Skogslufs och tokbonk

Skogslufs och tokbonk


Återhämtningen har gått finfint efter Ironman 70.3 Jönköping. Jag blev stelare och tröttare ett par dagar efter loppet men kan också bero på att vi går upp 5:20 varje vardag för att åka till jobbet kl 6:00 (pust och stånk, kan det inte bli augusti så jag får semester snart?).

I helgen gjorde jag och Simon en liten utflykt för att springa Skifsenleden i Säfsen. Den 21-23 km långa leden går på stig genom finnmarken. Alltså BARA stig! Den utgår från antingen Säfsen eller Fredriksberg och det är 21 km ren löpglädje på bara stigar, myrar och spångar. Vi tog ett kort chokladstopp vid Finngården Skifsen, sedan löpte vi vidare genom Finnmarken. Det är en otroligt vackert men rätt tuff bana. Det slog mig att det är märkligt att man reser så långt för att uppleva naturen bland när man har fantastiska möjligheter runt knuten. Stundtals kändes det som om man var mitt uppe på fjället.

Efter Finngården Skifsen började jag bli rejält trött. Att springa den här leden känns ungefär som att springa på en tjockmatta i 2,5 timmar. Oförlåtande terräng och en rejäl backe i början+mitten av leden. Det var riktigt jobbigt! Vi hade med oss rygga med vätska denna gång. Sist blev jag så varm och törstig att jag fick doppa huvudet i en bäck. Nu drack jag hela turen men var ändå supertörstig. Men det fantastiskt roligt.

På vintern dras det skidspår här. Efter löpturen svalkade vi oss med ett dopp i närmaste sjö sedan fikade och käkade vi lunch på mysiga Rosahöjdens café och bageri inne i Fredriksberg. Det är väl värt ett stopp!!! Det finns hembakt fika, hembakt bröd, lunch. Perfekt utflyktsmål.

På kvällen kom våra vänner Cecilia Jessen och hennes kille Jens till oss. Vi hade en supertrevlig kväll med pizzabak, öl och utemiddag.

Vi skulle testa Finnmarksturens nya SM-bana på söndagen.

Kl 10 skulle den officiella guidningen börja och vi blev riktigt förvånade när ca 70 pers dök upp för att testa banan. Vi delade in oss i långsam, medel/lagom och snabb grupp. Vi alla valde medel/lagom grupp som skulle åka på ca 4:15-4:30 på de 80 km genom skogen.

När vi sedan drog iväg hade jag problem från minut 1 att hänga med. Vad fan vad det med mina ben?! Uppför Hammarbacken släppte jag alla och låg sist för jag tänkte att jag minsann inte skulle rusa iväg och sedan bonka efter halva. Så jag tog det superlugnt och föll bak till nästa grupp som var den långsamma. I den blev det bara en ledare och en person till, och så en handfull personer från medelgruppen som ”rasat av”. Jag kände mig mer och mer less. Jag var ständigt törstigt, det var varmt och benen svarade inte alls. Ju ströttare jag blev desto stelare och sämre blev jag också tekniskt. Tillslut hade jag knappt styrfart och när vi nådde stan igen efter 48 km hade jag totalbonkat.

Jag hade istället för varv nr 2 på banan, siktet inställt på Hillängens gatukök. Fan va gött det skulle bli med en mosbricka med grillkörv, dricka och GLASS!!!!! Var helt stört hungrig, bonkad och törstig när jag nådde fram. Men kände mig ändå som en kung att jag valt att hoppa av….tills jag upptäckte att jag tappat kreditkortet någonstans på stigarna uppe i skogen. FAN! Bröt mig in i bilen och tog simons plånbok så jag fick min efterlängtade korv. Sedan gick det inte lång stund förrän energin kom tillbaka.

Som en klubbkompis så vänligt påpekade ”Emma, du är en spillra av ditt forna jag”! Jag är faktiskt villig att hålla med. I går var jag inte bra.

Två mejalurpass på raken, knappt en vecka efter IM 70.3 Jönköping kanske inte var det smartaste. Nu ska jag bygga upp kroppen så får vi se om jag ställer mig på startlinjen till Finnmarksturen 2019.

Test av Finnmarksturens nya SM-bana tsm de de här gamla triathlongänget, mountainbike är tydligen det nya. Jag, Cecilia Jessen och Louise Rundqvist.

Äventyrslöpning i finnmarken längs Skifsenleden, efterföljande lunch och fika på Rosahöjdens café och bageri i Fredriksberg. Väl värt ett besök!

Race recap Ironman Jönköping 70.3

Race recap Ironman Jönköping 70.3


Jag klarade det! Helt otroligt!

Helt ärligt visste jag inte innan om jag skulle komma att kunna klara en så pass lång dag som en halvironman är med så lite träning i bagaget och med mina krav på vad att köra en halvironman innebär (och om någon vill veta så har jag haft som skärmsläckare hela vintern tiderna Swim: 27:45, Bike 2:40, Run 1:38, men det var innan skador, när jag fortfarande hade profredag och innan influensor och när jag var jäkligt taggad). Även om jag är glad över att tagit mig i mål så minns jag ju än hur det känns att verkligen rejsa och att mejsla ur sitt yttersta för att nå resultat. Det kan jag inte säga att jag lyckades med i lördags. Det var snarare en form av överlevnad för att ta sig till mållinjen:). Bara försöka ha positiva tankar i huvudet och att försöka tävla för att det är kul…inte för att uppnå något resultat. Och det var kul! När man tävlar i AG så vet man ju faktiskt inte riktigt vilka man tävlar mot, utan det blir lite som det blir och man får den plats det blir givet dagens förutsättningar. Lite mer avslappnat. Eller, rättare sagt, det var så jag upplevde det. Det är säkerligen annorlunda om man ska ta en kvalplats eller verkligen tävlar för pallen. Nåväl, finns inte så mkt att säga om racet egentligen. Men här är några korta.

