Det känns nästan ironiskt att jag under januari månad var med i två artiklar i olika tidningar om att komma igång efter jul/ nyårshelgen och hur jag håller igång motivationen. För sedan januari började har proppen liksom gått ur mig! Det är samma vis varje årsstidsskiftning (vinter/höst/vår/sommar); träningen måste anpassas efter rådande väderlek och då hänger inte min rutinhjärna riktigt med.

Cyklingen brukar jag inte lägga så mkt tid på utan nu blir det skidträning när det funkar. Det är en utmaning eftersom spårstatusen inte är något man kan veta i förväg när man lägger planeringen. Det får gå väldigt mycket mer på spontanitet under vintern.

Snön har kommit till byn och det finns nu längdspår lite överallt runtom i kommunen. Vårt Norhyttespår över isen kan vi tyvärr inte börja preppa än pga isen är så dålig fortfarande och med ett rejält snötäcke uppepå blir det svårare att få till någon tjocklek på isen. Bäst är helt klart Säfsen som erbjuder milsvis med skidspår. Vi bor på vägen till Säfsen och det tar 15 min att ta sig till början på spårsystemet. Det är en ynnest! Bättre spår får man leta! Skulle säga att det är Södra Dalarnas bästa längdspår, när det är snö och allt är öppet.

Det går rätt tungt att springa med löpvagn vissa dagar när det inte är perfekt plogat och mörkret (även om det ju faktiskt har vänt nu) begränsar aktiviteterna till 9-16. Visst, pannlampsturerna är ett stående inslag också givetvis. Men det går lite tyngre att komma ut.

Styrketräningen har helt fallit i glömska av ngn anledning. Kanske för att det är för kallt för att köra den utomhus och kanske för att vi bytt tillbaka till vårt hus som saknar ett bra rum eller källare för gym. Inte har det blivit något pass på wattbiken heller.

Mitt i det här skriande behovet av att hitta in i träningsrutiner som passar vintervädret, damp Anna o Emils bok ”Lev njut träna” ned i brevlådan och jag blev så himla glad. Det är ju precis den peppen jag behöver just nu. Lev njut träna. Ja det är ju DET jag ska göra nu med dryga en månad kvar av mammaledigheten. Jag ska försöka ta tillvara på den på bästa sätt och träna så mkt jag kan varenda dag tills jag är tvungen att sätta mig på kontoret igen.

Det finns inga hinder, det finns bara möjligheter

Och bara av att skriva det här inlägget får jag plötsligt enormt med träningsmotivation! Nu kör vi!

Nej, vad säger ni, nu vänder vi blad va? Lägger 2020 till handlingarna och hälsar tränings och tävlingsåret 2021 välkommen!

I ärlighetens namn så har jag haft ett jättefint 2020. Visst, det har inte varit några tävlingar, men jag har fått det bästa man kan få här på jorden istället. Ett litet barn!

Pandemin i Sverige bröt ut när vi låg på neonatalavdelningen i Falun. Vi följde nyheter och folkhälsomyndighetens presskonferenser med fasa och insåg att det skulle bli en annorlunda första tid som föräldrar. Lagom till att vi kom hem insåg alla vidden av corona och vår första tid med Erik var i isolering. Dels pga han var så liten men mest för att vi var rädda att vi, våra föräldrar, anhöriga, vänner eller Erik skulle drabbas av det otäcka viruset. Men det var rätt skönt! Vi fick en lugn start i föräldralivet och Simon kunde vara hemma och plugga det sista inför examen. Inte mig emot!

Bjobbade järnet med mammamageappen, styrka och promenader, började springa efter 6-7 veckor och kom tillbaka rätt snabbt. Jag är oerhört tacksam att jag ändå väntat med att skaffa barn för att det är ingen lek för kroppen att komma tillbaka efter förlossning och graviditet och jag inser att de där elitidrottsdagarna faktiskt är slut. Jag menar de där dagarna där man kunde träna både kvalitet och distans, äta bra och på rätt tider, sova obegränsat och kanske ta en powernap mellan passen. De dagarna är för evigt slut. Men inte mig emot! Nu är jag nöjdare med all träning som blir av och jag känner mig stark även fast löptiderna är bedrövliga. Det finns en ny dimension i livet!

Inför 2021 hoppas jag dock på att kunna få träffa lite mer träningskompisar på löppassen, leda mina spinningpass, simma igen och framför allt TÄVLA!

