad som faktiskt pågår i kroppen.

Smärtan kan däremot ge dig ledtrådar. Om du snavade i kurvan och trampade snett så kan du förmodligen se den rimliga kopplingen mellan smärta och skada.

– Enkla smärttillstånd är oftast precis vad de verkar vara. Och med enkla menar jag ett specifikt anatomiskt område där det finns ett klart samband mellan smärtan och till exempel en olyckshändelse, säger Tom Goom.

Den typen av akut smärta brukar i allmänhet orsakas av en skada i själva vävnaden och vara både rimlig och lätt att förklara, även om din upplevelse av smärtan kan förändras av till exempel mentala faktorer. Men när smärtan blir kvar eller kommer tillbaka när själva strukturerna är läkta blir det mer komplicerat.

Central intelligens

Kronisk smärta betyder smärta som håller i sig i tre månader eller mer och kan inte förklaras genom att något är fel rent kroppsligen.

– Om du flera veckor efter en skada känner att det fortfarande gör ont så är något fel, även om du har fått höra att inget längre är skadat. Då sitter nog problemet snarare i ditt centrala nervsystem än i vävnaden. Den här centrala smärtan kan göra att även triviala småskador leder till mycket stark smärta, säger Paul Ingraham.

Greg Lehman liknar det vid ett brandlarm.

– Brandlarmet säger inte hur mycket rök det handlar om eller var den är, det kan börja tjuta även om det bara är jättelite rök och fortsätta att gå igång även efter att du har släckt elden.

Forskning visar att smärtkänsliga personer kan uppleva smärta innan nerverna ens borde kunna känna smärta. Till exempel kan de känna sticket redan innan de får en injektion. De kan också reagera starkt med smärta på något så ofarligt som beröring.

Låt säga att du precis har börjat springa igen efter flera månaders kamp med hälsporre. Redan när du sätter på dig skorna kommer hjärnan att sätta igång och undra om det verkligen är säkert.

– Om du sedan till exempel kliver på en sten kommer du att känna oproportionerligt mycket smärta eftersom hjärnan direkt bekräftar det den befarat, säger Richmond Stace.

Det gäller då för dig att få hjärnan att förstå att rörelsen är säker och ju längre du har dragits med en skada, desto mer kommer det att handla om hjärnan och nerverna och mindre om den kroppsdel som varit skadad. Det bästa är att fortsätta springa för att visa hjärnan att det inte är farligt, att den kan släppa den extra beredskapen.

Vi går tillbaka till hälsporre-exemplet. Du kanske börjar med att se om du kan stå på ett ben utan att det gör ont och om du kan det, kan du ställa dig på tå? Testa att jogga lite lätt. Fortfarande smärtfri? Kan du springa 20 sekunder utan att det gör ont? En minut? Genom att testa vad du kan göra utan att det gör ont och röra dig inom det spannet så kommer hjärnan att koppla ner alarmsystemet. Tipsen i spalten till vänster kommer att hjälpa dig i den processen.

Den nya smärtforskningen hävdar alltså inte att smärta inte finns eller att det bara sitter i huvudet. Men den vill befria oss från synen på smärta och skador som något isolerat som endaströr det fysiska. Genom den nya synen ger den oss större möjligheter att göra något åt smärtan. Vid sidan av rehabövningar kommer vi kanske att behöva stressa ner och tänka på hur vi kan leva annorlunda för att underlätta för kroppen att läka. Dessutom kan vi se löpningen som en behandling i sig, något som också kan få smärtan att försvinna, även om den hade sin grund i en löparrelaterad skada.

Lätta på smärtan!

Håll! När du spänner en muskel och håller spänningen isometriskt, alltså statiskt, varken förlängs eller förkortas den. Till exempel så spänns rumpan och baksidan på låren isometriskt när du står i en bakvänd planka med ryggen mot golvet. Forskning visar att isometrisk träning kan ge smärtlindring för vissa, men att det är högst individuellt. En studie i British Journal of Sports Medicine, visade att patienter med olika smärtsymptom i senor och ledband kunde använda isometrisk träning för att bli smärtfria i upp till 45 minuter och under den stunden kunna utföra rehab mer effektivt. Bäst att göra: Före rehab.

Rör dig! För att se hur mycket av smärtan som sitter i hjärnan kan du testa det här:  Om du börjar känna av smärta när du springer, föreställ dig samma smärta på samma ställe, men på andra sidan av kroppen. När du fortsätter att springa och samtidigt forsätter att mentalt flytta smärtan så kan du känna att smärtan börjar minska i styrka. Men var inte dumdristig, en del smärta är värd att lyssna på på riktigt. Bäst att göra: För att få tyst på småkänningar under passet.


