Att ha en liten bebis är alldeles underbart men också tidskrävande så träningen är inte alltid en självklarhet.

Plattare men tuffare

Jag har som tur är en son som trivs i vagnen så vi får oftast till ett par promenader varje dag och ofta även en löptur med vagnen. Med vagnen blir det inte så avancerade pass då vi blir lite begränsade i fart och att vi håller oss till slät asfalt men å andra sidan så är det tyngre att springa med vagnen och på så vis blir träningen lite tuffare ändå.

Testlopp

Hittills har det inte blivit ett enda Intervallpass på snart ett år men några pass med lite fartökningar de gånger jag sprungit själv. Så inför lördagens testlopp på 5km löpband hade jag inte så höga förväntningar mer än att det skulle bli kul och spännande att se hur jag ligger till.

Hur gick det?

Jag värmde upp en snabbis på 10 min och sedan startade jag i ca 3:45-tempo för att sedan anpassa utifrån hur kroppen kändes. Det kändes lätt och bra så ökade successivt hela vägen och klockan stannade på 17:43. Det är jag verkligen nöjd med och en bra tid att utgå från om jag ska försöka få in lite mer fartträning i för vår och sommar.

Nya utmaningar väntar

Jag känner dock ingen stress med att prestera även om jag är sugen. Jag kommer springa så mycket som jag känner för och samtidigt njuta av livet med bebis. Blir jag snabbare i år är det en bonus men blir jag inte det spelar det absolut ingen roll heller.

Nu ser jag fram emot ljusare tider, ännu mer turer med barnvagn och kanske ett och annat lopp!

Tycker du att löpning ofta förknippas med tider och prestation? Då är du inte ensam. Många vågar inte ens kalla sig för löpare eftersom de inte tycker sig springa tillräckligt fort eller långt. Alla som springer, joggar, lufsar eller vad du väljer att kalla det, är löpare. Men hur kommer vi ifrån hetsen kring tider?

Mitt allra bästa tips är att lägga bort träningsklockan, eller i alla fall att inte titta på den under passet. Strunta också i att gå in på diverse digitala loggböcker för dina träningspass. Du behöver inte veta hur långt dina vänner och kollegor sprungit om det gör dig stressad. Och de behöver inte veta hur dina pass ser ut om det gör att du känner prestationsångest.

Spring på känsla istället. Känner du dig pigg, utmana dig genom att springa snabbare eller längre. Och tvärt om, har du en tyngre dag så dra ned på tempot. Om du har möjlighet så kan du också passa på att springa dina pass i skogen. Där blir det ännu lättare att glömma tider och distanser. Njut av omgivningen och lite trixigare underlag så har du inte tid att kolla på klockan hur fort det går. Det går heller inte att jämföra med hur du hade sprungit på en platt asfaltsslinga eller löpband. Och om någon frågar vad du springer milen på så behöver du faktiskt inte redovisa det.

Ut och njut!

Jag är inne på slutspurten på mitt längsta lopp hittills, ett 40 veckor långt lopp i form av en graviditet. Ett kuperat ultralopp där man inte har en susning om vad som väntar för varje ny kilometer. Den första tiden var ganska vanlig och jag kunde träna som innan, jag kände mig till och med starkare än vanligt och rev av några riktigt snabba testlopp på löpband i vintras. Sprang milen på 35:07 och njöt av långpass och intervaller.

Sen tog det tvärstopp efter 18 veckor och jag fick lära mig vad foglossning var. Inte ett löpsteg på flera veckor och med en smärta vissa dagar som gjorde att jag knappt kunde gå. Som tur var blev jag kompis med crosstrainern och kunde i alla fall på svettas lite. Sen släppte det och jag kunde börja springa lite igen efter drygt sex månader. Det var en sådan lättnad och frihet. Jag sprang Göteborgsvarvet och fick både förvånade, peppande och smått chockade blickar längs banan och gick i mål på 1h och 40 min på de 21 kalorimetrarna.

Därefter har magen vuxit och de stirrande blickarna jag får på mina löpturer har inte minskat. Jag springer på men det är betydligt kortare och lugnare rundor nu när jag skumpar runt i nionde månaden med min kula. Det jag vill poängtera är att det är varken rätt eller fel att springa som gravid, det är så mycket som spelar in och det enda rätta är att lyssna på kroppen. Att röra sig är bra, att göra sådan som gör dig glad, pigg och välmående är bra. För mig råkar löpningen vara just det, så jag springer.

