Ännu en vecka har gått. Status på fot? Bättre!

Såklart försvinner ingen skada över en natt (i så fall, ge mig den kuren), men det går åt rätt håll. Jag kan springa på mängdmässigt utan att få mer ont och det är skönt. Känner av hälsenan lite när jag springer men det blir inte värre och det är viktigast just nu. Så jag har kört både långpass och snabbhet på sistone. Okej ett snabbare pass men ändå 😉

Just nu är jag mest glad över att jag faktiskt springer igen även om jag inte vågat tänka så mycket på lopp. Fast jag är sååå sugen på att tävla. Men jag är sådan att jag har väldigt svårt för att ställa mig på startlinjen oförberedd. Att känna att ”detta är bara träning” går liksom inte. Speciellt inte ett asfaltslopp på typ 10km där jag vet vilka tider jag har och skulle kunna prestera. Att starta i ett sådant lopp nu hade nog knäckt mitt självförtroende rejält. Så jag fortsätter njuta av att ”bara” träna.

Hur är det för er? Kan ni ställa er på startlinjen utan att känna er det minsta förberedda? Efter en tids skada när man gått från toppform till rätt tunga steg till exempel?

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så har sommaren inte gått i löpningens tecken för min del. Jag har haft problem med allt från värkande vadmuskler till hjärnskakning och nu senast en krånglande hälsena. Jag har provat de flesta tips jag kunnat googla mig fram till. Bland annat har det blivit ett par lager med tigerbalsam, Linnex och Ormsalva. Jag har gjort hundratals tåhävningar och masserat och gnuggat. Testade även den omtalade massagekudden Flowpillow från Flowlife och jag måste säga att jag är grymt nöjd. Perfekt för att öka blodcirkulationen och bara få klämma bort det onda lite. 

Min senaste kur blev tillslut Voltaren som jag vanligen försöker undvika men ni vet ju hur det är, man blir galen när man inte kan springa och är beredd att testa allt. Jag menar, hade det stått att jag skulle gnida in hälsenan i vitlök hade jag nog gjort det också. Som tur är behövdes inte detta för efter tre dagar med Voltaren så känner jag typ ingen värk alls. Så nu hoppas jag att jag inte bara dolt smärtan untan att det faktiskt blivit bätttre. Det har trots att gått 2,5 veckor dan jag fick ont så nu ska det väl vara på väg bort. 

Någon mer som haft problem med hälsenan? Hur blev ni av med smärtan? Voltaren?

Ha en grym dag och njut av löpningen ni som kan <3

Nu har det gått två månader sedan jag uppdaterade bloggen och det beror delvis på att jag haft semester och inte haft så mycket tid till att skriva men främst för att jag varit skadad och inte sprungit så mycket. Jag hade haft lite känningar till och från i vaden under våren men efter att jag sprang Stockholm marathon gick det inte mer. Då hade jag riktigt ont i vaden och kunde inte springa alls. Då blev det en väldans massa cykelrundor. Därefter kunde jag springa lite efter ca fyra veckors uppehåll men då lyckas jag ramla under ett pass uppe på fjället i Sälen. Så jag får hjärnskakning och måste vila från träning i en vecka. Efter detta springer jag igång lite igen och under en helg i Stockholm bestämmer jag mig för att traska runt i flipflop en hel dag. Inte bra, nu fick jag riktigt ont i en hälsena istället och vilar genom att bara cykla ett par dagar. Då åker jag på en förkylning och där är jag nu. Förkyld och ont i en hälsena och kan inte springa. 

Men vilken fantastisk sommar det varit, eller vad säger ni?

Från en dag i somaras när jag faktiskt kunde springa.

Det händer mycket spännande just nu och jag har varit och kommer åka på en del äventyr. Som jag berättade i förra inlägget var jag för drygt en vecka sedan på ett löparläger med Pampastravel i Alquezar i Spanien. Om ett par dagar åker vi iväg igen för att springa ett lopp i Cerdanya som ligger i Pyrenéerna på spanska sidan. Jag älskar Pyrenéerna och att springa i berg och natur är verkligen något som gör mig glad. Det är en sådan frihetskänsla att studsa fram på små stigar, känna hur kvistat och växter rispar lätt på benen, klamra sig fast vid stenar och grenar för att dra sig fram och tillslut nå den där toppen man siktat mot. Att dessutom upptäcka nya platser och inte veta vad som väntar bakom nästa krön är en underbar känsla och det är ett äventyr att få komma ut.

