Season -21 has started

Season -21 has started


Wow! Vilka prestationer svenska löpare gjort på senaste! OS-kval, personliga rekord och snabbaste tiderna på länge. Det är verkligen både kul och inspirerande att se!

Även jag har börjat min säsong för 2021 med två lopp, ett i Manchester och ett i Göteborgs GP. Båda loppen har varit ett steg i rätt riktning och jag har sprungit både säsongs bästa men också post-operations-bästa på båda loppen med mycket mersmak!

Under det första loppet i Manchester, fick jag REJÄL syra sista 150m och det var första 1500m loppet någonsin där jag kände att jag kommer nog att spy här. Jag fick stå och andas inne på toaletten och lugna ner mig. Det var nog en bra erfarenhet dock och inför det andra loppet var jag inte lika nervös och orolig. Jag bestämde mig för att bara hänga med och inte göra någonting alls men efter att vi tappat farten på tredje varvet så blev jag lite för rastlös och började gå om lite halvt redan i kurvan för att sedan trycka på från 300m. Jag såg hur jag närmade tjejerna framför och tror att jag nog gick ut lite hårt första 200m, för sista 100m saktade jag in rejält och blev omsprungen av min klubbkompis Caroline Högardh.

Trots att det finns delar att jobba på i loppet och i träningen så var det här definitivt ett steg i rätt riktning och det gjorde mig så laddad för resten av säsongen. Några positiva bitar som jag tar med mig från båda loppen:

  • Jag känner mig mer och mer bekväm i spikskor
  • Jag var avslappnad under tredje varvet i båda loppen och kunna fokusera
  • Jag känner att jag fått till tävlingsrutinen mer och mer, både under dagen och under uppvärmningen

Nästa lopp blir 1500m på Sollentuna GP.

 

Foto: Oculo Media

Tillbaka i England

Tillbaka i England


Hej! Hoppas allt är bra med er! Jag är tillbaka med mitt team i England sen ett tag tillbaka. Efter ytterligare ca 3 månader ifrån dem var det så kul att äntligen få träna ihop. Jag kom tillbaka till vårt hus, mitt rum, mina rutiner här osv. Min träning har verkligen gått jättebra på sistone vilket känns så kul. Efter inomhussäsongen hade jag en vecka med återhämtning och sedan satte träningen igång igen.

Ibland tycker jag att det känns som om man tappar så sjukt mycket under den eller de veckorna man vilar efter säsongen, men jag kände inte så den här gången vilket var skönt. Nu är jag mitt i ett tränings-block med lite mer volym och mindre kvalitet på bana. Även om jag gillar syra-passen på banan så är det ibland skönt att köra längre ”långsammare intervaller” i mer tröskelfart, i alla fall när jag får köra dem med mitt team eller med andra. Jag sätter på autopiloten och hänger på de som är runt mig.

Våren har definitivt kommit hit till England och vi hade 20 grader härom veckan. Vi har dock haft klassiskt svenskt April väder än så länge. Lika snabbt som temperaturerna steg, sjönk de igen och i helgen hade vi snö och hagel.

När jag landade i England var det fortfarande lockdown men idag den 12 April, går man in i den första fasen av öppnandet av samhället. Idag öppnar frisörer, gym, restauranger och pubar. Det känns i luften att något händer idag, alla är otroligt taggade. Även tävlingarna kommer igång här lite smått nu och banorna börjar öppna för alla som inte räknas som elit. Det är kul att se att samhället vaknar till liv igen, det gör att man verkligen ser farm emot den här våren och sommaren.

Hoppas ni får en fortsatt fin vecka!

Anna

Vill du ha hjälp med löpträningen?

Vill du ha hjälp med löpträningen?


Hej alla!

Jag har haft en liten idé. Den har vuxit under senaste tiden pga Covid-19, restriktioner osv och nu tror jag att jag känner mig redo att prova.

För ungefär 2 år sedan började jag hjälpa min lillasyster Karin med hennes träning. Karin är (eller jag kanske får skriva var), till skillnad från min lillebror Olof, ingen löpare. Karin är en av mina trognaste supportrar både på och utanför löparbanan och älskar att titta både på tävlingar och träningar men har själv aldrig tidigare hittat kärleken till löpningen. Så för ungefär 2 år sedan så frågade jag Karin om hon skulle vilja att jag hjälpte henne med ett träningsupplägg. Karin pluggade vid den här tiden (precis som nu) på universitetet, hon hade många sociala åtaganden men tränade cirka noll. Som syster vill jag såklart att min lillasyster ska må bra i sin vardag och leva ett långt och lyckligt liv och jag tror verkligen att träning är en stor del i detta.

