Det har redan gått två veckor sedan Transvulcania och jag sitter nu på ett flyg på väg mot nästa tävling i Spanien.

Sedan förra inlägget har jag hunnit börja springa igen, varit på en veckas träningsläger med Salomon på Madeira samt ett eget tre veckors träningsläger i Flagstaff för att därefter ta mig an Transvulcania för tredje året i rad 

I år hade jag inte alls lika stora förväntningar och form inför loppet som förra året då jag kände mig väldigt bra förberedd. I år var jag bara så otroligt nöjd med att få stå frisk och hel på startlinjen och ha en kropp som kan springa i 74 km.

Jag har haft en tuff vinter där jag har varit en del sjuk, men också väldigt trött och energilös på träningen men även i livet i övrigt. Det kunde vara den vackraste soligaste dagen med perfekt snö och jag kunde logiskt sett se att jag borde njuta och vara exalterad över att få vara ute i bergen många timmar, men många dagar var det ända jag kände trötthet. Jag kände inte igen mig själv i att alltid vara orkeslös och ledsen och bara småsaker kändes vissa dagar tunga att ta itu med.

Till slut listade jag ut att jag hade väldigt låga järnvärden och efter ca tre veckor med järn tabletter kändes det äntligen som jag inte körde en bil på fäljarna längre. Det var roligt att träna igen, jag fick ut något av ett hårdare pass och jag kunde öka farten om jag ville. Det allra bästa var ändå att psykiskt må bra igen, helt plötsligt såg jag en utväg och hade möjligheten att träna mig i form. Jag kände återigen glädje av att få röra kroppen och förväntan inför sommarens tävlingar istället för ångest över att jag aldrig kommer att orka igenom sommaren.

Jag vet att järnbrist är ganska vanligt bland idrottande kvinnor, men nu har jag upplevt det själv och jag är förvånad över hur väldigt psykiskt deprimerad jag blev och att det inte bara satt sig fysiskt i kroppen. Därför var det väldigt lätt att bortförklara den dåliga känslan i kroppen med att jag är bara lat, jag har inte orkat träna tillräckligt hårt därför år jag så långsam och i dålig form.

Järn behövs för att binda syret till hemoglobinet i blodet samt medverkar i cellernas energiproduktion samt kroppens immunförsvar. Järn behövs även för att tillverka må bra hormonet dopamin. Järnbrist blir därmed mer komplext än att bara flåsa lite mer under träningen, men som tur är, är det också lätt åtgärdat när man vet vad felet är. Mitt tips till idrottande kvinnor är att kolla era järndepåer någon gång då och då, speciellt om du känner oförklarlig trötthet, onormalt hög puls fastän låg fart på träningen och deprimerad.

Så med den här bakgrunden var jag väldigt glad och lättad över vinsten på Transvulcania, samt att jag känner att kroppen återigen klarar av att ta sig an häftiga utmaningar.

Nu har jag haft två väldigt fina veckor i Norge med högsommar värme nästan varje dag. Jag har sprungit, grävt och sått i trädgården och badat i fjorden. Jag känner mig ganska väl återhämtad och redo för nästa tävling, Zegama i Baskien.

I morgon ska jag springa en riktig klassiker inom skyrunning. Zegama, Azkorri, ett bergsmaraton i Baskien på 2750 höjdmeter. Jag har hört så mycket om den magiska stämningen under Zegama och det känns väldigt spännande att själv få uppleva detta i år.

Stora delar av mitt liv har varit omgiven av löpning. Jag har provat olika träningsupplägg och tränare, sett och läst om hur de bästa löparna tränar och jag började förstå vilket sorts upplägg som fungerade för mig som medel, långdistansare. För 5 km, 10 km och maraton finns det hur många träningsupplägg och mallar som helst att följa.  Det finns inte alls lika mycket information och studier om trail och ultraträning, varken för elit eller motionär. Hur ska man lägga upp träningen på bästa sätt?  För det första är vad jag sysslar med nu väldigt spretigt, jämfört med att bli väldigt specifikt bra på en distans. Jag springer ultralopp och maraton i berg och fjäll, men samtidigt springer jag även platta lopp och jag skidar på vintern.

Eftersom jag gillar att testa vad som fungerar för min kropp och vad jag klarar av, känns det spännande för mig att under de senaste åren få utforska ny mark inom löpningen. Det känns befriande att det inte finns en mall på samma sätt som om jag till exempel hade börjat med maraton där man mer eller mindre måste träna på hyfsat liknande sätt för att bli riktigt framgångsrik.

Nu har jag precis börjat springa igen efter ett långt uppehåll i vinter och det är roligt att planera och fundera kring träning. Vad är min utgångspunkt? Vart vill jag komma? Vad vill jag förbättra? Vad är mina svagheter? Vad är mina styrkor? Hur mycket tid ska jag lägga på att behålla och förbättra styrkor vs minska svagheter? Vad tycker jag är roligt? Vad är mina kortsiktiga och långsiktiga mål?

Jag vet inte om jag har kommit fram till någon tränings ideologi ännu utan jag har ett allmänt mål om att bygga upp min kropp i kondition, tålighet, uthållighet och styrka samt att förbättra min uppförs och utförslöpning. Sedan tar jag ett lopp i taget att träna mer specifikt inför. 

Har jag då några råd att ge till er som vill prova på att springa långt? Först behöver du lägga ner tid och grund. Det finns alldeles för många kvickfix träningsmetoder idag som alltid lovar minimalt med tid, maximalt med effekt. Jag förstår att de flesta inte har oceaner med tid, men samtidigt stör den här inställningen mig. Varför har man ens ett mål med någonting om man inte tycker att det är värt att lägga ner lite tid på vägen dit, hur mycket betyder det för en då? Att träna för ultra tror jag fungerar väldigt bra med ett vanligt jobb eftersom det faktiskt kan vara bra att träna lite klumpvis, till exempel två långpass på rad på en helg och sedan ha kortare lugnare eller kortare intensivare pass under arbetsveckan i mellan då det inte finns tid till längre pass.

Timmarna löpning

Första rådet är att om du vill tävla under många timmar vill du också lära kroppen att arbeta under många sammanhängande timmar. I fjällen känns det väldigt enkelt att ge sig ut och upptäcka och låta timmarna passera, men även södra Sverige har otroligt många fina vandringsleder och naturområden. Upptäckarlust och nyfikenhet tycker jag är en viktig faktor för att det ska vara roligt att hålla på och springa länge. 

Transport löpning

Fundera över hur du transporterar dig i ditt liv? Kanske kan du vid många tillfällen byta bilen, bussen, T-banan eller spårvagnen mot löpning eller cykel. Den ändringen kanske gör att du hinner träna några fler timmar varje vecka och samtidigt har tid till annat viktigt i livet.

