Det går utför!


Jag har för första gången på otroligt länge firat sportlov. Jag och familjen hängde på syrrans familj upp till Orsa Grönklitt och fick lite snö så här i februari. Stockholm har varit snöfritt sedan december. Jag tycker att det är bekvämt, men det är ju lite mysigt att kunna välja att åka upp till snön någon gång.

Ni som såg mitt förra blogginlägg vet att jag inte är bra på att åka slalom. Alltså verkligen. Men det är roligt! Och jag är ganska orädd, så det syns nog inte hur dålig jag är på att åka, för det går ganska fort, men jag har illa dålig koll. Och som ni ser på bilden hängde jag ju i de tuffaste pisterna.

På tredje dagen fick jag lite ont i ett knä och slutade åka. För mig är det inte värt att göra illa mitt knä i slalombacke så att jag inte kan träna ordentligt. Och träna ordentligt – det fick jag göra i morse…

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tight Ass


Hallå!

Har inte kunnat springa en meter på tre veckor nu vilket gör att februari ser ut att bli en helt löpfri månad. På ett sätt är det fruktansvärt då löpning är den gren jag brinner allra mest samt anser mig själv ha mest talang för. Men istället för att deppa ihop helt så försöker jag vända på det och tänka att det är just den gren som jag kan ha ett uppehåll med så jag får en chans att komma ikapp med de andra två.

Svårt att avgöra hur jag ligger till med cyklingen. Har tränat på riktigt bra sedan december och det känns verkligen som om det går framåt. Har en bra mix varje vecka som gör att vintercyklingen känns mindre tråkig. Svårt att rubricera det till något roligt då trainer känns mer som en mental prövning är fysisk. Hoppas de distanspass jag kört på mountainbiken varje helg ger lite extra power vilket förhoppningsvis visar sig när landsvägscykeln plockas fram i vår. Hoppas även de extrapass som jag kör nu när jag inte kan springa ger något mer än skav i grenen. Min wattmätare är sedan en tid tillbaka skickad till Danmark för reklammation då den på senaste tiden varit alldeles för opålitlig. Inget som verkar vara ovanligt tyvärr. Detta leder till att jag fumlar i mörkret över min utveckling, men om inte de 3-5 hårda cykelpassen jag kör varje vecka ger något så kan jag lika gärna lägga ner.

Simningen är väl den gren som jag går mest framåt i just nu även om det är från väldigt låga nivåer. Som vi säger i min bransch, lätta jämförelsetal att slå. Har inga konkreta test att stoltsera med men har åtminstone lyckats komma ner en bit under 1:30 mins per hundring i en 25:a när jag kör set om 10 st hundringar med ca 15 sekunders vila. Tycker mig börja få bukt med de värsta teknikmissarna jag tidigare brottats med och kan förhoppningsvis simma mer effektivt i sommar. Ta sig fram snabbare utan att behöva ta i mer, det är väl vad all konditionsträning handlar om?! Att ändra på ett redan inövat mönster är svårt. Försöker just nu överdriva det jag måste rätta till så jag till slut kan få det teknikmässigt rätt, nog enda sättet?! Bara träna mer med bristfällig teknik är inte alltid en lämplig lösning. 

Skadan jag har en väldigt vanlig löparskada. Den kommer dock förklädd i diverse former. Ju mer jag läser på i ämnet så inser jag att detta är något som jag haft problem med länge men det är först nu den fick ett regelrätt utbrott. Den smärta jag hade i vänster knä och höft under förra året samt de domningar i vänster fot är direkt länkade till det jag har nu. 
Klagade förra året på Kungsholmen Runt på att jag tappade kraft i vänster ben och fick springa sista milen haltandes. Även under Duathlon SM sprang jag avslutande 5 km utan känsel i vänster fot samt med strålande smärtor från höft & knä. Upplevde även precis detta under NYC Marathon & Halmstad 70.3. Skönt att få en förklaring till varför jag inte riktigt fick ut min potential på de race jag körde förra året. En nyttig knäpp på näsan att jag måste besinna mig i framtiden när jag springer. Alla pass måste inte vara max!

Memo to self: Lyssna på din kropp och din tränare. 

Där har ni det. Upplever ni en strålande smärta i höft, rumpa och knä samt domningar i fötterna så kan jag rekommendera att ni kollar upp om inte er ischasnerv sitter i kläm någonstans. Ta 1-2 veckor där ni knappt springer alls och stretcha rumpan samt baksida lår. Gör detta innan det är försent. Jag hade ”tur” som fick detta i januari. 5-10 veckors uppehåll i maj kan förstöra hela säsongen annars.

Nu ska jag stretcha min gubbröv!

Ha´de

Nelker 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Utanför min comfort zone


I morgon bitti ska jag, familjen och min systers familj åka till fjälls och åka skidor. Jag kommer att åka långt utanför min comfort zone. Jag åker i princip inte skidor, och om jag gör det är det längdskidor. Inte utför. Senast jag åkte var många år sedan, och jag var ute på fjällvistelse med resten av redaktionen. Våra chefer hade gjort lite dålig bakgrunds-research och trodde att vi alla var fenor på utförsåkning och hade bokat två offpist-guider. Det slutade med att jag fick ha en av guiderna för mig själv i barnbacken och gå igenom grunderna med carvingskidor. Om Kalle 16 år var nöjd med att få lära en, i hans ögon, gammal tant att stå på skidorna istället för att åka offpist med polaren? Svar nej.

