Backlöpning gör dig starkare

Foto: Fabio Sasso / Unsplash

Det som är bråttom är sällan värdefullt och det som är värdefullt är sällan bråttom. Trots det är det lätt att fastna i det som är bråttom. Dina tankar studsar allt snabbare mellan framtiden och alla måsten. Det finns inte tid att göra det som är värdefullt för det är inte lika bråttom, men du vet att du måste göra det.

Istället för en snabblunch vid datorn och göra det som var bråttom tog jag ett steg tillbaka. Jag sprang en runda i skogen. Ingen klocka. Mobilen i bakfickan. Jag sprang lugnt men blev ändå ganska andfådd. Förmodligen bakgrundsstress. Efter några kilometer kändes det lättare.

Jag jagade ingen tid för jag ville att löpningen skulle ta den tid jag behövde.

Jag stannade till vid en sjö. Jag tittade och lyssnade på vågorna som taktfast slog mot stranden. Efter en stund andades jag i samma takt. Jag var inte längre andfådd. För varje andetag var det som om jag fick ett fastare grepp över mina tankar.

Stanna upp och ta ett löpsteg tillbaka

En löptur och en stund vid sjön var precis vad jag behövde. Jag behövde sakta ner och komma i takt med nuet. Att vara i det som är förändrade den dagen. Jag tog tag i det som var viktigt och värdefullt. Jag insåg att det som var bråttom inte ens var bråttom. Det är så lätt att hitta på anledningar till att inte göra det som värdefullt, för det som är värdefullt och viktigt är också jobbigt. Det är så lätt att uppfinna bråttom och måsten för att slippa ta ansvar för sitt eget liv.

När du springer är det fötterna som tvingar ut dig i ljuset och nuet. Du är där du är, inte i framtida måsten eller förflutna misstag.

Ta ett löpsteg tillbaka ibland. Spring tills du hittar en bra plats för nuet. Det fungerar nästan alltid.

Foto: Roy Buri / Pixabay

En studie som publicerades för 2 år sedan visade att det är den upplevda ansträngningen som avgör och den upplevelsen hänger ihop med hur mycket mat som kan omvandlas till energi i form av ATP. Det är ATP som driver musklerna. Utan ATP står kropp och tankar stilla.

Kroppar är ett resultat av en evolutionär bytes- och organhandel. Tyrannosaurus Rex utvecklade kraftiga bakben för att springa ikapp byten och ett enormt huvud för att få plats med tänder att slita sönder bytet med. Priset för det var taniga framben. Människan utvecklade också ett stort huvud för att få plats med en stor, energikrävande hjärna. Priset för det var små tänder, en mindre lever och en ännu mindre mage. Vi kan inte äta hur mycket som helst.

Extrema idrottare

Men hur klarar då människor av extrema prestationer? Prestationer kräver mycket näring. För att ta reda på det testade evolutionsantropologen Herman Pontzer några löpare som skulle springa tvärs över USA. Pontzer bytte ut en del av väte- och syreatomerna i löparnas dricksvatten mot isotoper. Därmed kunde han mäta exakt hur mycket koldioxid löparna producerade – ett indirekt mått på kaloriförbrukningen. Atomer är pålitligare än frågeformulär.

Efter insamling under loppet och analys efter loppet, jämfördes resultatet med data från triathlon, ultralopp, Tour de France och arktiska expeditioner. Resultatet blev en kurva där energiförbrukningen, oavsett typ av extrem aktivitet, planade ut efter ungefär 20 dagar till cirka 2,5 gånger vilometabolismen. Mer än så kan inte kroppen absorbera. Därmed finns ett biologiskt tak för mänsklig prestanda. För att ta sig vidare måste löparna använda sina fettreserver.

Eftersom löparna bibehöll sin vikt under loppet minskade kroppen energin till annat, som exempelvis immunförsvaret. Hjärnan och benmusklerna fick den energi de behövde, medan resten av kroppen gick på sparlåga.

Graviditet och löpning

Forskarna upptäckte också att en mänsklig graviditet ligger längs samma kurva som extrema idrottsprestationer. En nio månader lång graviditet styrs av samma metaboliska begränsningar. Pontzer kastar fram en spekulativ hypotes om att evolutionen utvecklade uthålliga människor som orkade skaffa fler och större barn. I så fall finns det en evolutionär koppling mellan ultralöpning och graviditet. Det är en djärv gissning som visar att det finns hur mycket som helst att forska vidare på.

Foto: Brian Erickson / Unsplash

Jag började springa för att klara ett ultralopp. Jag höll det hemligt i flera år. Det var tillräckligt galet att jag plötsligt börjat springa. Att nämna ultralopp för 15 år sedan placerade dig i samma mentala kategori som Forrest Gump.

Nu kan jag se tillbaka och konstatera att löpningen stärkt självförtroende, självkänsla, självbild och uthållighet.

Mental seghet

Ultralöpningen har framför allt påverkat min uthållighet och min tro ​​på min egen förmåga. Under ett ultralopp måste du acceptera och hantera fysiska utmaningar som smärta, kramp och illamående. Ju längre du springer, desto större del av dina tankar upptas av dessa krämpor. Det ökar den mentala utmaningen. Det är detta mentala motstånd du måste övervinna för att komma i mål. Det fysiska glider stegvis över i det mentala. Du orkar alltid en meter till, men som ultralöpare måste du i varje ögonblick bestämma dig för att klara 40 eller 50 kilometer till. Jag tror det är denna mentala, uthålliga seghet som skiljer ultralöpare från andra.

