Vilja och uthållighet ur ett hjärnperspektiv

Vilja och uthållighet ur ett hjärnperspektiv


Det viktigaste receptet för framgång sägs vara vilja och uthållighet. Stämmer det? För att ta reda på svaret måste vi titta på vad som händer i hjärnan.

I en studie fick 6 000 studenter först i uppgift att skriva en uppsats, nästa uppgift var att bedöma kvaliteten på klasskamraternas uppsatser. Därefter erbjöds studenterna att skriva ännu en uppsats. Det visade sig att studenter som granskat bra uppsatser presterade sämre än studenter som granskat dåliga uppsatser. 43 procent av studenterna som bedömt dåliga uppsatser ville dessutom skriva igen, medan endast 27 procent av de studenter som bedömt bra uppsatser var sugna på ett nytt försök.

Det handlar om tro

Det tycks alltså som att vi har en tendens att bedöma vår förmåga i relation till andra, vilket påverkar självförtroendet och vår uthållighet. Det drabbar både bra och dåliga studenter och det fortsätter in i arbetslivet. I stället för att lära sig av de bästa, känner sig många hotade av de som lyckas och tappar sin motivation.

vilja och uthållighet
Foto: dylan nolte on Unsplash

En minoritet blir dock sporrade av de som lyckas. Jag vill bli lika bra eller bättre, tänker de. När sydkoreanska golfspelare i början på 2000-talet och svenska tennispelare på 1980-talet plötsligt dominerade sin sport, pratade man om under. Men det handlar inte om något mystiskt under, utan om unga människor – med en tro på sig själva – som blir sporrade av förebilder på nära håll och tänker att kan hon eller han så kan jag.

Olika mindset

I en studie som utfördes 2015 rekryterade forskare en grupp universitetsstudenter. Några studenter höll med uttalanden som ”Efter en ansträngande mental aktivitet måste du vila för att få tillbaka din mentala energi”. De klassades som elever med ett statiskt mindset. Andra studenter instämde i uttalanden som ”Din mentala uthållighet drivs av sig själv; även efter mental ansträngning kan du fortsätta”. De klassades som elever med dynamiskt mindset. I den första gruppen sågs viljestyrka som en begränsad, statisk resurs, medan de i den dynamiska gruppen trodde att viljestyrka gick att påverka. De båda grupperna speglade två olika tänkesätt (eller mindset): ett statiskt och ett dynamiskt.

De med ett statiskt mindset sköt upp beslut, åt sämre mat, hade sämre kontroll på sin ekonomi och fick lägre betyg i genomsnitt jämfört med de som hade ett dynamiskt mindset. Med andra ord är mindset viktigt. Människor som själva begränsar sin viljestyrka ger upp tidigare. Det var det studenterna gjorde som gav upp försöken att skriva uppsats för att de jämförde sig med duktiga studenter och inte trodde att de kunde prestera lika bra.

Vad händer i hjärnan?

Även om det är bra att kämpa, är det också bra att veta när det är dags att ge upp. Att hålla fast vid hopplösa planer är slöseri med energi. Allt du gör har en alternativkostnad. Ibland är det värdefullt att byta spår istället för att stånga sig blodig.

Du behöver alltså en balans mellan att kämpa och ge upp. Hur ser det ut i hjärnan? När forskare tittade in i hjärnor såg de att trötthet var förknippad med minskad tolerans för fysisk ansträngning. Forskarna såg också en svagare koppling mellan anterior cingulate cortex (ACC) – som är involverat i bedömningen av hur mycket ansträngning en viss belöning är värd – och det motsvarande motoriska området. Sämre kommunikation mellan hjärnans motivations- och planeringskrets kan förklara varför vissa människor ger upp när det krävs ansträngning.

I en intressant studie stimulerade man ACC hos ett antal försökspersoner. Det ledde till att hjärtfrekvensen ökade.  Försökspersonerna berättade att de upplevde det som att stå inför en utmaning som de visste att de skulle klara av. Deras kropp var redo och de kände sig motiverade.  En av försökspersonerna (se video ovan) rapporterade känslan som “It was more of a positive thing like … push harder, push harder, push harder to try and get through this…”.

