Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019


Veckan som gått har varit otroligt intensiv! På måndag morgon tog jag tåget till Uppsala för att vara med den del av min grupp som sitter på Uppsalakontoret i två dagar. På tisdagen fick jag reda på att företaget ska organiseras om, med allt vad det innebär, vilket gjorde min vecka minst sagt intensiv. Onsdagen var jag på Mellanskogs årsstämma, åkte sedan direkt till Visby för att delta på ett möte. I morse flög jag via Stockholm till Göteborg och nu har jag äntligen kommit hem till min syster och fästman efter att ha minglat, hämtat startbevis och tittat på grejer på Göteborgsvarvets mässa. Hann träffa gamla bekanta, hejat på Sauconys, Runners Worlds och Umaras monter och snackat med härliga människor. Oj, vad maxat det varit!

Jag har hunnit springa två gånger under vecka, båda gångerna har känts katastrof. I måndags ett lugnt och ganska kort pass på vägen till mina vänner Jenni och Fredrik i Mantra sport. Det gjorde ont i foten och kändes tungt. Inte kul. Igår körde jag ett pass med intervaller för att väcka kroppen. Jag försökte mig på att köra 2(4-3-2-1 min)med 1 min ståvila. Det kändes också katastrof, eller rättare sagt, jag kan inte springa längre. Det är som att inte hjärnan kopplar hur det ska kännas och hur rörelsen ska gå till. Lägg där till en fot som inte är helt hundra efter skadan och som jag inte fullt ut litar på.

Jag förstår faktiskt inte hur löpare som blir skadade lyckas att komma tillbaka så snabbt som de gör! Min kropp vill inte komma tillbaka, känns det som. Kanske är det åldern som gjort spänsten och snabbheten begränsad. Jag får nog börja om och göra rätt nu efter varvet. Lägga in mer rehab och rörlighet, spänstträning och löpskolning. Jag har ju en halvironman och ett sprintSM att hitta formen till!

Nåväl, vis av erfarenhet så vet jag att känslan dagarna innan ett lopp inte är den bästa och det kan hända underverk med både kropp och knopp till imorgon. Men sanningen är att jag skiter lite i vilket. Det ska bli kul att vara med och får jag gå varvet runt så är det inte katastrof heller, det blir en kul grej. Går det åt pipsvängen så finns det naturliga skäl till detta, både med veckans belastning vad gäller resor och jobb, samt skadehistoriken den här våren (och fortsatta smärtor som begränsar mig).

Min starttid är 15:07 vilket inte är en pangtid att starta. Sist jag körde var 2010 så jag blev visst inte seedad som jag trodde att jag skulle bli. Men det spelar ingen roll. Göteborgsvarvet 2019 ska genomföras för att jag älskar att springa lopp och jag får lämna tävlingsambitionerna hemma imorgon.

Önska mig lycka till!!!

 

 

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien


Sent omsider kommer här en race report från förra veckans Open water tävling i Chia. Tävlingen var en del av Chia Sport Week som inleddes med cykeltävling på torsdagen (vår vän och resesällskap Roger Claesson tog hem det långa Grandfondoloppet), fortsatte med öppen vatten, triathlon och halvmara. Som ni sett i tidigare inlägg vann Kerry McGawley den olympiska klassen och jag kom 2a på sprinten. Grand slam av team Sweden!

Jag hade anmält mig till 5000 m öppet vatten och Kerry till 3800 m en vecka tidigare. Det kändes lite lagom läskigt och utlämnande för oss båda och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot loppet.

Simningen  hade varit knapphändig upp till tävlingsdagen. Vi hade stora problem att få komma in och simma i de kommunala simhallar som funnits på den södra delen av ön. Norra delen av ön var inga problem alls. Eller snarare inga problem i Olbia och Sassari. Men i Alghero hade tydligen inte utesäsongen dragit igång och därför var badet stängt. De hotell som hade en 25 m pool inomhus ville ibte släppa in oss om vi inte bodde på hotellet.

När vi sedan för söderut på gå kusten blev det premiär i öppet hav. Det var inte kallt i vattnet utan riktigt bra temp och som att simma i ett turkost akvarium. Helt magnifik upplevelse. Inåt landet i bergen runt Sorgono fanns inga möjligheter till simning så vi åkte till Cagliari där det enligt uppgift skulle finnas hela 3 st fullstora simhallar för träning. Men icke! När vi på påskafton kom ned Cagliari var det förstås stängt, dagen efter blev vi refuserade att komma in eftersom vi inte hade ett certifikat från en läkare som intygade att vi var fullt friska, eller var med i en Sardinisk simklubb. Är inte kommunala simhallar för alla? Nä, de är tydligen bara för klubbarna och föreningar. Dagen efter ny försök på ny anläggning (50m bassäng). Stängt. Dagen efter det hade vi fixat certifikat och åkte till en simhall närmare Chia. Nä, där fick vi inte heller gå in pga det på vårt certifikat stod att vi fick delta i vilket sportarrangemang som helst. Tydligen var det tvunget att stå; ”non-competative sports” på intyget. Vi stod som frågetecken. Om man kan tävla och är fullt frisk är man väl kapabel att träna? Dessutom hakade hon upp sig att det var stämplar med ”kopia”. Säg en läkare som lämnar ut oskrivna papper i original? Det är ett brott mot lagstiftning om journalföring! Nu var jag riktigt förvånad kan jag säga. Det blev simning i ett stormigt hav i Chia den dagen men oj vad härligt att simma. Trots att jag blev sjösjuk. De stora stökiga vågorna gjorde mig dock lite nervös. 5000 m i vågor och vind är ingen lek.

