Januari
Blogg

Januari


Det känns nästan ironiskt att jag under januari månad var med i två artiklar i olika tidningar om att komma igång efter jul/ nyårshelgen och hur jag håller igång motivationen. För sedan januari började har proppen liksom gått ur mig! Det är samma vis varje årsstidsskiftning (vinter/höst/vår/sommar); träningen måste anpassas efter rådande väderlek och då hänger inte min rutinhjärna riktigt med.

Cyklingen brukar jag inte lägga så mkt tid på utan nu blir det skidträning när det funkar. Det är en utmaning eftersom spårstatusen inte är något man kan veta i förväg när man lägger planeringen. Det får gå väldigt mycket mer på spontanitet under vintern.

Snön har kommit till byn och det finns nu längdspår lite överallt runtom i kommunen. Vårt Norhyttespår över isen kan vi tyvärr inte börja preppa än pga isen är så dålig fortfarande och med ett rejält snötäcke uppepå blir det svårare att få till någon tjocklek på isen. Bäst är helt klart Säfsen som erbjuder milsvis med skidspår. Vi bor på vägen till Säfsen och det tar 15 min att ta sig till början på spårsystemet. Det är en ynnest! Bättre spår får man leta! Skulle säga att det är Södra Dalarnas bästa längdspår, när det är snö och allt är öppet.

Det går rätt tungt att springa med löpvagn vissa dagar när det inte är perfekt plogat och mörkret (även om det ju faktiskt har vänt nu) begränsar aktiviteterna till 9-16. Visst, pannlampsturerna är ett stående inslag också givetvis. Men det går lite tyngre att komma ut.

Styrketräningen har helt fallit i glömska av ngn anledning. Kanske för att det är för kallt för att köra den utomhus och kanske för att vi bytt tillbaka till vårt hus som saknar ett bra rum eller källare för gym. Inte har det blivit något pass på wattbiken heller.

Mitt i det här skriande behovet av att hitta in i träningsrutiner som passar vintervädret, damp Anna o Emils bok ”Lev njut träna” ned i brevlådan och jag blev så himla glad. Det är ju precis den peppen jag behöver just nu. Lev njut träna. Ja det är ju DET jag ska göra nu med dryga en månad kvar av mammaledigheten. Jag ska försöka ta tillvara på den på bästa sätt och träna så mkt jag kan varenda dag tills jag är tvungen att sätta mig på kontoret igen.

Det finns inga hinder, det finns bara möjligheter

Och bara av att skriva det här inlägget får jag plötsligt enormt med träningsmotivation! Nu kör vi!

Triathlet – Emma Graaf
—Shooting info—
NIKON D800E, Lens: 110mm VR Zoom 70-200mm f/2.8G IF-ED
Shutterspeed: 1/250,Aperture: 2.8, ISO: 100

Ditt bästa år!
Blogg

Ditt bästa år!


Nej, vad säger ni, nu vänder vi blad va? Lägger 2020 till handlingarna och hälsar tränings och tävlingsåret 2021 välkommen!

I ärlighetens namn så har jag haft ett jättefint 2020. Visst, det har inte varit några tävlingar, men jag har fått det bästa man kan få här på jorden istället. Ett litet barn!

Pandemin i Sverige bröt ut när vi låg på neonatalavdelningen i Falun. Vi följde nyheter och folkhälsomyndighetens presskonferenser med fasa och insåg att det skulle bli en annorlunda första tid som föräldrar. Lagom till att vi kom hem insåg alla vidden av corona och vår första tid med Erik var i isolering. Dels pga han var så liten men mest för att vi var rädda att vi, våra föräldrar, anhöriga, vänner eller Erik skulle drabbas av det otäcka viruset. Men det var rätt skönt! Vi fick en lugn start i föräldralivet och Simon kunde vara hemma och plugga det sista inför examen. Inte mig emot!

Bjobbade järnet med mammamageappen, styrka och promenader, började springa efter 6-7 veckor och kom tillbaka rätt snabbt. Jag är oerhört tacksam att jag ändå väntat med att skaffa barn för att det är ingen lek för kroppen att komma tillbaka efter förlossning och graviditet och jag inser att de där elitidrottsdagarna faktiskt är slut. Jag menar de där dagarna där man kunde träna både kvalitet och distans, äta bra och på rätt tider, sova obegränsat och kanske ta en powernap mellan passen. De dagarna är för evigt slut. Men inte mig emot! Nu är jag nöjdare med all träning som blir av och jag känner mig stark även fast löptiderna är bedrövliga. Det finns en ny dimension i livet!

