Huset utan framgång


Ulf Friberg [landslagsledare]
Löpargymnasiets siffror är inte bra. Det är få som har slagit igenom på seniornivå och då ska vi ändå ha klart för oss att löpargymnasiet funnits under lång tid och många av de bästa talangerna har gått där. Jag kan bara komma på två aktiva som gått där och efter det verkligen sprungit internationella mästerskap på seniornivå och det är Oskar Käck och Mattias Claesson. Claesson tränade redan då sig själv, medan Oskars utveckling kom långt senare. Löpargymnasiet får inte bli slutmål, utan början på något nytt. Det viktiga får inte bli att prestera bra resultat under tiden på löpargymnasiet, utan de aktiva ska utvärderas efter sina karriärer.
Jag tror inte att internat är en bra idé. Jag tror att man behöver sitt normala liv utanför löpningen. i den här åldern grundläggs mycket attityd och värderingar som är avgörande för den fortsatta löparkarriären. samlar man ihop ett 30-tal löpare i gemensamt boende där de umgås 24 timmar om dygnet finns risken att de som kommer dit med individuella särdrag, som gjort dem till bra löpare, istället plattas ut och formas efter gruppen”.

Löpargymnasiet i Sollentuna är en så kallad het potatis i löparsfären. Denna omdiskuterade skola såg dagens ljus 1988 och i över 20 år har det bubblat av åsikter hos löparfolket. Det är ingen överdrift att säga att väldigt många har varit och fortfarande är starkt kritiska. Det finns en mängd negativa åsikter mot verksamheten. Det handlar om framförallt tre återkommande punkter.

• Att skolan inte lyckas leverera speciellt många topplöpare.
• Att många slutar helt med löpning under och efter sina år på Löpargymansiet.
• Att många blir skadade på grund av träningen

Här på internatet i Sollentuna har det passerat många fantastiska talanger genom åren. Tyvärr är det precis som Ulf Friberg säger, att det faktiskt bara är två stycken som egentligen har lyckats och verkligen nått målet: Oskar Käck och Mattias Claesson. Detta alltså ända sedan 1988 – två stycken!
Den första jag stöter på när jag kliver in på internatet denna gråtunga majdag är Albin Olausson, en stor talang från Åsbro som nu snart har avslutat sitt första år. Han är en av dem få utvalda som under tre år ska få professionell hjälp med sin löpning. Han bor i en enrummare på tolv kvadrat på första våningen av tre.

– Det är klart att det har varit en stor omställning att flytta hemifrån, säger han.
Vilka är fördelarna här?

– Ja, det är ju lättare att träna bra här. Det blir mer träning helt enkelt. Mer inspiration och bättre kvalité.
Finns det risk att det blir för mycket träning?
– Jo, det är klart att risken finns, det är en nackdel. Att det blir för mycket kvalité helt enkelt. Det är ju många som blir skadade. Nu är det till exempel några som har stressfrakturer. Själv har jag ont i hälsenorna och lite i knäet, säger Albin och gör sig redo för samlingen inför dagens träning.