Det gör ont och du vet att det kommer att göra ont men du springer för du vet att du måste springa för att göra det du tränat för. Det finns bara två val: att springa eller stanna. Du kämpar hela tiden mot impulsen att stanna. Ultraloppet kokar ner till en värdering: är det värt det?

Ingen hör ditt gnäll

I en studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. De fick svara på en rad frågor. Det visade sig att ultralöpare var mer motståndskraftiga och bättre på att omformulera negativa händelser till något positivt. Forskarna gissade att skillnaden beror på att ultralöpare lär sig att upprätthålla en hög motivation och att se fördelar med det som verkar vara nackdelar. De som inte gör det klarar knappast ett ultralopp. Att springa långt är inget för gnällspikar. Ingen hör dig gnälla i skogen.

Det går alltid att se händelser ur andra perspektiv. Som ultralöpare lär du dig att fokusera på det som leder dig vidare på vägen och som du kan lära dig något av.

Uthållighetsväxeln

Den som fäller avgörandet är det du gör efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det är den avgörande uthållighetsväxeln. Impulsen att stanna slår igenom om du inte är på din vakt. Det kräver uthållighet i form av koncentrerat tålamod.

Du lär dig hur du justerar din löpning för att ta dig vidare. Det är en lärdom du tar med dig i livet, men du måste först tro på din förmåga att klara det. Du börjar inte springa ett ultralopp utan att känna dig redo. Du vet att du måste använda den extra uthållighetsväxeln. Det är ett viktigt mentalt mindset. Du springer för du tror att du klarar det och det självförtroendet byggs upp av träning. Det är därför du fortsätter trots motgångar. Du håller kursen för du vet vägen, medan andra – som inte utvecklat detta mindset – drabbas av panik vid motgångar och söker kortsiktiga genvägar.

Du måste inte springa ultralopp, men du kan lära dig mycket av det mindset som får ultralöpare att springa i flera timmar. Det är egentligen inte sträckan som är avgörande, utan förmågan att lägga in en extra uthållighetsväxeln efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det har du nytta av resten av livet, för livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Foto: StockSnap / Pixabay

För några år sedan visade en studie att idrottare presterade bättre om de sköljde munnen med en kolhydratdryck. Eftersom de spottade ut drycken fick musklerna aldrig något socker, så det räckte tydligen med att hjärnan trodde att socker var på väg för att genast öka prestationen.

Det är något du säkert känner igen. När du sprungit länge och får dricka något sött i en kontroll känner du dig genast piggare, trots att det tar lång tid innan cellerna får energin. Hjärnan har utvecklats för att hela tiden ligga steget före och gissa vad som händer. Om receptorer i munnen känner av att det finns socker, kommer hjärnan därför att reagera som om det finns socker i kroppen.

Rosa dryck förbättrar prestationen

I den nya studien, publicerad i tidskriften Frontiers in Nutrition, går forskarna ett steg längre och undersöker om dryckens färg påverkar prestationen. För att testa den hypotesen fick personer springa på ett löpband i 30 minuter i en självvald hastighet. Medan de sprang fick de en rosa eller en färglös dryck som de sköljde runt i munnen och spottade ut. Båda dryckerna var artificiellt sötade. Det enda som skilde var färgen.

Forskarna valde rosa eftersom den färgen är förknippad med sötma och därför ökar hjärnans förväntningarna på socker.

Det visade sig att deltagarna sprang i snitt 212 meter längre och 4,4 procent fortare med rosa dryck. De tyckte också att de var roligare att springa.

Psykobiologisk modell

När den upplevda ansträngningen förbättrades deras prestation, vilket stämmer med den psykobiologiska modellen (se bild nedan).

Om du vill maximera effekten på nästa tävling tillsätter du alltså ett rosa färgämne i vattnet. Se till att flaskan är genomskinlig. En märklig sak med placebo är att det fungerar även när du vet att det är placebo.

8 tankar om löpning och livet:

1. Börja med det absolut enklaste. Ut och spring med de kläder som passar bäst av det du har. Du måste inte ha någon speciell utrustning eller klädsel för att springa.

2. Tänk om du inte kunde springa. Fundera på det. Lär dig att uppskatta det du har, som två fungerande ben och tillgång till fri natur.

3. Börja inte med att sätta upp mål. Börja istället med det du vet att du klarar idag. Upprepa det nästa dag och nästa. Genom att ta ett steg i taget kommer du fram till dig själv.

4. När du tvekar ifall du ska springa, kom i håg att du aldrig ångrat en löptur.

Det är aldrig för sent

5. Det är aldrig för sent att börja springa. Om du börjar springa idag börjar du i rätt tid.

6. Om du springer är du en löpare. Det finns ingen tid som du måste klara av. Det finns inget test. Det krävs inget medlemskap. Löpning är en gemenskap. Vi springer av olika anledningar och på olika sätt, men alla som springer är löpare. Du är godkänd som du är.

7. Ju mer du springer, desto bättre blir du på att springa. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka av universum.

8. Den svåra är att ta sig till starten. Det kan ta flera år. Resten är ganska enkelt. Det är bara att göra det du tränat på – att springa.

Huvudbild: Manfred Antranias Zimmer / Pixabay