MEST LÄSTA

Trötthet, järn och Transvulcania


Det har redan gått två veckor sedan Transvulcania och jag sitter nu på ett flyg på väg mot nästa tävling i Spanien.

Sedan förra inlägget har jag hunnit börja springa igen, varit på en veckas träningsläger med Salomon på Madeira samt ett eget tre veckors träningsläger i Flagstaff för att därefter ta mig an Transvulcania för tredje året i rad 

I år hade jag inte alls lika stora förväntningar och form inför loppet som förra året då jag kände mig väldigt bra förberedd. I år var jag bara så otroligt nöjd med att få stå frisk och hel på startlinjen och ha en kropp som kan springa i 74 km.

Jag har haft en tuff vinter där jag har varit en del sjuk, men också väldigt trött och energilös på träningen men även i livet i övrigt. Det kunde vara den vackraste soligaste dagen med perfekt snö och jag kunde logiskt sett se att jag borde njuta och vara exalterad över att få vara ute i bergen många timmar, men många dagar var det ända jag kände trötthet. Jag kände inte igen mig själv i att alltid vara orkeslös och ledsen och bara småsaker kändes vissa dagar tunga att ta itu med.

Till slut listade jag ut att jag hade väldigt låga järnvärden och efter ca tre veckor med järn tabletter kändes det äntligen som jag inte körde en bil på fäljarna längre. Det var roligt att träna igen, jag fick ut något av ett hårdare pass och jag kunde öka farten om jag ville. Det allra bästa var ändå att psykiskt må bra igen, helt plötsligt såg jag en utväg och hade möjligheten att träna mig i form. Jag kände återigen glädje av att få röra kroppen och förväntan inför sommarens tävlingar istället för ångest över att jag aldrig kommer att orka igenom sommaren.

Jag vet att järnbrist är ganska vanligt bland idrottande kvinnor, men nu har jag upplevt det själv och jag är förvånad över hur väldigt psykiskt deprimerad jag blev och att det inte bara satt sig fysiskt i kroppen. Därför var det väldigt lätt att bortförklara den dåliga känslan i kroppen med att jag är bara lat, jag har inte orkat träna tillräckligt hårt därför år jag så långsam och i dålig form.

Järn behövs för att binda syret till hemoglobinet i blodet samt medverkar i cellernas energiproduktion samt kroppens immunförsvar. Järn behövs även för att tillverka må bra hormonet dopamin. Järnbrist blir därmed mer komplext än att bara flåsa lite mer under träningen, men som tur är, är det också lätt åtgärdat när man vet vad felet är. Mitt tips till idrottande kvinnor är att kolla era järndepåer någon gång då och då, speciellt om du känner oförklarlig trötthet, onormalt hög puls fastän låg fart på träningen och deprimerad.

Så med den här bakgrunden var jag väldigt glad och lättad över vinsten på Transvulcania, samt att jag känner att kroppen återigen klarar av att ta sig an häftiga utmaningar.

Nu har jag haft två väldigt fina veckor i Norge med högsommar värme nästan varje dag. Jag har sprungit, grävt och sått i trädgården och badat i fjorden. Jag känner mig ganska väl återhämtad och redo för nästa tävling, Zegama i Baskien.

I morgon ska jag springa en riktig klassiker inom skyrunning. Zegama, Azkorri, ett bergsmaraton i Baskien på 2750 höjdmeter. Jag har hört så mycket om den magiska stämningen under Zegama och det känns väldigt spännande att själv få uppleva detta i år.

 

 


Att träna för ultralopp


Stora delar av mitt liv har varit omgiven av löpning. Jag har provat olika träningsupplägg och tränare, sett och läst om hur de bästa löparna tränar och jag började förstå vilket sorts upplägg som fungerade för mig som medel, långdistansare. För 5 km, 10 km och maraton finns det hur många träningsupplägg och mallar som helst att följa.  Det finns inte alls lika mycket information och studier om trail och ultraträning, varken för elit eller motionär. Hur ska man lägga upp träningen på bästa sätt?  För det första är vad jag sysslar med nu väldigt spretigt, jämfört med att bli väldigt specifikt bra på en distans. Jag springer ultralopp och maraton i berg och fjäll, men samtidigt springer jag även platta lopp och jag skidar på vintern.

Eftersom jag gillar att testa vad som fungerar för min kropp och vad jag klarar av, känns det spännande för mig att under de senaste åren få utforska ny mark inom löpningen. Det känns befriande att det inte finns en mall på samma sätt som om jag till exempel hade börjat med maraton där man mer eller mindre måste träna på hyfsat liknande sätt för att bli riktigt framgångsrik.