När jag lite senare sammanstrålar med samtliga på Sollentunavallen inför dagens intervallpass saknas det några stycken. Någon kör på egen hand i terrängspår efter att precis ha kommit tillbaka från en skada. En annan med stressfraktur i foten kör alternativ träning. Några är med, trots att de har känning av diverse skador.
Just detta är ju en del av kritiken. Att många helt enkelt blir skadade för att det tränas för hårt i för unga år. Jag förstår kritiken, men kan också samtidigt ha viss förståelse för att skador uppstår. Tränar man löpning på hög nivå med stor belastning är det tyvärr ofrånkomligt. För att bli bra måste man tänja på gränserna och ofta balansera på den berömda knivseggen. Däremot kan jag tycka att ovanligt många går sönder. Går man igenom statistiken från alla år så är det alldeles uppenbart att för många tvingas sluta på grund av just skador. Dessutom har ju skadebekymmer en tendens att gå hand i hand med bristande motivation.
Om man tar sig tid att verkligen granska statisktiken från Löpargymnasiet så visar det sig att siffrorna faktiskt är värre än befarat. I ett examensarbete av Peter Öhman från Idrottshögskolan år 2000 så slår han fast att andelen som lägger av med löpning i samband med, och efter Löpargymnasiet är så hög som 50 procent. Vid en ytterligare granskning som Runner’s World har gjort visar det sig att siffran är ännu högre. Av alla som gått på Löpargymnasiet i Sollentuna slutar hela 70 procent med sin löpning inom två år efter avslutad utbildning. Sju av tio som är där för att bli just löpare blir alltså inte alls löpare. Anledningen är allt som oftast skadeproblem och/eller bristande motivation. Siffrorna är alarmerande och frågan är vad man gör för fel.
– Jag tror faktiskt att man borde börja tänka i andra banor, säger Stefan Olsson som är förbundskapten för friidrottslandslaget. En sak som man kan fundera över är lokaliseringen. Stockholm/Sollentuna passar förstås inte alla, vilket ställe gör det? Min bild är att många löpare kommer från helt andra miljöer än Stockholm. Ofta från mindre orter med en annan livsstil som bakgrund. Våra bästa löpare är ofta stora individualister och många har gått sina egna vägar.
Vad säger du om siffran, 70 procent lägger av?
– Det låter mycket, men jag gör också reflektionen att det är för få ungdomar som via Löpargymnasiet når landslaget och utvecklas till elitlöpare som seniorer.
Vilken är din analys av felet?
– De tänker kanske lite kortsiktigt.
Det är viktigt att man inte ser Löpargymnasiet som en slutpunkt utan som ett enormt viktigt led i utvecklingen som löpare. Att bli en framgångsrik löpare tar lång tid och kräver stort tålamod. Löpargymnasiet saknar också till skillnad mot många andra idrottsgymnasier föredömen som visat att det går att lyckas internationellt. Mattias Claesson är visserligen på väg, men det är en karaktär och framgångskultur som finns i högre grad på vissa andra idrottsgymnasier och som jag tror Löpargymnasiet skulle behöva mer av.
Ärligt, vad tycker du om deras verksamhet?
– Självklart är det min förhoppning är att de ska bidra till seniorlandslaget i högre utsträckning än vad de har gjort och gör idag, avslutar Stefan Olsson och lägger på luren för att fortsätta bevaka sitt landslagsläger i ett soldränkt Portugal.

Återigen svidande kritik alltså. Det är ändå svårt att se vari problemet ligger. Det är svårt att hitta en korrekt analys av varför Löpargymnasiet inte lyckas bättre. Det är precis det jag tänker på när jag står där på Sollentunavallen och bevittnar dagens intervallpass under ledning av legendaren Ola Liss. Killarna kör 150-metersintervaller. Tjejerna lite blandat, både tvåhundringar och fyrhundringar. De har bra förutsättningar. Professionella tränare. Alla tycks motiverade. Alla vill bli elitlöpare. Nästan ingen blir det.
Jag möter en av de ansvariga för hela idén direkt efter dagens träning. Turebergs entusiastiska Ola Liss som har varit med ända sedan starten av Löpargymnasiet 1988.

Thomas Engdahl [Fd Förbundskapten]
”Jag instämmer i en stor del av kritiken som finns mot löpargymnasiet. De redovisar ett magert utfall, väldigt få når internationell klass och det måste helt klart betraktas som ett stort misslyckande. Jag tycker att man är dålig på att utvärdera verksamheten, t ex från förbundet. man är dålig på att hitta förbättringar. De dåliga siffrorna är ju kända, men man gör inte speciellt mycket åt det..Jag kan också tycka att det inte är helt bra att de som jobbar på löpargymnasiet och även på andra riksidrottsgymnasier tycks sitta på livstidskontrakt. Det skulle vara betydligt bättre med projektanställningar. Det är viktigt att alla alltid är 100% motiverad..
När det gäller Mattias Claesson kan man inte säga att han är en produkt av löpargymnasiet..” 

