MEST LÄSTA
Post Kona Thoughts

Post Kona Thoughts


Hej!

Lovade mig själv jag skulle vänta minst en vecka innan jag satte ord på mina känslor efter Hawaii. Har även varit mindre noga med analysera loppet efteråt. Det är blandade intryck som alltid efter en tävling. Letar man efter negativa saker är det lätt hitta dem, går även finna ljusglimtar om man letar efter sådana. Svårt vara objektiv dock när man är missnöjd och besviken. Är dock inte ledsen eller nedslagen mentalt, bara ett enda stort antiklimax.

 

Har svårt hålla minen när folk flyger fram, dunkar en i ryggen och säger grattis. Man förklarar att det inte gick speciellt bra men då kontrar de med ”Men du gjorde ju pers! Du tog dig i mål. Hur kan du vara besviken. Skärp dig!” Redan där känner man att man orkar inte förklara. De hade dessutom inte lyssnat. De hade hört gnäll från någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Så man hör sig till slut säga ”Ja, jag är nöjd. Det gick bra”. Även fast man bli illamående av sitt mesiga uppförande.

Kommer inte skriva en 5000 ord lång Race Report i 3 delar. Finns inte mycket att säga. Jag förlorade chanserna till en bra placering tidigt när jag klantade mig på simningen. Insåg det men bestämde mig för hålla mig i loppet ändå då vädret brukar hjälpa till att rätta till oddsen. Tyvärr visade det sig att det skulle vara den absolut snabbaste dagen någonsin ute på cykeln under de 40 år som loppet funnits. För första gången var respekt och erfarenhet snarare en last än en tillgång.

En sådan dag vill man inte vara på efterkälken. Speciellt inte när folk är så bra som de är och de kan dessutom utnyttja göra i grupp i större utsträckning än annars. La in några vedträn på brasan upp till Hawi och på vägen hem. Solocyklade merparten av de sista 7 milen och kände att kroppen var trots allt stark. Öppnade löpningen enligt plan men det var så svårt hitta gnistan och motivationen när jag gång på gång insåg jag var hopplöst långt bak i loppet. Höll min plan att springa ”långsamt/snabbt” i ungefär 20-22 kilometer. Passerade massvis med folk. Tyckte jag var med ok. På vägen nerför Energy Lag började jag möta folk på väg upp? Dessa hade jag förhoppningar om kunna vara hyfsat nära. De var nu ca 6-7 kilometer före mig. Den uppenbarelsen var som att någon drog mattan under mina fötter. Kändes som om jag låg sist. Joggade vidare med en hemsk besvikelse i kroppen men tänkte ändå inte börja gå. Självömkan är en hemsk parfym så den tänkte jag inte bjuda på även om jag bjuder på den här.

Fick lite ordning på mitt humör med cirka 12km kvar. Då jag inte hade pressat mig själv nämnvärt bestämde jag mig för kuta hårt sista biten. ”Altid knäcker det nån” tänkte min sadistiska sida. Tyvärr gjorde jag detta utan riktigt ha ordning på energiintaget och exploderade med 4-5km kvar. Blev en hasande jogg sista biten. Extremt glad vara i mål men av fel skäl. Kände inte alls att jag kunde se mig i spegeln efteråt och svara ja på frågan – Gav du ditt allt där ute?!

Slutsats: Man ska inte älta mediokra resultat för länge. Gör en ärlig analys, lär av misstagen och träna på det som gått sämre. Titta även på det som var relativt bra och se till de bitarna inte glöms bort till nästa gång. Nästa år ska jag tävla mer och försöka våga spela aningen högre. Blivit lite bekväm med åren och litar för mycket på min erfarenhet. Funkar ibland men bevisligen inte alltid. Måste kunna ändra strategi när förutsättningarna ändras.

Anmäld till Ironman Frankfurt i juni 2019. Något som jag alltid velat göra och den ligger bra i kalendern. Kommer försöka köra minst två race innan det, kanske tre. Dubai 70.3, Cannes Triathlon och ev ett lokalt lopp som inte ligger för nära 30:e juni.

Tack för visat intresse!

I´ll be back.

 

Nelker


Kona Prep


Hej!

I våras kände man det var så evigt långt kvar innan man skulle tävla på ”riktigt” att det kändes nästan som slöseri med tid ge sig ut på långa eller tuffa pass. ”Det är så långt kvar” resonerade man. Samtidigt hade jag lovat mig själv ge mig de bästa förutsättningarna till förberedelser och förhoppningsvis på så sätt undvika stress, skador, försaka livet i övrigt samt vara i väldigt god form. Nu med exakt en månad kvar tills kanonen skjuter iväg oss i Kailua Kona så känner man ”Helvete, har jag verkligen tränat ordentligt”.

