Löpning är ett kemiskt reningsbad

Foto:Casper Nichols / Unsplash

Ryggraden formades i havet för miljontals år sedan. Fiskarnas ryggrad är en rak central axel genom hela kroppen. När fiskarna kravlade upp på land utvecklades ryggraden till en båge att fästa fast inälvorna på. Sedan böjdes den som en välvd bro för att bära upp kroppen.

För 7 miljoner år sedan reste sig några ryggradsdjur upp på två ben och började gå och springa – vilket var som att resa bron på sitt ena fäste. Det förändrade ryggraden i grunden. För att bära upp huvudet och balansera kroppsvikten jämt över höftlederna och benen, knycklades ryggraden till på två ställen: en djup krökning i länden och en krökning bakåt i överkroppen. Ryggraden fick en form som liknade ett spegelvänt s. Det var en energieffektiv lösning som hjälpte oss att gå och springa på två ben. Det fungerade bra för aktiva jägare och samlare. En s-formad pelare är dock inte lika stabil som en bro. Den fungerade bra när människan rörde sig som jägare och samlare. Nu sitter vi större delen av dagen. Det är inte bra för ryggraden.

Bättre rygg med löpning

Tidigare trodde man att broskskivorna mellan kotorna inte gick att förbättra med träning. För något år sedan ville forskare vid Deakin University i Australien testa om löpning kan ge bättre broskskivor. De delade in 79 personer i tre grupper: en grupp som sprang 50 km/v, en grupp som sprang mellan 25-40 km/v och en kontrollgrupp som inte sprang.

Det visade sig att broskskivorna hos löparna var större och innehöll mer vätska än broskskivorna hos de som inte tränade, vilket är två indikationer på bra rygghälsa. Det var ingen skillnad mellan de som sprang 25 och de som sprang 50 km per vecka. Därmed kunde forskarna konstatera att det fanns ett samband mellan löpning och bra rygghälsa och att hård träning inte tycktes göra ryggen sämre.

Läs också: Tre övningar som ger dig en ryggrad för löpning och livet

Forskarna lyckades även identifiera ett smalt intervall av krafter med ett samband till de hälsosammaste broskskivorna. De återskapade dessa krafter på ett löpband och upptäckte ett samband mellan hastigheter på 6,5 till 9 km/h och hälsosamma broskskivor, alltså någonstans mellan snabb promenad och lugn löpning.

Mer om löpning och hjärnan i Prestationskoden som finns att beställa på Adlibris, Bokus, m fl.

Foto:Pexels / Pixabay

Katter trivs inte i värmen. De kan inte sänka sin kroppstemperatur genom att svettas, så de rör sig så lite som möjligt istället. De flämtar i skuggan. Människor och katter har utvecklats i ett varmt klimat, men evolutionen har lett åt olika håll. Kattdjur jagar helst på natten när det är svalt, medan människor är aktiva på dagen.

Blod och svett

När kroppstemperaturen stiger kan du sänka den på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Den effektivaste nedkylningen sker ner när svetten lämnar huden och försvinner ut i luften, alltså avdunstning. Även konvektion, när blod skickas från det inre av kroppen till huden, leder till nedkylning. Ju mer du tränar i värme, desto bättre blir du på att springa i värme. Dels börjar du svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen.

Eftersom värmen leder till att en större del av blodet rinner nära huden, minskar musklernas tillgång på blod. Det leder till att mängden blodplasma ökar, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre syreupptagning.

Springa i värme liknar höghöjdsträning

I en studie från 2017 testade man sambandet mellan hög höjd och hög värme. Forskarna delade in 21 personer i tre grupper: en värmeträningsgrupp (40 grader), en höghöjdsträningsgrupp (14 procent syre, motsvarande 3000 meters höjd ), och en kontrollgrupp. Varje grupp tränade sedan på samma sätt i 10 dagar. De gjorde ett test på cykel före och efter de 10 dagarna på simulerad 3000 meters höjd.

Det visade sig att kontrollgruppen var 30 sekunder långsammare efter 10 dagar, medan värmegruppen var 2 minuter snabbare och höghöjdsgruppen var mer än 3 minuter snabbare. Höghöjdsgruppen lyckades bäst, vilket ju inte är så förvånande med tanke på att man blir bra på det man tränar. Hade de testats i värme hade förmodligen värmegruppen lyckats bäst. Men det som var intressant var vad som skedde inuti cellerna.

