Spring in våren!

Spring in våren!


Ljuset och värmen är på gång och vad passar väl bättre än att ge sig ut och springa i det härliga vädret?

Många tycker det är tufft att ta första steget ut så för att göra det lite enklare och för att öka motivationen lite extra tänkte jag bjuda på några tips som gör löpningen till något lustfyllt snarare än ångestfyllt.

-Börja lugnt
Kör inte ditt tuffaste pass första gången, ta det lugnt. Och om det behövs, varva med promenader. Tänk att det nästan ska kännas för lätt och sluta när du fortfarande har energi kvar. Om du ger allt du har och blir jättetrött första passet är risken stor att du inte blir så sugen på att ge dig ut igen.

-Träna med en kompis eller en löpargrupp
Om du bokar in en tid med någon eller går med i en grupp blir det lite svårare och större projekt att strunta i löpningen. Dessutom är det kul och socialt.

-Träna när det är ljust ute
Då får du mer energi och det känns mer naturligt för kroppen att röra sig i dagsljus än i mörker. Dessutom fyller du på med massa D-vitamin som en bonus.

-Spring på nya platser
Genom att variera miljö känns det oftast lite enklare. Har du en slinga du alltid springer finns risken att du tröttnar och blir uttråkad. Dessutom kan det vara lite äventyrligt att ha som mål att springa på en plats man aldrig varit på innan. Det kan vara en gata, liten stig eller liknande som du vanligen inte tar.

-Variera dina pass
Om du vill utvecklas och bli en bättre löpare är det viktigt att variera passen. Variera mellan intervaller, lugna återhämtningspass och distanspass.

Hoppas du känner dig lite mer motiverad på att ge dig ut i vårsolen för att springa, lycka till med träningen!

Löpning och graviditet – från milen på 35 minuter till haltande gång

Löpning och graviditet – från milen på 35 minuter till haltande gång


Livet som löpare med en fripassagerare är som ett kuperat maraton!
Att ha friheten att springa när och vart jag vill är oftast en självklarhet. Löpningen är en så stor del av mig och mitt liv och något jag gör i princip varje dag. Det är också något socialt och ett sätt för mig att umgås. Jag coachar löpargrupper och tränar tillsammans med vänner.Allt detta är långt ifrån självklart just nu. Jag har nämligen en liten fripassagerare i magen som ställer till det lite för mig. Att vara gravid och van att träna på hög nivå är inte den lättaste kombinationen och jag har såklart varit inställd på att kroppen kommer förändras och att jag får dra ned på träningen allt eftersom graviditeten fortgår. Men att det skulle ta tvärstopp och att jag i princip varje dag de senaste åtta veckorna skulle halta omkring med smärta på grund av foglossning var inte väntat. Från att ha sprungit och tränat i princip som vanligt de första 17 veckorna till att inte kunna gå nästa, det var vad som hände. Jag kände mig dessutom urstark i början och sprang milen på löpband på dryga 35 minuter i vecka 16. Jag såg framför mig att jag skulle börja trappa ned intensiteten och fortsätta jogga mig igenom hela graviditeten. Men just nu är det långt bort att ta ett löpsteg och vissa dagar känns det ganska tungt, farförallt för att jag har ont.

Jag är verkligen förväntansfull inför det nya livet som väntar med en ny liten kompis i familjen men vägen dit är inte så rosaskimrande som det kan verka. Det är fantastiskt att ha ett liv som växer i magen och kroppen är verkligen häftig. Men det är nio månader som ska klaras av i olika stadier av allt från illamående och trötthet till smärta och en växande mage som blir mer och mer i vägen. Det är med andra ord mycket som påverkas.

För mig är en positiv inställning viktigt och jag vet att det går över, även om det är så mycket jag saknar. Jag kan träna en hel del annat men inte så intensivt. Jag är till exempel rätt bra kompis med crosstrainern och promenader. Försöker också bli kompis med styrketräning, framförallt för överkroppen som ska orka med att bära bebis. Och har jag tur kommer foglossningssmärtorna som kommer som huggande känslor i höft och ländrygg att avta.

För att distrahera mig fokuserar jag på allt jag faktiskt kan göra. Jag kan träna och jag mår bra i övrigt. Jag coachar mina löpargrupper och håller löparevent. Jag hakar på mina kompisars träning fast att jag tränar annat än just löpning och möter upp dem före och efter passen.