Simningen:

Innan start ösregnade det och var svinkallt. Vi motionärer fick inte värma upp i vattnet pga av det var så kallt (15 grader sa någon), vilket gjorde att man stod i sin fålla och frös på land istället. Jag hade det rätt avslappnat och kul ändå, träffade på en tjej i sub 28-gruppen (tror det var Lisa Hermansson som var 3:a overall i alla AG och vann 35-39 (min AG). Det kändes lättsamt. Vi startade i våg, 4 och 4 och jag tänkte ju kaxigt att jag inte borde ha tappat så mkt i simfart på mitt 5 veckor långa simuppehåll (undantaget SM i Linköping och ett bassängpass på 2000 m i onsdags). Förutsättningarna för att få bra fötter fanns där men jag tog aldrig några utan simmade tjurigt själv. Jag skulle minsann simma om dom där! Det kändes ju jävligt bra det här! Men det gjorde jag såklart inte. Föll istället igenom hela startfältet och kom upp på 32 min.

Växling

T1 är ju superlångt i Jönköping men det var jättekul att komma upp och höra publiken skrika ens namn och klappa händerna. Sprang jättebra i början men sedan blev jag trött (!), tappade momentum och krälade in mot T1 när jag plötsligt såg min lillasyster Virre som åkt upp från Göteborg. Blev så glad så jag började grina och tappade fattningen lite. Långsam växlingstid men skit samma. Ut på cykeln och Dr Lundström Sr och Simon ropade att jag var 3:a i min AG och 15 totalt. Jajjemän, här skulle det cyklas.

Cykling

Cyklingen var det jag var absolut osäkrast på. Tränat absolut minimalt på tempohojen och inga hårda pass på länge, länge. Jag gillar ju egentligen inte att cykla och inget är så plågsamt som att cykla med dåliga ben. Jag skulle bara ta mig igenom utan att dö. Tog det otroligt passivt på första 3 milen, snitt på 28 km/h men det inkluderar ju Huskvarna-backen och jag är då rakt ingen klättrare så jag tänkte inte så mkt på det. Är jag i mål på 3 timmar är jag nöjd, försökte jag intala mig.. Men sedan gick det bättre och mentalt kunde jag beta av alla trevliga checkpoints; Haurida kyrka-där gifte sig Åsa, Vireda- där har jag haft ett jobbärende, Örserum- där körde jag Svenska Cupentävling 2009, Vista kulle- där bor Åsa osv osv. När det var 3 mil krav insåg jag att jag ev kanske skulle kunna klara samma tid som ifjol 2:40 så jag laddade på lite extra. Hittills hade jag bara åkt cykel, nu började jag damma på och det räckte nästan. 2:45 blev tiden och det är väl godkänt. Tur man har en snabb cykeln när man inte har någon motor eller några starka cykelben.

Växling 2

Gick också väldigt långsamt och Sigge från klubben hann växla om mig och kuta iväg i ett herrans tempo. -jag tar ikapp honom, tänkte jag. Men det lyckades inte.

Löpning

Nu var det ett evigt brottande med tankarna. Jag låg fyra och jag visste att jag inte hade bra löpform. Hade tänkte att jag får vara nöjd om jag klarar 5:30-fart så som jag har ”sprungit” senaste tiden. Men på nåt vis är min kropp ändå gjord för den här tävlingsformen. Ställde in mitt huvud på 2 st ”uppvärmningsvarv” för att bara komma igång och hitta rytm. Sedan skulle jag ladda på sista varvet. Många sprang såklart om mig och jag tror jag låg på 7:e plats som sämst. Men med Virre och Simons eminenta hejarklack, publiken och atmosfären så lyckades jag faktiskt öka på slutet och tog ikapp en jäkla massa människor. Slutade på en 5:e plats med ett löpsnitt på 4:59 så det var ju inte såååå jäkla mkt sämre än jag brukar.

Tid i mål 5:20 och jag är faktiskt jättenöjd.

Efteråt

Fick den sköna kommentaren när jag gått i mål: Men Emma, vad fan hände?! Ja, va fan hände? Livet hände. Jobb, skador, hosta från hell och less på triathlon hände. Men vet ni? Jag är skitnöjd och min kropp levererade väldigt bra, trots att jag inte förberett den för att tävla. Jag är nöjd och det var jätteroligt hela dagen. Jag kunde sitta och småsnacka med gamla goda vänner efteråt, äta en hamburgare utan att må illa och vara glad för min dag. Det var LÄNGESEDAN ska jag säga! Att tävla i AG, vilken grej! Nästa gång kommer jag vara mer förberedd och tävla för en pallplats.

Men nu är jag sjukt taggad på ett litet triathlonuppehåll. MTB, springa i skogen, köra våra träningstävlingar ”triathlon-mitt-i-veckan i Ludvika, simma öppet vatten och bara UPPLEVA och RENSA HJÄRNAN medan man tränar. Det längtar jag efter. Det är det jag ska ägna mig åt resten av sommaren. Kanske blir det något race framöver också. Stockholm halvmarathon är redan inbokat.

Lång T1 men då blir man extra glad när man blir påhejad av folk man känner, som här tex bild från snabba Sarah Aly.

Stilstudie….foto: Sarah Aly

Tjorvigt i T1 som vanligt men snabba skor i alla fall från Specialized.  Foto: Anders Elf

 

Andra varvet på löpningen och bästa supportteam Virre och Simon på plats. När man tycker att man sträcker på sig jättemkt under löpningen och får den här bilden…:D Foto: Virre G

 

Yes, you can! Ironman 70.3 Jönköping, KBK!

Yes, you can! Ironman 70.3 Jönköping, KBK!


Jag har velat fram och tillbaka. I lördags bestämde jag mig för att inte åka ned till Jönköping.