Avsluta löppasset i snabbare fart

Jag tycker att det är ett bra tips för all sorts långdistans löpning. Försök att hitta ett effektivt löp steg och driv när du redan är trött.

Kombinationspass

Alla kombinationer av aktivitet där du lär kroppen att hålla på länge. Om du kombinerar löpning med en annan aktivitet, lägg då helst löpningen sist, då över du på löpningen när du är lite sliten och kan simulera att du är i mitten eller i slutet av ett ultralopp.

Uppförs och Utförslöpning

Om du ska springa kuperade, fjäll eller bergslopp är det viktigt att öva på uppför och utför eftersom det är väldigt olika tekniker och muskler som arbetar än om du är van att bara springa platt. Om du har fjäll eller mycket backar i närheten, perfekt. Även om du bor där det är plattare går det oftast att hitta kuperade stökiga stiger där du behöver anpassa och förändra rytm, fotisättning och hjärtslag under löpningen. Du kan också springa helt ostigat ibland.

Styrketräning

Det är alltid bra att vara stark som löpare, men att springa långt och platt eller långt med många branta utförslöpor kräver extra starka ben eftersom det sällan är konditionen som begränsar utan den muskulära tröttheten.

Ultralopp är inte löptävlingar utan mattävlingar

Det kanske inte är 100 % sant, men ju längre du springer blir det viktigare och viktigare att du klarar av att äta och dricka under aktiviteten. Om du inte klarar detta spelar det ingen roll hur bra tränad du är, du kommer aldrig att orka fullfölja en ultra utan energi och vätska. Träna på att både inte äta och att äta under långpass. Testa dig själv först. Hur länge orkar jag hålla på utan energi? Vilken intensitet håller jag? Hur bra är min fettförbränning?

Lågintensiva långpass har för mig alltid varit en relativt enkel process. Jag bränner upp mitt kolhydratslager, sedan går jag över på fettförbränning. Jag får aldrig blodsockerfall eller energiväggar, jag blir bara mer och mer hungrig. Ibland har jag med mig något på långpass, ibland inte, det är oftast inte så planerat eller genomtänkt. Om jag däremot även vill hålla hög intensitet så som en tävling eller intensiv träning krävs självklart energi för att behålla fokus och fart. 

Jag tycker inte att man behöver tokträna på fettförbränning genom att alltid springa långpass innan frukost eller aldrig ha med sig energi under träning. Om man däremot har väldigt lätt för att energi vägga tycker jag att man ska öva sig att bli mer motståndskraftig och energieffektivare. Testa om du kan komma förbi den där dippen när kolhydratlagret är slut och sedan hitta flyt i nästa fas när kroppen är inne i fettförbränning.  Samtidigt är det inte bra att alltid springa på tom mage eller att aldrig äta något under träning och sedan helt plötsligt stoppa i sig en massa under ett lopp. Öva någon gång att springa direkt efter att du har ätit eller testa att ta en gel eller sportdryck under träning och se hur du reagerar. (Sedan är ju gels och sportdryck vidrigt och jag använder inte det vid träning utan äter då hellre något mer naturligt, men jag vet att jag kan äta och dricka det vid tävling utan att drabbas av magproblem.)

Under själva loppet är det individuellt vad man vill äta beroende på sträcka och intensitet. Jag ser fram emot när jag kommer att springa så pass långt att jag har tid att stanna på matstationerna och äta riktig mat. Hittills har jag hållit mig på distanser upp till 80-90 km och 7-8 timmars tid och då fungerar rent socker utmärkt. Intensiteten är så pass hög att det är för jobbigt att tugga samt att låta kroppen hinna tillgodose sig mer komplexa kolhydrater, fett och protein. Vid längre aktivitet skulle jag tillföra först lite mer naturliga kolhydrater i form av potatis, ris, bröd och frukt och sedan även fett och salt. Man får helt enkelt prova sig fram vad som fungerar.

Det här inlägget skrev jag för ett par veckor sedan, men det blev aldrig publicerat då. Men det kändes relevant nu. I morgon ska jag starta min löpsäsong med Transvulcania för tredje året i rad. I år är jag inte lika väl förberedd som tidigare år, men jag har fått in ett par bra träningsveckor i Flagstaff. Jag är inte i min bästa form, men jag är sugen på att tävla och jag är hel och frisk vilket är väldigt skönt efter en strulig vinter. Tävlingssug och rutin kan förhoppningsvis täcka över en del träningsbrister.

 Slutet av förra årets Transvulcania

Det har varit en seg vinter. Jag kan beskriva det som om min kropp och själ har gått lite i ide. Jag kom från en lång och väldigt intensiv sommar med många tävlingar och när vintern började hade jag svårt att hitta fokus och flow i träningen och livet igen. Träningen har ideligen blivit upphackad och förstörd av småsaker, med några dagars avbrott här och där. Tävlingar har blivit inställda och det har varit en del resande och väntande till ingen nytta. Min fot som jag trodde skulle läka mycket snabbare tog längre tid och sedan tog det ytterligare lite tid med MR undersökning och ett positivt svar. Min status för tillfället är att jag inte känt mig i bra form i vinter, jag har sprungit en handfull gånger sedan mitten av november och just nu är jag sjuk i någon sorts influensa. Jag tror att det var över 10 år sedan jag har varit sjuk så här många dagar, jag brukar klara mig med lättare förkylningar som är över på ett par dagar.

   Jag var orolig för att jag inte kommer att hinna springa tillräckligt mycket innan säsongen sätter igång. Men det positiva när allt körs i botten är att jag hittar något sorts inre lugn. Jag kan inte göra mer än att försöka göra det bästa av situationen. Jag får fundera på vad som är möjligt och rimligt utan att varken hoppas för mycket eller bara misströsta och se allt svart. En tävling som jag nu har tagit bort är Comrades i Sydafrika, som jag har sett fram emot att springa. Eftersom jag inte har sprungit något alls i vinter och kunnat samla på mig asfaltsmil, inser jag, att för mig som aldrig har tränat mycket på asfalt eller ens har sprungit en mara på asfalt, är det allt för kort om tid till i början av juni för att lyckas springa bra på 89 km asfalt. Skaderisken känns allt för hög med en sådan bristfällig grund och forserat upplägg. Jag inser att Comrades finns kvar och jag har fler år på mig när jag kan vara bättre förberedd. Däremot blir det flera andra spännande lopp att se fram emot, men först och främst kommer det att bli grymt kul att börja springa igen. Oavsett form, tempo och sträcka är det en sådan frihet att bara kunna snöra på sig skorna och sticka ut genom dörren.                           

