Ännu en inställd mara

Ännu en inställd mara


Då var det även dags för mitt kommande lopp att ställas in. Paris marathon ställs in eller flyttas till den 18e oktober. Det känns riktigt trist nu när det var så pass nära loppet och man börjat ladda på riktigt. Det känns å andra sidan inte så lockande att resa eller springa lopp nu ändå med tanke på det virus som lever loppan i världen. Om vi kommer resa till Paris ändå återstår att se. Det känns trist att kasta bort bokade hotell och flygbiljetter samtidigt som en inte vill riskera att bli sjuk.

Jag är inte bitter över detta men är väldigt sugen på att springa ett lopp snart som jag nämnt. Nu har jag instället börjat leta alternativ i Sverige den närmsta tiden. Det är såklart inte högsäsong för tävlingar än och därmed kryllar det inte av valmöjligheter. Speciellt inte maraton. Kanske blir det ett litet millopp i krokarna eller så får jag helt enkelt vänta. Jag är ju inte ensam om att vara i denna sits.

Även om det är lopp som till stor del motiverar mig att träna lite extra tufft så känner jag mig fortfarande sugen på att träna vidare och ladda för kommande utmaningar. Det är ju trots allt löpningen jag älskar och att tävla är snarare en extra krydda. Kanske blir det så att lopp även ställs in på hemmaplan i Sverige och det dröjer ännu längre tills det blir dags att tävla. Det åter står att se och till dess är det bara att trampa vidare!

Våga vara glad när löpträningen går bra

Våga vara glad när löpträningen går bra


Just nu går löpträningen riktigt bra och skador och skavanker känns väldigt avlägset. När det känns så, har ni då någonsin känt att det här är FÖR bra!?
Jag tänker ofta att så fort jag inte har ont och löpträningen rullat på bra, då är det bara en tidsfråga innan det smäller till. Att så här bra får det bara inte kännas. Kan jag glädjas åt att det går bra och att jag är skadefri? Nej, då är det ännu större risk att jag vaknar nästa dag med en skada. Varför är det så?

Jag vill såklart vara glad och njuta av att träningen faktiskt känns bra. Ändå är det något som får mig att tveka. Kanske beror det på att jag ofta åker på någon skada när allt känns bra. Eller så är det så att jag faktiskt börjat lyssna på kroppens signaler och att allt går bra just därför. Jag ska försöka njut av nuet. Inte oroa mig för mycket om allt som kan hända innan det faktiskt har hänt. Jag tycker löpningen är riktigt rolig nu och oavsett om det innebär snabbare tider eller ej så är jag glad att kroppen håller. Det är en skön känslan jag strävar efter och just nu är allt bra. Jag vågar säga det.

Att tävlingssäsongen närmar sig har säkert också en del i det hela. Jag har missat tävlingar förr på grund av skador och det är inte kul. Att lägga ner mycket tid och engagemang i något som inte blir av är mindre motiverande. Jag har kikat lite efter lopp de närmsta veckorna och kanske blir det ett millopp härnäst. Det blir ett bra premiärlopp för att testa på känslan av att tävla igen. Dessutom ger det en indikation på formen som jag hoppas ska vara någorlunda bra.
Kort och gott är jag laddad och sugen på utmaningar!

Det går bra nu

Det går bra nu


Tiden flyger iväg och är det inte det ena så är det något annat. En har ju fullt upp med att jobba och försöka ha ett liv men nu blir det andra bullar och bloggen ska uppdateras oftare.

Tiden och träningen som avverkats sedan sist kan sammanfattas som grå, blöt, kall, blåsig, solig och även ganska härlig. Jag känner att just nu finns en fin balansgång på alla delar i livet. Träning, jobb, vila och mat. Jag hoppas att min känsla stämmer och att det inte kommer något bakslag som ett brev på posten.