Inför 2021 hoppas jag dock på att kunna få träffa lite mer träningskompisar på löppassen, leda mina spinningpass, simma igen och framför allt TÄVLA!

I nya numret av Runnersworld ger jag & flera andra på redaktionen och löpare tips för att hålla ihop träningen under pandemin. Köp och läs vettja!

Här kommer en liten årssummering i bilder:

Simming med bulan i januari
Löpning en vecka före BF
Första längre promenaden med Erik efter förlossningen, 2 mars
Gångintervaller på löpbandet i mars, för att få upp lite puls

 

Svettig men lycklig efter löppass i maj, direkt in och amma lillen
Pappan springer och mamman cyklar, perfekt familjefys och kom igångträning
Löppassen blev stadigt längre och längre 28/4 och klarade 6 km
Cykelträningen blev ett fantastiskt substitut till löpningen
Virtuella stadsloppet i Ludvika i maj, 10 km mammastyle
Coronaanpassat spinningpass utomhus som jag fick äran att leda (Gymmet Ludvika)
Gasenberget uphill i juli, ett lokalt race uppför som skapade miljoner endorfiner i kropp och knopp. Otrolig utsikt hela loppet och framför allt när man med lungorna utanpå nådde upp till toppen.
Gasenberget uphill, ena dagen supportade jag och Erik när Simon cyklade loppet och dagen efter sprang jag och Erik och Simon supportade mig.
Alp De Bispberg ett av det gångna årets löplopp som kunde genomföras i september
Amma, löptävla, amma
Triathlon KM i Ludvika i augusti
Cykling med vänner i Östersund
Ett av få simpass 2020, här i Östersunds utomhus 50:ia
Nåjdejoggen 16 km terränglopp, fantastiskt att kunna springa!
Lyckades ta hem en tredjeplats efter en spurtstrid
Ett av många fina cykelpass på våra stigar i Norhyttan
Testade drag och K9 Biathlon med vovven
Avslutade året med en vecka längdskidåkning i Östersund
Mina mest likeade bilder 2020 på Instagram. Ni ser ju, det är mest fokus på lillen just nu!

 

 


Första halvmaran
Blogg

Första halvmaran


Jag tuggar på med mina pass. Det känns alltid motiverande att sticka ut och springa, även om jag inte har något mål i sikte just nu. Löpningen ger ett skönt break i vardagen och det är verkligt balsam för själen. Löpning är ju dessutom det som går att utföra som vanligt i dessa tider. Grupplöpningen undantaget.

Den här hösten går nog till historien som den gråaste, tristaste och mörkaste NÅGONSIN. Det är inte rent vädermässigt såklart. Coronapandemin har gjort sitt och gjort det rätt ensamt stundtals. Men framförallt har det varit jobbigt i höst rent mentalt. Vi har, sedan i maj dragits med en vattenskada i vårt hus och vi har sedan juni månad inte kunnat bo i huset. Vi har flyttat runt till stugor på gården och lagom till att det började bli kallare klimat fick vi låna grannens hus. Det har varit guld värt och vi är evigt tacksamma för att ha väldens bästa grannar.

Där har vi nästan kunnat leva ett normalt liv! Men det så kallade ”bygget” nere i vårt hus har varit sjukt påfrestande. Det har varit många arga samtal, mail och sms för att få arbetet att gå framåt och det som har utförts har varit slarvigt och rent sagt dåligt. Inte allt såklart men i det stora hela fruktansvärt kasst utfört av både försäkringsbolag och byggfirma som åtog sig jobbet. Har i dagarna städat av de sista skräpet  snusprillorna som låg slängda ute på vår uppfart. Nu är vi i alla fall på plats i vårt hus och jag kan andas ut då bebisen både kryper, står och är bra att pilla på saker och knappar så man är livrädd att han eller saker ska gå sönder. Vi saknar ”gym/wattbike/springvagnförvarings-källaren” nåt så in i bängen. Måste bygga ett varmbonat garage med gym!

Men så på den mörkaste dagen på hela året så drämde jag av en halvmara, bara sådär. Farten låg runt 5:30 min/km så det är ju inget märkvärdigt i den bemärkelsen men känslan var god och kroppen!