I nya numret av Runnersworld ger jag & flera andra på redaktionen och löpare tips för att hålla ihop träningen under pandemin. Köp och läs vettja!

Här kommer en liten årssummering i bilder:

Jag tuggar på med mina pass. Det känns alltid motiverande att sticka ut och springa, även om jag inte har något mål i sikte just nu. Löpningen ger ett skönt break i vardagen och det är verkligt balsam för själen. Löpning är ju dessutom det som går att utföra som vanligt i dessa tider. Grupplöpningen undantaget.

Den här hösten går nog till historien som den gråaste, tristaste och mörkaste NÅGONSIN. Det är inte rent vädermässigt såklart. Coronapandemin har gjort sitt och gjort det rätt ensamt stundtals. Men framförallt har det varit jobbigt i höst rent mentalt. Vi har, sedan i maj dragits med en vattenskada i vårt hus och vi har sedan juni månad inte kunnat bo i huset. Vi har flyttat runt till stugor på gården och lagom till att det började bli kallare klimat fick vi låna grannens hus. Det har varit guld värt och vi är evigt tacksamma för att ha väldens bästa grannar.

Där har vi nästan kunnat leva ett normalt liv! Men det så kallade ”bygget” nere i vårt hus har varit sjukt påfrestande. Det har varit många arga samtal, mail och sms för att få arbetet att gå framåt och det som har utförts har varit slarvigt och rent sagt dåligt. Inte allt såklart men i det stora hela fruktansvärt kasst utfört av både försäkringsbolag och byggfirma som åtog sig jobbet. Har i dagarna städat av de sista skräpet  snusprillorna som låg slängda ute på vår uppfart. Nu är vi i alla fall på plats i vårt hus och jag kan andas ut då bebisen både kryper, står och är bra att pilla på saker och knappar så man är livrädd att han eller saker ska gå sönder. Vi saknar ”gym/wattbike/springvagnförvarings-källaren” nåt så in i bängen. Måste bygga ett varmbonat garage med gym!

Men så på den mörkaste dagen på hela året så drämde jag av en halvmara, bara sådär. Farten låg runt 5:30 min/km så det är ju inget märkvärdigt i den bemärkelsen men känslan var god och kroppen!

Förra helgen hände det!

Efter ett år av längtan tillbaka till långpassen i löpskorna så drog jag plåstret: 18,4 km och allt kändes lätt som en plätt! Varför hade jag inte kört längre pass tidigare? Nåväl, jag har inte haft någon stress att komma ”tillbaka”, för det har egentligen inte funnits något att komma tillbaka till. Coronapandemin har slagit ut all förhoppning att göra någon comeback både i år och nästa år så jag får se de här passen som en framgång istället. Distans är det jag tycker allra mest om i träningsväg. Det kanske låter konstigt, men det där nötandet ger mig verkligen lyckohormoner. 18 km är kanske inget i marathonsammanhang, men det är en bra början på att bygga upp långpassen till längden de hade i fornstora dagar.

Jag tränar på lust och vad som funkar praktiskt (när man har en liten bebis) just nu, och med det kommer man tydligen långt på. Mina pass är varken långa eller går snabbt men ändå har de gett en otroligt bra grundform. Nästan alla pass genomförs med löpvagnen där Erik följer med och jag känner mig stark.

Jag har sprungit två terränglopp på 16 km i höst och bägge loppen kändes över förväntan. Det första var Tommy Janssons påfund Alp De Bispberg och ägde rum i september månad. Det var ett terränglopp som gick längs Solvarboravinen, genom Säterdalen och med en rejäl stigning upp till Bispbergs klack som var en fantastisk upplevelse och välarrangerat lopp. Jag var nervös innan att jag inte skulle ta mig i mål men löpningen gick enkelt och smärtfritt. Askul! En vecka senare körde jag Nåjdejoggen 16 km på hemmaplan och det loppet är lite flackar men fortfarande en utmanande bana på stig och grusväg. Och det gick undan! Kunde hålla 4:30 min/km och det kändes lätt hela vägen. En seger för mig!

Nu bygger jag vidare på löpformen med backintervaller och bygger en bas med långpass. Någonstans därframme hägrar Stockholm Marathon 2021 som jag har anmält mig till. Jag hoppas innerligt att pandemin är över och att vi får springa tillsammans i riktiga löptävlingar. Hur som helst är det en bra målbild att springa på Stockholms gator nästa sommar nu när vädret är piss och mörkret är här.