Jag hade kört ett rullpass på cykeln och det kändes förjävligt. 60 km och jag blev megatrött av det, glass-stopp till trots. Lägg därtill att jag ramlade på cykeln pga grus på asfalten och för tvär sväng så min hud var borta på några ställen och axeln hade fått sig en kyss så jag hade rejält ont i den när jag försökte lyfta den.  Å så den där hostan. Löpningen var tuuuuung och simma har jag inte gjort på en månad, SM undantaget (750 m). Försökte mig på att simma igår, klarade knappt 1:35 på 5 st hundringar och det var med starttid 2:00. Megalångsamt för att vara mig. Nej, det är inte läge att tävla. Det kommer inte bli kul.

Var helt säker på att inte åka och började planerade in annat nästa helg. Pratade med en kollega som bor i Jönköping och hon berättade att de börjat sätta ut banan. Jag meddelade att jag inte skulle komma, men hon tyckte men va faaaan kör ändå! Nej.

Stack ut och joggade i tisdags kväll. Lika segt som vanligt. Mjölksyra i benen. Trött och tung. Var nog lika bra att inte tävla. Sa det till Simon. Men sedan började vi prata om Jönköping och triathlon i allmänhet. Sedan blev det tyst en stund och jag började fundera på det. Såg det framför mig. Publikhavet, musiken, känslan av att mejsla ur länge, länge. Den roliga cykelbanan och löpningen genom staden.

Jag kör. Varför ska jag köra en DNS? Jag är i kass form men so what? Jag har betalt dyra pengar för den där biljetten i AG 35-39, jag är faktiskt bara en motionär. Jag jobbar heltid som chef över 16 personer och jag lägger inte lika mkt tid på träning längre. Jag måste kunna vara nöjd med att tävla och mina resultat ändå! Eller hur!? Jag kommer inte vinna. Det kommer inte gå snabbt. Men jag ska ha roligt och jag ska åka ner och mingla med alla triathleter och vänner.

DET ser jag fram emot.

I CAN DO IT, NU KÖR VI! IRONMAN 70.3 JÖNKÖPING HERE I COME!

 

Race recap sprint SM Linköping

Race recap sprint SM Linköping


Jag har inte bloggat på ett tag och det har sina naturliga orsaker. Jag har varit dödssjuk i någon slags envis sommarförkylning med hosta och halsont. Det hela slog till efter SM i Linköping, på väg hem i bilen kände jag irritation i halsen och hade fått en hemsk huvudvärk. Måste vara vätskebrist tänkte jag, det var ju varmt som stryk och vi hade varit ute hela dagen. Men det gav sig inte och på måndag morgon var det sandpapper i halsen, jag tog ett par Alvedon och tog med mig Strepsils och for till Stockholm över dagen för möten. Tidig morgon och sen kväll. Så fortsatte det hela veckan för att under onsdag kväll blossa upp i en hemsk feber som satt i hela torsdagen. Har aldrig känt mig så sjuk som jag gjorde då! Som tur var blev det bättre men fick istället en rejäl hosta som har förvisat mig till att sova sittandes i soffan för att kunna få någon slags sömn och för att inte störa Simons skönhetssömn. Jäkla skit alltså! Och jag och Simon som pratade om hur jäkla friska vi varit på sistone i bilen på väg hem från Linköping. Tji fick vi!

Nåväl, ska jag berätta lite om tävlingen istället?

Jag hade ju anmält mig till SM i sprint under ett svagt ögonblick i vintras när jag senast var hemma från jobbet pga sjukdom. Det skulle bli kul tyckte jag då…Av någon outgrundlig anledning hade jag inte simmat på flera veckor, dels pga simhallen varit stängd och dels pga flera tjänsteresor. Min linjecykel hade jag inte cyklat på, på över 2 år (mer än något rullpass). Jag tänkte, hur svårt kan det va?! En sprint kan man ju alltid mejsla ur sig på rutin. Jag kände mig ändå stark och peppad! Och jag var äntligen skadefri! Såg fram emot att vara med på svenska cupen igen eftersom det har hänt en hel del utveckling av tävlingarna och förbundet som helhet. Det börjar blir riktigt proffsiga arrangemang! Ta bara pre-race-mötet, det sändes live och jag kunde lugnt ligga på bryggan hemma i Norhyttan och sola samtidigt som jag lyssnade på genomgången. Det är livskvalitet som triathlet det;)!

Väckning kl 04:30 och sedan åkte jag och Simon  från Norhyttan till Linköping. Kanske inte världens bästa uppladdning att åka bil men det gick bra och vi kom fram i tid. Fixade snabbt iordning mina grejer sedan var det en lång väntan till start. Värmde upp lite genom löpning och simning. Det var riktigt varmt både i luften och vattnet varför det var extra skönt att jag tagit fel våtdräkt. Jag hade av misstag råkat få med mig min supergamla och superslitna våtdräkt med miljoner hål i och som är helt öppen i armhålan pga söndersliten. Men det var skönt att det sipprade in vatten i värmen.

Ok, jag drar loppet lite snabbt nu då. Var med riktigt bra i simstarten (något jag aldrig brukar) och låg med i tät i ca 100 m. Det kändes bra! Jag jobbade in mitt tempo och försökte hitta kraft och flow, det lyckades! Kändes skitbra….tills jag insåg att alla var framför mig?! Wtf!? Simning är ju mitt starka ben! Blev förvånad men jag tänkte inte så mkt på det, hade ju ingen koll på tid och pace så jag kutade till växlingszon istället och bytte till cykel. Kom snabbt ikapp ett gäng tjejer och avvaktade i gruppen. Hade jag benen med mig? Banan var väldigt knixig och det är något som jag inte är bekväm med så jag tog det väldigt lugnt i alla kurvor och släppte om jag kände att någon kom för nära. Men det gick inte snabbt i klungan. Skulle jag våga rycka. nej, jag var så dåligt tränad att det knappast skulle gynna mig. Men på sista varvet kände jag ändå att jag var tvungen att göra något, jag ville vara först till växlingen i min grupp. Så jag bombade på en aning. Det funkade! Kom in först till växlingszon men hade missuppfattat vart ”strecket” var så jag hamnade stående med en sko borttagen och en som satt kvar. Jäkla skit! Insåg också att min broms låg åt för det gick så otroligt tungt att rulla in cykeln till min plats. Dubbelskit! Tänkte att jag tar igen det på löpningen!