Psykobiologi och mindset

Enligt den italienska idrottsforskaren Samuele Marcora är ACC avgörande för prestation och uthållighet, därmed ger hjärnstudien stöd för den psykobiologiska modell som Marcora återupptäckt. För prestationskoden är det också viktigt med utmaningar och att skaffa sig ett dynamisk mindset om att förändring är möjligt. Vilja och uthållighet är viktig, men du måste tro att det går.

Det krävs mycket mer forskning innan vi har alla svar, men i grunden handlar viljestyrka om mindset. Ett dynamiskt mindset gör att du lyckas bättre med att uthålligt sträva efter det du tycker är värdefullt. Utmaningen är att skaffa sig ett sådant mindset.



Mer om prestation, mindset och hjärnan kan du läsa om i min nya bok Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.Prestationskoden en bok

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Stor loppguide 2020
  • Allt om halvmarathon, träningsprogram
  • Startklar! Smartaste passen, Snabba skor
  • Mat för resultat
  • Knäont? Så botar du känningarna
  • 6 sorters sportmat för mer ork
  • Forskning: Spring nu – ät sen!
Bli plusmedlem nu
Utförslöpning

Utförslöpning


Många löpare går uppför backar, men alla löpare springer nedför. Det är däremot fler som tränar på att springa uppför än nedför. Men du behöver träna på utförslöpning också. Även på korta lopp är det bra att vara snabb utför.

I en studie såg man att de flesta springer för fort uppför och för sakta nedför. När du befinner dig på backkrönet är du så trött att du inte riktigt orkar springa fort. För en majoritet av löparna i studien tog det en minut innan de återhämtat sig tillräckligt för att få upp farten i normalt tempo.

Alla springer utför

En annan studie från 2016 visade att det är energimässigt fördelaktigare att gå uppför backar brantare än 15,8 grader. Ju längre lopp, desto lägre gradantal.

utförslöpning
Mer ekonomiskt att gå när lutningen passerar 15,8 grader. Bild från studie.

Utför är det dock ingen som väljer gå eller springa – alla springer och alla springer mer eller mindre bra. Du tar längre steg utför, men om du aldrig tränat nervsystemet med snabba benlyft kommer du att bibehålla din stegfrekvens. Om du tar, säg 140 steg/minut och 2 meter per steg, springer du nedför berget med en hastighet på 16,8 km/h. Om du ökar stegfrekvensen till 200 steg/minut och kortar ner steget till 1,5 meter, ökar hastigheten till 18 km/h. Ju snabbare du lyfter fötterna, desto mer måste nervsystemet arbeta.

Du ska alltså ta korta, snabba steg. Se dig själv som en forsande bäck som kastar sig utför berget. Du vill vara smidig och formbar som vatten, inte studsa som en kantig, stor sten som någon knuffat nedför berget.

utförslöpning
Jade87 från Pixabay

I början springer du med blicken fastlåst några steg framför fötterna, men med tiden ser du allt längre bort. Gör det till en träningssak. Först ser du några steg fram, sedan skruvar du sakta upp antalet steg fram som blicken fäster vid. Till slut kan du räkna ut hur stigen utvecklas framför dig. När du har koll på vägen behöver du inte sakta ner lika ofta. Med tiden tar hjärnan över kontrollen och du springer omedvetet nedför berget, ungefär som då du kör bil en bekant sträcka.

Utnyttja gravitationen

Låt gravitationen dra dig nedför. Den lägesenergi du betalade till berget på vägen upp får du tillbaka som rörelseenergi på vägen ner. Utnyttja den energin. Du faller genom gravitationsfältet. Bromsa så lite som möjligt. Försök att hålla fötterna under tyngdpunkten. Om fötterna befinner sig framför kroppen, måste de vänta på att kroppen ska komma ifatt innan de kan skjuta iväg från marken igen. Denna väntan sker i excentriskt läge, vilket sliter på musklerna och kräver mer återhämtning.

utförslöpning

Dessutom kan inte den kraftfulla höftbörjarmuskeln ge kraft till löpningen om du landar för långt fram. Höftbörjarmuskeln behövs för att aktivera de stora musklerna där bak. Försöker du öka farten i ett tillbakalutat läge, är risken stor att fötterna hamnar allt längre framför kroppen och att du måste bromsa hårdare.