Nu har jag precis börjat springa igen efter ett långt uppehåll i vinter och det är roligt att planera och fundera kring träning. Vad är min utgångspunkt? Vart vill jag komma? Vad vill jag förbättra? Vad är mina svagheter? Vad är mina styrkor? Hur mycket tid ska jag lägga på att behålla och förbättra styrkor vs minska svagheter? Vad tycker jag är roligt? Vad är mina kortsiktiga och långsiktiga mål?

Jag vet inte om jag har kommit fram till någon tränings ideologi ännu utan jag har ett allmänt mål om att bygga upp min kropp i kondition, tålighet, uthållighet och styrka samt att förbättra min uppförs och utförslöpning. Sedan tar jag ett lopp i taget att träna mer specifikt inför. 

Har jag då några råd att ge till er som vill prova på att springa långt? Först behöver du lägga ner tid och grund. Det finns alldeles för många kvickfix träningsmetoder idag som alltid lovar minimalt med tid, maximalt med effekt. Jag förstår att de flesta inte har oceaner med tid, men samtidigt stör den här inställningen mig. Varför har man ens ett mål med någonting om man inte tycker att det är värt att lägga ner lite tid på vägen dit, hur mycket betyder det för en då? Att träna för ultra tror jag fungerar väldigt bra med ett vanligt jobb eftersom det faktiskt kan vara bra att träna lite klumpvis, till exempel två långpass på rad på en helg och sedan ha kortare lugnare eller kortare intensivare pass under arbetsveckan i mellan då det inte finns tid till längre pass.

Timmarna löpning

Första rådet är att om du vill tävla under många timmar vill du också lära kroppen att arbeta under många sammanhängande timmar. I fjällen känns det väldigt enkelt att ge sig ut och upptäcka och låta timmarna passera, men även södra Sverige har otroligt många fina vandringsleder och naturområden. Upptäckarlust och nyfikenhet tycker jag är en viktig faktor för att det ska vara roligt att hålla på och springa länge. 

Transport löpning

Fundera över hur du transporterar dig i ditt liv? Kanske kan du vid många tillfällen byta bilen, bussen, T-banan eller spårvagnen mot löpning eller cykel. Den ändringen kanske gör att du hinner träna några fler timmar varje vecka och samtidigt har tid till annat viktigt i livet.

Avsluta löppasset i snabbare fart

Jag tycker att det är ett bra tips för all sorts långdistans löpning. Försök att hitta ett effektivt löp steg och driv när du redan är trött.

Kombinationspass

Alla kombinationer av aktivitet där du lär kroppen att hålla på länge. Om du kombinerar löpning med en annan aktivitet, lägg då helst löpningen sist, då över du på löpningen när du är lite sliten och kan simulera att du är i mitten eller i slutet av ett ultralopp.

Uppförs och Utförslöpning

Om du ska springa kuperade, fjäll eller bergslopp är det viktigt att öva på uppför och utför eftersom det är väldigt olika tekniker och muskler som arbetar än om du är van att bara springa platt. Om du har fjäll eller mycket backar i närheten, perfekt. Även om du bor där det är plattare går det oftast att hitta kuperade stökiga stiger där du behöver anpassa och förändra rytm, fotisättning och hjärtslag under löpningen. Du kan också springa helt ostigat ibland.

Styrketräning

Det är alltid bra att vara stark som löpare, men att springa långt och platt eller långt med många branta utförslöpor kräver extra starka ben eftersom det sällan är konditionen som begränsar utan den muskulära tröttheten.

Ultralopp är inte löptävlingar utan mattävlingar

Det kanske inte är 100 % sant, men ju längre du springer blir det viktigare och viktigare att du klarar av att äta och dricka under aktiviteten. Om du inte klarar detta spelar det ingen roll hur bra tränad du är, du kommer aldrig att orka fullfölja en ultra utan energi och vätska. Träna på att både inte äta och att äta under långpass. Testa dig själv först. Hur länge orkar jag hålla på utan energi? Vilken intensitet håller jag? Hur bra är min fettförbränning?

Lågintensiva långpass har för mig alltid varit en relativt enkel process. Jag bränner upp mitt kolhydratslager, sedan går jag över på fettförbränning. Jag får aldrig blodsockerfall eller energiväggar, jag blir bara mer och mer hungrig. Ibland har jag med mig något på långpass, ibland inte, det är oftast inte så planerat eller genomtänkt. Om jag däremot även vill hålla hög intensitet så som en tävling eller intensiv träning krävs självklart energi för att behålla fokus och fart. 

