Att springa tillsammans gör dig bättre

Att springa tillsammans gör dig bättre


Att löpning är en ”ensamsport” kan nog många enas om. Visst är det härligt att ge sig ut själv och bara rensa tankarna och inte behöva tänka på någon annan. Självklart kan man springa snabba intervaller utan sällskap men är det inte liiiite svårare att pressa sig när man inte har några medlöpare runt dig? Jag menar, de flesta springer ju enkelt snabbare på ett lopp tack vara draghjälp av alla andra deltagare.

För mig är det jättesvårt att få till bra intervallpass ensam, jag tycker det är bra mycket effektivare och helt klart roligare att springa snabba pass i grupp. Oavsett om alla är på olika nivå så är det ändå lite enklare att pressa sig med människor runt omkring. Jag älskar att coacha i mina löpargrupper, man kan verkligen se att deltagarna vågar utmana sig lite extra. Och känslan efteråt, när de är sådär härligt trötta och nöjda med sig själva. Helt fantastiskt att se.

Så även om du älskar dina lugna långpass helt ensam så är det helt klart nyttigt med lite sällskap på vissa pass. Du kommer ge det där lilla extra samt märka hur du utvecklas som löpare!

 

 

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen


Jag har varit ganska frånvarande här på bloggen under sommaren, främst på grund av att jag varit ute på äventyr och helt enkelt inte hunnit med. Men nu är jag tillbaka och tänkte berätta om mitt största äventyr denna sommar. Jag och tre vänner från mitt kära ASICS FrontRunner-team bestämde oss för att göra en drömresa. Vi spånade på olika idéer och tillslut kom vi fram till att vi ville springa den kända vandringsleden Tour du Mont Blanc. En vandringsled på ca 170 km och 10.000 höjdmeter som slingrar sig runt det magnifika berget Mont Blanc. De flesta vandrare gör turen på 7-10 dagar men vi valde att springa den på fyra dagar, alltså ca 45 km om dagen. Sedan finns det såklart de som gör turen på kortare tid, då tänker jag på deltagarna i UTMB. Vilka hjältar de är alltså och vilken dröm att få springa loppet någon gång.
Vi ville ha en utmaning samtidigt som vi ville njuta så därför bestämde vi att fyra dagar var ”lagom”. Dessutom skulle vi bära på mer packning än vi alla var vana vid. Visserligen övernattade vi på olika vandrarhem i bergen så inga tält osv behövdes. Men ombyten, kläder för olika väder, energi, vatten, första hjälpen mm skulle ändå bäras med. Det var alltså betydligt fler kilon att släpa på än normalt.
Efter planerande, dividerande, packande och bokande var vi tillslut på plats. Jag, David, Anders och Araia ankom till Chamonix måndag kväll den 22 juli. Vårt äventyr startade dagen därpå och vi begav oss i riktning mot Les Houches. Första övernattningen gjorde vi strax efter Les Contamines. Det blev en fantastisk dag och vi fick en bra start på vår tur. Vädret var strålande och temperaturn låg på strax över 30 grader. Jag föredrar detta framför kyla och regnskurar även om en del kanske tycker det är i varmaste laget. man möter en hel del vandrare på vägen då det är högsäsong. Det är trevligt och man känner en sorts gemenskap med alla oavsett vilken nivå man är på.
Den andra dagen hade vi en lite tuffare utmaning framför oss och egentligen hade vi lagt upp turen som så att det blev bara tuffare för var dag som gick. Det passade oss bra då vi anpassade oss gradvis till utmaningen.
Den andra dagen tog vi oss till Courmayeur som ligger i Italien, vi åt passande nog varsin Pizzas till middag. Eftersom Courmayeur är en lite större by hade vi möjlighet att äta på restaurang till skillnad från de andra dagarna då middagar intogs tillsammans med andra vandrare i de små bergshyttorna vi övernattade på. Det var väldigt trevligt och man fick möjlighet att dela med sig av olika erfarenheter och historier.
Den tredje dagen hade vi ytterligare en tuff utmaning framför oss och vi skulle ta oss till Champex i Schweiz. På denna runda hann vi med både felspringningar, åska och lite regn. Vi ankom precis innan det blev mörkt och vi kunde stoppa klockorna på över 50km den dagen. Sista dagen hade vi många höjdmetrar att bocka av och vi började känna oss lite slitna. Men det var också dagen då vi skulle gå i mål i Chamonix. Det bjöds på vackra vyer likt tidigare dagar och vi fick en riktigt fin sista dag runt Mont Blanc. Vi ankom mycket nöjda och belåtna till Chamonix och vi firade med en stor middag på kvällen. Det blev verkligen ett äventyr och jag njöt av varje minut. Det är något magiskt med bergen och man får en känsla av frihet. Jag älskar det och längtar redan till nästa resa. Antagligen blir det i november då jag spenderar en vecka i Spanska bergen!