Gången innan det hamnade jag av en oturlig slump i en slalombacke under en längdskidstur i Idre. På den tiden hade jag inte så mycket aktiva kläder hemma i garderoben. På bilderna från äventyret, i min beiga jacka, vinröda inlånade täckbyxor från 70-talet och svarta basker såg jag på allvar ut som Ingemar Bergman i backen.

Nu är det alltså dags igen. Den här gången är garderoben bättre rustad åtminstone.

Igår hade vi fotografering för nummer 5 av Women’s Health, därifrån kommer bilden som Sofie tog på mig. Där är jag mitt i min comfort zone. Armhävning och fotografering, två av de saker jag gillar bäst. I nummer 5 vankas en ny serie som jag hoppas ska ta dig utanför din comfort zone någon gång. Men nu ska vi ta det lite lugnt. Nummer 3 har just kommit ut till en del av prenumeranterna och kommer snart till en affär nära dig. Och nummer 4 ska när som helst skickas till tryckeriet.

Hoppas att ni gillar det nya numret!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Älskade underarmar


Jag gillar underarmar. Inte stora gigantiska Karl-Alfred-armar, men starka. Och då har jag valt helt rätt träningsform. Redan ett av mina första crossfitpass fick jag imponera i grenen ”max döhäng”. (Vilket tragiskt nog fortfarande är min främsta gren i räcket.) Jag hängde längst av alla i min grupp. Mina händer och underarmar har alltid varit rätt starka, även när resten av min överkropp var helt utan muskler.

Idag var det ett riktigt underarms-mördar-pass. Vi körde övningar i räcket och kettlebellssvingar (på bilden, viket är svårt att se eftersom själva kettlebellen är borta!) vilket på 12 minuter förvandlade mina underarmar till sten. Glöm inte att stretcha underarmarna om de är trötta i slutet på ett pass, för då kan du bli som en träningskompis till mig som har Stockholms lätt stelaste underarmar. Det är inte alls bra. Inte alls. Då kan man nämligen inte träna.

Coach Björk fick oss att stretcha underarmarnas fram,- och baksida så här:


Stå på alla fyra med först handflatan och sedan handryggen i golvet och fingrarna pekande mot knäna. Sätt dig sedan ner mot rumpan så långt du kan med raka armar och låt det sträcka i underarmarna. Nej, jag vet. Det är inte skönt någonstans, men bra!

TIPS! Ta av dig eventuella ringar FÖRE uppvärmningen, för sedan svullnar fingarna så att det inte går. Och saker som är jobbigt för underarmarna har en tendens att vara jätteobekvämt att göra med ring. Note to self….


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här med morgonträning…


… ibland känns det ju bara så MOTIGT! Jag som annars sjunger morgonträningens lov så fort jag får chansen var i morse nära gråten när klockan ringde klockan 05.00. Hela kroppen skrek ”NEEEJ!!!” men jag gick upp. Det blir ju bättre, tänkte jag.

Väl inne på Nordic kändes det bättre, men jag var rätt seg en bit in i passet också. Men ingen kan ju sega om man ska göra 3 varv av 8 push jerk, 8 marklyft och 8 burpee tuckjumps på tid. Dessutom blev jag ju belönad med att vara med på den här fina bilden som coach Jenny tog på mig just på väg upp i ett tuckjump. Hon lyckas få mig att se både gravid och suddig ut – man tackar. Det är inte den mest smickrande bilden på mig på Instagram, men man kan ju inte bara vara snygg hela tiden. Ibland måste verkligheten också få synas.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Utmaning inför helgen! Till ER!


Igår var det chipperdag på Nordic. En chipper är crossfit-språk för ett pass man kör ett varv, rakt igenom på tid. Gårdagens chipper såg ut så här:

30 wallballs (bollen väger cirka 7 kilo och ska kastas cirka 3 meter upp på väggen. Ner i en djup knäböj mellan varje kast)

30 utfallssteg med 10 kilo på raka armar över huvudet.

30 kettlebelssvingar, 16 kilo

30 boxhopp (lådan är 45 cm hög)

30 AB-mat situps (Från liggande helt platt bakåt hela vägen upp så att axlarna passerar höfterna. Ligg gärna med fotsulorna ihop och knäna ut åt sidorna så att du kopplar ur höftböjarna.)

30 burpees

Nu tänkte jag att NI ska få göra den här chippern under helgen! Det kan vara lite klurigt om inte utrustningen finns på ditt gym, men finns det ingen AB-mat, kör utan. Finns det inte rätt vikt på kettlebellen – ta en annan. Men se till att det är utmanande! Anpassa passet efter vad som finns. Och om du är osäker på teknikerna, kolla på youtube. Sök på till exempel ”Crossfit wallball” eller ”Crossfit situp” eftersom teknikerna inom crossfit skiljer sig en del från vanlig styrketräningsteknik.

När ni har kört får ni jättegärna gå in här och skriva hur det var och er tid i en kommentar. Jag klarade den på 7:43 minuter.

Jag verkligen älskar den här typen av chippers som bara består av övningar som är enkla och inte så tunga. Det är bara att mata på. Man orkar ALLTID göra EN wallball, ETT boxhopp eller EN burpee till. Det är inte som tunga lyft som faktiskt inte går till slut. Om du stannar mitt under 30 boxhopp är det bara för att du tycker synd om dig själv. Det är en jobbig, men helt sann tanke. Du kan ALLTID göra ett till. Så se till att du hittar ett tempo där du kan köra hela tiden utan långa pauser. Förmodligen kommer du att pausa lite ändå. För du kommer att tycka synd om dig.

Lycka till och ha en jätteskön helg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in