Att sätta ord på känslor

Att sätta ord på känslor


   Det är inte helt lätt att skriva en racerapport eller beskriva känslor på ett sätt som blir intressant att läsa om för andra. Men jag ska ändå försöka göra ett försök att skriva någonting i alla fall. Transvulcania kändes som mitt stora genombrott i fjol och jag hade en sådan fantastisk upplevelse att en del av mig gärna ville uppleva samma känsla igen, men en annan del av mig var rädd att jag inte skulle kunna lyckas lika bra i år.

    I fjol, timmen efter målgång tänkte jag att nu ska jag njuta fullt ut av detta eftersom jag kanske aldrig kommer att få uppleva det här igen. Efter att ha genomgått ganska många bakslag i livet, har jag lärt mig att ibland blir som jag önskar och tränar för, men lika ofta inte. När jag var yngre hade jag en större tilltro till livet och att jag med hjälp av träning, envishet och mina förmågor kunde komma dit jag ville och få det jag önskade mig i livet. Jag använder mig fortfarande av det här för att komma dit jag hoppas. Om jag inte ens försöker kommer det helt säkert aldrig att gå, men jag har ingen tillit till slutresultatet. Jag vet att jag kan, men det kan lika gärna bli på det sättet att jag inte får det jag önskar. Det här resonemanget är på både ont och gott. Det låter säkert inte positivt att säga att jag inte har tillit till livet. Vad jag menar är att jag nu vet att det faktiskt är mycket som kan gå fel, att det är mycket som jag skulle vilja uppleva, men kanske inte kommer att få göra, hur mycket jag än önskar, vill och förbereder för. Den här insikten under senare år har bidragit till att jag har blivit mycket bättre på att njuta till fullo när jag upplever något fantastiskt eftersom jag vet att det kan vara en gång aldrig mer. Till exempel spendera tid på en fantastisk plats jag förmodligen aldrig kommer att se igen, fina, nära möten med vänner och främlingar, en natt med en älskare som kommer att försvinna ur ens liv eller en prestation i en tävling som jag är grymt nöjd med. Därför försöker jag numera se till att njuta till 100 % när jag upplever något verkligen starkt, att älska och känna fullt ut eftersom livet både är starkt och underbart, men skört.

   Idag är jag glad över att Transvulcania inte blev en ”en gång aldrig mer”, utan att det istället gick att göra ännu bättre än i fjol. Loppet var inte dramatiskt i sig utan jag kände redan ifrån start att kroppen kändes bra och jag lyckades precis som ifjol behålla focus under drygt 8 timmar och befinna mig i racebubblan under i princip hela loppet. Jag höll en perfekt fart hela vägen där jag var avslappnad och kunde njuta av loppet samtidigt som jag under vissa partier tog min in i den obekväma zonen därför att jag tyckte att det var roligt att springa så snabbt som möjligt och försöka slå banrekordet. Det kändes alldeles fantastiskt att klättra uppför ett berg från havsnivå istället för på 4000 meters höjd. Det var faktiskt en ahaupplevelsen. Jag hade glömt bort hur det känns att springa uppför och känna mig lätt och starkt och inte som en gigantisk blåsbälg. Sedan flöt loppet på bra och jag passerade flera killar mellan 35 och 50 km innan det var dags för den långa nerförs löpningen.

    Jag tyckte att det gick bättre än förra året och efter en timmes springandes utför tänker jag att i år ska jag hålla mig på benen hela vägen och inte komma i mål som en blodig trasa. Men då jag passerar en vätskekontroll tappar jag koncentrationen. Jag börjar flörta och vinka till publiken och glömmer för ett ögonblick bort marken under mina fötter och pang ligger jag där fälld av någon obetydlig sten, pinsamt inför en massa folk. Det är ingen fara med mig, det går fint att springa i mål, men det är en påminnelse om hur snabbt det kan gå från succé till botten. Som tur var klarade jag mig med några stygn, ett svullet knä och lite haltande.

Pic:Martina Vallmosoi

Alex och Sigges podcast i wild west Tibet

Alex och Sigges podcast i wild west Tibet


   Sedan jag skrev sist har jag hunnit vara en vecka i Yading national park och sprungit två lopp under Yading skyrunning festival. Först ut var en vertikal kilometer som startade på knappt 4000 meters höjd och gick upp till 5000 meters höjd. Fastän jag försöker att ta det lugnt och spara mig till 46 km loppet som går dagen därpå tror jag aldrig att jag har flåsat så mycket någonsin i mitt liv. Det hjälper inte hur mycket jag försöker förse min kropp med syre, mitt flåsande räcker liksom inte till och de få korta partier med plattare kupering räcker inte heller till för att få ner andningen till en normalare nivå. Men oj vad vackert det var! Med 200 höjdmeter kvar passerar vi en klarblå glaciärsjö som de omgivande bergen speglar sig i och målgången strax därpå ligger allra högst upp i ett pass.

   Dagen därpå går 46 km loppet och jag hade redan gjort stora delar av banan innan när jag sprungit runt berget, men jag hade aldrig haft fint väder och sikt som på tävlingsdagen. Tidigare hade jag haft snö/hagel storm varje gång jag passerade passen, nu var det istället strålande sol hela dagen samt flera energi/vätske stationer som lokalbefolkningen hade transporterat ut på hästar. Jag kan springa loppet som en lång och vacker träningstur och vinna, men jag har samma känsla som under vertikalen, att oavsätt hur långsamt jag tycker att jag springer blir det jobbigt på den här höjden.