Mitt äventyr!

Mitt äventyr!


Denna helg blev på sätt och vis historisk. För första gången anordnade jag mitt äventyr. Äventyret Dalsland. Länge har jag drömt om att få ta med andra löpare till platser de kanske inte fått uppleva själva. Jag älskar att löpning kan vara så mycket mer än att tävla och mäta tider. Det är ett sätt att uppleva och upptäcka. Att ta sig till platser man inte tar sig till på annat vis än till fots.

Tänk en djup barrskog med mossiga stenar och små ljusstrimmor som sipprar in mellan trädtopparna, man bara väntar på att ett sagoväsen ska kika upp bakom en av stenarna. Eller tänk er ett litet tjärn mitt ute i skogen långt från vägar och samhällen, det enda som hörs är vindens sus och fåglarnas kvitter. Tänk er en slingrig och snårig stig som sakta men säkert tar dig upp mot nya höjder, först verkar vägen aldrig sluta luta men tillslut når du toppen och en storslagen utsikt öppnar sig och man känner sig näst intill oslagbar.

Allt detta känner jag när jag springer. Allt detta vill jag att andra också ska få uppleva. Därför har jag under flera månader planerat och funderat för att tillslut komma fram till den gånga helgen. Tillsammans med 11 andra löpare har vi tagit oss igenom norra Dalsland. Från Åmål till Bengtsfors. Vi har sprungit nära 70 km under tre dagar. Det har varit tufft, svettigt och jobbigt. Men främst har det varit njutbart, uppfriskande och magiskt!

Jag är så tacksam för det underbara gäng med människor som valde att följa med mig på mitt äventyr och jag är säker på att vi kommer mötas igen. Kanske vid en slingrig stig i skogen, vid en igenvuxen äng mitt i ingenstans eller på toppen av ett berg. Och kanske är det just DU som följer med på nästa äventyr!


Skogsbad!


Löpning längs med Dalslands kanal.


Fina grusvägar emellanåt.


Vad händer här?


Smultronstopp såklart!


Fin utsikt vid Edslan.


Så här glad blir man av skogslöpning!


Här finns inget att klaga på.


På toppen av Högheden i Edsleskog, vilken känsla!

Hemmaseger

Hemmaseger


Denna helg avgjordes Karlstad stadslopp. Alltså på min hemmaplan. Ett lopp jag sprungit tre gånger innan. Två gånger när de erbjöd halvmaratondistans och en gång på den klassiska 10 km sträckan. I år var det ny bansträckning och man kunde välja på 10 eller 5 km. Jag bestämde mig först två dagar innan loppet för att springa 10 km. Jag hade tränat ganska mycket mängd och var ute på en 30 km lång runda på torsdagen före loppet. Inte den bästa uppladdningen och jag kände mig ganska trött i benen på tävlingsdagen. Jag kände mig inte ens särskilt taggad.

