Periodisk fasta

Om du vill bli bättre är det viktigt med variation. Variation är grunden i alla utvecklingsprocesser. Det finns tre växlar: hårt, lugnt och långt. Genom att växla och genom att kombinera växlarna uppnår du variation. Du kan köra hårt, lugnt eller långt; men också hårt och lugnt, lugnt och långt och hårt och långt.

Vad vill du med ditt långpass?

Nästan alla seriösa motionärer springer ett långpass i veckan. Men vad är ett långpass? Är det 20 km? Är 2 timmar långt? Svar: ett långpass är det du tycker är långt. För en otränad person är 20 minuter långt. Långt är inget objektivt mått. Svaret på frågan handlar snarare om vad du vill åstadkomma med ditt långpass.

Varför springer du långt? Jo, du vill bli bättre. Långpass tvingar din kropp att anpassa sig till stress så att det känns enklare nästa gång du springer samma långpass. För en vanlig motionär är 30 minuter ett minimum för att stimulera anpassning. För en mer vältränad motionär är 30 minuter ett minimum för att upprätthålla förmågan. Själv föredrar jag långpass på 90-120 minuter. Men inget långpass är lika.

Du kan påverka ditt långpass. Om du är laddad med energi dröjer det längre tid innan du blir stressad och anpassar dig jämfört med om du springer före frukost. Varje långpass har olika förutsättningar. Du kanske haft en stressig dag på jobbet. Du kanske blev upprörd av något du såg på TV. Du kanske sovit dåligt eller ovanligt bra. Du kanske åt en rejäl pastamiddag till middag dagen innan. Hur du äter, tänker och sover påverkar din upplevelse, vilket påverkar din prestation.

Experimentera

Först måste du har klart för dig vad det är du vill med ditt långpass. Du kanske ska testa att prata med dig själv, att ta med en ny sorts energidryck eller att springa på fastande mage. Du kanske ska pröva att gradvis öka tempot andra halvan. Sedan springer du och testar din hypotes. Testa inte flera hypoteser. Testa en hypotes och skruva på en parameter i taget. Sedan gör du en kort återblick. Vad gick bra och vad gick dåligt? Vad kan bli bättre? Skriv gärna ner dina noteringar för ditt minne av långpasset förändras med dig. På så sätt bygger du mentala modeller av löpprocessen. Det gör dig till en allt bättre löpare på sikt. Efter några år är du expert. Eftersom hela du ingår i denna process blir du dessutom bättre på annat. Löpning är lärande om du ser det som lärande.

Långpasset är ett lugnt pass. De flesta springer långpasset ungefär 30 procent långsammare än sitt tävlingstempo på 10k. Det är lugnt, men inte jättelugnt. Du bör springa långpasset med bättre fart i benen än då du lufsar ett lugnt återhämtningspass. En gång i månaden kan du dessutom köra långt och hårt. Det ger värdefull återkoppling på din utveckling. Kom bara ihåg att långt och hårt kräver mer återhämtning.

Men måste man inte plåga sig för att bli bättre? Nej, hjärta och hjärna jobbar även på lugna, långa pass. Det bildas nya mitokondrier och fler kapillärer i dina muskelceller, ditt hjärt-kärlsystemets blir starkare, kroppens förmåga att lagra glykogen i muskler och lever blir bättre, ditt muskuloskeletalsystem – fascia, ben, ligament, leder och muskler – blir bättre och starkare och du ökar din kropps förmåga att använda fett som bränsle. Tillsammans ger dessa fysiologiska anpassningar en ökad förmåga att springa i bra tempo länge och längre.

Allt är lärande

Om du tränar för ett 12-timmarslopp är det ingen poäng att träna 12-timmarspass. Det är långt mer än vad som krävs för att stimulera nödvändig anpassning. Du blir bara trött och trötthet ökar skaderisk och hjärntrötthet. Spring så långt som du brukar. Jämför med de senaste långpassen. Att springa för många långpass bryter ner mer än det bygger upp. Det räcker med 90-180 minuter för att stimulera fysiologiska anpassningar. Springer du längre förlänger du återhämtningstiden utan att förbättra anpassningen. Kalibrera din löpning. Det finns en punkt där avkastningen sjunker. Tidernas främsta ultralöpare Yiannis Kourus sprang sällan längre än 12 km.

Det betyder inte att du aldrig ska träna riktigt långa pass. När du passerar 3 timmar tränar du din mentala styrka. Du bygger upp ditt självförtroende. Du lär känna din kropp. Du lär känna dig själv. Priset för denna självkännedom är ökad trötthet och längre återhämtning. Precis som allt annat är det du som måste göra för att lära dig vad det är du gör och hur du gör det bättre.

