Är i skrivande stund på väg hem från fyra dagar med jobbet i Storulvån, Jämtland

Alla som känner mig vet att hur mkt jag än velat så har jag aldrig lyckats bli något vidare på att springa terräng och det slutar allt som oftast i småskador när jag ändå försöker.

Jag var därför högst tveksam till detta med fjäll-löpning när vi åkte upp. Var det så speciellt med fjällnatur?

De flesta i vår grupp skulle förstås vandra men det har jag då rakt inte tålamod till så löpskorna fick prioritet. Vi kom upp lördag eftermiddag och beslutade oss för att ta Getryggen som första lilla utmaning. Fick med mig Ludvikabon, ”mötesplatsern” och orienteraren Peter Östman som också gärna ville ha lite mer fart och fläkt. Det var 3 km enkom uppför men vi mosade på och när den sista branten kom beslutade vi oss för att kötta 2 minuters intervaller. Syrafest! På toppen kändes det väldigt värt det och vi skuttade genom ljung och ris neråt till en annan stig. Mkt gegga, stenar och fjällbjörkar senare var vi åter på fjällstationen med glatt humör. Det var ju skitkul att springa på fjäll!

Dag två steg jag upp lite tidigare och körde asfaltslöpning innan frukost. Gårdagens klättring och fredagens tuffa pass på gymmet gjorde sig påmint i kroppen och kände mig lite sliten efter joggen. Som tur var hade vi planerat möte hela förmiddagen och det ösregnade och blåste ute på fjället, så kroppen fick vila ett par timmar. Skönt att vara inne då. Men lagom till eftermiddagen klarnade det upp och jag och Peter stack ut och rastade benen på en 21 km lång äventyrsrunda Ulvtjärnarna-Storsnasen-Storulvån. Kändes inte helt säkert när vi klättrade ner för branter med sten och de andra i gruppen ringde och började prata om snö och spöregn. Vi klarade oss dock bra och hade sol hela turen. Och jag vrickade inte foten en enda gång!!! Träffade upp resten av Swecogänget vid Snashögarna och fick oss en efterlängtad bulle och kaffe. Sedan joggade vi iväg igen. Trodde jag skulle få världens kick av pausen men det blev snarare rakt in i väggen. Hela kroppen värkte, jag fick jätteont i magen och sträckte knät två gånger. Vad tusan?! Sista kilometern kom gruppen till undsättning och vi fick skjuts sista biten hem. Inte konstigt att jag bånkade, sneglade till på klockan och det visade sig att vi varit ute i dryga 4 (!) timmar. Det tar tid att ta sig fram på fjället.

Maten var helt fantastisk och vi åtnjöt trerätters ekologisk och närproducerad mat varje kväll, dessutom lika god frukost.

Måndagen vaknade jag med riktigt överansträngt högerlår och jag ställde därmed in morgonens planerade jogg. Vi tog en sväng till Åre och njöt av sol, shopping och god lunch samt föredrag om VM i Åre 2019. Tillbaka till Storulvån och jag var jätteseg och trött. Benen värkte  men tillslut belutade jag mig för att ändå göra ett försök på en kortistur. Sprang själv nu mot Sylarna och det var värsta autobahn-stigen i jämförelse mot våra tidigare vägval. Kom som i trans och tid och rum bara försvann. Gick så lätt att springa och var otroligt vackert uppe på fjället. Och varmt! 12 km fick jag ihop hur lätt som helst och benen kändes kanon. En kall öl, lite bastu med isbad och sedan 3-rätters igen, vilken dag. Lyx.

Imorse tog jag ett sista löppass innan frukost och avfärd och jag måste säga att jag får omvärdera mina ursprungsåsikter om fjällen och trail-löpning. Det var otroligt kul och härligt! Kommer definitivt börja springa mer obanat nu!

Mot Sylarna dag 3 (med renar i bild)

Storsnasen dag 2

Getryggen dag 1

Hade egentligen tänkt att komma i bra slag nu under hösten för att åka till Challenge Forte Village på Sardinien i slutet av oktober men det hela sket sig.

Planen var 1 vecka schemalös återhämtningsträning efter Sala Silverman för att vila mina stela ben och sedan på´t igen för att träna 8 veckor i ett rejält träningsblock till tävlingen. Det gick ju sådär. Höll faktiskt fan på mig och började inte för tidigt denna gång efter race, mycket för att jag och Simon arrangerade en triathlontävling i Ludvika, Notgårdsloppet, och hade inte tid med något annat den veckan. Men ändå.

