En kandidat – check! Att plugga på universitet och samtidigt satsa på löpning

En kandidat – check! Att plugga på universitet och samtidigt satsa på löpning


Hej alla!

Hoppas ni har haft en fantastisk jul, nyår och start på 2021. Även om mycket inte ändras från 31a december till 1a januari så förstår jag ändå att det känns skönt för många att lämna 2020 bakom sig.

En sak som jag tror att jag har berättat tidigare här på bloggen är att en av de små ljusglimtarna i det stora Covid-19 molnet som hängt över oss under 2020 är för mig att jag har kunnat slutföra min kandidatexamen. Under höstterminen kunde jag nämligen läsa de sista kurserna på distans från universitetet i Sverige, från där jag var i Manchester. I förra veckan lämnade jag äntligen in min kandidatuppsats!

Nu när jag tittar tillbaka på mina studier så inser jag att jag provat på de flesta sätt att plugga/inte plugga och träna på elitnivå och jag tänkte sammanfatta mina erfarenheter i ett inlägg här.

Arbeta deltid/heltid (2012-2014)

När jag slutade gymnasiet, började jag arbeta på en skola. Där jobbade jag alltifrån deltid till heltid i perioder. Träningen gick bra och jag var kanske inte riktigt lika seriös och hade framförallt inte ”slagit igenom” under den här tiden. Jag utvecklades mycket på träningarna och på tävlingsbanan men det kan också ha berott på att jag började träna mer med Kai (han blev min huvudtränare) och träningen blev mer fokuserad på medeldistans än vad den varit innan. Under den här tiden vann jag min första Nordenkamp och tog min första senior-SM medalj, ett silver på ISM (2014). De perioder jag jobbade heltid var extremt slitsamma och jag kommer ihåg hur trött jag var.

Plugga heltid på Universitet (2014-2016)

Efter två år av jobb så började jag plugga på Stockholms Universitet. Jag pluggade heltid men kommer ihåg att jag tyckte det var ganska lugnt, iallafall i början. Jag var van att plugga mycket från gymnasiet och ha 8 ämnen samtidigt, nu var det bara ett ämne jag behövde fokusera på åt gången och det passade mig perfekt. Det jag hade svårast för var att jag var tvungen att planera, lägga upp och styra min tid själv. Visst, vi hade en del föreläsningar och seminarium osv, men det var väldigt mycket egenstudier. Det här passade i och för sig bra ihop med min träning. Jag kunde träna andra tider och hinna lägga in mitt allra första dubbelpass. Träningen var så rolig och jag kunde lätt kombinera det med skolan. Eftersom jag oftast inte tränade mer än en gång om dagen gick det bra och när jag väl började ”figure out” hur jag skulle lägga upp min egna tid med skolan och träningen så rullade saker på rätt bra. Jag sprang mina första internationella mästerskap under den här tiden.

Träna på heltid (2016-2018)

Hösten 2016 flyttade jag till USA. Jag valde att ta uppehåll från skolan och prova att ”bara” träna. Anledningen till detta var dels att mitt universitet i Sverige inte hade någon möjlighet att låta mig fortsätta mina studier därifrån på distans, men också för att jag ville prova på att endast fokusera på träningen. Ett nytt land, nytt träningsupplägg och ny tränare var tillräckligt. Jag trodde också att det var vad som skulle vara bäst för min elitsatsning, fullt fokus 100% på träning, återhämtning osv.

För mig var det en otrolig omställning att helt plötsligt inte ha något annat än träningen att fokusera på. Jag som är en väldigt rastlös och aktiv person utmanades verkligen på alla plan i att inte känna att jag var tvungen att vara produktiv alla vakna stunder. Kanske ska jag formulera om det där, jag fick fokusera på att vara produktiv på annat än skola och jobb. Det var inte alltid lätt i ett nytt land med färre vänner, mycket man ville uppleva och pirr i benen.

Efter ett år i USA, flyttade jag till Manchester och även där valde jag att inte plugga första året. Anledningen till det berodde fortsatt på alla anledningar som innan jag flyttade till USA men även för att jag ville komma in i mina nya rutiner i Manchester, med ytterligare ett nytt land, ett nytt team, en ny träningsrutin.

Studera på distans, deltid och heltid (2018-2020)

När jag började plugga igen, fick det bli kurser från andra universitet än det jag börjat på. Jag trodde att det skulle vara lätt att hitta distanskurser men det visade sig svårare än jag trott. Stockholms universitet hade inga kurser alls som jag kunde söka inom mitt program. Det slutade med att jag plockade ihop kurser från alla möjliga universitet. Kurserna överlappade i vissa fall varandra och jag pluggade under den här tiden alltifrån ingenting till mer än 100 %.