Vi fick ett till kort pass i havet ytterligare innan tävlingsdagen. Hämgade ut nummerlapp och nu behövdes plötsligen inget certifikat för tävlingen. Märkligt.

 

Nåväl, på tävlingsdagen var jag riktigt taggad och kände mig pigg och stark i kroppen. Vi var i väldogt god tid på plats. Simmade in noggrant och våndades lite över att vinden och vågorna tilltagit igen. Italienarna började köra ut bojarna väldigt sent och vi började ana oråd när speakern började prata om tävlingsdistanserna på italienska. Så han att något var inställt?

Efter ett snack med ägaren för eventet fick vi reda på att 5 km distansen ställdes in pga starka vindar och vågor. Attans! Jag fick ustället simma 3,8 km och det kändes plötsligen inte alls så utmanande. Tiden för starten blev flera ggr uppskjuten. Kändes lite snopet men med tanke på vågorna och sikten så var det kanske bra.

Tillslut gick starten och jag var riktigt långsam i löpmomentet ut till vattenbrynet och de första armtagen. Sedan började jag tugga igång och kom ikapp. De flesta låg en och en och INGEN verkade fatta det här med att ligga på fötter. Simmade i en grupp utspridda män och tyckte det kändes stabilt och starkt. Helt plötsligt ser jag hur hela gruppen utom 2 personer som precis har simmat om drar iväg fel och tar en short cut (hoppar över en bok som ligger långt ut), lite oklart om de kom undan med det men jag fortsätter i rätt riktning mot de andra 2 som nu är långt långt fram. Kändes konstigt, nu var jag mitt ute på öppet hav, såg ingen båt och inga medtävlanden och tänkte på det där jävla certifikatet. Nu var det plötsligen inte så noga! Kändes som att ligga i en tvättmaskin, stundtals pga ovädret. Tog det säkra före det osäkra och slog av på takten och väntade in ett par fler tävlande män. Simmade sedan lugnt ca 1500 m innan jag drog på till en slutspurt och kom i mål före min ”grupp” som jag simmat med.  Kom upp och i mål som andra dam på den mediokra tiden 1:06 men med 4100 m på klockan. Banan var inte så noga kontrollmätt och väldogt svårsimmad med långt mellan bojarna.

Summa summarum var jag riktigt nöjd ändå med både tävling och min simning. Trots få timmar i poolen och inte många meter simmade veckan innan tävling så kändes det stabilt. Mkt tack vare de upplägg på pass jag kört genom Simcoachen Anna-Karin Lundin och Race Online -schemat.

Det var riktigt kul att simracea och jag kände att jag hade bra kraft i draget, även om jag var oförskämt fräsch efteråt och inte riktigt kände att jag fått ut allt.

Jag måste börja simtävla i öppet vatten mer och oftare!

Jag och Kerry innan start

Simning på Is Arutas (Västkusten Putzu Idu). En fantastisk strand med kvartssand (små slipade kvartsstenar över hela beachen som inte fastnade som vanlig sand).

 

 


 

 

Race report Chia Triathlon Sprint

Race report Chia Triathlon Sprint


14 härliga dagar med träningsläger och roadtrip avslutades i lördags med TÄVLING! Det var med lite ångest jag spontananmälde mig till racet en vecka tidigare. Jag hade ju typ inte kunnat springa på 6 veckor! Vi skojade om att vi skulle vara de enda utländska deltagarna och att vi skulle sopa mattan med pallplatser på både Gran fondo, Open water, sprint och olympisk. Det gjorde vi nästan! Roger Claesson sopade banan på torsdagen med vinst i Gran Fondo 120 km och jag kom tvåa på 3800 m OW på fredagen.

Lördagen började tidigt med incheckning och ett jävla trasslade med min triathlondräkt som hade gått sönder i dragkedjan. Efter att ha lagat den och blivit sjukt nöjd över det, lyckades jag ta sönder den ännu mer under morgonens fippland med nervösa, klåfingriga fingrar. Typiskt. Jag missade möjligheten till att värma upp i vattnet pga detta och fick köra hela racet med öppen dräkt som flipsade och flapsade runt i vinden under cykelmomentet.

Simningen var vågig men mindre stökigt än OW-racet dagen före. Alla italienskor (jag var enda utlänningen ) såg superduktiga och riktigt vältränade ut på startlinjen och var så sjukt snabba när startsignalen gick. De sprang snabbt som attan ut till vattenbrynet och jag blev typ sist att komma i vattnet. Men plötsligt var jag ensam där framme och kom ikapp herrarna som startat 2 min före oss. Simningen kändes bra! Mycket av detta beror på alla pass jag simmat á la Simcoachen som gjort mig stark på min tröskel och framförallt i öppet vatten (trots att jag ibte simmat något öppet vatten än i år). Jag var första dam upp ur vattnet men T1 hade en extremt lång körsträcka in till övningsområdet på en strand och svinlåmg brygga. Med min fot har jag svårt att springa barfota så där blev jag omsprungen av en liten tjej med rappt löpsteg.