   Nu till lite positiva reflektioner. Vintern i Norge har varit alldeles fantastisk med en massa av sol och fin snö. Det har varit många helt otroliga skiddagar med de finaste puderåken så löpabstinensen har varit enklare att hålla i schack.

   Jag har även precis fått gå skimons egen Tour de France, Pierra Menta, som är en superhäftig tävling. Det är en fyradagars tävling med sammanlagt 10 000 höjdmeter. Det är en lagtävling och jag gick ihop tillsammans med Fanny Borgström och vi blev fyra.  Emelie Forsberg blev tvåa med sitt lag. Jag kände mig inte i någon vidare fysisk uppförs form och jag slet verkligen under fyra dagar samt hade även god hjälp av Fanny som drog mig ibland. Det är en helt grym tävling, att ge sitt yttersta, hög puls under 3-4 timmar varje dag, fyra dagar i sträck och där emellan ibland brutalt branta tekniska skogsutförkörningar som ska åkas omringad av andra lag. Publikstödet och entusiasmen är även den otrolig. Sista dagen brukar tusentals människor skida upp på den högsta toppen och heja på, men i år fick sista dagens bana läggas nere i skogen på grund av dåligt väder, men fastän det snöar och inte finns några spektakulära vyer har människor gått upp och ställt sig för att heja på precis överallt. Även om jag har varit lite missnöjd med den här vintern, formen och känslan är det ibland bra med lite perspektiv och någon gång bara slår det mig efteråt att det faktiskt är ganska häftigt att jag hyfsat klarar av den här sporten och de här tävlingarna. Att jag helt plötsligt hamnade här efter att ha sprungit varv på varv på en bana.

Här kommer några bilder från Pierra Menta som får avsluta min vinter för i år.

   Idrott är enkelt i teorin, en lek som ska vara rolig och som ska få oss att ta fram det bästa i oss. I praktiken är det självklart inte så enkelt eftersom idrott handlar om människor och människor drivs av alla möjliga olika känslor.

   Jag känner ibland att löpartidningar handlar alldeles för mycket om träningsprogram för att nå vissa tider och prestationer eftersom det är enkelt att göra ett veckoschema men svårare och mer komplicerat att prata om människor, känslor och drivkrafter.

   De senaste dagarna har jag funderat en del på drivkrafter, framgång, vinnare och förlorare. Oftast berättar vi samma historia om och om för varandra och våra barn, att det viktigaste är att göra sitt bästa samt att ha roligt. För om man har gjort sitt bästa har man gjort tillräckligt och kan känna sig nöjd. Självklart är inte idrotten eller samhället så enkelt ens när man är barn och det blir inte lättare ju äldre vi blir.

   Jag växte upp med min syster Johanna och våra synsätt på vinnandet var väldigt olika. Vi åkte iväg tillsammans för att springa årets viktigaste terräng lopp, NCAA. Jag var exalterad över att äntligen få göra det som jag tränat för hela hösten och tyckte att det skulle bli höstens roligaste tävling, medan för Johanna var det en situation som satte det liv hon försökte infinna sig i och vara lycklig i på sin spets. Hon grät hejdlöst halva natten över livet och när hon äntligen somnat gick jag in på toaletten och stoppade in handen i munnen och grät ljudlöst över den ångest det innebär att se sin lilla syster olycklig. Nästa morgon gick vi upp och hittade våra egna drivkrafter och motivation för att springa säsongens bästa lopp.

   Jag är den som gillar att sätta upp ett mål som motiverar mig, träna emot det och sedan blir riktigt glad om jag lyckas och missnöjd om jag inte lyckas. Jag kan inte sträcka mig till att säga att jag är nöjd om jag har gjort mitt bästa, men jag kan se nyansen att jag gjorde mitt bästa idag, men det är inte ett bästa som jag är nöjd med och accepterar, utan jag vill fundera ut hur jag kan göra det bättre nästa gång. Johanna hade vinnarskalle, men jag såg henne aldrig bli riktigt glad eller nöjd över en vinst. Hon kunde gå in stenhårt för löpningen i perioder, men bara vara bäst för att det var oacceptabelt i hennes värld att inte vinna. Antingen vann hon eller var hon värdelös. Löpningen kunde både betyda allt och ingenting. Att ha föraktet för att inte vinna som drivkraft är grymt starkt, men ger tyvärr väldigt lite glädje igen. Livet var svart eller vitt, bra eller dåligt och jag försökte fylla ut nyanserna där emellan. Efter hennes tredjeplats på EM i terräng 2005, som alla andra tyckte var sensationellt bra sa hon till mig på kvällen efter hon kommit hem. ”Ida jag hade vunnit om jag inte fuckat upp i mitt huvud.” Hon kunde pendla mellan total tilltro till sin kapacitet att vinna när huvud, hjärta och kropp var synkat och total meningslöshet i att tävla över huvudtaget.

   Jag har mött människor, vinnarskallar med vitt skilda drivkrafter. Där finns sorten som man allra först kommer att tänka på, de som alltid vill vinna i allt de företar sig. De som älskar att tävla mot andra och sig själva. Sedan finns det sorten som gillar att ta reda på var deras egna gränser ligger, de presterar lika bra själv mot en klocka som mot en annan person. En del ser inte sin egen kapacitet utan blir alltid glatt överaskade över sina prestationer och lyckas skapa en bra känsla av att alltid lyckas. Andra är medvetna om sin kapacitet men har ingen lust att vandra vägen för att se vad den leder. De finns personerna som lever på drivkraften att bevisa för världen att de kan. Vissa människor lever i en framtidsversion eller fantasiversion av sig själva eller jämför sig bara med andra, aldrig med sig själva och är därför aldrig nöjda med vilka de är eller var de presterar.

   Vi pratar om att skapa lagsammanhållning, glädje, gemenskap och vinnarkulturer. Där människor känner sig uppskattade oavsett om de lyckas eller inte. Genom trygghet kan vi skapa vinnare. Jag tror att delad glädje ger dubbel glädje samt att framgång smittar av sig. Samtidigt består grupper av människor och människor är olika, har olika förutsättningar, har olika känslor och olika inställning till sitt idrottande. Det finns ingen formel som är likadan för alla och säger att sätter du in så här många träningstimmar på kontot får du ut det här resultatet eller förbereder du dig på det här sättet får du ut den här prestationen. Några får alltid mer utdelning och andra mindre, idrott är inte rättvist på det sättet. Alla blir aldrig bra eller det tar olika lång tid för oss. Vi lever i ett samhälle med dubbelmoral där vi säger till oss själva och andra att jämför dig bara med dig själv, fastän vi skapar tävlingar där du tävlar mot andra. Även om du gör ditt bästa och slår det största personliga rekordet av alla kanske det inte räcker i jämförelse med andra. Ingen vinner en tävling för att de har slagit störst personligt rekord. Även om vi uppskattar varandras strävan och bedrifter är det svårt att vara sist och vara stolt över att man har lagt ner precis lika många timmar, gjort sitt bästa som den som vann fastän med en helt annan utdelning. Hur skapar vi kulturer där vi både hänförs över fighten, bryr oss om vinster och förluster samtidigt som alla får samma uppskattning för sin strävan? Idrotten, människor och känslor är både väldigt enkelt och oerhört komplicerat.

