Kollagen – vad, varför, hur?

Kollagen – vad, varför, hur?


Hejsan allihopa!

Jag tänkte prata kosttillskott. Japp ni hörde rätt. Det är något som många tar men som också har en del stigman kring sig. Jag är av den åsikten att man i grund och botten ska äta bra mat för att få i sig allt nödvändigt kroppen behöver, men sanningen är att jag också tar kosttillskott utöver det för att komplettera. Vissa av dessa kosttillskott äter jag inte hela året om utan i perioder medan jag äter vissa i princip varje dag. Det kan t.ex. vara järn, Omega 3, D-vitamin osv. En annan anledning till att idrottare sällan pratar om kosttillskott tror jag är det faktum att vi måste se till att vi inte får i oss något som är doping-listat. Detta gör att det blir ett känsligare ämne att prata om eftersom att det är upp till varje enskild idrottare att se till att den har koll på vad en stoppar/får i sig.

Mitt nyaste kosttillskott som jag lagt till i min vardagliga rutin är kollagen. Jag började ta kollagen förra året efter att jag dragit min hälsena. Kollagen är en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av bl.a. senor och eftersom jag ville stärka min hälsena för att den skulle läka ihop så bra som möjligt och bli så stark som möjligt så började jag äta kollagen. Det finns ett flertal olika märken som producerar kollagen och jag har provat en del olika. Sedan ett tag tillbaka använt mig av ett svenskt märke som heter Upgrit. Deras kollagen är av type 1, vilket är den typen av kollagen som hjälper till att stärka senor och leder. Efetrsom jag inte är någon expert på kost och hälsa och inte har gått någon utbildning så vill jag att ni har i bakhuvudet att jag endast kan dela med mig av mina upplevelser och rekommendera vad som har funkat för mig. Om ni har mer specifika frågor angående kollagen så skulle jag verkligen rekommendera att ni spanar in Upgrits hemsida:

https://www.upgrit.se/

eller att ni skickar ett DM på deras instagram:

@upgrit

De svarar gärna på frågor och är super-hjälpsamma! Om ni har fler frågor om min skada och hur jag tänkte och gjorde så kan ni skicka ett DM till mig eller skriva en kommentar här på blogginlägget.

@annasilvander

Kort update

Kort update


Corona va… Efter att jag i Torsdags kväll fått reda på att Sverige blivit bortplockade från ”the excemption list” och att man därmed skulle behöva sitta i karantän om man flög till England från och med Lördag, blev det en snabb ombokning och packning på torsdag kväll för att tidigt Fredag morgon åkta tillbaka till England.

Som jag tidigare nämnt så gick ju England in i Lockdown på Torsdagen så det här blir min första engelska lockdown. Reglerna verkar dock mindre strikta än i våras då de bara var tillåtna att gå ut 1 gång om dagen. Nu får man vara ute mer men inte umgås med andra utanför ens support bubble om det inte är nödvändigt (typ läkare etc). Skolor håller öppna men alla ”icke nödvändiga” affärer och restauranger, caféer och barer måste hålla stängt.

Så nu kommer jag alltså att vara här i England ett tag framöver som det ser ut nu. Man vet ju såklart inte dock, allt ändras så snabbt i dessa tider och det kan vara svårt att hänga med ibland.

Balans

Balans


Hej alla!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Anledningen, jag har haft svårt att få ihop den där berömda balansen i livet. Det blev lite mycket och samtidigt så var blogg-inspirationen låg eftersom jag inte gjorde så mycket spännande saker i livet.

I höstas började jag som jag tidigare skrivit på sista terminen av min kandidat och jag har pluggat heltid på distans (pga Corona). Det har varit slitit att få ihop allt om jag ska vara ärlig. Dels för att det varit på heltid men också för att jag varit i England under tiden. Men samtidigt är jag så tacksam för att jag kunnat göra klart dessa kurser som jag har avklarat och nu kunnat börja på den sista kursen (kandidatuppsatsen). Pga Corona så har detta varit möjligt eftersom all utbildning skett på distans, annars hade jag inte kunnat göra klart kurserna eftersom det krävde en del närvaro.