Alp de Bispberg målgång

På toppen av vackra Alp de Bispberg

Många kilometer har det blivit med Erik i löparvagnen

Första längre långpasset!

Min löpning liknar en sinuskurva just nu. Det går uppkom en sol och ner som en pannkaka. Ena veckan går det hur bra som helst, för att nästa vecka totalt fallera med ett knä som blir stelt, svullet och begränsar rörligheten. Då får jag backa och börja om. Det verkar som att benen och kroppen kan hantera upp till 3-4 mil i veckan (precis som under graviditeten, men över det så fallerar allt. Jag kan springa 10 km hyfsat bra men blir distansen lite längre så får jag ont efteråt och måste pausa ett par dagar. Varannan dag går bra att springa men blir det varje dag får jag ont. Jobbar med att återfå spänsten i steget men det går segt. Det var helt ärligt flera veckor sedan jag körde någon slags intervaller och på nåt vis känns det himla skönt att bara strunta i det och istället fokusera på NJUTA av träningen i de här coronatiderna. Det är ju ändå inga lopp! Jag springer en hel del med löpvagn och löpstilen blir lite speciell, speciellt nu när Erik börjar bli lite tyngre. Har ni något tips därute för att löpningen med vagn ska bli så bra som möjligt. Är det någon muskelgrupp som behöver stärkas/rehabas mer pga att jag springer med löpvagn? Jag gissar baksida lår och rumpa men vad har ni mammor och pappor där ute för erfarenhet?

Jag var anmäld till Stockholm maraton och halvmaraton men det blir ju inställt nu så jag måste hitta något annat mål. Virtuella lopp lockar tyvärr inte. Jag kör hellre ett litet lopp med träningskaraktär med max 50 deltagare. För att få känna det där tävlingsmomentet!

Vi var i Åre och Östersund på semester och hälsade på Simons familj. Samtidigt kördes det då fjällmara och jag blev rätt sugen på att testa det nästa år. Är det något jag är bra på så är det ju att harva på länge på trötta ben. (Även om jag just nu är rätt nöjd med kortare pass). Vi hade en helt fantastisk vecka med mycket hjälp av farmor och farfar till Erik som agerade barnvakt så att vi fick vår dagliga dos av snorsport tillsammans=LYX!

Det har blivit en hel hög med pass där vi transportsportat oss när vi reser. Det går till så att en tar bebisen, packning och bil medan den andra får cykla, simma eller löpa sig fram en sträcka på vägen. Med lite matsäck och ställen att bada på är det ett perfekt sätt att resa. Allt blir så mycket roligare när man får sporta lite under bilfärden. Ett tips för er som svemestrar eller hemestrar!

Glad mamma, springandes till ett utflyktsmål medan simon och erik tog bilen.

Glad mamma 2, cyklandes mot Östersund för en veckas semester.

Vi har nu testat vagn och mtb så att lillen kan åka med på cykeltur. Han älskar det! Han sitter och kollar och leker med sina saker och tittar upp med ett leende när man öppnar vagnen. Eller så somnar han gott. Är så glad och tacksam att han gillar att sitta i den vagnen och det är klart det bästa köpet vi gjort. Köpte en begagnad med några år på nacken men fungerar hur bra som helst ändå. Allt behöver inte vara nytt hela tiden.

Inne i vagnen har han lite roliga leksaker, skydd från regn, vind och sol och såklart från insekter. Vi premiärade en kort tur och kunde konstatera att grusväg blir för skakigt och det är bäst att hålla sig på slät asfalt. Med lite backar får även mamman och pappan lite träning men vi höll oss på relativt flack bana. Vilken frihetskänsla! Hela familjen tillsammans på cykel! Gissa om det kommer bli många fikarundor i sommar!?

Vi kör med en sportvagn från Thule och mtb. I vagnen har vi en infant-sling och själva vagnen fjädrar även den. Så snart han växer ur infant-slingen och får lite större huvud kan vi koppla på vanlig racerhoj och på med en hjälm.