Men löpbenen fanns aldrig där och återigen blev jag förvånad över att jag var så långsam. Jag kom knappt upp i halvmara tempo och kämpade på med tunga ben.

På sätt och vis skönt, nu har jag beviset på att jag faktiskt måste träna mycket och bra för att vara bra. Det var i alla fall riktigt roligt att få tävla igen och jag är i det stora glad! Att inte farten fanns där kan ju också bero på att jag hade den där sjukdomen i omlopp som bröt ut på kvällen.

Nu ska jag försöka bli frisk från hosta så jag kan köra min sista triathlontävling för i år (?).

Slutresultatet blev en 15 plats på SM och 10:e plats på SM bland damer senior (5 juniorer/ungdomar var före).

Simning

00:12:18

Cykel

00:34:58

Löpning

00:22:04

Mål

01:12:14

Resultatlistan finns här!

Jag och Jenny Nilsson innan start

T1, på den långa löpningen från simning till cykel

Lite dragjobb i klungan på cyklingen

Glad över att gå i mål trots tunga ben!

Göteborgsvarvet 2019

Göteborgsvarvet 2019


Här kommer en liten race report från lördagens varv inne i Götelaborg. En ganska opeppig racereport och jag får förvarna för mycket gnäll, jag brukar älska att tävla men lördagens löprace blev en avvikelse i statistiken. Sist jag sprang Göteborgsvarvet var 2010, året därinnan gjorde jag premiär på distansen och loppet och då älskade jag det! Den trängsel som var då var visseligen påtaglig men jag stördes inte lika mkt av den som jag gjorde i år.

Nåväl, jag visste ju att löpformen var sisådär så jag hade låga förhoppningar om att göra en makabert bra tid. Jag var rent ut lite nervös att jag över huvud taget skulle kunna springa med min onda fot. Det går ju lite upp och ner med smärtan där. Veckan upp till tävling gjorde allt ont och gick långsamt. På lördagen vaknade jag upp efter en sovmorgon hos min syster och jag och Simon påbörjade förberedelserna för loppet. Äta frukost, duscha, sätta upp håret, klippa tånaglar, tejpa foten, prova ut kläder osv osv. Det tar tid! Jag hade dagen till ära ett nytt Saucony-linne att bära och ett par splitter nya Kinvara i fin turkosblå färg. Alla säger att man inte ska prova nya kläder och skor för första gången på lopp men jag demenerar: har man hittat sin kläd och skomodell då kan man köra i nya grejer utan problem!

Vid 13-tiden tog vi oss till Slottskogen för att bekanta oss med start och målområdet och lämna våra duschgrejer. Här kommer första gnället: 1. varför fick man ingen packpåse i utlämningen av startbevis? en lapp som man var tvungen att nåla fast var det vi fick till ryggsäcken. Varför inte en förtryckt klisterlapp med startnummer. 2. otroligt långt mellan herrarnas och damernas där man var tvungen att gå över löpbanan (starten) för att nå varandra= hög borttappningsrisk och allt tar otroligt lång tid om man tex springer med någon i sällskapet av annat kön. 3. Otroligt mkt folk överallt och ej genomtänkte flöden för publik och deltagare=många flaskhalsar som gör att man blir stående i folkhavet (tex vid publikbroarna).

Vi hade god tid på oss så vi satte oss i skogen och chillade ett bra tag. Därefter skildes vi åt, lämnade våra grejer och värmde upp. Vi sågs igen vid startfållorna. Misstag av oss att inte skicka in seeding så vi hade hamnat i ”rätt” startgrupp. Jag hade bara skrivit mina tider på mara och halvmara i kommentarsfältet och det är inte så man seedar sig tydligen, my bad.

När vi promenerade i startgruppen mot start så såg jag till att stå längst fram i trängseln. jag blev faktiskt riktigt peppad där när de körde Queens ”We will rock you” som uppvärmningslåt. Reptilhjärnan reagerade direkt: Nu ska här kutas! Starten gick och jag drog på för att hålla mig långt fram….tills vi kom in i nästa startgrupp framför oss. Stoppkloss. Höll mig på vänster sida och det gick hyfsat….tills jag kom in i nästa startgrupp….och nästa….och nästa. Jag sprang mer på refuger, i diken, kring lyktstolpar och hoppandes över hundar, barnvagnar och upp i skogen än jag sprang på banan. Ett riktigt stadsterränglopp blev det. Foten gjorde ont men det blev inte värre av att springa. När jag kom till Avenyn såg jag min syster i folkvimlet som sken upp och jag fick extra energi (se bild nedan). Eftervändpunkten på Avenyn där samtliga deltagare framför mig tappade fart och energi, blev det extra trångt på vänster sida och det blev i princip omöjligt att öka farten. Tråkigt när min race-plan var att öka just där för att få en negativ split. Hela mitt lopp genomsyrades av en mening: ”HÅLL HÖÖÖÖÖÖGER! TACK!”

I mål kom jag på 1:40:12, officiell tid på 1:40:34 och det var faktiskt….inte ens kul. Tittade igenom arkivet och första gången jag sprang 2009 hade jag ungefär samma tid (1:40:46 ). Fick medalj, banan och kexchoklad efter en lååååång promenad  (kändes så) runt hela stadion. Ingen t-shirt, ingenstans att hänga och mingla med deltagare. Kändes tråkigt och B. Sveriges störst löplopp, har ni tappat geisten?

Jag brukar älska folkfesten och att det är mycket folk både på och bredvid banan men i lördags var det inte kul, det var för trång banan för att ha så pass många deltagare helt enkelt och det gjorde bara att man blev irriterad. Tråkigt!

Nu har det gått ett par dagar och jag är fortfarande riktigt stel i benen, det är straffet för att jag inte löptränat tillräckligt inför loppet. Nu blickar jag framåt, ska börja rehaba min fot stenhårt och satsar mot sprint SM i triathlon den 16 juni samt Ironman 70.3 Jönköping i början av juli.