När jag frågade Karin om hon ville ha hjälp med att komma igång med träningen, var jag väldigt noga med att förtydliga för henne att det inte handlade om att jag ville att hon skulle se ut på ett visst sätt eller liknande. Jag ville att hon skulle få mer energi, känna sig stark, att hennes mentala och fysiska hälsa skulle bli bättre, att hon skulle ha ett intresse utanför skolan och framförallt att hon skulle inse att träning kan vara kul.

Vi började väldigt försiktigt. Promenader, byta ut bussen till skolan till att cykla, gå av en station tidigare osv. Därefter fick hon utmaningar som kunde vara alltifrån att träna med en kompis till att hitta en simhall i hennes nya hemstad och simma. Jag är så stolt över min syster och hur hon har utvecklats i sin träning. Hon har gått från att hitta på olika ursäkter för att inte träna till att själv ge sig ut på en löparrunda på eget bevåg. Den senaste veckan tränade hon 4 pass, varav ett var ett styrkepass och tre var löppass.

I somras fick jag ytterligare en adept till mitt stall. Denna adept har helt andra, mer löpnings-fokuserade, mål än Karin vilket har varit så kul och utmanande att få testa på att coacha också. Även här har jag sett en väldigt tydlig utveckling och hennes mål att kunna springa en mil är snart där.

Det här året har varit utmanande på flera olika sätt och jag har upplevt att vi alla har utmanats på så många plan och tvingats hitta på kreativa lösningar på det mesta i våra vardagliga liv. Med de nya Corona restriktionerna har jag funderat mycket på hur jag kan hjälpa till från mitt håll och det jag kommit fram till är att jag vill hjälpa människor att fortsätta hålla igång och träna. Därför har jag bestämt mig för att erbjuda coachning.

Eftersom jag inte har någon formell utbildning inom ämnet så kommer träningen vara baserad på just det jag kan, dvs löpning, men även den erfarenhet jag har dragit på mig inom styrka, prehab och rehab.

Så vad är då min plan kanske du undrar?

Jo, jag driver idag ett litet företag och jag tänker mig att jag erbjuder träningsupplägg månadsvis via mitt företag. I detta upplägg inkluderas;

– Startsamtal där vi diskuterar mål och tidigare erfarenhet av löpning och träning.

– Träningspass antingen varje vecka/varje månad anpassad till dig som person.

– Samtal/Kontakt 1 gång i veckan för att diskutera träningen och om eventuella ändringar bör göras.

– Träningen kan anpassas till huruvida du har möjlighet och tillgänglighet till gym och annan eventuell utrustning.

– Enligt skatteverkets stadgar kan detta räknas som friskvård, dvs det omfattas utav friskvårdsbidraget. Det är ändå upp till varje arbetsgivare att bedöma huruvida tjänsten kan räknas in i arbetsgivarens friskvårdssatsning eller ej.

De priser jag tänker mig är:

1 mån: 250 SEK inklusive moms

1 år: Betala för 10 månader, få 12 månader. (2500kr totalt)

Prova på: 1 månad för 200 kr

  • Testa träningsupplägget i en månad och bestäm dig därefter om du vill fortsätta. Snabba resultat kan vara svårt att uppnå på endast en månad, men det är möjligt att få en känsla för hur du tycker att upplägget funkar för dig eller inte.

 

Varför ska man träna med mig?

Jag är en elitidrottande friidrottare som har representerat Sverige på ett flertal stora internationella mästerskap och har flera medaljer från Svenska Mästerskapen. Jag har under hela mitt liv varit mycket aktiv och testat på ett flertal sporter. Jag har även tränats av olika tränare. levt i olika länder och testat olika träningsupplägg vilket gör att jag har sett många olika varianter och tror att jag kan hitta någon som passar för just dig. Utöver detta så har jag även varit skadad, vilket gör att jag har fått en inblick i vad detta innebär samt lärt mig mycket inom rehab och det jobbiga men kända fenomenet att ”skynda långsamt”. Genom elitidrotten har jag även fått många kontakter med sjukgymnaster, naprapater, experter inom kost och mental träning.

 

Om detta är något som du är intresserad av, hör av dig till mig på annasilvander1993@gmail.com.

Min första tävling i ett ord: Tårar

Min första tävling i ett ord: Tårar


Så var den gjord! Första tävlingen sedan skadan. Det blev en känslostorm helt klart!