   Jag är inte något stort fan av nyårslöften och jag har inte heller gjort några nyårslöften inför 2018. Men det gnager lite i mig att jag inte uppdaterar den här bloggen oftare och det vill jag göra oftare under 2018. Ibland bara försvinner veckorna, jag tycker inte att jag gör något speciellt intressant eller jag tycker att jag gör för mycket och inte har tid till att skriva. Egentligen gör jag ju många saker, tänker många tankar och intresserar mig för mycket under en dag men vad ska jag skriva här? Nu frågar jag alltså ni som läser min blogg, vad vill ni läsa om? Vill ni att jag skriver om mitt liv, vad jag gör, vad jag tränar? Vill ni att jag skriver mina tankar och erfarenheter kring olika tränings och tävlings relaterade frågor? Mat, goda recept? Livsgrubblerier? Annat? Kommentera gärna eller skicka ett mail om ni har önskemål.

   Idag tänkte jag i alla fall skriva om vinter träning. Jag har faktiskt bara sprungit tre gånger sedan i mitten av november när jag avslutade löpsäsongen med the Northface 50 miles. Det är både frivilligt och ofrivilligt. Jag åker mest skidor på vintern och tävlar i skidalpinism. För er som inte känner till sporten går den i korta drag ut på att gå upp på berg med lätta skidor med stighudar under och uppe på toppen rycker man bort hudarna och åker utför. En helt fantastisk sport som jag älskar mer och mer och som i Sverige oftast går under fortkortningen skimo från engelskans skimountaineering.

   För två år sedan när jag började med skimo och började träna med Emelie (Forsberg) var jag fascinerad och förundrad över hur hon och Kilian (Jornet) som var professionella löpare och sprang enorma mängder hela sommaren nästan från en dag till en annan kunde byta från löp till skidsäsong och sedan göra samma snabba byte på våren från skidor till löpning. De flesta löpare jag känner vill ju alltid springa och jag var inget undantag. Även om jag tränade mycket skidor och tyckte att det var väldigt roligt, var det fantastiskt skönt att även ge mig ut på en del löp pass. Det kändes otänkbart att inte springa alls på många månader om jag nu kunde springa och inte var skadad.

   I år märkte jag att jag hade fått ont i en fot när jag testade att springa någon vecka efter the Northface 50 miles som gick i mitten av november. Jag provade ytterligare att springa en gång ett par veckor senare och det kändes fortfarande inte bra och en MRI visade på en liten svullnad i framfoten. Läkaren rekommenderade 4 veckors vila och jag tänkte att då tar jag 6 veckors vila från löpning för att vara på den säkra sidan.

   Om man nu ska vara skadad kom den här skadan vid en perfekt tidpunkt. Jag hade avslutat löp säsongen, jag skulle ha en vilovecka och sedan skulle jag börja åka skidor. Jag måste säga att det här är den absolut bästa skadan jag någonsin har haft. En skidpjäxa fungerar nästan som ett gips för foten och det kändes ingenting i foten av att gå på skidor uppför berg (Nu pratar jag om framfoten, skavsår är en annan historia.)

   Under två månader har jag knappt saknat löpningen en ända gång och det gick verkligen från en dag till en annan att ändra mina tankar från att kretsa kring löpning till höjdmetrar, skidteknik, snöförhållanden, väder och lavinprognoser.  Att få spendera 20-25 timmar i veckan ute på skidor med att gå upp på berg och åka utför istället för inne på en x-trainer eller en träningscykel är en sådan frihet. Samtidigt kan jag inte tänkta mig någonting som är lika jobbigt och som bygger lika mycket kondition som att köra skimo intervaller. Eftersom man även använder armarna i skimo är det ännu jobbigare och ger högre puls än att springa back intervaller. Att åka utför offpist i puder eller stökiga förhållanden slår även jägarvila med hästlängder när det gäller benstyrka.

   På våren av en löpsäsong känner jag mig alltid i väldigt bra uppförs form och jag tror att det är mycket tack vare skimon som Transvulcanias klättring har gått bra. Plattlöpnings formen däremot är oftast sämre och kommer mer och mer allt eftersom sommaren går.

   Även om skimon är bra kompletterande träning för sommaren älskar jag sporten för vad den är. Jag går massor av höjdmeter och spenderar många timmar ute i bergen eftersom det är det jag nu älskar att göra på vintern. Jag har mål och drömmar och tränar för att prestera på skimo tävlingar, inte därför att det är bra konditionsträning för löpningen och ett sätt att hålla mig i form. Det är väldigt mycket intressantare att spendera tid på något som har ett värde för mig och något som jag vill utvecklas i än att ”bara träna”. Jag är faktiskt ganska bra på att vara tålig, ha tråkigt i nuet och bara träna för framtida rolig träning och tävling, men det är samtidigt en egenskap jag föraktar hos mig själv eftersom det med den inställningen bara blir målet som räknas och jag accepterar att vägen dit är dödstråkig. Jag är väldigt glad att jag har hittat ett sätt utöver löpningen som jag älskar att röra mig på.

   Vad tänker jag då om vinterlöpning och vinterträning? Jag tycker att det kan vara otroligt härligt att springa i ett vinterlandskap, men allt som oftast är det inte jätteroligt att vara löpare i Sverige på vintern. Jag tänker att det kan vara en bra period att ägna några av löptimmarna åt andra träningsformer och försöka hitta någon träning som faktiskt är roligare än att springa i snöslask eller på isgata. Du kanske även kan spendera lite extra tid för styrka och rörlighet. Och om du är långtids skadad, hitta någon träning som känns meningsfull och utvecklande i sig själv, träna inte bara därför att du ska hålla igång löpformen.

Passa på nu, eftersom alla löpare vet ju att när våren och sommaren kommer vill vi ju bara springa och strunta i all annan träning!