   Efter tävlingsdagarna blev jag åter själv med fem dagar kvar i Kina innan jag far mot La Palma och Transvulcania. Jag känner att det är dags att flytta på mig och åker ett par timmar norrut till en stad som heter Litang och som även den ligger på över 4000meters höjd. Jag gillar Litang omdelbart. Yading var vackert, men bara uppbyggt för rika kinesiska turister från storstäderna med stora halvfärdiga hotell byggnader överallt. Litang däremot är ett tibetanskt wild west. Litang är en av de platser där tibetaner starkast öppet har motsatt sig kinesiskt styre och alla ansikten jag möter på gatan talar om ett tufft och hårt liv. Jag kan tänka mig att man blir ganska härdad av att bo här ett helt liv. 4000 meters höjd och bara öppna vindpinade böljande gräskullar åt alla håll man kan se. Säkert svinkallt på vintern och en brännande sol under sommaren. Nu är det någonting mitt emellan. När solen är framme är det gassande varmt, men plötsligt drar en hagel/snö skur in och det blir iskallt. Litang är ett av få ställen där skyburial fortfarande praktiseras. De döda läggs under ceremoni ut på kullarna omkring staden och därefter låter man naturen ha sin gång. När jag springer över dessa öde kullar tänker jag att det känns helt rätt att överlämna sina döda till eftervärlden på detta sätt när man bor i en av de högst belägna städerna på jorden och bara är omgiven av himmel och gräs. Varför gräva ner de döda i jorden när himlen finns precis över huvudet?

  Nästa morgon vill jag utforska bergen som jag skymtar i horisonten från Litang. Jag ställer mig vid en vägkorsning för att invänta någon förbipasserande bil som ska åt det hållet. I min väntan får jag sällskap av världens skönaste motorcykelgäng, ruffigt klädda män där alla har sin egen alldeles speciella stil vilket gör att de lyckas framstå som ett ganska coolt gäng. Men när det gäller stilmedvetenhet är det ändå motorcyklarna som betyder något. De är utsmyckade till tänderna och kreativiteten flödar. Efter en halvtimme får jag lift med en bil som ska till första byn i närheten av bergen. Jag har tänkt att jag ska börja vandra därifrån till ett munk kloster som ligger precis i foten på det högsta berget i området , Mt Genie, strax över 6000 meter.  I början går jag utmed en ganska intetsägande grusväg där det passerar någon enstaka bil. Sedan kommer jag upp i dalgångarna och det öppna gräslandskapet breder ut sig under bergen. Mt Genie är bara ett berg av många i en lång bergskedja. Ett oväder börjar dra in och hagelstormarna avlöser varandra. Nu finns det ingen sikt av bergstopparna längre och det är omöjligt att avgöra vilken dalgång jag ska ta sikte på. Hemma känner jag mig alltid väldigt trygg med en karta i handen, men i många länder är det svårt att få tag i någon som helst form av karta över ett område. Den här gången har jag bara lärt mig två namn, namnet på byn som jag skulle lifta till och namnet på det munk kloster där jag tänkte övernatta. Jag har även kastat en snabb blick på en halvtaskig kinesisk skiss över området som då kändes glasklar, men som jag nu inser inte alls var skalenlig. Ett annat problem här är att alla byar har minst fyra eller fem olika namn, ett kinesiskt, ett tibetanskt, ett engelskt som kanske står i reseböcker eller på internet, men i verkligheten kallas byn ett helt annat namn vilket gör alltihop ganska förvirrande.

   Tillbaka till mitt irrande över kullar och dalgångar i hagelstormen. Jag kan säga att de här var en av de dagar som jag kände mig lite oinspirerad. Jag var fortfarande trött efter en hård träningsvecka och två lopp på hög höjd och jag hade inte den minsta lust att springa med en otymplig ryggsäck utan kände mest för att spatsera omkring och filosofera. För en gångs skull ville jag förutom landskapet ha ytterligare någon form av förströelse och stimulans så jag lyssnade på Alex och Sigges podcast. Under ett avsnitt diskuterar de hur man kan skapa en känsla och sinnesstämning genom att kombinera dåliga och bra känslor till en starkare upplevelse. Precis de tankegångarna stämde in på mig då.

   Även om Kina har varit fantastiskt har jag börjat längta hem den senaste veckan. De personer som jag har umgåtts med har åkt hem i olika omgångar och jag är ensam kvar. När jag lämnar Kina har jag ytterligare en resa till La Palma och Transvulcania innan jag är hemma igen i mitten av maj.  Mitt i allt nytt och spännande som jag upplever började jag fantisera om att komma hem till Norge igen, ta ett morgondopp från bryggan, gräva och så i trädgårdslandet, fikapauser med RIKTIGT kaffe och kanelbullar. Det här var en sådan dag när jag inte var 100 % i nuet, utan jag var trött avtrubbat drömmande vandrandes och på något sätt passade den där kombinationen perfekt. Jag var ensam vilse någonstans i bergen i Kina i en hagelstorm, men eftersom jag hade regnkläder, dunkjacka och pannlampa orkade jag inte känna någon stress inför detta eftersom även om jag inte hittar fram klarar jag mig alltid. Jag fortsatte därför obekymrat att ströva omkring i hagelstormen lyssnandes på Alex och Sigge som kändes väldigt svenskt där och då. Kontrasterna och den något absurda situationen skapade något som nästan liknade den där ”söndagskänslan”. Lugnt, skönt och avslappnat med en touch av vemod eftersom man vet att det snart är måndag och man behöver börja agera igen.

