När jag i oktober år 2012, under en utbytestermin i Taiwan, bestämde mig för att tre månader senare springa ett Marathon visste jag nog inte riktigt vad jag gav mig in på – tur var nog det! Jag tror att mina tankar då gick något i stil med att springa ett marathon i Taiwan är något man inte får möjlighet att göra så ofta – klart att jag ska springa. Det var det första lopp någonsin som jag var anmäld till, ifall man inte räknar Lilla Martenloppet på cirka 1 kilometer för barn. Detta upplägg är inget som jag rekommenderar och med facit i hand hade jag nog inte gjort det igen. Man måste ha respekt för distansen.
Första provet var att testa att springa en mil. Det gick ganska smärtfritt. Jag sprang dock min första mil på ett löpband och min andra mil på en 400 metersbana. Banan ser ni i bliden nedan. För alla er som börjar fundera på hur många varv man måste springa på en 400 metersbana kan jag berätta att det är 25 varv. Det var inte riktigt min grej att springa runt runt eller på löpband. Därefter började jag därför springa utomhus längs med en flod, det var som att springa i en liten oas. Byggnaderna speglade sig i vattnet och stadspulsen kändes avlägsen, nästan som om tiden stod stilla. Det visade sig vara en väldigt lång flod. Där sprang jag sedan nästan alla mina resterande löppass. Under de tre sista veckorna inför loppet var jag sjuk och till råga på allt drabbades jag av en matförgiftning veckan innan starten. Vilken katastrofal uppladdning!
Fubon Taipei Marathon startade klockan 07:00 på morgonen och då gällde det att vara morgonpigg. Vi tog en taxi till startområdet för att spara tid och för att komma till rätt plats, bara det är ett äventyr i ett mandarintalande land. Väl på plats var det ganska kaotiskt – det fans inga speciella startgrupper och alla skyltar var på mandarin. Det tog ett lång tid och mycket kroppsspråk innan vi kom fram till vart man skulle lämna in sin väska. Vi trängde oss in i massan av löpare. 3, 2, 1 GO! eller vad man säger på mandarin så var loppet igång!
Vid var femte kilometer bjöds det på banan, choklad och salta kex. Det fanns även vatten och sportdryck längs med vägen. Efter 41 löpta kilometer hade temperaturen hunnit stiga till 25 grader och krampen i mina ben var brutal. Det var ingen idé att försöka stanna och stretcha, då jag istället bara fick kramp i stödjebenet. Det fick bära eller brista, med en kilometer kvar till mål var det bara att ge allt. Jag skulle ta mig i mål och få den där medaljen även om jag skulle behöva krypa dit! Vid målgången stod mina vänner och väntade på mig, vilken lycka att gå i mål!
Den lilla trappan som ledde ner till väskförvaringen var i det läget som att gå ner för ett berg. Jag viste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Om jag skulle sätta mig på rumpan och hasa mig ner för trappan skulle jag antagligen inte komma upp igen. Jag valde istället att går på raka ben ner för trappan. Dagen efter detta väldigt konstiga och fantastiska lopp anmälde jag mig till ASICS Stockholm Marathon 2013.
Därefter har det bara rullat på och jag har sprungit ASICS Stockholm Marathon 2014, Swissalpine Marathon 2014, Höga Kusten Trail 2014 och Lidingöloppet 2014. Jag lyckades till och med att vinna min åldersgrupp i Swissalpine Marathon.