Inför mitt första ultralopp sprang jag ett långpass på över 4 timmar. Det gav mig självförtroende. Jag visste att jag skulle klara av det. Det var en bra tanke att hänga tunga tankar på när det kändes svårt.

Här finns förlagets pressmeddelande om min bok Prestationskoden.
Här hittar du information om Prestationskoden.
Här (och där) beställer du Prestationskoden.
Utvald bild: Mabel Amber, still incognito… från Pixabay

Det finns starka vetenskapliga bevis för att löpning förbättrar hjärnhälsan och minskar risken för sjukdomar som Alzheimers. I en studie tidigare i år fann forskarna att löpningen förbättrade minnet hos möss med Alzheimers. De möss som satt stilla blev sämre. Hur kunde löpning förbättra minnet? Jo, löpning skapar nya nervceller och ökar produktionen av tillväxtfaktorn BDNF.

Denna hjärnaktivitet tycks motverka Alzheimers. I en stor studie som kom för några år sedan följde forskarna 153 000 löpare och vandrare i tolv år. Det visade sig att de som sprang eller gick mer än 25 km per vecka hade 40 procents reducerad risk att dö av Alzheimers.

Men om du passerat femtio, är det inte försent att börja träna?

Nej det är aldrig för sent, visar en ny, stor norsk studie. I studien ingick mer än 30 000 personer. Några hade tränat hela livet, andra hade börjat i medelåldern. Det visade sig att de som tränat hela livet hade 50 procent lägre risk att utveckla demens jämfört med de som inte tränat. Även de som börjat träna i medelåldern hade rejält minskad risk för demens.

Kondition och minne stärks av intervaller

I ytterligare en ny studie undersökte man vilken typ av träning som var bäst för att förbättra kondition och minne hos äldre. I studien ingick 64 stillasittande män och kvinnor mellan 60 och 88 år. Forskarna testade deras kondition och minne, framför allt förmågan att återkalla rätt minne (som var parkerade jag bilen igår och idag). Det är en typ av minne som ofta blir sämre med åren och kan vara början på en kognitiv nedsättning som slutar med demens.

Efter testerna fick några deltagare komma till labbet tre gånger i veckan för att stretcha (de var kontrollgrupp), medan resten fördelades på två träningsprogram. En av träningsgrupperna gick i lugn takt på löpband tre gånger i veckan i 50 minuter. Den andra gruppen körde intervallvandring tre gånger i veckan och lutningen på löpbandet ökades i fyra minuter så att hjärtfrekvensen steg till cirka 90 procent av maxpuls, följt av tre minuters lätt gång. Detta upprepades fyra gånger. Det var alltså norska intervaller för äldre otränade personer.

Efter 12 veckor testades alla igen. De som kört norska intervaller hade betydande förbättringar av både fysisk uthållighet och minne. Ju bättre kondition, desto bättre var dessutom minnet. Kropp och hjärna hängde ihop. Dessutom förbättrades exekutiva funktioner för båda träningsgrupperna men inte i kontrollgruppen. Forskarna lyckades inte hitta någon faktor (som till exempel BDNF) i hjärnan som påverkade dessa anpassningar, men det avser man att forska vidare på.

Sluta aldrig att utmana dig själv

Slutsatsen är att det aldrig är försent att förbättra kondition och hjärna. Det fysiska och mentala är två sidor av samma du som i dig. Även när du blir äldre bör du utmana dig så att hjärtat får jobba lite extra ungefär 4 minuter 4 gånger med några minuter vila mellan. När hjärtat jobbar, jobbar också hjärnan. Det kan räcka med att gå uppför en backe i raskt tempo eller att öka takten mellan två gatlyktor på den vanliga promenaden.

Vad hade hänt i en tredje träningsgrupp med två lugna promenader och en gå-intervall? Jag gissar att det ger ännu bättre effekt. Det kanske man testar i en kommande studie och förhoppningsvis hittar man då också BDNF eller någon annan hjärnorsak.

Nu har det kommit ett pressmeddelande om min bok Prestationskoden. Läs det här.

Prestationskoden kan beställas på Adlibris, Bokus, m fl. Den utkommer den 3 december 2019.

Utvald bild:Michael de Groot från Pixabay

Några hävdar att motionslöpare var sig kan, vill eller ska kopiera de bästa träningsmetoderna. Andra säger att motionslöpare – som saknar tid – kan träna effektivare genom att lägga till fler hårda intervallpass. Men experterna, som till exempel experten på experter, professor Anders Ericsson, säger att du ska lära dig av de som blev bäst.

Hur tränar de bästa?