Tror oavsett nivå, samtliga som ligger & trampar vattnet utanför Dig Me Beach verkligen känner de är 100% förberedda för vad som komma skall. Alla har vi haft små skador, sjukdomar och annat som kommit i vägen för det som skulle ha varit den perfekta uppladdningen. En sak har jag dock lärt mig nu efter snart 9 år i sporten och det är att det aldrig går som man har tänkt sig. Varken sig under förberedelserna eller under själva tävlingen. Så det är bara avslappnat ge upp och göra det bästa man kan av den tiden man har, mer går faktiskt inte att göra. Det är trots allt en hobby även om det ibland känns som något på liv & död. Måste avdramatisera det hela lite annars försvinner mycket av glädjen och med det skälet för att man gör det.

Träningen har faktiskt sammantaget gått väldigt bra. Klart jag önskar fler watt på cykeln, högre hastighet på löpet och lägre puls men det är inte lönt. Jag är hyfsat skadefri, känner en stor tilltro på vad jag kan åstadkomma och energin finns där. Både under passen och mellan dem. Den största förändringen är att jag i obruten trend lyckats springa mellan 55-75km varje vecka sedan maj-juni. Har dessutom tappat mycket vikt, ca 5 kilo. Tyvärr inte kört några intervaller mer än några gästspel utan fokuserat på volym & känsla. Inte för vara skryta men farten har jag gratis och svarar väldigt bra på ”bara springa”. Dessutom krävs inga direkta hastigheter för det jag ska göra och enda anledningen till egentligen springa rena löpintervaller skulle vara öka upp min löpekonomi. Har därför nu under sista blocket på 5 veckor adderat tempointervaller i schemat för uppnå just detta. Sjuka är trots i princip inte kört fart på hela sommaren så fanns den där även om det kändes lite styltigt & otajmad initialt.

På cykeln känner jag mig trygg, åtminstone för följa med starka cyklister. Kanske inte stark nog för köra ifrån toppskiktet men svårt tro jag blir avhängd iaf. Inga supersiffror från wattmätaren men kan hålla över 300 watt i över 1:30h och ändå springa 7-8km efteråt i 3:45 fart. Detta mitt i en tuff vecka så då vet jag med mig att formen definitivt är där samt kroppen är redo för tuffa tag.

Vad som är kvar nu är volym av klassisk karaktär samt undvika dumdristiga äventyr där jag riskerar skada mig eller min utrustning. 50% av en Ironman är komma hel & ren till startlinjen. Kolla bara Jan Frodeno. Förra helgen vann han 70.3 VM och spåddes bli en självklar vinnare på Ironman VM. Igår meddelade han att han dragit på sig en stressfraktur i höften och att säsongen var över. Nästan så man kör sista veckans träning inomhus så man inte riskerar nåt. Folk är inte kloka i trafiken, varken sig bilister eller cyklister.

Om jag fick önska mig nåt nu så är det en magisk simform. Sista passen har känts hemska och som vanligt det är den grenen jag har slarvat otroligt mycket med. Att det ska vara så jävla svårt ta sig till poolen?!

Var inte blyga för ställa frågor?!

Kommer skriva mer om min målsättning längre fram när det börjar dra ihop sig.

Nelker


To start or not to start?!


Hej!

Står i valet & kvalet huruvida jag ska ställa mig på startlinjen på söndag i Cannes. Allt gick så bra, löpningen var osannolikt, cyklingen på gång och simningen började så smått kännas mindre dålig. Men så en tisdag när huvudserien var genomförd och vi skulle bara göra några stegringslopp på 120-150 meter så kom den där isande brännande känslan i vaden.

Skadan var precis där den stora vadmuskeln möter den lilla soleus. Avbröt direkt och tog hela elva vilodagar från löpning. Cyklade desto mer. Rättare sagt cyklade som en galning, minst ett pass om dagen. Försökte mixa upp det men det blev ganska hårt som oftast, ja ni känner mig. Gjorde även allt jag hann med som rehab för påskynda läkningsprocessen av min självdiagnoserade minibristning. Har sedan dess varit i stort symptomfri och kan springa utan besvär 8-9 km i varierad fart. Dock inte prövat något snabbare än 4:00 min/km då det känns onödigt. Tyvärr har det inte blivit mycket simning alls. Det är så svårt motivera sig ta sig till simhallen då jag har så hopplöst dåligt med tid just nu och det ger i min mening så dålig bang for the buck. Längtar tills man kan simma ute och slipper trängas, anpassa mig efter evigt dåliga öppettider och framförallt slipper kloret som jag är ”överkänslig” mot.