Mitt nästa stora mål är Paris maraton som jag nämnt tidigare och jag är riktigt laddad för att se vad kroppen går för, dock hade jag gärna sprungit ett lopp innan om det hinns med. Bara för att känna av läget lite. Jag hoppas även kunna köra det klassiska upplägget med Göteborgsvarvet och Stockholm marathon senare i vår. Vi får se vad kroppen säger och om jag lyssnar på den tillräckligt väl. Jag ska i alla fall försöka.

Några saker jag förändrat i min träning som kanske är faktorer till varför det känns rätt bra nu är att jag försöker få till något alternativt pass i veckan. Jag försöker också ta det lugnare på de pass som SKA vara lugna. Jag har också gjort den revolutionerande(för mig alltså) förändringen att jag har ett spikat intervallpass varje vecka. Jag behöver ju bli snabbare och då räcker det inte med mina halvsnabba trösklar när jag känner för det 😉 Det jag också gjort är att lägga in lite styrka och rörlighet i vardagen, det gör nog stor skillnad eftersom jag slarvat ganska mycket med det innan.

Så för er som läser detta och tänker ”Det var inga storslagna eller otroliga förändringar, så där tränar väl alla vettiga människor. Hur gjorde hon innan?”, då ska jag berätta att innan var jag bara ute och sprang. Ja, jag bestämde för dagen om det skulle gå lite snabbare eller bara mellanmjölksfart. Jag bestämde också om det skulle bli en lång eller kort tur. Thats it! Med andra ord blev det mycket kilometrar men ingen större kvalitet innan. Jag lyssnade inte heller så mycket på kroppen utan matade bara på tills det började ta emot. När det tog emot körde jag på ändå tills det tog emot ännu mer och något gick tillslut sönder. Det ska jag undvika nu. Bra va!?

Hoppas att ni alla som läser är laddade för en ny löparsäsong och att det börjar rycka i tävlingsnerverna igen!

 

Lopp i sikte

Lopp i sikte


I mitt tidigare inlägg berättade jag om att jag inte vill ha några nyårslöften. Löften om att bli någon annan än den man är. Jag vill fokusera på att vara mitt bästa jag, oavsett nytt år eller ej. Men då kanske ni tänker, hur blir det med löpningen då? Inga lopp, inga mål med träning? Jodå.
Jag har ett par lopp jag redan nu planerat in att jag vill springa om kroppen är med mig. Träningen går bra och jag har såklart ett fokus med vad jag gör på mina pass. Dock är min träning väldigt känslostyrd och jag bestämmer i princip för dagen vilken typ av pass det blir. Men jag försöker förbättra mig på den punkten för att få mer struktur och resultat av träningen. I alla fall, första loppet för i år kommer bli Paris maraton den 5 april. Jag ser verkligen fram emot loppet både för att se vad jag kan prestera men också som upplevelse. Jag sprang loppet när jag studerade en termin i Paris 2014. Jag minns det väl, jag hade bara sprungit maran en gång innan, 2012 i Stockholm, och hade sprungit mycket i Paris så blev riktigt sugen när jag såg att loppet gick samtidigt som min studietid. Dock upptäckte jag det när loppet var fullbokat så jag lyckades hitta en amerikans tjej som sålde sin plats. Jag mötte upp henne och kände mig laddad och tänkte att nu har jag en vecka att ladda lite. Trodde jag. Tills jag insåg att loppet gick dagen efter. Men vad gör det, jag hade inget mål och ville ju bara göra det som en kul grej när jag ändå var där. Jag gick hem, åt lite större middag än vanligt och la mig och sov rätt tidigt. Sen stod jag där på startlinjen och kunde verkligen ta på stämningen, magiskt! Jag sprang runt på ca 3:20 och var jättenöjd, mest för att jag haft kul och tänkte inte på tiden som varken bra eller dålig. Rätt skönt faktiskt. Stämningen kring banan var också bra och banan i sig var väldigt vacker då man passerar i princip alla klassiska sevärdheter. Dock hade jag hunnit avverka alla flera gånger om efter ett par månader där. Och en kisspaus på Louvren under löpturer var mer standard än undantag. Nu ser jag fram emot loppet igen och förhoppningsvis får jag en bättre tid än senaste gången i Paris. Och om inte annat ska jag verkligen njuta och drömma mig tillbaka till alla vackra löpturer jag varit med om där!