Kände mig riktigt bra i kroppen och startade Satamaran MTB-tävling för tjejer i Blötberget på lördagen. Något jag brukar göra varje off-season period (de senaste 3 åren iallafall). Det är en väldig lättsam tävling och utan hets egentligen. Jag hade kört hela 2 MTB pass och känt mig som värsta Jenny Rissveds så jag kände mig mer redo än vad jag brukar :).

På tävlingen låg jag bra till. Jag lade mig på en betryggande 2:a plats (Anna From från Ludvika är ruggigt stark i skogen så henne försökte jag inte ens gå med), många tjejer i ett koppel efter mig och jag försökte göra några insatser för att gå ifrån som lyckades sådär halvbra i motvinden. Kände att jag inte var lite åkstark som jag brukar på cykeln. Men väl i skogen så flöt allt bara på och jag vågade släppa på bromsarna och bara flyta med. Hade blivit varnad för spårig vägbana och svåra partier men jag märkte knappt att det var trixigt. Hur kul som helst! När jag sedan vände mig om var alla borta och jag hade skapat en rejäl lucka till de andra tjejerna. Jihooo!!!

Med lite för mycket hybris och när de ”svårare” partierna var avklarade så tappade jag kanske lite respekten för cykeln. Kom in alldeles för snabbt i en kurva från asfalt till löst grus och tjoff! så låg jag på backen. Vrålade rakt ut, jag trodde jag skulle stryka med och att alla revben och en lunga var av…visade sig att det bara var jag som tappat luften och att jag var lite chockad. Beslutade mig för att köra klart men att köra lite lugnare resten av vägen (jag kunde ju inte direkt gå 10 km hem genom skogen). Tjejerna bakom kom ikapp när jag låg där och kravlade runt med skrapsår över hela mig men det gick snabbt för mig att ta ikapp dem och jag beslutade mig för att jag skulle satsa på att vara på pallen ändå.

Kom i mål som 2:a och fattade inte någonting, vart var tjejen framför mig? Visade sig att jag tagit fel i en korsning och tagit en kortare väg. Jäkla skit. Hade så gärna velat ta ikapp det där sista och ställt mig på pallen. Men men nu blev det som det blev och kändes ju lite ovärt såhär i efterhand.

Det var ”bara” skrubbsår och blåmärken men faktiskt ganska otrevliga sådana och jag kan inte simma på en vecka innan det blivit ordenligt med skorpa och infektionsrisken lagt sig. Trist såklart, men det är ingen katastrof….

Har bestämt mig för att inte tävla med denna säsong. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i år men jag har haft många fina framgångar ändå (blandat med lite ”fadäser”).

Nu ser jag fram emot en lång period med basträning, toppat med läger på Thanyapura i Phuket i november.

Foto: Ulf Risberg

Jag tror den 20 augusti går till historien som den mest intensiva dagen för oss konditionsidrottare i allmänhet och triathleter i synnerhet. Kalmar Ironman, Sala Silverman, en rad småtävlingar och dessutom OS för Lisa Nordén och ett ryslligt spännande MTB lopp i OS av Jenny Rissveds.

I bakhuvudet har Sala Silverman funnits som alternativ till Kalmar sedan en lång tid tillbaka, eftersom jag hört så mycket gott om tävlingen. Simon var också helt inne på att köra Sala när jag fortfarande hoppades på Kalmar. Simons benhinnor och bursit i höften satte docks stopp för hans tävlingsplaner den här sommaren. Han fick avbryta säsongen (med ett par DNF och ett sviktande självförtroende) i Mora.

Så, med siktet inställt på Sala kände jag peppen att träna på och göra det jag kunde för att komma någotsånär i form. Eftersom jag varit så trött så uteblev kvaliteten på passen och jag fick ingen egentlig toppning till tävlingen (för då hade jag inte hunnit träna något alls!). Dagarna innan började jag känna mig nervös över min form. Skulle jag ens klara det? En halv Ironman snyter man ju faktiskt inte bara ur sig… OCh så skulle jag åka själv, eftersom Simon jobbade. På startlinjen kände jag inte igen många namn heller. Skulle jag känna mig helt ensam?

Men nej, väl på plats träffade jag hur gulliga människor som helst. Vilka fantastiska funktionärer och medtävlanden! Och så var Börje där, kära Börje som speaker, det är en klassiker och jag kände mig hemma direkt när jag hörde hans röst. Åke Lantz, eldsjälen som arrangerar Sala Silverman har gjort ett gedigert jobb med att skapa en mysig tävling som ändå är proffsig, tävlingen var toppen!

Simningen gick på tvåvarvsbana med start på strand. Kom iväg rätt dåligt och hade inte det där bettet ut till första bojen, så jag halkade lite efter. Körde mitt eget rejs, trots att det fanns fötter att ta. Jag körde min egen väg (säkert inte sprikrak för jag var den enda som låg där). Gnetade mig igenom simningen kom iallafall upp som första dam. När jag sprang upp hörde jag ett välbekant ljud, koskällor! Å vad glad jag blev när jag såg att mamma och pappa kommit för att kolla och heja!

