I måndags hade det gått 6 veckor sedan lilla bebisen kom till världen. Tiden går verkligen jättesnabbt nu och det börjar bli roligare ha en liten bebis som följeslagare i vardagen och livet. Den lille krabaten växer så det knakar. Nu väger han 3,8 kilo och är 53 cm lång så nu börjar kläderna plötsligt passa och han kan nästan ha sin overall, vilket underlättar när man snabbt vill ut med barnvagnen för att få lite frisk luft, promenera eller bara ta sig ut för att göra iordning mitt odlingsland eller kolla till hönsen. Han är mer stabil i nacken så att man vågar göra mer och mer, till exempel testa thulevagnen som var vårt givna första inköp när gravidstickan visade ”gravid”. Idag testade vi att familjefysa med bebisen i Thulevagnen, Simon springandes och jag cyklandes bredvid. Det var bra för mig att rehab träna i det tempot samtidigt som jag fick umgås med mina bästa killar. Jag njuter verkligen av att det har blivit varmare i luften och är lite sol så att man kan får bilda lite D-vitamin, gör det så mkt enklare att ta sig ut.

Träningen då?

Jodå, det går framåt. Jag sliter på med mammamage-träningen för bäckenbotten, vilket inte alltid är jätteroligt, men jobbet måste göras för att kunna börja löpträna och det ger mig stor motivation att göra jobbet. Försöker köra varje dag och är nu på nivå 4. Men helt ärligt har jag börja slarva lite med det, så nu blir det snarare ett pass varannan dag. Nu har jag också börja med ”mammastyrka” som en uppdatering i appen. Där finns styrkeprogram för oss nyblivna mammor med jättebra övningar för att kunna komma tillbaks och göra det på rätt nivå. Jag känner redan att jag blivit starkare och att jag kan gå vidare med lite tuffare övningar med gummiband.  Jag försöker kolla efter tips på nätet om när och hur man ska kunna komma tillbaks snabbare. Verkar dock inte finnas några genvägar. Jag känner personligen att min kropp anpassat sig tillbaka väldigt snabbt efter förlossningen och att de allmänna rekommendationerna känns väldigt tungt om det är så länge jag måste vänta. Det borde inte är så jätte långt bort med lite längre träningspass på cykeln och lite gågging (blanda gång och jogg i intervaller). Kanske inte mycket tuffare intensitet men lite längre längre pass och testa lite mer belastning successivt? Jag blir väldigt osäker dock för alla träningsråd är liksom så jäkla principfasta på att det ska gå MINST 3 månader osv. Helst 6 månader innan löpning. Jag kan inte tänka mig att det ska ta så himla lång tid eftersom att jag sprang och tränade allt jag ville göra ända fram till lillen kom. Jag känner att jag inte har så jättelång väg tillbaka heller jag kunde ju simma, cykla, lyfta tungt och springa helt obehindrat med gravidmage hela vägen fram till förlossningen och det måste ju på något sätt betyda någonting att man har en stark bäckenbotten? Nästa vecka har jag en tid hos min barnmorska för att göra uppföljning och jag hoppas att jag får bra utlåtanden då att allting är läkt och att musklerna har återhämtat sig och att jag har ett hyfsat bra knip som duger för tiden. Barnmorskan får avgöra hur det ser ut och vad jag ska göra och inte göra. Planen var ju egentligen att åka till Stockholm och Hela kvinnans klinik och Katarina Woxnerud för att göra en ordentlig undersökning men det får vänta tills Coronaskiten är över.

Träningen den här veckan har bestått av cykling med mountainbike, styrketräning med Mammstyrka och MammaMage övningarna, promenader med bärsele eller barnvagn och en svettig ridtur i skogen på en timme (kanske lite väl långt för första gången men det var så kul!).

Nästa vecka är planen att jag testar lite mer styrkeövningar och kanske vågar mig upp på den nya racern?!

Första cykelpasset, gissa om jag var glad!!!!

Styrka i redcord med bebis som vikt, ni ser ju hur roligt vi båda har!

Mamma på språng över stick och sten!

Första passet tillsammans alla 3!