Tjejen var inte långt framför mig på cyklingen och jag slet för att närma mig henne. Är de backarna som var var det dock svårt att bomba ikapp när hon hade en lätt linjecykel (och vägde typ 45 kg). Jag kände att jag gav det jag hade på cykeln och tog ikapp på de platta ställena.

Ut på löpningen och det stora frågetecknet: skulle foten hålla?! Avsaknaden av snabba pass gjorde att farten inte vill högre än 4:20-4:30 min/km men i den farten kändes det som att jag skulle kunna hålla! Baksida lår gjorde dock fruktansvärt ont och foten gav sig tillkänna när klockan klippare 5 km. Det var som att kroppen och knoppen gav upp när det gått 5 km på klockan. Då återstod ca 500 m och jag slet mig upp till målportalen. Men det gick!

Och Kerry vann den olympiska tävlingen med hästlängder!!! Stort grattis till oss alla;)!

Säsongspremiären gjord med en andraplats i bagaget och en jädra stress upp till flygplatsen i Olbia väntade efter dusch och ombyte…

 

Chia Sports week kan varmt rekommenderas. Grym tävling, fin och rolig bana och superb organisation. Kanske måste åka tillbaka nästa är eftersom en gratisstart ingick i 2:a-priset!

Foto: Roger Claesson @rogcla56

Mot Sardinien!

Mot Sardinien!


I många herrans år har jag åkt till Mallorca för träningsläger den här tiden på året. I år blir det lite annorlunda. Jag och Kerry har beslutat oss för att testa Sardinien för 14 dagars cyklande, simmande och lite springande. Det blir spännande!

I skrivande stund befinner jag mig på flygplatsen och ska precis boarda. Blir även spännande att se om min cykel kommer fram eftersom ett plan med Norwegian till Mallorca med tusentals cyklister (kändes det som) avgick 5 min före min flight och troligt är att cykeln åkte med där istället? Återstår att se.

På Sardinien väntar min vän Kerry med bil och jag har riktigt dålig koll på vart vi ska som första destination. Tror det var Alghero?! Sedan ska vi försöka utforska mer av ön och bo på lite olika platser. Emellan träningen hoppas jag på bra häng, god mat och gott vin. Och att få sova någon timme extra på morgonen, utan hets att man måste morgonträna. Det blir gött, även om jag faktiskt gillar att riva av ett pass tidigt på morgonen.

Igår jobbade jag min första fredag på år och evigheter. Mitt 80%-ande är slut, nu går jag upp och arbetar heltid och hoppas att jag slipper stressa som en gris hela veckorna för att få ihop min arbetsvecka på fyra dagar. Känns bra faktiskt, fredagar är ju ändå den skönaste dagen att jobba på. Alla är liksom lite mer avslappnade, gladare och är inte så stressade (har jag fått för mig i alla fall).  Känns bra att börja min heltidstjänst med lite semester.

Nej, nu måste jag hoppa på flyget. Lovar att blogga snart igen och berätta hur det är i Italien!

 

Fem veckor löpvila är över!

Fem veckor löpvila är över!


I fem hela veckor har jag hållit mig ifrån att springa. Det har givetvis känts förjävligt. Jag har kunnat tränat precis som vanligt i övrigt men löpningen är alltid det jag saknar mest. Det är så enkelt. Faktum är att jag tappade lite suget för allting när jag inte kunde springa. Alla grenar gick dåligt helt plötsligt.

Jag har tålmodigt stått på cross-trainern, simmat extrapass och kommit igång med att cykla mountainbike ute. Jag kan ärligt säga att förra veckan var jag väldigt orolig att det inte skulle bli bra för det gjorde ont i foten nästan hela tiden och jag tyckte inte att smärtan hade klingat av särskilt mycket. Men så helt plötsligt var bara smärtan borta!

Igår var jag på uppföljande besök hos Johan på Access Rehab i Falun (nya lokaler och allt, Åsgatan 61). Han klämde och kände på foten och jag var jättenervös att benet inte skulle vara tillräckligt läkt. Men på den punkten som jag för 3 veckor sedan bara studsade upp i luften av smärta när han tryckte på, kände jag typ ingen smärta alls. Lite obehag snarare, men inte ont.

Johan berättade att det där att det tar 6 veckor för ett ben att läka inte alls stämmer. Det är något som man säger till patienterna bara. 6 veckor med gips brukar det vara när man brutit sig men det krävs sedan belastning och därefter vila för att benet ska gå ihop och bli riktigt hårt igen. Känner mig sjukt lurad ;). Nu har det alltså gått 5 veckor sedan det där intervallpasset då det började göra mega-ont i foten. Fem veckor utan löpning och utan hårdare belastning på foten. Nu får jag äntligen börja springa! Inte långt och inte hårt, men jag får springa!