Conny Sundh [Tränare Hässelby SK]
”Problemet är ju att det inte blir så mycket av det för dem löpare som är på löpargymnasiet. De flesta som har blivit riktigt stora löpare har ju inte gått där. Ett stort problem med löpargymnasiet är att motivationen ute i klubbarna i landet försvinner. När Sveriges talanger drar till Sollentuna så tappar ju hemorten och klubben en duktig löpare. Klubbtränare och löparkompisar i hemmaklubben blir lidande. ” 

Vad säger han om den hårda kritik som finns mot verksamheten. Jag ställer frågan när vi satt oss tillrätta med utsikt över Sollentunavallens blå banor. – Ja, den kritiken fanns väl kanske förut innan verksamheten kommit igång ordentligt, men det känner vi inte av längre. Kritiken fanns med viss rätt förut, men nu tycker jag inte att den stämmer, nu när vi har hittat strukturen, säger Ola.
När det gäller er målsättning, hur viktigt är det att det blir elitlöpare av dessa i slutändan?
– Det är jätteviktigt. Det är ju vad Riksidrottsförbundet och Friidrottsförbundet har satt upp som mål. Målet är att det ska leda till landslagskapacitet och det gör det också.
Gör det verkligen det?
– Ja.
Hur många av dem som har gått Löpargymnasiet har sprungit i seniorlandslaget?
– Ja, menar du nu bara seniorlandslaget så är det väl mellan 15-20 stycken. Jag kan inte den exakta siffran.
Hur många har deltagit i mästerskap?
– Ja, det är ju inte lika många förstås. Det är färre, visst är det så. Mattias och Oskar förstås. Men helt klart hade vi hoppats på lite större utdelning än vad det blivit hittills.
Varför slutar så många med löpning efter Löpargymnasiet?
– Ja, jo, det är stora avhopp. Andelen som slutar ligger på 50 procent och det är nog tyvärr en normal siffra för våra idrottsgymnasier.
Löpargymnasiets siffra är inte 50 procent, den är 70 procent…
– Ja, det är för höga siffror. Man har inte tålamodet att jobba vidare. Det är ju inte positivt så att säga va. Vi vill ju uppnå en långsiktighet i tänket och synsättet.

På något sätt känner jag att jag inte vill pressa Ola mer. Han är en skön människa. Han vill se allt positivt och börjar prata om hur många som det går bra för, hur bra det har gått i ungdomsfinnkamper och hur många som haft uppdrag i juniorlandslag och det är givetvis jättebra. Ändå är siffrorna när det gäller seniorsidan otäckt tydliga. 70 procent lägger av. Bara Käck och Claesson har gått hela vägen. Verksamheten har pågått i över 20 år. Det är inte tillräckligt bra utdelning. Så är det bara. Jag ringer upp Oskar Käck för att höra hans bild.
– Jag tycker inte att det är så konstigt att så många slutar med löpningen. Många blir smärtsamt medvetna om vad som verkligen krävs för att bli en bra löpare på Löpargymnasiet.
Vad menar du?

– De allra flesta vet helt enkelt inte hur mycket som krävs. Många saknar den rätta inställningen. Själv var jag bland de sämre rent talangmässigt, men jag visste vad som krävdes och jag var villig att göra jobbet.
Vilken passning skulle du vilja skicka till Löpargymnasiet?
– Ja, först vill jag säga att jag är jävligt nöjd med åren där. Det finns förbannat bra förutsättningar för att träna löpning. Däremot tror jag att de borde lägga större vikt vid det rent mentala när det gäller ansökningarna. De borde inte stirra sig blinda på resultat utan tänka mer på vilka som egentligen har det rätta psyket.

Just här berör nog Oskar Käck en viktig punkt. Att bli en bra löpare gör ont. Att bli en elitlöpare gör jätteont. Att bli en landslagslöpare gör ännu ondare. Det gäller att vara mentalt förbered för vad som krävs och hur många är egentligen det när de är 16 år?
Plockar ni ut rätt elever, frågar jag Ola Liss.
– Det kan man väl diskutera. Några enstaka på vägen missar vi. Det gör vi.
Hur viktig är den mentala styrkan hos dina elever?
– Jätteviktig och det jobbar vi med. Vi har åtskilliga lektioner där vi bland annat jobbar med den mentala guiden.
Motivationen tryter ändå för en del, ganska många till och med…
– Ja, till dem som inte förstår vad det handlar om så skulle man egentligen kanske vilja säga att din tid på Löpargymnasiet är över nu. Du får lämna oss. Men den möjligheten har vi inte. Har man börjat här så har man rätt att gå ut sina tre år.