Den kommande helgen går ett riktigt fint lopp kallat Ultra Cerdanya och man kan springa 9, 18 eller 42km. Jag kommer bara springa 9km eftersom jag satsar på att köra ASICS Sthlm marathon om två veckor. Ultra Cerdanya är ett tufft lopp med många höjdmetrar på samtliga distanser. Banorna går i bergen med storslagna vyer. Jag kommer njuta av loppet och miljön snarare än att ”tävla”. I framtiden kommer jag ihop med Pampastravel ordna resor hit för att springa detta häftiga lopp. Någon som redan testat loppet eller ska springa det i år?

Visst är det vackert!!? Foto: Ultra Cerdanya

Det har varit fullt ös de senaste veckorna och jag har helt glömt att uppdater bloggen. Jag och min kille har bland annat flyttat, jag har varit på löparresa till Spanien och nu senast sprungit Göteborgsvarvet. Jag ska ge er en uppdatering om alla delar men just detta inlägg kommer jag tillägna helgens lopp.

Göteborgsvarvet är verkligen ett av mina favoritlopp och det var nu fjärde gången jag sprang. Detta även blivit lite av en familjetradition då jag, min sambo och delar av våra familjemedlemmar springer loppet ihop. Vi laddar upp tillsammans och firar  alltid våra insatser efteråt. Oavsett om det blir ”persbärs”* eller inte. 

Årets upplaga av varvet var även SM i halvmaraton och det var många starka löpare på startlinjen. Dock var det en mycket varm dag och banan är ganska tuff. Vi drog iväg när startskottet gick och mitt stora mål var att springa med en bra känsla och inte bli för stressad av de andra löparna, jag ville ha kul och njuta av ett lopp jag gillar. Första 10km gick relativt smärtfritt och jag hade bra flyt, men eftersom jag har svårt att dricka under lopp började jag känna av törsten i värmen. De pappmuggar som används under loppet är för mig omöjliga att dricka ur. Jag sätter i halsen och får istället springa och hosta och det orkar jag inte 😉 Så vattnet slängde jag över huvudet för att i alla fall svalka mig lite. Hade också en gel i handen som jag inte testat innan och den fick igång magen lite väl bra och jag blev illamående efter ca 15km. Den känslan kom och gick men jag kände ändå att jag kunde hålla fokus resterande del av loppet. Under hela vägen hörde jag dessutom hejarop som gav mig ny energi längd vägen. Vid 19km stod dessutom mina goa ASICS Frontrunners och peppade oss löpare. Jag blev SÅ glad när jag såg dem och det hjälpte mig att kämpa hela vägen in i mål. Dock gick sista kilometrarna långsammare och jag tyckte att sista kilometern inne i Slottsskogen kändes oändlig och jag längtade verkligen efter att få ta första stegen in på Slottskogsvallen. När jag passerade mållinjen kände jag mig nöjd, kanske inte tidsmässigt men känslan var stabil och jag kände att det fanns mer att ge. Jag gick i mål på tiden 1:19:32 så jag persade med 5 sekunder. Dessutom kom en funktionär fram till mig direkt och meddelad att jag placerat mig som 4e kvinna på SM. Jag var ganska förvånad för jag trodde att jag hade fler tjejer framför mig. En stor merit för mig som också gav mig ytterligare motivation att fortsätta kämpa, ingenting är omöjligt!

Efter loppet hejade vi in våra vänner och familj i mål och kvällen avslutades med grillkväll och lite bubbel. Bra kämpat alla som sprang och tack alla som hejade. 

Följ mina löparäventyr även på Instagram: @soofiean

*En öl som intas när man lyckas persa på distansen 😉 Annan dryck funkar minst lika bra men låter inte lika klatshigt!

Tillsammans med vinnaren av SM halvmaraton, Isabellah Andersson. Foto: Thomas Pickelner

Firar med min bättre hälft som också kämpade bra i värmen! 

Firar våra prestationer, både jag och Thomas Pickelner lyckades sätta PB på loppet. 

Vilken kroppsdel är ni mest stolt över? Eller vilken tycker ni är snyggast? Och har ni någon ni gillar lite mindre?
För mig är svaret enkelt på både finaste och fulaste. Svaret är dessutom samma på båda, nämligen fötterna. Älskar mina fötter samtidigt som de är riktigt ”fula”. Eller kanske ska jag säga härdade. De ser oftast ut som om de varit med om både det ena och det andra. Ni vet lösa naglar, blånaglar, blåsor osv. Oftast försöker jag måla över det värsta med nagellack (ibland får jag även ”måla” dit en nagel om det saknas någon). Min sambo håller kanske inte helt med om att mina fötter är det vackraste på min kropp och det var antagligen inte dem han föll för 😉 Har försökt förhandla mig till fotmassage men där går hans gräns, det gick bra en gång på ett villkor! Att jag skulle ha plastpåsar på fötterna för att han skulle ta i dem. Japp, det ä 100% sant! 
Men jag förstår honom, de är inte fina men de är inte heller SÅ fula. Oavsett så klarar de av en hel del de där fötterna och jag är så glad att jag har dem. Tack varde dem så kan jag göra det jag älskar mest, att upptäcka livet till fots.