Under hösten har jag också kunnat träna mer och mer och allt flöt på så himla bra tills att jag fick ett litet bakslag. Jag fick ont i ryggen, liknande ryggskott och det ville inte släppa. Detta gjorde att jag tyvärr var tvungen att ställa in första tävlingen, Terräng-SM, men jag kom ändå hem och var istället funktionär under helgen tillsammans med min mamma och min syster. Det var sjukt bra tävlingar och trots att vädret var allt annat än bra så hade jag riktigt kul!

Andra saker jag hunnit med medan jag varit hemma är: X antal svettiga cykelpass, lite löpning, tandläkaren, träffat Göran (min mentala coach), behandlingar hos Björn Sverre, plockat svamp med familjen och ätit massa svensk mat. Pga Corona så har jag inte träffat mina vänner på samma sätt som jag brukar. Sedan jag kom hem har restriktionerna skärpts i Stockholm och jag ställde därför in allt utöver det som jag måste göra, typ tandläkaren etc. Jag skulle egentligen har åkt tillbaka till England på onsdag men de går in i en ny lockdown på torsdag så jag bestämde mig för att skjuta lite på resan dit tills jag vet huruvida jag kommer ha tillgång till sjukgymnaster och gym osv. Vi får helt enkelt se hur länge jag blir kvar…

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar


Hej alla!

Är det höst ännu? Det känns lite så, men samtidigt är det fortfarande bansäsong vilket i alla fall jag förknippar mycket med sommar. Våren och sommaren flöt för min del ihop i ett och plötsligt var det september.

Jag frågade på min instagram vad ni ville läsa om och jag fick massa tips så tack snälla för det! Det kommer förhoppningsvis komma roliga inlägg framöver.

Nu har jag varit hemma i Manchester i drygt en månad och det har varit så nice att komma tillbaka till rutinerna här. Den miljön vi springer i här är så vacker och även om vädret har varit lite upp och ner så har det varit så härligt att springa på våra vanliga stigar och på våra vanliga platser. Många av de rundorna som jag gjort nu den senaste månaden har jag inte kunnat springa på över ett år eftersom jag innan jag åkte till Boulder, inte hade kommit upp i tillräckligt mycket löpning för att kunna springa dem.

Det engelska regnet och lervällingen som blir till pga av det börjar komma tillbaka och vi hoppar över och mellan pölar på passen och tvättmaskinen går i ett.

Träningen för min del går fortsatt bra. Jag har kunnat stegra mer och mer och haft några veckor över 60 miles totalt vilket känns kul. Det känns som om jag verkligen har kommit till det stadiet där jag inte bara försöker bli vältränad för att kunna göra den träningen så jag kan bli en bättre löpare, utan att jag nu kan utvecklas mer på ett annat sätt. Farten på passen blir sakta snabbare och volymen större. Jag har sprungit i lättviktsskor två gånger vilket, framförallt för mitt huvud, kändes som ett stort steg. Tanken på att springa i spikskor känns fortfarande lite skrämmande men jag vet att jag inte kommer springa med dem förrän jag är redo.

Vi har börjat prata lite om tävlingar. Det känns stort. Läskigt men också väldigt väldigt kul! Vi vet inte exakt när det blir ännu men bara att vi kan snacka om det är fasiken riktigt jäkla stort om jag får säga det själv.

Förutom det har jag börjat plugga för hösten vilket var en stor omställning nu i första veckan. Jag tror de flesta elitidrottare kan känna igen sig i att gilla struktur och rutiner. Så den här första veckan innan jag helt har kommit in i skolan igen har varit väldigt tröttsam och jag har varit helt slut på kvällarna. Trots det känns det kul att skolan har dragit igång igen och jag är taggad på den här hösten.

Vi hörs snart igen!

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)


Min teammate och en av mina bästa vänner heter Ciara Mageean. Ciara och jag har varit teammates sedan 2017 och vi har sprungit många mil ihop. Vi har varit på träningsläger, tävlingar och mästerskap tillsammans och vi har skrattat, gråtit, svettats, bråkat och upplevt så mycket tillsammans och på grund av, eller kanske mer genom allt detta, har vi blivit väldigt nära vänner. Det känns oftast som om vi är mer som systrar än vänner.

