En dag för några veckor sedan var det ovanligt många saker som jag var tvungen att ta itu med, både privat och på jobbet. Det var en mix av intressanta utmaningar och tråkiga ”måsten”. Det jag måste göra var bråttom, det som var intressant var inte lika bråttom.
Det som är bråttom är sällan värdefullt och det som är värdefullt är sällan bråttom. Trots det är det lätt att fastna i det som är bråttom. Dina tankar studsar allt snabbare mellan framtiden och alla måsten. Det finns inte tid att göra det som är värdefullt för det är inte lika bråttom, men du vet att du måste göra det.
Istället för en snabblunch vid datorn och göra det som var bråttom tog jag ett steg tillbaka. Jag sprang en runda i skogen. Ingen klocka. Mobilen i bakfickan. Jag sprang lugnt men blev ändå ganska andfådd. Förmodligen bakgrundsstress. Efter några kilometer kändes det lättare.
Jag jagade ingen tid för jag ville att löpningen skulle ta den tid jag behövde.
Jag stannade till vid en sjö. Jag tittade och lyssnade på vågorna som taktfast slog mot stranden. Efter en stund andades jag i samma takt. Jag var inte längre andfådd. För varje andetag var det som om jag fick ett fastare grepp över mina tankar.
Stanna upp och ta ett löpsteg tillbaka
En löptur och en stund vid sjön var precis vad jag behövde. Jag behövde sakta ner och komma i takt med nuet. Att vara i det som är förändrade den dagen. Jag tog tag i det som var viktigt och värdefullt. Jag insåg att det som var bråttom inte ens var bråttom. Det är så lätt att hitta på anledningar till att inte göra det som värdefullt, för det som är värdefullt och viktigt är också jobbigt. Det är så lätt att uppfinna bråttom och måsten för att slippa ta ansvar för sitt eget liv.
När du springer är det fötterna som tvingar ut dig i ljuset och nuet. Du är där du är, inte i framtida måsten eller förflutna misstag.
Ta ett löpsteg tillbaka ibland. Spring tills du hittar en bra plats för nuet. Det fungerar nästan alltid.
Johan , En bra reflektion. Brukar fråga mig själv och andra ”Vad är klockan? Den är nu. Har fått en lite annan syn på träningen efter att drabbats av Covid 19 och med efterföljande Post covid problem med Hjärtproblemssymptom under ett par månader nu, Har helt stoppat träningen under utredningsperioden för att sedan sakta tagit upp först fysisk aktivitet och nu börjat lugnt jogga springa och styrketränat. Inser nu att jag är så tacksam över att kunna röra på mig över huvud taget är en gudagåva och stannar ofta upp under passen för att titta på naturen vi ärvt för att njuta av vår stund på jorden.
Skulle gärna dela med mig av dessa erfarenheter till andra dels som drabbad och dels som PT då det givit mig insikt hur det är att gå från inaktiv till att börja träna. Vikten av att ta det lugnt och stegvis har också blivit tydlig här har MAF pulsen varit ett bra verktyg för att inte gå över gränsen.
Hej Johnny, tråkigt att du drabbats så hårt av covid. Klokt att du gjort det till en lärdom och något du kan använda dig av för att hjälpa andra. Att vara tacksam för det man har är viktigt – ngt man inser när man drabbas av något som kan ta det man har. Tack för återkoppling:)
Ultralöpare som springer tvärs över den amerikanska kontinenten har knappast problem med sin motivation. Ju längre de sprungit, desto starkare blir motivationen att komma över till den andra sidan. Men vad avgör då vem som klarar det när alla drivs av ungefär samma motivation?
En studie som publicerades för 2 år sedan visade att det är den upplevda ansträngningen som avgör och den upplevelsen hänger ihop med hur mycket mat som kan omvandlas till energi i form av ATP. Det är ATP som driver musklerna. Utan ATP står kropp och tankar stilla.
Kroppar är ett resultat av en evolutionär bytes- och organhandel. Tyrannosaurus Rex utvecklade kraftiga bakben för att springa ikapp byten och ett enormt huvud för att få plats med tänder att slita sönder bytet med. Priset för det var taniga framben. Människan utvecklade också ett stort huvud för att få plats med en stor, energikrävande hjärna. Priset för det var små tänder, en mindre lever och en ännu mindre mage. Vi kan inte äta hur mycket som helst.
Kroppar är ett resultat av en evolutionär byteshandel. Stort huvud mot små armar.