Nya poddavsnitt av Elitpodden och Jag är löpare
Blogg

Nya poddavsnitt av Elitpodden och Jag är löpare


Du har väl inte missat Runner´s Worlds nya poddar? Den här veckan kom andra episoderna av Elitpodden ”Run Hard” och ”Jag är löpare”. Elitpodden med Claes Åkeson och Per ”Zigge” Synnerman gästas av Kalle Berglund och man pratar initierat om Hanna Lidholms succétid på maraton. I Jag är Löpare möter Kenneth Gysing denna gång vinexpert och löparen Alf Tumble.

Elitpodden ”Run Hard” sticker ut i mängden poddar med en tydlig inriktning mot just elitlöpning. Både ”Zigge” och Claes vågar dela med sig av sina idéer och tankar. Episod 2 av Elitpodden gästas av 1500 meters löparen Kalle Berglund som tre gånger varit hundradelar från det svenska rekordet på 1500 meter. Kalle berättar om sin träning, och ställer sen frågan var går gränsen för att vara elit? En intressant och ärlig diskussion uppstår.
På telefon kommer även succélöparen Hanna Lindholm in och berättar om sitt lopp i Valencia Marathon som avgjordes söndagen innan podd avsnittet. Där sprang hon på fantastisk snabba 2.30.37 vilket är den näst snabbaste tiden någonsin bland svenska tjejer. Eftersom Hanna tränas av just Zigge får vi höra lite kring hennes väg till supertiden och även hör Hannas egna ord om upplevelsen av loppet. Givetvis hinns det med mycket mer, band annat pratar Claes och Zigge om ångest, hjärnspöken och plus och minuslöpare. Givetvis missas inte det stående inslaget: Jesus Budord.

I episod två av podden ”Jag är löpare” med Runner´s Worlds uppskattade skribent och krönikör Kenneth Gysing möter han vinexperten, musikern och löparen Alf Tumble. Dom pratar om löpning som livsstil och Alfs expertområde vin. Lyssnarna får även ta del av Alfs senaste lopp som var under 3 timmar på erkänt tuffa men också fantastiska maran i New York. Bonustipset blir vilket det bästa vinet är till julskinkan.


Kenneth Gysing och Alf Tumble

Alla Runners´s World poddar hittar du här

 


Sponsrat inlägg
ASICS FrontRunners julkalender är tillbaka!
Blogg

ASICS FrontRunners julkalender är tillbaka!


I år får 5 vinnare varsitt par av ASICS sprillans nya löparsko som släpps 6 december. Vilken modell avslöjas efter den 6:e.

Så här funkar det:

1. Varje dag fram till den 24:e avslöjas en bokstav på en Frontrunners Instagram. Bokstäverna bildar en lösenfras som du behöver för att vara med och vinna skorna.

2. Skriv det perfekta julrimmet om vad löpning betyder för dig.

3. Skicka in ditt julrim och lösen till asicsfrontrunnerxmas@gmail.com senast den 29/12.
De 5 bästa julrimmen (med korrekt lösen) kammar hem skorna!

Vilka de fem lyckliga vinnarna är meddelas den 4/1. Bokstav nr 1 hittar du hos @patrikmardh Instagram. Där pekas du vidare till nästa lucka osv.

Lycka till!

Glöm inte tagga: #ASICSFrontRunnerSweden #IMoveMe


Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden
Blogg

Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden


Nu släpper vi ännu en podd inom Runner´s World. Feature podden, är podden där du får fördjupande samtal med profilerna som porträtteras i papperstidningen – perfekt lyssning för långpasset och första gäst är Markus Torgeby.

Det första avsnittet bjuder på ett samtal mellan Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai och Markus Torgeby som var med i ett stort reportage i novembernumret av Runner’s World. Markus är löparen som kanske är mest känd för att han under 4 år bodde i en kåta han byggt själv i skogarna utanför Åre. Markus egen väg ur en tidig utbrändhet gav upphov till filmen löparen och Markus är nu högst aktuell när hans bok ”Löparens hjärta” ges ut internationellt och en uppföljare till första filmen om och med Markus är under produktion.
Anders får svar på många frågor i samtalet där du som löpare givetvis får många tips båda att ta in i din löpning och i ditt liv.

Lyssna på podden här, eller hitta RW Featurepodden där poddar finns.


Sponsrat inlägg
Vinn en startplats för ditt lag
Blogg

Vinn en startplats för ditt lag


I sommar ska de deltagande lagen i stafettloppet Reebok Ragnar Relay springa 270 kilometer från Mariefred till Stockholm på 36 timmar. Nu har du chansen att vinna en startplats för dig och dina vänner – värd 10 000 kronor!

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

  • Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
  • Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
  • Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
  • Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan


Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!
Blogg

Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!


Ett av de mest klassiska råden inom löpteknik är att du bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut. Men det är ett förlegat råd, menar RW:s löpteknikexpert Fredrik Zillén. Frekvensen är inte allt, du måste ta hänsyn till faktorer som gravitation, fart, distans och träningsvana.