Jag ser denna tid som en lärdom och utveckling inför framtiden och jag ser så mycket fram emot att få träffa vår nya familjemedlem och att kroppen ska återhämta sig så jag kan ge mig ut på nya löparäventyr igen. Jag njuter av livet men saknar löpningen liiiite!

Motivation i januarimörkret

Motivation i januarimörkret


Ett nytt år brukar innebära ny motivation. Kanske i form av ett löfte att börja träna mer, springa ett lopp osv. Men januari är ju inte den mest motiverande månaden. Det är mörkt, kallt och vädret kan växla mellan snöstorm till slaskigt regnblask. Och hur kul är det att lufsa omkring i?

Jag försöker alltid hitta små saker att motivera mig med, oavsett årstid. Det kan vara ett pass ihop med kompisar för det sociala, ett pass med ett tydligt syfte som snabba intervaller eller ett pass på nya stigar för äventyret. Allt detta går ju trots allt att lösa oavsett tid på året. Snabbare pass blir oftast inomhus på vintern pga svajigt underlag men allt annat blir ute. Frisk luft är svårslaget och jag behöver det som mest på vintern.

För att väl ta mig ut är jag extra noga med att planera in dem så att det verkligen blir av. Tisdagar är exempelvis alltid intervalldag ihop med kompisar. Då är det svårare att dra sig ur med dåliga ursäkter. Onsdagar coachar jag min löpargrupp så då kommer jag också ut och får sällskap. Fredagar springer jag lite längre på morgonen och möter halvvägs upp mina vänner för att jogga vidare och avslutar med frukost på ett bageri innan vi gör oss redo för veckans sista jobbdag. Ett favvopass som ger energi hela helgen.
På lördagar blir det också lite tur med sällskap och nästan alltid en ny runda som såklart avslutas med gemensam brunch. Dagarna däremellan blir det ensamjogg och både lugnt och med fart. Då motiverar jag mig med att springa på lunchen för lite sol på näsan eller med att lyssna på någon bra podd för att drömma mig bort en aning.

Detta är kortsiktig motivation som gör det enklare att ta sig ut för dagen och jag vet ju såklart att det alltid är skönt efteråt vilket också är en drivkraft. Men jag har även långsiktiga mål där jag tränar för att bli snabbare för ett specifikt lopp eller distans vilket gör det lite lättare att kämpa sig igenom tuffa intervaller och långa pass i mörker och kyla denna tid på året. Jag vet helt enkelt att jag kommer ha glädje av det senare.

Men min allra största drivkraft är att KUNNA springa. Att umgås och upptäcka världen genom löpning. Jag mår som bäst när kroppen fungerar som den ska och jag har orken att springa på nya stigar långt och länge. Stanna upp, njuta av stunden och platsen jag befinner mig på. Då spelar det faktiskt ingen roll vilken tid jag springer maran på.

Medlem i 10k High Club

Medlem i 10k High Club


Jag och mina kompisar skapade klubben och loppet 10k High Club för att kunna göra något riktigt, riktigt jäkla jobbigt och extremt. Så vi tyckte att 10.000 höjdmeter i en och samma backe var en bra ide. Förra året gjorde vi det i mindre skala och framför allt för att testa om det ens var möjligt. Och det var det.

Man har totalt 48 timmar på sig och starten gick i fredags kl 18. Totalt hade vi 22 startande varav 7 tog sig runt alla varv. De enda reglerna är att du ska upp och runda en eldkorg på toppen och stämpla in dig på botten av backen 176 gånger. Du får heller inte lämna tävlingsområrdet. Totalt får man ihop drygt 130km på dessa varv.
Några fick bryta på grund av smärta, några för att tröttheten tog över och en massa andra anledningar som dyker upp när man håller på under så lång tid. Och det är inte konstigt.

Stämningen under ett sånt här lopp är magisk. Hejarop i backen, eldar som brinner, pannlampor och månsken, soluppgång, frukost, folk som sover i campingstolar eller på ett trädäck under bar himmel, svajande motivation, endorfinkickar och en massa annat. Ett lopp du inte glömmer i första taget.