Jag var inte helt beredd på att jag skulle bli så emotionellt påverkad. Jag antog att jag skulle vara nervös, vilket jag absolut var och hade varit de två veckorna som ledde fram till tävlingen, men jag hade nog inte helt reflekterat över hur mycket jag laddat och tänkt och sett fram emot den här tävlingen sedan skadan. I över ett och ett halvt år har jag tänkt på den dagen jag skulle tävla igen, och det med skräckblandad förtjusning.

Många som jag pratat med har undrat om jag inte var rädd att tävla igen eftersom hälsenan gått av under min senaste tävling. De första veckorna, ja månaderna till och med, efter att jag hade opererats gjorde själva tanken på att springa i spikskor att det knöt sig i magen på mig. Min tränare och jag hade pratat om den rädslan tidigare vid andra stora steg som jag tagit i min träning och han hade fått mig trygg i tanken på att vi inte skulle ta något av stegen för tidigt utan vänta till vi var redo.

Trots det gick tiden då det var dags att tävla igen väldigt fort och plötsligt var veckan då tävlingen var, där och jag hade inte sprungit i spikskor ännu. På tisdagen innan loppet (som var på lördagen) gjorde jag mitt sista pass innan tävling och Steve, min tränare, sa åt mig att köra de sista intervallerna i spikskor. Jag försökte att inte tänka på det så mycket men när det var dags för sko-byte så kände jag pulsen i öronen och det var inte på grund av de tidigare intervallerna…

Passet gick bra och resten av dagarna innan tävlingen rullade på som de skulle. Tävlingsdagen kom och det var snöigt och kallt som sjutton! Termometern visade -17 på morgonen och morgon-joggen byttes ut mot en promenad med Olof, min lillebror, som också skulle tävla.

Jag var så taggad på att tävla men så sjukt nervös. Oftast känner jag mig mycket mer positivt nervös inför tävlingar men nu tog nervositeten över mycket mer och jag försökte att tänka på annat. Jag tog det lugnt, gjorde mig i ordning och åkte till arenan. På grund av Corona var det ganska strikt i hur långt innan man fick vara där, hur många som fick vara där osv.

Uppvärmningen gick bra och jag märkte att jag tryckte på rätt mycket under joggen, antagligen pga nerverna där också…

För att lugna mig lite under loppet hade jag satt upp mål för varje 200ing så att jag visste vad planen var. Jag kom på mig själv under loppet att tänka att fasen vad kul det här är, jag tävlar! Sedan kom mjölksyran :–) Den slog till rejält sista 100m och jag spände bort mig totalt och blev omsprungen av en del av tjejerna.

Foto: Deca Text&Bild

När jag kom i mål var det dock med ett leende på läpparna. Albin, från Hässelby (min klubb), som har hjälpt mig nu när jag varit hemma, kom till mållinjen och grattade mig till att ha gjort mitt första lopp och då kom tårarna. Sedan grät jag av och till hur länge som helst. Så fort någon kom fram och sa grattis eller kul att se dig eller liknande, så började jag gråta igen. Alla känslorna kom på en och samma gång och jag lät dem komma, det gjorde ingenting.

Jag firade den kvällen med tårta och gick och la mig helt slut men väldigt glad. När jag vaknade nästa morgon kände jag mig så taggad på ”revanch”. Även om jag hade gjort min första tävling och var lycklig för det, så var jag varken nöjd med tiden eller placeringen. Nu kunde jag sätta en bock på första tävlingen och jobba vidare.

Tävla – check!

Foto: Deca Text&Bild

En kandidat – check! Att plugga på universitet och samtidigt satsa på löpning

En kandidat – check! Att plugga på universitet och samtidigt satsa på löpning


Hej alla!

Hoppas ni har haft en fantastisk jul, nyår och start på 2021. Även om mycket inte ändras från 31a december till 1a januari så förstår jag ändå att det känns skönt för många att lämna 2020 bakom sig.

En sak som jag tror att jag har berättat tidigare här på bloggen är att en av de små ljusglimtarna i det stora Covid-19 molnet som hängt över oss under 2020 är för mig att jag har kunnat slutföra min kandidatexamen. Under höstterminen kunde jag nämligen läsa de sista kurserna på distans från universitetet i Sverige, från där jag var i Manchester. I förra veckan lämnade jag äntligen in min kandidatuppsats!

Nu när jag tittar tillbaka på mina studier så inser jag att jag provat på de flesta sätt att plugga/inte plugga och träna på elitnivå och jag tänkte sammanfatta mina erfarenheter i ett inlägg här.

