Meningen var att Runner’s World skulle ha ett eget lag bestående av Robert ”Jojje” Karlsson och kompisen Stefan Ekström. Tyvärr blev ”Jojje” förkyld och ersattes med den meriterade triathleten Marcus Hultgren. Laget heter fortfarande Team Runnersworld.se (#52) och ni kan följa deras kamp mot Utö här.
Ur innehållet:
Inför årets Asics Stockholm Marathon berättade vi om Mikaelas fantastiska utveckling som löpare. Efter endast 1,5 års fokuserad löpträning fick Spårvägenlöparen under hösten 2016 sitt första genombrott när Mikaela blev bästa svenska i Berlin Marathon med tiden 2:44:31. Sen följde en träningsvinter och vår fram till Stockholm Marathon där Mikaela något överraskande blev bästa svenska och därmed tog hem SM-guldet på nya personbästat 2:42:21. I vårt sommarreportage om Mikaela i Runner´s World nr 8 2017 berättade Mikaela om att hon såg fram mot höstens Lidingölopp och mot en fortsatt utveckling som löpare. Utvecklingen skulle bland annat ske genom att jobba med farten på kortare lopp. Men efter en strulig träningssommar och höst blev det ingen start i Lidingöloppet, och hon missade även flera andra lopp. Inför loppet i Valencia hade Mikaela bara runt fyra veckors sammanhängande löpträning och endast ett långpass löpning. Men det gick fantastiskt bra ändå – och vi frågade Mikaela om hur det gick till.
Grattis Mikaela till en fantastisk insats i Valencia. Kan du berätta om loppet?
– Tack! Om jag ska berätta direkt om själva loppet, och inte strulet jag hade innan, så blev det till slut ett riktigt bra lopp. Loppet startade tidigt, redan 08.30 och just tidiga morgnar och maxprestation är inte riktigt min grej. Jag är ganska morgontrött och har svårt att köra intervaller på morgonen. Det funkar mycket bättre för min kropp om jag kör på kvällen. Det gjorde att jag var lite nervös inför hur det skulle funka nu med den tidiga starten.
– Men jag fick starta med eliten, så jag gick in i fållan bara några minuter innan start vilket var skönt. Jag dock nästan ingen uppvärmning, då det var svårt att hitta yta för det i anslutning till starten. Men jag kom i väg bra, och planen jag gjort upp med min tränare Kent Claesson var att stämma av tiden varje femkilometersavsnitt och ligga på mellan 18:45 till 19.00 minuter vilket skulle ge en sluttid under 2.40 om jag lyckades hålla det hela vägen. Men vid första femkilometerspasseringen låg jag precis på 19.00 enligt min egen klocka, och då tänkte jag ”herregud, det här kommer aldrig gå”. För första kilometern är man ofta pigg och startadrenalinet gör ju ofta att man springer in några sekunder. Men nu låg jag på mitt långsammaste tidsmål, och min känsla var inte riktigt bra för jag blev omsprungen av en massa folk. Så jag blev lite orolig där, men jobbade på och det verkade som om kroppen började vakna. Vid 15 kilometer började känslan bli riktigt bra. Jag hamnade i en bra stor klunga och det var positivt med loppet att det fanns så många killar som sprang i runt min planerade fart att jag aldrig blev ensam under loppet. Jag hade bra ryggar hela tiden och det flöt på riktigt bra upp förbi 35 km. Det enda problemet jag hade var att jag tappade några sekunder vid vätskestationerna. Den tejpen jag hade fått av arrangörerna för att tejpa fast min gel på den personliga drickan var så stark att jag fick kämpa för att få loss gelen! Så jag fick hela tiden jaga ikapp min klunga när jag äntligen fått loss gelen. Men i övrigt var det perfekt fart med runt 3.45 minuter per kilometer. (18:45 per 5 km, reds. anm.)
Flöt det på så bra sen hela vägen mot mål?
– Nej efter 37 kilometer blev det tufft. Mina lår var helt slut och jag började även känna av vaderna. Men då tänkte jag att det bara var en Bellmanstafett-sträcka kvar. Och det vet jag att en Bellman på fem kilometer kan man alltid springa. Jag försökte bara behålla farten jag hade och jag visste att chansen på under 2.40 var riktigt bra.
Hur var känslan sen att komma i mål och se att tiden dessutom var klart under 2.39?
– Det var ett väldigt fint upplopp med blå matta in mot mållinjen, man jag kunde inte riktigt njuta av det för jag hade så otroligt ont i låren. Jag har aldrig haft så ont på något lopp, så jag var nästan gråtfärdig. Men sen var känslan givetvis oerhört härlig, att se att det blev så bra tid.