Forskningen visar att majoriteten av alla elitlöpare tränar 80 procent av sin totala tid med låg intensitet. Detta 80/20-mönster är inte begränsat till löpning. Stephen Seiler, en amerikansk forskare vid universitet i Agder, Norge, har visat att skidåkare, roddare, simmare och cyklister också tränar 80 procent med låg intensitet.

Denna gemensamma träningsmetod inom olika idrottare har utvecklats oberoende av varandra. Det är inte en slump, utan snarare en fungerande praxis som gradvis utformats av idrottare och tränare. Först i efterhand har forskare som Seiler visat att det stämmer. Alla idrottare är ett experiment i sig och forskarna kommer efteråt och kartlägger vad som händer. Tack vare forskarna kan andra ta del av denna kunskap. Du och jag kan träna som de bästa, men på våra egna villkor.

Forskningen visar att motionärer verkligen blir bättre av att träna lika genomtänkt som eliten. Det finns en generell metod för att bli bra och den gäller alla – elit som motionär – som vill bli bra. Kruxet är att göra det och motionärer har sällan tränare som ser till att det blir gjort.

Motionärer blir bättre med 80/20

En studie på motionärer visade att 80/20-mönstret gav 30 procent bättre resultat än 65/35-mönster. En annan studie att motionslöpare som sprang 55 km per vecka förbättrade sin tid på 10 kilometer dubbelt så mycket om de tränade 80/20 jämfört med 50/50.

Påståendet att motionslöpare inte kan träna som elitlöpare bygger på föreställningen ​​att löpvolymen är avgörande för hur du fördelar intensiteten i din träning. Forskningen visar dock att är det fördelningen som bör styra när det finns en löpvolym att fördela.

Du kanske springer 50 km eller 150 km per vecka. Du gör det av vana och du har ingen tränare som ger återkoppling eller vägledning. Testa i så fall att styra till en fördelning på 80/20. Fokusera mer på det än på volym. Det lugna ska vara tillräckligt lugnt. Då kan du köra de hårda passen – som pressar dina gränser – hårdare, men inte så hårt att du går över gränsen. Spara det hårdaste till tävling. Det är ett mindset som ger resultat.

Se också:

Om polariserad träning
Hur tränar Marit Björgen?
Det finns även ett kapitel om polarisering i Prestationskoden.

Mer om löpning och hjärnan i Prestationskoden som finns att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Den utkommer den 3 december 2019.

Allt du gör – springer, tänker, pratar, andas och messar – kräver energi i form av ATP. ATP är kroppens gemensamma energivaluta. Kroppen fraktar mat och syre till mitokondrierna som i sin tur pumpar ut enorma mängder ATP. Din kropp omsätter 50 gram ATP var 20:e sekund, vilket motsvarar runt 200 kilo under en dag.

Mitokondrier var bakterier

För några miljarder år sedan var mitokondrierna bakterier som simmade omkring i en nån slags ursoppa tills de en dag började samarbeta med celler, det vill säga ge energi i utbyte mot skydd och näring.

Mitokondrierna delar sig fortfarande som bakterier och de har ett eget DNA (mtDNA) som endast ärvs från modern. Söner ärver mitokondrierna från sina mödrar men skickar det inte vidare till nästa generation.

Cellens kraftverk

På samma sätt som bensinbilar måste ha bensin, måste cellerna ha ATP för att fungera. De fungerar som cellens kraftverk och skapar ATP av den mat du äter – fett, kolhydrater, proteiner – och det syre du andas in. Allt arbete i kroppen drivs av ATP.

Det krävs även ATP för att pumpa tillbaka kalcium i musklerna så att de kan slappna av, så om produktionen av ATP av någon anledning upphör fryser du fast i det läge som musklerna hade när ATP tog slut. Det kallas för likstelhet eller rigor mortis.

Ju fler mitokondrier du har, desto mer fett och glukos kan du omvandla till energi. Det gör att du orkar mer både fysiskt och mentalt. Det är ATP som driver de proteiner som får musklerna att arbeta och det är ATP som pumpar signaler mellan nervceller och till resten av kroppen.

Brunt fett

Det finns även mitokondrier (brunt fett) som bränner vitt fett utan att skapa ATP. De skapar alltså ren spillvärme och hjälper dig att anpassa kroppen till vinterkylan. Dessa mitokondrier håller dig varm som en inre brasa på vintern förutsatt att du fryser ibland så att produktionen av dessa mitokondrier kommer igång. Det finns forskning som kopplar brunt fett till bättre hälsa.

Mitokondrierna gömmer kanske också nyckeln till åldrande och till sjukdomar kopplade till åldrande. Kort sagt: De är livsviktiga.

Hur skapar du fler mitokondrier?