I år var jag både funktionär och deltagare. Så det tog lite tid. Jag hade också några svackor där jag satt i timmar och sa att jag skulle sluta. Men jag tog mig till slut upp alla varven och det känns idag. Eftersom jag var både funktionär och deltagare fanns inte heller tid för sömn så jag var vaken från fredag morgon till söndag kl 19. Det är inget jag rekommenderar.

Det var en fantastisk helg och jag är hög på alla känslor. jag längtar redan till nästa år och hoppas få se ännu fler kämpa sig igenom dessa dygn som hjältar. Vi ses väl? <3

Dags för årets längsta backintervaller

Dags för årets längsta backintervaller


Förra året skapade jag och några kompisar en annorlunda och smått galen utmaning som vi döpt till 10k High Club. Namnet, eller klubben, är precis vad det låter som. En klubb du blir medlem i när du tagit dit 10.000 höjdmeter upp i Karlstads slalombacke Bryngfjorden. Den är knappt 60 höjdmeter vilket innebär att du behöver ta dig från botten till toppen 176 gånger. Den totala sträckan är ungefär 13 mil. Med andra ord är det inget du gör på en eftermiddag.

Som tur är har alla som deltar 48 timmar på sig. Du får disponera tiden precis hur du vill så länge du inte lämnar tävlingsområdet. Att slå upp ett tält för att sova några timmar är med andra ord helt okej. Men ju mer vila man unnar sig desto svårare kan det vara att komma igång igen. Och man vill ju helst få det överstökat så snart som möjligt.

Även om jag är med och arrangerar loppet tänkte jag faktiskt delta även i år. Jag har inga lopp planerade inom det närmsta så jag kan lika väl slita på benen lite. Det är ju inte heller så högintensivt utan mycket gång.

Hur som helst, på fredag smäller det kl 18. Har du vägarna förbi Karlstad och kanske vill ta några vändor i backen eller bara heja så är du varmt välkommen! Det blir kul. Eller nej, det blir jobbigt. Och det är ju kul!

Stockholm marathon – löparglädje, fest och flås

Stockholm marathon – löparglädje, fest och flås


Så blev det Stockholm marathon tillslut. Som man har längtat och längtat efter att få springa ett lopp med fler än 50 deltagare, som inte är virtuellt eller går på ett industriområde. Det svåra med detta har dock för min del varit att det blir knepigt att planera sin träning när man inte vet vad man tränar för. Om inga lopp blir av. Så jag har tränat lite av varje och mest det som jag haft lust med. Inte specifikt för att springa maran på en viss tid. Jag har i alla fall tränat så att jag underhållit det jag byggt upp sedan innan. Lite fartpass och en del distans. Jag kände mig alltså ganska redo för maraton.

På loppdagen infann sig äntligen det där pirret innan start och jag var så taggad på att få ge mig ut på Stockholms gator. Tillsammans med mina kompisar från Asics Frontrunner tog vi oss till starten och gjorde våra sista förberedelser. Checka in för SM-start och värma upp stod på listan. När vi väl stod i startfållan omringade av människor som var där för att heja och en massa andra löpare förstod man varför man längtat så efter detta. Så härlig stämning och så mycket glädje.

Startskottet gick och vi drog iväg. Det kändes lätt och bra första halvan. Nästan för lätt och jag njöt. Men efter ca 25 km började jag känna av framsida lår som jag hade känt mig sliten i redan en vecka innan men hoppats på att de skulle ge sig. Det blev bara värre och jag fick sänka farten för att inte paja benen helt. Det kändes lite surt eftersom jag kände att jag hade kraften i mig att springa på mer. Men i mål tog jag mig och klockan stannade på 2:47:38 och det gav en 9e plats på SM. Jag är absolut nöjd och ser fram emot att springa ännu snabbare med rätt träning och piggare lår.

Det bästa med loppet var dock stämningen, jag sprang med ett leende hela vägen och jag är så tacksam för alla hejarop längs vägen. Också väldigt tacksam för den fina supporten från min klubb Terrible Tuesdays Athletics Club och mina kompisar från Asics Frontrunner.

Jag är fortfarande hög på helgens känslor och letar redan efter nästa maraton att springa!