Dagarna snurrar på oändligt långsamt och ändå så sjukt snabbt. Bebis växer och jag tycker han redan blivit en ståtlig ung man, hela 51 cm lång och 3350 g tidigare i veckan hos BVC! Han har nu fyllt en månad och jag börjar känna mig lite mer normal i skrevet. Det har varit tunga veckor att inte kunna träna som vanligt, men jag har åtminstone gjort NÅGONTING i motionsväg varje dag.

Promenader är nu min standard för att få komma ut och röra på mig,  antingen med bärsele eller med barnvagn så den lille kan följa med mig. Jag tycker inte alls att det är roligt med promenader, det går alldeles för långsamt och har svårt att förstå att folk väljer den motionsformen framför löpning och cykling. Men nu är det promenader som är vägen tillbaka så jag tar duktigt varje tillfälle i akt att komma ut och gå.

Därtill kompletterar jag med mammamage och nu även mammastyrka. Nu har det dessutom kommit en ny app där allt är samlat, bra för motivationen! Jag är på nivå 5 i mammamage övningarna. De består av enkla övningar för att få kontakt med de inre magmusklerna, bäckenbotten, balans och andning. Jag gillar konceptet! Körde några övningar under graviditeten men eftersom jag kunde köra på med all bålstyrka som vanligt fram till v 39 kändes övningarna lite för snön och töntiga där och då. Efter förlossningen var de dock helt perfekta och helt rätt nivå. Det var skrämmande att på bara några dygn, helt tappat kontakten med magen och tappa hela bäckenbotten fullständigt! Styrkeövningarna består av enkla hemmastyrkeövningar för rumpa, rygg, bål och ben med kroppen eller gummiband/lätta vikter som motstånd. Känner redan efter några veckor med lätta övningar att rumpan börjar aktiveras och komma tillbaka igen och hela kroppen börjar bli starkare. Fortsätter att trappa upp tills jag kan gå på ”riktiga” gymmet och lyfta skrot igen.

Jag var på ett webb-seminarie om träning före, under och efter graviditet från bakingbabies.se häromdagen, och lärde mig ett och annat om hur man ska träna och tänka efter förlossningen. Bäckenbottenmusklerna tänjs ut ca 300% under förlossning så då fattar man ju att det tar ett tag att repa sig efter BF. Jag fick mig en tankeställare. Jag har tänkt att min goda fysik innan graviditeten skulle göra att det skulle gå mkt snabbare att komma tillbaka men inser att en uttänjd bäckenbotten inte går att skoja bort. Att det måste få ta tid.

Jag har även testat ett lättare backpass, gående på löpbandet här hemma för att få lite puls. Jag fick varken så mkt puls eller tyckte det var så tillfredställande men jag måste prova det igen. Det känns nästan som träning iallafall.

Det här körde jag:

10 min gång 6-7 km/h 0% lutning

1×( 1-2-3-4-3-2-1 min) gång 6-5 km/h och 15% lutning

15 min promenad nedvarvning 5 km/h 0% lutning

Lite mammamage och mammastyrka på det och det kändes värt att ha bytt om till träningskläder iallafall.

Jag passar även på att vara i stallet på lite permission från bebis och promenerar då med pållarna i skogen, testat att jogga ett par meter med dem också och det gick fint!  Tänker mig att jag ska testa rida nästa vecka…hoppas hästarna inte har allt för mycket vårkänslor! Jag har inte ridit sedan i december så hästarna har antagligen en hel del överskottsenergi!

Våren börjar komma, stigarna i skogen är helt bara  och skogsbilvägarna har hållt sig hyfsade, så jag tänkte faktiskt testa att cykla lite. Mitt klipp har nästan läkt helt så jag ska prova.

Till sist vill jag uppmana att fortsätta träna även om alla race den här våren och försommaren är inställda. Snöra på er skorna och stick ut i skog och mark, det finns ingen anledning att bara hänga inomhus! Vi lever i världens bästa land där vi får ta eget ansvar och det känns fantastiskt när man tänker på hur det ser ut i många andra europeiska länder där elitidrottare tvingas träna inne i bostaden, utan chans att komma ut och utöva idrotten. Ni som kan, ut och spring! Unna er ett par nya skor, något nytt träningsplagg och känn motivationen komma åter. Unna dig att kanske träna helt kravlöst, hitta nya stigar att springa eller cykla och möt våren i löpspåret. Löploppen kommer tillbaka!