På den fina cykelbanan om tre varv á 29 km kände jag direkt att jag inte hade bra ben. Precis som i Vansbro började det krampa varje gång jag försökte ta i. Vader, lår, fötter hela tiden small det till i någon muskel och jag fick sänka ambitionsnivån hela tiden. 10 watt lägre än mitt normala på halv. Coach Björn tror att det beror på att jag inte kört några hårda pass och musklerna därför är ovana med belastningen. Jenny Eliasson dundrade förbi på första varvet och jag kunde inte hänga på.

In i växlingsområdet var jag 6 minuter efter henne! Hur fan skulle jag kunna ta ikapp det? Men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle runt och att jag skulle göra det här i min egen takt och bara få ett bra sässongsavslut. Så jag sprang på. Det var en kuperad bana. Började med en asfaltsbacke och fortsatte in på ett eljusspår med fler backar. Jag som är helkass på backar! Men det kändes otroligt nog bra och jag fick rapporter av mamma och pappa att jag tog in. På andra varvet i terrängbackarna så kom jag ikapp och förbi. Var hela tiden rädd att det skulle komma någon bakifrån så jag tog inte ut något i förskott direkt. Det kunde gå, men det var alls inte säkert.

Men det gick! Efter 1:40 (1:39:58) på halvmaran korsade jag mållinjen som vinnare och så började jag såklart storböla när mamma och pappa kom och kramade om mig!

Otroligt stolt över att jag vann och inte gav upp och att min kropp lyder mig igen (även om den är lite seg). Nu blir det lite mini-säsongsvila innan nästa äventyr!

Här finns bilder från halvan: http://www.rappfoto.se/2016/08/21/bildspel-fran-sala-silverman-dag-1/

Resultat finns här: http://apps.svensktriathlon.org/competitionresults.asp?type=details&competition_id=1112&language=1

Jag satte mig i bilen och slog på Sveriges radio P4 med Sporten där de liverapporterade Lisas lopp. Herregud så spännande allt blir på radio! Vilken inspiration hon är Lisa, 16:e plats är sjukt bra med tanke på att hon inte kunnat springa lika mycket som de andra tjejerna pga skador. Med minimalt batteri i telefonen (har ingen fungerande radio i bilen), lyssnade jag även på Jenny Rissveds MTB-lopp, en nagelbitare! KOm hem lagom till att se henne göra ”rycket” och gå i mål som överlägsen segrare!

I Kalmar vann min Cykelcity Teamkompis Marcus Larsson. Det är stort att få korsa mållinjen som etta på en Ironman, även om herrproffsen saknades. Grattis Mackan!!!

I Köpenhamn drämde Patrik Nilsson till med svenskt rekord och en tid som är 7:e bästa i världen, han fullständigt manglade! Vilken kille!

Som om det inte var nog, på torsdag arrangerar jag och Simon Notgårdsloppet Triathlon. Det är nog ÄNNU större än ovan nämnda prestationer;). Kom och testa vettja!

Här är en intervju med mig, direkt efter målgång i Sala Allehanda (9:45 in i filmen):

I helgen tävlade jag i Mora.

Det var samma sprint som jag vann i fjol, då över Louise Rundqvist och Malin Cederberg. Veckan innan hade jag inte mått så bra. Det slog helt stopp i maskineriet och jag blev tvingad till totalvila. Dagarna upp till tävling kunde jag iallafall träna lite smått, en gång om dagen och max 60 min lugnt, utan fart. Det blir man inte direkt i toppform av men jag ville ändå göra ett försök i Mora. Det är ju en sådan rolig och mysig tävling och jag beslutade mig för att starta med fokus att bara ta mig runt och ha KUL! 

Det gick bra! Jag lyckades ligga etta från start och harvade runt i tät hela vägen. Men oj vad jobbigt det var! Löpningen höll bra i 3 km sedan var jag helt död. Publikens jubel och hejarrop gjorde det dock enkelt att fortsätta de sista 3.2 km till mål och jag gick i mål med glädjegråten i halsen och en härlig känsla i kroppen. Det gick!

Nu hoppas jag komma åter i träning och jag tar det i min egen takt. Jag måste börja acceptera att jag inte är i toppform, som jag brukar såhärårs. Glömmer bort att jag inte kunde träna i vintras pga mitt brutna ben/fot och att jag ligger efter. Hur svårt kan det vara att fatta det? Bara för att det gick bra i Örebro kan jag inte tro att jag ska vara i toppform efter vinterns fadär. Måste påminna mig. 