Landa mjukt

Många tror de ska härda benen, men ju hårdare du slår i, desto mer återhämtningstid krävs det och skaderisken ökar. Dessutom lär du dig ett felaktig sätt att springa på. Det är inte ändamålsenligt att lagra in felaktiga mönster i nervsystemet. Det är knappast till hjälp i utförslöpning under tävling. Det är bättre att ”härda” benen genom riktig löpning uppför och nedför. Landa så mjukt du kan.

Utförslöpning är utmanande. Du lämnar din komfortzon när du kastar dig ut. Ju mer du utmanar dig och ditt nervsystem och repeterar dessa utmaningar, desto större blir din komfortzon. Träna i olika terrängtyper. Pressa dig till gränsen av din komfortzon. Utförslöpning är mer skicklighet än styrka.

Du använder armarna för balans. Sträck ut dem som fåglar sträcker ut vingarna ner de går ner för landning. Flaxa när det krävs. Var beredd att ramla och se varje fall som ett fall framåt och en viktig lärdom. Det är inte farligt att falla omkull. Utförslöpning är KBT. Du blir bra på att falla om du gör det ibland och det är bättre att lära sig falla i ett löpsteg än att falla när det är för sent.

Du är löpare

Utförslöpning är en färdighet som kräver mycket träning. Du tränar på att springa utför, sedan ser du tillbaka på din träning och gör små ändringar. Sedan springer du utför igen. Till slut är du expert.

Du lutar dig svagt framåt från höfterna. Fötterna faller parallellt med marken och du lyfter dem snabbt som om du springer på brinnande lava. Ibland måste du luta dig tillbaka, ungefär som rallyförare bromsar i kurvorna. Men du använder hälbromsarna så lite som möjligt. Kraftens centrum är musklerna i rumpan, höften och bålen. De ger stabilitet. Det är kroppen. Kroppen är vagnen som dina fyra lemmar snurrar runt. Blicken är riktad en bit framåt. Ditt vältränade nervsystem registrerar alla hinder och faror. Du kastar dig utför och landar som en puma.


Mer om löpning och hjärnan kan du läsa om i min nya bok Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.Prestationskoden en bok

Utvald bild: Todd Diemer on Unsplash

Det är ansträngning som ger mening åt livet

Det är ansträngning som ger mening åt livet


Om du alltid väljer det enkla flyter livet lätt, men du blir mer sårbar för förändring och förmodligen också en smula missnöjd. Du är helt enkelt gjord för att kämpa. Du mår bra av att anstränga dig.

I en av sina böcker berättar psykologen Martin Seligman om en bekymrad kollega som hade en ödla som husdjur. Kollegan kunde inte få ödlan att äta någonting. Den tynade sakta bort. Oavsett vilken sorts mat som serverades – frukt, griskött, döda flugor – vägrade ödlan att äta. En dag satt kollegan vid sitt skrivbord med en tidning och en smörgås. När han råkade lägga tidningen över smörgåsen, vaknade ödlan plötsligt till liv. Den smög sig fram och kastade sig över tidningen, strimlade den i bitar och åt upp smörgåsen.

Ödlor och människor

Ödlor har utvecklats för att avvakta, smyga sig fram och anfalla innan de kan äta. De behöver anstränga sig för att bli lyckliga. De svälter hellre ihjäl än de lever ett liv utan jakt. Det finns inga genvägar till lycka, åtminstone inte för ödlor.

ansträngning
ThuyHaBich från Pixabay

Du är inte en ödla, men för att må bra krävs det någon form av ansträngning. Människan har dock en medfödd önskan att undvika ansträngningar. Det beror på att evolutionen kopplat samman ansträngning med ökad energiförbrukning. Att anstränga sig – utan att vara säker på en belöning – är en risk. Hjärnan gör hela tiden beräkningar på risker och belöningar och när den bedömer att risken är större än belöningen blir du väldigt trött och ger upp.

