MEST LÄSTA
    Mot Ironman Hawaii # 3

    Mot Ironman Hawaii # 3


    Denna veckas träning har
    karakteriserats av att kroppen inte har presterat det som jag hade satt upp som
    träning.

    Det började med
    progressiva 1000-ingar på Sätrahallens fräscha blåa 200m bana. Detta pass
    springer jag och Antti (en av få i Sverige som sprungit avslutande Ironman maraton
    under 3 timmar). De första intervallerna känns så lätta att jag springer i
    ytterbana och pratar. När näst sista drar igång onådigt tidigt så kämpar jag
    ordentligt för att bara hänga med. Sista intervallen som också ska bli den
    snabbaste känns ganska olustig. Jag hänger med i den första doserade kurvan men
    innan jag kommit till nästa i ovalen så känner jag smaken av dagens middag,
    panerad fisk. Med stumma ben stiger jag av för att se Antti fortsätta. 

    Veckans andra bonkning
    gjordes på cykel-trainer. Efter en uppvärmning och en bit in i passet kom mina
    förprogrammerade effekt ökningar. När det är mindre än en minut kvar tickar
    klockan på något sätt mycket långsammare än vanligt. Benen är helt stumma och
    trainern tallar om för mig att watt-talet sjunker du kanske skulle trampa lite
    hårdare. Det går inte utan det går långsammare och för att vara extra taskig
    låser en bromsen hårdare. Gummit på däcket slirar och jag är helt färdig. På
    stumma ben går jag och duschar, de 2 sista intervallerna är inte att tänka på.

    Veckans tredje var
    givetvis i polen. Med avslutande 16×75 m. Här gick det bra första 8 för att
    sedan gradvis i något urlakat tillstånd bara bli drunkning med stil.

    Är detta bra eller dåligt?
    Skulle jag gjort samma insats på tävling?

    Veckans anekdot

    För att träna inför IM
    Wisconsin så körde jag tävlingar i Sverige. När jag ställde mig på startlinjen
    hade jag ofta en enorm träningsmängd i kroppen. En tävling var Sövde Halv IM.
    Jag hade bestämt mig att målet är 4:30 – 4:45. Simningen gick jag ut allt vad
    kroppen förmådde. Tyckte jag låg bra till vid varvning. När jag skulle upp på
    stranden för att varva så krampade båda baksida lår och jag trillar baklänges
    tillbaks i vattnet. Samma sak vid nästa försök. Jag fick helt enkelt krypa runt
    och sedan vid knädjupt vatten börja simma igen.

    Upp mot växling lyckas
    jag ställa mig upp och halta bort mot cykeln. Väl där lyckas jag komma igång
    igen. Det var bara att köra på i samma still. MAX. I en av de större bakarna
    ligger jag på 650-690 watt och susar förbi dom som cyklar resonligt. Jag ligger
    på topp 10. Detta var ju kul. Men efter 9 mils cykling så går det inte snabbt.
    PÅ slutet blir jag tvungen att släppa förbi folk som jag cyklade snabbt förbi
    tidigare.

    Nu börjar löpningen. Här ska släggan
    slås ned hårt. Jag öppnar första 3 km på 11 min. Sen låser sig mina ben.
    Krampen är ett faktum. Jag haltar runt de sista 18 km och grinar och tänker
    negativa tankar. Jag skriker till min fru vid varvning,  ”Jag kommer ALDRIG kvala!”. Jag linkar
    bittert över mållinjen på 4:44 vilket är snabbare än 4:45.  Frågan jag får tillbaka är ”Du sa ju
    att kvaltävlingen IM Wisconsin är det enda som räknas. Allt annat är träning”.
    Jag inser att så är det. Jag har ju själv sagt det. Besvikelsen över resultatet
    försvinner sakta.

    Man ska ha ett
    långsiktigt och målinriktat tänk. Ja det är helt ok att pressa gränserna nu för
    att se hur man ligger till. Man ska även kunna vara medveten nog att det inte
    är detta pass som avgör om det blir vinst eller fiasko. På tävling måste man ha
    själv kännedom som gör att man inte går i väggen. Dessutom är man lite mer
    vilad och taggad. Men det är helt ok att tävla och gå in i väggen så länge det
    inte är ens A tävling för året. Det är där det räknas. ALLT annat är träning.

    > Läs del 2
    > Läs del 1