När jag började plugga igen upplevde jag att den allra vanligaste kommentaren jag fick var ”Men gud vad bra, då har du något annat att tänka på än löpning om dagarna. Det måste vara så skönt”. Jag kände att jag inte alls kunde relatera till det där. Det hade (åtminstone det andra året utan studier) varit ganska skönt att inte plugga. Jag kände inte att jag tänkte på löpning mer än annars, mina teammates och jag hittade på roliga saker och vi har egentligen aldrig bara levt för löpningen (även om den alltid prioriteras såklart).

Däremot tyckte jag att det var otroligt skönt att känna mig produktiv. Jag fick en kick av att vara produktiv och ta vara på min tid. När jag blev skadad var skolan en stor trygghet och likaså nu under pandemin när allt varit osäkert. Studierna gav mig rutiner och en känsla av att jag utnyttjade min tid på ett bra sätt och att tiden som tickade på inte var bortkastad.

Under tiden med hälseneskadan, startade jag även ett eget företag och jobbade, pluggade och tränade.

Distansstudier är dock inte lika kul som vanliga studier måste jag erkänna. När jag i höstas och pga Covid-19, kunde avsluta min kandidat från SU eftersom alla studier skedde virtuellt var jag så glad. Dessa distansstudier var något helt annat än de jag gjort tidigare. Här hade jag en klass, en arbetsgrupp, planerade föreläsningar och seminarium osv vilket jag tyckte var så mycket bättre. I vissa fall var jag tvungen att flytta runt träningen kring skolan men jag har haft tur att det inte krockat mer. Den här sista terminen studerade jag återigen på heltid och tränade återigen till 100 %.

Så vad är då slutsatsen?

Jag är glad att jag provat alla dessa olika sätt att träna och plugga, jobba eller inte göra något annat. I vissa perioder har det ena passat mig bättre eller sämre men jag är otroligt glad att jag har min utbildning och jag har insett att det för min del funkar väldigt bra att studera och träna på elitnivå. De perioder där jag varken pluggat eller jobbat, har jag i vissa fall känt mig mer vilsen skulle jag säga. Medan de perioder då jag pluggat eller jobbat, har jag ibland fått lite för mycket av allt och blivit helt slut, vilket resulterat i antingen tårar eller att jag blir sjuk. Det är en fin balansgång och det finns inte en mall som passar alla. Mina tips är dock att prova på att ha något annat än bara träningen. Vare sig det är att du skriver en blogg, att du pluggar, har ett deltidsjobb eller skapar några andra bra rutiner som bidrar till glädje och utveckling i din vardag.

 

Kollagen på flera olika sätt

Kollagen på flera olika sätt


Hej! Jag vill prata kollagen igen. Jag har provat flera olika varianter men på senaste tid använt mig av kollagen från ett svenskt företag som heter Upgrit. En av fördelarna jag har upptäckt med att äta kollagen från just Upgrit är att det är så lätt blanda i det med annat och därmed blir det mycket lättare att se till att man faktiskt äter det. Upgrits kollagen är nämligen ”smaklöst” och när jag säger det så menar jag det inte i på ett negativt sätt utan den bästa sortens smaklöst. Detta gör det super enkelt att blanda i det i något annat man äter eller dricker och jag tänkte i det här blogginlägget ge lite tips på hur jag gör (om jag inte blandar det med vatten och citronsaft precis innan jag går och lägger mig). Så här kommer Annas väldigt-avancerade-kollagen-recept-lista:

Recept 1

En mellanmåls-smoothie. Den ovan består av Mango, Mjölk, Kollagen, Havregryn och Banan

Recept 2

Det sättet som jag äter mitt kollagen på ganska ofta. En Post-session-shake. Proteinpulver i valfri smak, Kollagen och vatten.

Recept 3

En annan variant av en post-session-shake. Mjölk, Proteinpulver i chokladsmak, Kakao, Banan, Havregryn, Kollagen

Recept 4

Ner-blandat i Frukost yoghurten eller gröten. Mums!

Recept 5

I en smoothie-bowl. Denna bestående av hallon, banan, havregryn, mjölk, kollagen och toppat med olika smått och gott.

Recept 6

Mitt favorit kvällssnacks! Grekisk yoghurt med choklad smak och en skopa kollagen

 

Förutom dessa sätt ovan går det utmärkt att blanda det i:

-morgonkaffet
-kvällsteet
-juice
-och egentligen vilken annan flytande form som helst

Mina nästa försök kommer vara att försöka göra någon typ av energi/mellis-bollar med kollagen och även kanske pannkakor. Jag återkommer med resultat!

 

Kollagen – vad, varför, hur?

Kollagen – vad, varför, hur?