Ciara blev för några veckor sedan den första irländska kvinnan att springa 800m under 2 min i hennes första lopp för säsongen. En väldigt stor milstolpe som hon kämpat för länge. Nu i veckan (på fredag) ska hon ge sig på 1000m i Monaco Diamond league.

När jag satt och funderade på vad nästa blogg skulle handla om kom jag på att det kanske kunde vara kul att se vad Ciara packar med sig till Monaco? Eftersom jag inte är tävlings-redo ännu så får jag utnyttja mina teammates för sådana saker helt enkelt. Så här kommer därför en inblick i Ciaras packning nu till på fredag. Jag bad henne berätta 10 saker som hon packat med sig. Eftersom vi pratar engelska med varandra så behöll jag hennes lista på engelska.

  1. The first thing that i put in my bag is my race kit and my new carbon spikes. They both go in the hand luggage, just in case…
  2. I usually bring some porridge containers for breakfast on race day.
  3. I bought a new factor 50 sunscreen for my white Irish skin
  4. Foamroller and ball for some TLC
  5. Sweets! I always bring my favorite sweets: drumstick squishes by Swizzels (Fun fact; their factory is in the town next to were we live and you can smell the candy on some of our runs)
  6. Then I’ve got my race day fuel from OTE: duobar, energygel, recovery drink and hydrotabs. I know this fuels me on race day without upsetting my stomach.
  7. Ive got my book (Right now i’m reading ”This is how it always is” by Reese Witherspoon)
  8. My new swiss army knife that I bought on our last camp in St’Moritz.
  9. I’ve actually got some normal fancy clothes with me this time. Usually we travel straight back from a race but this time, I’ve got a day in Monaco before i go back home.
  10. Hair straightener for race day.

Det där var 10 saker från Ciaras resväska. Jag tänkte dock dela med mig av 2 bonusar till er som jag veta tt hon alltid har med sig när hon reser (hon sa att det var okej att jag delade med mig av det här). Sedan hon var liten har hon alltid rest med en listen flaska med ”Holy water” och sina ”Rosary Beads”. Ciara är uppvuxen i en kristen familj och för henne hör detta helt till vanligheten att ta med sig medan jag aldrig hade hört talas om det innan jag träffade Ciara. Jag hoppas dock att det ger henne massa tur till på fredag!

1 år sedan min hälseneoperation

1 år sedan min hälseneoperation


Ett helt år har gått sedan jag opererade min hälsena. I förra veckan var det ett år sedan jag drog hälsenan och jag funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om det då eller på något sätt uppmärksamma det men bestämde mig för att vänta till ett år sedan operationen. Anledningen är för att det känns som något roligare att uppmärksamma än när själva hälsenan gick av. När jag hade haft min operation kunde arbetet att komma tillbaka börja. Även om jag under en lång tid inte kunde göra något faktiskt fysiskt arbete på den vägen så visste jag åtminstone att för varje dag som gick så var jag ett steg närmare att komma tillbaka.

Dagarna mellan att hälsenan gått av och att jag opererades var hemska. De var långa och det enda jag väntade på var att får göra den där j*kla operationen så att jag kunde gå vidare. Jag kunde inte göra något och det kändes som om även fast jag vilade så vilade jag förgäves för jag skulle ju snart opereras och behöva börja om från 0 igen.

Nu har det alltså gått ett år.

Vilket år. Ett väldigt utvecklande men påfrestande år både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Men vad jag har lärt mig mycket!

Som jag tidigare skrivit i mina bloggar om själva skadan så gick jag in med inställningen att jag skulle lära mig av den här skadan och bli en bättre person och löpare. Jag försökte se på skadan så ”positivt” som jag kunde för jag tror verkligen att det påverkar  läkningsprocessen på ett bra sätt. Dessutom fick jag en väldigt stark insikt i att jag är så mer än bara en löpare och att det löpar-liv som jag lever nu även är mitt vanliga liv och det enda liv jag faktiskt har, och jag är den som står vid rodret och påverkar hur jag väljer att leva och må. Det har definitivt inte alltid varit lätt att se det positiva i alla situationer och det har varit ett år som blandats med alltifrån ilska, besvikelse, tårar, avundsjuka och ensamhet såväl som skratt, kärlek, glädjetårar och nya insikter.