Det finns så oerhört mycket att ta upp till diskussion när det gäller Löpargymnasiet. Man skulle kunna fortsätta reda ut den dåliga kontakten mellan Löpargymnasiet och de aktivas hemmaklubbar. Just i det ämnet hörde jag Ola Liss under en samling tidigare under dagen säga att det är bättre om tränarna därute i Sverige håller kontakten med honom istället för tvärtom. Jag förstår vad han menar, men det visar också att det inte är någon jätteprioriterad fråga. Man skulle kunna prata ännu mer om just den dubbelt negativa effekten som blir följden ute i landet. Man skulle också kunna diskutera själva internatiden ytterligare. Skadebekymren borde ytterligare belysas med mera, med mera.

Bo-Gunnar Bogges [Friidrottstränare Örebro]
”Min första tanke när jag tänker på löpargymnasiet är, vad har kommit ut av detta? De får ju gräddan, men vad kommer egentligen ut? Det som är illavarslande är att så otroligt många slutar med löpningen helt. Löpargymnasiet utarmar Sverige på stimulans. Många andra löpare och tränare blir av med viktig stimulans vilket innebär en dubbel negativ effekt. Jag tror också att det sällan är bra att rycka upp dem här ungdomarna från sin normala tillvaro. Det är ju trots allt tränaren i hemmaklubben och löparkompisarna där som gjort att vederbörande tyckt att det varit roligt med löpning. Kontakten mellan löpargymnasiet och ungdomarnas tränare hemma är dålig. Jag vet också att de försöker värva dit elever med stor talang utan att prata med vare sig klubb eller tränare. Jag tror inte på själva idén. Varför ska vi i så unga år samla alla löpare på ett enda ställe? Ska vi ha ett häckgymnasium, ett trestegsgymnasium, ett höjdgymnasium också?” 

Det finns som sagt åtskilligt att titta närmare på, men jag tror att Oskar Käck är nära sanningen när han nämnde just bristen på motivation hos många. Ola Liss sista svar är också ganska tydligt i frågan. Svaret där han gör klart att han ibland skulle vilja byta ut elever som inte har den rätta inställningen, men inte får göra det. Ett svar som tydligt visar att Löpargymnasiet som ska vara elitinriktat, uppenbarligen inte tillåts vara det.

Det som givetvis också blir intressant är finansieringen. Elevernas hemkommuner står naturligtvis för sin del i och med skolpengen, cirka 70 000 kronor per år och elev. Sollentuna kommun lägger ner så mycket som 700 000 kronor per år i verksamheten. Riksidrottsförbundet går in med 30 000 kronor per år och elev.
Det är mycket pengar som är i rullning för att Sverige ska få fram elitlöpare från Sollentuna. Jag frågar Marianne Söderberg på RF om hon kan berätta om deras utvärdering av just Löpargymnasiet.
– Ja, eh, vi jobbar med något som vi kallar för kvalitetssäkringsmodell. Vi begär in en verksamhetsbeskrivning från respektive gymnasium och vi gör även platsbesök.
När det gäller Löpargymnasiet så är det alltså upp till dem att berätta för er hur det går?
– Ja, det kan man säga, vi kontrollerar inte själva utan vi är i behov av rapporter.
Vilken är er bild av läget då?
– Ja, vi är medvetna om att det finns problem, men eleverna ska ju inte vara som bäst när de går på Löpargymnasiet utan det gäller ju att visa upp långsiktiga resultat.
70 procent slutar med löpning?
– Vi har inte tittat på det på det sättet. Det där är lite mer av en förbundsfråga. Det är upp till dem faktiskt.

När det gäller förbundet så har vi tidigare hört Stefan Olssons tankegångar. Kerstin Rosén är annars kontaktperson på Friidrottsförbundet när det gäller Riksidrottsgymnasierna. Hur ser hon på Löpargymnasiets siffror? Först säger hon att hon inte kan de siffrorna. När jag berättar så låter hon förvånad.
– Ja, är det på det sättet så borde man ju verkligen fundera, säger hon.
Vad vill ni göra åt problemet att så många slutar?
– Det är en skitsvår fråga. Det är jobbigt för många elever att gå vidare. De har fått allt serverat på Löpargymnasiet och plötsligt är skolåren över och man ska ta hand om allt själv. Många klarar inte riktigt det utan slutar med sin idrott.

Visst är det
säkert så som Kerstin säger. Det blir ett vakuum efter Löpargymnasiet för många. För närvarande jobbar flera aktörer med att få fram ett bra upplägg efter gymnasiet. En fortsättning på högskola/universitet där eleverna erbjuds vidare professionell hjälp i sin löparsatsning. Om det betyder att det kommer bli fler landslagsframgångar från idrottare som gått via Löpargymnasiet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men en sak torde ändå vara klar. Det kan nog inte bli sämre utdelning än vad det har varit under drygt 20 år.