Hejsan allihopa!

Jag tänkte prata kosttillskott. Japp ni hörde rätt. Det är något som många tar men som också har en del stigman kring sig. Jag är av den åsikten att man i grund och botten ska äta bra mat för att få i sig allt nödvändigt kroppen behöver, men sanningen är att jag också tar kosttillskott utöver det för att komplettera. Vissa av dessa kosttillskott äter jag inte hela året om utan i perioder medan jag äter vissa i princip varje dag. Det kan t.ex. vara järn, Omega 3, D-vitamin osv. En annan anledning till att idrottare sällan pratar om kosttillskott tror jag är det faktum att vi måste se till att vi inte får i oss något som är doping-listat. Detta gör att det blir ett känsligare ämne att prata om eftersom att det är upp till varje enskild idrottare att se till att den har koll på vad en stoppar/får i sig.

Mitt nyaste kosttillskott som jag lagt till i min vardagliga rutin är kollagen. Jag började ta kollagen förra året efter att jag dragit min hälsena. Kollagen är en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av bl.a. senor och eftersom jag ville stärka min hälsena för att den skulle läka ihop så bra som möjligt och bli så stark som möjligt så började jag äta kollagen. Det finns ett flertal olika märken som producerar kollagen och jag har provat en del olika. Sedan ett tag tillbaka använt mig av ett svenskt märke som heter Upgrit. Deras kollagen är av type 1, vilket är den typen av kollagen som hjälper till att stärka senor och leder. Efetrsom jag inte är någon expert på kost och hälsa och inte har gått någon utbildning så vill jag att ni har i bakhuvudet att jag endast kan dela med mig av mina upplevelser och rekommendera vad som har funkat för mig. Om ni har mer specifika frågor angående kollagen så skulle jag verkligen rekommendera att ni spanar in Upgrits hemsida:

https://www.upgrit.se/

eller att ni skickar ett DM på deras instagram:

@upgrit

De svarar gärna på frågor och är super-hjälpsamma! Om ni har fler frågor om min skada och hur jag tänkte och gjorde så kan ni skicka ett DM till mig eller skriva en kommentar här på blogginlägget.

@annasilvander

Kort update

Kort update


Corona va… Efter att jag i Torsdags kväll fått reda på att Sverige blivit bortplockade från ”the excemption list” och att man därmed skulle behöva sitta i karantän om man flög till England från och med Lördag, blev det en snabb ombokning och packning på torsdag kväll för att tidigt Fredag morgon åkta tillbaka till England.

Som jag tidigare nämnt så gick ju England in i Lockdown på Torsdagen så det här blir min första engelska lockdown. Reglerna verkar dock mindre strikta än i våras då de bara var tillåtna att gå ut 1 gång om dagen. Nu får man vara ute mer men inte umgås med andra utanför ens support bubble om det inte är nödvändigt (typ läkare etc). Skolor håller öppna men alla ”icke nödvändiga” affärer och restauranger, caféer och barer måste hålla stängt.

Så nu kommer jag alltså att vara här i England ett tag framöver som det ser ut nu. Man vet ju såklart inte dock, allt ändras så snabbt i dessa tider och det kan vara svårt att hänga med ibland.

Balans

Balans


Hej alla!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Anledningen, jag har haft svårt att få ihop den där berömda balansen i livet. Det blev lite mycket och samtidigt så var blogg-inspirationen låg eftersom jag inte gjorde så mycket spännande saker i livet.

I höstas började jag som jag tidigare skrivit på sista terminen av min kandidat och jag har pluggat heltid på distans (pga Corona). Det har varit slitit att få ihop allt om jag ska vara ärlig. Dels för att det varit på heltid men också för att jag varit i England under tiden. Men samtidigt är jag så tacksam för att jag kunnat göra klart dessa kurser som jag har avklarat och nu kunnat börja på den sista kursen (kandidatuppsatsen). Pga Corona så har detta varit möjligt eftersom all utbildning skett på distans, annars hade jag inte kunnat göra klart kurserna eftersom det krävde en del närvaro.

Under hösten har jag också kunnat träna mer och mer och allt flöt på så himla bra tills att jag fick ett litet bakslag. Jag fick ont i ryggen, liknande ryggskott och det ville inte släppa. Detta gjorde att jag tyvärr var tvungen att ställa in första tävlingen, Terräng-SM, men jag kom ändå hem och var istället funktionär under helgen tillsammans med min mamma och min syster. Det var sjukt bra tävlingar och trots att vädret var allt annat än bra så hade jag riktigt kul!