Nytt år utan löften

Nytt år utan löften


Nu är det nytt år och kanske en nystart med diverse mål att uppnå för många. De flesta gillar en nystart och det ska helst ske en gång per år vid just årsskiftet. Det ses som en chans till att göra något nytt eller förändra något, oavsett om man vill eller behöver det. Det kan tyckas lättare att skjuta upp saker man ”borde” göra eller ta tag i till en viss tidpunkt men om man verkligen vill förändra något är tiden alltid rätt, oavsett datum i kalendern.
Många sätter upp mål eller målar upp drömmar av vad de vill åstadkomma under året och är oftast motiverade i början. Stöter man på motgångar, blir stressad eller tappar intresse är det lätt hänt att målen sakta men säkert suddas ut och man mår lite sämre än innan målen sattes upp istället.

För mig är varje dag en ny chans att förändra eller åstadkomma något nytt. Och det behöver inte ens vara något nytt, bara jag mår bra av det. Jag vill att hela året, varje dag, ska vara en ny chans. Att sätta upp mål är bra men att också acceptera och må bra i den man redan är, det är också viktigt. Vi måste inte alltid bli något vi inte är. Däremot kan vi alltid försöka bli den bästa versionen av oss själva och detta uppnår vi bäst genom att göra det vi mår bra av. Att ta hand om sig själv är det viktigaste man kan göra.

Jag har som mål att ta tillvara på varje dag, göra den lite speciell. Oavsett om det handlar om att unna sig en god middag, en löprunda i skogen eller en spektakulär resa! <3

Måste man vara lagom?

Måste man vara lagom?


Jag har haft stor brist på motivation de senaste veckorna. Dels på grund av en känning i en vad som gjort att jag inte kunnat träna just löpning så mycket som jag velat. Dock har det successivt blivit bättre och jag springer mer och mer. Jag har testat att variera med andra träningsformer under tiden som jag faktiskt uppskattat och gillat. Även om jag saknat att springa. Jag har saknat det väldigt, väldigt mycket.

Apropå att sakna löpningen så känns det som de senaste åren bara varit en lång väntan på att få springa så mycket som jag vill. Jag har inte haft några allvarliga skador men många överbelastningsbesvär. Detta har gjort att löpträningen blivit väldigt hackig. Jag får aldrig chansen att bara köra på. Och när jag väl kör på, då blir jag straffad med en skada. Det känns orättvist. Att jag som gillar att röra på mig blir straffad.

Jag jämför ofta med andra löpares träningsmängd. Tycker att det finns många som springer betydligt mer än mig som inte har samma problem med skador. Är det då löpningen som är problemet? Eller är det något annat som spelar in? Balansen i livet mellan träning, jobb, återhämtning, sömn, kost mm är svår. Vad är lagom och måste en vara lagom för att hålla?

Det är mentalt jobbigt att inte kunna träna som jag vill. Att jag under de senaste veckorna fått vara nästan helt utan löpning har gjort att motivationen varit i bott. Det är knappt en känner igen sig själv. Men jag vill ändå vara positiv och se till vad jag kan göra istället för vad jag INTE kan göra. Det jag vet är att en förändring måste till oavsett vad det innebär!

Löpning är bäst!

Löpning är bäst!


Det är underbart att springa, det finns så många fördelar att jag inte ens orkar rabbla upp allt. Men det vet ju antagligen redan ni som läser detta. Åtminstone så är det en känsla ni är på jakt efter och fått mersmak för. För när man kommit över den där tröskeln till att löpningen ska kännas just sådär underbar, då är det ganska enkelt.