Har bokat in Thailand i november nu så jag har ett litet delmål att se fram emot med träningen. 

Stort grattis till träningskompisen Nils Svensson som vann herrarnas (ganska överlägset till och med). Fredrik Croneborg bar tvåa och han är en världsstjärna, just saying.

Jag vann! Tvåa kom Jonna Pettersson, som vunnit de första året, och trea kom Katarina Andersen, min och Åsa Lundströms gympalärare från gymnasiet som också introducerade oss till sporten triathlon (men då tyckte vi det var helt galet att simma,cykla,springa på en och samma dag!). 

Kroppen och knoppen har varit utslitna. Jag blev aldrig av med tröttheten, snarare tvärtom, det vände aldrig. Tillslut fick jag helt enkelt dra i handbromsen. Vila. Helt.

Vanligtvis hatar jag det men nu kände jag att det kanske skulle bli rätt skönt att bara vara lite. Vi skulle ändå till Östersund över helgen för begravning och därmed fanns ännu mindre lust att träna. Begravning är aldrig kul. Blev en hel del mat och godsaker i massor istället och långa tupplurer på dagarna. Riktig lat har jag känt mig, men heller inte orkat göra något åt det. ALLT har tagit extremt mycket energi. Tog ändå med mig hela träningsbohaget (kändes det som) upp till de Jämtländska skogarna. Om andan föll på så kunde jag träna.

Följde med Simon upp till Önsjön för att eventuellt vara med på Önsjön triathlon men andan föll verkligen inte på där. Jag var tidtagare istället och fick träffa coola Kerry McGawley som snart ska köra EM.

Hittade en lucka och skulle egentligen simma OW i Storsjön mellan begravningscermonierna. La mig på bryggan och sov istället. Ingen anda föll på.

Fanns chans att cykla 220 km runt Storsjön på träningstävling. Fanns ingen ork eller motivation, eller anda. Cyklade 3 km in till tävlingen och 3 km hem igen och åkte resten i följebil.

Inte förrän vi stack till Åre och träffade upp Staffan, Marika och Marre, föll andan på. Middag med dessa fina vänner och lite öppetvattensimning i Åresjön följande dag och jag kände att livslusten och träningslusten äntligen infann sig. Kände mig så mycket piggare efter den där simturen! Att jag sov halva bilresan hem är ju en annan sak men ändå, piggare än jag varit på flera veckor!

Jag ska inte säga för mycket, har bara sprungit 30 minuter idag, men det kändes väldigt kul och BRA och det finns en förhoppning om att NU har det vänt.

Hoppas, hoppas kroppen och knoppen vill det med!

Någon som varit med om det här tidigare, att orken bara helt plötsligt är borta och man måste sova hundra timmar om dygnet för att vara någotsånär kontaktbar? Hur lång tid ska det behöva ta innan man är på banan igen? Jag har tagit prover och de kunde inte hitta något konstigt eller någon brist.

Simning i Åresjön med Simon, Marre, Staffan och Marika, mellan skurarna. Kolla in regnbågen i bakgrunden uppe på berget! Vilken lycka!

Jag har haft en väldigt tung vecka. Knappt tränat något men ändå varit fortsatt trött och flimrig i ögonen.  Sovit varje eftermiddag och haft väldigt  hög puls så fort jag försökt göra något. Tagit prover på lite diverse men de visade inget onormalt. Antagligen har jag varit påverkad av det där viruset jag haft i kroppen sedan innan Vansbro. Eller så har jag bara varit trött, helt enkelt och behövt vila. Kroppen är bra på att säga till men jag är väldigt dålig på att lyssna. Nåväl, efter mkt sömn, långsamt tempo och lätta träningspass känner jag mig nu nätter, piggare och ser ordentligt med båda ögonen. Det kändes till och med BRA idag på simningen. Har det vänt nu? 

Trots att det alltså känns bra idag så har jag bestämt att inte tävla i helgen i Karlstad.  Det är ändå en halv ironman och det snyter man inte bara ur sig sådär med en dålig form och påverkan från virus. Jag får helt enkelt stå över, vilket känns astrött.  Men jag måste tänka lite längre än näsan räcker denna gång och jag åker med som support till Simon som fått hyfsat ordning på kroppen och ska tävla. Det ska bli jättekul det med. En av mina adepter ska tävla också sedan hoppas jag på att få träffa många andra kända och mindre kända goa och glad triathleter som kan ge lite energi igen.  Lovar att jag ska heja mig hes hela söndagen.

Vill även passa på att önska alla andra som tävlar denna helgen ett stort lycka till!

Kör hårt i Umeå och kamma hem många medaljer till Falun!