   Till slut hittar jag faktiskt fram till rätt dalgång och helt plötsligt innan det blir mörkt väljer solen att titta fram igen och låter sina sista strålar lysa på det guldglittrande taket på klostret, som där och då nästan framstår som en hägring. Jag får yaksmörs te av munkarna och en madrass och filt att sova på. De installerar även en solpanelsdriven, helt livsfarlig, lampa med uppklippta fritt hängande elledningar som en munk visar hur jag ska föra ihop med varandra för att lampan ska lysa. Jag försöker säga att det är okej och att jag föredrar att elda i den lilla kaminen. Jag sover i alla fall gott utan elchockar och tar mig nästa morgon upp i ett bergspass där jag lägger mig ner och lyssnar på tystnaden, på de enstaka stenarna som rasar ner utmed klippväggarna eller en ensam fågel som någon gång passerar. En plats som både är absolut lugn, ensamhet och utlämnande. En sådan där stark kombinations känsla igen!

Bland tunn luft och böneflaggor i Tibet

Bland tunn luft och böneflaggor i Tibet


   Dagens middag är ett fiskhuvud dränkt i chili, sjögrässallad med vitlök och en stor skål ris. Till efterrätt tuggar jag ingefärskarameller, hittills det i särklass bästa kinesiska godiset. Jag sitter på ett torg i solen utanför Shanghais flygplats och upptäcker just en cigarettfimp 10 cm från mina bara fötter och en kines sitter och bolmar på nästa bänk 10 meter ifrån mig. Det är ändå en ovanligt trevlig plats att invänta ett flyg på. Det finns gröna träd, människor sitter och slappar och njuter i kvällssolen och en dåsig söndagsstämning har infunnit sig med en behaglig temperatur och luft för att vara en kinesisk storstad. Jag har precis sagt hej då till de andra och fortsätter nu resan själv och väntar på kvällsflyget som ska ta mig upp till Yading i kinesiska Tibet.

   Jag har redan hunnit vara i Kina i två veckor och har nu kommit halvvägs på med resa med två veckor kvar. Jag började min resa i Shangri-La i Yunnan provinsen i Kina och ett träningsläger tillsammans med det internationella Salomon laget. Under en vecka bodde vi på 3,300 meters höjd och löprundorna gick ända upp till 4500 meters höjd vilket gjorde träningen tuff. Att springa uppför innebar maxpuls, tills man fick ge upp och börja gå. Det var verkligen en fantastisk miljö att få bo i, springa och uppleva.

   Veckan därpå var jag ledare för Salomon Asia Ultra running camp där den slutliga uppgiften för deltagarna var att springa ett 100 km lopp. Jag nöjde mig med halva sträcken och jag fick uppleva ytterligare fina stigar i en helt ny miljö. Loppet gick genom bambu skog, på urgamla mossbevuxna trappor, genom bäckar, uppe på gröna bergsryggar och genom byar och teplanteringar.

   Nu har jag just tagit mig till Yading naturreservat där jag ska spendera några dagar och utforska området innan jag ska avsluta med Yading skyrace i Kina. Det är väldigt få kineser som pratar engelska och det var lite problem att lyckas få någon information om hur jag kunde ta mig till naturreservatet, busstider och inträdesbiljetter. Tills jag träffade en kinesiska som kunde lite engelska och var med i skyrace organisationen och med några skrivna kinesiska rader på en papperslapp har jag helt plötsligt haft fritt fram överallt i biljettluckor och på bussar.

I nationalparken finns tre 6000 meters berg som är heliga för tibetanerna och översatt betyder deras namn visdom, styrka och medkänsla. De flesta lokala tibetaner gör pilgrimsvandringar eller kora runt ett eller alla bergen någon gång per år. I morgon har jag tänkt ta mig runt Chenresig, medkänsla berget. Jag tror att det kommer att vara en sträcka på ca 35-40 km och bli en lång, vacker dag eftersom det inte går snabbt att springa på mellan 4000-5000meters höjd.

Vårträning

Vårträning


Jag är tillbaka där jag började i november fastän tvärtom.  I november började jag förbereda inför skidsäsongen, men hade en löptävling kvar och fortsatte därför springa en hel del. Nu har jag ett par skidalpina tävlingar kvar, men skimosäsongen lider mot sitt slut och det är snart dags att sätta nummerlappen på bröstet istället för på ryggsäcken.  Det börjar bli vår här i Romsdalen i Norge och det finns gott om barmark att springa på i dalarna och det blir fler och fler löpkilometrar i träningsdagboken och färre höjdmeter på skidor vecka efter vecka. Efter VM i skidalpinism har skidtävlingarna fortsatt i Norge varje helg. Stryn och Romsdals Rando har varit väldigt fina tävlingar på hemmaplan. Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att tävla som i början på säsongen, men tiden i mellan är motivationen för att jaga höjdmeter och köra intervallpass slut. Det är en bra period att fortsätta njuta av mysturer eller upptäcka nya toppar, men om inte vädret är bra springer jag hellre och alla intervallpass är numera löpandes.

Det är verkligen fint att kunna göra en sådan blandad träning och vakna upp varje dag och se vad vädret tillåter idag. De senaste veckorna har mina träningspass innehållit allt ifrån snöpulsning i halvmeter djup snö, banintervaller, åka couloir, backintervaller, puderåkning, tröskelträning på asfalt, gå på ryggar, fin stiglöpning, slaskåkning, kickboxning, styrketräning och yoga.