Jag frågade såklart om upplägg och jag har alltid hållit mig till att jogga 1 min, gå 1 min i typ 20 min tidigare gånger jag har haft fraktur. Det har jag upprepat 3 ggr per vecka och sedan har jag lagt på en minut för var vecka,. När jag behärskat det har jag sprungit 2 min och gått 1 min osv. Men Johan tyckte gott jag kunde klara lite mer belastning för att få benet i foten att läka, och själva tiden jag är ute och går/joggar blir typ densamma. Det blev jag också glad av (men även lite skeptisk….skulle det funka?).

Eftersom vädret var helt fantastiskt igår och jag skulle på en work-shop i Tällberg så kändes det helt underbart att jag skulle kunna testa att springa innan middagen efter en lång konferensdag.

På kvällen snörade jag på mig mina Kinvara och stack ut i bara t-shirten med work-shopledarna. Snacka om frihetskänsla! Benen var som kor på grönbete men jag kände inte riktigt att jag litade på foten. Med solen i ögonen och helt fantastisk utsikt över Siljan, glömde vi bort tiden och efter 28 minuter var vi åter vid hotellet. 28 minuter!!!! Men jag kände inte mkt i foten varken under eller efter löpturen. Nu gäller det att fortsatt vara smart och inte pressa på för mycket och ofta.

Idag när jag tittade ut genom fönstret vid frukosten, var det helt vitt. Det snöade ymnigt och låg ca 1 dm nysnö på backen. Helt sjukt. Sommar igår, vinter idag. Men foten är smärtfri idag och jag ska ta en vilodag. Benen är stela från löpningen och jag har nästan lite träningsvärk. Men det är jag i det närmaste överlycklig över.  Jag kan springa!

Fantastiskt!

Stressfraktur i metatarsalbenet!

Stressfraktur i metatarsalbenet!


För mycket av det goda får oftast en otrevlig eftersmak. Så även med löpning.

Jag älskar verkligen att springa. Helst långt och länge, eller långa intervaller i tröskelfart, eller i goda vänners lag, eller när tiden är för knapp för att hinna simma eller cykla. Kort sagt, jag springer gärna och ofta!

Senaste tiden har det kanske blivit en aning för osmart träning och för många dagar med löpning på rad, utan vila. Jag har sprungit även fast jag varit jättetrött, sprungit även fast det gjort ont och sprungit utan syfte. Det har blivit osmart och kortsiktig träning, helt enkelt. Jag har fått ont.

Det strular ju ganska ofta med mina fötter, pga. de är små, stela och har sinnessjukt höga fotvalv vilket inte är jättebra i alla lägen. Nu under vintern har jag uteslutande sprungit i mina vinterskor vilka är lite mer stabila och har hårdare sula än sommarskorna. Men för ett par veckor sedan var det mildväder här hemma och smälte snön plötsligt bort från vägarna och det blev ren asfalt och möjligt att springa i mina vanliga sommarskor. Såklart man springer i lättare skor om det är möjligt! Dock blev det kanske liiiite långt den dagen, närmare bestämt 26,5 km och dagen därpå sprang jag 12 km fastän det kändes konstigt och diffust ömt  i foten. Och sen kom onsdagen och då råkade det bli halvlångt och halvsnabbt igen på lunchjoggen och så intervaller dagen efter det. Efter det fick jag mega-ont! Från diffus smärtan till smärta till och med när jag stod, simmade, vilade, sov, hela tiden. Och så har det varit nu sedan två veckor tillbaka.

Jag blev givetvis jätteledsen och deppig, men hade ändå en förhoppning om att det skulle gå över efter någon dag. Det gjorde det såklart inte, och någonstans i bakhuvudet kände jag igen exakt den där smärtan, den hade jag varit med om förut.

Idag har jag besökt Johan Kvarnström på Access Rehab i Falun. Det var på tiden. Efter mkt kännande och klämmande hittade vi den ömma punkten; 3:e metatarsalbenet i mellanfoten och den där distinkta smärtan på just det stället skojar man inte bort. Det är en början på en stressfraktur. Alltså benet är inte av ännu, men det kan gå fullständigt åt helvete om jag inte vilar nu. Så nu är det vila som gäller från löpning åtminstone 3 veckor till (redan vilat 2 veckor nu). Sedan får vi se. Ingen överdriven smärta i leder, ledkapslar eller muskulatur (inget onormalt dvs) så vi var hyfsat överens om diagnostiken.  Om det inte blir bättre av vilan får jag kolla upp det ytterligare.

Nu gäller det alltså att hålla fan på sig och inte hoppa, studsa eller springa på foten. Låta benet vila och bli starkare istället för att bli mjukare och vekare.  Som tur är håller jag ju på med två idrotter till och gillar att åka skidor. Jag får helt enkelt överleva på simning, cykling, skidor och gym. Kanske hoppar jag upp på hästryggen några vändor också!

Mitt usla humör de senaste två veckorna skyller jag på smärtan i foten och att jag inte kunnat springa. Tre veckor till får omgivningen stå ut med, men jag hoppas att det känns lite bättre för mig nu när jag åtminstone vet vad felet är.

I will be back!

 

Testat Zwift och blivit elitmotionär

Testat Zwift och blivit elitmotionär


Mina tankar kring att bli motionär fortsätter i huvudet, börjar som sagt mer och mer inse att jag är just en motionär och inte elitsatsande längre. Kanske kan man sträcka sig till att säga att jag är en elitmotionär, men vad är egentligen det?