Mitt i all Corona-hets har jag alltså blivit mamma till en liten Erik. Eftersom vi bor på landet, ca 3 mil utanför Ludvika så märks inte det av så värst mycket att samhället isolerar sig, bunkrar toapapper och är livrädda för flunsan. Vi tar det med ro och jag är mer oroad över att mini ska drabbas av RS-virus än att vi ska få Corona. Vi är ju inte i riskgruppen, även om jag både har astma och allergi, det känns väldigt avlägset och vi håller oss borta från riskgruppen med sjuka och äldre. Positivt för mig är ju att många triathlon- och löptävlingar ställs in i vår så då behöver jag åtminstone inte vara stressad över det och att jag missar en hel hög med roliga lopp. Både jag och Simon är ju anmälda till Stockholm Marathon (hur jag nu tänkte där för det känns inte aktuellt i vilket fall för egen del) och det loppet väntar vi besked om i dagarna.  Det hade ju såklart varit kul att åka dit och supporta Simon med Erik i vagn som ett första sportarrangemang hela familjen.

Hur lever livet då? Jodå, det är både upp och ned. Jag har nog inte förberett mig mentalt på den här omställningen, utan tänkt att jag ska vara på benen och träna ganska snabbt efter förlossningen. Dagarna på neo-avdelningen var tuffa men alldeles säkert bra för mig och Simon att varva ned, ställa om och ge kroppen tid att läka.

Nu har det gått 16 dagar och det går upp och det går ned i min inställning till det här. Ena stunden glad och positiv att allt går framåt och lilleman äter upp sig (väger nu 2820 g!) och andra stunden nere för att jag inte kan träna och bli svettig, eller för den skull flänga runt som jag brukar mellan jobb, resor och möten. Det gör ont lite överallt på mig och det känns som att mini växer oerhört långsamt. 16 dagar i ett slags vacuum och det kommer krävas så mkt längre tid för att läka.  Om förlossningen gjorde ont så var det åtminstone bara för en begränsad tid. Nu har man helt andra smärtor och ovissheten i hur länge det ska vara såhär gör mig oerhört frustrerad. Det gör ont i det klipp jag fick i samband med sugklockan, stygnen kliar, stretar och smärtar. Det blöder fortfarande en del från både sår och livmoder, vilket jag inte var beredd på att det skulle fortgå så länge. Brösten svullnar, stelnar och det gör ont, det läcker mjölk och man känner sig som en enda stor mjölkbehållare. Lilleman kräker ner en stup i ett och man får svettningar av att vätska ska ut ur kroppen. Sömnen är upp och ned, ett par nätter har mini sovit i 2-3 timmar i ett sjok (HURRA!) men oftast vaknar han en gång i timmen eller vaknar efter 3 timmar och är sedan vaken 1-2 timmar i ett svep. Det är ett ständigt flöde av amning, kissning, bajsning och kräkning. Han är perfekt, vår lilla bebis, och finast i hela världen, men helsikke vilket jobb det är att ha en liten!

Jag tar mig upp i tid varje morgon, duschar och fixar i ordning mig. Gör mina mamma-mage-övningar och lite till för att aktivera den platta rumpan och den trötta ryggen. Går en timmes promenad varje dag och försöker komma ut någon gång till på dagen, tex en kortare promenad runt gården och titta till mina höns. Men det känns liksom inte tillräckligt. Att inte få det dagliga endorfinpåslaget av att bli riktigt svettig och trött från träning är tufft, tuffare än jag någonsin kunnat ana. Att promenera är fan inte kul heller, det tar tid och man kommer ingen vart. Man blir ju inte heller svettig!