Var ute på en magisk cykeltur med Simon igår kväll med fika i Torsång och var inte hemma förrän kl 23. Men oj, vilken  vacker kväll i underbara Dalarna. Sådant ger energi. Livskvalitet!

Har bestämt mig för att inte åka och tävla imorgon på Danske Invest Triathlon Series i Gävle. Anledningen är att min kropp inte riktigt är med mig. Har den senaste veckan lidit av extrem trötthet, orkeslöshet, yrsel och synrubbningar  (flimmer i ögonen). Det känns förjävligt tråkigt att behöva kasta in handduken men eftersom jag ännu inte vet vad det beror på kan jag inte chansa och tävla med den här kroppen (nej, jag är inte gravid). Vill inte heller åka till Gävle i det skick jag är i nu och köra en drafting tävling och riskera att vingla till och ställa till det, inte bara för mig utan för alla andra också. Med tanke på hur seg jag varit sedan Vansbro och hur tung träningen varit så kommer jag heller inte prestera något vidare bra. Dessutom, som grädden på moset, så har jag en höft som hakar upp sig och gör SVINONT när jag cyklar och tar i. Mycket skumt som händer i kroppen med andra ord och jag ska kolla upp allt på måndag när vårdcentralen har öppet. Tills dess tränar jag lite lätt och lugnt samt sover mig igenom dagarna. 

I will be back.

Peace and Love. 

Ni vet den där känslan när man får veckans träningsschema och man ser ett pass som ska bli både utmananade och kul. Ett av de passet skulle jag köra igår. Hade nästan längtat hela dagen på att köra det. På schemat stod banlöpning med 2 km i halvmara-pace plus 9*400 m hårt. Det kändes kul och motiverande och jag älskar ju banlöpning. Kort och hårt och borde inte vara så märkvärdigt för mig.

Det var bara det att jag haft lite strul med kroppen på sistone. Ända sedan jag blev frisk och kunde börja träna har jag varit tung orkeslös och trött i kroppen. Det har gjort ont lite här och  var och i lördags när jag cyklade till Norhyttan fick jag superont i höften. Så pass ont att jag fick lov att cykla med bara vänster ben sista milen för att ta mig hem.

Låg och slappade hela dagen för att mitt banpass skulle bli optimalt. Låg och väntade på att den där lite pirriga, pigga känslan snart skulle överta min kropp och att jag skulle bli peppad på intervallerna. Den kom aldrig. Tog bilen in till stan kl 17 för jag skulle ändå skjutsa en granne in till Ludvika. Satte mig i bilen utanför Hillängens idrottsplats och väntade lite till. Det spöregnade. Peppen var obefintligt. Vid 18:15 bestämde jag mig för att köra ändå. Piggheten skulle helt enkelt inte komma till mig idag. Släpade mig igenom uppvärmningen. Men det var iallafall uppehåll och till och med solglimtar nu. Körde min löpskolning i g.  Stretchade lite. Fy fan vad jobbigt det här skulle bli….

Bestämde mig efter den första intervallen när jag fullständigt kroknade efter 200 m att jag skulle få 60 s bonusvila om jag klarade att köra alla progressivt. Mutade mig med att om jag skulle klara passet skulle jag få cola och godis. Kändes helt plötsligt som jag kämpande för någonting som jag blev glad och motiverad av ;).

När fyra hade avverkats och jag klarat uppsatta målet, gick det plötsligt lite lättare.  Berömde mig själv, trots att de gick tungt och gick åt helvete sakta. Struntade i det…jag skulle bara igenom. Efter 4 intervaller ytterlugare och mer bonusvila: nu var det bara två kvar! 

De ”riktiga” friidrottarna körde barfotalöpning, hopp över häckar och stretchade, under tiden jag höll på.  Jag matade bara på, varv efter varv. Sista intervallen hade jag en liten friidrottstjej ett halvt varv före mig. Bestämde mig att försöka ta ikapp henne. Slet och slet. Flåsade. Fokuserade. Upploppet. Skulle jag klara det? Blicken fram. Fokus på mållinjen. Frekvens, hållning, studs i benen. Nä det gick inte. Hon var för snabb men jag var oerhört lättad att jag tagit mig igenom passet.  Jag gjorde det!!!

Efteråt stack jag till ICA Marnäs och köpte mig en cola light och naturgodis. Det var det enda jag kunde motivera mig med idag. Och gud så gott det smakade efteråt. På joggen mot bilen började det ösregna igen. Snacka om tur jag haft.

Nu borde väl träningen snart ge avkastning så jag snart blir pigg igen? Denna kropp alltså, den arbetar bara emot mig just nu.  Men jag ska igenom den här tunga perioden och komma upp på andra sidan som en bättre atlet. Det är det hårda arbetet under en längre period som gör en bättre och det spelar ingen roll om jag inte sätter personbästa på intervallerna just nu. Jag vill vara bra när det gäller! I helgen är det Gävle Triathlon, då jäklar ska jag kuta.