Och ni som gillar berg, snö och brudar på hudar kan jag rekommendera instagram kontot @swedenskimogirls

Sedan mitt förra blogginlägg, då jag befann mig i Flagstaff, har jag avslutat säsongen med the North Face 50 miles i San Francisco, haft en vilovecka på Hawaii samt börjat om med träningen inför årets skidsäsong.

   The North Face 50 miles var ett fantastiskt roligt avslut på säsongen. Några veckor på hög höjd hjälper mig otroligt mycket i uppförsbackarna när jag kommer ner och springer på havsnivå och det är alltid en skön känsla att känna sig stark uppför. Första timmarna av loppet fick jag äran att springa med en gammal banlöpar kompis Renee Metivier från Colorado som jag sprungit mycket emot under universitetstiden i Usa. Sista gången vi såg varandra var på Crystal Palace grand prix i London 2009. Nu gjorde hon sin ultra debut och under en ultra har man ju några timmar på sig i början att småprata och ”catch up” med varandra igen. Som 2.27 maratonlöperska drog hon på rejält på de breda grusstigarna de första 35 km av loppet och eftersom jag var oviss över om hon skulle orka hela vägen eller inte var det lika bra att hänga på. Men 83 km är ändå nästan dubbla maraton distansen och vid 40 km började hon sakta in och jag fortsatte själv resten av loppet och höll ledningen hela vägen över golden gate bron in till målgången i San Francisco. Efter loppet gjorde jag så lite som möjligt under en vecka på Hawaii. Jag umgicks med en vän och hennes familj, badade mycket, provade att surfa ett par gånger samt gick några korta vandringar. Det var riktigt skönt att ha en planerad och inte påtvingad säsongsvila och jag njöt till fullo av veckan.

   Jag är jättedålig på att sammanfatta och utvärdera utan tycker alltid att det är roligare att planera och blicka framåt. Jag försöker lära mig av mina misstag, men jag är verkligen jättedålig på det och även om jag inte gör samma misstag igen finns det alltid nya misstag att göra. Kanske är det bättre att lära sig av det som går rätt, men även det tycker jag är svårt eftersom även när det går väldigt bra tycker jag alltid att det finns saker som inte var optimala och som jag kunde ha ändrat på och som jag egentligen hade velat göra annorlunda. Det är en ständig balansgång mellan att vara nöjd, men samtidigt sugen på mer, att vara här och nu, men även ha ett framtidstänk.

    När jag räknar samman årets träning och tävling kan jag trots allt konstatera att det har varit ett väldigt lyckat år. Fastän jag har gjort en del bra lopp och prestationer de senaste åren är faktiskt 2017 det första hela året sedan 2004 som jag har lyckats hålla mig relativt skadefri och sprungit under ett helt år och inte varit tvungen att ändra allt för mycket i träningen eller ställt in något lopp på grund av skador. Det är 13 år av att gräva sin egen grav och gräva sig upp igen, 13 år av envishet, uppgivenhet, övergivande av löpningen och återupptäckten av den igen, 13 år av att krossas, våga drömma, våga satsa, våga låta sig krossas igen. Löpning är egentligen väldigt enkelt, det är ju bara att springa, snabbt eller långsamt, runt, runt, från A till B eller upp och ner för ett berg. Ibland kan löpning ändå kännas fruktansvärt komplicerat och omöjligt men samtidigt är det ändå självklart och enkelt att jag väljer in löpningen i mitt liv om och om igen.

   Jag kan ibland önska att jag varit smartare och försiktigare, men oftast vet man faktiskt inte förrän efteråt vad som är idiotiskt eller genialt. Så länge det bara är min egen kropp, liv och känslor jag experimenterar med får det vara ok att prova. Det här året har jag till exempel både tränat och tävlat mer än tidigare. Rädslan för skador finns alltid någonstans i bakgrunden, men jag har återigen börjat lita på att kroppen håller. Jag blir inte livrädd längre när jag får en liten känning utan jag har börjat lita på att jag har en stark och tålig kropp. Jag har sprungit fem 75-90 km lopp och fem 42-50 km lopp och det känns skönt att jag kan vara konkurrans kraftig men samtidigt inte lika förstörd efteråt som jag var vid de första tillfällena som jag sprang längre distanser.  Jag gillar att tävla och jag hade tyckt att det varit tråkigt att bara springa ett par lopp per år.

   Just nu är jag i Frankrike på ett skidalpint läger med sex andra tjejer där vi lägger grunden för vintern med många höjdmeter och timmar. Jag ska erkänna att jag har gjort ett nytt idiotiskt misstag, ett sådant där misstag som man hör kan ske men inte tror ska drabba just en själv. Jag fick väldiga skavsår de första dagarna. Jag tänkte att skavsår inte brukar vara någon fara att träna med, det gör bara ont och är obekvämt. Men ett skavsår är ett sår som kan bli infekterat och bakterierna kan sprida sig vidare, vilket var precis vad som hände mig. Torsdag kväll slutade min dag med frossa, illröd varm uppsvullen elefantfot samt en penicillin kur. Envishet straffar sig och nu ligger jag hemma och läser, kollar på film och äter lussebullar medan de andra tränar.

Dagens filmtips: Icarus av Bryan Fogel

Dagens boktips: Björnstad av Fredrik Backman

Dagens råd: Träna inte med infekterade skavsår

Helgens löptips: Följ terräng EM i Samorin, Slovakien

Jag är nu på en av mina favoritplatser på jorden, Flagstaff i Arizona på ett tre veckors träningsläger. Flagstaff har en speciell plats i mitt hjärta. När jag efter gymnasiet började fundera på att fortsätta att plugga och träna vid ett universitet i Usa lät Northern Arizona University väldigt lockande eftersom de låg på drygt 2000 meters höjd vilket skulle vara optimalt för att utvecklas som löpare. Det var jag, min syster Johanna och Henrik Ahnström som var de första svenska löparna på skolan och även om första terminen var ganska flåsig och jobbig i höjden insåg vi rätt snabbt att det här är ett löpar paradis i en väldigt trevlig och avslappnad stad. Jag tyckte också att det var extremt konstigt att Flagstaff inte drog till sig fler professionella löpare. Hur kunde en plats som är 90 % solsäker, har ändlöst med grusvägar, platta breda trails, små tekniska slingriga trails ett eget berg och perfekta asfalts väger för maraton träning samt ligger på 2000 meters höjd vara i det närmaste nonchalerat?