Bring it on!

Sammanbiten och med min gel i högsta hugg. Långt till vänster och kryssandes mellan deltagare, publik och installationer.

Glad på avenyn efter att ha träffat syrran!

Gänget som sprang: delar av familjen Wahlström och jag

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019


Veckan som gått har varit otroligt intensiv! På måndag morgon tog jag tåget till Uppsala för att vara med den del av min grupp som sitter på Uppsalakontoret i två dagar. På tisdagen fick jag reda på att företaget ska organiseras om, med allt vad det innebär, vilket gjorde min vecka minst sagt intensiv. Onsdagen var jag på Mellanskogs årsstämma, åkte sedan direkt till Visby för att delta på ett möte. I morse flög jag via Stockholm till Göteborg och nu har jag äntligen kommit hem till min syster och fästman efter att ha minglat, hämtat startbevis och tittat på grejer på Göteborgsvarvets mässa. Hann träffa gamla bekanta, hejat på Sauconys, Runners Worlds och Umaras monter och snackat med härliga människor. Oj, vad maxat det varit!

Jag har hunnit springa två gånger under vecka, båda gångerna har känts katastrof. I måndags ett lugnt och ganska kort pass på vägen till mina vänner Jenni och Fredrik i Mantra sport. Det gjorde ont i foten och kändes tungt. Inte kul. Igår körde jag ett pass med intervaller för att väcka kroppen. Jag försökte mig på att köra 2(4-3-2-1 min)med 1 min ståvila. Det kändes också katastrof, eller rättare sagt, jag kan inte springa längre. Det är som att inte hjärnan kopplar hur det ska kännas och hur rörelsen ska gå till. Lägg där till en fot som inte är helt hundra efter skadan och som jag inte fullt ut litar på.

Jag förstår faktiskt inte hur löpare som blir skadade lyckas att komma tillbaka så snabbt som de gör! Min kropp vill inte komma tillbaka, känns det som. Kanske är det åldern som gjort spänsten och snabbheten begränsad. Jag får nog börja om och göra rätt nu efter varvet. Lägga in mer rehab och rörlighet, spänstträning och löpskolning. Jag har ju en halvironman och ett sprintSM att hitta formen till!

Nåväl, vis av erfarenhet så vet jag att känslan dagarna innan ett lopp inte är den bästa och det kan hända underverk med både kropp och knopp till imorgon. Men sanningen är att jag skiter lite i vilket. Det ska bli kul att vara med och får jag gå varvet runt så är det inte katastrof heller, det blir en kul grej. Går det åt pipsvängen så finns det naturliga skäl till detta, både med veckans belastning vad gäller resor och jobb, samt skadehistoriken den här våren (och fortsatta smärtor som begränsar mig).

Min starttid är 15:07 vilket inte är en pangtid att starta. Sist jag körde var 2010 så jag blev visst inte seedad som jag trodde att jag skulle bli. Men det spelar ingen roll. Göteborgsvarvet 2019 ska genomföras för att jag älskar att springa lopp och jag får lämna tävlingsambitionerna hemma imorgon.

Önska mig lycka till!!!

 

 

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien


Sent omsider kommer här en race report från förra veckans Open water tävling i Chia. Tävlingen var en del av Chia Sport Week som inleddes med cykeltävling på torsdagen (vår vän och resesällskap Roger Claesson tog hem det långa Grandfondoloppet), fortsatte med öppen vatten, triathlon och halvmara. Som ni sett i tidigare inlägg vann Kerry McGawley den olympiska klassen och jag kom 2a på sprinten. Grand slam av team Sweden!

Jag hade anmält mig till 5000 m öppet vatten och Kerry till 3800 m en vecka tidigare. Det kändes lite lagom läskigt och utlämnande för oss båda och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot loppet.

Simningen  hade varit knapphändig upp till tävlingsdagen. Vi hade stora problem att få komma in och simma i de kommunala simhallar som funnits på den södra delen av ön. Norra delen av ön var inga problem alls. Eller snarare inga problem i Olbia och Sassari. Men i Alghero hade tydligen inte utesäsongen dragit igång och därför var badet stängt. De hotell som hade en 25 m pool inomhus ville ibte släppa in oss om vi inte bodde på hotellet.

När vi sedan för söderut på gå kusten blev det premiär i öppet hav. Det var inte kallt i vattnet utan riktigt bra temp och som att simma i ett turkost akvarium. Helt magnifik upplevelse. Inåt landet i bergen runt Sorgono fanns inga möjligheter till simning så vi åkte till Cagliari där det enligt uppgift skulle finnas hela 3 st fullstora simhallar för träning. Men icke! När vi på påskafton kom ned Cagliari var det förstås stängt, dagen efter blev vi refuserade att komma in eftersom vi inte hade ett certifikat från en läkare som intygade att vi var fullt friska, eller var med i en Sardinisk simklubb. Är inte kommunala simhallar för alla? Nä, de är tydligen bara för klubbarna och föreningar. Dagen efter ny försök på ny anläggning (50m bassäng). Stängt. Dagen efter det hade vi fixat certifikat och åkte till en simhall närmare Chia. Nä, där fick vi inte heller gå in pga det på vårt certifikat stod att vi fick delta i vilket sportarrangemang som helst. Tydligen var det tvunget att stå; ”non-competative sports” på intyget. Vi stod som frågetecken. Om man kan tävla och är fullt frisk är man väl kapabel att träna? Dessutom hakade hon upp sig att det var stämplar med ”kopia”. Säg en läkare som lämnar ut oskrivna papper i original? Det är ett brott mot lagstiftning om journalföring! Nu var jag riktigt förvånad kan jag säga. Det blev simning i ett stormigt hav i Chia den dagen men oj vad härligt att simma. Trots att jag blev sjösjuk. De stora stökiga vågorna gjorde mig dock lite nervös. 5000 m i vågor och vind är ingen lek.