Saker vi nojat över är just hjälm. Å ena sidan borde han ha hjälm när vi har det, å andra sidan sitter han i en slags störtbåge i själva vagnen så det borde vara safe. Vi har läst på lite på forum och åsikterna verkar gå isär lite angående att cykla med infant slingen. I USA verkar det inte rekommenderas medan det i EU är ok. Vi resonerar att den borde vara ok att cykla men i lugnt tempo. Infant-söungen tar en del av vibrationerna och stötarna samt att fjädringen i vagnen dämpar. Vår lille är dessutom rätt stabil i överkropp och nacke för att vara 3,5 månader. Skulle inte göra samma riskbedömning med en nyfödd(are). Lugn cykling med mig cyklande bakom eller på sidan känns som en säker aktivitet tillsammans!

Ibland blir det för mycket av det man älskar. Jag har sprungit sönder knät. Det är så dumt egentligen, för jag vet så väl hur en upptrappning ska ske och vad som är ”lagom” belastning efter ett uppehåll. Ändå, sitter jag nu med ett slitet knä där jag har svårt att böja benet utan att det smärtar. Det gör egentligen ont i hela vänster sida så det är ganska talande vad det rör sig om. Har ont i ländrygg, säte, hamstrings, lår och fotblad. Men knät är såklart det som är mest påtagligt eftersom jag inte kan börja benet. Har varit till Access Rehab som ordinerat vila. Slemsäckar, senfästen och ledband är klart irriterade men det kommer bli bra med vila och lite specifik rehabstyrka.

När jag blickar tillbaka är det inte undra på att jag fått ont. Veckan innan stadsloppsveckan sprang jag varenda dag och totalt 56 km den veckan. Det är en ökning på över 60% från föregående vecka. En okej upptrappning brukar man säga är 10% per vecka. Och det VET jag ju så väl! Kan inte skylla det på något annat än mig själv. Två veckor vila resulterade det här i. Och hade jag vilat när besvären började komma hade jag nog kunnat balansera smärtan. Istället körde jag virtuella stadsloppets 10 km och låtsades som ingenting. Dum som man är.

Någon som också sprungit för mycket och känner igen sig?

Men nu ska jag igång så smått igen. Sakta men säkert. Och tillbaka till rutinen med bålstyrka varje dag.

Har dessutom tagit beslutet att jag måste sluta fika med fikabröd, eller åtminstone sluta fika med fikabröd varje dag (ibland två ggr). Det räcker ju med en gång i veckan. Blir ju inte ens njutbart om man fikar hela tiden. Det börjar sätta sina spår med allt fikade,  så att säga! Men som ni vet är ju kaffe och fika lika i Ludvika så kaffeintaget tänker jag fortsätta med!

Nu kör vi!

Jag deltog i Ludvika Stadsloppsvecka som i år arrangerades virtuellt pga pågående Coronapandemi. Det fanns tre sträckor att välja på: 6,10,21 km och jag var egentligen sugen på alla tre. Det var superlätt att anmäla sig och banan start/mål-område var uppsatt i en hel vecka så att man kunde springa hur många lopp och när man ville.

Jag hade föga förväntningar på att kunna springa Stadsloppet överhuvudtaget med tanke på förlossning och tiden efter. Kändes så långt bort för några veckor sedan. Men sedan hörde Elin av sig och skulle springa med barnvagn och jag blev rejält taggad! Här skulle springa och helst alla lopp!

Sagt och gjort, i början av veckan drämde vi av stadsloppets 10 km, båda med löpvagn och bebisar och det kändes oväntat lätt. Med några tekniska stopp fick vi ändå tiden 55:59 och ett snitt på 5:32 min/km. Bebisarna satt och jollrade mest hela tiden och vi hade bästa tänkbara väder. Med utelunch tsm vid Väsmans strand blev det en riktigt fin förmiddag.

Tiden med den lille går obegripligt fort nu. Varje dag upptäcker jag att bebisen lärt sig något nytt. Det har gått 11 veckor nu! Min ångest och farhåga för att aldrig komma tillbaka till löpning och hård träning de första veckorna är nu som bortblåst och jag njuter i fulla drag av den här mammaledigheten. För oss har coronapandemin bara varit positiv för oss då Simon kan göra allt jobb med studierna hemifrån och vi kan turas om med att passa babyn när vi vill ut och träna. När man bor på landet, som vi gör, så är livet sig ganska likt, även om det härjar ett hemskt virus i hela världen.