Du hade dålig känsla i början av loppet, men som jag förstod det var det struligt även inför loppet?
– Ja, först strulade det lite med flyget med ombokade biljetter, men vi kom ändå ner bra till Valencia och tog en taxi direkt till mässan på lördag eftermiddag. Jag fick ut min nummerlapp, men hade blivit rådd att kolla upp hur det var med personlig vätskelangning på loppet. Jag hade en plan att min kille och en kompis skulle langa vätska och gel till mig under loppet. Då fick jag veta att jag skulle bli diskad som elitlöpare om jag tog emot vätska från någon vid sidan av banan och eliten skulle ha lämnat in sin vätska tidigare på dagen. Jag fick veta att jag kanske skulle kunna lämna in flaskor om jag kom till tävlingshotellet, ett annat hotell än där vi bodde, klockan 05 på tävlingsmorgonen. Det stressade upp mig, för det skulle inte vara någon bra start på tävlingsmorgonen. Så på chans åkte jag till tävlingshotellet och lyckades träffa den som var ansvarig för elitvätskan, så jag hade tur och fick fixa till mina flaskor direkt. Så först efter det kunde jag pusta ut och pastaladda inför loppet.
Om vi lämnar själva loppet, så vet jag att du som delmål i din löpning efter SM-segern i Stockholm Marathon ville springa bra på Lidingöloppet. Men det blev ingen start där, vad var det som gjorde att du inte syntes på tävlingarna i somras och under tidiga hösten?
– Ja, jag har haft en lite kämpig sommar och höst löpmässigt. Det började med att jag blev ormbiten i juli när jag var ute och sprang i skogen inför Lidingöloppet. Då svullnade ankeln upp och jag fick äta medicin i tio dagar och tappade löpningen lite. Sen körde jag på och tränade på riktigt bra, men sen i mitten av augusti precis innan SM på banlöpning där jag skulle ha sprungit 5 000 och 10 000 meter fick jag benhinneinflammation. Jag hade känt av det lite innan, men då blev det riktigt ont. Det var helt omöjligt och springa.
Kan du härleda benhinneinflammationen till ormbettet?
– Nej inte direkt, men kanske indirekt. Jag missade ju lite träning i samband med bettet, så då tränade jag kanske på lite för mycket efter det för att få upp volymen. Så det blev helt enkelt för tufft.
Hur länge satt det i och hur tränade du vidare under skadeperioden?
– Det blev löpvila i åtta veckor. Så ingen löpning alls under den perioden, och sen när jag väl startade upp var det väldigt lite löpning i början. Men jag tränade på bra med crosstrainer, spinning och lite andra pass på gymmet.
Hur var det mentalt att under nästan två månader inte kunna springa och samtidigt förbereda sig för en mara?
– Först var det ganska jobbigt, mest för att jag missade så många lopp. Först missade jag SM, sen Tjejmilen, halvmaran och Lidingöloppet som jag sett fram mot. Det var tråkigt, men i övrigt så tycker jag inte det gjorde så mycket. Jag kunde ändå träna, och jag älskar alternativträningen. Härliga spinningpass, och jag tycker om att vara på gymmet.
Körde du efter någon plan när du körde din alternativträning?
– Jag utgick lite från mitt löpschema med motsvarande pass alternativt. Så jag körde distans på crosstrainer och sedan intervaller på cykeln. Då upplever jag att jag faktiskt kan köra fler intervallpass alternativt än vad jag skulle kunna köra på löpning. Så upp till fyra intervallpass per vecka blev det under löpviloperioden på cykeln och det höll i gång konditionen riktigt bra.
Som löpare är man lite nyfiken på vilka cykelpass som du körde som ett led mot ditt lopp i Valencia?
– Jag kör mycket med wattmätare, så då har jag koll på hur många watt jag trycker ut. Det ger ett bra kvitto och gör att jag kan ligga på rätt intensitet. Jag brukar välja spinningpass med lite längre intervaller, så till exempel kunde det bli 7 x 5 minuter. Det tycker jag är ett bra pass, och där håller jag ett högt watt-tal på intervallerna som ska vara det samma genom hela passet eller gärna till och med något mer på sista intervallerna.
För den detaljintresserade är då frågan vilka wattal du ligger på?
– Det var ganska spännande att se att jag under skadeperioden kunde höja mitt watt-tal efterhand. När jag började låg jag runt fyra gånger min kroppsvikt så det är runt 200 watt, men sen mot slutet kunde jag ligga på runt 260 watt, vilket blir över fem gånger min kroppsvikt.
När du väl fick börja springa hade du inte så många veckor kvar till Valencia. Hann du med några långpass?