Jag tycker inte att man behöver tokträna på fettförbränning genom att alltid springa långpass innan frukost eller aldrig ha med sig energi under träning. Om man däremot har väldigt lätt för att energi vägga tycker jag att man ska öva sig att bli mer motståndskraftig och energieffektivare. Testa om du kan komma förbi den där dippen när kolhydratlagret är slut och sedan hitta flyt i nästa fas när kroppen är inne i fettförbränning.  Samtidigt är det inte bra att alltid springa på tom mage eller att aldrig äta något under träning och sedan helt plötsligt stoppa i sig en massa under ett lopp. Öva någon gång att springa direkt efter att du har ätit eller testa att ta en gel eller sportdryck under träning och se hur du reagerar. (Sedan är ju gels och sportdryck vidrigt och jag använder inte det vid träning utan äter då hellre något mer naturligt, men jag vet att jag kan äta och dricka det vid tävling utan att drabbas av magproblem.)

Under själva loppet är det individuellt vad man vill äta beroende på sträcka och intensitet. Jag ser fram emot när jag kommer att springa så pass långt att jag har tid att stanna på matstationerna och äta riktig mat. Hittills har jag hållit mig på distanser upp till 80-90 km och 7-8 timmars tid och då fungerar rent socker utmärkt. Intensiteten är så pass hög att det är för jobbigt att tugga samt att låta kroppen hinna tillgodose sig mer komplexa kolhydrater, fett och protein. Vid längre aktivitet skulle jag tillföra först lite mer naturliga kolhydrater i form av potatis, ris, bröd och frukt och sedan även fett och salt. Man får helt enkelt prova sig fram vad som fungerar.

Det här inlägget skrev jag för ett par veckor sedan, men det blev aldrig publicerat då. Men det kändes relevant nu. I morgon ska jag starta min löpsäsong med Transvulcania för tredje året i rad. I år är jag inte lika väl förberedd som tidigare år, men jag har fått in ett par bra träningsveckor i Flagstaff. Jag är inte i min bästa form, men jag är sugen på att tävla och jag är hel och frisk vilket är väldigt skönt efter en strulig vinter. Tävlingssug och rutin kan förhoppningsvis täcka över en del träningsbrister.

 Slutet av förra årets Transvulcania


Björnide och islossning


Det har varit en seg vinter. Jag kan beskriva det som om min kropp och själ har gått lite i ide. Jag kom från en lång och väldigt intensiv sommar med många tävlingar och när vintern började hade jag svårt att hitta fokus och flow i träningen och livet igen. Träningen har ideligen blivit upphackad och förstörd av småsaker, med några dagars avbrott här och där. Tävlingar har blivit inställda och det har varit en del resande och väntande till ingen nytta. Min fot som jag trodde skulle läka mycket snabbare tog längre tid och sedan tog det ytterligare lite tid med MR undersökning och ett positivt svar. Min status för tillfället är att jag inte känt mig i bra form i vinter, jag har sprungit en handfull gånger sedan mitten av november och just nu är jag sjuk i någon sorts influensa. Jag tror att det var över 10 år sedan jag har varit sjuk så här många dagar, jag brukar klara mig med lättare förkylningar som är över på ett par dagar.

   Jag var orolig för att jag inte kommer att hinna springa tillräckligt mycket innan säsongen sätter igång. Men det positiva när allt körs i botten är att jag hittar något sorts inre lugn. Jag kan inte göra mer än att försöka göra det bästa av situationen. Jag får fundera på vad som är möjligt och rimligt utan att varken hoppas för mycket eller bara misströsta och se allt svart. En tävling som jag nu har tagit bort är Comrades i Sydafrika, som jag har sett fram emot att springa. Eftersom jag inte har sprungit något alls i vinter och kunnat samla på mig asfaltsmil, inser jag, att för mig som aldrig har tränat mycket på asfalt eller ens har sprungit en mara på asfalt, är det allt för kort om tid till i början av juni för att lyckas springa bra på 89 km asfalt. Skaderisken känns allt för hög med en sådan bristfällig grund och forserat upplägg. Jag inser att Comrades finns kvar och jag har fler år på mig när jag kan vara bättre förberedd. Däremot blir det flera andra spännande lopp att se fram emot, men först och främst kommer det att bli grymt kul att börja springa igen. Oavsett form, tempo och sträcka är det en sådan frihet att bara kunna snöra på sig skorna och sticka ut genom dörren.                           