Arbeta deltid/heltid (2012-2014)

När jag slutade gymnasiet, började jag arbeta på en skola. Där jobbade jag alltifrån deltid till heltid i perioder. Träningen gick bra och jag var kanske inte riktigt lika seriös och hade framförallt inte ”slagit igenom” under den här tiden. Jag utvecklades mycket på träningarna och på tävlingsbanan men det kan också ha berott på att jag började träna mer med Kai (han blev min huvudtränare) och träningen blev mer fokuserad på medeldistans än vad den varit innan. Under den här tiden vann jag min första Nordenkamp och tog min första senior-SM medalj, ett silver på ISM (2014). De perioder jag jobbade heltid var extremt slitsamma och jag kommer ihåg hur trött jag var.

Plugga heltid på Universitet (2014-2016)

Efter två år av jobb så började jag plugga på Stockholms Universitet. Jag pluggade heltid men kommer ihåg att jag tyckte det var ganska lugnt, iallafall i början. Jag var van att plugga mycket från gymnasiet och ha 8 ämnen samtidigt, nu var det bara ett ämne jag behövde fokusera på åt gången och det passade mig perfekt. Det jag hade svårast för var att jag var tvungen att planera, lägga upp och styra min tid själv. Visst, vi hade en del föreläsningar och seminarium osv, men det var väldigt mycket egenstudier. Det här passade i och för sig bra ihop med min träning. Jag kunde träna andra tider och hinna lägga in mitt allra första dubbelpass. Träningen var så rolig och jag kunde lätt kombinera det med skolan. Eftersom jag oftast inte tränade mer än en gång om dagen gick det bra och när jag väl började ”figure out” hur jag skulle lägga upp min egna tid med skolan och träningen så rullade saker på rätt bra. Jag sprang mina första internationella mästerskap under den här tiden.

Träna på heltid (2016-2018)

Hösten 2016 flyttade jag till USA. Jag valde att ta uppehåll från skolan och prova att ”bara” träna. Anledningen till detta var dels att mitt universitet i Sverige inte hade någon möjlighet att låta mig fortsätta mina studier därifrån på distans, men också för att jag ville prova på att endast fokusera på träningen. Ett nytt land, nytt träningsupplägg och ny tränare var tillräckligt. Jag trodde också att det var vad som skulle vara bäst för min elitsatsning, fullt fokus 100% på träning, återhämtning osv.

För mig var det en otrolig omställning att helt plötsligt inte ha något annat än träningen att fokusera på. Jag som är en väldigt rastlös och aktiv person utmanades verkligen på alla plan i att inte känna att jag var tvungen att vara produktiv alla vakna stunder. Kanske ska jag formulera om det där, jag fick fokusera på att vara produktiv på annat än skola och jobb. Det var inte alltid lätt i ett nytt land med färre vänner, mycket man ville uppleva och pirr i benen.

Efter ett år i USA, flyttade jag till Manchester och även där valde jag att inte plugga första året. Anledningen till det berodde fortsatt på alla anledningar som innan jag flyttade till USA men även för att jag ville komma in i mina nya rutiner i Manchester, med ytterligare ett nytt land, ett nytt team, en ny träningsrutin.

Studera på distans, deltid och heltid (2018-2020)

När jag började plugga igen, fick det bli kurser från andra universitet än det jag börjat på. Jag trodde att det skulle vara lätt att hitta distanskurser men det visade sig svårare än jag trott. Stockholms universitet hade inga kurser alls som jag kunde söka inom mitt program. Det slutade med att jag plockade ihop kurser från alla möjliga universitet. Kurserna överlappade i vissa fall varandra och jag pluggade under den här tiden alltifrån ingenting till mer än 100 %.

När jag började plugga igen upplevde jag att den allra vanligaste kommentaren jag fick var ”Men gud vad bra, då har du något annat att tänka på än löpning om dagarna. Det måste vara så skönt”. Jag kände att jag inte alls kunde relatera till det där. Det hade (åtminstone det andra året utan studier) varit ganska skönt att inte plugga. Jag kände inte att jag tänkte på löpning mer än annars, mina teammates och jag hittade på roliga saker och vi har egentligen aldrig bara levt för löpningen (även om den alltid prioriteras såklart).

Däremot tyckte jag att det var otroligt skönt att känna mig produktiv. Jag fick en kick av att vara produktiv och ta vara på min tid. När jag blev skadad var skolan en stor trygghet och likaså nu under pandemin när allt varit osäkert. Studierna gav mig rutiner och en känsla av att jag utnyttjade min tid på ett bra sätt och att tiden som tickade på inte var bortkastad.

Under tiden med hälseneskadan, startade jag även ett eget företag och jobbade, pluggade och tränade.

