Likheten mellan graviditet och extremidrott

Foto: Brian Erickson / Unsplash

Jag började springa för att klara ett ultralopp. Jag höll det hemligt i flera år. Det var tillräckligt galet att jag plötsligt börjat springa. Att nämna ultralopp för 15 år sedan placerade dig i samma mentala kategori som Forrest Gump.

Nu kan jag se tillbaka och konstatera att löpningen stärkt självförtroende, självkänsla, självbild och uthållighet.

Mental seghet

Ultralöpningen har framför allt påverkat min uthållighet och min tro ​​på min egen förmåga. Under ett ultralopp måste du acceptera och hantera fysiska utmaningar som smärta, kramp och illamående. Ju längre du springer, desto större del av dina tankar upptas av dessa krämpor. Det ökar den mentala utmaningen. Det är detta mentala motstånd du måste övervinna för att komma i mål. Det fysiska glider stegvis över i det mentala. Du orkar alltid en meter till, men som ultralöpare måste du i varje ögonblick bestämma dig för att klara 40 eller 50 kilometer till. Jag tror det är denna mentala, uthålliga seghet som skiljer ultralöpare från andra.

Det gör ont och du vet att det kommer att göra ont men du springer för du vet att du måste springa för att göra det du tränat för. Det finns bara två val: att springa eller stanna. Du kämpar hela tiden mot impulsen att stanna. Ultraloppet kokar ner till en värdering: är det värt det?

Ingen hör ditt gnäll

I en studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. De fick svara på en rad frågor. Det visade sig att ultralöpare var mer motståndskraftiga och bättre på att omformulera negativa händelser till något positivt. Forskarna gissade att skillnaden beror på att ultralöpare lär sig att upprätthålla en hög motivation och att se fördelar med det som verkar vara nackdelar. De som inte gör det klarar knappast ett ultralopp. Att springa långt är inget för gnällspikar. Ingen hör dig gnälla i skogen.

Det går alltid att se händelser ur andra perspektiv. Som ultralöpare lär du dig att fokusera på det som leder dig vidare på vägen och som du kan lära dig något av.

Uthållighetsväxeln

Den som fäller avgörandet är det du gör efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det är den avgörande uthållighetsväxeln. Impulsen att stanna slår igenom om du inte är på din vakt. Det kräver uthållighet i form av koncentrerat tålamod.

Du lär dig hur du justerar din löpning för att ta dig vidare. Det är en lärdom du tar med dig i livet, men du måste först tro på din förmåga att klara det. Du börjar inte springa ett ultralopp utan att känna dig redo. Du vet att du måste använda den extra uthållighetsväxeln. Det är ett viktigt mentalt mindset. Du springer för du tror att du klarar det och det självförtroendet byggs upp av träning. Det är därför du fortsätter trots motgångar. Du håller kursen för du vet vägen, medan andra – som inte utvecklat detta mindset – drabbas av panik vid motgångar och söker kortsiktiga genvägar.

Du måste inte springa ultralopp, men du kan lära dig mycket av det mindset som får ultralöpare att springa i flera timmar. Det är egentligen inte sträckan som är avgörande, utan förmågan att lägga in en extra uthållighetsväxeln efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det har du nytta av resten av livet, för livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Foto: StockSnap / Pixabay

För några år sedan visade en studie att idrottare presterade bättre om de sköljde munnen med en kolhydratdryck. Eftersom de spottade ut drycken fick musklerna aldrig något socker, så det räckte tydligen med att hjärnan trodde att socker var på väg för att genast öka prestationen.

Det är något du säkert känner igen. När du sprungit länge och får dricka något sött i en kontroll känner du dig genast piggare, trots att det tar lång tid innan cellerna får energin. Hjärnan har utvecklats för att hela tiden ligga steget före och gissa vad som händer. Om receptorer i munnen känner av att det finns socker, kommer hjärnan därför att reagera som om det finns socker i kroppen.

Rosa dryck förbättrar prestationen

I den nya studien, publicerad i tidskriften Frontiers in Nutrition, går forskarna ett steg längre och undersöker om dryckens färg påverkar prestationen. För att testa den hypotesen fick personer springa på ett löpband i 30 minuter i en självvald hastighet. Medan de sprang fick de en rosa eller en färglös dryck som de sköljde runt i munnen och spottade ut. Båda dryckerna var artificiellt sötade. Det enda som skilde var färgen.