När det dök upp ”minnen” på Facebook häromdagen insåg jag att jag hade exakt de här känslorna förra året när jag fick influensa. Känslan när flunsan väl släppte taget om min kropp, var att jag ALDRIG skulle nå tillbaka till någon slags form. Det kändes hopplöst och jag vet att jag flera gånger tänkte att jag skulle sluta med triathlon. Jag löste det genom att anmäla mig till Ironman Kalmar och sen köttade jag vidare med träningen:).

Den här gången har jag redan anmält mig till Ironman 70.3 Jönköping i AG 35-39 (yngst i min AG) och sedan har jag ju även anmält mig till Sprint SM i Linköping i senior/elitklass. Dessutom har jag beställt en ny tävlingsdräkt från Verge Sverige (La Chemise) som kommer att bli ursnygg, så nu får jag faktiskt ta mig i kragen och börja jobba på formen.

Faktum är att träningen har gått väldigt bra sedan jag bloggade sist. Det är som att varje gång jag släpper på pressen och mina egna krav i träningen så går det plötsligen superbra! Det ger en kick utan dess like!

I måndags testade jag Zwift för första gången. Det  går till så att man kopplar upp sin dator mot TV:n och sin cykel+trainer, eller som i mitt fall min wattbike, och kan sedan köra pass eller tävlingar med andra i en virtuellt värld. Det är lite som TV-spel fast för cyklister.

Jag har länge varit emot det där, varför inte bara köra sina egna intervaller och hålla sina watt?! Men när hjärnan efter en arbetsdag går på lågvarv så är det rätt skönt att det finns färdiga intervallpass som det bara är att haka på, man behöver inte tänka något alls, bara göra som det står!

I Zwift baseras allt på effekt. Jag lånade Simons användare och körde ett intervallpass med 8*(30 s ramp+1,5 minut mjölksyratröskel) därefter 2 min vila på låga watt. Eftersom Simon har bättre FTP-värde än jag har och alla watt var baserade efter hans världen så kanske det blev något hårt pass för mig. Men jag klarade (nästan) hela serien och fick stjärna på nästan alla intervaller! Så kul och det kändes så lätt! Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu förstår jag varför alla kör Zwift! Roligt också att hålla koll om man känner igen någon av alla svenskar som swishar förbi en!

Något intervallpass i löpningen har det dock inte blivit denna vecka. Vägarna är superisiga och jag har inte haft tid att springa det vanliga intervallpasset med löpgruppen i Ludvika pga ett styrelsemöte samma kväll. Jag får ladda om till nästa vecka.

Dessutom har jag börjat få lite smått panik över att jag ännu inte bokat resa till vårens läger. Det brukar ju alltid bli ett läger på Mallorca men i år tänkte vi eventuellt vidga vyerna och resa någon annanstans. Läsare, vart åker ni och tränar i vår?

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar

 

Funderingar kring att bli ”motionär”

Funderingar kring att bli ”motionär”


Det blev en maxad vecka med lite för mycket jobb och lite för lite av strukturerad träning den här veckan.Får genast dåligt samvete för att jag inte har följt mitt, i huvudet komponerade, ”träningsschema”.

Börjar inse mer och mer att jag har ett enormt behov av att motionera 2 ggr per dag, jag behöver det för att funka som människa. Men behovet och suget efter att köra riktigt långt eller riktigt hårda intervaller, det suget har sedan länge klingat av. Visserligen ”satsar” jag på långdistans så mycket lugnare pass blir det och tröskelintervaller är mitt huvudfokus, inte snabbare. Men när jag har mina maxade jobbveckor lyckas jag alltid förhandla bort de tuffare passen och kör snarare mellanmjölksträning hela veckan.

Berättade för Simon häromdagen hur jag kände med träningen, att jag måste träna många timmar för att hålla huvudet i schack och att husbehovet av träning är stort. Men att jag faktiskt börjat maska en hel del och utelämnat intervallerna och kvaliteten i träningen. Simon sa till mig:

”Men Emma, du är motionär nu, det har du varit i flera år, du har bara inte insett det, och det är inget fel med det!” Jag blev helt chockad! ÅÅÅhhh är det verkligen så? Vad tråkigt isåfall! Ska jag bli motionär? Nääääee, jag får helt enkelt skärpa till mig med intervallträningen. Jag kan väl inte tillåta mig att bli motionär! Eller?!

Vad är det egentligen jag är rädd för?

I mitt huvud fungerar det såhär: Antingen satsar man eller så gör man det inte.

Jag älskar att tävla, det är något jag gjort sedan barnsben och jag gillar att ha ett mål att jobba mot. Nu har jag även börjat satsa på karriären, vilket gör det lite mer komplicerat. Jag kan ju inte satsa på ALLT samtidigt. Det får inte plats i huvudet. Så vad ska egentligen vara mitt huvudfokus?

Ja, helt ärligt känns jobbet väldigt roligt just nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) och Ironman 70.3 Jönköping känns väldigt avlägset. Jag vill simma, jag vill cykla, jag vill springa, jag vill gymma, jag vill åka skidor, jag vill vara i skogen, dricka kaffe med vänner och jag vill vara i stallet med hästarna. Jag vill ha ALLT och gillar inte tanken med att kompromissa med det.