Extrema idrottare
Men hur klarar då människor av extrema prestationer? Prestationer kräver mycket näring. För att ta reda på det testade evolutionsantropologen Herman Pontzer några löpare som skulle springa tvärs över USA. Pontzer bytte ut en del av väte- och syreatomerna i löparnas dricksvatten mot isotoper. Därmed kunde han mäta exakt hur mycket koldioxid löparna producerade – ett indirekt mått på kaloriförbrukningen. Atomer är pålitligare än frågeformulär.
Efter insamling under loppet och analys efter loppet, jämfördes resultatet med data från triathlon, ultralopp, Tour de France och arktiska expeditioner. Resultatet blev en kurva där energiförbrukningen, oavsett typ av extrem aktivitet, planade ut efter ungefär 20 dagar till cirka 2,5 gånger vilometabolismen. Mer än så kan inte kroppen absorbera. Därmed finns ett biologiskt tak för mänsklig prestanda. För att ta sig vidare måste löparna använda sina fettreserver.
Se förklaring av grafer i studie. Samtliga extrema prestationer från arktiska expeditioner till graviditet ligger längs samma linje. Kurvan (fig B) planar ut kring 2,5 gånger vilometabolism.
Eftersom löparna bibehöll sin vikt under loppet minskade kroppen energin till annat, som exempelvis immunförsvaret. Hjärnan och benmusklerna fick den energi de behövde, medan resten av kroppen gick på sparlåga.
Graviditet och löpning
Forskarna upptäckte också att en mänsklig graviditet ligger längs samma kurva som extrema idrottsprestationer. En nio månader lång graviditet styrs av samma metaboliska begränsningar. Pontzer kastar fram en spekulativ hypotes om att evolutionen utvecklade uthålliga människor som orkade skaffa fler och större barn. I så fall finns det en evolutionär koppling mellan ultralöpning och graviditet. Det är en djärv gissning som visar att det finns hur mycket som helst att forska vidare på.
Vad har jag lärt mig av alla timmar längs stigar och grusvägar egentligen? Ja, ganska mycket. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv. Jag är en annan person nu än den jag var innan mitt första ultralopp.
Jag började springa för att klara ett ultralopp. Jag höll det hemligt i flera år. Det var tillräckligt galet att jag plötsligt börjat springa. Att nämna ultralopp för 15 år sedan placerade dig i samma mentala kategori som Forrest Gump.
Ultralöpningen har framför allt påverkat min uthållighet och min tro på min egen förmåga. Under ett ultralopp måste du acceptera och hantera fysiska utmaningar som smärta, kramp och illamående. Ju längre du springer, desto större del av dina tankar upptas av dessa krämpor. Det ökar den mentala utmaningen. Det är detta mentala motstånd du måste övervinna för att komma i mål. Det fysiska glider stegvis över i det mentala. Du orkar alltid en meter till, men som ultralöpare måste du i varje ögonblick bestämma dig för att klara 40 eller 50 kilometer till. Jag tror det är denna mentala, uthålliga seghet som skiljer ultralöpare från andra.
Det gör ont och du vet att det kommer att göra ont men du springer för du vet att du måste springa för att göra det du tränat för. Det finns bara två val: att springa eller stanna. Du kämpar hela tiden mot impulsen att stanna. Ultraloppet kokar ner till en värdering: är det värt det?
Ingen hör ditt gnäll
I en studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. De fick svara på en rad frågor. Det visade sig att ultralöpare var mer motståndskraftiga och bättre på att omformulera negativa händelser till något positivt. Forskarna gissade att skillnaden beror på att ultralöpare lär sig att upprätthålla en hög motivation och att se fördelar med det som verkar vara nackdelar. De som inte gör det klarar knappast ett ultralopp. Att springa långt är inget för gnällspikar. Ingen hör dig gnälla i skogen.
Ingen hör dig gnälla i skogen. Ultralöpare biter ihop och tar ett steg i taget. Foto: jplenio / Pixabay
Det går alltid att se händelser ur andra perspektiv. Som ultralöpare lär du dig att fokusera på det som leder dig vidare på vägen och som du kan lära dig något av.
Uthållighetsväxeln
Den som fäller avgörandet är det du gör efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det är den avgörande uthållighetsväxeln. Impulsen att stanna slår igenom om du inte är på din vakt. Det kräver uthållighet i form av koncentrerat tålamod.