Distansstudier är dock inte lika kul som vanliga studier måste jag erkänna. När jag i höstas och pga Covid-19, kunde avsluta min kandidat från SU eftersom alla studier skedde virtuellt var jag så glad. Dessa distansstudier var något helt annat än de jag gjort tidigare. Här hade jag en klass, en arbetsgrupp, planerade föreläsningar och seminarium osv vilket jag tyckte var så mycket bättre. I vissa fall var jag tvungen att flytta runt träningen kring skolan men jag har haft tur att det inte krockat mer. Den här sista terminen studerade jag återigen på heltid och tränade återigen till 100 %.

Så vad är då slutsatsen?

Jag är glad att jag provat alla dessa olika sätt att träna och plugga, jobba eller inte göra något annat. I vissa perioder har det ena passat mig bättre eller sämre men jag är otroligt glad att jag har min utbildning och jag har insett att det för min del funkar väldigt bra att studera och träna på elitnivå. De perioder där jag varken pluggat eller jobbat, har jag i vissa fall känt mig mer vilsen skulle jag säga. Medan de perioder då jag pluggat eller jobbat, har jag ibland fått lite för mycket av allt och blivit helt slut, vilket resulterat i antingen tårar eller att jag blir sjuk. Det är en fin balansgång och det finns inte en mall som passar alla. Mina tips är dock att prova på att ha något annat än bara träningen. Vare sig det är att du skriver en blogg, att du pluggar, har ett deltidsjobb eller skapar några andra bra rutiner som bidrar till glädje och utveckling i din vardag.

 

Kollagen på flera olika sätt

Kollagen på flera olika sätt


Hej! Jag vill prata kollagen igen. Jag har provat flera olika varianter men på senaste tid använt mig av kollagen från ett svenskt företag som heter Upgrit. En av fördelarna jag har upptäckt med att äta kollagen från just Upgrit är att det är så lätt blanda i det med annat och därmed blir det mycket lättare att se till att man faktiskt äter det. Upgrits kollagen är nämligen ”smaklöst” och när jag säger det så menar jag det inte i på ett negativt sätt utan den bästa sortens smaklöst. Detta gör det super enkelt att blanda i det i något annat man äter eller dricker och jag tänkte i det här blogginlägget ge lite tips på hur jag gör (om jag inte blandar det med vatten och citronsaft precis innan jag går och lägger mig). Så här kommer Annas väldigt-avancerade-kollagen-recept-lista:

Recept 1

En mellanmåls-smoothie. Den ovan består av Mango, Mjölk, Kollagen, Havregryn och Banan

Recept 2

Det sättet som jag äter mitt kollagen på ganska ofta. En Post-session-shake. Proteinpulver i valfri smak, Kollagen och vatten.

Recept 3

En annan variant av en post-session-shake. Mjölk, Proteinpulver i chokladsmak, Kakao, Banan, Havregryn, Kollagen

Recept 4

Ner-blandat i Frukost yoghurten eller gröten. Mums!

Recept 5

I en smoothie-bowl. Denna bestående av hallon, banan, havregryn, mjölk, kollagen och toppat med olika smått och gott.

Recept 6

Mitt favorit kvällssnacks! Grekisk yoghurt med choklad smak och en skopa kollagen

 

Förutom dessa sätt ovan går det utmärkt att blanda det i:

-morgonkaffet
-kvällsteet
-juice
-och egentligen vilken annan flytande form som helst

Mina nästa försök kommer vara att försöka göra någon typ av energi/mellis-bollar med kollagen och även kanske pannkakor. Jag återkommer med resultat!

 

Kollagen – vad, varför, hur?

Kollagen – vad, varför, hur?


Hejsan allihopa!

Jag tänkte prata kosttillskott. Japp ni hörde rätt. Det är något som många tar men som också har en del stigman kring sig. Jag är av den åsikten att man i grund och botten ska äta bra mat för att få i sig allt nödvändigt kroppen behöver, men sanningen är att jag också tar kosttillskott utöver det för att komplettera. Vissa av dessa kosttillskott äter jag inte hela året om utan i perioder medan jag äter vissa i princip varje dag. Det kan t.ex. vara järn, Omega 3, D-vitamin osv. En annan anledning till att idrottare sällan pratar om kosttillskott tror jag är det faktum att vi måste se till att vi inte får i oss något som är doping-listat. Detta gör att det blir ett känsligare ämne att prata om eftersom att det är upp till varje enskild idrottare att se till att den har koll på vad en stoppar/får i sig.