Jag ska såklart inte forcera träningen så att läkprocessen tar ännu längre tid. Det är jag väl medveten om,  vill inte ha några större bakslag nu. Ett led i det är att jag i måndags (en vecka efter förlossningen) kollade upp bäcken och magmusklernas eventuella delning samt om jag gör mina mamma-mage-övningar rätt. Och jodå, magmusklerna sitter där de ska. Det nedre, inre, är lite svåra att känna ännu då magen fortfarande är lite svullen men jag har hittat anspänningen och fått tips på hur jag ska träna fortsatt. Rumpan och höfter behöver stärkas upp liksom ryggen så nu gör jag lite fler övningar med kroppen och gummiband som enda motstånd/vikt. Rumpan har blivit märkligt platt och obefintlig av den här graviditeten.

Skynda långsamt, ha tålamod, var avslappnad. Tre saker jag har oerhört svårt att genomföra!

Jag är ju inte ensam i världen med att ha fött barn och vilja komma tillbaka till träning så nu har jag en fråga till er läsare: hur lång tid tog det för er att komma tillbaka till löpning? Cykling? Simning? Styrketräning?

Dela med er, behöver era tips! Hur kommer jag tillbaka snabbare?

mammamage-övningar, min bästa vän just nu!

Lyssnade på en pod med Motionsklubben (systrarna Sanna och Jenny Kallur) idag och de snackade om ”Livets träningspass”. Jag kände igen mig så himla mycket i deras snack och de ursäktade sig att deras uppsnack blev lite som i en föräldragrupp. Man måste ju få snacka av sig! Därav ett inlägg från min sida om mitt livs träningspass. Håll tillgodo (och sluta läs här om du inte vill ha förlossningsstorys;)). Givetvis har jag undanhållit en hel del smaskiga detaljer som jag tror jag behåller för mig själv…

Det gick snabbt! Från att ha sett fram emot en lugn, ledig vecka utan jobb och med bara mig själv att rå om och kunna träna några sista lugna pass till att plötsligt vara mamma åt en liten. Vilken omvälvande vecka det har varit!

Jag arbetade min sista dag i torsdags, stressigt som vanligt när man ska gå på ledighet men allt kändes jättebra och jag var nästan lite nostalgisk och ville knappt sluta jobba. Tänkte att jag nog skulle åka in även på fredagen och jobba ett par timmar. Hade bokat in en löpdejt med Elin kl 17 så blev brådis att komma från kontoret. Vi fick ihop 5 stabila kilometrar och allt kändes fantastiskt. Var knappt ens svettig! Åkte hem, åt middag med Simon och lade mig för att dö-kolla lite på TV när jag plötsligt började känna molande värkar, inte alls som de sammandragningar jag haft under graviditeten! Vad är det som händer! Värkarna var regelbundna med 4-6 min mellanrum och det gjorde ondare och ondare, var det dags nu? Efter samtal med förlossningen i Falun så stannade vi hemma och jag hade en sömnlös natt. Dagen efter fortsatte värkarna, starkare men mer sällan. På kvällen mer intensivt igen och samtal nr 2 till förlossningen, nä nu var de för sällan för att åka in. Lördagen kände jag knappt någonting på och vi tog promenader och var aktiva. Men till natten började det igen. Attans! Jag som verkligen, verkligen ville se vasaloppsstarten! Håll ut! Men jag hann både se vasaloppsstarten och målgången innan vi tillslut ringde förlossningen och bad om att få komma in. Eftersom vi har ca en timme i bil till Falun kändes det säkrast. När vi kom fram kändes det som att vi skulle få åka hem igen, men tji fick vi! Lille bebis i magen var medtagen, hade inte växt som han skulle de sista veckorna och hade det tufft varenda värk och positionsbyte som jag gjorde. Nu var det dags! Blev igångsatt men det gick väldigt fort så det hela var nog på gång på naturlig väg ändå. Vid kl 21 kom vi in på förlossningen och 8.33 kom lilla Erik till världen efter många om och men tillslut med sugklocka. Cool upplevelse! Men jag är inte sugen på att göra det igen kan jag säga och det är MYCKET lättare att springa ett marathon och köra en ironman, än att föda barn. Den liknelsen är inte rättvis. Herregud ett marathon eller en ironman är man ju maximalt förberedd till, man vet vad kroppen ska göra och man vet hur lång TID ungefär allt ska ta. Det här med bebis är en helt annan grej. Olidlig smärta i okänt antal timmar. Inte kul!