 ”Löpare bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut” är en verklig klassiker, och det går inte en vecka utan att jag hör denna synpunkt. Ibland får jag höra att 180 är den optimala frekvensen oavsett fart och ibland sägs att man ska hålla minst 180 eller högre. Jag vill börja med att säga att det inte alls är sant. Eller förresten, 180 kan vara optimalt – för vissa löpare, i vissa farter. Men det är så oerhört många olika faktorer som spelar in och så stora variationer mellan olika löpare att det mest blir löjligt att försöka utse ”bästa stegfrekvensen”.

Precis som med så många andra ”sanningar” om löpning är det här påståendet dessutom rätt lätt att kolla upp. Det är bara att gå in på valfri film med din favoritlöpare på YouTube och sätta timern på telefonen på en minut och börja räkna. Hur lätt som helst. Om du provar ser du snabbt att variationerna i stegfrekvens är rätt stora.

Varför just 180?

Var kommer då påståendet om att 180 steg i minuten är det optimala ifrån? Troligen härstammar det från den legendariska löptränaren Jack Daniels som under OS i Los Angeles 1984 studerade dem som sprang distanser mellan 800 meter och maraton. Han konstaterade att alla tog 180 steg i minuten, eller fler, vilket han skrev i sin bok ”Daniels’ Running Formula”. Han konstaterade också att många motionärer har en betydligt lägre stegfrekvens. Så långt är det inget fel i resonemanget. Vad jag inte begriper är var idén kommer ifrån om att det alltid är exakt 180 som ska gälla för alla löpare i alla farter. Det sa han aldrig. Jag hyser en enorm respekt för Jack Daniels kunskaper som tränare. Men bara för att han konstaterar att OS-löpare 1984 håller en stegfrekvens som inte är under 180 blir inte 180 en optimal frekvens för mer normalsnabba löpare, då frekvensen i regel påverkas av bland annat fart. Han skrev heller inte hur mycket över 180 steg per minut dem med högst stegfrekvens hade. Är 203 okej?

Och vad händer om vi byter mästerskap? Tittar vi på maratonlöparna under VM i London förra året varierade stegfrekvensen bland de åtta bästa damerna mellan 165 och 198,6 steg per minut samt mellan 171,6 och 193,8 steg per minut bland de åtta bästa herrarn (Siffror från fjärde varvet av fyra från Internationella Friidrottsförbundets biomekaniska studie av loppet). Med så stora variationer bland de bästa löparna i världen är det ganska orimligt att det finns en enda optimal stegfrekvens som även motionärer ska förhålla sig till. Det finns troligen en liten zon på några steg hit och dit som är din optimala stegfrekvens. Även om det finns individuella skillnader finns det några saker att förhålla sig till – gravitationen, hur snabbt du springer, hur långt du springer, hur lång du är, din träningsbakgrund och din muskelfibersammansättning. Vi tar dem en och en:

Gravitationen är stark och att flytta tyngdpunkten upp och ned på en löpare är jobbigt. Om två löpare håller samma fart kommer den med låg frekvens troligen att röra tyngdpunkten i höjdled mer än den som tar många steg. Tar du till exempel kring 160 steg per minut i 5 min/km-fart, som en del motionärer gör, kommer du att få lägga oproportionerligt mycket energi på att flytta kroppens kilon upp och ned i kampen mot gravitationen då frekvensen är för låg.

Optimal frekvens

Enligt det här tänket borde en rejält hög stegfrekvens vara bäst eftersom det minskar vertikalförflyttningen. Men då glömmer man bort kontakttiden. Ju kortare tid du har foten i marken desto mer returenergi får du från kroppens elastiska strukturer som senor, muskler och bindväv. Du kan få tillbaka upp mot 50 procent av den mekaniska energi du lägger i ett steg genom denna gummisnoddseffekt. Har du en lite för hög stegfrekvens i förhållande till din fart, säg 186 steg per min i 5 min/km-fart kommer du i och för sig att spara energi genom att du inte rör dig upp och ned så mycket, men samtidigt är det då svårt att få till det vertikala tryck som krävs för att kroppens ”gummisnoddar” ska laddas med energi som du ska få i retur. Låg vertikal kraft kan alltså ge längre kontakttid och mindre returenergi. Optimal frekvens är till viss del även knuten till fart. Det är ju bara att titta på ett sprintlopp för att se hur viktigt det är med en hög frekvens. Det här konstaterad även Jack Daniels i sin bok där han skriver att dem med högst frekvens var 800-meterslöparna följt av de som sprang 1500 meter. Efter ett tag verkar det dock jämna ut sig så att det inte är så stor skillnad på dem som springer 10 000 meter och dem som springer maraton. Då verkar det mer handla om individuella skillnader.

Även din längd kan ha betydelse. En orsak är att det helt enkelt är lättare att flytta runt korta ben jämfört med långa. Den med högst stegfrekvens av de åtta bästa damerna under maraton-VM i London förra året var Rose Chelimo, som också vann. Hon höll en frekvens på 198,6 steg per minut under fjärde varvet. Rose Chelimo är 153 cm lång (väger 43 kg). Så om du också är 153 cm lång och springer maran kring 2.20 kan du också prova 198 steg per minut. Nu finns det mycket längre löpare som har så hög frekvens, men jag talar mer i generella ordalag.