Så vad har egentligen hänt på ett år?

Jag tänkte ge en liten uppdatering om hur läget är idag och hur min träning ser ut och vad jag har kvar. Som det ser ut nu så kan jag springa i princip varje dag. Jag kan köra distans, pass och styrka. Efter tuffare pass brukar jag cykla istället för att springa igen. Jag är inte uppe i min vanliga mängd löpning ännu men jag jobbar på det. Förra veckan lyckades jag få ihop nästan 9 mil vilket är det mesta jag sprungit sedan operationen. Långpassen blir längre och längre och farterna på passen blir snabbare och snabbare. Jag har fortfarande en hel del rehab kvar och det rehaben kretsar kring är främst att få tillbaka styrkan i vaden så att jag orkar hålla mig själv uppe på tå. När den styrkan utvecklas så kommer även min löpning utvecklas.

Övriga kroppen mår ganska bra. Jag har haft lite problem med den andra hälen på senaste, som fått kompensera en del för den avslitna hälsenan på den andra foten. Jag känner verkligen att jag utvecklas varje vecka och även om det är en bit kvar och även om jag inte känner mig helt som mig själv så har jag kommit en bra bit på vägen tillbaka.

För ett år sedan var jag rädd, osäker och förtvivlad över att ha drabbats av en så allvarlig skada. Nu ett år senare är jag en helt ny atlet med betydligt mer insikt om vad jag vill få ut från min löparkarriär och en enligt mig sundare inställning till mitt elitidrottar-liv. Jag kan intyga att många av de klyschor som jag hört av tidigare skadade atleter om hur ”löpningen fått en ny mening” osv, stämmer. Jag kan intyga att gå igenom en skada är tufft. Jag kan intyga om att vägen tillbaka är tuff.

Jag kan också intyga att man lär sig mycket, man är sällan så ensam som man tror och det går och det är okej att vara glad och lycklig även fast man är skadad. Om du går igenom något liknande eller har stött på en motgång i någon annan del i ditt liv vill jag bara ge dig 3 tips;

1, Prata om det med andra.
2, Skriv och reflektera själv.
3, Gräv inte ner dig i sorg och besvikelse utan hitta en ny vardag med nya, eller gamla, saker att göra och tycka om.

Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?

Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?


Min lillebror Olof som också håller på med löpning och som skrivit ett gästinlägg tidigare skulle ha varit i St’Moritz nu under samma tid som jag är här men han och hans träningsgrupp Cursus fick hastigt ändra planerna pga Corona. De hittade genom det ett ”nytt höghöjdsmecka” som kanske är mer känt inom cykel-världen och jag bad Olof att skriva ett inlägg med en liten rapport om hur Livigno är och hur de har det där. Håll till godo!

Hej allihopa! Kul att vara tillbaka igen. Medan Anna glassar i St’Moritz befinner jag mig i en by ca 40 km öster ut, nämligen Livigno i norra Italien (Lombardiet). Norra Italien!! Lombardiet!! Jag förstår om dessa tankar kommer och det gjorde det även för mig när min tränare berättade att det var dit vi skulle åka för sommarens höghöjdsläger. Som de flesta säkert vet har norra Italien och speciellt Lombardiet varit hårt drabbat av Covid-19 och under en längre tid var hela området satt i karantän av den italienska regeringen. Nu är dock läget annorlunda. Livigno, där min träningsgrupp (Cursus) befinner oss, är idag en stad som börjar öppna upp för allmänheten. Caféer, restauranger, gym och bad är alla öppna och det enda som gör pandemin synlig är de munskydd som man måste bära när man är inomhus. Men varför åker vi till just Livigno? Jo, precis som Anna har skrivit i tidigare inlägg, infördes det en regel som sa att alla personer som vistats i Sverige och sedan åkte till Schweiz måste sitta i karantän i 10 dagar. Detta var och är som ni säkert förstår inte ett alternativ för oss. Skutan behövde därför styras till en annan plats och efter mycket jobb av min tränare hamnade vi här.