Nu har det gått över en vecka sedan lilla Erik kom tillvärlden och vi fick komma hem från neonatalavdelningen i lördags. Det var hemskt att vara inlåst på ett sjukhus men bebisen krävde det då blodsockret var lågt och instabilt och hans startvikt var alltför låg för att klara sig utan sondmatning och dropp. Jag är så glad för svensk sjukvård. Den är faktiskt toppen! Både förlossningen och neo är helt underbara och så kompetenta!

För att inte klättra på väggarna totalt så började jag med promenader dag ett efter förlossningen. Först korta promenader i sjukhuskorridoren, dagen efter det en utflykt till apoteket och runt parkeringen i Falun. Därefter lite längre promenader med Erik i bärsjal. Sedan har jag ökat på promenaderna sedan jag kom hem. Till en början promenad på 30 min och igår var jag uppe i 1 timme och 20 min med bärsjal. Idag testade vi barnvagnen nere i Sunnansjö och det var otroligt skönt för ryggen att inte behöva bära, även om han bara väger 2 kg. Smärtan efter stygn och klipp böjar bli bättre och är nästan borta nu efter 1 v och 3 dgr. Kändes ett tag som att det aldrig skulle sluta blöda och göra svinont men nu verkar det gå åt rätt håll. Det underlättar ju inte direkt att man sitter på sin röv hela dagarna om man säger så!

Såklart har jag börjat med bäckenbottenträning och övningar för inre magmusklerna också. Det var en märklig upplevelse att ALL stabilitet i core plötsligt var borta. Jag kunde inte ens sätta mig upp ur sängen! Kör hårt med Katarina Woxneruds koncept med Mamma mage-appen. Försöker köra övningarna 1-2 ggr per dag och jag tror jag hittat anspänningen igen. Men det återstår förstås att bli starkare i övningarna. Dessutom kör jag lite för ryggen (hur fasen kan ryggen ta så mkt stryk????) och höfter så att jag inte ska förtvina helt.

Jag hoppas att alla övningar kommer hjälpa mig bli starkare igen så att jag bygger upp kroppen rejält innan jag börjar träna på riktigt. Jag får helt enkelt nöja mig med promenader och mamma mage-styrka tills jag får godkänt av fysio och barnmorska. Känns otroligt långt bort med 6 månader innan jag skulle få springa som jag ser att vissa rekommenderar. Vi får se hur det känns, förmodligen kommer jag att börja prova löpningen igen tidigare än så.

Nyförlöst och lättad att det hela var över!

Ute på tur med lill-Erik i bärsjal i spöregnet

Hallå alla läsare därute! Idag är första dagen på en fyra veckor lång julledighet för egen del (bortsett från ett par timmar arbete i nästa vecka). Jag ska ta tiden att njuta i fulla drag. Varva ned i vardagstempot men varva upp med mer träning. Det ser jag mycket fram emot! Har börjat ledigheten med ett 14 km ”långpass” löpning i 6:20-fart på glashala vägar (obra). Kollade pulsen när jag kom hem och med en medelpuls på 168 bpm och en maxpuls under passet på 188 (trots 4 kiss-stopp) så säger det ju en hel del om hur det är att springa som gravid?

Ni som följer mig på instagram har sett att jag ibland lagt ut simpass som jag kört. Åtminstone ett pass i veckan brukar jag lägga in några 25:or ”Grönsak” och det väcker alltid frågor. Vad är Grönsak egentligen?

Det visste inte jag heller förrän jag 2014 flyttade upp till Östersund och började simma med simklubben SK Ägir. Nästan varenda pass i uppvärmningen körde vi ”Grönsak” och det tog rätt lång tid innan jag fattade grejen, vad det var och varför det kallades Grönsak. Men sedan blev det snabbt en favorit.

När jag och Simon började hålla i simträningar nere i Ludvika tog vi med oss begreppet och serien och de som har simmat med oss känner till vad det är.

