MEST LÄSTA

    Jag är löpare – Samuel Fröler


    Den tiden är över nu.
    Samuel har kastat loss för sista gången från en av statstelevisionens största
    succéer. Jag tror inte det blir någon fortsättning, säger Samuel Fröler. Det
    var en väldigt rolig tid, men vi höll på i nästan fyra år. Då kan det vara dags
    att göra nya grejer.  Börja
    springa, till exempel. Samuel Fröler har köpt nya löparskor. Det är tänkt att
    bära av igen, på mjuka stigar genom djupa skogar. Lite lätt i början, på
    försök. Gäller att skynda långsamt, se om benet bär. Två gånger har han
    opererat menisken. En gammal teaterskada. För fyra år sedan var jag med i en
    pjäs, ”Singoalla”, som sattes upp av teatergruppen Darling Desperados i ett
    tält på Gärdet i Stockholm. Min roll var oerhört fysisk.  Jag klättrade på höga ställningar,
    sprang runt som en vettvilling och red på en häst. Under en repetition bestämde
    sig hästen för att han fått nog av pjäsen. Den sprang rätt igenom tältduken i
    en liten glipa som inte räckte till för mig så jag slogs bakåt och hängde sedan
    på arschlet på hästen med ena foten fast i stigbygeln.  Som tur var fick jag tag i ett rep och
    lyckades dra mig ur stigbygeln. Hästen stack iväg och var borta i två timmar.

    SKÄRGÅRDSDOKTORN
    BYTER SPÅR

    Teater är uppenbarligen inget yrke för veklingar. Samuels
    knä svullnade upp, men han tänkte att det nog skulle lägga sig med tiden. Det
    gjorde det inte. Efter ett år gjorde jag en undersökning på artrokliniken, där
    de konstaterade att bägge meniskerna på höger knä var skadade. De gick in och friserade meniskerna lite, men det
    blev inte riktigt bra, så jag fick göra om det. Idrottskarriären tog sin start
    i Smålands djupa skogar. Jag är uppvuxen i Reftele, tre mil väster om Värnamo.
    Det enda man kunde göra i den byn var att spela fotboll. Jag spelade med i
    Reftele Goif upp i juniorlaget. Då insåg jag att det kanske ändå inte var min
    grej, samtidigt som gymnasiet tog alltmer tid. Men löpningen fanns alltid med i
    bilden, den har varit någonting naturligt för mig, och det är den som jag på
    något sätt alltid kommit tillbaka till. Han föredrar skogen framför asfalten.
    Jag tycker om tysnaden i skogen, lugnet, jag gillar när underlaget fjädrar
    under fötterna. Har prövat att springa på asfalt någon gång, men det har inte
    benen gillat.  Gradvis har han
    byggt upp styrkan i benet med motionscykel och gång på rullband. Och så spelar
    jag innebandy en gång i veckan med ett gäng där jag bor. Det klarar knät
    lustigt nog utan problem, trots att det är rätt hårda bataljer. Någon
    långlöpare har han aldrig varit. Rundorna har legat runt trefyra kilometer. I
    tempo fullt ösmedvetslös. Nja, inte riktigt, skrattar Fröler, men jag brukar
    pressa på så mycket jag orkar. Det är likadant med allt jag gör i
    motionsväg.  Sitter jag på en
    motionscykel, kan jag inte hejda mig. Då måste jag bara ge järnet. Men jag
    gillar det där, tycker det är skönt att plåga mig. Har ju hört talas om sådana
    där endorfinkickar man kan få om man springer långt, dom har jag tyvärr inte
    upplevt. Men det är skönt ändå, inte minst efteråt och i tanken att man gjort
    någonting bra.

    Efter intervjun ska han packa ner joggingskorna och flyga till
    Montana i Amerika. Där väntar filminspelning. Det är en norsk familjefilm, om
    en flicka som går vilse i skogen och träffar på en skadskjuten varghona med
    ungar. Flickan hjälper varghonan, och sedan hjälper varghonan flickan. Jag gör
    rollen som en snäll svensk helikopterpilot. Att vi åker till Montana beror på
    att det där finns tama vargar som kan spela vilda. Några sådana finns inte att
    få tag på i Norge. Björn och lo ska visst också vara med på ett hörn. När han
    inte filmar på olika håll runt om i världen (nyss var han i Luxemburg för en
    liten roll i en engelsk film), spelar han teater. Och då företrädesvis på
    Stadsteatern, där han är anställd. Nu repeterar vi ”Flickan i soffan”, en
    nyskriven pjäs av norrmannen Jon Fosse. Den handlar om två kvinnor, som
    egentligen är en och samma person, fast det skiljer tjugo år mellan de båda.
    Där finns också en man, och det är jag. Fosse tar upp frågor om livet och
    dess mening, vad man gör och inte gör av det.  Jag tyckte den var enormt deprimerande första gången jag läste
    manus, och jag tror inte vi kan muntra upp den så mycket, skrattar Fröler. Han
    tycker om växelspelet mellan TV, teater och film. Jag vill inte fastna i någon
    speciell genre, det ger mig större möjligheter att göra olika saker.  Idag har han en agent. Det underlättar
    med någon som arbetar fram roller åt en. Det har också gjort att det blivit
    flera roller utomlands. Som nu Luxemburg och Motana, och tidigare var jag i
    Costa Rica och spelade in en dansk film,”Doft av Paradiset”. Klockan slår ett i
    Storkyrkan. Dags att bryta upp. En mässingorkester vandrar uppför Tyska
    Brinken. En brassensemble spelar på Stortorget. Det är fullt liv i Gamla Stan.
    Det är också för livet Samuel Fröler springer. Jag löper för att att hålla mig
    ständigt ung, säger han med leende till avsked.

    Foto:
    Ulf Lodin