Om vi dock lämnar Covid-19 för en stund och fokuserar på något roligare istället, hur ser träningen ut? Träningsmöjligheterna här är bra, kanske inte riktigt lika bra som i St’Moritz men ändå fullt godkända. Det finns två gym och en bana i närheten där vi bor, det finns vandringsleder att springa på och en sjö att köra tröskel vid. Dessutom ligger St’Moritz endast 45 min bort med bil och eftersom karantänsreglerna från Sverige upphävdes för några dagar sedan kan vi lätt ta oss dit för att träna och använda det fantastiska liftsystemet som vi har tillgång till. Vi har även tillgång till en bana på lågland, ca 1,5 timme bort i Chuiro. Det finns med andra ord inte så mycket att klaga på.

Med allt som pågår i världen är jag väldigt tacksam att man i dessa tider kan åka iväg och få några veckors bra träning på höghöjd. Det hade för oss inte varit möjligt utan hårt jobb av Cursus galjonsfigur Malin Sundström och ISP sport som är med och sponsrar oss.

Kort och gott kan jag rekommendera Livigno och nu laddar vi mot SM!

Ha det gött!

Olof

St Moritz, en andra chans

St Moritz, en andra chans


St’Moritz, wow vilket ställe. Det här är andra gången jag är här och vilken skillnad det är den här gången. Förra gången jag var här med mitt team var i maj 2019 och bergen hade gott om snö. Sjön och floderna var iskalla och allt hade en väldig vintrig/Mars i Stockholm-känsla.. Då tyckte jag ändå att det var så otroligt vackert och fantastiska löp-möjligheter.

Den här gången kom vi hit mitt i sommaren och alla gröna berg och dalar är fyllda med vilda blommor, sjöarna är fyllda av människor i båtar eller kanoter och det är så otroligt vackert att det knappt går att förstå.

Första gången vi var här hade jag problem med en vad och jag mådde egentligen ganska dåligt under hela lägret. Detta gjorde att jag inte hade någon positiv bild alls av St’Moritz som ställe egentligen mer än att det var vackert.. Jag tyckte mycket bättre om t.ex. Font Romeu dit jag varit ett halvår tidigare och kommit ifrån i bra form och med en positiv upplevelse. När det blev bestämt att vi skulle åka hit igen blev jag därför lite nervös och fick en klump i magen till en början. Därför känns det extra skönt att kunna komma hit till samma plats men få en helt ny upplevelse av den. Det känns ungefär som om jag tittat på St’Moritz med gråa glasögon och nu helt plötsligt tar av mig glasögonen.

Vi har haft väldigt bra väder måste jag säga. Andra veckan var ganska regnig men vi har i stort sett haft sol varje dag och inte för varmt. Det är ganska mycket folk här, en hel del grupper från Schweiz såklart, men även Belgien, Holland och Tyskland. Banan, gymmet, alla stigar, affärer osv är öppet precis som vanligt och i Tisdags kunde jag åka till Chiavenna (Italien) för första gången för ett banpass på låg höjd.

Kort och gott har lägret varit väldigt lyckat! Vi tränar, äter, sover, chillar, spelar spel och läser. Det märks att det är vecka 3 nu…Många är trötta och konversationerna har gått till en betydligt lägre intellektuell nivå än de första dagarna… 😉

Nu är det drygt 10 dagar kvar på lägret och jag ska njuta!

Ha det toppen!

Från och till alla mina vänner som inte springer

Från och till alla mina vänner som inte springer


Många av mina närmsta vänner håller själva inte på med varken löpning eller friidrott och de allra flesta som har hållit på med eller fortfarande håller på med andra sporter har inte satsat på sin sport på den nivån som jag gör. Därför får jag ofta frågor om min satsning och löpning i allmänhet. För mig är det bara kul! Många gånger får frågorna eller kommentarerna mig att se på det jag gör från ett annat perspektiv, vilket jag tror kan vara nyttigt inland, samtidigt som det såklart är tryggt och viktigt för mig att också befinna mig i min lilla bubbla. Den mentala återhämtningen från idrotten får jag dock ofta genom min familj och mina vänner.