Jag har faktiskt sprungit två pass med banintervaller, vilket har varit väldigt roligt. 10x400meter med 1 minuts vila kan vara det mest klassiska banpasset som finns. Det är ett enkelt pass där man kan gå in i en zoon och bara mata på, sätta fart på intervallen första 100m, flyta på nästa 200m på bortre lång, trycka på för att hålla fart i kurvan och sedan bara avsluta sista 100 metrarna och försöka hålla mjölksyran stången och trycka på lagom för att hinna återhämta sig på 1 minut till nästa intervall. Några gånger under de åren som jag inte kunde springa alls och en dag då allt kändes piss kunde jag ibland längta efter att få sätta på mig spikskor och springa just 10x400m, bara för att det var konkret, okomplicerat och hårt.

Innan det är dags för första löptävlingen kommer skidåret att avslutas med Keb Classic nu till helgen. Keb Classic var den första skidalpina tävling som jag hörde talas om för drygt tre år sedan. Då tyckte jag att det lär hur coolt som helst, men något som var helt utanför min förmåga. Bara tanken på en tävling där det är obligatoriskt med rep, isyxa och stegjärn kändes helt orealistisk. Idag tycker jag fortfarande att det är en av de coolaste och finaste tävlingarna som finns och jag är väldigt glad över att få göra den för tredje året i rad.

Efter det ska skidorna få vila ett bra tag!

Under lagtävlingen på VM i Italien

Härligt att sträcka ut på en sådan här vacker bana.

Höghöjdssvammel

Höghöjdssvammel


   Att många konditionsidrottare tycker att det ger bra effekt att träna på hög höjd har nog inte undgått någon. Här kommer en personlig betraktelse om mina höghöjdsminnen och tankar.

   Första gången jag var på hög höjd var i St. Moritz sommaren 2001 och jag var 20 år gammal. Vi var ett gäng juniorer på 18-22 år som just hade tävlat på junior EM och ville testa hur det var att träna på hög höjd. Det här var tiden innan nästan alla svenska löpare åkte på höghöjdsläger till Sydafrika eller Kenya under vintern, så ingen visste riktigt hur det var och hur kroppen skulle reagera. Ett par killar hade av sin tränare hört att det var bra att käka bikarbonat, eftersom det var basiskt, i samband med intervall träningen för att förhindra att dra på sig för mycket mjölksyra. Vi hade också hört att det var viktigt att ta det väldigt lugnt i början för att låta kroppen anpassa sig. Till saken hörde att i källaren till lägenheten vi hyrde fanns det en minimal simbassäng och bastu och det blev tävlingarna om vem som kunde simma flest längder under vattnet och hålla andan och det fanns alltid ett rekord att slå. Det är fortfarande en obesvarad fråga om intervall passen under lägret gick dåligt på grund av höjden, fel bikarbonatdosering, ensidigt kostupplägg med för stor konsumtion av fiskpinnar (det ända som var ekonomiskt överkomligt i en mataffär i St. Moritz) eller för mycket undervattens simning. Jag har i alla fall för mig att det var Mustafa Mohamed som slutade som undervattenssimmästare. Men tydligen gav den här upplevelsen mersmak för St. Moritz blev sedan ett kärt sommartillhåll.

   Redan hösten efter den sommaren flyttade jag till Flagstaff i Arizona för att bo, träna och plugga under fyra år på 2000 meters höjd. Det här var på tiden innan Flagstaff blev ett löparmecka i Usa och då förstod jag aldrig varför inte fler löpare flyttade dit eller förlade sina läger där eftersom jag tyckte att jag kommit till löparparadiset på jorden. Den här gången var dock inte taktiken att gå ut lugnt och vänja sig vid höjden. Vi började med en 10 miles tröskel på 2400 m där alla nya i laget ville visa vad de gick för och de gamla ville självklart inte få stryk av nykomlingarna. Vi gjorde ingen direkt träningsanpassning till höjden förutom att jag drack en otroligt äcklig flytande järnshot varje morgon tillsammans med morgonkaffet och gröten. Ni har väl hört att kaffe och mjölk är speciellt bra för järnupptaget : )

   Jag anpassade mig ganska snabbt till att träna på 2000 meters höjd. Jag kände mig aldrig bra samma dag som jag åkte ner på lägre höjd utan hade större effekt dagen eller dagarna efteråt. Det var allt för plötsligt att samma dag från en timme till en annan har tillgång till massa syre. Andra erfarenheter jag har av höghöjdsträning är att det inte är bra att vara i allt för dålig form när man påbörjar en höghöjdsvistelse. Höjden gör att ur form biten blir dubbelt så jobbig och det finns en risk att det blir för mycket stress på kroppen för att få bra effekt av träningen. Likaså är det lite svårare för kroppen att återhämta sig från tuffa pass i höjden och det tar oftast längre tid att bli frisk från sjukdom.

   Det finns flera studier och teorier om höghöjdsträning, hur lång tid det tar att acklimatisera sig, hur länge man ska stanna i höjden för att få effekt, hur snabbt eller lång tid efter att man kommer ner från höjden som det är optimalt att tävla, hur länge höghöjdseffekten sitter i, hur högt det är optimalt att träna i förhållande till att bygga lungor och behålla snabbhet. Jag tror att alla de här parametrarna är högst individuella och det gäller att prova sig fram till vad som fungerar för var och en och vad syftet med höghöjden är. Banlöpare använder höjden för att prestera på lågland medan bergslöpare gör det därför att det är i den miljön och på den höjden man mestadels tävlar.