Denna ansträngnings- och riskminimering är ett problem idag när du lever i ett överflöd. Du har det på alla mätbara sätt bättre än dina förfäder men du vill samtidigt inte bli matad som en ödla. Du köper produkter – snöslungor, äppelskalare och robotar – som gör livet mer lättsamt. Allt som kräver arbete ersätts av något enklare. Du sätter upp mål som ska ge dig lycka, men du blir inte lyckligare för likt en målsökande robot har du aldrig lärt dig leva på vägen dit. När du är framme vet du inte vad du ska göra, för du har inte lärt dig uppskatta nuet. I panik snurrar du lyckohjulet ännu en gång.

Arbetsvärdeläran

Du värderar mest av allt det du arbetat hårt för. Du kan brygga ditt eget öl eller odla din egen chili. Det kräver mer ansträngning, vilket ökar lyckan. Processen att brygga ölen är mer värdeskapande än målet att dricka öl.

För länge sedan hängde livet ihop på ett mer logiskt sätt, för evolutionen har knutit ihop Homo sapiens enligt ett bestämt mönster. De aktiviteter som ger lycka – att äta, sex, skratt – hänger samman med meningsfulla aktiviteter, som att hitta och tillaga mat, skaffa barn och se dem växa upp och att odla vänskap. Du kan inte ersätta det med komedier, porr och makaroner.

ansträngning
cocoparisienne från Pixabay

En ansträngande aktivitet som till exempel ett ultralopp ger det dig en djupare mening än om du gör något som är lätt. Att köpa upplevelser som involverar andra eller förändrar din uppfattning om dig själv på något sätt, ger också mer uthållig lycka än prylar. Det känns jobbigt innan och kanske också medan du gör det som är svårare, men det ger dig ett rikare liv.

Att springa skapar mening

Eftersom människan inte bara är född till löpare utan också är lat, är det lätt att ta den enkla vägen. Men i stort sett alla som tar sig tid att tänka efter säger att det är nya, ansträngande livserfarenheter som är meningsfulla. En ansträngande uppgift kanske minskar lyckan medan du jobbar med den, men när du ser tillbaka på livet är lyckan kopplad till hur krävande uppgiften var. Ett liv som bara rullar på som Netflix är inte särskilt meningsfullt. I en studie från 2009 såg man att deprimerade personer ogärna ansträngde sig för belöningar.

En slutsats av allt detta är att du bör söka aktiviteter och upplevelser som kräver ansträngning – särskilt om de känns meningsfulla eller leder till samarbete med andra människor – för att lära dig leva i nuet. Nuet är allt som finns.


Beställ min nya bok PrestationskodenAdlibris eller Bokus.

Utvald bild: asoggetti on Unsplash

Förnya din hjärna med löpning

Förnya din hjärna med löpning


Löpning förbättrar fokusförmåga, hälsa och humör. Löpning lindrar depression och tycks även minska risken för demens och cancer.

Om löpning var ett piller skulle alla ta det, men löpning är krävande. Du måste anstränga dig. Löpning är ett beskt piller med ljuvlig eftersmak.

Hjärnpiller

När du springer skapas hjärnpiller som letar sig in hjärnan. Det är proteiner med namn som BDNF och VEGF. När du springer förnyar och uppdaterar BDNF din hjärna. Du får fler hjärnceller och fler kopplingar mellan dem, vilket gör det lättare att lära och minnas.

Det andra pillret – VEGF – förbättrar din hjärnas blod- och syretillförsel. Ju fler blodkärl, desto fler vägar som letar sig in i hjärnans skrymslen och vrår. Blodvägarna används för att tillföra näring och för att föra bort avfall. Ju mer näring, desto bättre fungerar du. Ju bättre avfallshantering, desto mindre risk att det samlas skräp, kaos och demens.