För att krångla till det ytterligare finns det två olika stilar som kan vara lika effektiva. De brukar kallas ”glidare” och ”gaseller”. Gasellerna jobbar lite mer med gummisnoddseffekten, vilket är det sätt som de flesta elitlöpare använder sig av. Man kan vara gasell av olika grad, där till exempel Mo Farah är en typisk gasell med relativt låg frekvens, som hans 173,4 steg/min på varv 15 när han vann 10 000 meter under London-VM på tiden 26.49.51. Det här är också det bästa valet om du har mer av de snabbaste muskelfibrerna med lite mer spänst i steget, vilket Sir Mo har (och som man även kan träna upp).

Ju snabbare du springer desto viktigare är det med kontakttid och gummisnoddeffekten. Springer man i 6 min/km eller långsammare är det ofta lite svårare att få tillbaka en stor del returenergi. Med mindre vinst från gummisnoddarna får man börja se var man kan kapa kostnader och då vända blicken mot kampen mot gravitationen. Det är här, när det inte går så fort, som glidarstilen oftast kommer till sin rätt. Som jag tidigare nämnt ger en hög stegfrekvens mindre vertikal förflyttning. Om du i 6 minuter per kilometer ökar frekvensen en hel del, till exempel upp mot 187–188, och därmed minskar rörelsen i höjdled kan det vara energibesparande trots att det går åt lite mer kraft att röra kroppsdelarna så snabbt. Då gummisnoddeffekten för de flesta avtar med åren är det också vanligt att äldre löpare använder sig av det här sättet att springa med små, minimalistiska steg med hög frekvens. Det är nämligen främst de snabbaste muskelfibrerna som försvinner när man blir äldre medan man behåller de mer uthålliga.

Även många ultralöpare använder sig av den här tekniken. Ska du springa 100 miles kanske du inte orkar hålla spänst i steget hela vägen och då kan glidarstilen med högre frekvens funkar utmärkt.

Men nu bortser vi från extremvarianter av glidare och gaseller. Skulle jag göra en kvalificerad gissning på en bra stegfrekvens för en genomsnittlig motionslöpare som springer 5 min/km-fart skulle jag säga typ 170–174. Springer du i 4 minuter per kilometer är däremot en frekvens upp kring 180 troligen inte så tokig. Experimentera gärna lite med olika frekvens. Men kom ihåg att du initialt troligen är mer bekväm och lite starkare och uthålligare på sättet du sprungit tidigare, just för att du har gjort det så mycket.

Så ökar du stegfrekvensen!

Bästa sättet att öka din stegfrekvens är att skaffa dig en lite mer kompakt armrörelse med mycket rörelse i axellederna och ganska spetsiga armbågar. Är händerna långt ned bildar armen en lång pendel som tar längre tid och kostar mer kraft än en kort pendel. Dessutom börjar de flesta springa med ganska raka ben (långa, tunga pendlar) när händerna är långt ned vilket gör det ännu svårare att få upp frekvensen. Med den lilla, kompakta armsvingen triggar du i regel benen så att frekvensen går upp utan att du behöver tänka ”ta fler steg”.


Sponsrat inlägg
Öka frekvensen – och farten!
Blogg

Öka frekvensen – och farten!


Hur många steg per minut vi ska ta är en omdebatterad – och högst individuell – fråga. Med hjälp av artificiell intelligens kan Racefox Run coacha dig till just din optimala stegfrekvens.

Det är många som pratar om stegfrekvens just nu. Är det optimala antalet steg per minut 180 – och gäller det för alla löpare, oavsett kroppskonstitution och löphastighet? Och varför har löparna i världseliten i så fall olika stegfrekvens, trots att de springer ungefär lika snabbt? Ja, det är lätt att känna sig förvirrad. Faktum är att det inte finns något magiskt antal steg per minut som är bäst för alla. Din optimala stegfrekvens är i hög grad en individuell fråga som beror på en mängd faktorer. Men den digitala och AI-baserade coachningstjänsten Racefox Run kan faktiskt hjälpa dig att hitta den stegfrekvens som är bäst för just dig och den fart du håller för stunden.

Föreställ dig att din personliga coach springer bredvid dig på en av dina vanliga rundor, kollar din löphastighet och berättar exakt hur mycket du ska öka din stegfrekvens för att optimera din löpekonomi. Du känner knappt förändringen men det blir tydligt att du springer lättare och snabbare. Låter det som trolleri? Det är precis det här Racefox gör. Genom att känna av din stegfrekvens med en superkänslig sensor kan programvaran coacha dig till en bättre och mer effektiv löpupplevelse – och på köpet blir du snabbare!
– Genom att vi redan har analyserat cirka 65 miljoner användares löpsteg har vi också en god insikt i vilken stegfrekvens som sannolikt är optimal för just dig och din aktuella löphastighet. Vi har bland annat kunnat konstatera att en ökning av stegfrekvensen också leder till ökad fart för de flesta, säger Bernhard Hirschauer, produktansvarig för löpning på Racefox.