Andra saker jag hunnit med medan jag varit hemma är: X antal svettiga cykelpass, lite löpning, tandläkaren, träffat Göran (min mentala coach), behandlingar hos Björn Sverre, plockat svamp med familjen och ätit massa svensk mat. Pga Corona så har jag inte träffat mina vänner på samma sätt som jag brukar. Sedan jag kom hem har restriktionerna skärpts i Stockholm och jag ställde därför in allt utöver det som jag måste göra, typ tandläkaren etc. Jag skulle egentligen har åkt tillbaka till England på onsdag men de går in i en ny lockdown på torsdag så jag bestämde mig för att skjuta lite på resan dit tills jag vet huruvida jag kommer ha tillgång till sjukgymnaster och gym osv. Vi får helt enkelt se hur länge jag blir kvar…

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar

Lägesrapport – Vi har börjat prata om tävlingar


Hej alla!

Är det höst ännu? Det känns lite så, men samtidigt är det fortfarande bansäsong vilket i alla fall jag förknippar mycket med sommar. Våren och sommaren flöt för min del ihop i ett och plötsligt var det september.

Jag frågade på min instagram vad ni ville läsa om och jag fick massa tips så tack snälla för det! Det kommer förhoppningsvis komma roliga inlägg framöver.

Nu har jag varit hemma i Manchester i drygt en månad och det har varit så nice att komma tillbaka till rutinerna här. Den miljön vi springer i här är så vacker och även om vädret har varit lite upp och ner så har det varit så härligt att springa på våra vanliga stigar och på våra vanliga platser. Många av de rundorna som jag gjort nu den senaste månaden har jag inte kunnat springa på över ett år eftersom jag innan jag åkte till Boulder, inte hade kommit upp i tillräckligt mycket löpning för att kunna springa dem.

Det engelska regnet och lervällingen som blir till pga av det börjar komma tillbaka och vi hoppar över och mellan pölar på passen och tvättmaskinen går i ett.

Träningen för min del går fortsatt bra. Jag har kunnat stegra mer och mer och haft några veckor över 60 miles totalt vilket känns kul. Det känns som om jag verkligen har kommit till det stadiet där jag inte bara försöker bli vältränad för att kunna göra den träningen så jag kan bli en bättre löpare, utan att jag nu kan utvecklas mer på ett annat sätt. Farten på passen blir sakta snabbare och volymen större. Jag har sprungit i lättviktsskor två gånger vilket, framförallt för mitt huvud, kändes som ett stort steg. Tanken på att springa i spikskor känns fortfarande lite skrämmande men jag vet att jag inte kommer springa med dem förrän jag är redo.

Vi har börjat prata lite om tävlingar. Det känns stort. Läskigt men också väldigt väldigt kul! Vi vet inte exakt när det blir ännu men bara att vi kan snacka om det är fasiken riktigt jäkla stort om jag får säga det själv.

Förutom det har jag börjat plugga för hösten vilket var en stor omställning nu i första veckan. Jag tror de flesta elitidrottare kan känna igen sig i att gilla struktur och rutiner. Så den här första veckan innan jag helt har kommit in i skolan igen har varit väldigt tröttsam och jag har varit helt slut på kvällarna. Trots det känns det kul att skolan har dragit igång igen och jag är taggad på den här hösten.

Vi hörs snart igen!

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)

What have you packed in your race bag, Ciara Mageean? (Monaco Diamond League)


Min teammate och en av mina bästa vänner heter Ciara Mageean. Ciara och jag har varit teammates sedan 2017 och vi har sprungit många mil ihop. Vi har varit på träningsläger, tävlingar och mästerskap tillsammans och vi har skrattat, gråtit, svettats, bråkat och upplevt så mycket tillsammans och på grund av, eller kanske mer genom allt detta, har vi blivit väldigt nära vänner. Det känns oftast som om vi är mer som systrar än vänner.

Ciara blev för några veckor sedan den första irländska kvinnan att springa 800m under 2 min i hennes första lopp för säsongen. En väldigt stor milstolpe som hon kämpat för länge. Nu i veckan (på fredag) ska hon ge sig på 1000m i Monaco Diamond league.

När jag satt och funderade på vad nästa blogg skulle handla om kom jag på att det kanske kunde vara kul att se vad Ciara packar med sig till Monaco? Eftersom jag inte är tävlings-redo ännu så får jag utnyttja mina teammates för sådana saker helt enkelt. Så här kommer därför en inblick i Ciaras packning nu till på fredag. Jag bad henne berätta 10 saker som hon packat med sig. Eftersom vi pratar engelska med varandra så behöll jag hennes lista på engelska.