Håller ni med mig? Har ni snygga fötter eller vilken är er favoritkroppsdel? 😉

För ert eget bästa bjuder jag på ett FOTo där ni besparas de värsta detaljerna 😉 I alla fall för denna gång!

Denna helg blev det en tur tull Valencia, en fantastisk stad på många sätt. Tillsammans med ett riktigt härligt gäng reste vi för att springa Valencia halvmarathon samtidigt som vi passade på att njuta av sol, god mat och massa löparsnack. Jag var med som coach på resan och delade med mig av tips och tricks både gällande hur man tänker under ett lopp samt en del löpteknik. Och Valencia var verkligen perfekt för oss som gillar att springa. I parkerna finns till och med egna stigar BARA för löpare. Dessutom går det en lååååång park genom hela staden, ca 8km löpning enkel väg för den som vill få till ett bra pass på semestern.

Vi la dock inte allt för mycket tid på löpning före loppdagen då vi ville spara benen lite. Men lätt jogg och en sightseeingtur på cykel blev det. Vi hade dessutom riktigt fint väder och solen sken på oss mer eller mindre hela resan. Så nu är jag fylld av energi och värme tills våren är redo att träda fram i Sverige. 

Varje dag fick vi ta del av ljuvlig mat, något jag tycker är det bästa med ett resa. Det blev en bra mix mellan traditionella spanska rätter och nyskapande tapas. Ska du besöka Valencia kan jag absolut tipsa om ett besök på bland annat dessa ställen: Puerta del Mar och Goya Gallery restaurant. Fantastisk mat!

När det kommer till själva loppet så var det en mycket trevlig bana som gick inne i centrala Valencia vilket är fördelaktigt för ett publikvänligt lopp. Dessutom är det känt för att vara lättsprunget samt en spektakulär målgång precis intill de futuristiska byggnaderna för Operahuset och Valencia Art & sience center. Vi hade dock lite otur med vinden på loppet eftersom det blåste ca 10 m/s. Jag kände mest av motvind, mina ben kändes blytunga och jag har nog aldrig haft så ojämna kilometertider. Men det är alltid kul att tävla så överlag var det en fantastik upplevelse som jag rekommenderar. Valencia erbjuder även ett snabbt marathonlopp i december för den som hellre springer längre 😉 
Alla deltagare på resan var glada och nöjda med sina prestationer och viktigast av allt, vi hade haft KUL! 

Nu är man laddad med energi och inspiration för en ny löparsäsong hemma i Sverige. Vill du se fler bilder och info ska du följa mig på Instagram där jag heter @soofiean

Jag tänkte prata om något viktigt, ja nu blir det lite ordvitsigt, nämligen vikten. Hur många har någon gång reflekterat över sin vikt i något sammanhang? De allra flesta skulle jag tro. Det finns ju lite ”riktlinjer” att förhålla sig till och såklart är det inte bra för hälsan att bära på för många kilon. Men det där vet vi ju redan. Dock är det kanske inte lika vanligt att man funderar på om man väger för LITE. När det kommer till löpning är det ofta ett hett ämne att diskutera hur mycket vikten gör för prestationen. Exempelvis finns olika uträkningar du kan göra för att se hur mycket tid du kan ”spara” på ett lopp genom att väga si eller så mycket. Jag erkänner att även jag sneglat på sådana siffror eller jämfört mig med andra löpare. Ofta kan jag till och med känna mig ”stor” i jämförelse med vissa män som står på startlinjen. Det är jag såklart inte men ändå… Hur kan man bli så fixerad vid vikten?

Nu ska jag berätta om mitt lilla uppvaknande när det kommer till just detta (Och detta är min egen studie så man får tolka fritt). I alla fall, jag har vägt ungefär samma åtminstone de senaste tio åren. Har fungerat bra och jag tycker att jag har mått bra men jag har ju alltid tänkt på vikten och vad jag stoppar i mig. Dels för att jag tycker det är intressant med mat och hälsa och jag gillar att ge min kropp bra energi. Dock kan det ibland bli för lite mat i förhållande till vad jag faktiskt gör av med sett till min träningsmängd. Att äta för lite har ju vissa nackdelar och får man inte i sig tillräckligt kan de leda till både ökad skaderisk och andra komplikationer för kroppen och det vill jag ju inte.