En löptur en regnig, mörk kväll i november kan låta som det sista någon vill utsätta sig för. Men ni som vet, ni vet. Oavsett vilket skitväder som väntar utanför dörren så kommer vi ge oss ut ändå. Gassande sol och 35 grader kommer inte heller stoppa oss. En stressig dag på jobbet och för lite sömn kommer inte stoppa oss. För det vi får tillbaka från löpningen är så mycket mer. Det ger oss energi. Det ger oss glädje, avslappning, bättre sömn och till och med maten smakar bättre. Det gör oss till bättre människor. Kanske känner många av oss till och med igen oss i att ett missat löppass nästan gör oss lite griniga. Och om ni själva inte erkänner det, fråga någon i er familj eller omgivning om det stämmer.

Att löpning är det bästa som finns och som gör livet till något alldeles extra, det vet VI. Men jag vill att fler ska känna samma sak. Jag älskar att inspirera andra till att hitta glädje i löpningen. Att se någon uppleva samma eufori efter ett avklarat pass är UNDERBART. Så testa du med, inspirera en kompis!

Trevlig helg på er!

 

När vinsten är en skön känsla

När vinsten är en skön känsla


Att springa lopp handlar ofta om att utmana sig själva att springa nya distanser, springa i mål på en viss tid eller att komma först över mållinjen. Den gångna helgen var jag på plats i Köpenhamn. Främst för att träffa min fantastiska löparfamilj genom ASICS FrontRunner. Men också för att delta i Köpenhamn halvmaraton som gick av stapeln i söndags. Det var en enorm löparfest och glädje bland deltagarna. Många var spända och förväntansfulla. Kanske hade man en viss tid man ville slå. Eller kanske var det första gången att springa 21km. Några var där för att vinna loppet och som grädde på moset sattes ett nytt manligt världsrekord på distansen. Helt otrolig prestation och jag får gåshud bara av tanken.
Och jag själv då, varför stod jag på startlinjen? Jo, jag ville springa banan med en go känsla och uppleva löparfesten längs den fina banan. Om jag lyckades? JA! Det kändes så lätt och härligt att springa loppet och jag njöt. Jag tog mig runt på 1:21 och är supernöjd trots att det inte alls är något personbästa. Men vad gör det när målet var något helt annat.
Jag kan tycka det är riktigt svårt att springa lopp utan att vara helt förberedd och känna att jag kan göra mitt allra bästa. Just på grund av att jag känner press och förväntningar från andra. Men jag blir bättre på att stänga ute just dessa tankar och fokuserar på mina egna mål och förväntningar istället. Dessutom gav den fantastiska känslan mig mersmak och inspiration till att ta nya tag och jag är verkligen sugen på att springa ett hal/helmaraton igen i höst.
Ha en grym helg!

Att springa tillsammans gör dig bättre

Att springa tillsammans gör dig bättre


Att löpning är en ”ensamsport” kan nog många enas om. Visst är det härligt att ge sig ut själv och bara rensa tankarna och inte behöva tänka på någon annan. Självklart kan man springa snabba intervaller utan sällskap men är det inte liiiite svårare att pressa sig när man inte har några medlöpare runt dig? Jag menar, de flesta springer ju enkelt snabbare på ett lopp tack vara draghjälp av alla andra deltagare.

För mig är det jättesvårt att få till bra intervallpass ensam, jag tycker det är bra mycket effektivare och helt klart roligare att springa snabba pass i grupp. Oavsett om alla är på olika nivå så är det ändå lite enklare att pressa sig med människor runt omkring. Jag älskar att coacha i mina löpargrupper, man kan verkligen se att deltagarna vågar utmana sig lite extra. Och känslan efteråt, när de är sådär härligt trötta och nöjda med sig själva. Helt fantastiskt att se.

Så även om du älskar dina lugna långpass helt ensam så är det helt klart nyttigt med lite sällskap på vissa pass. Du kommer ge det där lilla extra samt märka hur du utvecklas som löpare!