Berg av utmaningar

När du springer långt utmanar du dina fysiska och mentala gränser. I början är det fysiskt jobbigt, sedan tillkommer det mentala arbetet. Den fysiska och mentala utmaningen växer som ett berg framför dig. Det gör dig både fysiskt och mentalt starkare. Du anpassar dig. Nästa gång orkar du springa längre uppför berget av utmaningar.

bdnf
Foto Sam Mgrdichian från Unsplash

Du blir starkare, men också smartare. Löpningens hjärnpiller påverkar dig och du blir bättre på att ta in ny information. Du lär dig. Hjärnans kemiska soppa – med ingredienser som dopamin, serotonin och noradrenalin – balanseras. Din nyvunna hjärnbalans ökar din motivation och din känsla av välmående. Dina tankar blir mer positiva. Din oro avtar.

BDNF är en vägvisare

Ingen vet exakt vad som krävs för att leva ett långt och friskt liv för vi har inte all kunskap. Människan är komplex. Men vi har tillräcklig kunskap för att peka ut en riktning. Kunskapen är din kompass.

De senaste åren har kunskapen ökat enormt och det finns små bitar av säker kunskap. Vi vet att proteiner som BDNF påverkar hjärnan. Allt som händer i kroppen utförs av proteiner. BDNF bygger nya hjärnceller och synapser. Det är lärandets protein. Det är en stabil vägvisare. Alla blir bättre av att lära sig. Framtiden är oviss och kunskap ger dig fler möjligheter. Våra kroppar står inför helt nya utmaningar och kunskap om hur du fungerar blir allt värdefullare. Kunskap är egenmakt.

bdnf

Även om du under flera år slarvat med sömn, mat och motion kan du öka mängden BDNF i hjärnan. BDNF kommer alltid tillbaka. Det finns flera sätt att göra det på, men löpning är det bästa sättet. Om du sväljer det beska pillret och springer idag, kommer du att vara lite bättre imorgon. Efter 2-3 månader kommer du att märka det. Sedan märker andra det.


Nu (tisdag 3/12) finns min bok Prestationskoden ute för försäljning. Den är en vägvisare. (edit: försening till 9-10 dec pga tryckfel)

Prestationskoden: Hårt x Lugnt x Vila x Djup. 

Hårt: arbete i utmaningszonen. Du tvingar din kropp och hjärna att anpassa sig till något du inte gjort tidigare. Det kräver ett mindset att du tror att du kan. Det hårda ger stunder av flow. Om du bara kör hårt blir du utbränd och övertränad. 

Lugnt: arbete i komfortzonen. Du repeterar och tar in delar av tidigare utmaningar. Om du bara kör lugnt kommer du inte längre. 

Vila: återhämtning och sömn. Återhämtning gör dig starkare. Om du aldrig vilar orkar du inget. Prestationen går mot noll när en faktor i koden är noll. 

Djup: När du jobbar hårt och medvetet bygger du mentala modeller av din process. Det ger dig fler perspektiv. Ju bredare du är, desto lättare att hitta var du ska borra djupare.

Utvald bild: Pete Linforth från Pixabay

Inte för sent efter 50

Inte för sent efter 50


Om du börjar träna regelbundet i 50-årsåldern kan du bli lika snabb och vältränad på 10 år som jämngamla, erfarna löpare, enligt en ny studie. Allt hänger på din motivation och hur mycket du faktiskt tränar.

Maratonmunken Yusuo Sakai började springa efter en drygt 20 år lång livskris. Han gick i mål efter ett sju år långt lopp när han var 60 år. För honom var den första halvleken av livet en prövning, den andra halvan en lek. Han ler på alla bilder.

Cliff Young deltog i sitt första lopp som 61-åring. Han utklassade hela världseliten i ett lopp som sträckte sig över 875 km. Han sprang för att ge andra ett bättre liv. Det gav honom motivation.

Det är inte för sent när du nått halvtid i livet. Medelåldern är en signal om att det är dags att ta tag i resten av livet. Om du bestämmer dig för att bli löpare, då blir den andra halvan troligtvis både bättre och längre än den var på väg att bli.