Racefox registrerar och analyserar din löpning i realtid. För att du snabbt ska lära dig att springa med en annan stegfrekvens ber Racefox dig därför att höja den. Du får direkt återkoppling på hur din löpteknik förbättras – omedelbar feedback i samband med aktivitet har nämligen visat sig vara det snabbaste sättet att lära in ett nytt beteende (och ja, det funkar lika bra på löpbandet). Eftersom Racefox instruerar dig behöver du inte tänka själv, utan kan fokusera helt på hur känslan i kroppen förändras med en annan stegfrekvens.

180 steg per minut? Antagandet att 180 steg per minut är optimalt härstammar från en observation av topplöparna på distanser från 800 meter till maraton i samband med OS i Los Angeles 1984, som alla tog 180 steg per minut eller mer. Men senare studier har visat att variationen är stor när det gäller stegfrekvens – även bland världseliten.

RACEFOX RUN ÄR EN MÅNADSTJÄNST. LÄS MER OCH BESTÄLL PÅ RF.RUN


Äntligen! Runner’s World poddar!
Blogg

Äntligen! Runner’s World poddar!


Många löpare får träningsmotivation genom att lyssna på olika podcasts (inte minst när de springer). För att motivera och inspirera dig som löpare genom flera kanaler startar nu även vi på Runner’s World upp podcasts.

RW podcasts består i uppstarten av tre poddar med något olika inriktning, men alla har förstås löpning som gemensam nämnare och röd tråd: Elitpodden ”Run hard”, Jag är löpare-podden och RW Featurepodden är först ut.

Elitpodden ”Run hard” är, som poddpratarna själva säger, för dig som vill utvecklas i den hårdaste sporten av alla! Det är Claes Åkeson och Per ”Zigge” Synnerman som ger dig tipsen du behöver på vägen. I premiäravsnittet pratas det om crosstrainer, maratontider, 2.19-mannen, ”Varför håller dom i sig?”, ”Jesus” och givetvis Claes och Zigges nuvarande status som löpare.

I podden ”Jag är löpare” möter Kenneth Gysing spännande gäster för lättsamma samtal om livet och löpningen. I premiäravsnittet intervjuas musikartisten Mårten ”Promoe” Edh. Kenneth och Mårten pratar om allt från hur det är att springa ett maratonlopp innan en spelning, till hur det är att försöka plugga till en tenta under en turné.

RW Featurepodden gör fördjupande intervjuer med profilerna eller företeelserna som lyfts fram i papperstidningen – perfekt lyssning för långpasset. Det första avsnittet är under produktion och släpps den 28 november. Premiäravsnittet bjuder på ett samtal mellan Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai och Markus Torgeby som bland annat har skrivit boken Löparens hjärta. (En intervju med Markus hittar du också i novembernumret av Runner’s World, ute nu.)

 


Anders Szalkai tipsar: Lek dig snabb!
Blogg

Anders Szalkai tipsar: Lek dig snabb!


På hösten och vintern tycker jag att det är härligt att springa i skydd av skogen, och gärna då pass utan krav på stressande tider eller farter. Ett sådant pass är att springa fartlek på en slingrande och kuperad skogsslinga. Det är dessutom något alla löpare kan göra, oavsett kapacitet eller träningsbakgrund – men kräver förstås tillgång till en skogsslinga med återkommande backar.

Som namnet på passet antyder ska löpningen här vara en lek med farten. Fartskiftningarna i ett fartlekspass kan vara spontana, men i just det här passet ska kuperingen på din valda runda styra farten. Tanken är att du ska jobba med en högre intensitet i alla uppförslut på slingan.

Kuperingen styr intensiteten

Efter uppvärmning, lite rörlighetsträning och några pulshöjande ruscher är du redo att starta den kuperade fartleken. Målet är att fartleken ska utgöra 30 minuter totalt, alltså utöver uppvärmning och nedvarvning.

Du ska alltså låta terrängslingans skiftande kupering styra förändringarna i intensitet, och springa med tuffare insats i alla motlut på rundan – och sedan fortsätta i samma fart 10 sekunder efter att du passerat krönet. Följs uppförsbacken av ett utförslut som känns för brant att stå på i får du slå av på takten direkt efter krönet. Ta då en lugn joggvila nerför backen i stället.

Fartökningarna, eller snarare ansträngningsökningarna eftersom vi springer uppför, anpassas efter motlutets totala längd. I kortare backar pressar du på i bra tempo och ser verkligen till att jobba på med armarna. Korta gärna ner steget något och öka stegfrekvensen uppför. Eftersom det är träning vi är ute efter får du även gärna jobba med marginellt högre knäuppdrag.