 

 

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen


Jag har varit ganska frånvarande här på bloggen under sommaren, främst på grund av att jag varit ute på äventyr och helt enkelt inte hunnit med. Men nu är jag tillbaka och tänkte berätta om mitt största äventyr denna sommar. Jag och tre vänner från mitt kära ASICS FrontRunner-team bestämde oss för att göra en drömresa. Vi spånade på olika idéer och tillslut kom vi fram till att vi ville springa den kända vandringsleden Tour du Mont Blanc. En vandringsled på ca 170 km och 10.000 höjdmeter som slingrar sig runt det magnifika berget Mont Blanc. De flesta vandrare gör turen på 7-10 dagar men vi valde att springa den på fyra dagar, alltså ca 45 km om dagen. Sedan finns det såklart de som gör turen på kortare tid, då tänker jag på deltagarna i UTMB. Vilka hjältar de är alltså och vilken dröm att få springa loppet någon gång.
Vi ville ha en utmaning samtidigt som vi ville njuta så därför bestämde vi att fyra dagar var ”lagom”. Dessutom skulle vi bära på mer packning än vi alla var vana vid. Visserligen övernattade vi på olika vandrarhem i bergen så inga tält osv behövdes. Men ombyten, kläder för olika väder, energi, vatten, första hjälpen mm skulle ändå bäras med. Det var alltså betydligt fler kilon att släpa på än normalt.
Efter planerande, dividerande, packande och bokande var vi tillslut på plats. Jag, David, Anders och Araia ankom till Chamonix måndag kväll den 22 juli. Vårt äventyr startade dagen därpå och vi begav oss i riktning mot Les Houches. Första övernattningen gjorde vi strax efter Les Contamines. Det blev en fantastisk dag och vi fick en bra start på vår tur. Vädret var strålande och temperaturn låg på strax över 30 grader. Jag föredrar detta framför kyla och regnskurar även om en del kanske tycker det är i varmaste laget. man möter en hel del vandrare på vägen då det är högsäsong. Det är trevligt och man känner en sorts gemenskap med alla oavsett vilken nivå man är på.
Den andra dagen hade vi en lite tuffare utmaning framför oss och egentligen hade vi lagt upp turen som så att det blev bara tuffare för var dag som gick. Det passade oss bra då vi anpassade oss gradvis till utmaningen.
Den andra dagen tog vi oss till Courmayeur som ligger i Italien, vi åt passande nog varsin Pizzas till middag. Eftersom Courmayeur är en lite större by hade vi möjlighet att äta på restaurang till skillnad från de andra dagarna då middagar intogs tillsammans med andra vandrare i de små bergshyttorna vi övernattade på. Det var väldigt trevligt och man fick möjlighet att dela med sig av olika erfarenheter och historier.
Den tredje dagen hade vi ytterligare en tuff utmaning framför oss och vi skulle ta oss till Champex i Schweiz. På denna runda hann vi med både felspringningar, åska och lite regn. Vi ankom precis innan det blev mörkt och vi kunde stoppa klockorna på över 50km den dagen. Sista dagen hade vi många höjdmetrar att bocka av och vi började känna oss lite slitna. Men det var också dagen då vi skulle gå i mål i Chamonix. Det bjöds på vackra vyer likt tidigare dagar och vi fick en riktigt fin sista dag runt Mont Blanc. Vi ankom mycket nöjda och belåtna till Chamonix och vi firade med en stor middag på kvällen. Det blev verkligen ett äventyr och jag njöt av varje minut. Det är något magiskt med bergen och man får en känsla av frihet. Jag älskar det och längtar redan till nästa resa. Antagligen blir det i november då jag spenderar en vecka i Spanska bergen!

Mitt äventyr!

Mitt äventyr!


Denna helg blev på sätt och vis historisk. För första gången anordnade jag mitt äventyr. Äventyret Dalsland. Länge har jag drömt om att få ta med andra löpare till platser de kanske inte fått uppleva själva. Jag älskar att löpning kan vara så mycket mer än att tävla och mäta tider. Det är ett sätt att uppleva och upptäcka. Att ta sig till platser man inte tar sig till på annat vis än till fots.