   Under åren jag bodde på 2000 meters höjd och även efteråt när jag kontinuerligt reste på höghöjdsläger kände jag mig även bekväm att röra mig hyfsat snabbt de gånger jag befann mig på platser på 4000-5000 meters höjd. Sedan gick det tyvärr många år med både lite träning och få höghöjdsvistelser vilket avsevärt försämrade min höghöjdstolerans. Nu håller jag på att träna upp den toleransen igen eftersom att vistas i berg numera är en stor del av mitt liv och idrottande. Jag gillade inte alls att få huvudvärk och känna mig höjdsjuk av att gå upp på Mont Blanc i somras och jag vill kunna köra riktigt bra intervall pass på 2000 meters höjd igen.

   Nu är jag i Andorra och förbereder mig inför skidalpinism säsongens första världscupstävling som kommer att gå på mellan 2000 till 3000 meters höjd. Första intervall passet kändes så där. Tur att det fortfarande är två veckor kvar tills det är dags på riktigt!

Konsten att välja lopp

Konsten att välja lopp


Eftersom jag tycker att det är ointressant att summera ett år börjar jag med att blicka framåt 2017 istället.

Det börjar redan nu bli dags att välja vilka lopp jag ska springa nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli några lopp som Ultravasan 2015, där jag bestämde mig dagen innan för att springa. Men jag kommer säkert att slänga in något kortare spontanlopp också.

Det finns hur många roliga lopp som helst att springa, men det går inte att springa allt och det är dags att börja välja. Vill jag springa samma lopp igen som jag tidigare har haft en fantastisk upplevelse med? Eller kanske ett lopp jag sprang men inte var nöjd med resultatet och vill komma tillbaka och göra det bättre? Vill jag springa helt nya lopp, nya utmaningar, inga gamla känslor och jämförelser? Vill jag springa fler lopp i Sverige eller fler lopp utomlands? Vill jag springa lopp där jag är som mest komfortabel och har störst potential eller lopp som utmanar mig och där jag måste utvidga mina gränser?

Jag ska försöka att välja en gott och blandat påse av det här, eftersom allt har sin charm och dragningskraft. Det är härligt att springa samma lopp år efter år som en tradition eller att få komma tillbaka till ett välkänt lopp man av någon anledning inte har sprungit på många år. Lidingöloppet är ett sådant lopp för mig. Jag sprang det varje år som barn och ungdom från att jag var 7 år gammal. Sedan blev det många års avbrott medan jag pluggade i Usa innan jag var tillbaka med en vinst på 10 km 2006. Efter det hade jag många års avbrott igen innan jag 2015 sprang 30 km för första gången. I år vill jag springa igen och försöka springa snabbare.

Jag inleder säsongen med Yading Skyrace i China som kommer att tillgodose äventyrs och utmaningskvoten. Loppet går på mellan 3000 till 5000 meters höjd i bergen på gränsen till Tibet i fantastiska miljöer. Det blir också en hel del ultralopp. Jag vill springa Transvulcania på La Palma eftersom jag har en segar att försvara och vill uppleva den magiska stämningen där igen. Swiss Alpine och Les Templiers i Frankrike blir helt nya lopp och tävlingsplatser.

Hur tänker ni när ni planerar tävlingar? Vill ni springa samma lopp år efter år som tradition eller söker ni lopp på vackra platser eller intressanta städer ni vill resa till? Tränar ni för att bli snabbare eller för att springa längre eller kanske både och?

Vad jag gillar är att det går att fokusera på olika delar och känna in vad som motiverar och inspirerar för tillfället och att det går att skifta fokus under året.

Gott nytt löparår allesammans!

Jag önskar er massor av löparupplevelser, alltifrån pers på 5 och 10 km, stora maraton, spännande ultralopp, tekniska trail lopp, mysjoggar, tuffa intervall pass, söndagslångpass och upptäckarlöpning i berg och skog.

The North Face 50 miles

The North Face 50 miles


Nu har jag varit i San Francisco och är tillbaka igen. The North Face 50 miles var en häftig upplevelse. Banan gick på fina stigar i ett område precis på andra sidan golden bridge från staden. Banan gick utmed kusten, inne i redwood skog, aldrig platt löpning men snällare än ett skyrace. Tänk er några gånger mer kupering än Lidingöloppet, lite mer stig med inslag av några trappor och 2 2/3  gånger så långt. (3300 höjdmeter uppför på drygt 80 km) Ändå ett snabbsprunget lopp, under fyra minuter per kilometer utför och strax över fyra minuter per km på platten i början av loppet.

Förberedelserna inför den här tävlingen var lite av en chansning och en utmaning att testa om det kunde gå. Jag var i väldigt dålig form för en månad sedan efter ett löpuppehåll på två månader. Jag tränade väldigt mycket under tre veckor på 2100 meters höjd och uppåt. 75 timmars träning på 18 dagar. Därefter reste jag direkt till Usa och vilade/tränade lätt dagarna innan loppet. Jag kände mig osäker på om jag skulle vara tillräckligt väl löpgenomtränad och vilad för 80 km. Senaste ultraloppet jag sprang var Transvulcania i början av maj. Samtidigt ville jag gärna avsluta löpåret med ett lopp och inte en skada innan det var dags för att bara fokusera på skidor några månader framöver.