Forskarna valde rosa eftersom den färgen är förknippad med sötma och därför ökar hjärnans förväntningarna på socker.

Det visade sig att deltagarna sprang i snitt 212 meter längre och 4,4 procent fortare med rosa dryck. De tyckte också att de var roligare att springa.

Psykobiologisk modell

När den upplevda ansträngningen förbättrades deras prestation, vilket stämmer med den psykobiologiska modellen (se bild nedan).

Om du vill maximera effekten på nästa tävling tillsätter du alltså ett rosa färgämne i vattnet. Se till att flaskan är genomskinlig. En märklig sak med placebo är att det fungerar även när du vet att det är placebo.

8 tankar om löpning och livet:

1. Börja med det absolut enklaste. Ut och spring med de kläder som passar bäst av det du har. Du måste inte ha någon speciell utrustning eller klädsel för att springa.

2. Tänk om du inte kunde springa. Fundera på det. Lär dig att uppskatta det du har, som två fungerande ben och tillgång till fri natur.

3. Börja inte med att sätta upp mål. Börja istället med det du vet att du klarar idag. Upprepa det nästa dag och nästa. Genom att ta ett steg i taget kommer du fram till dig själv.

4. När du tvekar ifall du ska springa, kom i håg att du aldrig ångrat en löptur.

Det är aldrig för sent

5. Det är aldrig för sent att börja springa. Om du börjar springa idag börjar du i rätt tid.

6. Om du springer är du en löpare. Det finns ingen tid som du måste klara av. Det finns inget test. Det krävs inget medlemskap. Löpning är en gemenskap. Vi springer av olika anledningar och på olika sätt, men alla som springer är löpare. Du är godkänd som du är.

7. Ju mer du springer, desto bättre blir du på att springa. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka av universum.

8. Den svåra är att ta sig till starten. Det kan ta flera år. Resten är ganska enkelt. Det är bara att göra det du tränat på – att springa.

Huvudbild: Manfred Antranias Zimmer / Pixabay

Bild: Fausto García-Menéndez / Unsplash 

De flesta har fått bilden av Tyrannosaurus Rex formad av filmen Jurassic park. I en klassisk scen springer en Tyrannosaurus Rex ikapp en jeep. En ny studie visar dock att de inte skulle klara det. De var – precis som människor – långsamma men uthålliga. De jagade genom att springa sakta och länge tills bytet gav upp. Men det gör sig inte riktigt lika bra på film att jaga en jeep tills den får slut på bensin. Homo sapiens som tittar på film är vare sig långsamma eller uthålliga.

Skaparna bakom Jurassic park utgick från de fakta som fanns på 1990-talet. Sedan dess har man hittat fler fossil. Kunskapen har ökat. Nu tror man att Tyrannosaurus Rex nådde en topphastighet på högst 19 km/h. Eftersom de alltid hade ett ben i marken var de dessutom inte löpare utan gångare. Förmodligen följde de efter sina byten i ett lugnt tempo runt 5 km/h. Det motsvarar normal mänsklig gånghastighet. Inte snabbt, men det kanske gör dem ännu mer skrämmande.

Ett stort huvud kan användas på olika sätt

Människor saknar vassa tänder och klor. Vi är svaga och långsamma, men vi är uthålliga. Vi har långa seniga, fjädrande ben och vi kan svettas. Vi springer ikapp alla djur en varm dag. Att springa mitt på dagen var människans nisch innan vi började odla växter och djur.

På samma sätt utvecklade Tyrannosaurus Rex långa, kraftiga bakben för att komma ikapp sitt byte. De utvecklade också ett enormt huvud, men inte som människan för att få plats med fler nervceller, utan för att få plats med stora vassa tänder som kunde skära andra dinosaurer till passande portionsstorlekar.

Långa ben

För de flesta djur innebär långa ben högre hastighet, men för Tyrannosaurus Rex begränsades hastigheten av vikten. Det betyder att Tyrannosaurus Rex långa ben måste ha utvecklats av någon annan anledning än hastighet. Forskarna tror att anledningen var uthållighet. Långa ben gav längre kliv, vilket sparade energi och därmed ökade chansen att överleva.

Det fungerade bra tills en asteroid slog ner i nuvarande Mexiko för 65 miljoner år sedan och ändrade på historien. Det var slutet för dinosaurerna – och tur var väl det annars hade jag kanske blivit någons lunch på dagens lunchrunda.