Är alltså i skrivande stund inte säker på om jag ska tävla eller inte även om det lutar åt start. Sugen på en värdemätare på cykeln samt få borsta av lite allmän race rost. Min tvekan är inte då jag sannolikt kommer simma uselt eller springa dåligt utan för jag är rädd slita upp skadan så pass att även denna säsong blir haltande. Det som jag lovade mig själv den inte får bli. Nu tänker ni ”Kan du inte bara köra igenom loppet utan maxa ur allt & lite till?”. Nä det kan jag inte, det är ju själva anledningen med tävla. Just se vad som finns där och tömma sig fullständigt. Vill man ha en lagom genomkörare kan man träna istället. Gör inte besväret med alla förberedelser för träna några timmar i dyra kläder. Det är inte min stil.. Packar ner väskorna som om jag ska tävla iaf och åker ner med mina vänner. Bestämmer mig på fredag hur jag gör. Men som sagt, 90% säker på jag startar.

Bara tanken få springa ner i havet i hälarna på Gomes är ju sanslös cool. Sen lär man inte så honom förrän den/de gångerna han varvar en på löpet. I övrigt brukar det vara bra motstånd. Frassarna är bra, inget snack om det.

Cannes körs på distanserna 2.000 meter OW sim, 110km cykel (2000 höjdmeter) + 16km löp längs Croisetten.

https://www.cannes-international-triathlon.com/?lang=en

Nelker


Knepig Raceplan


Känns som om man likt björnarna börjat titta fram ur sitt vinteride för att ta sina första sömniga steg i den friska vårluften. Oräkneliga timmar på wattcykeln denna vinter och många hårda varv runt Bosöns snabba oval har det blivit. Jag slutar aldrig förvånas över den eviga törst efter bättre och snabbare resultat. Hade aldrig som ton- & tjugoåring kunnat ana att jag som fyrtioåring skulle vara i min livs form och jaga troféer likt aldrig förr. Får ofta frågan om varför jag inte slutar eller när jag ska sluta. Har inget svar på den frågan, känns som ett främmande språk ens ta de orden i min mun. De kommer aldrig förstå mig och jag kommer aldrig förstå dem. Man är olika helt enkelt.

Jag har ett en fråga som jag ofta ställer mig när jag står inför ett vägskäl, inte bara vid stora frågor utan även vid små. ”Vad hade den 12 årige Micke Nelker tyckt om dina/ditt val”. Fungerar inte alltid blidka ungdomen hos sig själv men en nyttig fråga då jag inte vill bli ”gammal” ur en negativ mening i förtid. Kommer oundvikligen bli det ändå så varför skynda?! Tips dock – låt inte 15 åringen alltid vinna vid frågor om kost samt race strategi, brukar inte bli så bra. Men när du står inför köpa ny bil eller båt, då kommer du komma hem till familjen med en kul överraskning..

Då jag inte tänker köra en full Ironman innan Kona i år har jag haft svårt planera säsongens tävlingskalender. Ena sekunden vill jag kriga kortdistans då jag fortfarande verkar ha lite fart i spirorna och jag älskar verkligen den tävlingsformen även om jag är en svag simmare relativt sett. Den mer långsiktiga och seriösa delen hos mig själv funderar på om det inte bara vore bäst träna extremt strukturerat och disciplinerat för att sedan lägga all fokus på Hawaii. Ni hör ju själva, vad hade 12 åringen sagt?! På tok för tråkigt inte testa formen alls men onödigt utsätta sig för extrema påfrestningar i för hög utsträckning då det finns risk jag missar årets stora mål pga skador.

Kommer den 29:e april åka ner med en liga sjörövare till Cannes och köra Cannes International Triathlon. Det är en triathlon som inte är på direkt klassiska distanser utan anpassade efter geografi och årstid. 2km simning i havet följt av 11 mil kuperad cykling. Löpningen är ”endast” 16 km så kommer inte slita kroppen i stycken utan blir förhoppningsvis en bra värdemätare och träningsdag. Kommer inte åka ner för leka snällt utan har sista tiden tränat väldigt fokuserat och kommer nästkommande period göra allt i min makt för vara i den bästa form jag kan. Löpningen är mer än väl på plats, cyklingen börjar bli skaplig men ligger hopplöst efter med simningen. Kan jag bara hålla mig frisk nu så bör jag vara tillräckligt vass för kunna konkurrera hyfsat med toppskiktet bland amatörerna. Bland proffsen brukar det vara kändistätt. Senaste åren har Kienle, Frodeno & Realert varit på startlinjen. I år kommer även Gomes. Sett dem tävla förut men det är verkligen sjukt hur bra de är när man ser & upplever det live. Enda gången jag ser fram mot bli varvad…

Utöver detta är jag alltså inte klar med hur resten av året kommer se ut. Det kommer definitivt bli minst en halv Ironman på svensk mark. Lutar i dagsläget åt Halmstad & Tjörn. Någon Olympisk om det passar in i schemat. Haft i tankarna att köra Duathlon SM & Stockholm marathon också men det ser jag som högst osannolikt. Ska absolut inte skada mig 2018, det får bara inte ske.