Starten gick kl 05.00 och det var mörkt och pannlampa som gällde. Vi var en grupp tjejer som hängde ihop första 16 km och det kändes lätt och kul att springa i mörkret tillsammans. Sedan ökade jag farten och fick med mig Megan Kimmel och vi sprang och njöt av den fantastiska soluppgången över kullarna och havet. Kroppen kändes fortfarande fin och jag fick en liten lucka till Megan, men blev efter en halvtimme ikapphunnen och ifrånsprungen. Det hade bara gått 35 km och mina ben började redan krampa ihop i baklåren och kännas tunga. Hade jag gått ut alldeles för hårt? Jag tappade koncentrationen och hamnade utanför tävlingsbubblan. När jag tävlar försöker jag befinna mig i en bubbla där jag bara springer, det ända jag tänker på är att ta mig framåt så snabbt och effektivt som möjligt, var nästa vätskekontroll ligger, fylla på och fortsätta. Om jag börjar tänka på efter loppet, hur långt det är kvar, hur jag känner mig känns det oftast otroligt långt och svårt att ta mig i mål. Nu hamnade jag utanför den här bubblan inte ens halvvägs in i loppet och började tänka mer och springa mindre. Jag tappade ännu mer tid och blev också ikappsprungen av trean i nerförslöpningen till energistationen vid 45 km. Men väl då började jag vakna till liv igen, jag stoppade snabbt i mig lite energi och tryckte på i nästa klättring uppför och fick en lucka igen direkt. På toppen av stigningen får jag rapporter om att jag nu bara är 1 minut efter, vilket triggar igång vinnarinstinkten i mig. Vid 55 km kommer jag om och leder igen. Jag lyckas hålla ledningen ända in till mål. De sista nerförslöpningarna är brutala för framlåren som är helt sönderslagna, men jag lyckas fokusera resten av loppet, trycker i mig den sista äckliga gelen för att inte tappa fart och går i mål på strax under 7 timmar.

Det kanske inte var ett av mina absolut bästa lopp, och jag har aldrig känt mig så förstörd i kroppen någonsin efter ett lopp, men det var en väldigt skön vinst. Uppladdningen för att ha en chans att vinna var hård och det var även mentalt ett hårt lopp för mig där jag verkligen fick kämpa för att behålla koncentration och flyt i loppet. Det är alltid en otroligt skön känsla efteråt när man har gjort det som man trodde var möjligt men samtidigt starkt tvivlade på.

Photo: Robbie Lawless

Att lära gamla hundar sitta

Att lära gamla hundar sitta


   Här kommer ett inlägg om GPS klockor som jag aldrig trodde skulle komma ifrån mig. Det var inte alls det jag hade tänkt skriva om idag, men så råkade det bara bli så. Innan ni totalt idiotförklarar mig får ni ha i åtanke att jag är så gammal att jag faktiskt hade skrivmaskin istället för datorkunskap under högstadiet och att jag inte ägde en mobiltelefon förrän jag var 24 år och att all teknik på något mystiskt sett oftast slutar fungera när jag försöker använda den.

   Nu är tre veckor i Tignes över. Tiden har gått fort och dagarna har fortsatt att rulla på under modellen träna, äta, vila, umgås på repeat. Jag har aldrig varit riktigt bra på att logga min träning och föra träningsdagbok. Jag har ganska många klottriga träningsdagböcker under åren, men ingenting kontinuerligt eller väl sammanställt. När jag var yngre var jag väldigt nöjd när jag hade en enkel fungerande klocka som gick att ta tid med, 69 kr på Claes Ohlson tyckte jag var en utmärkt klocka. Idag är det nästan pinsamt att erkänna att jag ibland har sprungit intervaller med en ”vanlig klocka” genom att ha tittat på om sekundvisaren har gått ett, två, tre eller fyra varv. Eller att jag har tittat på en väggklocka när jag har sprungit ut och sedan kollat på klockan igen när jag kommit hem och därefter uppskattat sträckan utifrån om jag sprang snabbt, medel eller lugnt.

   När jag började med skimo och att springa i bergen insåg jag att jag inte alls hade den här inbyggda känslan för hur långt, länge, hur snabbt och hur många höjdmeter jag färdats eftersom allt var nytt för mig. Inte för att man faktiskt behöver veta, det går ju finfint att bara vara ute tre timmar ändå utan någon som helst aning om hur långt, snabbt eller hur många höjdmeter man tagit sig och man får ju ut precis lika mycket av träningen som om man hade vetat det. Men när jag tävlar är det ändå lite kul att veta vad en viss träning har bidragit till. Även om jag sällan tittar tillbaka och försöka kopiera föregående träning, eftersom kroppen och de yttre förutsättningarna alltid ser lite olika ut, kan ändå en träningslogg vara en bra grundmall för om en träningsstrategi har varit lyckad eller inte.

   Under det här lägret har jag varit ganska bra på att komma ihåg att ta på min nya suunto klocka, ladda den och använda den vid träning. Jag kände att det är ganska meningslöst att den ligger ouppackad i förpackningen ytterligare ett halvår bara därför att jag är lat. Det är även pinsamt att fråga någon annan hela tiden hur långt vi gått. Jag gjorde ett försök med pulsband i början av lägret och använde det ett par gånger, men där någonstans gick gränsen för hur många parametrar jag tycker är kul att mäta. Jag känner väl själv om jag flåsar eller inte och tar inte frivilligt på mig det där andningskomprimerande bandet.