Mellan träningspassen odlar jag grönsaker och blommor. Vi har också byggt ett nytt hönshus så att hönsen har det stort och lyxigt och kan gå in och ut som de behagar. Jag har också blivit mamma till 5 små söta kycklingar som jag hoppas växer upp till storvärpare så vi får ännu mer ägg på frukostbordet. Mina andra 5 hönor ger 3-4 ägg om dagen. Det känns fantastiskt att vara självförsörjande på någonting i alla fall.

Men träningen då?

Jo, den går så bra som den kan! Allt jag begär av kroppen kan den utföra. Jag har inte provat simma än och väntar helst till att sjön blir tillräckligt varm. Dels tar det för mkt tid att åka fram och tillbaka till stan, byta om, simma och dels så är jag lite nojig för risken att dra på mig Covid-19. Jag saknar inte simningen nämnvärt heller just nu. Det är så mycket härligare att vara ute i skog och mark med all träning som den erbjuder.

Jag fortsätter min upptrappning succesivt men jag märkte snabbt att det ”träningsschema” jag skrev först blev för basalt och omotiverande så jag har lagt på ganska rejält nu sedan jag började springa. Men ändå försöker jag trappa upp från det läge jag befinner mig i nu. Jag låg förra veckan på 35 kilometer löpning totalt och det är ungefär det jag gjorde som gravid fram till i december.  I januari och februari var löpmängden ca 0-15 km. Men då jag löpt hela graviditeten så kändes det inte jobbigt att börja springa efter förlossningen.

Ett pass jag körde som gravid och som jag nu tagit upp igen är backintervaller på stig. Varför jag kör på stig är flera anledningar. Dels är det mysigare att springa i skogen, det är mjukare underlag, jag håller fokus på kort kontakttid när jag springer över rot och sten och stöket gör även att jag tänker på stigen och vart jag sätter fötterna snarare än att det är jobbigt. Det ger lite sådär lagom kravlös backträning som samtidigt är väldigt rolig och effektiv. När jag var gravid var det flåset som tog slut direkt medan benen ville driva på. Nu är flåset hur bra som helst men benen kan liksom inte jobba snabbare. Det saknas något. Muskler! Min rumpa har helt försvunnit i muskelmassa liksom mycket av benmusklerna och även det gör ju att det finns en vits med backintervaller, jag måste träna upp baksidan igen. Backen tar ca 30-40 s att springa och jag joggar direkt ned igen. Joggen tar ca 50 s. Sist körde jag 10 st och tanken är att öka på intervallerna varje vecka. Kanske kör jag en annan backe och förlänger lite om ett tag. Det här passet kör jag på egen hand, utan bebis.

Ett annat roligt intervallpass jag kört ett par ggr är ”gårdsimtervaller”. En springer och en passar bebis och sen byter man. Det blir lite längre vila för Simon än för mig men på det stora hela blir det ett asbra och enkelt pass! Vi har ett varv som är 350 m långt men är lite slakmota i så det passar väldigt väl med ansträngningen som 400-metersintervaller. 10 min jogg uppvärmning och 10 min nedvarvning med barnvagn sen är man hemma! Eller det är man ju hela tiden iochförsig och kanske just därför det känns så ”lätt” åtminstone mentalt. Vi kör halva antalet åt ett håll och sedan byter vi.

Sista nyckelpasset är såklart långpass. Just nu är jag uppe på 12 km och tanken är att öka längden med 1-2 km varje vecka. Sakta men säkert. Bland alla pass brukar långpasset vara det som ger mig mest löpform. Ibland kan man känna sig lite seg och långsam efter långpasset och då ger några korta stegringslopp steget tillbaka.

Nu har jag börjat springa!

Jag lyssnade på en podcast med Malin Ewerlöf, Petra Månsson och Katarina Woxnerud och kände bara, vad fan, jag måste lyssna på min egen kropp och inte gå på alla tips och råd man får från andra. Det var under en promenad som jag lyssnade på podden så på hemvägen så testade jag att springa varannan snökäpp längs med riksvägen. Det blev ungefär 20-30 sekunder löpning och dubbelt så lång tid gång. Vet inte hur många repetitioner det blev men var väl ca 30 min jag höll på så. Inte kände jag något konstigt inte, det enda var väl det märkliga i att springa med barnvagn (vanlig barnvagn) och att benen var lite ringrostiga. Men det gick hur bra som helst. Det hela kallar jag gågging eller gogging, dvs man går och joggar om vartannat.