Så kände jag inte för ett par år sedan. Då var det 200% triathlon och ingenting fick komma i vägen för det. Ingen relation, inte något jobb, inte andra intressen och inte min familj eller vänner. Nu börjar jag vekna. Jag tycker helt inte att det är lika kul att bara satsa på EN grej. Jag vill göra ALLT och inte känna press att jag måste leverera perfekt träning varje vecka enligt ett stenhårt schema. De där 5-6 timmars passen på trainer eller MTB vintertid (eller sommartid med för den delen) känns inte ett dugg lockande, och de hårdaste intervallerna där det känns som att man ska skita på sig och man VET att har man det minsta dålig dag så kommer man inte att fixa tiderna, de passen längtar jag inte heller till nuförtiden.

Så vad ska jag göra?

Jag har aldrig tidigare känt att jag ”offrar” saker för sporten. Jag har bara gjort det för att jag verkligen ville satsa på sporten. Jag har varit sjukligt envis och pedantisk med min träning, helt omedvetet. Det har kanske varit jobbigt för min omgivning, men faktiskt aldrig för mig. Jag har bara kört på.

Jag ska plöja på. Jag ska testa att göra ALLT jag vill göra, träna mina pass för att jag vill må bra och jag ska tävla hela sommaren för att det är KUL och för att jag ÄLSKAR triathlon, så får vi se om det blir några resultat. Jag kommer inte lämna triathlonscenen men jag har insett att livet är så mycket mer än att mölja på med notoriska träningspass och utesluta saker jag också älskar, när jag ändå blir besviken över resultatet.

Motionär eller inte, så här har min vecka sett ut hittills:

Måndag: På Falu-kontoret hela dagen, 10 km kvällspass långsam löpning med Simon.

Tisdag: morgonpass simning á la @simcoachen, kvällspass skidor med P3 dokumentär i lurarna om Bordellhärvan ca 90 min

Onsdag: Alarmet gick 04:15, kl 04:35 stack jag ut på en morgonjogg. Resa till Malmö. Kväll: Sightseeing-löptur i mina gamla kvarter i Malmö.

Torsdag: Långsam morgonjogg 30 min. Ont i baksida, fot och knä. Resa hem.

Fredag: Förmiddagssimning 4000 m @simcoachen, em/kväll 90 min mountainbike.

Lördag: Simning i egen regi 4200 m, skidor på eftermiddagen

Söndag: Långpass löpning ca 20 km.

Nu, snälla läsare behöver jag er hjälp.  Är jag motionär eller hur illa är det egentligen????

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar 2018

Proffsfredagen som kom av sig

Proffsfredagen som kom av sig


Jag fortsätter mina lediga fredagar. Det är vardagslyx. Fredagar ska ju normalt sett vigas åt träning, träning och åter träning men nu under vintern viger jag stor del av dagen åt återhämtning och lite annat istället. Blogga tex!

Jag brukar ha spinningpass som jag leder på Gymmet i Ludvika (det heter faktiskt så) sedan brukar jag styrketräna (när jag ändå är där), gå och simma, storhandla , greja lite med bokföring/firman och sedan åka hem till lugnet i Norhyttan. Kanske åka lite skidor. Sedan förbereda och hålla i crawlkurs för vuxna nybörjare. Det hinns inte med så många timmar träning, vintertid. Jag väntar tålmodigt på långa träningsdagar tills jag kan låta alla träningspass utgå från gården. Längtar bla till simning i Noren.

Idag blev det dock lite annorlunda och jag har i skrivandet stund helt kommit av mig. Efter morgonpasset med spinning när jag skulle gå till badet hade stod nämligen brandbilar, polisbilar och ambulans utanför sporthallen. När jag klev in genom dörren fattade jag att det var ngt allvarligt som hade hänt. Jag ska inte gå in på några detaljer men simhallen är stängd tills vidare (åtminstone söndag) och det blev varken simträning eller crawlkurs idag. Inte heller som planerat imorgon. Trist. Jag ligger nu två veckor efter i upplägget från Anna-Karins Race online (som jag verkligen rekommenderar) och det gör mig givetvis lite stressad. Men men, kanske tur i oturen så att jag verkligen tar det lugnt nu i början när jag ska ”igång” igen efter förkylning.

Ute snöar det och så har det gjort ett bra tag. Ska jag testa längdskidspåren ändå måntro, trots att de kanske inte är dragna. Som sagt, jag kom av mig.

I veckan har jag hållit hov för ÅF ledningsgrupp inom förorenade områden som jag är med i och jag har tvingat gruppen att käka all mat på mina favoritrestauranger (Hörnet och Lobbyn/Best Western Ludvika), åka skidor och träna ett tidigt morgonpass spinning. Skidteknikträningen var riktigt rolig och givande och jag kan verkligen rekommendera att ta skidlektioner med någon duktig skidåkare. Jag anlitade Ludvikas Elin Ek för uppdraget och jag blev helt rålös över hennes meritlista.  Hon är en grym skidåkare och allt såg så lätt och kraftfullt ut när hon visade den klassiska stilen. Man blev inspirerad, helt enkelt. Teknik och teknikövningar för diagonalåkning och stakning är något jag aldrig riktigt har lärt mig så det blev en väldigt givande timme på Biskopsnäset och tillslut kändes det som att jag fick till viktöverföringen, frånskjutet och tajmingen. Det är så roligt med längdskidåkning när man får till det!