Jag blev nervös när folk kom fram för att fråga vad jag hade för förväntningar på loppet, om jag trodde att jag skulle vinna osv. Det ger mig lite ångest att folk har större förväntningar på mig än vad jag själv har. Jag har svårt att springa ett lopp bara på skoj om jag känner mig ur form eftersom det skulle kännas som ett nederlag i andras ögon om det inte gick bra. Som att andra skulle tänka ”oj, har hon blivit SÅ dålig!”. Jag själv hade inte tyckt det varit så jobbigt att springa ett dåligt lopp. Sedan är jag såklart en tävlingsmänniska som gillar utmaningar och pressa mig själv. Jag älskar att tävla.

Så åter till lördagens lopp. Jag ställde mig på startlinjen och tänkte att det blir, oavsett vad som händer, ett bra träningspass. Startskottet gick och så fort jag började springa kändes det lätt. Benen var inte det minsta trötta, flåset kändes inte alls. Jag kände mig stark. Jag sprang runt med ett leende och njöt av alla hejarop. Jag fick ganska snabbt koll på att jag låg tvåa i loppet men ville inte stressa upp mig över något, bara köra på min egen goa känsla.

Efter ett par kilometer låg jag ca 20 sekunder bakom ledartjejen. Vid ca 6 km skymtade jag henne framför mig, jag anade att hon började bli trött så jag tänkte att om jag håller mitt ”behagliga” tempo kommer jag snart ikapp. Vid 8 km passerade jag henne, hon försökte dra om mig men orkade inte riktigt. När jag sprang i mål på tiden 36:26 hade jag nästan 30 sekunder tillgodo. Jag har nog aldrig känt mig så stark på ett lopp. Att springa i mål till publikens jubel var underbart och jag njöt. Det är alltid extra härligt att springa i sin hemstad och att dessutom vinna kändes stort.

 

Löparäventyret i Dalsland

Löparäventyret i Dalsland


Jag älskar att uppleva världen till fots. Att ta mig till platser dit man inte kommer på annat sätt än med hjälp av sin egen kropp. Det kan vara en bergstopp i Pyrenéerna, över en äng i Italien eller i skogen i Dalsland. Jag njuter så mycket av dessa upplevelser att jag vill att andra ska få vara med om samma sak. För ett äventyr behöver inte vara så långt borta. Speciellt inte idag då vi måste vara extra eftertänksamma när det kommer till vår miljö. Du måste alltså inte åka till andra sidan jordklotet (om du inte cyklar eller springer) för att få uppleva magi.

Jag är uppvuxen i det lilla landskapet Dalsland som ligger söder om Värmland och öster om Bohuslän. Man brukar kalla det för ett Sverige i miniatyr. Här finns inga stora städer, det finns djupa urskogar, små ensliga tjärn, berg och ängar. Alla med namn som hämtade ur en saga. Vad sägs om sjön Edslan, Drömberget, Oxakoff eller Gullungebyn? Nu kommer jag äntligen att anordna ett löparäventyr där vi tar oss genom Dalslands vackra natur under tre dagar. Vi kommer springa från Åmål till Bengtsfors med övernattning i Edsleskog och Dals långed. Det blir turer på mellan 20-28km per dag. Packning för övernattning får vi skjutsad till våra boenden så vi slipper tunga ryggsäckar.

Vi startar efter lunch fredag 5 juli och går i mål söndag efter lunch den 7 juli. Vill du följa med hittar du mer info på min instagram @runningsofie eller mailar vispringer@outlook.com

 

Hoppas du vill vara en del av äventyret Dalsland!