   Nu till lite positiva reflektioner. Vintern i Norge har varit alldeles fantastisk med en massa av sol och fin snö. Det har varit många helt otroliga skiddagar med de finaste puderåken så löpabstinensen har varit enklare att hålla i schack.

   Jag har även precis fått gå skimons egen Tour de France, Pierra Menta, som är en superhäftig tävling. Det är en fyradagars tävling med sammanlagt 10 000 höjdmeter. Det är en lagtävling och jag gick ihop tillsammans med Fanny Borgström och vi blev fyra.  Emelie Forsberg blev tvåa med sitt lag. Jag kände mig inte i någon vidare fysisk uppförs form och jag slet verkligen under fyra dagar samt hade även god hjälp av Fanny som drog mig ibland. Det är en helt grym tävling, att ge sitt yttersta, hög puls under 3-4 timmar varje dag, fyra dagar i sträck och där emellan ibland brutalt branta tekniska skogsutförkörningar som ska åkas omringad av andra lag. Publikstödet och entusiasmen är även den otrolig. Sista dagen brukar tusentals människor skida upp på den högsta toppen och heja på, men i år fick sista dagens bana läggas nere i skogen på grund av dåligt väder, men fastän det snöar och inte finns några spektakulära vyer har människor gått upp och ställt sig för att heja på precis överallt. Även om jag har varit lite missnöjd med den här vintern, formen och känslan är det ibland bra med lite perspektiv och någon gång bara slår det mig efteråt att det faktiskt är ganska häftigt att jag hyfsat klarar av den här sporten och de här tävlingarna. Att jag helt plötsligt hamnade här efter att ha sprungit varv på varv på en bana.

Här kommer några bilder från Pierra Menta som får avsluta min vinter för i år.

 


Vinnarskallar


   Idrott är enkelt i teorin, en lek som ska vara rolig och som ska få oss att ta fram det bästa i oss. I praktiken är det självklart inte så enkelt eftersom idrott handlar om människor och människor drivs av alla möjliga olika känslor.

   Jag känner ibland att löpartidningar handlar alldeles för mycket om träningsprogram för att nå vissa tider och prestationer eftersom det är enkelt att göra ett veckoschema men svårare och mer komplicerat att prata om människor, känslor och drivkrafter.

   De senaste dagarna har jag funderat en del på drivkrafter, framgång, vinnare och förlorare. Oftast berättar vi samma historia om och om för varandra och våra barn, att det viktigaste är att göra sitt bästa samt att ha roligt. För om man har gjort sitt bästa har man gjort tillräckligt och kan känna sig nöjd. Självklart är inte idrotten eller samhället så enkelt ens när man är barn och det blir inte lättare ju äldre vi blir.

   Jag växte upp med min syster Johanna och våra synsätt på vinnandet var väldigt olika. Vi åkte iväg tillsammans för att springa årets viktigaste terräng lopp, NCAA. Jag var exalterad över att äntligen få göra det som jag tränat för hela hösten och tyckte att det skulle bli höstens roligaste tävling, medan för Johanna var det en situation som satte det liv hon försökte infinna sig i och vara lycklig i på sin spets. Hon grät hejdlöst halva natten över livet och när hon äntligen somnat gick jag in på toaletten och stoppade in handen i munnen och grät ljudlöst över den ångest det innebär att se sin lilla syster olycklig. Nästa morgon gick vi upp och hittade våra egna drivkrafter och motivation för att springa säsongens bästa lopp.

   Jag är den som gillar att sätta upp ett mål som motiverar mig, träna emot det och sedan blir riktigt glad om jag lyckas och missnöjd om jag inte lyckas. Jag kan inte sträcka mig till att säga att jag är nöjd om jag har gjort mitt bästa, men jag kan se nyansen att jag gjorde mitt bästa idag, men det är inte ett bästa som jag är nöjd med och accepterar, utan jag vill fundera ut hur jag kan göra det bättre nästa gång. Johanna hade vinnarskalle, men jag såg henne aldrig bli riktigt glad eller nöjd över en vinst. Hon kunde gå in stenhårt för löpningen i perioder, men bara vara bäst för att det var oacceptabelt i hennes värld att inte vinna. Antingen vann hon eller var hon värdelös. Löpningen kunde både betyda allt och ingenting. Att ha föraktet för att inte vinna som drivkraft är grymt starkt, men ger tyvärr väldigt lite glädje igen. Livet var svart eller vitt, bra eller dåligt och jag försökte fylla ut nyanserna där emellan. Efter hennes tredjeplats på EM i terräng 2005, som alla andra tyckte var sensationellt bra sa hon till mig på kvällen efter hon kommit hem. ”Ida jag hade vunnit om jag inte fuckat upp i mitt huvud.” Hon kunde pendla mellan total tilltro till sin kapacitet att vinna när huvud, hjärta och kropp var synkat och total meningslöshet i att tävla över huvudtaget.