Stor skillnad mellan äldre löpare och äldre icke-löpare

Tidigare forskning visar att idrottare åldras bättre än icke-idrottare. De tenderar att ha mer muskelmassa, starkare hjärtan och mycket mindre kroppsfett än icke-idrottare i samma ålder.

äldre löpare
De vältränade 40- och 70-åringarna har muskulösa ben med lite fett. Lårbenen är tjocka och starka med en form som en vattendroppe, vilket gör dem motståndskraftiga. De klarar vridningar och stress. Den stillasittande 74-åriga mannen har runda lårben – de knäcks som kycklingben. Källa.

Äldre idrottare är ”modellen för hälsosamt åldrande”, säger Jamie McPhee, professor i fysiologi vid Manchester Metropolitan University i England, som ledde den nya studien. Tidigare studier av äldre idrottare har tittat på män som tränat i årtionden. Men går det att komma ikapp dem om man börjar sent i livet? Det var det forskarna ville ta reda på.

Forskarna delade in 150 äldre löpare i två grupper, beroende på när de hade börjat träna. En grupp hade börjat springa och tävla redan som tonåringar. Den andra gruppen hade inte börjat träna och tävla förrän de var minst 50. De var 30 år efter den första gruppen. Forskarna samlade också data om 59 inaktiva äldre män och kvinnor för att få en kontrollgrupp.

Motivation är den avgörande faktorn

När forskarna jämförde de tre grupperna med varandra fann de förvånansvärt få skillnader mellan de idrottare som börjat som 20-åringar och de som börjat som 50-åringar. De var lika snabba, oavsett om de hade tränat i 30 år eller färre än 10 år. Båda grupperna hade 12 procent mer muskelmassa i benen än den inaktiva kontrollgruppen och cirka 17 procent mindre kroppsfett.

äldre löpar
Foto RUN 4 FFWPU från Pexels

Löpning förbättrar hälsan, men det är alltså också möjligt att komma ikapp de som startade tidigare. De löpare som började sent tränade 5-6 gånger i veckan. De var motiverade. Det är viktigast av allt. De som börjar träna som 50-åringar har sannolikt mycket hög motivation. Om du vet varför du vill bli löpare har du större chans att bli en bättre löpare.


Mer om löpning och hjärnan i Prestationskoden som släpps om några dagar (3/12).Utvald bild: studiePrestationskoden en bok

Intervaller för löpare

Intervaller för löpare


Du blir snabbt bättre med intervallträning. Intervaller är – precis som långpass – en viktig del i ett genomtänkt träningsprogram. För mycket hård intervallträning kan dock ha en negativ påverkan på motivationen. Kör intervaller, men med förnuft.

Fråga: måste alla springa intervaller? Svar: nej, det beror på vad det är du vill. Om du vill bli bättre är svaret troligtvis ja. Intervaller är variation och utmaningar, två viktiga villkor för utveckling och prestation.

Poängen med intervaller

Du kanske springer ett långpass, ett hårt tempopass på 45 minuter samt några lugna pass i veckan. Om du fortsätter så – och gradvis ökar träningen – kommer du till slut till ett jämviktsläge där din träningsmängd möter dina värderingar. Den resan kommer att göra dig mycket bättre. Det är 80 procent. För att tugga i dig de sista 20 procenten krävs det ett pass som ligger mellan lugn löpning – som du kan springa i timmar – och det hårda som du bara orkar i några minuter. Det är där intervaller kommer in.

intervaller
skeeze från Pixabay

Istället för att springa hårt i 45 minuter delar du upp det i flera korta intervaller. Du springer hårt, sedan vilar du innan du springer hårt igen. Genom att repetera detta mönster kan du samla på dig mer hård löpning under ett pass. Det ger – i förhållande till ett enda hårt tempopass – bättre återhämtning och anpassning.

