Tycker du att löpning ofta förknippas med tider och prestation? Då är du inte ensam. Många vågar inte ens kalla sig för löpare eftersom de inte tycker sig springa tillräckligt fort eller långt. Alla som springer, joggar, lufsar eller vad du väljer att kalla det, är löpare. Men hur kommer vi ifrån hetsen kring tider?

Mitt allra bästa tips är att lägga bort träningsklockan, eller i alla fall att inte titta på den under passet. Strunta också i att gå in på diverse digitala loggböcker för dina träningspass. Du behöver inte veta hur långt dina vänner och kollegor sprungit om det gör dig stressad. Och de behöver inte veta hur dina pass ser ut om det gör att du känner prestationsångest.

Spring på känsla istället. Känner du dig pigg, utmana dig genom att springa snabbare eller längre. Och tvärt om, har du en tyngre dag så dra ned på tempot. Om du har möjlighet så kan du också passa på att springa dina pass i skogen. Där blir det ännu lättare att glömma tider och distanser. Njut av omgivningen och lite trixigare underlag så har du inte tid att kolla på klockan hur fort det går. Det går heller inte att jämföra med hur du hade sprungit på en platt asfaltsslinga eller löpband. Och om någon frågar vad du springer milen på så behöver du faktiskt inte redovisa det.

Ut och njut!

Jag är inne på slutspurten på mitt längsta lopp hittills, ett 40 veckor långt lopp i form av en graviditet. Ett kuperat ultralopp där man inte har en susning om vad som väntar för varje ny kilometer. Den första tiden var ganska vanlig och jag kunde träna som innan, jag kände mig till och med starkare än vanligt och rev av några riktigt snabba testlopp på löpband i vintras. Sprang milen på 35:07 och njöt av långpass och intervaller.

Sen tog det tvärstopp efter 18 veckor och jag fick lära mig vad foglossning var. Inte ett löpsteg på flera veckor och med en smärta vissa dagar som gjorde att jag knappt kunde gå. Som tur var blev jag kompis med crosstrainern och kunde i alla fall på svettas lite. Sen släppte det och jag kunde börja springa lite igen efter drygt sex månader. Det var en sådan lättnad och frihet. Jag sprang Göteborgsvarvet och fick både förvånade, peppande och smått chockade blickar längs banan och gick i mål på 1h och 40 min på de 21 kalorimetrarna.

Därefter har magen vuxit och de stirrande blickarna jag får på mina löpturer har inte minskat. Jag springer på men det är betydligt kortare och lugnare rundor nu när jag skumpar runt i nionde månaden med min kula. Det jag vill poängtera är att det är varken rätt eller fel att springa som gravid, det är så mycket som spelar in och det enda rätta är att lyssna på kroppen. Att röra sig är bra, att göra sådan som gör dig glad, pigg och välmående är bra. För mig råkar löpningen vara just det, så jag springer.

Nu återstår bara att ta sig över mållinjen innan startskottet på ett helt nytt kapitel börjar med en ny löparkompis att dela alla äventyr med.

I lördags sprang jag precis som många andra Göteborgsvarvet, en halvmara som för mig bara är ett stort löparkalas. Alltid go stämning och bra publik. Jag hade tidigt i min graviditet en bild av att jag skulle få lufsa runt på varvet även i år fast med helt andra förutsättningar än vad jag är vand vid. Jag tror min bästa tid på loppet är ca 1:19:20 och bästa placering är 4a i SM-klassen. I år låg min anmälan kvar från förra året och ganska opassande stod det ”startgrupp: elit” så jag fick ställa mig i startled 4 efter att ha mejlat med arrangörerna.

Det var dock inte självklart att jag skulle springa då jag haft rejäla problem med foglossning (smärta i ländryggen) mellan vecka 17 och 28. Alltså drygt tio veckor helt utan löpning och vissa dagar med så stora besvär att jag knappt kunnat gå. Då var jag inte särskilt förtjust i att vara gravid. Men så plötsligt vände det för någon vecka sedan och jag kunde börja jogga igen.

Jag bestämde mig för att testa att starta på Göteborgsvarvet och gå av så fort något kändes minsta fel eller obehagligt. Och jag skulle vara nöjd oavsett om jag fick springa 5 km eller 21 km på banan. Startskottet gick och jag sprang iväg på känsla med målet att inte pressa mig eller komma upp i för mycket puls. Jag har nog aldrig haft en så lätt och härlig känsla på ett lopp. Jag sprang med världens största leende hela vägen runt, fick massor av fina hejarop (och några smått förvånade kommentarer) längs vägen. Tiden flög iväg och det kändes som jag hade sprungit i fem kilometer när jag passerade mållinjen på tiden 1:40:30. Jag hade inte kollat på klockan under loppet och var smått förvånad själv över att det gick så snabbt. Jag väger trots allt lite mer och har lite annan kroppsform än vanligt. Dock är jag inte sjuk eller skadad så visst fanns delar av formen kvar sedan tidiga stadiet i graviditeten.

Sen finns det inget som är rätt eller fel sett till vad kroppen klarar av som gravid, det ser olika ut för alla och det enda rätta är att lyssna på sin kropp. Jag är van att springa och kanske var det därför det gick så lätt. Jag känner av kroppen inför varje pass och tränar inte alls så mycket som tidigare men har lärt mig att MIN kropp mår bra av rörelse, även som gravid.

Vi har alla olika förutsättningar och därför är det viktigt att inte jämföra sig med andra, låt oss istället inspireras och peppas av varandra.

Ljuset och värmen är på gång och vad passar väl bättre än att ge sig ut och springa i det härliga vädret?

Många tycker det är tufft att ta första steget ut så för att göra det lite enklare och för att öka motivationen lite extra tänkte jag bjuda på några tips som gör löpningen till något lustfyllt snarare än ångestfyllt.

-Börja lugnt
Kör inte ditt tuffaste pass första gången, ta det lugnt. Och om det behövs, varva med promenader. Tänk att det nästan ska kännas för lätt och sluta när du fortfarande har energi kvar. Om du ger allt du har och blir jättetrött första passet är risken stor att du inte blir så sugen på att ge dig ut igen.

-Träna med en kompis eller en löpargrupp
Om du bokar in en tid med någon eller går med i en grupp blir det lite svårare och större projekt att strunta i löpningen. Dessutom är det kul och socialt.

-Träna när det är ljust ute
Då får du mer energi och det känns mer naturligt för kroppen att röra sig i dagsljus än i mörker. Dessutom fyller du på med massa D-vitamin som en bonus.

-Spring på nya platser
Genom att variera miljö känns det oftast lite enklare. Har du en slinga du alltid springer finns risken att du tröttnar och blir uttråkad. Dessutom kan det vara lite äventyrligt att ha som mål att springa på en plats man aldrig varit på innan. Det kan vara en gata, liten stig eller liknande som du vanligen inte tar.

-Variera dina pass
Om du vill utvecklas och bli en bättre löpare är det viktigt att variera passen. Variera mellan intervaller, lugna återhämtningspass och distanspass.

Hoppas du känner dig lite mer motiverad på att ge dig ut i vårsolen för att springa, lycka till med träningen!