Löparens kalorigräns
Det jämnar ut sig i långa loppet
Ju mer du springer desto fler fler kalorier bränner du jämfört med om du sitter stilla. Det är självklart. Men det finnas gränser. Man vet sedan tidigare att jägare-samlare bränner ungefär lika många kalorier per dag som kontorsarbetare trots att de rör sig mycket mer.
Det låter märkligt, men sett ur ett evolutionärt perspektiv är det logiskt. Ju färre kalorier våra förfäder gjorde av med under jakt, desto mindre mat behövde de jaga. Varje förändring som minskade energiförbrukningen ökade chansen att överleva.
Kalorigräns
I en ny studie har forskare följt ett antal löpare i Race Across USA, ett lopp från väst- till östkust. Deltagarna i loppet springer ungefär ett maraton per dag i 20 veckor. Syftet med studien var att hitta människans kaloritak. Löparnas metabolism mättes därför veckan innan loppet, samt under loppets första och sista vecka.
Den första tävlingsveckan brände löparna 6 202 kcal per dag, den sista bara 4 906 kcal per dag. De gick från en förbränning på 3,5 gånger vilometabolismen till en förbränning på 2,5 gånger vilometabolismen.
Forskarna jämförde detta resultat med andra studier av bland annat cyklister i Tour de France och ultralöpare. Dessa studier visade att aktiviteter längre än 12 timmar tenderar att först öka deltagarnas energiförbrukning för att sedan minska och stabilisera sig kring 2,5 gånger vilometabolismen.
Forskarna undersökte också studier där människor haft fri tillgång på mat för att se hur mycket en människa kan äta och tillgodogöra sig. Det visade sig att de flesta klarar av att äta ungefär 2,5 gånger sitt basala kaloribehov. De kanske åt fler kalorier genom munnen, men kroppen klarade inte av att ta in mer än så i cellerna.

Kroppen tycks veta när du riskerar att gå över gränsen, det vill säga göra av med mer än du kan fylla på. Om du springer ett maraton om dagen i 20 veckor närmar du dig denna gräns och för att förhindra ditt dödsfall drar kroppen ner på din förbränning.
Motivation och upplevd ansträngning
Den bakomliggande processen är komplex; kanske du rör dig mindre när du inte springer eller kanske är det immunförsvaret – som är nästan lika energikrävande som hjärnan – som drar ner på sin aktivitet.
Din fettvävnad är livsnödvändig. Människan måste jaga och anstränga sig för att överleva. Andra djur som till exempel ostron, som lever mitt i maten, behöver inte lagra fett. De måste inte jaga mat, de bara gläntar på skalet för att få i sig näring. Det kan inte människan. Moderna människor kan förvisso glänta på kylskåpet, men människans fysiologi utvecklades i miljontals år på savannen. Stunder av mat följdes av tider utan mat. Hjärnan blev med tiden oerhört skicklig på att övervaka kroppens reserver. Allt handlar om att överleva, det gäller både ostron och människor.
Det du upplever som trötthet är alltså ett sätt för hjärnan att skydda sina energireserver. Du orkar inte mer, för det är viktigare att överleva än att springa. Men om du är extremt motiverad – du kanske ser en skadad hjort eller en chans att slå personbästa – då upplevs inte tröttheten som lika påtaglig. Du orkar lite mer. Tillsammans med din upplevda ansträngning, som bland annat påverkas av träning och hur mycket du äter i förhållande till din förbrukning, är det din motivation som sätter gränsen för hur mycket du orkar.
Min bok Prestationskoden finns nu att beställa på Adlibris, Bokus, m fl.