Foto: Jesper Lundberg
Foto banner: Andy Astfalck

Ångest innan start och lättnad efter målgång

Ångest innan start och lättnad efter målgång


Jag brukar likt de flesta bli lite pirrig timmarna innan ett lopp men inget värre än så. Det är med spänning och förväntan jag gör mig redo för ett lopp. Men denna gång var det värre. Jag skulle ha sprungit Göteborgsvarvet i lördags men eftersom det ställdes in blev det bara ett lopp för elitklassen där SM skulle avgöras bland landets snabbaste damer och herrar.

På ett så stort lopp som Göteborgsvarvet med mängder av olika typer av löpare är det lätt att smälta in och att bara glida med. Det skulle inte gå lika bra på denna halvmara. Vi var bara strax över tio tjejer och jag hade långt ifrån den snabbaste tiden, snarare tvärt om. Detta gjorde mig nervös och nästan lite ångestfylld. Inte för att jag inte ville komma sist utan snarare för att jag skulle vara i vägen och inte hade något där att göra. Trots att min tid var flera minuter under kvalgränsen för SM. Man tänker ju inte helt logiskt ibland.

Till start kom jag i alla fall och loppet gick i Göteborg på en trafikövningsplats. Sju varv på en tre kilometer lång bana skulle avverkas. Värmde upp och övervägde att låtsas stuka foten men det kändes inte heller som rätt väg att gå. Så jag sprang iväg när startskottet gick och sprang själv mer eller mindre hela loppet. Eftersom det var så öppet på banan kändes vinden av väl bitvis. Jag visste exakt på vilken meter motvinden skulle komma och exakt vart varje stigning började. Det var både en fördel och nackdel att veta exakt vad som väntar en hela tiden. Jag såg flera löpare kliva av under loppet. Det var tufft för många idag. Jag själv var sugen på att gå av varje gång jag varvade men eftersom jag hade en fin hejaklack på åtta personer fick jag ny energi och fortsatte de sju varven.

Jag var inte så trött flåsmässigt, det var benen som kändes tunga och slitna. Dock är jag glad att jag inte gav upp trots en sämre känsla. Det blev ett bra pass och ett genomsnittligt tempo på 3:45. Jag sprang i mål på tiden 1:20:36 och klockan visade 21,49km. Jag kom på en 7e plats på SM och jag är både lättad och nöjd att jag gjorde det. Det var mitt första lopp på två år och jag har inte tränat specifikt för ett lopp på länge så det fick bli som det blev. Jag blev sugen på att träna vidare och mer fokuserat nu när det faktiskt verkar bli en del lopp i höst.

 

Spring snabbare

Spring snabbare


Kanske tänker du att snabba löpare bara är eliten du ser på TV eller i toppen av resultatlistorna? Allt är relativt och i slutändan tävlar du bara med dig själv. Och DU kan bli snabbare med rätt verktyg.

 

Intervaller

Att springa mycket kommer bygga en stabil grund och göra kroppen tålig. I början kommer du troligtvis bli snabbare och uthålligare av dina distansrundor där du håller ungefär samma tempo hela vägen. Efter ett tag kommer du inte märka lika stor skillnad i utveckling om du tränar på samma sätt hela tiden. Det är då du lägger till intervaller i din träning för att låta hjärtat jobba lite hårdare och därmed vänja kroppen vid tuffare arbete, alltså springa snabbare. Ett tips på ett enkelt och effektivt (men jobbigt) pass är ett upplägg enligt följande:
– Värm upp med ca 10-15 minuters lugn jogg.
– Intervallernas upplägg är 6×2 minuter med 1 min ståvila.
– Därefter kör du 4×1 minut med 30 sek ståvila.
– Avsluta med 10 min nedjogg.

Detta pass hjälper dig att bygga upp snabbhet och uthållighet. Våga utmana dig, det är så du utvecklas och lär dig.

Tajming

Att prestera snabbt på ett lopp innebär inte bara stenhård träning med tuffa intervaller dag ut och dag in. Du behöver hitta ett upplägg som får dig att bli snabb den dag det gäller. Det kan även appliceras på ett tuffare träningspass. Ska du exempelvis springa snabbare intervaller på eftermiddagen kan det vara lämpligt att ha tagit det lugnare dagen innan. Du behöver också bra med sömn och energi för att orka. Vill du maxa din prestation inför ett lopp kan det vara klokt att ta hjälp av ett träningsprogram för att veta hur du ska lägga upp din träning inför den stora dagen.