Intervaller aktiverar fler muskelfibrer

Det finns flera aspekter på intervallträning. En muskulär aspekt är att du engagerar fler motorenheter när du går från att springa lugnt till att springa snabbare. En motorisk enhet är en nervcell i ryggmärgen som rekryterar buntar av muskelfibrer. Under ett ultralopp rekryterar du inte alla dina motorenheter eftersom du springer långsamt. Men när du blir trött, måste du rekrytera fler typer av motorenheter för att inte sakta ner.

motorisk enhet
En motorisk enhet (en nervcell i ryggmärgen) aktiverar flera muskelfibrer.

De motorenheter du rekryterar i början är effektiva, sedan blir de successivt allt mindre ekonomiska. För att effektivisera motorenheterna måste du använda dem under träning. Det kan du göra på två sätt: aningen springer du lugnt och långt tills du behöver dem på grund av trötthet – det är tröttsamt och kräver mycket återhämtning. Eller så kan du springa hårda intervaller, vilket tvingar motorenheterna att dra i de snabba muskelfibrerna. Sedan kan du använda dessa motorenheter för att ta dig i mål.

Hur länge och hur mycket?

Intervaller på 3 – 5 minuter är mest effektiva för att höja den maximala syreupptagningen (VO2max). För uthållighet är det effektivare med intervaller mellan 6 – 10 minuter. Det är så långt att det är svårt att komma upp i VO2max. Som ultralöpare är du aldrig i närheten av VO2max, men du vinner ändå på att springa med en intensitet som leder till VO2max. Det ger anpassning och bättre återhämtning än om du verkligen springer tills du når VO2max. En fördel med långa intervaller är att du snabbt lär dig att inte springa för fort. Det misstaget gör du bara en gång.

För en relativt otränad person är 30 minuter per vecka tillräckligt medan vältränade löpare kan köra upp till 60 minuter per vecka. En lagom dos intervaller är runt 10-20 procent av den totala träningen.

80/20 ger resultat

Det finns ett starkt stöd i vetenskapen att 20 procent löpning runt 90 procent av V̇O2max är optimal för uthållighetsidrottare. Resten av träningen – 80 procent – bör vara lätt till måttlig träning. Det är också ett uthålligt sätt att träna på. Risken för överträning minskar.

För korta intervaller är tiden för vila mellan sprintarna avgörande. Varje sekund forsar ny energi in i muskelcellerna. För längre intervaller är vilotiden inte lika viktig. I en studie såg man att det kan ta upp till 45 minuter att återhämta sig från en enda 6 minuter lång tempolöpning, så det spelar knappast någon roll om du vilar 2 eller 5 minuter mellan intervallerna.

En bra grundregel är att aldrig vila längre än intervallerna du springer. Du kan välja att stå still och vila, men jag tror det är bättre om du springer lugnt. Om du inte orkar springa lugnt mellan intervallerna kör du får hårt. En del faller ihop redan efter sin första intervall. Efter den sista intervallen ligger flera ner. Det är inte meningen med intervallträning. Du ska inte bevisa något, du ska bli bättre. Spara den totala utmattningen till tävling.

intervaller
Bara 7 intervaller till …

Djup

En av faktorerna i prestationskoden är djup. För att bli bättre på det du vill bli bättre på krävs återkoppling och reflektion. Test är viktigt. Du kan springa ett hårt pass på 10 kilometer eller mer eller ett kortare tempopass. Dessa test ger viktig återkoppling på din träningsprocess. Använd en träningsdagbok. Granska dig själv och dina anteckningar. Fråga andra efter fler perspektiv. Identifiera mönster. Skruva på dina parametrar.

Några tips på intervaller

Norska intervaller är bäst för att maximera syreupptagningen.
Långa intervaller är bäst för uthållighet.
Backintervaller liknar sprint och är utmärkt för styrka och löpteknik.
30/30-intervaller är mätbara och vetenskapliga.
10/20/30-intervaller är roliga att köra i grupp.
Fartlek är spontant, spännande och utmanande.

…men glöm inte långpassen.

Läs mer om detta i Prestationskoden som boksläpps den 3/12. Det är ganska snart …