  1. The first thing that i put in my bag is my race kit and my new carbon spikes. They both go in the hand luggage, just in case…
  2. I usually bring some porridge containers for breakfast on race day.
  3. I bought a new factor 50 sunscreen for my white Irish skin
  4. Foamroller and ball for some TLC
  5. Sweets! I always bring my favorite sweets: drumstick squishes by Swizzels (Fun fact; their factory is in the town next to were we live and you can smell the candy on some of our runs)
  6. Then I’ve got my race day fuel from OTE: duobar, energygel, recovery drink and hydrotabs. I know this fuels me on race day without upsetting my stomach.
  7. Ive got my book (Right now i’m reading ”This is how it always is” by Reese Witherspoon)
  8. My new swiss army knife that I bought on our last camp in St’Moritz.
  9. I’ve actually got some normal fancy clothes with me this time. Usually we travel straight back from a race but this time, I’ve got a day in Monaco before i go back home.
  10. Hair straightener for race day.

Det där var 10 saker från Ciaras resväska. Jag tänkte dock dela med mig av 2 bonusar till er som jag veta tt hon alltid har med sig när hon reser (hon sa att det var okej att jag delade med mig av det här). Sedan hon var liten har hon alltid rest med en listen flaska med ”Holy water” och sina ”Rosary Beads”. Ciara är uppvuxen i en kristen familj och för henne hör detta helt till vanligheten att ta med sig medan jag aldrig hade hört talas om det innan jag träffade Ciara. Jag hoppas dock att det ger henne massa tur till på fredag!

1 år sedan min hälseneoperation

1 år sedan min hälseneoperation


Ett helt år har gått sedan jag opererade min hälsena. I förra veckan var det ett år sedan jag drog hälsenan och jag funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om det då eller på något sätt uppmärksamma det men bestämde mig för att vänta till ett år sedan operationen. Anledningen är för att det känns som något roligare att uppmärksamma än när själva hälsenan gick av. När jag hade haft min operation kunde arbetet att komma tillbaka börja. Även om jag under en lång tid inte kunde göra något faktiskt fysiskt arbete på den vägen så visste jag åtminstone att för varje dag som gick så var jag ett steg närmare att komma tillbaka.

Dagarna mellan att hälsenan gått av och att jag opererades var hemska. De var långa och det enda jag väntade på var att får göra den där j*kla operationen så att jag kunde gå vidare. Jag kunde inte göra något och det kändes som om även fast jag vilade så vilade jag förgäves för jag skulle ju snart opereras och behöva börja om från 0 igen.

Nu har det alltså gått ett år.

Vilket år. Ett väldigt utvecklande men påfrestande år både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Men vad jag har lärt mig mycket!

Som jag tidigare skrivit i mina bloggar om själva skadan så gick jag in med inställningen att jag skulle lära mig av den här skadan och bli en bättre person och löpare. Jag försökte se på skadan så ”positivt” som jag kunde för jag tror verkligen att det påverkar  läkningsprocessen på ett bra sätt. Dessutom fick jag en väldigt stark insikt i att jag är så mer än bara en löpare och att det löpar-liv som jag lever nu även är mitt vanliga liv och det enda liv jag faktiskt har, och jag är den som står vid rodret och påverkar hur jag väljer att leva och må. Det har definitivt inte alltid varit lätt att se det positiva i alla situationer och det har varit ett år som blandats med alltifrån ilska, besvikelse, tårar, avundsjuka och ensamhet såväl som skratt, kärlek, glädjetårar och nya insikter.

Så vad har egentligen hänt på ett år?

Jag tänkte ge en liten uppdatering om hur läget är idag och hur min träning ser ut och vad jag har kvar. Som det ser ut nu så kan jag springa i princip varje dag. Jag kan köra distans, pass och styrka. Efter tuffare pass brukar jag cykla istället för att springa igen. Jag är inte uppe i min vanliga mängd löpning ännu men jag jobbar på det. Förra veckan lyckades jag få ihop nästan 9 mil vilket är det mesta jag sprungit sedan operationen. Långpassen blir längre och längre och farterna på passen blir snabbare och snabbare. Jag har fortfarande en hel del rehab kvar och det rehaben kretsar kring är främst att få tillbaka styrkan i vaden så att jag orkar hålla mig själv uppe på tå. När den styrkan utvecklas så kommer även min löpning utvecklas.

Övriga kroppen mår ganska bra. Jag har haft lite problem med den andra hälen på senaste, som fått kompensera en del för den avslitna hälsenan på den andra foten. Jag känner verkligen att jag utvecklas varje vecka och även om det är en bit kvar och även om jag inte känner mig helt som mig själv så har jag kommit en bra bit på vägen tillbaka.