   Jag har mött människor, vinnarskallar med vitt skilda drivkrafter. Där finns sorten som man allra först kommer att tänka på, de som alltid vill vinna i allt de företar sig. De som älskar att tävla mot andra och sig själva. Sedan finns det sorten som gillar att ta reda på var deras egna gränser ligger, de presterar lika bra själv mot en klocka som mot en annan person. En del ser inte sin egen kapacitet utan blir alltid glatt överaskade över sina prestationer och lyckas skapa en bra känsla av att alltid lyckas. Andra är medvetna om sin kapacitet men har ingen lust att vandra vägen för att se vad den leder. De finns personerna som lever på drivkraften att bevisa för världen att de kan. Vissa människor lever i en framtidsversion eller fantasiversion av sig själva eller jämför sig bara med andra, aldrig med sig själva och är därför aldrig nöjda med vilka de är eller var de presterar.

   Vi pratar om att skapa lagsammanhållning, glädje, gemenskap och vinnarkulturer. Där människor känner sig uppskattade oavsett om de lyckas eller inte. Genom trygghet kan vi skapa vinnare. Jag tror att delad glädje ger dubbel glädje samt att framgång smittar av sig. Samtidigt består grupper av människor och människor är olika, har olika förutsättningar, har olika känslor och olika inställning till sitt idrottande. Det finns ingen formel som är likadan för alla och säger att sätter du in så här många träningstimmar på kontot får du ut det här resultatet eller förbereder du dig på det här sättet får du ut den här prestationen. Några får alltid mer utdelning och andra mindre, idrott är inte rättvist på det sättet. Alla blir aldrig bra eller det tar olika lång tid för oss. Vi lever i ett samhälle med dubbelmoral där vi säger till oss själva och andra att jämför dig bara med dig själv, fastän vi skapar tävlingar där du tävlar mot andra. Även om du gör ditt bästa och slår det största personliga rekordet av alla kanske det inte räcker i jämförelse med andra. Ingen vinner en tävling för att de har slagit störst personligt rekord. Även om vi uppskattar varandras strävan och bedrifter är det svårt att vara sist och vara stolt över att man har lagt ner precis lika många timmar, gjort sitt bästa som den som vann fastän med en helt annan utdelning. Hur skapar vi kulturer där vi både hänförs över fighten, bryr oss om vinster och förluster samtidigt som alla får samma uppskattning för sin strävan? Idrotten, människor och känslor är både väldigt enkelt och oerhört komplicerat.


Vinterträning


   Jag är inte något stort fan av nyårslöften och jag har inte heller gjort några nyårslöften inför 2018. Men det gnager lite i mig att jag inte uppdaterar den här bloggen oftare och det vill jag göra oftare under 2018. Ibland bara försvinner veckorna, jag tycker inte att jag gör något speciellt intressant eller jag tycker att jag gör för mycket och inte har tid till att skriva. Egentligen gör jag ju många saker, tänker många tankar och intresserar mig för mycket under en dag men vad ska jag skriva här? Nu frågar jag alltså ni som läser min blogg, vad vill ni läsa om? Vill ni att jag skriver om mitt liv, vad jag gör, vad jag tränar? Vill ni att jag skriver mina tankar och erfarenheter kring olika tränings och tävlings relaterade frågor? Mat, goda recept? Livsgrubblerier? Annat? Kommentera gärna eller skicka ett mail om ni har önskemål.

   Idag tänkte jag i alla fall skriva om vinter träning. Jag har faktiskt bara sprungit tre gånger sedan i mitten av november när jag avslutade löpsäsongen med the Northface 50 miles. Det är både frivilligt och ofrivilligt. Jag åker mest skidor på vintern och tävlar i skidalpinism. För er som inte känner till sporten går den i korta drag ut på att gå upp på berg med lätta skidor med stighudar under och uppe på toppen rycker man bort hudarna och åker utför. En helt fantastisk sport som jag älskar mer och mer och som i Sverige oftast går under fortkortningen skimo från engelskans skimountaineering.