Jag har i det här inlägget samlat några av de vanligaste kommentarerna som jag får och det jag brukar svara.

”Men HUR många skor har du?”

”En del” brukar jag svara med ett skratt. Extra många frågor får jag/vi när vi får besök i det huset där jag bor med mina träningskompisar. Vi är ju alla sponsrade av New Balance och med 5 sponsrade löpare i samma hus blir det en hel del skor… Kommer dock aldrig glömma första gången Boris kom hem till mig och förskräckt utbrast ”Men är det här alla skor du har?!?!” och jag snabbt lugnade honom med att förklara att jag förvarade en hel del på balkongen också.

”Har du typ ett kost schema du följer eller får du äta vad du vill?”

Den här är en klassiker. Många är väldigt intresserade av huruvida jag följer ett kostschema eller ej. Den frågan kommer nästan före hur mycket jag tränar. Det kanske är för att jag oftast träffar mina vänner i samband med högtider, typ jul, nyår, födelsedagsfirande eller att man går och äter någonstans. Jag brukar oftast svara att jag inte har något strikt schema men att jag såklart tänker på vad jag äter och försöker äta bra och riktig mat. Det betyder såklart inte att jag aldrig äter godis eller glass eller chips, tro mig det slinker in en hel del sånt också emellanåt, men jag försöker att i första hand äta just bra och riktig mat.

”Gud du som tränar så mycket måste vara så pigg hela tiden!!”

Ha ha ha. Oj! Om ni sett mig de flesta morgnar när jag vaknar och tar de första stegen ur sängen. I vissa perioder är man såklart mer eller mindre stel och har mer eller mindre träningsvärk men den mängd träning vi utsätter våra kroppar för gör en ofta ganska trött och det krävs en hel del rörlighet, aktiverings-övningar och rullande på diverse redskap för att få igång våra kroppar. Om någon hade klivit in i vårt vardagsrum hemma timmen innan vi sticker ut hade de nog undrat vad det var för cirkus som pågick där inne.

”Varför kan du inte följa med och göra det här? Du har ju redan tränat.”

Den här frågan brukar ibland vara svår att förklara. Bara för att jag är klar med själva träningen betyder det nämligen inte att jobbet för dagen är klart och att jag därför har en massa fritid. Nu börjar det som för mig är det svåraste i hela idrottandet, återhämtningen. Att göra själva träningen har aldrig varit något problem för mig, däremot har återhämtningen varit något som jag inte tyckt varit lika lätt. Många gånger är det nog för att jag inte har en lika självklar anledning att tacka nej till något. Om jag tränar så är det ju väldigt tydligt att jag har en annan aktivitet som krockar, men när det gäller återhämtningen så är det mycket svårare eftersom jag oftast måste välja det mer ”tråkiga” alternativet. Ibland kan dock den gränsen vara svår att se och det är lätt att ta bort allting som inte har en direkt positiv påverkan på träningen (aka att låsa in sig i sitt rum och inte göra någonting eller träffa någon mellan passen) men jag tror att man missar mycket då som kan ha en annan positiv påverkan på ens träning (socialt och mentalt).

Eftersom jag är väldigt aktiv har det varit svårt för mig att hitta rätt gräns för mig. När jag började jobba med min mentala coach fick jag dock ett uppvaknande i att avkoppling inte ser ut exakt likadant för alla. För vissa kan avkoppling vara att bara ligga ner och sova, medan det för andra kan vara att gå och ta en fika eller gå ut i skogen.

”Vad gör du hela dagarna om du bara tränar?”

Detta frågar jag ibland mig själv också haha. Mina dagar flyger dock oftast förbi. Eftersom våra dagar går ut på att äta-träna-vila så kanske det inte låter som så mycket, men det tar tid. Varje dag tränar jag 1 till 3 pass och däremellan så äter jag som sagt, kanske tar en nap, väcker kroppen med diverse gymnastiska övningar, träffar sjukgymnaster och utöver det försöker jag göra så lite jag bara kan.