Vi fick ett till kort pass i havet ytterligare innan tävlingsdagen. Hämgade ut nummerlapp och nu behövdes plötsligen inget certifikat för tävlingen. Märkligt.

 

Nåväl, på tävlingsdagen var jag riktigt taggad och kände mig pigg och stark i kroppen. Vi var i väldogt god tid på plats. Simmade in noggrant och våndades lite över att vinden och vågorna tilltagit igen. Italienarna började köra ut bojarna väldigt sent och vi började ana oråd när speakern började prata om tävlingsdistanserna på italienska. Så han att något var inställt?

Efter ett snack med ägaren för eventet fick vi reda på att 5 km distansen ställdes in pga starka vindar och vågor. Attans! Jag fick ustället simma 3,8 km och det kändes plötsligen inte alls så utmanande. Tiden för starten blev flera ggr uppskjuten. Kändes lite snopet men med tanke på vågorna och sikten så var det kanske bra.

Tillslut gick starten och jag var riktigt långsam i löpmomentet ut till vattenbrynet och de första armtagen. Sedan började jag tugga igång och kom ikapp. De flesta låg en och en och INGEN verkade fatta det här med att ligga på fötter. Simmade i en grupp utspridda män och tyckte det kändes stabilt och starkt. Helt plötsligt ser jag hur hela gruppen utom 2 personer som precis har simmat om drar iväg fel och tar en short cut (hoppar över en bok som ligger långt ut), lite oklart om de kom undan med det men jag fortsätter i rätt riktning mot de andra 2 som nu är långt långt fram. Kändes konstigt, nu var jag mitt ute på öppet hav, såg ingen båt och inga medtävlanden och tänkte på det där jävla certifikatet. Nu var det plötsligen inte så noga! Kändes som att ligga i en tvättmaskin, stundtals pga ovädret. Tog det säkra före det osäkra och slog av på takten och väntade in ett par fler tävlande män. Simmade sedan lugnt ca 1500 m innan jag drog på till en slutspurt och kom i mål före min ”grupp” som jag simmat med.  Kom upp och i mål som andra dam på den mediokra tiden 1:06 men med 4100 m på klockan. Banan var inte så noga kontrollmätt och väldogt svårsimmad med långt mellan bojarna.

Summa summarum var jag riktigt nöjd ändå med både tävling och min simning. Trots få timmar i poolen och inte många meter simmade veckan innan tävling så kändes det stabilt. Mkt tack vare de upplägg på pass jag kört genom Simcoachen Anna-Karin Lundin och Race Online -schemat.

Det var riktigt kul att simracea och jag kände att jag hade bra kraft i draget, även om jag var oförskämt fräsch efteråt och inte riktigt kände att jag fått ut allt.

Jag måste börja simtävla i öppet vatten mer och oftare!

Jag och Kerry innan start

Simning på Is Arutas (Västkusten Putzu Idu). En fantastisk strand med kvartssand (små slipade kvartsstenar över hela beachen som inte fastnade som vanlig sand).

 

 


 

 

Race report Chia Triathlon Sprint

Race report Chia Triathlon Sprint


14 härliga dagar med träningsläger och roadtrip avslutades i lördags med TÄVLING! Det var med lite ångest jag spontananmälde mig till racet en vecka tidigare. Jag hade ju typ inte kunnat springa på 6 veckor! Vi skojade om att vi skulle vara de enda utländska deltagarna och att vi skulle sopa mattan med pallplatser på både Gran fondo, Open water, sprint och olympisk. Det gjorde vi nästan! Roger Claesson sopade banan på torsdagen med vinst i Gran Fondo 120 km och jag kom tvåa på 3800 m OW på fredagen.

Lördagen började tidigt med incheckning och ett jävla trasslade med min triathlondräkt som hade gått sönder i dragkedjan. Efter att ha lagat den och blivit sjukt nöjd över det, lyckades jag ta sönder den ännu mer under morgonens fippland med nervösa, klåfingriga fingrar. Typiskt. Jag missade möjligheten till att värma upp i vattnet pga detta och fick köra hela racet med öppen dräkt som flipsade och flapsade runt i vinden under cykelmomentet.

Simningen var vågig men mindre stökigt än OW-racet dagen före. Alla italienskor (jag var enda utlänningen ) såg superduktiga och riktigt vältränade ut på startlinjen och var så sjukt snabba när startsignalen gick. De sprang snabbt som attan ut till vattenbrynet och jag blev typ sist att komma i vattnet. Men plötsligt var jag ensam där framme och kom ikapp herrarna som startat 2 min före oss. Simningen kändes bra! Mycket av detta beror på alla pass jag simmat á la Simcoachen som gjort mig stark på min tröskel och framförallt i öppet vatten (trots att jag ibte simmat något öppet vatten än i år). Jag var första dam upp ur vattnet men T1 hade en extremt lång körsträcka in till övningsområdet på en strand och svinlåmg brygga. Med min fot har jag svårt att springa barfota så där blev jag omsprungen av en liten tjej med rappt löpsteg.

Tjejen var inte långt framför mig på cyklingen och jag slet för att närma mig henne. Är de backarna som var var det dock svårt att bomba ikapp när hon hade en lätt linjecykel (och vägde typ 45 kg). Jag kände att jag gav det jag hade på cykeln och tog ikapp på de platta ställena.

Ut på löpningen och det stora frågetecknet: skulle foten hålla?! Avsaknaden av snabba pass gjorde att farten inte vill högre än 4:20-4:30 min/km men i den farten kändes det som att jag skulle kunna hålla! Baksida lår gjorde dock fruktansvärt ont och foten gav sig tillkänna när klockan klippare 5 km. Det var som att kroppen och knoppen gav upp när det gått 5 km på klockan. Då återstod ca 500 m och jag slet mig upp till målportalen. Men det gick!

Och Kerry vann den olympiska tävlingen med hästlängder!!! Stort grattis till oss alla;)!