   Jag vet att en anledning till mitt inneboende motstånd mot att alltid exakt mäta min träning är att jag alltid har tävlat ganska flitigt året runt. Jag känner att jag mäter mig på tävling och då tycker jag att det är lite jobbigt att behöva göra det precis varje dag imellan. En annan anledning är att jag aldrig gör särskilt spektakulära saker på mina träningar, jag har ganska få pass om jag skulle kunna skryta om, så det är kanske ren självbevarelse drift. En tredje anledning är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant och att jag är oteknisk och tycker det är krångligt att lära mig alla funktioner. Jag får panik när jag ska köra intervaller och inte kan hitta en enkel tidtagarklocka utan klockan bara står och räknar på en massa annat ointressant som jag inte vill veta. Dessutom litar jag inte speciellt mycket på GPSen eftersom den ibland kommer med en del orimliga påståenden. T.ex att jag i somras sprang 1 km på 3.03 mitt i ett traillopp. (Det var visserligen ett kort stycke med asfaltsväg och jag sprang snabbt eftersom jag försökte komma ikapp, men ändå, så pass bra fartkänsla har jag att jag vet att jag inte sprang på 3.03 efter 4 timmar i bergen.) Andra gånger när jag tittar känner jag tvärtom, så där långsamt sprang jag faktiskt inte.

   Men det där är ju småsaker, i det stora hela är det ju jättebra med en klocka som kan göra en massa saker, ungefär som mobiler idag. Jag vet att jag blev totalt idiotförklarad av min bror för 10 år sedan när jag skaffade min första mobil och den bara kunde ringa och smsa. Eftersom det var min första mobil insåg jag inte att en mobil behöver kunna göra mer än ringa och smsa. Likadant kommer det säkert att vara med klockor för mig, jag kommer sakta men säkert inse att en klocka behöver kunna mycket mer än att ta tiden.

   Tillbaka till detta treveckors läger har jag med min klocka mätt att jag har tränat 75 timmar, plus några timmars stryka, varav 28 400 höjdmeter på skidor, 240 km löpning med 7000 höjdmeter. Efter det är jag i alla fall i bättre form än när jag kom till Tignes och jag har gjort vad jag har kunnat för att kunna vara med och konkurrera på lördagens The North Face Endurance Challenge 50 miles i San Francisco. Fram till dess blir det vila, lugn löpning och en massa mat. Min mage har läckt som ett såll de senaste dagarna, men nu har jag börjat kunna fylla på igen så de första timmarnas väntan på Geneves flygplats har jag spenderat ätandes. Fast jag delade med mig lite till alla söta gråsparvar som höll mig sällskap. Jag fick även ta kort på två återförenade Marokaner som delade en baguette och en hummus skål. Väldigt trevligt med en uteservering på flygplatsen, det borde alla flygplatser ha!

                                                                           Photo: Emelie Forsberg

God gröt och träningstävlingar

God gröt och träningstävlingar


Jag vaknar upp till doften av nybryggt kaffe. Jag ligger kvar i sängen ett par minuter och låter kroppen vakna till liv medan jag lyssnar på ljuden från köket. Under tre veckor här i Tignes har jag fått stiga upp till dukat frukostbord. Tänk er vilken lyx! Fantastiskt att bo med fyra morgonpigga människor som gör super god gröt varje morgon. Inte sådan där äcklig kletig kompakt smaklös gröt som vissa människor lagar, utan en massa av goda blandgrötar. Vi har också pallat väldigt mycket äpplen på hemvägen från en tävling i helgen. Helt plötsligt stod det flera äppelträd fulla av fallfrukt utmed vägen och minst tre av oss skriker stanna åt chauffören Johanna som tvärnitar in på en parkeringsficka och vi springer ut och fyller en påse och en tröja med äpplen. Så nu har vi även jättegod äppelkompott till gröten.

Dagarna rullar på här och vi börjar få ihop riktigt många timmar med bra träning. Vi samlar höjdmeter på hög och jag har även sprungit en hel del upp och ner på en asfalts väg för att förbereda mig för ett sista lopp i december.

I helgen gjorde vi två små träningstävlingar. I lördags en kortare skimo tävling i Tignes och i söndags körde vi ner en och en halv timme för att springa ett trail lopp. Vi delade upp oss på lite olika distanser, 11km, 18 km och 28 km. Emelie och jag sprang 28 km och vi sprang ihop uppför första stigningen på 1000 höjdmeter. Sedan susade Emelie ifrån mig under den första utförslöpan. Jag hittar henne igen vid första vätskestationen med blodiga ben efter att ha fastnat i ett taggbuskage. Då tittar jag ner på mina egna ben och upptäcker att jag också blöder. Jag lyckades inte hålla kontrollen i en lerig sväng utan sladdade också in bland taggbuskarna. Men jag njuter till fullo av loppet ändå. Det är varmt och soligt och vi kan springa i shorts och det är mjuka fina stigar i skogen att springa på. Det spritter av vårkänsla i kroppen och jag känner att jag inte hann springa färdigt i höst i och med mitt två månader avbrott. Emelie springer ifrån mig igen, men jag närmar mig på slutet där det är lite flackare, enklare löpning. Sedan avslutar jag ett bra träningspass med att hoppa ur bilen på väg upp mot Tignes för att få 11 km till uppför. Det blir totalt 42 km löpning med 2900 höjdmeter under dagen och det känns bra för självförtroendet att ha fått ihop ett bra långpass löpning inför 80 km om två veckor. Nu blir det ett par dagar med lite lugnare träning och sedan några sista dagar här i Tignes med mycket träning. Det är så otroligt mycket enklare och roligare att gå in i träningsbubblan tillsammans med andra.