Några frågor eller funderingar, bara fråga på?!

Nelker


What it takes


Hej!

Har nördat ner mig i en massa intervjuer och skrifter senaste tiden. Tröttnat på filmer och tv-serier och fascineras mer av berättelser från verkliga livet än fiktion för tillfället. Vilka är då mer intressant lyssna på än ens hjältar från den sport man försöker bemästra?!


Framförallt försöker jag extrahera vad det är som får de bästa att vara just bäst och hålla sig på toppen. Verkar vara tre-fyra faktorer som alla de bästa sitter på, kanske en femte också men just den är svår att påverka själv – ens dna eller talang. Problemet är rangordna de egenskaper som krävs för att vara bäst, verkar som det varierar utifrån personens bakgrund, förutsättningar och mentalitet. En annan rolig iakttagelse är att det är knappast några nya saker som hänt sista 10-15 åren som skiljer markant från hur de bästa tränade för 30-40 år sedan. Det enda som verkar har förändrats är materialen och hur man idag dopar sig eller inte dopar sig. Väljer inte skriva nåt om just det detta inlägg då det väcker för mycket känslor och debatt. Kan bara säga att det är synd man inte lyckas få bukt med detta problem då makten & pengarna helt enkelt inte vill få bort dopingen. 

Ok, vad är då enligt mina spaningar de viktigaste egenskapelserna om man vill bli bäst och stanna där?! Risk jag sparkar in öppna dörrar här men dessa saker är alltid relevanta och tål påminnas om!

1. KontinuitetTräna varje dag och lyssna på sin kropp så man undviker skador. Ha en plan för varje period och ett syfte med varje träning. Undvik garbage yardage och kör omänskligt hårt när det ska vara hårt, gärna med sällskap och lugnt när det ska vara lugnt. 

2. AmbitionEn ostoppbar vilja och tro på att man kan bli bäst. Ingen är oslagbar och aldrig någonsin ge upp den drömmen. Byt ut ordet ”förlora” med ”nyttig lärdom” så har man kommit långt. Michael Jordan sa aldrig loose, han använde ordet lesson.

3. TålamodFörståelse varför man behöver lyssna på sin coach och se den långsiktiga planen. Man kan inte vara bäst året om utan behöver genomgå en massa steg för nå sitt max. Heller inte bli stressad över andra som har en annan agenda.

4. BalansOm man inte älskar det man gör och har andra saker i livet som gör att träningen bli något att längta till snarare än ett ”jobb” i negativ bemärkelse så kommer det bli svårt lyckas.

5. TalangEtt diskuterbart ämne men självklart måste man ha någon sorts fysisk grundförutsättning men enligt vad jag förstår så är den viktig fram till cirka 11 års ålder innan de ovanstående tar mer plats och betydelse.

Jag skulle vilja lägga till en sjätte komponent, men den gäller nog allt annat här i livet och precis som det ovanstående även om det heter andra saker beroende på bransch. 


6. OffretSluta leta ursäkter varför det inte går som man tänkt sig. Se sig själv som ett olyckligt offer är ett vanligt problem och det är en dålig quick fix till ursäkt varför man inte lyckas. Hitta felet och laga det istället brukar vara en bättre lösning.

Man är verkligen sin egen lyckas smed. Har man åtminstone eller försöker leva efter 3-4 av de ovanstående punkterna så har man kommit långt med sin idrott och då är man bara en sista pusselbit från nå sina förutsättningars max. Jag har länge missat punkt 3&4….i min ungdom hade jag precis som så många andra stora issues med punkt 6. Men med lite mental mognad och hundratals misslyckanden bakom mig så tror jag att det börjar likna nåt.

Ett talesätt som jag verkligen försöker komma ihåg under utförandet av mina pass är något som jag hörde en elitlöpare säga ”Problemen med amatörer är att deras lugna pass är alldeles för hårda och deras hårda alldeles för lugna”. Den kritiken är ännu hårdare bland simmare gällande triathleter som simmar för långa pass generellt och för låg fartvariation. De tycker vi slarvar med tekniken och överdriver distansen. Punkt 1 – hellre ofta, kort och ”rätt” än sällan, långt & ”fel”. Är ni med?!

Självklart ska man även träna för det är kul och som ett sätt att umgås på. Ingen vill hänga med någon som alltid ska följa sitt schema till 100% varje gång han eller hon ska med på gemensamma träningar. Speciellt inte under low season.

Slut med moralkakor från mig…är det någon som verkligen behöver leva som han lär så är det undertecknad. Är den första att erkänna jag har problem men har nyligen fått en bättre sjukdomsinsikt och försöker förändra mig. Ska bevisa att vissa gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. 

Nelker