Ja, det blev bara fyra-fem veckors löpning beroende på hur man räknar. I början handlade det om 5 x 1 minuts löpning med vilodag dagen efter. Så det var en upptrappningsfas och det blev bara ett långpass på löpning och det gjorde jag veckan innan loppet. Då sprang jag tre mil. Så det var inte så mycket löpning i benen innan loppet, men konditionen var riktigt bra. Förmodligen var det just avsaknaden av löpningen som gjorde att jag hade så fantastiskt ont i låren på slutet i loppet.
Den fina tid du gjorde nu gör att du med stor sannolikhet uppnår ett av dina drömmål att springa för landslaget. Enligt uttagskriterierna ligger du riktigt bra till för en EM-start på maran nästa sommar. Hur ser dina fortsatta planer ut?
– Jag trodde inte riktigt att jag skulle springa så snabbt redan nu, så jag hade räknat med att springa en till mara redan i vår för att försöka göra en snabb tid då. Men nu tror jag det optimala är att jag i stället gör en eller två internationella halvmaratonlopp och förbättrar mina tider där. Jag har uthålligheten och styrkan för maran, men behöver bli något snabbare på kortare för att kunna göra ännu bättre tider på maran också. Jag får planera med min tränare hur vi ska göra, men klart är i alla fall att jag åker på ett längre träningsläger i Kenya tidigt på nästa år. Det ska bli spännande och se vad det kan ge.
Spännande tycker RW också det ska bli att fortsätta följa Mikaela, och vi önskar stort lycka till!
FOTO: Luca Mara och privat
Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!
Loppet är perfekt som första maraton och med oss går det lika bra att åka själv som med sällskap av en löpare eller supporter. Under helgen anordnas bland annat gemensam tur till nummerlappsmässan, middagsbesök, frukostjogg, starten på loppet, after run-middag och mycket mer!
Ett av världens största lopp
Paris Marathon är ett av världens största lopp med över 40 000 deltagare. Det här är ett “riktigt” stadslopp som går förbi många av Paris sevärdheter som Eiffeltornet, Louvren och Triumfbågen. Loppet löps på en förhållandevis platt och lättsprungen bana. Start och mål ligger nära Triumfbågen och vi har valt ut två hotell som ligger på gångavstånd från dessa.
Det är ett mycket välarrangerat lopp. Var femte kilometer serveras vatten, torkad och färsk frukt. Ett flertal musiker underhåller längs banan. Loppet är skyltat med kilometermarkeringar och tiden visas var femte km samt vid 21.1 km och målgång.
Hur är banan?
Banan går genom Paris centrala delar där du springer förbi några av Paris mest kända sevärdheter. Vid 33 kilometer springer du in i Boulognerskogen för ett fem kilometer långt avsnitt som avslutas med loppets enda backe. De sista två kilometerna är släta och lättlöpta.
Grattis till ett bra lopp Tommy! Med tanke på vad som nyligen hänt i Stockholm måste jag fråga hur stämningen var i Paris, efter alla fruktansvärda terrorattentat som drabbar världen och Frankrike?
– Det fanns en lite tanke innan, att det skulle kännas tillknäppt, men det gjorde det inte. Det var en riktigt fin dag, med skön stämning runt den inspirerande banan. Det var en väldigt fin gemenskap kring eventet. Vi gör något som vi tycker är roligt tillsammans så det blev en superdag helt enkelt, trots allt fruktansvärt som hänt.
Vad hade du för ambition när du gick in i loppet?
– Hade jag sagt min ambition i december hade jag sagt under 3.15 utan att blinka. Men tyvärr har jag och familjen varit sjuka några rundor under vintern, och med det har jag tappat ganska mycket träning. Så det har blivit lite mycket av växling mellan träna och vila. Sista månaden innan loppet har jag haft ganska bra träningsflow, så jag såg ändå fram mot loppet även om jag inte riktigt visste vart jag stod.
Men som jag förstod det, startade du ändå i en fart som skulle kunna ge 3.15?
– Ja, jag skulle försöka hålla någonstans mellan 4.35-4.40 minuter per kilometer och det ger runt 3.15 på maran. Jag sprang med Claes, en kompis, och vi låg rätt precis i början. Men sen bliv det snabbare. Banan är snabb och lätt, och det är svårt att inte dras med när det känns bra. Så vi var till och med nere i ”4.25 fart” och långt in i loppet låg vi på en kurs mot en sluttid på runt 3.12.