Mitt nyaste kosttillskott som jag lagt till i min vardagliga rutin är kollagen. Jag började ta kollagen förra året efter att jag dragit min hälsena. Kollagen är en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av bl.a. senor och eftersom jag ville stärka min hälsena för att den skulle läka ihop så bra som möjligt och bli så stark som möjligt så började jag äta kollagen. Det finns ett flertal olika märken som producerar kollagen och jag har provat en del olika. Sedan ett tag tillbaka använt mig av ett svenskt märke som heter Upgrit. Deras kollagen är av type 1, vilket är den typen av kollagen som hjälper till att stärka senor och leder. Efetrsom jag inte är någon expert på kost och hälsa och inte har gått någon utbildning så vill jag att ni har i bakhuvudet att jag endast kan dela med mig av mina upplevelser och rekommendera vad som har funkat för mig. Om ni har mer specifika frågor angående kollagen så skulle jag verkligen rekommendera att ni spanar in Upgrits hemsida:

https://www.upgrit.se/

eller att ni skickar ett DM på deras instagram:

@upgrit

De svarar gärna på frågor och är super-hjälpsamma! Om ni har fler frågor om min skada och hur jag tänkte och gjorde så kan ni skicka ett DM till mig eller skriva en kommentar här på blogginlägget.

@annasilvander

Kort update

Kort update


Corona va… Efter att jag i Torsdags kväll fått reda på att Sverige blivit bortplockade från ”the excemption list” och att man därmed skulle behöva sitta i karantän om man flög till England från och med Lördag, blev det en snabb ombokning och packning på torsdag kväll för att tidigt Fredag morgon åkta tillbaka till England.

Som jag tidigare nämnt så gick ju England in i Lockdown på Torsdagen så det här blir min första engelska lockdown. Reglerna verkar dock mindre strikta än i våras då de bara var tillåtna att gå ut 1 gång om dagen. Nu får man vara ute mer men inte umgås med andra utanför ens support bubble om det inte är nödvändigt (typ läkare etc). Skolor håller öppna men alla ”icke nödvändiga” affärer och restauranger, caféer och barer måste hålla stängt.

Så nu kommer jag alltså att vara här i England ett tag framöver som det ser ut nu. Man vet ju såklart inte dock, allt ändras så snabbt i dessa tider och det kan vara svårt att hänga med ibland.

Balans

Balans


Hej alla!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Anledningen, jag har haft svårt att få ihop den där berömda balansen i livet. Det blev lite mycket och samtidigt så var blogg-inspirationen låg eftersom jag inte gjorde så mycket spännande saker i livet.

I höstas började jag som jag tidigare skrivit på sista terminen av min kandidat och jag har pluggat heltid på distans (pga Corona). Det har varit slitit att få ihop allt om jag ska vara ärlig. Dels för att det varit på heltid men också för att jag varit i England under tiden. Men samtidigt är jag så tacksam för att jag kunnat göra klart dessa kurser som jag har avklarat och nu kunnat börja på den sista kursen (kandidatuppsatsen). Pga Corona så har detta varit möjligt eftersom all utbildning skett på distans, annars hade jag inte kunnat göra klart kurserna eftersom det krävde en del närvaro.

Under hösten har jag också kunnat träna mer och mer och allt flöt på så himla bra tills att jag fick ett litet bakslag. Jag fick ont i ryggen, liknande ryggskott och det ville inte släppa. Detta gjorde att jag tyvärr var tvungen att ställa in första tävlingen, Terräng-SM, men jag kom ändå hem och var istället funktionär under helgen tillsammans med min mamma och min syster. Det var sjukt bra tävlingar och trots att vädret var allt annat än bra så hade jag riktigt kul!

Andra saker jag hunnit med medan jag varit hemma är: X antal svettiga cykelpass, lite löpning, tandläkaren, träffat Göran (min mentala coach), behandlingar hos Björn Sverre, plockat svamp med familjen och ätit massa svensk mat. Pga Corona så har jag inte träffat mina vänner på samma sätt som jag brukar. Sedan jag kom hem har restriktionerna skärpts i Stockholm och jag ställde därför in allt utöver det som jag måste göra, typ tandläkaren etc. Jag skulle egentligen har åkt tillbaka till England på onsdag men de går in i en ny lockdown på torsdag så jag bestämde mig för att skjuta lite på resan dit tills jag vet huruvida jag kommer ha tillgång till sjukgymnaster och gym osv. Vi får helt enkelt se hur länge jag blir kvar…

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar


Hej alla!

Är det höst ännu? Det känns lite så, men samtidigt är det fortfarande bansäsong vilket i alla fall jag förknippar mycket med sommar. Våren och sommaren flöt för min del ihop i ett och plötsligt var det september.