Vårruset, en seger och ett trasigt revben

Vårruset, en seger och ett trasigt revben


I onsdags var det dags för lopp igen. Vårruset i Karlstad stod på agendan, en riktig löparfest med underbar stämning varje år. Dessutom brukar det locka över 6000 tjejer så stämningen var på topp. Jag var först lite osäker på om jag skulle starta eftersom det bara var tre dagar mellan det och Göteborgsvarvet. Eller jag visste nog att jag inte skulle kunna stå emot att starta eftersom det är så himla kul att springa hemma i Karlstad. Så jag cyklade till starten direkt från jobbet och värmde upp, pratade med andra löparkompisar. Trots att jag inte hade några jättestora förhoppningar om pigga ben blev jag plötsligt väldigt nervös. Det där behagligt obehagliga pirret innan start. När det var några minuter till start ställde jag mig på plats och sen bar det iväg. Jag startade klockan som vanligt på lopp men struntade i att kolla på den. Drog iväg ganska snabbt och fick en ledning. Det kändes okej men benen var något slitna efter lördagens halvmara. Jag tänkte att det är ju i alla fall ”bara” fem kilometer så nu jäklar är det bara att bita ihop. Jag var osäker på hur långt bakom mina medtävlande var så jag vågade inte släppa efter en sekund, jag kände mig jagad! Kilometerna passerades en efter en och vid fyra var jag trött men jag kunde ju inte låta allt slit den första biten gå till spillo så jag kämpade mig i mål på 17:25 och vann loppet. En mental seger som var SÅ skön. Efter en period med skador kände jag att jag äntligen var på väg tillbaka och jag var supernöjd och glad. Dessutom kan jag inte nog tacka alla som hejade på mig. Att få höra mitt namn längs banan, före loppet och alla grattis efteråt betyder jättemycket. Jag blir varm i hjärtat av alla fina människor. TACK!

Som lite grädde på moset kan jag berätta en lite lustig (eller olustig) sak som hände förra veckan. Jag stod i köket hemma och skulle rycka bort en grej från ett lock. Och med maximal kraft och otur for min knytnäve tillbaka och träffar rätt i bröstet och även revbenet. Som tydligen får en spricka! Jag kände inte av det särskilt mycket de första dagarna men nu minsann kommer det en liten smärta smygande. Värst är det att sova eftersom jag vaknar varje gång jag vrider mig. Vilken jäkla tur att jag inte slog mig i benet, för springa kan jag i alla fall 😉

Nu ska benen få vila från tävling ett litet tag åtminstone. Inget lopp är inbokat så det kan bli precis när och vart som helst. Till dess blir det mycket njutlöpning och planering av ett litet löparäventyr jaga ska anordna i vackraste Dalsland. Håll utkik 😉

 

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!


I lördags sprang jag mitt första lopp på riktigt länge. Jag har haft skador som bytt av varandra under en lång tid och kände mig extra nervös för att tävla. Det var nästan så man glömt hur det kändes att stå där på startlinjen. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte hade särskilt bra koll på formen, hur skulle kroppen kännas? Eftersom jag inte tävlat har jag inte heller behövt pressa mig särskilt hårt. På träning kör jag mest på känsla. En sak jag kan erkänna som fick mig att tveka på om jag skulle ställa mig på startlinjen i lördags var pressen på att prestera. Jag var riktigt sugen på att få se i vilken form kroppen var efter relativt lite löpträning. Men vad skulle andra tänka om jag inte sprang ”tillräckligt” snabbt? Kommer de tycka att jag är dålig? Kommer de ifrågasätta varför jag tävlar om jag inte känner mig i riktigt bra form? Tycker min klubb att jag är oseriös om jag startar på SM om jag inte känner att jag kan prestera optimalt? Antagligen är det ingen som bryr sig men ibland kan det kännas som att andras förväntningar är större på mig än mina egna. Som på lokala lopp när folk frågar om jag kommer vinna, eller sätta PB osv fast att jag själv kanske mest tänkt njuta av loppet. Det kan vara jobbigt och det kan få mig att överväga att starta. Precis som jag kände i lördags.
Men jag älskar att tävla och jag älskar Göteborgsvarvet så varför ska dessa inbillade tankar stoppa mig från att göra något jag tycker så mycket om?
Loppet gick faktiskt över förväntan, eftersom jag trots allt missat en del löpträning trodde jag inte att jag skulle komma under 1:20 men sprang in på 1:19:39 vilket känns som ett bra utgångsläge inför säsongen. Jag njöt av loppet och det var löparglädje hela vägen från start till mål. Nu är jag redo för en ny säsong utan skador och förhoppningsvis många roliga lopp och äventyr.