”Vad gjorde du mer när du var på träningsläger i Spanien?”

Den här är också väldigt vanlig. Jag får ofta frågan vad vi sett eller vad vi gjort eller kommentarer om hur skönt det måste vara att få lite sol och bad men sanningen är något helt annat. Visst reser vi mycket som idrottare, både på läger och tävlingar men det mesta vi ser är stigar, banor, hotellrum och gym. Ibland har vi såklart lugnare dagar då vi kanske kan få in en liten utflykt eller ett bad men om sanningen ska fram så sker den mesta sightseeingen genom distanspassen och de flesta baden är de isbad vi gör själva i badkaret eller i en iskall bäck.

 

När jag började skriva det här inlägget så gjorde jag det mest som en kul grej men det fick mig verkligen att inse hur lyckligt lottad jag är som har alla mina vänner, både de som inte håller på med löpning och de som gör det. Mina vänner ger mig perspektiv på olika saker i mitt liv och utmanar mig att tänka om eller växa i mig själv. Jag hoppas att ni aldrig slutar att ställa frågor.

Ha en härlig vecka allihopa!

Nästa läger, St Moritz

Nästa läger, St Moritz


Hejsan allihopa!

Efter drygt en månad i Sverige var det dags att packa ihop väskorna igen och bege sig till nästa destination. Eftersom Storbritannien har haft strikta karantänsregler så bestämde jag och min tränare att jag skulle stanna hemma i Sverige ett litet tag och umgås med familjen för att sedan möta upp mitt team i löpar-meckat St’Moritz i Schweiz. Efter 4 månader ifrån min tränare och mitt team skulle vi äntligen träffas igen, även om det inte var i Manchester. Jag packade helt enkelt ihop min väska med de kläder jag packat i Mars för mitt läger i Boulder och begav mig.

Fast nu var det såklart inte så enkelt….

Jag skulle ha åkt till St Moritz den 6e juli. Den 4e juli får min lillebror Olof ett meddelande om att Schweiz infört 10 dagars karantän för alla som kommer från Sverige… Efter drygt 2 timmar av samtal med alltifrån UD, flygbolag, ambassaden, min tränare och min schweiziska team-medlem Jonas så bestämmer vi att jag ska boka om min biljett och åka en dag tidigare. Med det bestämt kastades alla kläder in i tvätten och sorteringen och packningen av nödvändigheter började och dagen därpå gick flyget till Zürich.

På flyget fick alla fylla i ett papper med info om vart man flugit från och vart man skulle (precis som när jag kom från USA) för att kunna spåra smittan men förutom det var det ingen skillnad alls. Jag landade, hämtade väskan och kom fram till hotellet. Dagen därpå landade mitt team och efter att de hämtat upp mig begav vi oss upp i bergen till St Moritz där vi nu ska befinna oss i drygt en månad.

Det var så himla kul att träffa mitt team igen! Vi snackade konstant från att vi sågs till att vi somnade. Jag märker verkligen vilken stor betydelse det har för mig att få dela allt detta med andra. Det kändes som om vi knappt hade varit ifrån varandra och idag på första passet här uppe, kändes det som om jag flög fram haha.

Jag har varit i St Moritz en gång tidigare, förra våren och måste säga att det är så otroligt vackert här nu med alla sommarblommor och snö på topparna. Ser verkligen fram emot att få uppleva den här platsen ännu mer.

 

Hög på höghöjd..eller?

Hög på höghöjd..eller?


Hej alla!

Nu har jag varit hemma i Sverige i drygt 3 veckor, vilket även betyder att jag varit nere från hög höjd lika länge. Det här var mitt 7e höghöjdsläger sedan slutet av 2016 då jag åkte på höghöjdsläger för första gången. Jag kommer ihåg att jag nästan fick panik första gången jag var iväg bara för att jag visste att syrehalten var lägre. Bara vetskapen av det gjorde att jag fick för mig att halsen drog åt sig och att jag hade svårt att andas när det egentligen inte var någon skillnad.