Smyg uppför

Har din runda inte tillräckligt frekvent återkommande backar, så att löpningen mellan backarna överstiger 3–4 minuter? Då ska du lägga in 20–30 sekunders fartökningar även mellan backarna, det vill säga på plant underlag.

Om du har någon backe på rundan som tar längre tid att springa än en minut, eller om du känner att en backe är för lång att springa i tuff intensitet, så byter du fokus.  I stället för att satsa för fullt kan du sikta på att bara ”tassa” uppför backen med korta steg. Ha då som mål att jobba med så lite energiåtgång som möjligt. Smyg uppför men gå inte – det är löpning som gäller i alla backar i det här passet.

På sträckorna mellan varje motlut håller du din lugna distansfart eller joggar riktigt lugnt. Ju snabbare löpare du är, desto högre fart kan du våga hålla mellan dina backlöpningar. Är du ny som löpare kan du gärna ta gångavsnitt mellan dina uppförslöpningar för att få ner pulsen och ansträngningskänslan så att passet känns tufft men överkomligt.

Olika insatser och löpsteg

Eftersom det här fartlekspasset är ganska fritt upplagt slipper du stressas av att försöka hålla tider eller farter. Här handlar det mer om att träna upp din löpstyrka och din syreupptagning med hjälp av backarna. Du kommer faktiskt även underhålla din grundsnabbhet om rundan har kortare backar som tillåter snabbare löpning.

Eftersom du även ska flyta på med hög intensitet ytterligare tio sekunder efter varje backkrön så kommer du även att träna på den egenskapen – det vill säga att hitta ditt flyt direkt efter övergången från backe till plan löpning. Det är något du har nytta av när nästa tävlingssäsong börjar, och gör att det rent allmänt blir lättare att springa i kuperad terräng.

Målet för det här passet är att klara 30 minuter fartlek totalt, men känns det för långt kan du givetvis korta ner längden på passet. Sikta i så fall på att jobba upp din kapacitet med målsättningen att klara 30 minuter framöver.

Fördelen med att ha en runda där backarna är olika långa är att det stimulerar dig att jobba med lite olika insatser och löpsteg uppför. Om du inte har någon slinga med kupering i din omgivning, och ändå vill testa det här passet så kan du få till en variant genom att använda ett motlut i din omgivning. Spring en slinga på någon minut från backen, vänd sedan runt så att du kommer tillbaka till motlutet och jobba på uppför och ytterligare under tio sekunder efter krönet. Det här upplägget ger samma träningseffekt, även om passet blir lite mer statiskt med en exakt lika lång backe varje varv.


Davids fantastiska halvmararekord
Blogg

Davids fantastiska halvmararekord


I söndags satte Högbys David Nilsson svenskt rekord på halvmaraton i japanska Ageo. David gick med i loppets tuffa öppningstempo – utan att egentligen veta hur snabbt det verkligen gick. Runner´s World fick en intervju med David efter loppet där han berättar om rekordloppet.

David förbättrade sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut – och sänkte därmed det svenska rekordet på halvmaraton med 20 sekunder. Davids tid på 1.02.09 räckte till en suverän 5:e plats i oerhört tuff konkurrens. Ageo Half Marathon är troligen det lopp i världen med bäst toppbredd. I 2018 års upplaga gick otroliga 55 löpare under 1.04 och segrartiden – som också är det nya banrekordet – blev 1.01.19. Det var Kenyafödde Vincent Laimoi som vann, som springer för ett japanskt universitetsteam.

Stort grattis till nytt svenskt rekord och ett grymt bra lopp. Hade du på känn att det skulle bli rekord?
– Målet har under lång tid varit att försöka slå rekordet, men dagarna innan loppet trodde jag inte att det skulle gå. Jag kom till Japan på tisdagen, och redan på onsdagen körde jag ett förhållandevis tufft pass. Jag sprang 13 kilometer lugn uppvärmning, följt av bra rörlighetsträning innan jag körde 10 kilometer på 36 minuter. Det kändes riktigt bra, men var kanske lite för tufft egentligen så nära inpå resan.

– På torsdagen hade jag planerat att springa 2 x 5 kilometer i maratonfart som sista fartpass innan loppet. På båda loppen hade jag runt 16 minuter, så det var helt okej men känslan var inte så bra. Ännu sämre var den på fredagens jogg. Då skulle jag bara ut och springa riktigt lugnt och började i 6-minutersfart. Sedan borde farten ha ökat efterhand jag kom igång men jag kom inte under 5-fart och snittet på 37 minuters löpning blev 5.22 per kilometer enligt min träningsklocka.

– Då blev jag lite orolig att onsdagspasset varit för hårt. Men på lördagen och på uppvärmningen var känslan klart bättre. Så det var skönt, men jag kunde inte känna att det skulle bli rekord.