Man vet att processen som ökar antalet mitokondrier startar redan en timme efter att du har sprungit. Det är en anpassning som ökar uthålligheten och fettförbränningen. Även hjärnan påverkas av löpning. I en studie på möss såg man att de som sprungit bildade fler mitokondrier i alla vävnader, inklusive hjärnan, än möss som bara satt och gjorde ingenting.

Genom att springa en halvtimme några gånger i veckan fylls således hjärna och muskler med nya, friska mitokondrier. Forskarna tror att det gör dig mer motståndskraftig mot fysisk och psykisk utmattning.

100 dagar mörker

Nu väntar 100 mörka dagar. Ljus är viktigt och en löptur eller promenad på lunchen är värdefull. En kvart är bättre än ingenting. När hjärtat pumpar kan du tänka på alla mitokondrier som förökar sig i kroppen. De lyser upp dig inifrån. Det är mörkt ute, men i ditt inre brinner triljoner mitokondrier.

I går sprang jag norska intervaller. Kanske tänkte jag på en studie som visade att norska intervaller ökar antalet mitokondrier (och även antalet ribosomer – cellens fabriker). Det kanske är därför jag ser så ljust på framtiden idag:)

Mer om löpning och hjärnan i Prestationskoden som finns att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Den utkommer den 3 december 2019.

Tänk tillbaka på ditt senaste lopp. Hur pratade du med dig själv? Sa du ”jag måste springa en timme till”, eller sa du ”du måste springa en timme till”? I båda fallen handlar det om positivt självprat, vilket man tidigare kopplat till bättre prestation. Men det finns en grammatisk skillnad i de båda satserna. Spelar det någon roll?

Grammatiska effekter

I en ny studie testade forskare huruvida självprat i första och andra person gav olika utfall. De testade alltså om det var skillnad på att säga: ”Jag kan göra det!” och ”Du kan göra det!”

Tidigare forskning har visat att personer som talar om sig själva i andra person presterar bättre när de ska prata inför publik. Det tycks som tilltalet ”du” minskar stressen genom att duandet ökar distansen till det du gör. Det gör att du upplever eventuella misslyckanden som mindre personliga.

För att testa grammatikens effekt på uthållighet bad forskarna 16 personer att göra en serie cykeltest på 10 kilometer. Först gjorde personerna ett test på 10 kilometer. Efter varje kilometer ropade de högt vad de sa till sig själva eller tänkte just då. Därmed hade forskarna tillgång till en uppsättning självprat som var relevanta för var och en av personerna. Detta självprat ändrades medan de cyklade. Den första kilometern kanske de sa ”Jag kan göra det”, den sista ”Snart är det över”.

Därefter gav forskarna instruktioner om hur de skulle formulera om sina tankar så att de blev mer positiva. Om de till exempel sa ”Det här är jobbigt” fick de lära sig att säga ”Jag kan göra det” eller “Du kan göra det.” Därefter gjorde personerna ytterligare två 10-kilometerstest med sitt uppdaterade positiva självprat. Skillnaden var att de i det ena testet pratade med sig själva i första person och i det andra pratade de med sig själva i andra person. Hur de pratade skedde i slumpmässig ordning.

Du är snabbare än jag

Det visade sig att när de sa ”du” till sig själva var de i genomsnitt 2,2 procent snabbare än om de sa ”jag”. (17,24 jämfört med 17,48). De uppskattade även sin ansträngning som lika hög i båda försöken. Det var lika jobbigt, men det gick snabbare om de sa du till sig själva.

Den fanns individuella variationer, men en klar majoritet – 13 av de 16 försökspersonerna – blev bättre när de sa ”du” till sig själva. Forskarna gissar att personer med mer narcissistiska tendenser säger ”jag” oftare, vilket kan göra dem mer eller mindre okänsliga för effekten.

Förslag till en du-reform

Att säga ”du” till dig själv skapar självdistans. Du ser på dig själv ur ett drönarperspektiv. ”Hördudu du, du kan göra det”, säger du till personen som springer. Om du säger ”jag kan göra det” kan det slå över i motsatsen ”jag kan inte göra det”. Det ökar trycket, vilket ökar tröttheten. Om du däremot säger ”du klarar det” är det lättare att stå emot motsatsen som är ”du klarar det inte”. Du kan ge svar på tal: ”Nej, du är inte sämst. Du klarar det! Kom igen!” Det är en form av hjärnuthållighetsträning.

Nu väntar vi på en studie om hur det fungerar att prata som Zlatan, det vill säga att prata om sig själv i tredje person.

Mer om löpning och hjärnan i Prestationskoden som finns att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Den utkommer den 3 december 2019.