   Desto mer jag reste och såg andra platser ju mer hemmakär blev jag. Det var spännande att åka iväg och tävla och se nya platser, men ännu bättre att få spendera en helg i Flagstaff med omnejd och få utforska någon ny trail här. Efter att jag tog min examen 2005 har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och det är roligt att se hur löparscenen i Flagstaff har exploderat. Nu bor här mängder av professionella ban, maraton, trail och ultra löpare och många av de bästa från olika håll i världen har valt att förlägga sina träningsläger här. Senast i våras var ett stort gäng svenskar här på läger. Nu upplevs jag säkert som en helt okritisk förespråkare för Flagstaff, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att jag upplevde några av mina bästa år i livet här och att jag fortfarande känner mig välkommen och som hemma här redan efter en dag fastän det ibland går väldigt många år mellan olika besök.

   Flagstaff har under dessa veckor visat sig från sin bästa sida, fortfarande varmt och strålande sol varje dag fastän vi går in i november och det är väldigt ovanligt. De sista löpveckorna för i år har flugit förbi och vi har hunnit med tre löpningar i Grand Canyon. Höjdpunkten var när jag och två andra tjejer sprang från norra till södra kanten av Grand Canyon for att försöka göra en FKT (fastest known time) från rim till rim. Det var helt fantastiskt vackert på norra sidan där jag aldrig tidigare varit och det var nästan lite synd att blåsa förbi allt i högsta speed utför. Samtidigt var det väldigt härligt att få pusha farten tillsammans i detta storslagna landskap. Min kompis Alicia slog tillslut det tidigare rekordet med 27 minuter efter en grym slutklättring där jag var en minut bakom.

  Utöver att springa har vi varit flitiga besökare på en underbar yogastudio och vi har fått in ett yogapass nästan varje dag under tre veckor. Underbart för kroppen! Jag har också passat på att äta så mycket chili, lime och tortillas som möjligt. Jag har aldrig förstått den förfärliga fredags taco traditionen i Sverige som inte liknar mexikansk mat på något sätt. Bröd som smaker papper, isbergs sallad, burkmajs och den vidriga tacomix kryddan på köttfärs. Vem kom liksom på den smaken?

   Nu sitter jag på Phoenix flygplats och är på väg mot San Fransisco, där det på lördag är dags för sista loppet för säsongen, The North Face 50 miles. Det kommer att bli ett snabbt lopp med ett jättebra startfält, så det kommer att bli grymt kul.

Jag sitter nu på Molde flygplats och väntar på ett tidigt morgonflyg som ska ta mig till Lyon i Frankrike. Det har varit väldigt skönt att bara fått vara hemma i över tre veckor och bara vara, träna på, njuta av de få fina höstdagarna som varit och njuta lika mycket över att få ställa mig i en varm dusch och krypa ner i soffan igen efter löpturer i blåst och regn. Det har varit stilla veckor och ibland inser jag att det går flera dagar utan att jag pratar med en enda person. Det är den här tiden som är så välbehövlig imellanåt, att bara vara, pyssla på och tillåta sig till lätt dekadens. Det är intressant att det går att logga 16 mila veckor och samtidigt sjunka ner i dekadens. Nu känner jag därför att jag har laddat upp med ny energi och är sugen på att resa iväg igen, umgås med vänner och springa de sista loppen för säsongen samt att få spendera tre veckor i Flagstaff, en av mina favoritplatser på jorden. Sista månaden av löpsäsongen kommer att bli topp. Först ska jag ta mig an Les Templiers, ett 74 km långt trail lopp som går runt Millau i södra Frankrike. Det ska bli riktigt roligt och vi har en stark svensk trupp på plats. Vi är faktiskt tre svenskor på startlinjen Emelie Forsberg, Mimmi Kotka och jag. Vi har aldrig tidigare tävlat allesammans ihop vid en stor tävling. Det kommer att bli grymt spännande och vi hoppas på svensk dominans i loppet. Det går att följa oss via salomonrunning twitter på söndag start 06.00.

   Jag brukade inte alls tycka om vilodagar. Det var tråkigt att vila och jag kan bara minnas att jag tog någon enstaka vilodag innan en viktig tävling någon gång ibland. Sedan jag började springa ultralopp har det blivit mycket lättare för mig att vila eftersom det är ett måste att ta det ganska lugnt innan och efteråt har det ibland varit omöjligt att springa på ett par dagar. De första gångerna jag sprang långt upplevde jag att jag blev ganska deprimerad dagarna efteråt. Kroppen kändes som en urvriden gammal disktrasa och huvudet var som bomull. Alla känslor och tankar hade lämnat mig och jag kände bara tomhet. Ungefär som en riktig bakfylla. Nu har jag lyckats omvandla den känslan till att det är lugnt och skönt att bara vara i det där lugnet och tomrummet och jag är aldrig så nöjd som just då med att göra ingenting.

   Tyvärr blir oftast vilodagar under säsong en resdag och det är ju inte en speciellt skön vilodag. Nu har jag haft några veckor hemma efter Lidingöloppet och det är lyx att kunna ha en vilodag hemma när jag bara kan pyssla med saker. Kanske börjar jag bara bli gammal och lat och därför uppskattar vilodagar mer? Den här träningsperioden har jag haft lite svårare för att naturligt känna motivation att ge mig ut varje dag. Jag börjar märka att säsongen har hållit på ett tag, jag har gjort många lopp, jag har haft en del krämpor senaste månaderna. Många småbitar som har gjort att jag är glad att jag ändå har fått till så pass mycket träning de senaste veckorna trots en del extremt långsamma pass, sena träningsstarter, sviktande motivation där jag bara har grabbat tag i sista halmstrået självdisciplin för att få gjort vad jag ska. Därför njuter jag till fullo av min vilodag nu när vinden ryter runt knutarna och tunga regnmoln vittnar om att snart kommer även himlen öppna sig.

Snart är det dags för Lidingöloppet. Det är intressant att det mesta i världen är relativt. När jag var liten och bodde i extremt platta Kalmar var Lidingöloppet ett extremt backigt lopp. Jag sprang alltid ett obligatoriskt backpass i den lilla pulkabacke som fanns i Kalmar veckan innan loppet. Ett pass gjorde ju säkert inte väldigt stor skillnad, men psykologiskt kändes det som om jag hade gjort någon form av förberedelse. Lidingöloppet var det största loppet under året och det var alltid spännande och nervöst. Som liten var start sträckan hemsk, massor av barn som springer det snabbaste de kan i 200 meter och pang på kommer det en jättebacke. Jag var alltid rädd för att trilla eller bli nertrampad under starten och att inte komma iväg tillräckligt bra. Om man låg för långt bak efter 200 meter var loppet redan kört eftersom de flesta barnen sedan saktade ner markant eller började gå i backen och då gick det inte att komma förbi, de där framme hann försvinna iväg för långt och det var omöjligt att ta ikapp eftersom sträckan bara är 1700 meter.