Jag kan verkligen rekommendera Ludvika som träningsstad. Satsa på att komma hit på Vasaloppsträning vettja. Bo och ät gott på hotellet (billigt också) och testa något av Ludvikatraktens många spårsystem. Nära och bra till allt!

Nä, hörni nu måste jag ta tag i den här dagen. Vi hörs snart igen!

 

Karma

Karma


Ok, ok man ska aldrig skryta om att man är frisk som en nötkärna eller minsann aldrig blir sjuk. Bara ett par dagar efter förra blogginlägget ”Tackla kylan” blev jag såklart förkyld. Först magsjuk med feber, sedan förkyld. Som tur var vilade jag stenhårt och det hela passerade på några dagar. Nu är jag bara lite täppt i näsan men har bestämt mig för att envist vila någon dag till så att jag känner mig 100% innan jag drar igång igen. Det är ju så frestande att dra igång för tidigt och så många gånger som jag svurit åt mig själv att jag inte vilat klart och åkt på ytterligare en släng med förkylning. Men okej, jag vill bara säga att jag faktiskt inte tror att jag blev sjuk av att träna ute, snarare flera veckor av stor träningsvolym, träffat många människor, resa och mycket på jobbet, när det sedan blir lite lugnare, jag då BOOM, blir jag sjuk. Är det karma?

Nu när jag börjar bli frisk igen börjar min hjärna gå på högvarv och jag får tusen idéer på nya projekt. Vad tror ni om att jag och en kompis ska starta en pod? Finnmarks-funderingar eller nåt liknande ska den heta och där ska vi fundera på glesbygdsrelaterade saker och intervjua profiler från grannbyarna (läs byfånar). Givetvis blir det även avsnitt med hur man bäst snorsportar, staplar ved, om kultur i finnmarken, hemligheter med att spola den bästa bandyplanen, drar de bästa skidspåren, hur man får ett äktenskap att vara livet ut, hur det är att leva i en stuga uppvärmd med bara värmeljus, pest eller kolera, entreprenörskap mm mm mm.  Vad tror ni, kan det vara kul att lyssna på? Det blir i såfall tillsammans med min vän Louise Norström som också har en blogg men med lite annan inriktning än de sportiga bloggar som finns här. Det skulle vara kul om ni ville lyssna på den.

Gårdagen tillbringades i stallet med att mocka skit och ta en tur med hästarna i skogen. Det är balsam för själen. På kvällen middag med våra bästa vänner över en god bit mat och (några) glas vin. Idag har jag mest skruttat runt på gården, tagit en promenad, tagit in mer ved, eldat och kört en liten bit på skotern. Det går väl an det med men herregud vad jag saknar att träna nu! Livet är inte komplett utan simning, cykling och löpning (och lite skidåkning såklart).

Köra in ved på den gamla kälken Foto: Louise Norström

In Sweden we call it ”a Kick” Foto: Louise Norström

Skogens skörd Foto: Louise Norström

Månen och ljuset Foto: Louise Norström

 

Tackla kylan!

Tackla kylan!


Förra veckan smög sig temperaturen ned till nätta -25 grader i Norhyttan. I onsdags morse steg jag upp tidigt för att kunna ta en morgonjogg, då jag inte skulle hinna det vanliga lunchpasset som jag brukar köra på onsdagar. Drog på mig vintertights, ett underställ, jacka, buff och mina tunna handskar. Å så pannlampa givetvis, det är becksvart i Norhyttan så här års. Kände att det bet till i kinderna nästan direkt jag klev utanför dörren, men jag fortsatte, tänkte att det går väl över. Planen var 3 km ut och 3 km hem på vägen mot Lindesnäs/Gänsen.  Ute vid vändpunkten kände jag att jag började bli ovanligt stel i benen, så konstigt att jag aldrig blev varm! Tänkte inte mkt mer på det. När jag kom hem var klockan 7 och jag kastade ett getöga på mig i spegeln. Varenda litet hårstrå i ansikte var frostigt och håret var såklart helt vitt av frost. Vad tusan! Gick in i köket och kollade vad temperaturen var ute: -18! Enligt mamma hade det varit -22 när hon åkte till jobbet strax innan sju och det var nog tur att jag inte kollade tempen innan jag stack iväg på.min joggtur:)! Det gick bra och jag fick snabbt upp värmen och var sjukt nöjd med att jag tog mig ut innan frukost.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med Sveriges befolkning men alla verkar vara livrädda för att kliva utanför dörren när det är kallare än -10. Vi har ju arbetat och tränat ute i alla tider och varför skulle vi ha blivit känsligare nu? Jag har en bestämd övertygelse att vi kommer att överleva den här vintern med, trots att det är kallt. Och att vi kommer kunna vara ute precis så mkt vi vill utan att dö i lungkollaps och förfrysna extremiteter.