Säsongspremiären gjord med en andraplats i bagaget och en jädra stress upp till flygplatsen i Olbia väntade efter dusch och ombyte…

 

Chia Sports week kan varmt rekommenderas. Grym tävling, fin och rolig bana och superb organisation. Kanske måste åka tillbaka nästa är eftersom en gratisstart ingick i 2:a-priset!

Foto: Roger Claesson @rogcla56

Mot Sardinien!

Mot Sardinien!


I många herrans år har jag åkt till Mallorca för träningsläger den här tiden på året. I år blir det lite annorlunda. Jag och Kerry har beslutat oss för att testa Sardinien för 14 dagars cyklande, simmande och lite springande. Det blir spännande!

I skrivande stund befinner jag mig på flygplatsen och ska precis boarda. Blir även spännande att se om min cykel kommer fram eftersom ett plan med Norwegian till Mallorca med tusentals cyklister (kändes det som) avgick 5 min före min flight och troligt är att cykeln åkte med där istället? Återstår att se.

På Sardinien väntar min vän Kerry med bil och jag har riktigt dålig koll på vart vi ska som första destination. Tror det var Alghero?! Sedan ska vi försöka utforska mer av ön och bo på lite olika platser. Emellan träningen hoppas jag på bra häng, god mat och gott vin. Och att få sova någon timme extra på morgonen, utan hets att man måste morgonträna. Det blir gött, även om jag faktiskt gillar att riva av ett pass tidigt på morgonen.

Igår jobbade jag min första fredag på år och evigheter. Mitt 80%-ande är slut, nu går jag upp och arbetar heltid och hoppas att jag slipper stressa som en gris hela veckorna för att få ihop min arbetsvecka på fyra dagar. Känns bra faktiskt, fredagar är ju ändå den skönaste dagen att jobba på. Alla är liksom lite mer avslappnade, gladare och är inte så stressade (har jag fått för mig i alla fall).  Känns bra att börja min heltidstjänst med lite semester.

Nej, nu måste jag hoppa på flyget. Lovar att blogga snart igen och berätta hur det är i Italien!

 

Fem veckor löpvila är över!

Fem veckor löpvila är över!


I fem hela veckor har jag hållit mig ifrån att springa. Det har givetvis känts förjävligt. Jag har kunnat tränat precis som vanligt i övrigt men löpningen är alltid det jag saknar mest. Det är så enkelt. Faktum är att jag tappade lite suget för allting när jag inte kunde springa. Alla grenar gick dåligt helt plötsligt.

Jag har tålmodigt stått på cross-trainern, simmat extrapass och kommit igång med att cykla mountainbike ute. Jag kan ärligt säga att förra veckan var jag väldigt orolig att det inte skulle bli bra för det gjorde ont i foten nästan hela tiden och jag tyckte inte att smärtan hade klingat av särskilt mycket. Men så helt plötsligt var bara smärtan borta!

Igår var jag på uppföljande besök hos Johan på Access Rehab i Falun (nya lokaler och allt, Åsgatan 61). Han klämde och kände på foten och jag var jättenervös att benet inte skulle vara tillräckligt läkt. Men på den punkten som jag för 3 veckor sedan bara studsade upp i luften av smärta när han tryckte på, kände jag typ ingen smärta alls. Lite obehag snarare, men inte ont.

Johan berättade att det där att det tar 6 veckor för ett ben att läka inte alls stämmer. Det är något som man säger till patienterna bara. 6 veckor med gips brukar det vara när man brutit sig men det krävs sedan belastning och därefter vila för att benet ska gå ihop och bli riktigt hårt igen. Känner mig sjukt lurad ;). Nu har det alltså gått 5 veckor sedan det där intervallpasset då det började göra mega-ont i foten. Fem veckor utan löpning och utan hårdare belastning på foten. Nu får jag äntligen börja springa! Inte långt och inte hårt, men jag får springa!

Jag frågade såklart om upplägg och jag har alltid hållit mig till att jogga 1 min, gå 1 min i typ 20 min tidigare gånger jag har haft fraktur. Det har jag upprepat 3 ggr per vecka och sedan har jag lagt på en minut för var vecka,. När jag behärskat det har jag sprungit 2 min och gått 1 min osv. Men Johan tyckte gott jag kunde klara lite mer belastning för att få benet i foten att läka, och själva tiden jag är ute och går/joggar blir typ densamma. Det blev jag också glad av (men även lite skeptisk….skulle det funka?).

Eftersom vädret var helt fantastiskt igår och jag skulle på en work-shop i Tällberg så kändes det helt underbart att jag skulle kunna testa att springa innan middagen efter en lång konferensdag.

På kvällen snörade jag på mig mina Kinvara och stack ut i bara t-shirten med work-shopledarna. Snacka om frihetskänsla! Benen var som kor på grönbete men jag kände inte riktigt att jag litade på foten. Med solen i ögonen och helt fantastisk utsikt över Siljan, glömde vi bort tiden och efter 28 minuter var vi åter vid hotellet. 28 minuter!!!! Men jag kände inte mkt i foten varken under eller efter löpturen. Nu gäller det att fortsatt vara smart och inte pressa på för mycket och ofta.

Idag när jag tittade ut genom fönstret vid frukosten, var det helt vitt. Det snöade ymnigt och låg ca 1 dm nysnö på backen. Helt sjukt. Sommar igår, vinter idag. Men foten är smärtfri idag och jag ska ta en vilodag. Benen är stela från löpningen och jag har nästan lite träningsvärk. Men det är jag i det närmaste överlycklig över.  Jag kan springa!

Fantastiskt!

Stressfraktur i metatarsalbenet!

Stressfraktur i metatarsalbenet!


För mycket av det goda får oftast en otrevlig eftersmak. Så även med löpning.

Jag älskar verkligen att springa. Helst långt och länge, eller långa intervaller i tröskelfart, eller i goda vänners lag, eller när tiden är för knapp för att hinna simma eller cykla. Kort sagt, jag springer gärna och ofta!

Senaste tiden har det kanske blivit en aning för osmart träning och för många dagar med löpning på rad, utan vila. Jag har sprungit även fast jag varit jättetrött, sprungit även fast det gjort ont och sprungit utan syfte. Det har blivit osmart och kortsiktig träning, helt enkelt. Jag har fått ont.