The mountains are calling

The mountains are calling


Det är alldeles tyst, det enda jag hör är ett svagt sus från vinden, mina fötter mot den ojämna marken och mina egna andetag. Luften är varm och jag njuter av varje vindpust som svalkar mig när jag springer uppe på berget. Värmen får alla växter att dofta extra mycket. längs med de slingriga stigarna kryllar det av timjan och rosmarin och jag rycker tag i en kvist som jag gnider in i handen för att sedan njuta av doften. Ju längre upp i bergen jag tar mig ser jag hur fåglarna plötsligt befinner sig under mig. Det är en mäktig känsla att blicka ut över alla toppar och ner mot dalen. En känsla av frihet som inte går att likna med något annat. Det är en tuff väg upp och jag känner en enorm tacksamhet mot min kropp för att den låter mig uppleva detta. Jag vill att alla ska få uppleva och känna samma sak, samma frihet.

 

Att springa i bergen är verkligen speciellt, jag har just spenderat en vecka i Spanska Pyreneerna tillsammans med ett gäng underbara löpare som delar samma känsla för löpning och berg som jag gör. Tillsammans med Pampastravel åkte vi till den lilla byn Alquezar, en sagoby omringad av berg, olivträd och vinodlingar. Det är så vackert och jag börjar till och med fundera på varför jag bor i Sverige.

 
Att springa är enkelt men också så svårt

Att springa är enkelt men också så svårt


Att springa är kanske något av det enklaste man kan göra. Egentligen behövs ingenting, inte ens ett par skor. Men när man åker på skada efter skada och kroppen gör allt annat än samarbetar med en blir det helt plötsligt väldigt svårt. Att något man älskar att göra helt plötsligt bara förknippas med smärta. Det gör ont, och det är svårt att acceptera.

När kroppen sagt ifrån och löpningen inte fungerat har det varit en stor mental utmaning. Men jag har också lärt mig mycket. Jag börjar sakta men säkert förstå att jag måste lyssna på kroppens signaler. Att ett ben gör ont betyder inte att man ska bita ihop och springa tills det inte går längre. Jag tror att jag börjar fatta det nu. Och sakta men säkert har min kropp nu börjat lappas ihop och jag är nästan hel igen.

Jag springer mycket, och vill fortsätta springa mycket. Jag springer för att bli starkare, snabbare och uthålligare. Men när jag springer bryter jag också ner mig själv och hinner inte alltid med att bygga upp kroppen emellanåt. Det är svårt när man vill så mycket. I slutändan vill jag bara springa för att det gör mig lycklig, inte för att vinna ett lopp. Jag vill kunna springa obegränsat och njuta av allt som löpningen ger mig.

Den kanske mest oslagbara känslan jag får av att springa är högt uppe på ett berg mitt ute i ingenstans. Eller i en djup skog där man kan springa i all oändlighet.

 

ASICS FrontRunner- att vara en del av ett team

ASICS FrontRunner- att vara en del av ett team


Denna helg hade vi årets första träff med det svenska teamet för ASICS FrontRunner. Det var ett kärt återseende att få möta alla deltagare igen men det var också elva nya deltagare. Vilket gäng vi är alltså. Så många fantastiska människor med olika mål, bakgrund, förutsättningar osv men ändå SÅ mycket gemensamt. Som löpare är det inte alltid lätt att få utlopp för alla tankar man har eftersom det är svårt att hitta likasinnade som orkar med att prata just löpning dygnet runt. Men i detta gäng kan det aldrig bli för mycket av detta. Under denna helg har vi levt genom löpning och allt som rör ämnet.