Du lär dig hur du justerar din löpning för att ta dig vidare. Det är en lärdom du tar med dig i livet, men du måste först tro på din förmåga att klara det. Du börjar inte springa ett ultralopp utan att känna dig redo. Du vet att du måste använda den extra uthållighetsväxeln. Det är ett viktigt mentalt mindset. Du springer för du tror att du klarar det och det självförtroendet byggs upp av träning. Det är därför du fortsätter trots motgångar. Du håller kursen för du vet vägen, medan andra – som inte utvecklat detta mindset – drabbas av panik vid motgångar och söker kortsiktiga genvägar.
Du måste inte springa ultralopp, men du kan lära dig mycket av det mindset som får ultralöpare att springa i flera timmar. Det är egentligen inte sträckan som är avgörande, utan förmågan att lägga in en extra uthållighetsväxeln efter att du gjort det du trodde du skulle göra. Det har du nytta av resten av livet, för livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 2
Niklas
Vore intressant veta mer … strategi och såna saker … särskilt hur man sätter sin fart. Är det bara mala samma tempo hela tiden? Även energi-intag…. och det ofrånkomliga skavet på olika kroppsdelar … ibland blir det ju mycket misär på långa lopp. Kan tycka att den mentala delen nästan är viktigare än den rent fysiska förmågan.
En ny studie visar att en dryck med rosa färg kan hjälpa dig att springa snabbare och längre jämfört med en färglös dryck. Hjärnan uppfattar färger och drar sina egna slutsatser om dem och det påverkar dig vare sig du vill eller inte.
För några år sedan visade en studie att idrottare presterade bättre om de sköljde munnen med en kolhydratdryck. Eftersom de spottade ut drycken fick musklerna aldrig något socker, så det räckte tydligen med att hjärnan trodde att socker var på väg för att genast öka prestationen.
Färgen rosa är förknippad med sötma och ökar hjärnans förväntningarna på socker. Foto: Johnny Brown / Unsplash
Det är något du säkert känner igen. När du sprungit länge och får dricka något sött i en kontroll känner du dig genast piggare, trots att det tar lång tid innan cellerna får energin. Hjärnan har utvecklats för att hela tiden ligga steget före och gissa vad som händer. Om receptorer i munnen känner av att det finns socker, kommer hjärnan därför att reagera som om det finns socker i kroppen.
Rosa dryck förbättrar prestationen
I den nya studien, publicerad i tidskriften Frontiers in Nutrition, går forskarna ett steg längre och undersöker om dryckens färg påverkar prestationen. För att testa den hypotesen fick personer springa på ett löpband i 30 minuter i en självvald hastighet. Medan de sprang fick de en rosa eller en färglös dryck som de sköljde runt i munnen och spottade ut. Båda dryckerna var artificiellt sötade. Det enda som skilde var färgen.
Forskarna valde rosa eftersom den färgen är förknippad med sötma och därför ökar hjärnans förväntningarna på socker.
Det visade sig att deltagarna sprang i snitt 212 meter längre och 4,4 procent fortare med rosa dryck. De tyckte också att de var roligare att springa.
Psykobiologisk modell
När den upplevda ansträngningen förbättrades deras prestation, vilket stämmer med den psykobiologiska modellen (se bild nedan).
Den upplevda ansträngningen minskade vid samma hastighet vilket flyttar kurvan till höger. Kanske fick den rosa färgen också motivationen att öka, vilket i så fall också ökade prestationen genom höjningen av motivationstaket.
Om du vill maximera effekten på nästa tävling tillsätter du alltså ett rosa färgämne i vattnet. Se till att flaskan är genomskinlig. En märklig sak med placebo är att det fungerar även när du vet att det är placebo.
Löpning är enkelt, men det som är enkelt är också komplext. Det finns alltid flera aspekter och perspektiv. Löpning är inte separerat från livet. För mig som löpare är det en viktig del av livet.
8 tankar om löpning och livet:
1. Börja med det absolut enklaste. Ut och spring med de kläder som passar bäst av det du har. Du måste inte ha någon speciell utrustning eller klädsel för att springa.
2. Tänk om du inte kunde springa. Fundera på det. Lär dig att uppskatta det du har, som två fungerande ben och tillgång till fri natur.
3. Börja inte med att sätta upp mål. Börja istället med det du vet att du klarar idag. Upprepa det nästa dag och nästa. Genom att ta ett steg i taget kommer du fram till dig själv.
4. När du tvekar ifall du ska springa, kom i håg att du aldrig ångrat en löptur.
Det är aldrig för sent
5. Det är aldrig för sent att börja springa. Om du börjar springa idag börjar du i rätt tid.
6. Om du springer är du en löpare. Det finns ingen tid som du måste klara av. Det finns inget test. Det krävs inget medlemskap. Löpning är en gemenskap. Vi springer av olika anledningar och på olika sätt, men alla som springer är löpare. Du är godkänd som du är.
7. Ju mer du springer, desto bättre blir du på att springa. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka av universum.
8. Den svåra är att ta sig till starten. Det kan ta flera år. Resten är ganska enkelt. Det är bara att göra det du tränat på – att springa.
Människan är väldigt lik en Tyrannosaurus Rex: vi står upp på två ben, vi är landlevande jägare, vi är jordens dominerande predator och vi har löjliga biceps.
De flesta har fått bilden av Tyrannosaurus Rex formad av filmen Jurassic park. I en klassisk scen springer en Tyrannosaurus Rex ikapp en jeep. En ny studie visar dock att de inte skulle klara det. De var – precis som människor – långsamma men uthålliga. De jagade genom att springa sakta och länge tills bytet gav upp. Men det gör sig inte riktigt lika bra på film att jaga en jeep tills den får slut på bensin. Homo sapiens som tittar på film är vare sig långsamma eller uthålliga.
Skaparna bakom Jurassic park utgick från de fakta som fanns på 1990-talet. Sedan dess har man hittat fler fossil. Kunskapen har ökat. Nu tror man att Tyrannosaurus Rex nådde en topphastighet på högst 19 km/h. Eftersom de alltid hade ett ben i marken var de dessutom inte löpare utan gångare. Förmodligen följde de efter sina byten i ett lugnt tempo runt 5 km/h. Det motsvarar normal mänsklig gånghastighet. Inte snabbt, men det kanske gör dem ännu mer skrämmande.
Ett stort huvud kan användas på olika sätt
Människor saknar vassa tänder och klor. Vi är svaga och långsamma, men vi är uthålliga. Vi har långa seniga, fjädrande ben och vi kan svettas. Vi springer ikapp alla djur en varm dag. Att springa mitt på dagen var människans nisch innan vi började odla växter och djur.
På samma sätt utvecklade Tyrannosaurus Rex långa, kraftiga bakben för att komma ikapp sitt byte. De utvecklade också ett enormt huvud, men inte som människan för att få plats med fler nervceller, utan för att få plats med stora vassa tänder som kunde skära andra dinosaurer till passande portionsstorlekar.
Långa ben
För de flesta djur innebär långa ben högre hastighet, men för Tyrannosaurus Rex begränsades hastigheten av vikten. Det betyder att Tyrannosaurus Rex långa ben måste ha utvecklats av någon annan anledning än hastighet. Forskarna tror att anledningen var uthållighet. Långa ben gav längre kliv, vilket sparade energi och därmed ökade chansen att överleva.
Det fungerade bra tills en asteroid slog ner i nuvarande Mexiko för 65 miljoner år sedan och ändrade på historien. Det var slutet för dinosaurerna – och tur var väl det annars hade jag kanske blivit någons lunch på dagens lunchrunda.
Inga dinosaurer så långt ögat kan se. Foto: @jhnrnstrm
Antal kommentarer: 2
Johnny Björkman
Johan , En bra reflektion. Brukar fråga mig själv och andra ”Vad är klockan? Den är nu. Har fått en lite annan syn på träningen efter att drabbats av Covid 19 och med efterföljande Post covid problem med Hjärtproblemssymptom under ett par månader nu, Har helt stoppat träningen under utredningsperioden för att sedan sakta tagit upp först fysisk aktivitet och nu börjat lugnt jogga springa och styrketränat. Inser nu att jag är så tacksam över att kunna röra på mig över huvud taget är en gudagåva och stannar ofta upp under passen för att titta på naturen vi ärvt för att njuta av vår stund på jorden.
Skulle gärna dela med mig av dessa erfarenheter till andra dels som drabbad och dels som PT då det givit mig insikt hur det är att gå från inaktiv till att börja träna. Vikten av att ta det lugnt och stegvis har också blivit tydlig här har MAF pulsen varit ett bra verktyg för att inte gå över gränsen.
Johnny Björkman
Johan Renström
Hej Johnny, tråkigt att du drabbats så hårt av covid. Klokt att du gjort det till en lärdom och något du kan använda dig av för att hjälpa andra. Att vara tacksam för det man har är viktigt – ngt man inser när man drabbas av något som kan ta det man har. Tack för återkoppling:)