   För två år sedan när jag började med skimo och började träna med Emelie (Forsberg) var jag fascinerad och förundrad över hur hon och Kilian (Jornet) som var professionella löpare och sprang enorma mängder hela sommaren nästan från en dag till en annan kunde byta från löp till skidsäsong och sedan göra samma snabba byte på våren från skidor till löpning. De flesta löpare jag känner vill ju alltid springa och jag var inget undantag. Även om jag tränade mycket skidor och tyckte att det var väldigt roligt, var det fantastiskt skönt att även ge mig ut på en del löp pass. Det kändes otänkbart att inte springa alls på många månader om jag nu kunde springa och inte var skadad.

   I år märkte jag att jag hade fått ont i en fot när jag testade att springa någon vecka efter the Northface 50 miles som gick i mitten av november. Jag provade ytterligare att springa en gång ett par veckor senare och det kändes fortfarande inte bra och en MRI visade på en liten svullnad i framfoten. Läkaren rekommenderade 4 veckors vila och jag tänkte att då tar jag 6 veckors vila från löpning för att vara på den säkra sidan.

   Om man nu ska vara skadad kom den här skadan vid en perfekt tidpunkt. Jag hade avslutat löp säsongen, jag skulle ha en vilovecka och sedan skulle jag börja åka skidor. Jag måste säga att det här är den absolut bästa skadan jag någonsin har haft. En skidpjäxa fungerar nästan som ett gips för foten och det kändes ingenting i foten av att gå på skidor uppför berg (Nu pratar jag om framfoten, skavsår är en annan historia.)

   Under två månader har jag knappt saknat löpningen en ända gång och det gick verkligen från en dag till en annan att ändra mina tankar från att kretsa kring löpning till höjdmetrar, skidteknik, snöförhållanden, väder och lavinprognoser.  Att få spendera 20-25 timmar i veckan ute på skidor med att gå upp på berg och åka utför istället för inne på en x-trainer eller en träningscykel är en sådan frihet. Samtidigt kan jag inte tänkta mig någonting som är lika jobbigt och som bygger lika mycket kondition som att köra skimo intervaller. Eftersom man även använder armarna i skimo är det ännu jobbigare och ger högre puls än att springa back intervaller. Att åka utför offpist i puder eller stökiga förhållanden slår även jägarvila med hästlängder när det gäller benstyrka.

   På våren av en löpsäsong känner jag mig alltid i väldigt bra uppförs form och jag tror att det är mycket tack vare skimon som Transvulcanias klättring har gått bra. Plattlöpnings formen däremot är oftast sämre och kommer mer och mer allt eftersom sommaren går.

   Även om skimon är bra kompletterande träning för sommaren älskar jag sporten för vad den är. Jag går massor av höjdmeter och spenderar många timmar ute i bergen eftersom det är det jag nu älskar att göra på vintern. Jag har mål och drömmar och tränar för att prestera på skimo tävlingar, inte därför att det är bra konditionsträning för löpningen och ett sätt att hålla mig i form. Det är väldigt mycket intressantare att spendera tid på något som har ett värde för mig och något som jag vill utvecklas i än att ”bara träna”. Jag är faktiskt ganska bra på att vara tålig, ha tråkigt i nuet och bara träna för framtida rolig träning och tävling, men det är samtidigt en egenskap jag föraktar hos mig själv eftersom det med den inställningen bara blir målet som räknas och jag accepterar att vägen dit är dödstråkig. Jag är väldigt glad att jag har hittat ett sätt utöver löpningen som jag älskar att röra mig på.

   Vad tänker jag då om vinterlöpning och vinterträning? Jag tycker att det kan vara otroligt härligt att springa i ett vinterlandskap, men allt som oftast är det inte jätteroligt att vara löpare i Sverige på vintern. Jag tänker att det kan vara en bra period att ägna några av löptimmarna åt andra träningsformer och försöka hitta någon träning som faktiskt är roligare än att springa i snöslask eller på isgata. Du kanske även kan spendera lite extra tid för styrka och rörlighet. Och om du är långtids skadad, hitta någon träning som känns meningsfull och utvecklande i sig själv, träna inte bara därför att du ska hålla igång löpformen.

Passa på nu, eftersom alla löpare vet ju att när våren och sommaren kommer vill vi ju bara springa och strunta i all annan träning!

Och ni som gillar berg, snö och brudar på hudar kan jag rekommendera instagram kontot @swedenskimogirls