På fredagen samlades vi på eftermiddagen och det fanns såklart tid för en första löptur tillsammans för dem som kunde. Sedan fortsatte kvällen med aktiviteter och middag. Lördag morgon var det dags för ett pass med grymma Elmina Saksi som gick igenom olika rörlighetsövningar, fotstyrka med mera för att förebygga skador. Perfekt tips för mig som lyckas dra på mig olika åkommor titt som tätt.  Därefter blev det ytterligare en massa bra tips av Sanna Hed som körde ett pass löpcoaching. Massor av kloka ord och bra tips för att vässa tekniken för både nya och vana löpare. Jag skippade därefter löpturen och bytte det mot ett pass på hotellets gym. Det blev ett lätt pass eftersom vi senare på dagen åkte till L’Echelon , en cykelstudio där vi fick göra ett FTP-test på Watt-bikes. Tufft men kul! Kan säga att middagen smakade extra bra den kvällen.

På söndag hade vi en heldag med fotografering, riktigt kul och dessutom lyxigt med en så duktig fotograf. Vi hade Andy Astfalck på plats som fotade oss. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite bilder inom kort.

Kortfattat var det en magisk helg. Massor av skratt, löpning, träning, god mat och fantastiskt sällskap. Att vara en del av ASICS FrontRunner är verkligen som att ha en extra familj där vi delar samma passion och glädje för löpning. Alla är så omtänksamma och bryr sig om varandra att man är laddad med energi för en låååång tid framöver efter en träff som denna. Jag hoppas ni också haft en riktigt bra helg!

 

Återkomsten

Återkomsten


Nu har jag varit tyst här ett tag, det har faktiskt inte hänt så mycket spännande. MEN jag springer ju igen. Inte fullt så mycket som när skadan kom men jag är på gång. Det gör inte ont och jag kan till och med dra på lite fart. Så nu känner jag att motivationen vaknar till liv också. Jag ser ett ljus i tunneln och där framme finns massor av spännande saker jag vill ta del av. Jag vill springa obehindrat först och främst. Jag vill börja tävla igen.

Eftersom jag inte tävlade särskilt mycket förra året så känner jag ett rejält sug efter att springa lopp. Jag tänkte inte springa maraton det första jag gör, jag kanske till och med sparar det till hösten. Så kan jag bygga upp lite fart med halvmaror och milslopp.
Jag behöver lite mer tid för att träna men tävlingssäongen närmar sig med stormsteg så det gäller att börja välja och vraka i utbudet.

Hoppas ni känner samma sug efter en ny härlig löparsäsong!

 

Galna tankar!

Galna tankar!


Ja nu börjar det trots allt hända saker! Jag har gjort små framsteg efter att ha kört på med rehabövningar några veckor. Orsaken till skadan är antagligen för mycket slirande på snö och is i början av december och därav en överbelastning i ”skräddarmuskeln” i vänster lår. Det har varit en blandning av stretchövningar och styrka för att få muskeln på banan igen. Och hör och häpna, IDAG sprang jag lite. Dock bara ca 15 min och ganska långsamt och med en lutning på ca 5% på bandet. Men ändå, JAG SPRANG!

Det kändes lite men gjorde absolut inte ont. Och känningarna försvann så fort jag klev av bandet. Alltså blir det inte värre av att springa lite. Men vad händer då i huvudet när jag ska ställa mig på bandet? Jo, jag känner att jag måste prestera. Alltså att jag får lite ångest av att jag dels inte kommer springa så fort på bandet och definitivt inte länge (i min värld). Jag bryr mig inte alls om tempo, distans eller tid när jag ser någon annan springa. Då tänker jag oftast bara att de är grymma som springer och tränar. Eller möjligen att jag blir lite avundsjuk när jag själv inte får springa…

Jag springer alltså på bandet och den största tanken i huvudet är ”vad tänker de andra om mig nu!?”. Tycker de att jag är långsam, tänker de att ”oj, det var ett kort träningspass!” eller att jag är lat som inte ökar tempot osv. Ja, det är galet att tänka så men jag kan liksom inte borsta bort de tankarna helt även om jag försöker. För det är ju bara löjligt att ställa prestationskrav på sig själv för att man tror att andra bryr sig när de i själva verket antagligen inte ens lagt märke till att jag springer på bandet bredvid.

Nej fy, nu slänger jag bort dessa dumma idéer och är glaaaad för att jag faktiskt har sprungit! HURRA!