Så för ca ett år sedan bestämde jag att jag skulle öka i vikt en aning. Jag hade precis sprungit Barcelona marathon på tiden 2:54 och jag var nöjd! Jag kände väl inte att loppet var det enklaste jag genomfört och efteråt hade jag lite känningar både här och var och resterande del av säsongen blev det inte så mycket med. Jag missade flera lopp och en del träning. Först framåt hösten var jag på gång igen. Jag bestämde mig för att springa marathon i Barcelona igen men denna gång kände jag mig inte lika ”redo” även om jag tränat mycket. jag kände mig stor och tung och jag hade baserat träningen  mer på känsla till skillnad från året innan. Så min inställning till loppet var att jag kör på så länge det känns bra. Blir det tufft ja då får jag väl sakta ner, det är inte mer med det.

Jag startade Barcelona marathon 2018, ca TRE kilo tyngre och gick i mål SJU minuter snabbare med tiden 2:47:43. Min slutsats är- vikten är viktig! Eller vad säger ni?

Att löpträna hårt handlar om att hitta den perfekta balansen mellan vila och arbete. Att hela tiden utsätta kroppen för tuffa påfrestningar är slitsamt för kroppen och det är nästan ofrånkomligt att man får ”känningar” av olika slag. Jag har tidigare blundat för alla känningar och kört på trots att kroppen säger att något är fel. Att ha ont är ju trots allt ett tecken på att något inte står rätt till. Ofta handlar det om överbelastning och för mycket monoton träning. 
Nu har jag börjat få känningar i ena vristen/smalbenet som liknar tidigare problem jag haft. Denna gång tänkte jag dock lyssna på kroppen och ta ett steg tillbaka för att undvika en eventuell skada. Det är inte värt att riskera en hel säsong innan den ens har börjat. Dessutom närmar sig årets första lopp. 

Denna vecka har alltså handlat om löpvila för min del och istället har det blivit både cykel och crosstrainer för att spara på benen. Det känns som det går åt rätt håll och låter jag bara benet och musklerna återhämta sig helt så hoppas jag att jag snart är på banan igen 🙂

Hur går det för er? Skadefria?

Hoppas kunna springa på som vanligt nästa vecka igen!

Idag är det kärlekens dag och jag bjuder på en kärleksförklaring till löpning. Har du också ett löparhjärta?

Det känns som att man kan sätta ”löpare” framför de flesta kroppsdelar. Oftast för att beskriva någon mer eller mindre otrevlig åkomma. För vem har inte hört talas om löparknä eller löparmage? Själv skulle jag vilja ändra på det för jag har ett riktigt löparhjärta. Jag ÄLSKAR löpning av hela mitt hjärta. Det är starkt och helt fantastiskt tack vare löpningen. Jag imponeras av hur mycket mitt hjärta klarar av tack vare löpning och jag blir varm i hjärtat bara av tanken på allt löpningen har gett mig. 

Varför denna kärlek till löpning!? Den frågan har nog många ställt sig. Det är ju jobbigt, svettigt, flåsigt, tungt, påfrestande, ja listan kan bli lång. Men alla som upplevt just de här känslorna har också hittat den där speciella njutningen. När det känns som man flyger fram, vinden i ryggen, vackra vyer som susar förbi, ett hjärta som spritter av glädje och en hjärna som fått fnatt av alla endorfiner. Helt plötsligt händer det, löpning är det bästa som finns. 

Kram på er!

I min värld kan jag göra allt, det finns inga tidsbegränsningar eller hinder mer än viljan. Så vill jag, då gör jag. 
Men ibland blir det lite för mycket och då säger kroppen ifrån. Att jobba heltid fem dagar i veckan, träna runt tio timmar, jobba med mina egna träningsgrupper och löparresor, vara aktiv i mina kanaler på sociala medier, ha ett vardagsliv med vänner och familj och att dessutom känna pressen att alltid prestera på topp och att vara ”perfekt” är inte så lätt.

För man ska ju inte bara jobba och träna eller bara städa och laga mat. Varje träningspass ska göra mig snabbare, varje måltid ska vara optimalt komponerad, allt i hemmet ska ligga perfekt osv. Tillslut svämmar hjärnan över och istället orkar man ingenting. Förra veckan kändes hjärnan som en degklump och det krävdes dubbelt så mycket ansträngning än vanligt och jag var lika trött när jag vaknade som när jag la mig. Dessutom har jag underproduktion av sköldkörtelhormon (Hypotyreos) och har man fel dos på sin medicinen så kan det också leda till att man blir ÄNNU tröttare. 

MEN jag tänker inte bli knäckt av detta 😉 Jag tog mig en funderar och problemet ligger egentligen inte i att jag har många bollar i luften utan snarare att jag sätter för stora krav på mig själv. Ibland är det ju gött att bara komma ut och springa, oavsett hur långt eller fort det går. Eller hur?