Nu återstår bara att ta sig över mållinjen innan startskottet på ett helt nytt kapitel börjar med en ny löparkompis att dela alla äventyr med.

I lördags sprang jag precis som många andra Göteborgsvarvet, en halvmara som för mig bara är ett stort löparkalas. Alltid go stämning och bra publik. Jag hade tidigt i min graviditet en bild av att jag skulle få lufsa runt på varvet även i år fast med helt andra förutsättningar än vad jag är vand vid. Jag tror min bästa tid på loppet är ca 1:19:20 och bästa placering är 4a i SM-klassen. I år låg min anmälan kvar från förra året och ganska opassande stod det ”startgrupp: elit” så jag fick ställa mig i startled 4 efter att ha mejlat med arrangörerna.

Det var dock inte självklart att jag skulle springa då jag haft rejäla problem med foglossning (smärta i ländryggen) mellan vecka 17 och 28. Alltså drygt tio veckor helt utan löpning och vissa dagar med så stora besvär att jag knappt kunnat gå. Då var jag inte särskilt förtjust i att vara gravid. Men så plötsligt vände det för någon vecka sedan och jag kunde börja jogga igen.

Jag bestämde mig för att testa att starta på Göteborgsvarvet och gå av så fort något kändes minsta fel eller obehagligt. Och jag skulle vara nöjd oavsett om jag fick springa 5 km eller 21 km på banan. Startskottet gick och jag sprang iväg på känsla med målet att inte pressa mig eller komma upp i för mycket puls. Jag har nog aldrig haft en så lätt och härlig känsla på ett lopp. Jag sprang med världens största leende hela vägen runt, fick massor av fina hejarop (och några smått förvånade kommentarer) längs vägen. Tiden flög iväg och det kändes som jag hade sprungit i fem kilometer när jag passerade mållinjen på tiden 1:40:30. Jag hade inte kollat på klockan under loppet och var smått förvånad själv över att det gick så snabbt. Jag väger trots allt lite mer och har lite annan kroppsform än vanligt. Dock är jag inte sjuk eller skadad så visst fanns delar av formen kvar sedan tidiga stadiet i graviditeten.

Sen finns det inget som är rätt eller fel sett till vad kroppen klarar av som gravid, det ser olika ut för alla och det enda rätta är att lyssna på sin kropp. Jag är van att springa och kanske var det därför det gick så lätt. Jag känner av kroppen inför varje pass och tränar inte alls så mycket som tidigare men har lärt mig att MIN kropp mår bra av rörelse, även som gravid.

Vi har alla olika förutsättningar och därför är det viktigt att inte jämföra sig med andra, låt oss istället inspireras och peppas av varandra.

Ljuset och värmen är på gång och vad passar väl bättre än att ge sig ut och springa i det härliga vädret?

Många tycker det är tufft att ta första steget ut så för att göra det lite enklare och för att öka motivationen lite extra tänkte jag bjuda på några tips som gör löpningen till något lustfyllt snarare än ångestfyllt.

-Börja lugnt
Kör inte ditt tuffaste pass första gången, ta det lugnt. Och om det behövs, varva med promenader. Tänk att det nästan ska kännas för lätt och sluta när du fortfarande har energi kvar. Om du ger allt du har och blir jättetrött första passet är risken stor att du inte blir så sugen på att ge dig ut igen.

-Träna med en kompis eller en löpargrupp
Om du bokar in en tid med någon eller går med i en grupp blir det lite svårare och större projekt att strunta i löpningen. Dessutom är det kul och socialt.

-Träna när det är ljust ute
Då får du mer energi och det känns mer naturligt för kroppen att röra sig i dagsljus än i mörker. Dessutom fyller du på med massa D-vitamin som en bonus.

-Spring på nya platser
Genom att variera miljö känns det oftast lite enklare. Har du en slinga du alltid springer finns risken att du tröttnar och blir uttråkad. Dessutom kan det vara lite äventyrligt att ha som mål att springa på en plats man aldrig varit på innan. Det kan vara en gata, liten stig eller liknande som du vanligen inte tar.