Skor

Självklart sitter inte snabbheten bara i rätt utrustning, det är träningen som utgör den största delen. Men med rätt skor för just dig och din löpning så kan du faktiskt märka skillnad även här. Ett par skor som passar din löpstil och som lämpar sig för olika underlag, distanser osv är viktigt. ASICS senaste tillskott METASPEED SKY är en av mina favoriter när det gäller snabba skor. Den har karbonsula och FF BLAST™ TURBO CUSHIONING som ger en superlätt känsla med energiåtergivande effekt. Den hjälper till att ge studs och driv i steget. Det finns flera andra snabba skor som du kan läsa mer om här!

Varför jag springer på morgonen

Varför jag springer på morgonen


Att ställa klockan tidigt och ge sig ut innan världen riktigt vaknat till liv. Det är något alldeles extra. Jag kan absolut känna mig lite trött när klockan ringer och sängen känns extra varm och skön just då. Men jag vet att alternativet, att lyfta bort täcket och sätta fötterna i golvet för att kort därefter vara ute och springa, är ännu bättre.

Ofta är det fortfarande mörkt när jag snörat på mig skorna och ger mig ut. Och de första minutrarna, kanske kilometrarna, så kan det nästan kännas som att jag inte riktigt vaknat ännu. Och sakta men säkert vaknar jag till liv. Huvudet och kroppen. Oftast springer jag ensam, så allt jag hör är mina andetag och möjligen ett sus av vinden genom träden. Jag möter nästan ingen annan heller. Det känns som om morgonen är min egen.

Sakta, sakta börjar solen kika fram. Som om jag springer och möter ljuset och dagen. Har jag tur får jag vara med om en soluppgång, en sådan morgon där himlen blir alldeles rosa och röd i kontrast mot det blå. Jag ÄLSKAR det. Då är det som att en sol går upp inuti min egen kropp också. Jag känner ett lugn. Jag känner mig avslappnad och lycklig.

När jag närmar mig mitt hem igen börjar jag bli lite hungrig och törstig. Jag äter aldrig frukost före mina pass. Jag vill vakna till och börja längta lite efter den först. En dusch och sen den första klunken kaffe, den känslan är magisk! Har du testat?

Marathon och inofficiellt PB

Marathon och inofficiellt PB


Det är ingen nyhet att det inte blivit särskilt mycket tävlande i år. Vi är nog många som drömmer om att få ställa sig på startlinjen igen och få känna pulsen och atmosfären som hör till. Därför blev det ett eget marathon i miniformat i lördags.

Vi arrangerade ett eget marathon

Jag och min kompis Ebba bestämde oss för att köra vårt egna marathon i lördags hemma i Karlstad. Målet var att se om vi kunde klämma ur oss ett någorlunda snabbt lopp. Vi valde en platt varvbana på ca 1.2 km runt ett tjärn. Asfalterat och lättsprunget underlag gjorde att förutsättningarna såg bra ut. Sen är det ju lite tuffare att pressa sig helt själv under 42,2km. Inga hejarop från publik, ingen draghjälp från andra löpare osv. Ni fattar.

Jag och Ebba hade olika tidsmål så vi skötte vårt egna race och fick inte så mycket draghjälp av varandra. Däremot extra pepp när vi sprang varvet åt olika håll och kunde heja på varandra. Mitt mål var i alla fall att försöka ta mig runt på ungefär samma tid som mitt tidigare personbästa på 2:47:40. Den tiden sprang jag på i Barcelona för två år sedan.

Så gick loppet

Startskottet gick klockan 10.00 och vi drog iväg. Det kändes bra i benen och loppet kändes stabilt nästan hela vägen. Jag hade några kilometrar som gick lite tyngre. Då kände jag mig uttråkad och omotiverad samt att jag hade tappat mina vattenflaskor på marken så fick fiffla lite med dem vilket gjorde mig irriterad. Jag hade med mig fyra gels i fickan och de slank ned allihop. Inte enligt någon plan utan mest på känsla och för att jag vanligtvis bara brukar ta det som erbjuds av lopparrangören. Kanske var det en bra idé att ha med sig egna trots allt. Sett till energiintag hade det kanske varit optimalt att få i sig lite mer vätska, jag fick i mig knappt 500ml.