Ageo är ett lopp med grym toppbredd, kan du berätta om loppet och varför du valde att springa just där?
– Ja, jag tror att loppet är på väg att bli det lopp med störst toppbredd om man ser till antalet löpare under tidsgränser som 65 eller 70 minuter. Jag kan tänka mig att jag är den första europeiska elitlöpare som springer loppet, för i grunden är det ett så kallat collegelopp för universitetslöpare. Så det var svårt att få springa loppet, det svenska friidrottsförbundet fick skriva ett brev till det japanska förbundet som i sin tur fick kontakta Internationella friidrottsförbundet. Men till sist kom jag med i loppet, vilket jag är glad för nu.

Trodde du att du skulle komma så högt upp som 5:a i loppet?
– Det var riktigt bra förhållanden. Utifrån det och tidigare resultat i loppet räknade jag med att ungefär tio löpare skulle gå under svenska rekordet. Så även om jag inte kunde utläsa startlistan hade jag rätt bra koll på var jag skulle behöva ligga i loppet för att ha en chans att slå rekordet.

Med så många snabba löpare i fältet, var det stressigt innan start?
– Nej, det var väldigt bra organiserat. Kanske hade de lite dåligt samvete för att de först inte ville släppa in mig i loppet. Så innan loppet blev jag presenterad för flera tävlingsledare, jag fick ett eget rum att byta om i och blev lotsad därifrån direkt till startlinjen. Till och med de andra toppseedade löparna stod bakom mig i början. Den enda som kom in senare var Yuki Kawauchi (den japanske löparen som vann Boston Marathon 2018 och har sprungit de två senaste upplagorna av Stockholm Marathon), som kände igen mig från Stockholm Marathon. När han tog mig i hand innan loppet fick de andra topplöparna än mer respekt för mig. Så det var väldigt speciellt där i starten.

Kan du berätta om loppet från start till mål?
– Vi startade inne på en arena och eftersom passagen ut därifrån var ganska tight så startade jag ganska snabbt och låg trea där. Så första 500 meterna gick snabbt och jag tror första kilometern gick på runt 2.47.

Filmklipp när löparna i det imponerande fältet lämnat arenan med David i täten.
(Flimcredd: Annika Svedenstrand)

Men väl ute från arenan var taktiken att inte vara för ivrig i början utan att ligga med i tätklungan. – Direkt efter den snabba första kilometern stabiliserades farten. Det kändes bra och jag placerade mig i klungan utifrån den taktik jag bestämt mig för innan start. Sedan ökade farten igen mot både 5- och 10-kilometerspasseringen, men även om det gick fort kändes det som jag hade kontroll. Nu i efterhand vet jag att vi passerade 5 kilometer på 14.32 och 10 kilometer på 29.06 – men det visste jag inte då. Jag visste bara att jag låg där jag ville, i tredje ledet i den stora klungan

Visste du inte under loppet att ni passerade så snabbt?
– Nej, det fanns ingen klocka vid varken 5 eller 10 kilometer och jag förstod inte vad de ropade för mellantider. Jag valde att inte springa med egen klocka just för att inte lägga för mycket energi på att springa och kolla på klockan. Men så här i efterhand var det förmodligen bara bra, för mitt personbästa på 10 kilometer är bara några sekunder snabbare än passeringen på 10 kilometer. Hade jag vetat det hade jag nog blivit skraj, och kanske blivit mentalt blockerad.

Hur utvecklade sig loppet efter 10-kilometerspasseringen?
– Vid 10 kilometer var vi nog runt 15 löpare samlade i tätklungan. Där vände man 360 grader runt en hög kon. Strax därefter faller en löpare och jag får göra en häckklippning över honom för att inte dras med. Alla i klungan blev lite skärrade även om det gick bra. Jag kände att jag fick lite syra av den lilla fartförändringen. Några löpare ryckte och gick loss, men efter fallet stabiliserade sig farten igen i den större tätklungan.

Hade du en bra klunga att springa i sedan in mot mål?
– Nej, någon kilometer senare sprack fältet verkligen upp. Då valde jag att försöka ta rygg på den löpare som hade bäst fart. Det började jag ångra sen, för jag hade det riktigt jobbigt där några kilometer av den hårda farten och av motvinden. Jag tänkte att jag hade sabbat loppet genom att inte vara lite kyligare och ligga kvar med de något långsammare löparna i tätklungan.

– Men när jag väl har en rygg att ligga bakom är jag ganska bra på att hänga i, så jag tänkte att om jag bara hängde i till 15 kilometer så skulle jag i alla fall få en bra mellantid och något bra att ta med mig hem. Men vid 15 kilometer såg jag till slut klockan för första gången, och när den visade 43.45 blev jag nästan chockad. Att det hade gått så fort trodde jag inte. Då började jag inse att jag hade stor chans att ta det svenska rekordet om jag fortsatte att hänga i.