-Variera dina pass
Om du vill utvecklas och bli en bättre löpare är det viktigt att variera passen. Variera mellan intervaller, lugna återhämtningspass och distanspass.

Hoppas du känner dig lite mer motiverad på att ge dig ut i vårsolen för att springa, lycka till med träningen!

Ett nytt år brukar innebära ny motivation. Kanske i form av ett löfte att börja träna mer, springa ett lopp osv. Men januari är ju inte den mest motiverande månaden. Det är mörkt, kallt och vädret kan växla mellan snöstorm till slaskigt regnblask. Och hur kul är det att lufsa omkring i?

Jag försöker alltid hitta små saker att motivera mig med, oavsett årstid. Det kan vara ett pass ihop med kompisar för det sociala, ett pass med ett tydligt syfte som snabba intervaller eller ett pass på nya stigar för äventyret. Allt detta går ju trots allt att lösa oavsett tid på året. Snabbare pass blir oftast inomhus på vintern pga svajigt underlag men allt annat blir ute. Frisk luft är svårslaget och jag behöver det som mest på vintern.

För att väl ta mig ut är jag extra noga med att planera in dem så att det verkligen blir av. Tisdagar är exempelvis alltid intervalldag ihop med kompisar. Då är det svårare att dra sig ur med dåliga ursäkter. Onsdagar coachar jag min löpargrupp så då kommer jag också ut och får sällskap. Fredagar springer jag lite längre på morgonen och möter halvvägs upp mina vänner för att jogga vidare och avslutar med frukost på ett bageri innan vi gör oss redo för veckans sista jobbdag. Ett favvopass som ger energi hela helgen.
På lördagar blir det också lite tur med sällskap och nästan alltid en ny runda som såklart avslutas med gemensam brunch. Dagarna däremellan blir det ensamjogg och både lugnt och med fart. Då motiverar jag mig med att springa på lunchen för lite sol på näsan eller med att lyssna på någon bra podd för att drömma mig bort en aning.

Detta är kortsiktig motivation som gör det enklare att ta sig ut för dagen och jag vet ju såklart att det alltid är skönt efteråt vilket också är en drivkraft. Men jag har även långsiktiga mål där jag tränar för att bli snabbare för ett specifikt lopp eller distans vilket gör det lite lättare att kämpa sig igenom tuffa intervaller och långa pass i mörker och kyla denna tid på året. Jag vet helt enkelt att jag kommer ha glädje av det senare.

Men min allra största drivkraft är att KUNNA springa. Att umgås och upptäcka världen genom löpning. Jag mår som bäst när kroppen fungerar som den ska och jag har orken att springa på nya stigar långt och länge. Stanna upp, njuta av stunden och platsen jag befinner mig på. Då spelar det faktiskt ingen roll vilken tid jag springer maran på.

Jag och mina kompisar skapade klubben och loppet 10k High Club för att kunna göra något riktigt, riktigt jäkla jobbigt och extremt. Så vi tyckte att 10.000 höjdmeter i en och samma backe var en bra ide. Förra året gjorde vi det i mindre skala och framför allt för att testa om det ens var möjligt. Och det var det.

Man har totalt 48 timmar på sig och starten gick i fredags kl 18. Totalt hade vi 22 startande varav 7 tog sig runt alla varv. De enda reglerna är att du ska upp och runda en eldkorg på toppen och stämpla in dig på botten av backen 176 gånger. Du får heller inte lämna tävlingsområrdet. Totalt får man ihop drygt 130km på dessa varv.
Några fick bryta på grund av smärta, några för att tröttheten tog över och en massa andra anledningar som dyker upp när man håller på under så lång tid. Och det är inte konstigt.

Stämningen under ett sånt här lopp är magisk. Hejarop i backen, eldar som brinner, pannlampor och månsken, soluppgång, frukost, folk som sover i campingstolar eller på ett trädäck under bar himmel, svajande motivation, endorfinkickar och en massa annat. Ett lopp du inte glömmer i första taget.

I år var jag både funktionär och deltagare. Så det tog lite tid. Jag hade också några svackor där jag satt i timmar och sa att jag skulle sluta. Men jag tog mig till slut upp alla varven och det känns idag. Eftersom jag var både funktionär och deltagare fanns inte heller tid för sömn så jag var vaken från fredag morgon till söndag kl 19. Det är inget jag rekommenderar.

Det var en fantastisk helg och jag är hög på alla känslor. jag längtar redan till nästa år och hoppas få se ännu fler kämpa sig igenom dessa dygn som hjältar. Vi ses väl? <3

Förra året skapade jag och några kompisar en annorlunda och smått galen utmaning som vi döpt till 10k High Club. Namnet, eller klubben, är precis vad det låter som. En klubb du blir medlem i när du tagit dit 10.000 höjdmeter upp i Karlstads slalombacke Bryngfjorden. Den är knappt 60 höjdmeter vilket innebär att du behöver ta dig från botten till toppen 176 gånger. Den totala sträckan är ungefär 13 mil. Med andra ord är det inget du gör på en eftermiddag.

Som tur är har alla som deltar 48 timmar på sig. Du får disponera tiden precis hur du vill så länge du inte lämnar tävlingsområdet. Att slå upp ett tält för att sova några timmar är med andra ord helt okej. Men ju mer vila man unnar sig desto svårare kan det vara att komma igång igen. Och man vill ju helst få det överstökat så snart som möjligt.

Även om jag är med och arrangerar loppet tänkte jag faktiskt delta även i år. Jag har inga lopp planerade inom det närmsta så jag kan lika väl slita på benen lite. Det är ju inte heller så högintensivt utan mycket gång.

Hur som helst, på fredag smäller det kl 18. Har du vägarna förbi Karlstad och kanske vill ta några vändor i backen eller bara heja så är du varmt välkommen! Det blir kul. Eller nej, det blir jobbigt. Och det är ju kul!

Så blev det Stockholm marathon tillslut. Som man har längtat och längtat efter att få springa ett lopp med fler än 50 deltagare, som inte är virtuellt eller går på ett industriområde. Det svåra med detta har dock för min del varit att det blir knepigt att planera sin träning när man inte vet vad man tränar för. Om inga lopp blir av. Så jag har tränat lite av varje och mest det som jag haft lust med. Inte specifikt för att springa maran på en viss tid. Jag har i alla fall tränat så att jag underhållit det jag byggt upp sedan innan. Lite fartpass och en del distans. Jag kände mig alltså ganska redo för maraton.

På loppdagen infann sig äntligen det där pirret innan start och jag var så taggad på att få ge mig ut på Stockholms gator. Tillsammans med mina kompisar från Asics Frontrunner tog vi oss till starten och gjorde våra sista förberedelser. Checka in för SM-start och värma upp stod på listan. När vi väl stod i startfållan omringade av människor som var där för att heja och en massa andra löpare förstod man varför man längtat så efter detta. Så härlig stämning och så mycket glädje.

Startskottet gick och vi drog iväg. Det kändes lätt och bra första halvan. Nästan för lätt och jag njöt. Men efter ca 25 km började jag känna av framsida lår som jag hade känt mig sliten i redan en vecka innan men hoppats på att de skulle ge sig. Det blev bara värre och jag fick sänka farten för att inte paja benen helt. Det kändes lite surt eftersom jag kände att jag hade kraften i mig att springa på mer. Men i mål tog jag mig och klockan stannade på 2:47:38 och det gav en 9e plats på SM. Jag är absolut nöjd och ser fram emot att springa ännu snabbare med rätt träning och piggare lår.

Det bästa med loppet var dock stämningen, jag sprang med ett leende hela vägen och jag är så tacksam för alla hejarop längs vägen. Också väldigt tacksam för den fina supporten från min klubb Terrible Tuesdays Athletics Club och mina kompisar från Asics Frontrunner.

Jag är fortfarande hög på helgens känslor och letar redan efter nästa maraton att springa!

Foto: Jesper Lundberg
Foto banner: Andy Astfalck

Jag brukar likt de flesta bli lite pirrig timmarna innan ett lopp men inget värre än så. Det är med spänning och förväntan jag gör mig redo för ett lopp. Men denna gång var det värre. Jag skulle ha sprungit Göteborgsvarvet i lördags men eftersom det ställdes in blev det bara ett lopp för elitklassen där SM skulle avgöras bland landets snabbaste damer och herrar.

På ett så stort lopp som Göteborgsvarvet med mängder av olika typer av löpare är det lätt att smälta in och att bara glida med. Det skulle inte gå lika bra på denna halvmara. Vi var bara strax över tio tjejer och jag hade långt ifrån den snabbaste tiden, snarare tvärt om. Detta gjorde mig nervös och nästan lite ångestfylld. Inte för att jag inte ville komma sist utan snarare för att jag skulle vara i vägen och inte hade något där att göra. Trots att min tid var flera minuter under kvalgränsen för SM. Man tänker ju inte helt logiskt ibland.

Till start kom jag i alla fall och loppet gick i Göteborg på en trafikövningsplats. Sju varv på en tre kilometer lång bana skulle avverkas. Värmde upp och övervägde att låtsas stuka foten men det kändes inte heller som rätt väg att gå. Så jag sprang iväg när startskottet gick och sprang själv mer eller mindre hela loppet. Eftersom det var så öppet på banan kändes vinden av väl bitvis. Jag visste exakt på vilken meter motvinden skulle komma och exakt vart varje stigning började. Det var både en fördel och nackdel att veta exakt vad som väntar en hela tiden. Jag såg flera löpare kliva av under loppet. Det var tufft för många idag. Jag själv var sugen på att gå av varje gång jag varvade men eftersom jag hade en fin hejaklack på åtta personer fick jag ny energi och fortsatte de sju varven.

Jag var inte så trött flåsmässigt, det var benen som kändes tunga och slitna. Dock är jag glad att jag inte gav upp trots en sämre känsla. Det blev ett bra pass och ett genomsnittligt tempo på 3:45. Jag sprang i mål på tiden 1:20:36 och klockan visade 21,49km. Jag kom på en 7e plats på SM och jag är både lättad och nöjd att jag gjorde det. Det var mitt första lopp på två år och jag har inte tränat specifikt för ett lopp på länge så det fick bli som det blev. Jag blev sugen på att träna vidare och mer fokuserat nu när det faktiskt verkar bli en del lopp i höst.

Kanske tänker du att snabba löpare bara är eliten du ser på TV eller i toppen av resultatlistorna? Allt är relativt och i slutändan tävlar du bara med dig själv. Och DU kan bli snabbare med rätt verktyg.

Intervaller

Att springa mycket kommer bygga en stabil grund och göra kroppen tålig. I början kommer du troligtvis bli snabbare och uthålligare av dina distansrundor där du håller ungefär samma tempo hela vägen. Efter ett tag kommer du inte märka lika stor skillnad i utveckling om du tränar på samma sätt hela tiden. Det är då du lägger till intervaller i din träning för att låta hjärtat jobba lite hårdare och därmed vänja kroppen vid tuffare arbete, alltså springa snabbare. Ett tips på ett enkelt och effektivt (men jobbigt) pass är ett upplägg enligt följande:
– Värm upp med ca 10-15 minuters lugn jogg.
– Intervallernas upplägg är 6×2 minuter med 1 min ståvila.
– Därefter kör du 4×1 minut med 30 sek ståvila.
– Avsluta med 10 min nedjogg.

Detta pass hjälper dig att bygga upp snabbhet och uthållighet. Våga utmana dig, det är så du utvecklas och lär dig.

Tajming

Att prestera snabbt på ett lopp innebär inte bara stenhård träning med tuffa intervaller dag ut och dag in. Du behöver hitta ett upplägg som får dig att bli snabb den dag det gäller. Det kan även appliceras på ett tuffare träningspass. Ska du exempelvis springa snabbare intervaller på eftermiddagen kan det vara lämpligt att ha tagit det lugnare dagen innan. Du behöver också bra med sömn och energi för att orka. Vill du maxa din prestation inför ett lopp kan det vara klokt att ta hjälp av ett träningsprogram för att veta hur du ska lägga upp din träning inför den stora dagen.

Skor

Självklart sitter inte snabbheten bara i rätt utrustning, det är träningen som utgör den största delen. Men med rätt skor för just dig och din löpning så kan du faktiskt märka skillnad även här. Ett par skor som passar din löpstil och som lämpar sig för olika underlag, distanser osv är viktigt. ASICS senaste tillskott METASPEED SKY är en av mina favoriter när det gäller snabba skor. Den har karbonsula och FF BLAST™ TURBO CUSHIONING som ger en superlätt känsla med energiåtergivande effekt. Den hjälper till att ge studs och driv i steget. Det finns flera andra snabba skor som du kan läsa mer om här!