Tänk en djup barrskog med mossiga stenar och små ljusstrimmor som sipprar in mellan trädtopparna, man bara väntar på att ett sagoväsen ska kika upp bakom en av stenarna. Eller tänk er ett litet tjärn mitt ute i skogen långt från vägar och samhällen, det enda som hörs är vindens sus och fåglarnas kvitter. Tänk er en slingrig och snårig stig som sakta men säkert tar dig upp mot nya höjder, först verkar vägen aldrig sluta luta men tillslut når du toppen och en storslagen utsikt öppnar sig och man känner sig näst intill oslagbar.

Allt detta känner jag när jag springer. Allt detta vill jag att andra också ska få uppleva. Därför har jag under flera månader planerat och funderat för att tillslut komma fram till den gånga helgen. Tillsammans med 11 andra löpare har vi tagit oss igenom norra Dalsland. Från Åmål till Bengtsfors. Vi har sprungit nära 70 km under tre dagar. Det har varit tufft, svettigt och jobbigt. Men främst har det varit njutbart, uppfriskande och magiskt!

Jag är så tacksam för det underbara gäng med människor som valde att följa med mig på mitt äventyr och jag är säker på att vi kommer mötas igen. Kanske vid en slingrig stig i skogen, vid en igenvuxen äng mitt i ingenstans eller på toppen av ett berg. Och kanske är det just DU som följer med på nästa äventyr!


Skogsbad!


Löpning längs med Dalslands kanal.


Fina grusvägar emellanåt.


Vad händer här?


Smultronstopp såklart!


Fin utsikt vid Edslan.


Så här glad blir man av skogslöpning!


Här finns inget att klaga på.


På toppen av Högheden i Edsleskog, vilken känsla!

Hemmaseger

Hemmaseger


Denna helg avgjordes Karlstad stadslopp. Alltså på min hemmaplan. Ett lopp jag sprungit tre gånger innan. Två gånger när de erbjöd halvmaratondistans och en gång på den klassiska 10 km sträckan. I år var det ny bansträckning och man kunde välja på 10 eller 5 km. Jag bestämde mig först två dagar innan loppet för att springa 10 km. Jag hade tränat ganska mycket mängd och var ute på en 30 km lång runda på torsdagen före loppet. Inte den bästa uppladdningen och jag kände mig ganska trött i benen på tävlingsdagen. Jag kände mig inte ens särskilt taggad.

Jag blev nervös när folk kom fram för att fråga vad jag hade för förväntningar på loppet, om jag trodde att jag skulle vinna osv. Det ger mig lite ångest att folk har större förväntningar på mig än vad jag själv har. Jag har svårt att springa ett lopp bara på skoj om jag känner mig ur form eftersom det skulle kännas som ett nederlag i andras ögon om det inte gick bra. Som att andra skulle tänka ”oj, har hon blivit SÅ dålig!”. Jag själv hade inte tyckt det varit så jobbigt att springa ett dåligt lopp. Sedan är jag såklart en tävlingsmänniska som gillar utmaningar och pressa mig själv. Jag älskar att tävla.

Så åter till lördagens lopp. Jag ställde mig på startlinjen och tänkte att det blir, oavsett vad som händer, ett bra träningspass. Startskottet gick och så fort jag började springa kändes det lätt. Benen var inte det minsta trötta, flåset kändes inte alls. Jag kände mig stark. Jag sprang runt med ett leende och njöt av alla hejarop. Jag fick ganska snabbt koll på att jag låg tvåa i loppet men ville inte stressa upp mig över något, bara köra på min egen goa känsla.

Efter ett par kilometer låg jag ca 20 sekunder bakom ledartjejen. Vid ca 6 km skymtade jag henne framför mig, jag anade att hon började bli trött så jag tänkte att om jag håller mitt ”behagliga” tempo kommer jag snart ikapp. Vid 8 km passerade jag henne, hon försökte dra om mig men orkade inte riktigt. När jag sprang i mål på tiden 36:26 hade jag nästan 30 sekunder tillgodo. Jag har nog aldrig känt mig så stark på ett lopp. Att springa i mål till publikens jubel var underbart och jag njöt. Det är alltid extra härligt att springa i sin hemstad och att dessutom vinna kändes stort.