Heja mig själv!

Det har gått några dagar och jag har fått vila benen sedan fadäsen i Vansbro. Måste säga att jag varit mer sliten än jag någonsin varit efter en medeldistanstriathlon, och då sprang jag bara ett par kilometer!

Känslan i både kropp och knopp har varit som efter en tuff Ironman. Svårt att sova, vaknar med lätt spänningshuvudvärk och träningsvärk i varenda muskel. Något har ju inte stått rätt till…

För att bli av med de västa slaggprodukterna tog jag dagen efter tävlingen en lätt cykeltur till min kusin och supporter Johanna och tjålade skit och gosade med hennes underbara hund valpar. På måndagen laddade jag om med ett öppetvattenpass (som för övrigt gick riktigt uselt!), klappade på ”min” kära häst och sprang en sväng i skogen. Sedan började det faktiskt ordna upp sig i kroppen och jag börjar inse att jag mest är hemskt otränad!

Sist jag tränade på bra var ju innan Örebro Triathlon den 6 juni! Nu är det dags att rycka upp sig!

Snackade med min tränare Björn Andersson och vi var båda eniga om att resultatet i Vansbro bara var att radera ur närminnet. Vi har nu satt upp nya mål och jag har lite andra tävlingar inbokade. Står fortfarande i valet och kvalet om att köra Kalmar Ironman men i dagsläget lutar det istället åt lite kortare distanser, mer träning och en A-tävling till hösten istället. Det får bli lite av ett mellanår detta och så får vi se vart mina tävlingar leder mig.

Nästa helg är det dags för Gävle Triathlon, en sprint som ingår i Danske Invest Triathlon Series, eller svenska cupen som det hette tidigare. Inget fokus på den utan bara vara med och höja pulsen lite.

Därefter har jag bokat in Karlstad Triathlon, precis som i fjol. En tävling på halv ironmandistans för både elit och motionär. Det finns även en sprint och en olympisk för de som vill köra lite kortare. Karlstad triahtlon är en jättetrevlig tävling och ett ypperligt tillfälle att testa utrustning och formen inför Kalmar. Kan varmt rekommendera att köra den! Länk till tävlingen hittar du här!

Hur jag upplevde tävlingen kan du läsa om här!

Nedan ser ni en film från förra årets medeldistans (jajemän, det är alltid soligt i Karlstad):

Det är märkligt hur mycket känslor en idrott kan framkalla. Känslor som tar över ens värld fullständigt och får en att skratta, gråta, svettas, snora, lida, le och allt däremellan. Hur tankarna svajar mellan fullständigt fokus och framgång till att fullständigt köra sig själv i botten. Igår hände det sistnämnda för mig. Det är ju bara en sport men man får för sig att det är det viktigaste i livet ibland. Idag på morgonen ett tråkigt besked som fick mig att inse att livet är för kort för att gräva ner sig i resultat och prestationer…

Efter att ha varit sjuk med halsont, torrhosta och matthet i kroppen i 1,5 vecka mellan Uppsala Triathlon och Vansbro, visste jag ju att det var en ren chansning att ställa upp på startlinjen. Lyckades träna någotsånär dagen innan med Mikaela och Tobbe, samt simmade två simpass à 1500 meter onsdag och torsdag. I övrigt en fullständigt dekadent vecka med mycket tvivel på min hälsa. Men jag ville så himla gärna vara med!

När jag kände mig bättre så var det ingen tvekan om saken, jag skulle vara med och jag skulle göra mitt bästa. De flesta säger att vila gör en starkare men med handen på hjärtat hörni så är det inte så. Man måste träna för att bli bra och det ganska mycket, iallafall i mitt fall. Även om jag var frisk rent fysiskt och viruset borta ur halsen så mår man inte så bra av att ligga på sofflocket och vila i 1,5 vecka. ALLT är jobbigt efter en sån vecka.

Kände redan passen innan att simningen var riktigt långsam. Kändes bra, men gick otroligt långsamt. Under tävlingen samma sak. Dieselmotorn startade aldrig och det var bara ett enda långt slitande för att ta mig framåt. De där 1900 metrarna tog aldrig slut. Hängde inte på en kotte.