Värmechockproteiner

Både värme och höjd triggar ett svar från kroppen i form av höjda nivåer av värmechockproteiner (HSP) som skyddar celler från stress. Träningen ökade mängden HSP72 hos både värme- och höghöjdsgruppen, men inte hos kontrollgruppen. Genom att utlösa värmechocksvaret gång på gång, ser kroppen så småningom till att öka mängden HSP.

Efter 10 dagar har kroppen anpassat sig till stress och nivåerna är lika höga före som efter träningspasset på hög höjd. Det tyder också på att värme och syrebrist leder till liknande anpassningar på cellnivå. För kroppen kanske det inte spelar så stor roll om den stress du utsätter den för kallas för hetta eller syrebrist, det viktiga är att kroppen anpassar sig till all sorts stress. Du behöver stress för att utvecklas.

Det kanske går lika bra med bastu

Du kan även öka mängden HSP genom att basta. En känd finsk studie har visat på samband mellan bastubad och minskad risk för en rad sjukdomar. Om du bastar 30 min i 80 grader ökar HSP med 49 procent och ökningen räcker i två dygn.

Löpning, bastu och en kall dusch/bad är en perfekt kombination. Jag har upptäckt att jag sover bättre efter en sådan trippel. Eftersom sömn har en rad positiva effekter på hälsan kommer jag att fortsätta springa, basta och duscha kallt.

Foto:272447 / Pixabay

För några år sedan ville psykologen Phillippa Lally ta reda på hur lång tid det tar att skapa en ny vana. Hon följde hur 96 personer försökte skapa en ny vana under en längre period. Det gällde vanor som att äta frukt till lunchen eller träna 15 minuter efter frukost. Personerna fick svara på frågor varje dag om hur vanemässigt beteendet kändes, om det var ”svårt att göra” och om det kunde utföras ”utan att tänka”. Det visade sig att personerna i genomsnitt upplevde att de gjorde beteendet av vana efter 66 dagar.

Stor variation

Det fanns en stor varians beroende på beteende, person och omständigheter. Det tog mellan 18 dagar och 254 dagar för att skapa en ny vana, beroende på hur svår vanan var. En intressant upptäckt var att det inte gjorde särskilt mycket om du lite då och då missar att utföra ditt nya beteende. Du behöver alltså inte vara perfekt, vilket är skönt att höra. Däremot måste du vara ihärdig. Misslyckanden är viktiga för att lära sig och för att utveckla strategier som tar dig tillbaka på rätt spår.

Din identitet driver ditt beteende

Som nybliven löpare kan du inte springa varje dag. Det gör att det förmodligen tar längre tid än 66 dagar för beteendet att bli vanemässigt. Varje gång du upprepar ett beteende aktiverar du kretsar i hjärnan som är kopplad till det beteendet. Så du måste göra – det vill säga utföra beteendet – för att koda in vanan i hjärnan. Genom att göra ändrar du också på din egen uppfattning om dig själv. Du blir en person som utför en viss typ av beteende. Du ser dig som löpare, därför springer du. Du springer inte för att klara ett mål som ett maraton, du springer för att du är löpare och dina nya vanor bekräftar och stärker din identitet. När din identitet driver ditt beteende, då gör du saker för det är den du är.

Att bli löpare

Om du springer lugnt två dagar i veckan och tar en kort promenad övriga dagar vid ungefär samma tidpunkt, då kommer det troligtvis att gå snabbare att bli den löpare du vill vara. Det är framför allt ett hjärnarbete. Det är bra om du har stöd och kanske någon att träna med. Lyssna på kroppen. Kom i håg att det inte gör något om du missar en dag eller två. Det viktiga är att du bestämt dig för att gå och springa i den riktningen.

---

Läs mer om hjärnan och löpning i Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.

Bild: Ryan McGuire / Pixabay

Det finns flera fördelar med löpning: du förlänger antalet friska år, hjärtat mår bättre och hjärnan blir starkare. Om det fanns ett piller med samma effekter som konditionsträning skulle alla ta det.

Börja mycket lugnt

Det finns bara ett krux med löpning – det är ansträngande. Men det måste inte vara så, inte om du börjar lugnt. Du går innan du springer. Om du inte kan springa, kan du promenera lite snabbare. Att komma igång är det första hindret. Du har klarat det när hjärtat pumpar lite extra en halvtimme några gånger i veckan. Det andra hindret är skador. Hur undviker du dem?