Det här är receptet:

25 m 1/2 max, 1/2 lös

25 m 1/2 lös, 1/2 max

25 m hela max

25 m hela lös

Upprepa!

När jag körde med @humanambition aka Micke Rosén i Stockholm körde vi en variant på denna men då kördes den som:

25 m max

25 m acc

25 m relax

25 m halva max

Upprepa!

Jag tycker dock Grönsaken är roligare och det går rätt snabbt att banka av 16 st, man har alltid något att tänka på och distansen är perfekt.

Varför det kallas Grönsak? Jo, för efter ett par varv kommer du att känna dig som en riktig grönsak!

Obs! gammal bild, numer har jag en mage som innebär lite mer motstånd i vattnet;)

I ”Lubbvika” springer vi tillsammans. Alla som gillar att springa träffas mån, tors, fre morgon, lördag förmiddag för att kuta snabbdistans, lugn distans, intervaller och långpass. Man kan alltid få sällskap på sitt löppass, bara man tar sig till Mötesplats Löpning i Ludvika på mötesplatstiderna. Det är suveränt nu när det blivit mörkt och kallt och motivationen för att ge sig ut kanske inte alltid är jättestor.

Just nu kör vi pannlampslöpning i skogen med reflexer uppsatta efter en uppstyrd bana. Vi har hunnit med ”Milbanan” på Knutsbo, ”Gunnars runda” på Hammarbacken/Ickorbotten och på måndag dammar vi av Källbottens reflexbana. Det är lokalt ordnade event som finns över hela landet: Lumonite Reflect Run från Trail Running Sweden. Ett riktigt kul initiativ och när jag bodde i Falun deltog jag där. Måste ändå säga att för att vara en kommun med knappt 27 000 invånare är det rätt coolt att vi legat i topp på deltagarlistorna för det här eventet!

Första turen tog vi på den så kallade milbanan uppe på Knutsbo. Den är i själva verket ca 9 km men med jogg både dit och hem fick de flesta ihop 13-14 km. Det fanns såklart andra, kortare alternativ och många körde 6-km-slingan. Jag och Elin vi tog det säkra före det osäkra och körde 3 kilometraren. Hon 3 mån efter barnafödande och jag 4 månader till barnafödande, ett dreamteam! Den här måndagen i november var det inte bara bäcksvart ute, det var också ett rejält snötäcke ute och i skogen blev det till att pulsa och sladda runt på stigarna. Men sååå mysigt! Jag längtar verkligen tills man kan börja åka skidor.

Måndagen den 18 november var det dags igen, men denna gång var det något lerigare och blötare. Temperaturmätaren stod på 4-5 grader plus och det småregnade ute. Jag, min virrpanna, hade i morgonhetsen glömt löpartightsen och fick istället springa i mina bomullsleggings från HM. Funkade faktiskt lika bra det med! Faktum var att det var så fuktigt i luften att det knappt gick att se någonting framför sig med pannlampan. Vi skulle ha haft en dimljusfunktion på pannlamporna! Det blev lite mer grusväg och fina breda stigar. Jag och Elin sprang 6:an som blev 9 km tillslut och resten av gänget sprang 12,5 som blev 14 km när de väl kom hem. En riktigt fin tur det med, trots helt andra förhållanden än vad det var måndagen före.

På måndag kör vi igen och det är Källbottens 9 km-spår som står på agendan. Vissa snackar om att springa både dit och hem vilket blir en liten nätt runda på minst 25 km. Jag tror jag tar bilen dit, annars lär jag aldrig komma tillbaka hem. Mitt tempo just nu är närmare 6 min/km och det känns verkligen som gravitationen gör sitt med min kropp. 7 kilo har jag lagt på mig, men det känns som 70 kg!

Så om du är i närheten av Ludvika den 25 november, tveka inte på att vara med. KOM! Det blir kul! 17:30 på Garvarns torg i centrala Ludvika är tiden och platsen. Mötesplats löpning finns på Fejjan och Instagram.

Foton: Anders Olausson MPLs grundare och ledare.