Därför tål löpare mer smärta än andra
Att se fotbollsspelare vrida sig i plågor är en ganska vanlig syn. Det ser man sällan löpare göra. Det är förvisso helt olika sporter. Fotboll är kamp. Fotbollsspelare är mer skadedrabbade. Löpning är en annan sorts kamp, en kamp mot ett växande berg av obehag som är snarlik smärta.
I en ny studie från universitet i Tromsø jämfördes 15 konditionsidrottare (längdskidåkare och löpare), 17 fotbollsspelare och 39 icke-idrottare. Samtliga fick göra tre smärttester.
Jämförelser mellan fotbollsspelare och konditionsidrottare
Först fick testpersonerna hålla handen i kallt vatten så länge som möjligt (de kände inte till att det fanns en gräns på 180 sekunder). 14 av 15 konditionsidrottare uthärdade tiden ut, medan en gav upp efter 174 sekunder. Kontrollgruppen klarade 117 sekunder och fotbollsspelarna 114 sekunder. Fotbollsspelare tycks alltså inte tåla särskilt mycket, medan uthållighetsidrottare är bra på att hålla ut.
Resultatet kanske inte var så konstigt med tanke på att det är det konditionsidrottare gör. Du måste tåla en del för att springa trots utmattning. Fotbollsspelare upplever kortare stunder av smärta när de slåss om bollen.

För att testa om fotbollsspelare tål intensiv smärta bättre fick testpersonerna ett slags värmeplåster runt handleden. Värmen höjdes från 30 grader till över 50 grader. När de upplevde att värmen övergick till smärta skulle de trycka på en knapp. Både fotbollsspelare och konditionsidrottares smärttröskel låg runt 48 grader, medan icke-idrottarnas smärttröskel var 46 grader.
För att testa smärtkänslighet höjdes värmen i värmeplåstren till 47 grader i 30 sekunder. Därefter fick deltagarna bedöma sin smärta på en 100-gradig skala. Konditionsidrottare upplevde en smärta på i snitt 45,5, medan fotbollsspelarna angav 51,9 och kontrollgruppen 59,4.
Löpare och skidåkare klarade samtliga test bäst, medan fotbollsspelarna klarade sig lite bättre än icke-idrottarna.
Hjärnan och smärta
Smärta kommer inte utifrån som man trodde förr (ordet ’pain’ användes t ex från början i bemärkelsen ”smärta tillfogad som straff för en skymf”). Hjärnan är heller inte en passiv mottagare av signaler från kroppen. Det är snarare så att smärta är hjärnans åsikt om ditt hälsotillstånd. Den känner att något är fel.
Hjärnan utvärderar alla inkommande signaler. När en signal från kroppen når hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på hur farligt det är och vad det betyder. Den använder all tillgänglig information - liknande erfarenheter, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra signaler etc – för att komma fram till ett svar.
Om du gjort illa dig skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att öka chansen att överleva. Om något är på väg att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.
Fantomläpp
Det går att ”lura” hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse. En cyklist som kände knäsmärta i uppförsbackar, upplevde samma smärta på en raksträcka när hjärnan blev lurad att tro att det var en uppförsbacke.

En extrem form av lureri är fantomsmärtor. Det är vanligt att personer som amputerat en kroppsdel, t ex en fot, känner smärta i foten. Det är fruktansvärt plågsamt. Om du fått bedövning under ett tandläkarbesök har du upplevt en lindrig och kortvarig fantomsmärta. Det kommer inga nervsignaler från den bedövade läppen, trots det känner du ju av den svullna läppen. Du upplever att du har en läpp. Du petar på den avdomnade läppen på vägen hem. Du vill nästan tugga sönder den. Det är en fantomläpp. Du upplever att du känner den. Hjärnan tycker att det är konstigt att den inte får några signaler från läppen och fokuserar ännu mer på den, vilket leder till ännu mer obehag.
Hjärnans förväntningar
Smärtexperten Lorimer Moseley berättade vid ett tillfälle om hur han var ute och gick i skogen och kände något som rispade huden på benet. Han hoppade till, sedan fortsatte han att gå. Att gå i skogen och få en rispa är något hjärnor förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Ett halvår senare gick han återigen i skogen och fick även den här gången en liten rispa. Nu reagerade han genom att hoppa omkring och skrika i flera minuter. Han upplevde sig vara i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet och betydelsen av smärta.
Konditionsidrottare vänjer alltså hjärnan vid en slags smärta. Vi vet att det inte är särskilt farligt att det gör ont, för vi vet av erfarenhet att obehaget försvinner när vi stannar eller går i mål. Skidåkare som stakar i mål ligger och vrider sig i målfållan, sedan torkar de bort snoret och mår piggelin. Kruxet för en smärttålig löpare är att förstå när smärtan är farlig. Det tror jag kräver förstånd, vilket man lär genom erfarenhet, som man bygger upp genom att göra många misstag.