Det här händer när du springer

I stort sett alla som börjar springa drabbas av träningsvärk, många känner smärta i sidan, så kallat håll eller mjälthugg. En del får kramp. Inget av det är något att oroa sig för. Träningsvärk, håll och kramp är normalt. Träningsvärk är ett tecken på att du är på rätt väg. Det är en form av anpassning. Mjälthugg eller håll kan du lära dig att undvika; det är också något som brukar gå över med stigande ålder. Kramp slår oftast till under tävling eller som du försöker slå personbästa.

Det du däremot inte vill drabbas av är skador. Med tiden blir de flesta bättre på att förutse (”lyssna på kroppen”) och hantera skador. Skador beror nästan alltid på någon form av överbelastning, vilket beror på att löpare är kroppar som lyder under fysikens tre rörelselagar.

Fysikens lagar

Den första rörelselagen säger att varje kropp förblir i vila eller rör sig i en rät linje tills den utsätts för en annan kraft, t ex en lyktstolpe. Du kommer alltså att fortsätta att röra dig i en rät linje med en konstant hastighet om nettokraften som verkar på dig är noll. Normalkraften och tyngdkraften verkar på dig, samt friktion och luftmotstånd som går i motsatt riktning. På sikt kan mycket löpning och friktion leda till överbelastningsskador. Lyktstolpar leder oftast till en akut skada.

Den andra rörelselagen säger att kraft är lika med massa gånger acceleration. Ju tyngre kropp, desto mer kraft utsätts kroppen för. När du ökar farten, ökar kraften – det är acceleration. Som nybörjare kommer för mycket acceleration att leda till skador.

Den tredje rörelselagen säger att varje gång du träffar marken med din fot, träffar marken dig med samma kraft. Erfarna löpare fångar upp en stor del av jordens motkraft genom att lagra rörelseenergi i senan under fotvalvet och i hälsenan. Foten plattas till och vid avstamp frigörs denna energi och löparen kastas iväg. Om du ökar belastningen genom att springa mer och fortare och låter bli att återhämta dig, ökar risken för små mikroskador i vävnaden. Såväl nya som erfarna löpare behöver därför återhämtning så att kroppens vävnader gradvis anpassar sig.

Som nybörjarlöpare

Som nybörjarlöpare har du – per definition – ingen erfarenhet. Precis när du ska komma igång med ett löpprogram för att förbättra hälsa och kondition, är därför risken som störst att du drabbas av någon sorts skada. Det är en trist start som kanske medför att du aldrig utvecklas till löpare.

För några år sedan gav en dansk studie de första vetenskapligt stödda, skadeförebyggande råden för nybörjarlöpare: Starta mycket långsamt. Och om du är överviktig, börja med promenader och fortsätt så i två månader.

Studien ingick i ett projektet DANO-RUN, med syfte att hjälpa nybörjare att undvika skador. Fokus låg på löpträning de tre första, kritiska veckorna. De såg att individer med ett BMI högre än 30 har en signifikant ökad risk för skador, och att risken ökar dramatiskt när dessa individer springer mer än 3 km under sin första vecka.

Oroväckande trend

De följde 749 nybörjarlöpare (män och kvinnor, snitt 37 år) som alla fick samma par löparskor, men de fick inga upplysningar om hur man löptränar. Under de första sju dagarna sprang nybörjarna allt från 400 meter till 30 km. Forskarna placerade löparna i tre grupper: mindre än 3 km, 3 till 6 km, och mer än 6 km. De gjorde även beräkningar som tog hänsyn till BMI.

Diagrammet ovan visar antalet skador per dag under de tre veckorna. En skada var akut, medan resten var en följd av överbelastning. De vanligaste diagnoserna var benhinneinflammation (13 st); medial meniskskada (8 st); patellofemoral smärta (7 st); och hälseneinflammation (7 st). 15 löpare skadades första veckan, 19 den andra veckan och 22 den tredje veckan. Det visar på en oroväckande trend som kanske förklarar varför så många nybörjare ger upp.

Tyngre löpare hade fler skador, men de med ett BMI över 30 minskar skaderisken med 50 procent om de springer mindre än tre km under sin första vecka. Det är en mängd som passar bra in i de gå-spring-program som finns. DANO-RUN-studien visar något som är lätt att glömma: När du börjar ett löpprogram, särskilt om du är överviktig, bör du börja på en mycket låg nivå och öka försiktigt. Träna core-musklerna också. Viljan är ofta starkare än kroppen. Det är ju så roligt, men det blir ännu roligare om du är skadefri i många år. Skador är inte naturlagar som Newtons rörelselagar.

Läs mer om hjärnan och löpning i Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.