Oavsett alla detaljer så kunde jag hålla mig till mitt tänkta tempo, till och med lite bättre och jag sprang in på en ny rekordtid (för mig). Resultatet blev 2:45:31 när jag stoppade klockan vid 42,3km (tog 100m extra). Jag är riktigt nöjd med tanke på omständigheterna och jag vet att jag kan springa ännu snabbare.

Nu ska jag försöka vara lite nöjd några dagar innan det är dags att ladda om igen!

10.000 höjdmeter, 14 mil och 176 vändor i en skidbacke

10.000 höjdmeter, 14 mil och 176 vändor i en skidbacke


Vem kunde tro att ett helgnöje kunde innebära 176 vändor i en lerig skidbacke? Vi var i alla fall 14 personer som från start tyckte att detta var en ypperlig idé och visst var det kul. Det ska vara lite skitigt, jobbigt och eländigt ibland. Det blir mer minnesvärt då.

Jag och två kompisar, Ebba och Jonas, bestämde oss tidigare i höst att göra något utmanande. Vi kom in på höjdmeter och var inne på att samla ihop 10.000 höjdmeter under en vecka. Det hela slutade med att vi startade 10k high club. En klubb som i fredags inte hade några medlemmar alls. För att få komma med i klubben krävs att du tar dig upp för 10.000 höjdmeter inom 48 timmar. Idag är vi fem medlemmar.

Jag har denna helg alltså harvat omkring i Karlstads lokala skidbacke, 57 höjdmeter mäter den (några säger 60-63hm). Detta innebar alltså att det krävs 176 vändor i samma backe och totalt nära 14 mil i distans. Vi var 14 personer som startade kl 18 fredag kväll så vi började med att springa i mörker. Fram till kl 22 hade vi lite belysning från lampor i halva backen men när dessa slocknar är det bara du och pannlampan, en lerig backe och en del pannben.

Jag började tappa motivationen vid kl 02 och hade även känningar i ena hälsenan så jag åkte hem och sov fem timmar. Sen tillbaka på lördag morgon för att mata vidare och då gick det lättare för dagsljus är mer min grej. Då körde jag non stop till kl 01 på natten och stannade på 156 vändor som motsvarade toppen av Mount Everest (8848hm). Där kände jag mig nöjd så åkte hem och sov. Men på söndag morgon fanns ju tid kvar till 48h så jag och Ebba som också vilat hemma åkte tillbaka och drog av 20 vändor till och kom upp i 10.000 höjdmeter.

En riktigt häftig helg och så imponerad av alla som var med och kämpade i backen. Speciellt impad av Dan, Jonas och Göran som faktiskt klarade av att genomföra det hela utan några längre sovpauser.

Nästa år kör vi igen, och kanske får vi fler medlemmar till klubben?

Spana gärna in min Instagram (@runningsofie), där hittar ni en sammanfattning av helgen i bilder och filmer i mina höjdpunkter under 10k high club.

Löpning är livet!

Löpning är livet!


För mig är löpning glädjefyllt. Något som får mig att må bra, bli piggare och mer harmonisk. Dessutom är jag övertygad om att all rörelse håller mig friskare. Men nog tjatat om det, ni vet ju säkert redan allt det där.

I alla fall tycker jag om att springa så mycket att det ofta blir FÖR mycket. Jag kan liksom inte hejda mig. Har jag en lugn träningsvecka framför mig och någon råkar fråga om jag vill med på ett långpass på 40km i skogen, ja då följer jag såklart med. Har jag en lugn träningsvecka och en annan frågar om jag vill med och springa intervaller tills vi stupar, då blir det såklart ett JA! Är jag på en ny plats och råkar ha med mig löparskorna, då springer jag såklart där också. Sen är det slut på lugna veckan och har en otur säger kroppen ifrån för sent och en skada kommer som ett brev på posten. Nu är jag inte skadad, bara lite sliten i benen efter för mycket löpning. hehe. Men ni som vet, ni vet. Att löpning är livet!