Visste du att det var den japanske rekordhållaren på halvmaran, Yuta Shitara, som du hade tagit rygg på?
– Nej, det hade jag inte förstått men jag hörde någon ropa Yuta och började tro att det kanske var han för det var ju bara en till japan framför oss. Det inspirerade ju så klart.
– Men från 15 kilometer tog jag det kilometer för kilometer. Vid 17 kilometer var jag riktigt trött, så då tänkte jag att jag skulle hänga i till 18 kilometer – men det kom aldrig någon skylt vilket förstås var lite knäckande. ”En kilometer kan inte vara så här lång” tänkte jag.

– Men så kom 19-kilometersskylten i stället och det var ju en oerhörd lättnad. Sen fick Yuta vittring på en löpare framför oss, så farten höjdes ytterligare. Efter en viadukt fick jag släppa och då hoppades jag på en ny klocka vid 20-kilometerspasseringen. Tanken var att om jag passerade där på 59.00 skulle jag ha stor chans på rekordet – men självklart var det ingen klocka vid 20 kilometer heller. Strax därefter hörde jag Brett Larner, som var den som hjälpte mig in i loppet, ropa att jag hade chans på 62 minuter. Då förstod jag att jag skulle ta rekordet.

– Sen var det nästan skönt att jag inne på stadion såg att tiden för att gå under 62 minuter hade gått ut. För då kunde jag njuta mer och slapp tokspurta för att ändå kanske missa just den gränsen med någon sekund.

Du hade siktat in dig ganska länge på att satsa mot rekordet, tror du att det hade betydelse för att du verkligen lyckades?
– Ja, det tror jag absolut. Jag har haft loppet i åtanke länge eftersom banan är erkänt snabb och loppet samlar många löpare som springer fort. Under sommaren var jag långt ifrån i form, då kändes det kanske inte som att rekordet var inom räckhåll, men samtidigt jobbade jag på och tänkte ändå att det skulle vara mitt mål.

Vad blir nästa mål?
– Jag stannar i Japan i ytterligare två veckor, och avslutar vistelsen här med ett 10-mileslopp (16,1 kilometer). Det finns inga officiella svenska rekord på den distansen, men det finns ett 25 år gammalt Sverige-bästa som jag siktar in mig på att slå. (Sverige bästa noteringen på 10 miles är på 48:34, vilket gjordes av Valter af Donner i Verona 1993)

Runner’s World tackar för intervjun och önskar David stort lycka till!


Last Man Standing
Blogg

Last Man Standing


Han sprang 455 kilometer på nästan tre dygn och satte med det nytt världsrekord i Backyard Ultra. Nu kan du kolla in filmen om fantastiska prestationen av Johan Steene som producerats av IRun4Ultra.

Big’s Backyard Ultra har beskrivits som en av de mest mentala och strategiskt komplexa tävlingarna i världen – där löparna springer en 6,7 km lång slinga varje timme, dag eller natt, nonstop. Den sista mannen eller kvinnan blir den ärofyllda segraren. I dokumentärfilmen The Last Man Standing får tittarna en djupgående inblick i den mentala och fysiska utmaningar som det innebär att springa dygn efter dygn.

Johan Steene var alltså ”The Last Man Standing” när tävlingen avgjordes i oktober och han sprang ofattbara 68 varv på 6,7 km slingan. Det är det mesta någon sprungit i tävlingsformen Backyard Ultra.

Antalet lopp som avgörs som Backyard Ultra ökar och Sverige har flera lopp med tävlingsformen 2019. Det familjära och stora med tävlingen är att alla kan delta (om man får en plats i de åtråvärda loppen) och man utmanar sig själv i hur många gånger man vill ge sig ut på 6,7 km slingan. Man bestämmer helt enkelt själv när man är klar och hela tiden startar man om varje hel timme tillsammans med alla andra löparna. När man inte längre hinner runt på 1 timme eller inte orkar mer fysiskt och mentalt är loppet över. Kolla in dokumentären som är den senaste produktionen av IRun4Ultra nedan eller på RunnersPlay

 

 


Sponsrat inlägg
Vägen mot New York Marathon 2018
Blogg

Vägen mot New York Marathon 2018


Sanna Hed har i år haft sin bästa löpsäsong i livet. Hittills. Här berättar hon om vikten av mål och planering, och om vägen mot ett PB på New York Marathon.

”Den här säsongen har varit min bästa löpsäsong i mitt liv, hittills. Nu har jag egentligen bara sprungit långdistans i sex år, varav de senaste fyra mer målmedvetet. Och det är just det; mål och planering, målsättningar och förutsättningar, som alltid varit A och O i mitt liv som aktiv tränare. Jag tror på egna individuella motiverande målsättningar. Att sätta ett mål med sin träning är otroligt motiverande. Det gäller bara att sätta sitt eget mål, ett individuellt och genomtänkt sådant.”

Läs vidare på Sanna Heds blogg hos ASICS FrontRunner

Bilder från @runsannarun