Sprang igenom T1 och kände direkt att det högg till i baksida lår. VA?! Jag brukar väl aldrig få kramp sådär! Det var inte ens kallt men muskeln i baksida lår hade smällt till rejält och där stod jag i T1 och försökte stretcha och få på mig ett par neoprenhandskar som jag trodde behövdes. Sket i dem tillslut och drog iväg. På cykligen kände jag återigen att något inte stod rätt till. Varje gång jag försökte trycka på krampade det i någon ny muskel. Fick till och med sendrag i fingrarna stundtals! Törsten var enorm och trots att jag drog i mig tre flaskor sportdryck och vatten om vartannat så vart jag bara mer och mer törstig och strupen torkade igen. Sista jag gör är att köra fel på cyklingen så jag fick snedda över en gräsmatta i industriområdet och jag kände bara; VAD HÅLLER JAG PÅ MED, fokusera nu Emma!

Stack ut från T2 som 4:a i seniorklassen och såg så mycket fram emot att springa. Jag vet att jag kan springa bra och att det är min styrka att vara jämn och stabil och bara sätta fart och hålla det, trots min skada och saknad löpträning under vinter och vår. Det bevisade jag för mig själv i Örebro. Men när det högg till som två knivar i båda låren samtidigt sa liksom hjärnan stopp, sluta. Så jag stannade. Kramp i båda låren. Fanns inget övrigt än kramp i benen. Inget jävlarannamma och inget som sa åt mig att fortsätta. Meeeeeen det kanske kunde släppa? Så efter att ha pratat med Simon och kusin Johanna som stod och hejade där, så beslöt jag mig för att testa igen. Sprang ner till vätskedepån och började hosta som en galning.

G A M E  O V E R!

Hälsan var inte med mig igår. Kropp och knopp var inte redo och det var inte värt att fortsätta. Kunde inte så mycket mer än jag lyckades kräma ur mig igår.

Grät en skvätt i min ensamhet på väg till området där letade efter någon att läman chippet och meddela att jag brutit.

Grät en skvätt till när jag hämtade ut mina kläder.

Grät när jag träffade Nils som också hade fått lov att bryta.

Grät ytterligare en skvätt när jag duschade och bytte om till mina vanliga kläder och när jag hörde dam 1-2-3:an och herr 1-2-3:an gå i mål där borta i målområdet.

Grät ännu mer när speakern ropade mitt namn att jag var från Saxdalen, RÄFVÅLA som han sa. Det är jag ju inte. Jag är fan från Ludvika och jag bor i Norhyttan. Saxdalen vill jag inte beblanda mig med.

Grät för att Åsa är så duktig och en sån fin vän. Grät för att jag så gärna ville vara tillsammans med henne i målområdet.

Men sen fick det fan vara nog med grinandet.

Nu har jag satt nya mål och jag är sugen på att träna och uppnå målen. Åt helvete med Fibula-frakturer och halsvirus. Nu ska jag träna och bli bra igen!

Tack ALLA för stödet efter banan och tack Vansbro Triathlon för ett förstklassigt arrangemang och ett Svenskt Mästerskap värt namnet. Hoppas jag är välkommen nästa år igen!

Önskar jag kunde skryta om hur bra min form är och hur bra jag tränat de senaste veckorna…

Istället för träning och toppning av formen har det varit soffrodel för hela slanten i 1,5 vecka nu.

Det började efter SM sprint i Uppsala. Lördagens kalla väder med ösregn och sen middag slet onödigt mycket på kroppen tydligen. Körde stafetten dagen efter i sol och värme och kanske vart det en chock för kroppen det med.

PÅ måndag morgon åkte jag till Lugnet och körde lite simning…med betoning på lite. Kände efter 1200 m att jag faktiskt var ganska trött och sliten efter helgen så jag gick upp och drog till jobbet istället. Det var nog läge för en vilodag. Meeen på eftermiddagen började jag känna ett välbekant och obehagligt stick i halsen. Jajjemän, på tisdagen var taggtråden i halsen ett faktum. Trodde att jag skulle råka på samma dunderinfluensa som Simon hade haft i två veckor men det halsonda började faktiskt tona ned och på lördagen kände jag mig frisk och ganska kry. Tog en liten cykeltur i det fina vädret och tyckte livet lekte. Jag skulle nog bli frisk ändå. På söndagen kom baksmällan, regnet och jag började bli hes som få. Halsontet var ett faktum igen. ATTANS! Vaknade upp utan någon som helst röst i måndags och ännu mer halsont. WTF! Nu började jag få panik.

I takt med att rösten börjat komma tillbaka har mitt hopp om att delta på lördagens Svenska mästerskap i medeldistans ändå vaknat till liv igen. Testade simma idag och det kändes givetvis åt helvet. Långsamt gick det också. Men jag ska tävla och jag ska göra mitt bästa. Min kropp kanske inte är i bästa slag men jag ska göra det jag kan givet de här förutsättningarna jag fått. Att jag inte tränat ordentligt sedan innan Örebro Triathlon den 6 juni försöker jag mest inte tänka på. Jag lugnar mig med att jag faktiskt bröt benet för ett halvår sedan och måste lugna ner mina krav på kroppen.