   Jag tänker också att ett lopp som vuxen aldrig kommer att bli lika jobbigt som det var att springa ett lopp som barn. Alla sprang så snabbt de kunde precis hela tiden, man låg jämsides och försökte springa ifrån den andra under precis hela loppet och den andra tänkte exakt samma sak. Det var absolut inte som när man blir äldre och kanske hjälps åt att dra och hålla farten uppe, eller att man ligger och chillar lite ihop under första halvan av loppet, eller att man bara lägger sig bakom och låter den andra dra. Det är till och med bättre att ligga och dra åt någon annan än att ligga jämsides under ett helt lopp och ge järnet i precis varje steg.

   När det pratas Lidingölopp, pratas det alltid om de berömda backarna, som kan förstöra loppet för vem som helst. Jag tyckte att det lät komiskt för två sedan när Emelie Forsberg pratade om Lidingöloppet som ett platt lopp, men nu inser jag att det verkligen är det när jag har bott omgiven av berg ett tag. När jag försökte hitta de plattaste grusvägarna runt hemmet och göra ett pass blev det ändå 3 gånger så många höjdmeter som Lidingöloppet. Under en normal träningsvecka nu så springer jag ungefär 20 gånger ett Lidingölopp 30 km i höjdmeter (Inte i distans då!) I nuläget känns Lidingöloppet som ett platt och snabbt lopp! Jag springer oftast alldeles för brant och långsamt för att det ska vara bra backträning för Lidingöloppet. Lidingöloppets svårhet är just kombinationen av fart och backar. Det är inte backarna i sig som är jobbiga. Aborrebacken kan väl vem som helst klara av om man inte har sprungit snabbt i 25 km innan och pushat på i varje liten backe, knix och krön. Det ska bli spännande att se om jag kan hitta den farten och flytet till på lördag. Men en sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att få träningsvärk i framlåten av nerförslöpningen.

Stort lycka till alla som springer någon utav loppen i helgen!

Mitt första Lidingölopp 1988 i F8

   Det är konstigt hur det går att springa hyfsat snabbt och just när mållinjen passeras går det inte att röra sig längre. Idag är det måndag två dagar efter Ultravasan. Gårdagen spenderade jag körandes i en bil vilket förmodligen inte bättrade på stelheten. Jag förstår att vaderna är stela efter 9 mils löpning, men hur är det möjligt att få träningsvärk och skavsår på sådana konstiga ställen? I lördags var jag förutseende och smörjde in ben och armhålor med kokos olja. (Man lär sig ju av sina misstag!) Istället fick jag stora skavsår där sporttopens resår suttit under bröstkorgen. Och allvarligt talat, även om jag inte har några fantastiskt vältränade armar, hur kan man få träningsvärk i handleden utav den extra vikten som klockan utgör? Vägen upp från sängen till toaletten känns bedrövligt lång när jag behöver kissa på natten. Hur kan det vara omöjligt att lyfta upp ett ben för att trä i benet i byxan eller att tvåla in en fot? Höftböjarmuskeln har slutat fungera och istället måste jag lyfta upp benet med händerna. Och varför har jag sådan träningsvärk i magen? Vad använde jag magmusklerna till under de där 9 milen?

   För två år sedan var Ultravasan min debut ultra. Då var det väldigt skrämmande med den 9 mil långa distansen, nu känns det väl inte lika skrämmande längre att springa i 7 timmar, men en ultra kan aldrig bli enkel, det är alltid en otrolig lättnad och glädje varje gång man faktiskt har lyckats ta sig hela vägen i mål, oavsett hur snabbt det har gått eftersom mycket kan gå fel på vägen. Jag vill passa på att skicka en hälsning och ett stort grattis till er som läser detta och sprang i lördags!

 I lördags såg min resa ut så här:

   Starten är alltid fantastisk. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att befinna sig på en startlinje tillhör en av mina absoluta favoritkänslor och inför ultralopp är starten ännu mer fantastisk, eftersom det är ännu mer stämning, men mindre hets. Första delen av loppet fokuserar jag på att hitta rätt rytm och fart, njuter av att det inte regnar än samt att få springa igen efter mycket vila dagarna innan. Inne på småstigarna efter Smågan blir jag ikapp sprungen av Johanna Bygdell som kommer i väldig fart. Det piggar upp mig och det känns roligt att vi är två svenskor i täten. Jag springer på lite strax innan Mångsbodarna för att ta spurtpriset, men sedan springer vi tillsammans igen ett tag. När vi kommer till partierna med bara grusvägar springer jag ifrån Johanna som ändå fortsätter att göra ett väldigt starkt lopp och blir tvåa.

   Jag passerar maraton på 3.13 och vid Evertsberg känns det skönt att veta att jag i alla fall har kommit halvvägs. Jag har lite problem med vänster ben, men det känns fortfarande hanterbart och jag är glad för att det inte blir värre undan för undan. Mellan 60-80 km tycker jag är den segaste sträckan, benen börjar bli stumma, det är raka grusvägar där inte så mycket spännande händer. Lundbäcksbackarna innan Oxberg är ett välkommet inslag. Vid Hökberg kommer de första killarna som springer 45 km ifatt mig. Erik Anfält går starkt och leder stort. Vid 15 km kvar får jag rapport ifrån min förcyklist att Elov leder med 30 sekunder, Joakim Lantz springer strax om mig som tvåa i 45 km loppet. Vid Eldris får jag slutrapporten att Elov vunnit och strax efter blir jag passerad av en annan del av ockelbomaffian, Johan Lantz som är på jakt efter 3:e platsen i 45 km loppet. Det gör mig väldigt glad att Elov har vunnit och för mig piggar det upp och förbättrar min löpning att ta del av de strider som sker runtomkring mig. Jag kollar på klockan och inser att om jag gör en bra sista mil kan jag slå banrekordet, problemet är att det verkligen öser ner nu och vattenpölar som förut gick att springa runt nu har blivit till små sjöar som upptar precis hela vägen samt i upp och nerförsbackarna springer man i en bäck istället för på en grusväg.

   Kanske lockar det hägrande målet och vilseleder huvudet och kroppen, men jag känner mig faktiskt mycket bättre när jag börjar springa på och 3 km på rad går helt plötsligt i 4.05 min/km fart. Det är fantastiskt att få svänga upp på den berömda Vasaloppsmålrakan som vinnare och motta segerkransen.

  Jag har nu haft en intensiv månad där jag har sprungit Swiss Alpin maraton 78 km, Kia Fjällmaraton 44 km samt Ultravasan 90 km inom fyra veckor. Även om jag klagade lite i början så börjar återhämtningen från långlopp gå lite snabbare ju fler långa lopp jag springer. Men nu ska det bli skönt med en riktigt lugn vecka och några träningsveckor på det innan det är dags för höstens roliga lopp.