På torsdagen var jag ute och sprang intervaller i -15. Inget märkvärdigt tycker jag, men fick en hel del kommentarer som ”du är inte klok”, ”det kan vara farligt”, ”inte kan du springa intervaller nu” osv. Jag tycker det snarare är helt crazy att stanna inomhus när det är kalla, klara, gnistrande vita, vinterdagar. Vi blev ett tappert gäng på 4 personer som sprang varav bara jag och Elin som sprang intervaller. Men vi överlevde!

Tänkte dela med mig av lite tips för er som vill fortsätta snorsporta även då det är kallt:

  • Klä på dig men inte för mycket! Jag har flera tunna läger, typiskt ett tunt underställ och ett lite tjockare, en jacka som står emot den värsta vinden, vintertights eller långfillingar+vanliga tights. Gärna ullstrumpor, vindstopper/ull i sportbH och trosor.  Viktigast av allt mössa! Är det ”bara” minus 10 kör jag med en buff runt halsen och en buff som pannband (jag har ju rätt mkt hår också som värmer) samt även väntar. Låt det vara lite kyligt första kilometrarna, du ska inte bli dyngblöt i svett, då blir det garanterat kallt efter ett tag!
  • Vinterskor. Det är en smaksak men jag gillar inte att springa i dubbade skor, det ger ingen bra känsla tycker jag. Jag använder däremot vinterskor i form av Sauconys vintermodell Peregrine Ice som är lite varmare/vattentäta och har en sula som ger skitbra grepp på snö och is. Om det är is ute skruvar jag i lösa ståldubbar som jag köper hos skomakaren eller skodubb.se. De funkar skitbra och då kan du använda dina gamla skor och slipper köpa nytt. Tänk på att ta en sko med lite styvare sula, annars kan dubbel leta sig igenom sulan och in i fotsulan, tro mig det är inte skönt.
  • Sänk tempot. Jag kör aldrig VO2max intervaller eller ens intervaller i snabbare än 4:00-pace ute på vintern. Dels pga underlaget och dels pga kylan. Sen behöver jag mer tröskelträning för att bli bra på att pacea mig på maran så de andra snabbaste och kortaste intervallerna kör jag på löpband. Ingen idé att slira, halka och tappa greppet ute på korta intensiva intervaller nu.
  • Är det kallt och du har känsliga luftrör så kan du dra en buff runt halsen+över munnen eller använda dig av värmeväxlare som du trycker in i munnen. Finns små smidiga varianter som du bara har i munnen så du slipper en stor mask som bara är i vägen.
  • Vänj din kropp med kyla, träna ute kontinuerligt så kommer du bli van kallare temperaturer.
  • Drick ordentligt före och efter. Jag brukar bli rätt törstig efter pass ute i kylan och för att inte luftrören ska bli torra och känsliga är det viktigt att återställa vätskebalansen efter passet. Jag brukar drick nåt ljummet/varmt om jag är hemma efteråt. Lite varm blåbärssoppa eller glögg är svingott efter ett pass ute på vintern. Eller såklart en kopp kaffe.

Jag tränar ute året om och är sällan förkyld. Jag tror snarare att jag klarar mig bra för att jag försöker träna ute varje dag. Alla är olika och man kan vara olika känslig i luftvägarna men allt som oftast tror jag att den där oron för att det kan vara skadligt att träna ute i kylan är helt obefogad. Prova, det är rätt härligt & det blir så otroligt mkt skönare att komma hem, ta den där koppen kaffe och mysa framför brasan.

Hoppas på att få möta fler motionerande människor ute framöver i vinter!

9

Hur orkar du?

Hur orkar du?


Hur orkar du? Den frågan får jag minst en gång i veckan. Ibland undrar jag det med. Men oftast inte. Hur orkar man att INTE träna? Jag ser det som en större fråga än att träna. Jag måste träna helt enkelt, annars havererar jag.

Jag älskar att ha 1000 bollar i luften. Det ger mig en kick att ständigt utmana mig själv, försöka begripa saker å ting, bli smartare, snabbare, uthålligare, bättre och att utvecklas som person. Träningen är min nyckel till att orka. Mitt sätt att rensa hjärnan. Två gånger om dagen, precis som med tandborstning.

Jag jobbar mot stora mål både på mitt jobb och som idrottare. Men även som styrelseledamot, föreningsaktiv, spinninginstruktör och egen företagare. Det går att göra allt på en gång och jag älskar det!

Motivation, det har jag så det räcker och blir över. Jobbar man hårt och kontinuerligt så kommer man så småningom lyckas. Och jag försöker bara höra sånt som Jag blir glad av. Resten skiter Jag i.

Jag har verkligen inte lagt av med triathlonandet, trots att jag blivit chef över min sektion på ÅF. Nej, det ger bara ännu mer motivation till att fortsätta träna för att prestera riktigt bra i sommar på alla tävlingar. Visserligen som age-grouper men jag min hjärna är fortfarande elit!

Så en sån här torsdags kväll sätter jag mig ner i fåtöljen med ett glas rödvin och laptopen i knät, jobbar lite mer, och tänker tillbaka på när jag vann SM-guld i långdistanstriathlon 2013. Dit vill jag igen och jag vet att det inte är omöjligt. Med envishet, målmedvetenhet och hårt arbete kommer jag komma dit.

Foto: Dag Oliver från SM långdistans i Motala 2013