Det strular ju ganska ofta med mina fötter, pga. de är små, stela och har sinnessjukt höga fotvalv vilket inte är jättebra i alla lägen. Nu under vintern har jag uteslutande sprungit i mina vinterskor vilka är lite mer stabila och har hårdare sula än sommarskorna. Men för ett par veckor sedan var det mildväder här hemma och smälte snön plötsligt bort från vägarna och det blev ren asfalt och möjligt att springa i mina vanliga sommarskor. Såklart man springer i lättare skor om det är möjligt! Dock blev det kanske liiiite långt den dagen, närmare bestämt 26,5 km och dagen därpå sprang jag 12 km fastän det kändes konstigt och diffust ömt  i foten. Och sen kom onsdagen och då råkade det bli halvlångt och halvsnabbt igen på lunchjoggen och så intervaller dagen efter det. Efter det fick jag mega-ont! Från diffus smärtan till smärta till och med när jag stod, simmade, vilade, sov, hela tiden. Och så har det varit nu sedan två veckor tillbaka.

Jag blev givetvis jätteledsen och deppig, men hade ändå en förhoppning om att det skulle gå över efter någon dag. Det gjorde det såklart inte, och någonstans i bakhuvudet kände jag igen exakt den där smärtan, den hade jag varit med om förut.

Idag har jag besökt Johan Kvarnström på Access Rehab i Falun. Det var på tiden. Efter mkt kännande och klämmande hittade vi den ömma punkten; 3:e metatarsalbenet i mellanfoten och den där distinkta smärtan på just det stället skojar man inte bort. Det är en början på en stressfraktur. Alltså benet är inte av ännu, men det kan gå fullständigt åt helvete om jag inte vilar nu. Så nu är det vila som gäller från löpning åtminstone 3 veckor till (redan vilat 2 veckor nu). Sedan får vi se. Ingen överdriven smärta i leder, ledkapslar eller muskulatur (inget onormalt dvs) så vi var hyfsat överens om diagnostiken.  Om det inte blir bättre av vilan får jag kolla upp det ytterligare.

Nu gäller det alltså att hålla fan på sig och inte hoppa, studsa eller springa på foten. Låta benet vila och bli starkare istället för att bli mjukare och vekare.  Som tur är håller jag ju på med två idrotter till och gillar att åka skidor. Jag får helt enkelt överleva på simning, cykling, skidor och gym. Kanske hoppar jag upp på hästryggen några vändor också!

Mitt usla humör de senaste två veckorna skyller jag på smärtan i foten och att jag inte kunnat springa. Tre veckor till får omgivningen stå ut med, men jag hoppas att det känns lite bättre för mig nu när jag åtminstone vet vad felet är.

I will be back!

 

Testat Zwift och blivit elitmotionär

Testat Zwift och blivit elitmotionär


Mina tankar kring att bli motionär fortsätter i huvudet, börjar som sagt mer och mer inse att jag är just en motionär och inte elitsatsande längre. Kanske kan man sträcka sig till att säga att jag är en elitmotionär, men vad är egentligen det?

När det dök upp ”minnen” på Facebook häromdagen insåg jag att jag hade exakt de här känslorna förra året när jag fick influensa. Känslan när flunsan väl släppte taget om min kropp, var att jag ALDRIG skulle nå tillbaka till någon slags form. Det kändes hopplöst och jag vet att jag flera gånger tänkte att jag skulle sluta med triathlon. Jag löste det genom att anmäla mig till Ironman Kalmar och sen köttade jag vidare med träningen:).

Den här gången har jag redan anmält mig till Ironman 70.3 Jönköping i AG 35-39 (yngst i min AG) och sedan har jag ju även anmält mig till Sprint SM i Linköping i senior/elitklass. Dessutom har jag beställt en ny tävlingsdräkt från Verge Sverige (La Chemise) som kommer att bli ursnygg, så nu får jag faktiskt ta mig i kragen och börja jobba på formen.

Faktum är att träningen har gått väldigt bra sedan jag bloggade sist. Det är som att varje gång jag släpper på pressen och mina egna krav i träningen så går det plötsligen superbra! Det ger en kick utan dess like!

I måndags testade jag Zwift för första gången. Det  går till så att man kopplar upp sin dator mot TV:n och sin cykel+trainer, eller som i mitt fall min wattbike, och kan sedan köra pass eller tävlingar med andra i en virtuellt värld. Det är lite som TV-spel fast för cyklister.

Jag har länge varit emot det där, varför inte bara köra sina egna intervaller och hålla sina watt?! Men när hjärnan efter en arbetsdag går på lågvarv så är det rätt skönt att det finns färdiga intervallpass som det bara är att haka på, man behöver inte tänka något alls, bara göra som det står!

I Zwift baseras allt på effekt. Jag lånade Simons användare och körde ett intervallpass med 8*(30 s ramp+1,5 minut mjölksyratröskel) därefter 2 min vila på låga watt. Eftersom Simon har bättre FTP-värde än jag har och alla watt var baserade efter hans världen så kanske det blev något hårt pass för mig. Men jag klarade (nästan) hela serien och fick stjärna på nästan alla intervaller! Så kul och det kändes så lätt! Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu förstår jag varför alla kör Zwift! Roligt också att hålla koll om man känner igen någon av alla svenskar som swishar förbi en!

Något intervallpass i löpningen har det dock inte blivit denna vecka. Vägarna är superisiga och jag har inte haft tid att springa det vanliga intervallpasset med löpgruppen i Ludvika pga ett styrelsemöte samma kväll. Jag får ladda om till nästa vecka.

Dessutom har jag börjat få lite smått panik över att jag ännu inte bokat resa till vårens läger. Det brukar ju alltid bli ett läger på Mallorca men i år tänkte vi eventuellt vidga vyerna och resa någon annanstans. Läsare, vart åker ni och tränar i vår?

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar