Mitt löparår 2018

Mitt löparår 2018


Mitt löparår har varit en berg- och dalbana. Det har gått upp och det har gått ner, kanske mest ner faktiskt. Året inleddes med att träningen flöt på bra, hade lite känningar och någon förkylning men inget värre. Jag sprang Barcelona marathon, kände mig inte särskilt förberedd och övervägde att ställa mig längre bak i startledet och bara jogga runt. Jag bestämde mig för att köra på så långt det kändes bra. Bra kändes det nästan hela loppet och jag gick i mål på 2:47, nytt pers på maran. Med andra ord fick jag en bra start på säsongen. Tre veckor senare sprang jag Valencia halvmarathon, jag var inte helt återhämtad och kilometertiderna blev minst sagt varierade. Det var en platt bana men rejäl motvind på sina ställen. Jag passerade mållinjen på 1:19. Jag minns att jag var rätt besviken när jag kollade tiden men nu efteråt känns det helt okej.

Våren rullade på och jag for till Spanien ytterligare en gång för att åka på träningsresa med Pampas Travel i Alquezar och ett riktigt härligt gäng med inbitna traillöpare. Det blev en vecka med många sköna mil i bergen, god mat och fint väder. Bara någon vecka efter hemkomst från Alquezar var det dags för ännu en resa till Spanien, denna gång till Cerdanya i Pyrenéerna. Här passade jag på att springa ett 10 km lång bergslopp. Det var brant och tufft men riktigt kul och jag lyckades vinna. Det var nu jag började få lite värre känningar i en vad. Det var värst under uppvärmning och kändes inte särskilt mycket när jag blivit varm. Eftersom jag hade både Göteborgsvarvet och Stockholm maraton framför mig så försökte jag ta det lite lugnt med löpningen. Jag kom hem från Pyrenéerna och sprang Vårruset 5 km i Karlstad samma dag som flyget landade.  Jag såg det som ett bra fartpass inför kommande långlopp. Det var en fantastisk löparkväll och jag lyckades springa hem en seger på hemmaplan.

Bara dagar senare sprang jag i Göteborg, en varm dag men rolig. Jag gillar verkligen stämningen på Göteborgsvarvet och publiken är alltid lika peppande. Jag sprang inte i mål på någon kanontid (1:19) men var nöjd och fick en 4e placering på SM. Två veckor senare hade jag det betydligt tuffare, jag skulle starta på Stockholm maraton och kroppen kändes sådär. Vaden gjorde ont men jag visste att det skulle försvinna bara jag kommit igång. Men det var varmt och jag var sliten, efter första milen funderade jag på att bryta. Men jag harvade mig runt och gick i mål på 2:58 och var glad att jag överlevt typ. Däremot hade jag mer ont i vaden och jag kunde inte springa med den. Vi åkte till Marbella dagen efter (Spanien för 5e gången detta år). Där var jag ganska rastlös eftersom jag inte kunde springa och att ligga på stranden hela dagarna passar inte mig. Men vilan var säker välbehövlig. Dock blev problemen med vaden långvariga och jag spenderade många timmar på min cykel ute istället. När väl vaden blivit bättre och jag sprungit några rundor kom vi upp till Sälen för att springa lite i bergen. Det första som hände var att jag efter ca 10 km snubblar och ramlar framlänges, slår i huvudet i marken och får en lättare hjärnskakning. Så lite skärrad och blåslagen promenerar jag hem från löpturen. Ingen mer löpning på ytterligare två veckor. Sen kommer en förkylning och hindrar mig ytterligare och därefter en inflammation i slemsäcken i hälen. Inflammationen uppkom efter att jag promenerat runt i flipflop en hel helg. Så det blev ytterligare några veckor med alternativ träning.

I oktober hade jag sprungit på ett en månad ungefär utan problem, jag hade inte sprungit ett lopp sedan 1 juni och Stockholm marathon så jag var riktigt tävlingssugen. Passande nog skulle jag med på en tävlingsresa till Spanien. Ett stort traillopp i bergen kring Alquezar där jag skulle springa 38 km. Några deltagare sprang 50 km och 100 km i riktigt tuff miljö och många höjdmeter. Detta vägs såklart upp av den otroligt vackra miljön man vistas i. Oturligt nog fick jag en REJÄL förkylning veckan innan men jag tänkte att den nog skulle hinna släppa så ändå fram till timmarna innan start hoppades jag på det bästa. Men nej, inte ens här fick jag springa. Förkylningen var kvar och jag hade till och med feber så löpning var inte ett alternativ. Då brast det och jag satt och grät på en bänk i den lilla bergsbyn samtidigt som jag såg hur de andra löparna tassade iväg från starten.

En månad senare hade jag ännu en gång dragit igång löpningen och ökat lite mer i mängd, kroppen kändes bra och jag kan njuta av att träna på i höstrusket. Men för tre veckor sedan var det dags igen, då körde jag ett snabbt distanspass följt av ett långpass dagen därpå och i slutet av långturen får jag ont i framsida lår upp mot ljumsken och får gå hem. Detta sitter kvar och diagnosen jag fått är överbelastning. Jag har med andra ord spenderat senaste veckorna på crosstrainern.

Vet inte vad jag gör för fel men hela året har mer eller mindre bestått av små bekymmer som hindrat mig från att springa. De rundor som väl blivit av har varit njut bara men det har varit på tok för få sådana rundor. Jag hoppas verkligen att 2019 blir något helt annat och att jag kan hitta någon sorts balans i träningen. Annars får jag väl börja träna något annat.

Hur var ert löparår!?

Vinterlöpning

Vinterlöpning


Löpningen rullar på och jag har lyckats samla en del kilometer. Trots mörker och kyla, regn och slask så går det. Jag har inget emot kylan och älskar att springa de där frostiga solskensdagarna på vintern. Men de mörka regniga dagarna kunde få vara färre.

Ett bra tips för att ta sig ut och glömma mörkret är att lyssna på en podcast samtidigt. Jag har tidigare inte varit så mycket för att lyssna på något när jag springer men har upptäckt att under långpass eller lätta distanspass är det perfekt. Är det intervaller så går det inte, då tappar jag fokus.

Ett annat sätt som hjälper mig ut under vintern är att ju tuffare väder det är desto skönare är det efteråt. En bra morot.

Sedan är ju den klassiska motivationshöjaren att ha ett mål. Och ibland behöver målet inte vara längre bort än att gå i mål på själva passet.

Hoppas ni också finner motivation att ge er ut i vinter!

En vecka i bergen

En vecka i bergen


​Vilken underbar vecka jag har haft. Tillsammans med ett gäng andra löpare har jag och Pampas travel​ spenderat en hel vecka i bergen. Vi har sprungit, skrattat, kämpat, svettats, ätit gott och bara njutit. Det bästa med att springa i bergen är känslan av frihet, tid och distans blir oviktigt. Att färdas framåt, uppåt och nedåt för att tillslut nå sitt slutmål genom att ha njutit på vägen är det enda som räknas. Jag är så glad över att fler förstår sig på detta och att löpning faktiskt är så mycket mer än att pausa klockan så fort man stannar till. Vi kan stå stilla och njuta av utsikten, äta matsäck eller bara prata i en kvart och klockan tickar på. Men vad gör det? Jag hade kul på vägen och två mil i bergen går inte att jämföra med två mil på flack asfalt.

Jag säger inte att jag inte gillar att tävla och jaga tider men man måste få göra både och. Jag kan undra om vissa löpare som springer varv efter var på en löparbana, eller mil efter mil på samma asfaltsslinga vet att det finns så mycket mer att upptäcka genom att springa. Att en löprunda i bergen är ett äventyr där man också kan få utmana sina gränser. Och framför allt, skulle de klara av att inte pausa klockan för att stanna och blicka ut över bergen?

Snart bär det iväg!

Snart bär det iväg!


Helgen närmar sig och därmed även en löparresa för min del. Imorgon åker jag till Spanien för att njuta av löpning i bergen och vid medelhavet tillsammans med ett härligt gäng och Pampas travel.

Jag ser så fram emot att få njut av löpningen utan krav och prestation, bara springa på känsla. Dessutom i kombination med god mat och trevligt sällskap och såklart de vackra miljöerna. Det fina med löpning är att det är ett perfekt sätt att uppleva världen på och samtidigt träffa nya människor tack vare det gemensamma intresset för att springa. Följ gärna min löparvecka på Instagram där ni hittar mig under @runningsofie

Ha en underbar helg!

Formlös och mållös

Formlös och mållös


Börjar sakta men säkert kunna springa på nu. Det känns bra att springa lite längre och intervaller kan jag också trycka på lite mer fart. Men man känner att man tappat en del av sin kondition och att det är kämpigare att ta ut sig. Men tar jag det bara lugnt ska det nog ordna till sig. Jag känner mig motiverad att träna mycket men har inget specifikt mål inbokat vilket gör det svårare att pressa sig det lilla extra.
Jag åker på en träningsresa om en vecka och springer lite i bergen och lite vid medelhavet i Spanien, det ser jag fram emot. Löpning när den är som bäst helt enkelt.

Jag är fortfarande lite kluven inför valet av att skaffa hjälp av en coach eftersom det är mycket som ska stämma för att det ska funka. Någon som har tips på coacher eller tidigare erfarenhet av att ta hjälp av en? För/nackdelar?

Sen vore det toppen med lite inspiration till något kul lopp inom kort, vad har ni för race inplanerade?

Älska löpning

Älska löpning


Efter att ha haft en tung helg förra veckan blev denna betydligt bättre. Hela veckan har varit fin faktiskt. Jag har blivit av med förkylningen och därmed kunnat springa en hel del. Hösten har har visat sin bra sida och flera löpturer har jag sprungit i strålande sol. Underbart. Dessutom är jag utan löparklocka eftersom jag lyckats slarva bort laddaren till min Tomtom (står i valet mellan att köpa ny laddare eller ny klocka). Att springa utan klocka kan kännas lite naket men också väldigt skönt då man bara kan gå på känsla. Tror att det är just känsla jag behöver gå på just nu innan jag ger mig in i tuffare och mer specifik träning. Vad tycker ni om att springa utan klocka? Hade ni klarat en vecka utan?

Denna helg har jag verkligen fått njuta av löpningen precis som jag vill. Det blev prestigelösa pass i strålande sol bland färgglada höstlöv varvat med kaffe och picknick i solen. Så nu vänder det och förhoppningsvis har jag lite mer flyt nu.

Så fint i naturen nu, eller vad tycker ni!?

Mysfika efter långpass med trevligt sällskap!

Dessa två satt fint efter söndagens morgonpass. 22km innan frukost så jag var hungrig 🙂

När allt bara brister!

När allt bara brister!


Jag var under helgen på en tävlingsresa till Spanska Alquezar som ligger i låga Pyrenéerena. En otroligt vacker by, omgiven av berg, vinodlingar och mandelträd. Jag har varit här innan på träningsresa och sprungit många fina turer. Det är tuff terräng och branta sluttningar och alldeles, alldeles underbart att springa i. Så med en förkylning (men skadefri) åkte jag åter till Alquezar för att springa ett välkänt traillopp kallat Ultra trail Guara Somontano (UTGS). Mest kända är de för den långa distansen på 100km som i år firade tio år. De erbjuder även distanserna 52, 38 samt 14km. Jag skulle springa 38km och få njuta av totalt 2000 höjdmeter.

Ju närmre avresedag vi kom, desto mer säker blev jag på att den där förkylningen skulle hinna försvinna. Jag menar, nu var det ÄNTLIGEN min tur att få springa ett lopp. Senast jag tävlade var i början av juni då jag sprang Stockholm maraton. Så ni kan ju gissa om jag kände att det var dags. Inga skadekänningar och jag hade hunnit springa på bra ett par veckor, jag var laddad med andra ord.

Kvällen innan loppet kände jag mig fortfarande rätt krasslig med rinnig näsa och en trötthet i kroppen. Min hjärna började inse att det nog inte skulle gå att starta. Men hjärtat ville något helt annat. Jag förberedde ändå utrustningen för att kunna starta, nålade fast nummerlappen, fyllde löparryggan med vatten, energi osv. Ja ni fattar.
Löparna som skulle springa 100 och 52km drog iväg redan kl 06 på morgonen i mörkret men jag hoppade över att heja på de startande i hopp om att lite extra sömn inför mitt eget lopp skulle göra susen. Jag klädde på mig tävlingskläderna och drack lite kaffe men kände där och då att det är ingen idé att försöka lura mig själv. Jag kommer inte kunna starta i loppet helt enkelt. Med den insikten gick jag tillbaka upp på mitt hotellrum, rev av nummerlappen och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade verkligen längtat efter att få springa ett lopp igen efter alla dessa månader med skador, förkylning och hjärnskakning. Jag tänkte att nu kan det ju inte vara möjligt att jag missar ett lopp till efter allt oflyt. Men jodå.