En sak som jag har lärt mig av att var på läger på hög höjd ett flertal gånger, är att alla reagerar olika på den tunnare luften. Precis som att vi alla behöver individ anpassa träningen på ”sea-level” så behöver vi alla, kanske ännu mer, anpassa träningen på höghöjd. En faktor som påverkar är såklart hur högt du åker upp i bergen, en annan hur många gånger du varit på hög höjd.

Jag har alltid tyckt att träning på hög höjd är väldigt tufft. Eftersom jag är den typ av löpare som jag är så genererar jag mjölksyra väldigt lätt och kan klara av ganska höga nivåer av syra utan att må särskilt dåligt. När vi är där uppe är jag därför i ständig konflikt med mig själv om att springa långsammare istället för att hänga på de som trycker på lite mer. Det har hänt ett flertal gånger att min tränare säger åt mig att jag måste avbryta passet medan jag tycker att jag känner mig helt okej.

En annan sak som jag lärt mig av at vara på höghöjdsläger är att alla reagerar olika när de kommer ner. Vissa gillar att flyga direkt från ett läger till en tävling och springer då fantastiskt bra medan andra behöver några dagar. Jag känner mig oftast ganska dålig när jag kommer ner på låg höjd igen. Benen känns tunga, andningen blåsig och hela jag känns mest svullen. Återigen får jag kämpa mentalt för att intala mig själv att jag inte har tappat all typ av form under resan hem utan att den ändå finns där…

..någonstans.

Att flyga under en pandemi

Att flyga under en pandemi


Fick en del frågor om att flyga och resa nu under Corona tider, så jag tänkte helt enkelt bara sammanfatta lite av det som många undrade över i några punkter.

  • Ansiktsmask: Alla flygbolag och flygplatser har olika regler närs det gäller att bära ansiktsmask under resan. Jag var tvungen att ha mask under hela resans gång, även på flygplatserna och skulle säga att 100% av alla hade det på flygen och 95% av alla hade det på flygplatserna. Vissa flygbolag har striktare regler när det gäller vads för typ av mask man behöver ha (dvs om en typ buff eller bandana räcker eller inte). Många hade även handskar, en sorts plast-skärm för ansiktet, glasögon och vissa gick all in med en hel plast overall.
  • Flygplatserna: Jag hann med en del flygplaster under min resa hem.. Denver- Chicago-Zurich-Frankfurt-Stockholm var ingen skön resa men det var det bästa sättet för mig att komma hem. I princip alla affärer och restauranger var stängda på alla flygplatser. Värst var Zurich där jag landade på morgonen och det enda som var öppet på hela flygplatsen var ett litet stånd som sålde kaffe. Frankfurt var ganska full med folk men i övrigt var det väldigt få på alla flygplatser. Det kändes helt spöklikt att inte se en enda människa på en plats som annars är så full med folk.
  • Flygen: Flygen var mer fullbokade än jag trodde, framförallt de två sista inom Europa som var helt fullbokade. Personalen var super trevlig men många passagerare stressade. Man får bara ha ett handbagage med sig på flygen nu, vilket kan vara bra att veta.
  • Mat: Ingen av flygen sålde mat och de flesta delade inte heller ut någon mat/dryck som de brukar.
  • Transit mellan olika länder: Vi fick gå ganska långt mellan de olika flygen och passkontrollerna och ofta fick jag gå ut ur terminalen och in genom säkerhetskontrollen igen. Alla länder har olika regler när man flyger in. Inom USA var det inga extra grejer jag behövde fylla i alls. När vi landade i Schweiz å andra sidan, fick man dela med sig av all information om en själv; vad man hade varit, vad man skulle, personnummer, sittplats osv. I Tyskland fick vi bara en lapp med info om att vi var tvungna att själv-isolera oss i två veckor om vi skulle stanna och när vi landade i Sverige fick vi ingen extra info alls.

Kort sagt var resan väldigt lång och tråkig men gick bra. Nu ska jag njuta av att vara i Sverige och hänga med familjen och äta svensk mat.

Ta hand om er alla!  

Bjuder på detta trötta face…