Det här var vår kvällstur i lördags mitt imellan en skimotävling och en trailtävling. Det är den fina kombinationen i livet att det går att blanda hård träning och tävling med njutarturer. Psst! Det är Mt Blanc ni ser i bakgrunden!      Pic: Kilian Jornet

Träna, äta, sova on repeat

Träna, äta, sova on repeat


Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!

Tankar om löpning

Tankar om löpning


Igår sprang jag på alvaret på Öland. Det är platt, kargt och blåsigt och jag började fundera på hur jag verkligen gillar att springa i extrema förhållanden och på olika platser.

Okej det är klart att det är bekvämast och går snabbast när det är vindstilla, lagom temperatur, vackert väder och det bara är att ställa ut skorna, men jag tycker också att det kan vara lite ointressant. Jag skulle vilja jämföra det med en vacker strand som är fantastisk i solskenet, men som i regn och blåst och med vågorna piskande mot stranden blir ännu vackrare.

När vädret eller omgivningen börjar bli extremare går det inte längre att bara utgå ifrån sig själv när man sticker ut och springer utan man behöver först kapitulera för naturens krafter, låta sig genomsyras, dränkas in och bara röra sig i samklang för att få en positiv upplevelse av löpningen.

När jag tänker tillbaka på all löpning jag har gjort i olika miljöer och väder är det två platser som sticker ut för mig. Först tänker jag på när jag sprang i öknen i Mexico, bara stekande hetta, sol och sand åt alla håll så långt ögat kan nå. Det var tiden innan vätskebälten, softflasks och ryggsäckar. Jag valde en riktning att utforska, sprang ditåt tills jag blev riktigt törstig, vände då och sprang tillbaka. Efter en vecka där märkte jag att jag började känna mig som de där starka, sega, förtorkade små träden som någon gång då och då dök upp ur sanden. Man blir som man umgås helt enkelt för att passa in, brun, seg och tålig.

Nästa löparminne kommer ifrån Abisko där jag jobbade en vinter för knappt två år sedan. Under två månader syns inte solen och jag sprang de flesta löpturer i mörker och i upp mot 30 graders kyla. Jag sprang ofta samma runda, eller det var inte ens en runda utan en fram och tillbaka på ett skoterspår. Jag gjorde det väldigt enkelt, 1 timme ut, stängde av min pannlampa och la mig ner på marken och kollade på stjärnorna och ganska ofta norrskenet. Det var underbart och totalt utlämnande att vara helt själv omgärdad av kyla, mörker och himlens skådespel. När jag började frysa för mycket reste jag mig och sprang hem igen.

Idag har höstrusket kommit även till södra Sverige. Jag kände till och med ett par snöflingor mot kinden när jag var ute och sprang i förmiddags. Jag vet att många ogillar att springa under senhösten och vintern och oftast i mörker. Jag tänker att det kan vara värt att försöka bli av med det där inneboende motståndet och tankarna att jag gillar inte att springa i sådana här förhållanden. (Det kan lika gärna handla om tankarna att jag kan inte springa när det är för varmt, tokregnar etc.)

Jag gjorde ett experiment nu när jag har varit skadad. Jag tyckte att det var pest varje morgon att gå upp och motivera mig till att alternativ träna och till slut kände jag att det fick vara nog. Det var ju faktiskt helt meningslöst att ha någon åsikt överhuvudtaget om jag gillade det eller inte. Jag ska inte säga att jag började gilla det och tyckte det var jätteroligt, men när jag nollställde mina tankar och bara gjorde det blev det mycket bättre, tiden gick utan att det var tråkigt. Jag tror i många fall att vi får en mycket bättre upplevelse om vi skalar av lite av inlärda, invanda tankemönster och bara försöker uppleva dagen, vädret, naturen, staden, maten etc på nytt. Insup alla löpväder och löpmiljöer helt enkelt, oavsätt om det först känns tilltalande eller inte.

Oktoberenergi

Oktoberenergi


   I helgen har jag, Emelie Forsberg och yogalärare/bonde Jacob Lidström arrangerat en löpar och yoga helg som vi kallade Oktoberenergi på Copperhill i Åre. Det är en väldigt skön mellanårstid i fjällen nu när det fortfarande är skönt att vara ute, men man kanske inte vill vara ute precis hela dagarna. Ett löppass och två yogapass per dag tyckte vi var lagom. 

   Jag började min vistelse här uppe med lite egentid i Vålådalen. Underbart att sova ute vid Nulltjörn och jag kunde till och med springa några korta turer i fjällen igen! Mitt ben börjar äntligen bli bättre och jag tror att jag var minst lika exalterad som alla andra deltagarna att få springa upp på Åreskutan en utav dagarna. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara med och skapa sådana här läger. Givetvis är det rolig när människor är nöjda och känner att de har fått inspiration, men även jag inspireras av att möta nya människor och höra deras historia. En man hade haft så ont i sina knän att han inte kunnat springa och knappt kunnat gå nerför en trappa under många år, men börjat träna mer och mer löpning och styrka på senaste tiden för att kunna vara med på det här lägret. Under helgen så satte han nytt distansrekord med 17 km och dagen efter under backintervallerna utmanade han sig själv att hänga på Emelie, även om det bara var för 5 sekunder. Sådana människor gör mig glad!

   Idag har jag gjort smygpremiär på snön. I Vålådalen har de lagt ut snö för ett 3 km långt  skidspår. Jag passade på att köra ett tag när det började bli mörkt och de riktiga skidåkarna hade gått därifrån. Det var underbart att åka runt, runt i mörkret.