För ett år sedan var jag rädd, osäker och förtvivlad över att ha drabbats av en så allvarlig skada. Nu ett år senare är jag en helt ny atlet med betydligt mer insikt om vad jag vill få ut från min löparkarriär och en enligt mig sundare inställning till mitt elitidrottar-liv. Jag kan intyga att många av de klyschor som jag hört av tidigare skadade atleter om hur ”löpningen fått en ny mening” osv, stämmer. Jag kan intyga att gå igenom en skada är tufft. Jag kan intyga om att vägen tillbaka är tuff.

Jag kan också intyga att man lär sig mycket, man är sällan så ensam som man tror och det går och det är okej att vara glad och lycklig även fast man är skadad. Om du går igenom något liknande eller har stött på en motgång i någon annan del i ditt liv vill jag bara ge dig 3 tips;

1, Prata om det med andra.
2, Skriv och reflektera själv.
3, Gräv inte ner dig i sorg och besvikelse utan hitta en ny vardag med nya, eller gamla, saker att göra och tycka om.

Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?

Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?


Min lillebror Olof som också håller på med löpning och som skrivit ett gästinlägg tidigare skulle ha varit i St’Moritz nu under samma tid som jag är här men han och hans träningsgrupp Cursus fick hastigt ändra planerna pga Corona. De hittade genom det ett ”nytt höghöjdsmecka” som kanske är mer känt inom cykel-världen och jag bad Olof att skriva ett inlägg med en liten rapport om hur Livigno är och hur de har det där. Håll till godo!

Hej allihopa! Kul att vara tillbaka igen. Medan Anna glassar i St’Moritz befinner jag mig i en by ca 40 km öster ut, nämligen Livigno i norra Italien (Lombardiet). Norra Italien!! Lombardiet!! Jag förstår om dessa tankar kommer och det gjorde det även för mig när min tränare berättade att det var dit vi skulle åka för sommarens höghöjdsläger. Som de flesta säkert vet har norra Italien och speciellt Lombardiet varit hårt drabbat av Covid-19 och under en längre tid var hela området satt i karantän av den italienska regeringen. Nu är dock läget annorlunda. Livigno, där min träningsgrupp (Cursus) befinner oss, är idag en stad som börjar öppna upp för allmänheten. Caféer, restauranger, gym och bad är alla öppna och det enda som gör pandemin synlig är de munskydd som man måste bära när man är inomhus. Men varför åker vi till just Livigno? Jo, precis som Anna har skrivit i tidigare inlägg, infördes det en regel som sa att alla personer som vistats i Sverige och sedan åkte till Schweiz måste sitta i karantän i 10 dagar. Detta var och är som ni säkert förstår inte ett alternativ för oss. Skutan behövde därför styras till en annan plats och efter mycket jobb av min tränare hamnade vi här.

Om vi dock lämnar Covid-19 för en stund och fokuserar på något roligare istället, hur ser träningen ut? Träningsmöjligheterna här är bra, kanske inte riktigt lika bra som i St’Moritz men ändå fullt godkända. Det finns två gym och en bana i närheten där vi bor, det finns vandringsleder att springa på och en sjö att köra tröskel vid. Dessutom ligger St’Moritz endast 45 min bort med bil och eftersom karantänsreglerna från Sverige upphävdes för några dagar sedan kan vi lätt ta oss dit för att träna och använda det fantastiska liftsystemet som vi har tillgång till. Vi har även tillgång till en bana på lågland, ca 1,5 timme bort i Chuiro. Det finns med andra ord inte så mycket att klaga på.

Med allt som pågår i världen är jag väldigt tacksam att man i dessa tider kan åka iväg och få några veckors bra träning på höghöjd. Det hade för oss inte varit möjligt utan hårt jobb av Cursus galjonsfigur Malin Sundström och ISP sport som är med och sponsrar oss.

Kort och gott kan jag rekommendera Livigno och nu laddar vi mot SM!

Ha det gött!

Olof

St Moritz, en andra chans

St Moritz, en andra chans


St’Moritz, wow vilket ställe. Det här är andra gången jag är här och vilken skillnad det är den här gången. Förra gången jag var här med mitt team var i maj 2019 och bergen hade gott om snö. Sjön och floderna var iskalla och allt hade en väldig vintrig/Mars i Stockholm-känsla.. Då tyckte jag ändå att det var så otroligt vackert och fantastiska löp-möjligheter.

Den här gången kom vi hit mitt i sommaren och alla gröna berg och dalar är fyllda med vilda blommor, sjöarna är fyllda av människor i båtar eller kanoter och det är så otroligt vackert att det knappt går att förstå.