Jag frågade på min instagram vad ni ville läsa om och jag fick massa tips så tack snälla för det! Det kommer förhoppningsvis komma roliga inlägg framöver.

Nu har jag varit hemma i Manchester i drygt en månad och det har varit så nice att komma tillbaka till rutinerna här. Den miljön vi springer i här är så vacker och även om vädret har varit lite upp och ner så har det varit så härligt att springa på våra vanliga stigar och på våra vanliga platser. Många av de rundorna som jag gjort nu den senaste månaden har jag inte kunnat springa på över ett år eftersom jag innan jag åkte till Boulder, inte hade kommit upp i tillräckligt mycket löpning för att kunna springa dem.

Det engelska regnet och lervällingen som blir till pga av det börjar komma tillbaka och vi hoppar över och mellan pölar på passen och tvättmaskinen går i ett.

Träningen för min del går fortsatt bra. Jag har kunnat stegra mer och mer och haft några veckor över 60 miles totalt vilket känns kul. Det känns som om jag verkligen har kommit till det stadiet där jag inte bara försöker bli vältränad för att kunna göra den träningen så jag kan bli en bättre löpare, utan att jag nu kan utvecklas mer på ett annat sätt. Farten på passen blir sakta snabbare och volymen större. Jag har sprungit i lättviktsskor två gånger vilket, framförallt för mitt huvud, kändes som ett stort steg. Tanken på att springa i spikskor känns fortfarande lite skrämmande men jag vet att jag inte kommer springa med dem förrän jag är redo.

Vi har börjat prata lite om tävlingar. Det känns stort. Läskigt men också väldigt väldigt kul! Vi vet inte exakt när det blir ännu men bara att vi kan snacka om det är fasiken riktigt jäkla stort om jag får säga det själv.

Förutom det har jag börjat plugga för hösten vilket var en stor omställning nu i första veckan. Jag tror de flesta elitidrottare kan känna igen sig i att gilla struktur och rutiner. Så den här första veckan innan jag helt har kommit in i skolan igen har varit väldigt tröttsam och jag har varit helt slut på kvällarna. Trots det känns det kul att skolan har dragit igång igen och jag är taggad på den här hösten.

Vi hörs snart igen!

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)


Min teammate och en av mina bästa vänner heter Ciara Mageean. Ciara och jag har varit teammates sedan 2017 och vi har sprungit många mil ihop. Vi har varit på träningsläger, tävlingar och mästerskap tillsammans och vi har skrattat, gråtit, svettats, bråkat och upplevt så mycket tillsammans och på grund av, eller kanske mer genom allt detta, har vi blivit väldigt nära vänner. Det känns oftast som om vi är mer som systrar än vänner.

Ciara blev för några veckor sedan den första irländska kvinnan att springa 800m under 2 min i hennes första lopp för säsongen. En väldigt stor milstolpe som hon kämpat för länge. Nu i veckan (på fredag) ska hon ge sig på 1000m i Monaco Diamond league.

När jag satt och funderade på vad nästa blogg skulle handla om kom jag på att det kanske kunde vara kul att se vad Ciara packar med sig till Monaco? Eftersom jag inte är tävlings-redo ännu så får jag utnyttja mina teammates för sådana saker helt enkelt. Så här kommer därför en inblick i Ciaras packning nu till på fredag. Jag bad henne berätta 10 saker som hon packat med sig. Eftersom vi pratar engelska med varandra så behöll jag hennes lista på engelska.

  1. The first thing that i put in my bag is my race kit and my new carbon spikes. They both go in the hand luggage, just in case…
  2. I usually bring some porridge containers for breakfast on race day.
  3. I bought a new factor 50 sunscreen for my white Irish skin
  4. Foamroller and ball for some TLC
  5. Sweets! I always bring my favorite sweets: drumstick squishes by Swizzels (Fun fact; their factory is in the town next to were we live and you can smell the candy on some of our runs)
  6. Then I’ve got my race day fuel from OTE: duobar, energygel, recovery drink and hydrotabs. I know this fuels me on race day without upsetting my stomach.
  7. Ive got my book (Right now i’m reading ”This is how it always is” by Reese Witherspoon)
  8. My new swiss army knife that I bought on our last camp in St’Moritz.
  9. I’ve actually got some normal fancy clothes with me this time. Usually we travel straight back from a race but this time, I’ve got a day in Monaco before i go back home.
  10. Hair straightener for race day.