Efter att ha snyftat klart på rummet tog jag mig till starten för att se när de andra tävlande på 38km drog iväg men så fort jag kom fram och såg alla laddade löpare, ni vet den där spänningen man nästan kan ta på, så brast det igen. Tårarna började rinna och jag fick gå därifrån. Jag satte mig på en bänk med en häpnadsväckande utsikt. Berg, dalar, vinfält, solen på väg upp. Magiskt men tragiskt. Det må verka som en småsak och barnsligt att gråta över men jag tror att alla motgångar under sommaren bara samlats på hög och nu blev detta droppen som rann över. Och visst är det väl okej att få känna så ibland? Det var inte det att jag missunnade någon annan att få springa. Jag vet ju hur fantastiskt kul det är att få tävla och det var nog det som gjorde det extra jobbigt. Att vara på plats och se alla löpare blev som ett slag i ansiktet.

Nu är jag hemma i Sverige igen och försöker bli helt fri från förkylningen och hitta tillbaka till motivationen. Jag kan ju också erkänn att det första jag gjorde när tårarna var slut var att googla upp framtida lopp. Jag vill ha något att träna för och se fram emot. Jag tror ni förstår. och NU vänder det, Nu är det slut på motgångar.

Här fick jag inte springa.

Tävlingsvecka och jag är sjuk…

Tävlingsvecka och jag är sjuk…


Är det inte typiskt! Nu är det tävlingsvecka och jag har åkt på en förkylning. Loppet,UTGS,går på lördag och det är ett 38km långt bergslopp med 2000 höjdmeter. Det positiva är att förkylningen verkar bara sitta i näsan och inte i halsen så jag håller tummarna för att vara springbar om ett par dagar. Loppet går i fantastisk miljö i spanska Alquezar och jag vill verkligen kunna njuta av miljön när jag är där.

Det är inte ofta jag är förkyld så det känns extra tråkigt att det krockar med just en tävling. Dessutom när jag redan missat massa lopp pga skador mm under sommaren så känns det som jag fått lida tillräckligt.

Hur är det för er? Brukar ni också råka ut för sjukdomar lagom till lopp?

Ni kanske förstår att jag vill vara frisk till detta lopp!

Skadefri, lopp och ASICS Frontrunners

Skadefri, lopp och ASICS Frontrunners


Att springa utan att ha ont någonstans är rena drömmen. Att glida fram i skogen på mjuka, slingriga stigar och bara njuta. Det är anledningen till att jag älskar att springa.
Som jag skrivit tidigare har jag haft lite skadebekymmer till och från denna sommar men nu verkar allt ha ordnat upp sig efter en tids ofrivillig vila. Jag antar att kroppen ser till att man måste vila emellanåt oavsett om det blir en planerad vila från min sida (vilket aldrig händer), eller om det blir i form av en skada eller förkylning. För det måste ju ändå vara kroppens sätt att se till att man får sin återhämtning?

Mitt senaste bekymmer med vad jag trodde var en besvärlig hälsena var ”bara” inflammerade slemsäckar i hälen. Jag såg till att detta inte läkte ordentligt genom att massera och gnugga rejält på området när det istället visade sig att det var precis det jag skulle låta bli. Så det fick jag lära mig efter besöket hos fysioterapeuten. Men nu springer jag äntligen på igen.

Jag har haft motivation i perioder under sommaren eftersom jag fightats med skador så har det inte alltid varit lika roligt. Jag menar vem skulle välja att ställa sig på en crosstrainer en strålande sommardag istället för att springa ute? inte jag i alla fall. Då tappar man liksom stingen men nu har det vänt. Dels för att jag är skadefri men jag fick också en rejäl boost under helgens träff med ASICS Frontrunner. Vi hade en träff i Stockholm där vi umgicks, pratade löpning, fick nya snygga kläder och skor, testade nya träningsformer (bland annat Ruffie med Musse Hasselvall och sprintträning med Moa Hjelmer), och självklart blev det en massa löpning också. Så ni kan ju gissa om jag är NÖJD.

Nu är jag taggad för massa träning och även taggad för ett lopp nästa vecka. Jag åker nämligen till Spanien den 4e oktober. Tillsammans med några andra löpare och Pampastravel åker vi till Alquezar för att springa UTGS, ett ultratraillopp. Jag sjölv springer 38km med 2000 höjdmeter men vi har några deltagare som springer 50km och även 110km!! Galet men inspirerande.

Hur inleder ni hösten? Blir det viloperiod eller har ni lopp inplanerade?