Första gången vi var här hade jag problem med en vad och jag mådde egentligen ganska dåligt under hela lägret. Detta gjorde att jag inte hade någon positiv bild alls av St’Moritz som ställe egentligen mer än att det var vackert.. Jag tyckte mycket bättre om t.ex. Font Romeu dit jag varit ett halvår tidigare och kommit ifrån i bra form och med en positiv upplevelse. När det blev bestämt att vi skulle åka hit igen blev jag därför lite nervös och fick en klump i magen till en början. Därför känns det extra skönt att kunna komma hit till samma plats men få en helt ny upplevelse av den. Det känns ungefär som om jag tittat på St’Moritz med gråa glasögon och nu helt plötsligt tar av mig glasögonen.

Vi har haft väldigt bra väder måste jag säga. Andra veckan var ganska regnig men vi har i stort sett haft sol varje dag och inte för varmt. Det är ganska mycket folk här, en hel del grupper från Schweiz såklart, men även Belgien, Holland och Tyskland. Banan, gymmet, alla stigar, affärer osv är öppet precis som vanligt och i Tisdags kunde jag åka till Chiavenna (Italien) för första gången för ett banpass på låg höjd.

Kort och gott har lägret varit väldigt lyckat! Vi tränar, äter, sover, chillar, spelar spel och läser. Det märks att det är vecka 3 nu…Många är trötta och konversationerna har gått till en betydligt lägre intellektuell nivå än de första dagarna… 😉

Nu är det drygt 10 dagar kvar på lägret och jag ska njuta!

Ha det toppen!

Från och till alla mina vänner som inte springer

Från och till alla mina vänner som inte springer


Många av mina närmsta vänner håller själva inte på med varken löpning eller friidrott och de allra flesta som har hållit på med eller fortfarande håller på med andra sporter har inte satsat på sin sport på den nivån som jag gör. Därför får jag ofta frågor om min satsning och löpning i allmänhet. För mig är det bara kul! Många gånger får frågorna eller kommentarerna mig att se på det jag gör från ett annat perspektiv, vilket jag tror kan vara nyttigt inland, samtidigt som det såklart är tryggt och viktigt för mig att också befinna mig i min lilla bubbla. Den mentala återhämtningen från idrotten får jag dock ofta genom min familj och mina vänner.

Jag har i det här inlägget samlat några av de vanligaste kommentarerna som jag får och det jag brukar svara.

”Men HUR många skor har du?”

”En del” brukar jag svara med ett skratt. Extra många frågor får jag/vi när vi får besök i det huset där jag bor med mina träningskompisar. Vi är ju alla sponsrade av New Balance och med 5 sponsrade löpare i samma hus blir det en hel del skor… Kommer dock aldrig glömma första gången Boris kom hem till mig och förskräckt utbrast ”Men är det här alla skor du har?!?!” och jag snabbt lugnade honom med att förklara att jag förvarade en hel del på balkongen också.

”Har du typ ett kost schema du följer eller får du äta vad du vill?”

Den här är en klassiker. Många är väldigt intresserade av huruvida jag följer ett kostschema eller ej. Den frågan kommer nästan före hur mycket jag tränar. Det kanske är för att jag oftast träffar mina vänner i samband med högtider, typ jul, nyår, födelsedagsfirande eller att man går och äter någonstans. Jag brukar oftast svara att jag inte har något strikt schema men att jag såklart tänker på vad jag äter och försöker äta bra och riktig mat. Det betyder såklart inte att jag aldrig äter godis eller glass eller chips, tro mig det slinker in en hel del sånt också emellanåt, men jag försöker att i första hand äta just bra och riktig mat.

”Gud du som tränar så mycket måste vara så pigg hela tiden!!”

Ha ha ha. Oj! Om ni sett mig de flesta morgnar när jag vaknar och tar de första stegen ur sängen. I vissa perioder är man såklart mer eller mindre stel och har mer eller mindre träningsvärk men den mängd träning vi utsätter våra kroppar för gör en ofta ganska trött och det krävs en hel del rörlighet, aktiverings-övningar och rullande på diverse redskap för att få igång våra kroppar. Om någon hade klivit in i vårt vardagsrum hemma timmen innan vi sticker ut hade de nog undrat vad det var för cirkus som pågick där inne.

”Varför kan du inte följa med och göra det här? Du har ju redan tränat.”

Den här frågan brukar ibland vara svår att förklara. Bara för att jag är klar med själva träningen betyder det nämligen inte att jobbet för dagen är klart och att jag därför har en massa fritid. Nu börjar det som för mig är det svåraste i hela idrottandet, återhämtningen. Att göra själva träningen har aldrig varit något problem för mig, däremot har återhämtningen varit något som jag inte tyckt varit lika lätt. Många gånger är det nog för att jag inte har en lika självklar anledning att tacka nej till något. Om jag tränar så är det ju väldigt tydligt att jag har en annan aktivitet som krockar, men när det gäller återhämtningen så är det mycket svårare eftersom jag oftast måste välja det mer ”tråkiga” alternativet. Ibland kan dock den gränsen vara svår att se och det är lätt att ta bort allting som inte har en direkt positiv påverkan på träningen (aka att låsa in sig i sitt rum och inte göra någonting eller träffa någon mellan passen) men jag tror att man missar mycket då som kan ha en annan positiv påverkan på ens träning (socialt och mentalt).

