Den legendariske ultralöparen Ted Corbitt berättade nyligen för oss på nätet att han råkade ut för en sådan här fysiologisk propp när han som 81-åring deltog i ett Sri Chinmoy sexdagarslopp i New York för en tid sedan.
Ted Corbitt hade sin storhetstid på 1960-talet då han genom sina många rekordlopp återuppväckte intresset för ultralöpning i USA. Boken ”Corbitt” av John Chodes, som handlar om hans löparliv, är kanske den bästa löparbiografi som någonsin skrivits. Ted Corbitt var ju också sjukgymnast till yrket, vilket också visade sig i hans förhållande till sin träning och behandlingen av sina skador.
I det här sexdagarsloppet hade han satt upp som mål att springa 300 miles (483 km), men efter några dagar drabbades han av kramp i ryggen, så fort han överskred ett visst antal mil. Så snart han försökte öka hastigheten eller springa några extra varv kom krampen tillbaka. Han upplevde det som kroppens seger över viljan och fick nöja sig med 250 miles (drygt 400 km) på sex dagar, vilket inte är så dåligt av en 81-åring.
Vi har väl alla gjort liknande upplevelser. Kroppens signaler kan komma från många håll. För oss långdistansare är det ofta hamstringsfästena som signalerar med smärta och vilovärk. Fortsätter vi envist trots signalerna, har vi snart en inflammation i muskelfästena och i värsta fall en senbristning. Hälsenorna är en annan svag punkt vars smärtsamma signaler vi bör lyssna till omedelbart.
På andra sidan hälen har vi hälsporrarna. Hälsporrarna är dock en sen utveckling av en kronisk iflammation i fotvalvets (plantar fscians) fäste på undersidan av hälbenet (kallas plantar fasciit). Symptomen på plantar fasciit eller hälsporre är en ganska plötsligt påkommen smärta i fotsulan precis där hälbenet övergår i fotvalvet.

Ömheten är värst på morgonen och brukar minska om man lyckas linka omkring ett tag.
Ömheten är dock mycket påtaglig, och det är i det akuta skedet nästan omöjligt att stödja på foten. Vanligen är man öm på en väl lokaliserad punkt mot inre kanten av hälen. Det här tillståndet är en typisk överbelastningsskada som förutom löpare drabbar folk som går och står mycket. Andra faktorer som anses ha betydelse är övervikt, stelhet i vadmuskullaturen, felaktiga skor utan tillräcklig flexibilitet och stödämpning och så förstås det gamla vanliga – överpronering.
Löparprofilen på dem som riskerar att drabbas av hälsporrar är unga hetssporrar som tränar för mycket och för snabbt, för snart och som dessutom ofta är överviktiga. Men även mer garvade löpare som ökar träningsmängden alltför snabbt, speciellt på hårtunderlag, och de som kör mycket backträning är i raskzonen. Även ett långt löpsteg, som gör att foten vinklas mer vid avvecklingen av steget, utgör en risk för bristningar i fotvalvets senor och hälsporre.
Begreppet hälsporre är egentligen missvisande. Normalt har de flesta en liten knöl på framsidan av hälbenets undersida, där fotvalvet fäster. Man misstänker ofta att det är just där någon inflammation eller bristning har uppstått. Blir tillståndet kroniskt kan det bli kalkutfällningar i området så att den här naturliga hälsporren framträder tydligare på röntgenbilderna. Härav benämningen hälsporre.
Det är viktigt att utesluta vissa tillstånd om smärtorna i hälen blir så långvariga och intensiva att man tvingas gå till doktorn. Vissa typer av reumatiska ledbesvär kan börja i hälen varför detta måste uteslutas med ett blodprov. En röntgen och/eller datortomografi bör också göras för att utesluta stressfraktur. En neurologisk undersökning av ischiasnervens funktion bör man också genomgå för att utesluta ischias, som faktikst kan ge isolerad hälsmärta. Tänk då också på falsk ischias som orsakas av inflammation i priformismuskelns fäste i ändan.
Slutligen finns det något som kallas för tarsaltunnelsyndromet, när nerverna ut till foten har klämts fast under hälen. Knackar man på det ömma området, ska man få en utstrålande smärta, typ elektrisk stöt, i foten.
Som det mesta är alltså hälsporre en uteslutningsdiagnos. Avlastning av fotvalvet brukar minska smärtan. Ett mjukt eller hårt inlägg runt det smärtande området är en behandlingsform. Avlastning kan man alltså åstadkomma genom att gå och springa på utsidan av fötterna som en cowboy, men det är kanske en mindre tilltalande åtgärd, som dock tillämpas av en del inbitna långlöpare. Antiinflammatoriska preparat brukar lindra smärtan, men inte alltid. Cortisoninjektioner är alltid populära, men liksom vid andra liknande tillstånd, exempelvis hälsenesmärtor, är de långsiktiga vinsterna tveksamma.
Som vanligt är sista utvägen en operation, då man tar bort den besvärliga och besvärande vävnaden. Med varierande resultat. Vid överbelastningsskador är den bästa åtgärden att vid första symptom vila och avlasta. När det gäller just hälsporre är ju smärtan påtaglig, vilket gör det lättare att låta bli att träna.
I många fall går besvären över på några dagar. Det här är ju en typisk fysiologisk propp. Därför gäller det allmänna rådet att börja försiktigt igen, kanske med nya och stötdämpande skor och ett avlastande inlägg. Tejpning, gärna utförd av en expert, kan avlasta området ytterligare.
Även stretching av vadmuskulaturen rekommenderas för att öka flexibiliteten i fotleden, vilket i sin tur avlastar fotvalvet.
När det gäller hälsporrar är det mycket viktigt att ta symtomen på allvar. I de flesta fall blir besvären kroniska och blir kvar i åratal. Så vet du med dig att du är en hetssporre när det gäller träning och tävling så försök att lägga band på dig, när du får dina första symptom på hälsporre.
Glöm då alla stora planer och träningscheman på ett tag. Intag horisontalläge och skaffa ett par kryckor. Med tur är du igång igen efter någon vecka.