För icke-löparen, dvs för den som aldrig springer annat än möjligtvis till bussen, är löpning en ren plåga som ger andtäppa, illamående och hjärtklappning.
Men för den som tränar regelbundet är löpningen ofta en ren njutning. Och mår man inte som en prins eller prinsessa när man springer, så gör man det i alla fall efteråt.
En orsak heter endorfiner, vilket ordagrant betyder kroppsegna morfiner och som fungerar som kroppens egentillverkade bedövningsmedel. Under löpning och även annan forgående fysisk ansträngning produceras de i stora mängder, utvecklade för att dämpa de ibland vilseledande smärtsignaler som kroppen också sänder ut.
Endorfinerna var viktiga för våra forntida förfäders överlevnad. De är mångfaldigt starkare än ”vanligt” morfin och åstadkommer att träningspassen ibland förvandlas till rena lyckrusen.
Omvittnad är också den kreativitet som många upplever under ett träningspass. Problem som före träningsturen tett sig helt olösliga, finner de enklaste lösningar, medan man springer. Forskare har också kunnat visa att hjärnans akti-
vitet under löpning påverkas på ungefär samma sätt som vid meditation och vissa former av berusning. Den vänstra hjärnhalvan, där kamrern och ordningsmannen inom oss huserar, praktiskt taget avsomnar, medan den högra, kreativa halvan blir desto livligare.
Det är detta tillstånd de flesta konstnärer – de må vara skrivande, målande eller musikskapande – söker för att nå en större kreativitet.
Ett annat skäl är naturligtvis att träningen i sig är nyttig.
Att leva på rörlig fot är att leva i enlighet med vår natur. Vi är ju en djurart som under årmiljoner utvecklats och anpassats till ett rörligt liv, på samma sätt som exempelvis människans bästa vän hunden. Släpp ut en hund i naturen och upplev dess enorma rörelseglädje. Och samma beteende kan man iaktta, när barnen på en lekskola släpps ut för att leka.
Den stillasittande tillvaro, dominerad av bilkörning och TV-tittande, som så många människor i dag betraktar som normal, är således i allra högra grad onormal för vår art.
Man mår bra av att springa, men medaljen har också sin baksida. Löpningen är vanebildande och beroendeframkallande.
Men det handlar om ett i huvudsak positivt beroende. Man mår bra och blir friskare av att springa. Samma goda effekter har som bekant inte sprit, knark och tobak.
Inte sällan bryter man ett negativt beroende mot ett positivt. Bland löparnas brokiga skara finns inte bara många f d storrökare utan även ett inte obetydligt antal s k reformerade alkoholister och drogmissbrukare som i löpningen funnit sin räddningsplanka.
Löpning har också med framgång använts som behandlingsmetod mot depressioner och schizofreni. Depressioner är ofta förbundna med en nästan total fysisk inaktivitet – som orsak och/eller som följd. Men löpningen åstadkommer kemiska förändringar i hjärnans signalsystem vilka bidrar till att häva depressionstillståndet.
Vid schizofreni gäller det i först hand att återställa patientens kroppsmedvetande och jag-uppfattning.
Och sällan är man ju så medveten om att man lever som när man är ute i träningsspåret!

Ur RW nr 8 2001