Eftersom jag är väldigt aktiv har det varit svårt för mig att hitta rätt gräns för mig. När jag började jobba med min mentala coach fick jag dock ett uppvaknande i att avkoppling inte ser ut exakt likadant för alla. För vissa kan avkoppling vara att bara ligga ner och sova, medan det för andra kan vara att gå och ta en fika eller gå ut i skogen.

”Vad gör du hela dagarna om du bara tränar?”

Detta frågar jag ibland mig själv också haha. Mina dagar flyger dock oftast förbi. Eftersom våra dagar går ut på att äta-träna-vila så kanske det inte låter som så mycket, men det tar tid. Varje dag tränar jag 1 till 3 pass och däremellan så äter jag som sagt, kanske tar en nap, väcker kroppen med diverse gymnastiska övningar, träffar sjukgymnaster och utöver det försöker jag göra så lite jag bara kan.

”Vad gjorde du mer när du var på träningsläger i Spanien?”

Den här är också väldigt vanlig. Jag får ofta frågan vad vi sett eller vad vi gjort eller kommentarer om hur skönt det måste vara att få lite sol och bad men sanningen är något helt annat. Visst reser vi mycket som idrottare, både på läger och tävlingar men det mesta vi ser är stigar, banor, hotellrum och gym. Ibland har vi såklart lugnare dagar då vi kanske kan få in en liten utflykt eller ett bad men om sanningen ska fram så sker den mesta sightseeingen genom distanspassen och de flesta baden är de isbad vi gör själva i badkaret eller i en iskall bäck.

 

När jag började skriva det här inlägget så gjorde jag det mest som en kul grej men det fick mig verkligen att inse hur lyckligt lottad jag är som har alla mina vänner, både de som inte håller på med löpning och de som gör det. Mina vänner ger mig perspektiv på olika saker i mitt liv och utmanar mig att tänka om eller växa i mig själv. Jag hoppas att ni aldrig slutar att ställa frågor.

Ha en härlig vecka allihopa!

Nästa läger, St Moritz

Nästa läger, St Moritz


Hejsan allihopa!

Efter drygt en månad i Sverige var det dags att packa ihop väskorna igen och bege sig till nästa destination. Eftersom Storbritannien har haft strikta karantänsregler så bestämde jag och min tränare att jag skulle stanna hemma i Sverige ett litet tag och umgås med familjen för att sedan möta upp mitt team i löpar-meckat St’Moritz i Schweiz. Efter 4 månader ifrån min tränare och mitt team skulle vi äntligen träffas igen, även om det inte var i Manchester. Jag packade helt enkelt ihop min väska med de kläder jag packat i Mars för mitt läger i Boulder och begav mig.

Fast nu var det såklart inte så enkelt….

Jag skulle ha åkt till St Moritz den 6e juli. Den 4e juli får min lillebror Olof ett meddelande om att Schweiz infört 10 dagars karantän för alla som kommer från Sverige… Efter drygt 2 timmar av samtal med alltifrån UD, flygbolag, ambassaden, min tränare och min schweiziska team-medlem Jonas så bestämmer vi att jag ska boka om min biljett och åka en dag tidigare. Med det bestämt kastades alla kläder in i tvätten och sorteringen och packningen av nödvändigheter började och dagen därpå gick flyget till Zürich.

På flyget fick alla fylla i ett papper med info om vart man flugit från och vart man skulle (precis som när jag kom från USA) för att kunna spåra smittan men förutom det var det ingen skillnad alls. Jag landade, hämtade väskan och kom fram till hotellet. Dagen därpå landade mitt team och efter att de hämtat upp mig begav vi oss upp i bergen till St Moritz där vi nu ska befinna oss i drygt en månad.

Det var så himla kul att träffa mitt team igen! Vi snackade konstant från att vi sågs till att vi somnade. Jag märker verkligen vilken stor betydelse det har för mig att få dela allt detta med andra. Det kändes som om vi knappt hade varit ifrån varandra och idag på första passet här uppe, kändes det som om jag flög fram haha.

Jag har varit i St Moritz en gång tidigare, förra våren och måste säga att det är så otroligt vackert här nu med alla sommarblommor och snö på topparna. Ser verkligen fram emot att få uppleva den här platsen ännu mer.