Men sen kom det en liten ”semivägg” efter 33 km. Det kom ganska plötsligt och jag blev klassiskt trött i benen och allmänt. Så från här blev det tufft och jag fick gå ner i fart. – Hade jag haft en bättre träningsvinter hade jag kanske hållit ihop det bättre hela vägen.
Kan du beskriva känslan av ”semiväggen”, och berätta hur du ändå klarade jobba vidare?
– Tröttheten handlar både om mental styrka och det fysiska, muskulärt och energimässigt. Jag tror att jag med mer maraton- erfarenhet skulle jag kunnat skjuta väggen en bit framåt. Det här var trots allt bara min första hela mara sedan 2004. Så nu har jag gjort ett race som jag tror jag har nytta av framöver.
– När väggen kom fick jag sänka farten, men ville helst undvika att gå, för då tappar man så mycket tid. Så jag jobbade vidare, bit för bit. Jag fick helt enkelt hitta den fart där jag ändå klarade ta mig framåt, trots lite känningar av kramp i framförallt högerbenet. – Sen hade jag samtidigt lite energibrist och vätskebrist. Jag försökte hålla mig lätt i kroppen innan loppet, så jag tror jag saknade energi på slutet.
– Det var den enda plumpen i loppet, att det fanns så få vätske- och energistationer på slutet av loppet, där man behöver någon extra energi och den sockerkicken det kan ge.
Du kom trots allt in på 3.19, personbästa med 19 minuter. Hur tar du med dig det och vad blir dina kommande tävlingsmål?
– Jag hade 3.38 2004, så jag får vara nöjd med att sänka den tiden med 19 minuter. Det jag tar med mig är, att jag med lite längre träningsperiod utan uppehåll säkert kan orka hålla den farten jag gjorde nu men längre än till 33 km.
Nästa mål blir först Göteborgsvarvet. Det ska bli kul att köra en halvmara där man kan våga ligga på i lite högre fart. Sen blir det Stockholm Marathon två veckor efter det. Där är det revansch som gäller, jag måste gå i mål i år, då jag tvingades kliva av på grund av en skada i fjol. – Så nu blir det vila en vecka, kanske lite lätt cykel för att aktivera mig. Men jag tror jag mår bra av att vila helt från löpningen en vecka innan jag böjar träna det igen.
Slutligen, du är en viktig nyhet i nästa nummer (RW #5) av tidningen som vår nya kock. Vad kan läsarna förvänta sig av där?
– Jag kommer försöka dela med mig av min filosofi kring mat, att maten ska vara njutbar samtidigt som den ska funka med träning. Alla har givetvis olika behov, men jag har utgått från vad jag själv gillar att äta. Samtidigt lämnar jag öppningar i vad man själv kan addera i form av tex mer kolhydrater om man tränar mycket. Jag vill inspirera både med kul smaker och smakbilden. Det ska bli kul att delge det i tidningen.
RW tackar för intervjun och ser fram mot Tommys inslag in Runners World framöver.
I damklassen var det länge en avvaktande tätgrupp som tillsammans kämpade i motvinden innan det till slut handlade om kenyanskorna Mary Keitany och Jemima Sumgong. Keitany gick vinnande ur striden med en vinst på 2:25:07, tre sekunder före Sumgong på 2:25:10.
Ett liknande avslut sågs i herrklassen där Wilson Kipsang (Kenya) slog Lelisa Desisa (Etiopien) i slutspurten. Vinnartiden 2:10:55 är långt från Emmanuel Mutais banrekord på 2:05:06, något som dock var väntat i och med det kalla och blåsiga vädret. Ett av de mest blåsiga i loppets historia. Mutai, som jagade sitt tredje New York-guld i rad, fick se sig besegrad med en sjätteplats på 2:13:44.
Bästa svenskar blev Karin Schön (Kville) på 2:56:55 följd av Johanna Nilsson (Motala) på 2:59:40. På herrsidan sprang Martin Kjäll-Ohlsson (Hälle IF, men boende och verksam i Norge) på 2:30:56. Claes Bengtsson (Stockholm) kom in på 2:31:57.
Herrar topp 5
1. Wilson Kipsang (Kenya), 2:10:55
2. Lelisa Desisa (Etiopien), 2:11:06
3. Gebre Gebremariam (Etiopien), 2:12:13
4. Meb Keflezighi (USA), 2:13:18
5. Stephen Kiprotich (Uganda), 2:13:25
Damer topp 5
1. Mary Keitany (Kenya), 2:25:07
2. Jemima Sumgong (Kenya), 2:25:10
3. Sara Moreira (Portugal), 2:26:00
4. Jelena Prokopcuka (Lettland), 2:26:15
5. Desiree Linden (USA), 2:28:11
Så här följer du New York City Marathon live – på distans!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in