Det får gå som det går och det ska bli kul ändå! Nu kör vi!

Bild från SM Stafett 19 juni, fotograf: Marre Hulgrens pappa, Bosse.

Det är kul att tävla kort, jag hade nästan glömt bort hur det känns! Extra kul var att komma till Uppsala och träffa alla från min gamla klubb, IK Fyris och MantraSport som är med och arrangerar tävlingen. Det blev en riktig energiboost att träffa alla gamla vänner och bara hänga runt och garva lite ihop.

Stannade i Falun till lördag och hann simma ett sista pass, packa och äta lunch hemma innan det var dags för avfärd med DSA-bussen och gänget mot Uppsala. Vi hade förstklassig chaufför i form av en snuvig Jonatan Bejmar och kunde sitta och äta smågodis och dricka kaffe i baksätet hela vägen.

Fick på något sätt för mig i bussen där på väg till tävlingen att jag minsann skulle göra ett försök att komma på pallen. Jag fick lite hybris.

När vi kom fram ösregnade det och det gav inte särskilt mycket tävlingsinspiration. Försökte checka in cykeln och grejerna så snabbt som möjligt och lämna in väskan så att ombyte och annat till efter race skulle vara någotsånär torrt-det blev det ändå inte.

Träffade upp Mikaela och uppvärmningsjoggade lite med henne, hann säga hej till Jenni Nilsson som jag inte träffat på evigheter, och drog sedan på mig våtdräkten och simmade in. Vattnet var iskallt så fick aldrig riktigt upp värmen, men simningen kändes ganska bra! Gillar min nya dräkt från Head (Black Marlin, men nu står det bara ”lack Marin” på armen eftersom jag lyckades klippa av ”B:et” i ett litet för hastigt beslut att kapa ärmarna) väldigt mycket.

Vi blev seedade inför start och jag placerade mig bredvid Mikaela och Annie. Nu jävlar skulle jag haka på deras fötter, hade jag bestämt. När starten gick dök ALLA mot Mikaela och Annie och det blev slagsmål utan dess like. Vi hade hela Fyrisån till förfogande men av någon anledning skulle alla vara över, under och PÅ varandra. Jag är inte den som är den så jag bara: FIIIIIIGGGGGHHHHHTTTT (som Thunder skulle ha vrålat). Men synden straffar sig och jag kom helt av mig. Stannade tre gånger och tömde glasögonen som blev vattenfyllda. Insåg då att tåget med simmare hade gått och jag simmade solo till vändpunkt där jag kom ikapp och förbi några avhängda, sedan blev det återigen solosim. Typiskt.

En otroligt nog snabb växling och sedan ut på cykeln där jag fipplade ETT HELT VARV för att få på mig cykelskojävlarna. Bankade av cyklingen själv. Vad är det för vits att tävla sprint med drafting om man inte kan drafta?! Dubbeltypiskt.

Ganka fipplig växling och sedan ut och kötta på löpningen. Det kändes faktiskt bra. Tog i det jag kunde och tog ikapp Cissi och några ungdomar/juniorer som nu var precis framför. Sedan var det bara att försöka hålla ryggen fri och det lyckades jag med. Var riktigt nöjd efter målgångång och hade en skön ”mejslaurkänsla”.

Efter tävlingen blev en kall och blöt historia men med goda vänner och mat så kändes allt toppen igen. Tack Mange B för superba banor och sängplats!

Sist jag var med på SM sprint var i Halmstad 2011 och slutade då sjua bakom Tove Wiklund (tack Svenska Triathlonförbundet för den smarta funktionen ”Mina sidor” och ”Mina resultat”). Så himla mycket bättre har det inte blivit på 5 år för i år blev jag 5:a (6:a totalt) i helgen. När jag såg resultaten dagen efter tävlingen grinade jag en skvätt för jag var så långsam och sedan tog jag en kaffe och kanelbulle, bet ihop och stack iväg och hängde med mina tripolare istället. Det var dags att ladda för stafetten!

Mitt lag Team Cykelcity Stockholm Triathlon bestod av Jonas Pettersson, Simon Wahlström, jag och Cecilia Czarnecki. Vilken rolig tävlingsform! Laget levererade över förväntan, och vi lyckades knipa en 5:e plats men då utanför SM eftersom Cissi tillhör Norbergs CK och inte Cykelcity. Nästa år blir vi ett toppat och friskt SM-lag, watch out!

Tack alla för en superrolig helg, nu ska jag träna mer och bättre så jag kommer i bra slag till medeldistans SM i Vansbro!