 Starten är alltid rolig!

 Första delen av Vasaloppsbanan, fin löpning med spång och stig.

 Klassiskt upplopp att få springa in på

   Efter Transvulcania hade jag en lugn vilovecka och därefter har mitt nästa mål varit att försöka bli lite snabbare under en månad för att kunna springa SM milen i Stockholm den 15 juni. Efter att ha lagt väldigt många träningstimmar och långpass under mars och april för att förbereda ett ultralopp har det varit kul med variationen att istället springa träningspass på 1-2 timmar och ha mer tid för annat. Det betyder att jag har börjat springa intervaller igen.

   Jag har inte sprungit mycket intervaller under de senaste åren, men jag har under väldigt många år av mitt liv sprungit många olika sorters och variationer av intervaller. Förra veckan när jag var lite oinspirerad tog jag till ett gammalt favoritpass, vilket medförde en viss nostalgi och därför tillägnas hela det här blogginlägget historien av ett enda intervallpass.

   Upplägget på passet ser ut så här, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m allt med 1 minuts vila i mellan. (Aningen mer vila om man ska hinna byta till spikskor mellan banintervallerna och tröskeln, som hände in the old days.) Anledningen till att ett helt blogginlägg kommer att handla om just det här passet är att det vid flera tillfällen har löps med en viss twist. Det är ett intervall pass som vi brukade göra när jag pluggade på Northern Arizona University och bodde i Flagstaff. Under terrängsäsongen gjorde vi passet på gräs och under bansäsongen sprang vi 400-ingarna på bana och tröskeln på grusväg.

   Första gången vi gjorde passet hade min syster Johanna missuppfattat att det var 4×400 meter kvar efter sista tröskeln och gick all in på den vilket jag och coachen tyckte var fruktansvärt roligt och det är enda gången jag slog Johanna på 400-ingar.

   Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med två tjejer i laget till Salt Lake City för att titta på vinter OS 2002. På hemvägen går helt plötsligt bilen sönder i en liten håla, Fredonia, i gränslandet mellan Arizona och Utah. Det är något fel på generatorn och den går inte att reparera direkt utan vi måste stanna där över natten. Vi tyckte att alla män där bemötte oss väldigt skumt. Mannen som vi liftade med till närmaste mack efter bilhaveriet berättade sin livshistoria om vägen från tummis i ett rockband till frälsning och avslutade med att ge oss ett kassett band med psalmer och en lapp med namn och telefonnummer. Hos bilmekanikern fick vi ett visitkort med telefon nummer om vi någon gång skulle behöva hans hjälp igen eftersom vår generator troligtvis skulle gå sönder ytterligare en gång just när vi passerar Fredonia. ”Motellet” som vi lyckades hitta var ett rum utan fönster som låg nerför en mörk trappa i någons källare. Senare fick vi veta att det inom en viss kyrka i Fredonia fortfarande praktiseras månggifte. Tillbaka till intervallerna. Vi ringde vår coach och berättade att vi inte skulle hinna hem i tid till eftermiddagens intervall pass. Han svarar direkt, ”They have a track there.” Oklart hur han visste det, men vi lyckas i alla fall att hitta en övervuxen kolstubbsbana med hål tio gånger värre än i Iten och genomförde det här intervallpasset i hagel och snabbt tilltagande mörker.

   Jag har även lyckats springa just det här passet två gånger i Mexico. En av gångerna hade en del av laget kört över gränsen till norra Mexico för att spendera spring break på stranden. Våra dagar såg oftast ut så här. Vi gick upp hyfsat tidigt för att hinna springa innan det blev allt för varmt innan vi åt apelsiner, badade, lekte i sandbergen eller sprang på upptäckstur resten av dagen. Men just den här dagen kom vi iväg väldigt sent. Klockan närmade sig redan 12, solen stod högt och termometern hade stigit en bra bit över 35 grader och det är bara öken och sand så långt ögat kan nå om man väljer att titta åt något annat håll än ut över havet. Under uppvärmningen såg jag den största skallerorm jag någonsin sett och när intervallerna väl kom igång bara försvann människor en efter en allteftersom. Det var ingen som sa, ”Jag ger mig eller det här får bli min sista intervall” utan helt plötsligt gled någon ljudlöst bort och hamnade i havet istället.

Andra Mexico intervallpasset sprang Johanna och jag i Mexico city. Vi tillbringade ett jullov i Mexico och Guatemala och de första dagarna på resan ägnade vi åt att upptäcka Mexico City. Vi var inte direkt Lonely Planet resenärerna utan vi upptäckte staden genom att betala två spänn i tunnelbanan och åka till en slumpartad station där vi gick upp för att se vad vi hamnade. Ibland blev det kanske inte helt lyckat utan vi råkade komma upp i en sophög i ett slumområde, medan andra gånger blev det en fullträff. En gång kom vi upp i en väldigt trevlig park med träd, blommor och fina grusvägar som var mycket mer tilltalande som intervall plats än att försöka kryssa sig fram i staden mellan en miljon gula taxibilar. Men jag kan säga att det väckte ganska stor uppmärksamhet när två unga långa blonda tjejer i top och hotpants springer 400-ingar mitt bland korta, småtjocka Mexikanska män i Mexico City.

Nu är det slut på gamla historier, men testa gärna det här intervallpasset om ni någon gång befinner er på en absurd plats.

   Jag brukar inte skriva så mycket om min exakta träning men här kommer en lista på de intervall pass jag har genomfört de senaste veckorna ifall det kan intressera eller inspirera någon. Känslan och farten har varit skiftande under passen, ibland bedrövligt och ibland har jag fått till någon sorts fart och löpkänsla för ett 10 km lopp. Min matematik går ut på att om jag springer 8×1000 m på i genomsnitt 3.30 min/km med en minuts vila kan jag vid tävling springa 10 km på 35 min. Nästa vecka får vi se om jag räknat rätt.

Vecka 1

5x1100m på elljusspår, 3x1000m på bana, 1 min vila

6,5,4,3,2,1,5,3,2,1 min

Tröskel 6 km

Vecka 2

3x1100m på eljusspår, 5x1000m på bana, 1 min vila

4x400m, 10min Tröskel, 4x400m 10 min Tröskel, 4x400m, 1 min vila

10×3 min backe, 1 min vila

Vecka 3

2 timmar löpning med 20, 15, 10, 15 minuters tröskel inslag på allt från platt, svagt uppför till brant uppför. (Det här var mer ett pass för att förbereda Mt Blanc Marathon än SM milen)

20x90sekx30sek vila

10×2 min