Det där var 10 saker från Ciaras resväska. Jag tänkte dock dela med mig av 2 bonusar till er som jag veta tt hon alltid har med sig när hon reser (hon sa att det var okej att jag delade med mig av det här). Sedan hon var liten har hon alltid rest med en listen flaska med ”Holy water” och sina ”Rosary Beads”. Ciara är uppvuxen i en kristen familj och för henne hör detta helt till vanligheten att ta med sig medan jag aldrig hade hört talas om det innan jag träffade Ciara. Jag hoppas dock att det ger henne massa tur till på fredag!

1 år sedan min hälseneoperation

1 år sedan min hälseneoperation


Ett helt år har gått sedan jag opererade min hälsena. I förra veckan var det ett år sedan jag drog hälsenan och jag funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om det då eller på något sätt uppmärksamma det men bestämde mig för att vänta till ett år sedan operationen. Anledningen är för att det känns som något roligare att uppmärksamma än när själva hälsenan gick av. När jag hade haft min operation kunde arbetet att komma tillbaka börja. Även om jag under en lång tid inte kunde göra något faktiskt fysiskt arbete på den vägen så visste jag åtminstone att för varje dag som gick så var jag ett steg närmare att komma tillbaka.

Dagarna mellan att hälsenan gått av och att jag opererades var hemska. De var långa och det enda jag väntade på var att får göra den där j*kla operationen så att jag kunde gå vidare. Jag kunde inte göra något och det kändes som om även fast jag vilade så vilade jag förgäves för jag skulle ju snart opereras och behöva börja om från 0 igen.

Nu har det alltså gått ett år.

Vilket år. Ett väldigt utvecklande men påfrestande år både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Men vad jag har lärt mig mycket!

Som jag tidigare skrivit i mina bloggar om själva skadan så gick jag in med inställningen att jag skulle lära mig av den här skadan och bli en bättre person och löpare. Jag försökte se på skadan så ”positivt” som jag kunde för jag tror verkligen att det påverkar  läkningsprocessen på ett bra sätt. Dessutom fick jag en väldigt stark insikt i att jag är så mer än bara en löpare och att det löpar-liv som jag lever nu även är mitt vanliga liv och det enda liv jag faktiskt har, och jag är den som står vid rodret och påverkar hur jag väljer att leva och må. Det har definitivt inte alltid varit lätt att se det positiva i alla situationer och det har varit ett år som blandats med alltifrån ilska, besvikelse, tårar, avundsjuka och ensamhet såväl som skratt, kärlek, glädjetårar och nya insikter.

Så vad har egentligen hänt på ett år?

Jag tänkte ge en liten uppdatering om hur läget är idag och hur min träning ser ut och vad jag har kvar. Som det ser ut nu så kan jag springa i princip varje dag. Jag kan köra distans, pass och styrka. Efter tuffare pass brukar jag cykla istället för att springa igen. Jag är inte uppe i min vanliga mängd löpning ännu men jag jobbar på det. Förra veckan lyckades jag få ihop nästan 9 mil vilket är det mesta jag sprungit sedan operationen. Långpassen blir längre och längre och farterna på passen blir snabbare och snabbare. Jag har fortfarande en hel del rehab kvar och det rehaben kretsar kring är främst att få tillbaka styrkan i vaden så att jag orkar hålla mig själv uppe på tå. När den styrkan utvecklas så kommer även min löpning utvecklas.

Övriga kroppen mår ganska bra. Jag har haft lite problem med den andra hälen på senaste, som fått kompensera en del för den avslitna hälsenan på den andra foten. Jag känner verkligen att jag utvecklas varje vecka och även om det är en bit kvar och även om jag inte känner mig helt som mig själv så har jag kommit en bra bit på vägen tillbaka.

För ett år sedan var jag rädd, osäker och förtvivlad över att ha drabbats av en så allvarlig skada. Nu ett år senare är jag en helt ny atlet med betydligt mer insikt om vad jag vill få ut från min löparkarriär och en enligt mig sundare inställning till mitt elitidrottar-liv. Jag kan intyga att många av de klyschor som jag hört av tidigare skadade atleter om hur ”löpningen fått en ny mening” osv, stämmer. Jag kan intyga att gå igenom en skada är tufft. Jag kan intyga om att vägen tillbaka är tuff.

Jag kan också intyga att man lär sig mycket, man är sällan så ensam som man tror och det går och det är okej att vara glad och lycklig även fast man är skadad. Om du går igenom något liknande eller har stött på en motgång i någon annan del i ditt liv vill jag bara ge dig 3 tips;

1, Prata om det med andra.
2, Skriv och reflektera själv.
3, Gräv inte ner dig i sorg och besvikelse utan hitta en ny vardag med nya, eller gamla, saker att göra och tycka om.