Nästkommande vecka hade jag min efterkontroll hos mödravården. Allt var läkt och inga fel därnere, knipet satt där det skulle men behöver mer träning såklart. När jag kom hem testade jag att springa 10*1 min med en minuts gång mellan men det slutade med 12*1 min. Bebisen var såklart med i barnvagn. Jag var så himla glad att det gick bra!

Lade på en minut och sprang X*2 min dagen efter det. Kändes fortfarande väldigt bra så två dagar senare testade jag 4*5 min.

För att inte tappa greppet skrev jag i måndags ett litet träningsupplägg med upptrappning i sakta mak. Ökning med intervaller och tid för varje vecka som går för att hitta tillbaka. Träningsshemat bröt jag direkt! Haha, jag fick sådan feeeling igår när jag skulle gågga mina intervaller att jag bara sprang på. Det blev 6 km non-stop ned till Sunnansjö där jag och Simon skulle till BVC med den lille. Perfekt! Det känns lite konstigt eftersom löpsteget är påverkat från den konstiga stilen jag hade i graviditeten och sedan att ha skjutit en barnvagn under mina första löppass. Men det kommer jag nog snart i.

Åtta veckor efter förlossningen, nu växlar jag upp!

Såhär har min upptrappning sett ut:

v. 4-5

2-3 gånger: testat springa några sekunder under promenaderna bara för att ”känna på”

v. 6

pass 1: 30 min gång uppvärmning, X*20-30 s löpning, 90 sekunder gång, totalt 60 min

v.7

pass 1: 10 min gång uppvärmning, 12*1 min löpning med 1 min gång mellan (med vanlig barnvagn)

pass 2: 10 min gång uppvärmning, 10*2 min löpning med en min gång mellan (med spingvagn)

pass 3: 4*5 min löpning med 1 min gång mellan (utan barn)

pass 4: 2*2,5 km löpning, längre paus mellan (utan barn)

v. 8

pass 1: 10 min gång uppvärmning, 1 min löpning med 1 min gång mellan (med vanlig barnvagn) i 40 minuter, 10 min gång nedvarvning

pass 2: fick feeling, 6 km jogg i 5:15 min/km!

Så glad efter att ha kört 12*1 minut gågging.

2 minuters gågging med löpvagn

Jag och Simon har en förkärlek till att hitta stigar att träna på i skogen. I mina trakter, ca 2-3 mil utanför Ludvika, finns oändligt med pärlor. På senaste tiden har jag och Simon hittat nya stigar som varit nya för oss, men knappast är nya. En av stigarna vi hittat nyligen går från Norhyttan mot Norsån. Min mormor berättade om den där stigen när hon levde men vi har aldrig lyckats hitta den.

När stigen kommer fram mot Norsåvägen öppnar plötsligt skogen upp sig och där ligger rester av Olofsfors manufakturverk. Det är ett coolt landskap som är påverkat av människan i allra högsta grad. Trots att där nu finns över 100 år gamla träd, ser man, förutom själva verket, att det finns ruiner av både en gammal arbetarbostad och en källare. Stigen har antagligen varit en större transportväg förr, nu var den helt igenväxt och knappt gångbar. Vid manufakturverket finns en vacker stensatt kallmurad ränna vid ån med ett fall och två ”broar” över ån. Man ser ankarjärn som sticker upp i fundamenten som en av lämningarna på platsen.

Verket ligger strax väster om Norsån och byggdes under 1800-talets senare del. Ett manufakturverk är en verkstad, där råmaterialet huvudsakligen bearbetades manuellt. När maskiner alltmer tog över arbetet kallades det istället för ”fabrik”. ”Manufaktur” kan sägas vara steget mellan hantverk och industri. I Norsån var manufakturverket en hammarsmedja som förädlade järnet från hyttorna till bl.a. spik och liar. En stor del av produkterna från smedjan exporterades ut i Europa.

Nu har vi krattat fram stigen och tagit bort kvist och bröte så det går att ta sig fram. Stigen bjuder till ett riktigt bra flod på både cykel och löpning. En riktig favorit till stig!

Informationen om manufakturverket har jag fått från en man och en kvinna som jag träffade på i skogen när de geocachade, så kul när man träffar på intresserade människor som nyttjar skogens pärlor. Stort tack för beskrivningen Torbjörn!

Nu finns den där, stigen, redo för äventyr och Strava KOMs!

Foto: Simon Wahlström