 

Diskutera: Huset utan framgång

________________________

Källor: Peter Öhman ”Vart tar alla aktiva vägen efter Löpargymnasiet”
Löpargymnasiets Verksamhetsbeskr 2008
RF:s Återföringsrapport 2009
Statistik/Resurch: Hans Wiktorson

 

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

LG och Peppe ger juniutmaningar i RW Runstreak

LG och Peppe ger juniutmaningar i RW Runstreak


RW Runstreak2020 är gruppen på Runner´s World Facebook där vi genom träningsutmaningar vill motivera till regelbunden och kul träning. Över 2000 löpare är med och inspirerar varandra. I juni utmaningen har vi tagit hjälp av våra RW poddarna och coacherna LG Skoog och Peppe Lindholm. Dom ger alla i gruppen några utmanande utmaningar.

Under året har RW Runstreak2020 gruppen på Facebook växt och senaste utmaningen handlade om att få in fartträning och att på en månad förbättra sin tid på 1000 meters snabb löpning.

Juni månads utmaning har flera olika delar och det är RW podd duon, LG Skoog och Peppe Lindholm som bjuder på några utmaningar både gällande löpning och rörlighet. Du kan ta dig an alla såklart om du vill, eller så väljer du någon du vill klara av under juni månad.

HÄR HITTAR DU FACEBOOK GRUPPEN

COACH LG SKOOG´s JUNI UTMANINGAR

Öka volymen med 25 % per vecka i 2 veckor
Om du till exempel brukar springa 50 kilometer per vecka i normala fall, så ska du löpa 65 kilometer de nästkommande två veckorna. Det är lämpligt att huvuddelen av dina pass är distanslöpning i olika farter. Se vad som händer när du springer mer än normalt. Hur återhämtar du dig? Hur är känslan när du klarar av att öka volymen? I och med att de flesta pass bör vara distanspass så är skaderisken liten. Skulle du öka volymen med 25 % och samtidigt bränna av en massa intervall- och backpass, skulle skaderisken öka. Detta är ett sätt att öka uthålligheten, bygga kapillärer (de små blodkärlen som gör det lättare att syresätta musklerna) samt att få viss återhämtning från snabba fartpass.

Förbättra tiden på 6 backar
Leta upp en backe som är mellan 90 sek till 2 min. Spring uppför den backen 6 gånger, med gåvila nerför. Anteckna genomsnittstiden för de 6 loppen. Anteckna och upprepa detta minst en gång per vecka under tre veckor. Det är ett bra sätt att vara koncentrerad och våga pressa sig lite till vid varje pass. Det är också ett sätt att försöka hitta den effektivaste och snabbaste löptekniken vid löpning i uppförsbacke. Du lär dig jobba aktivt med armarna, rikta blicken mot backens topp samt jobba aktivt med fötterna och få en bra avveckling av steget. Du kan givetvis använda kortare backar också. Men upprepa passet flera tillfällen med jämna mellanrum så du får en referens. Som en bonus kan du anteckna vilken puls du hade under passet också. Det kan hända att du kör två pass på samma genomsnittstid men att du hade 5 slag lägre puls på det ena passet. Det visar också på en förbättring.
(Några till utmaningar kommer från LG Skoog i sommarens nummer av tidningen Runner´s World)

PEPPE LINDHOLM´s TRE RÖRELSEUTMANINGAR

1. Huksitt, försök att sitta i huk, på hälarna i 1 minut!
Huksitt är bra för fotleder, höftled och bröstrygg!

2. Halv duva, själva utmaningen blir att komma framåt, nedåt! Håll gärna i 2 -3 minuter per ben. Den här övningen stretchar både höften och rumpan.

3. Fjärilen -samma sak här, försök att komma så långt ner mot tårna som möjligt! Pussa tårna och posta på instagram eller i fb-gruppen. 2-3 min är bra att hålla positionen. Vi öppnar upp höften och stimulerar ryggen, det kan främja löpsteget.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Passa på! Just nu 50% rabatt!

Passa på! Just nu 50% rabatt!


Just nu! Halva priset på prenumeration, endast 49,50 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 10 gånger för bara 495 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och i din läsplatta. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

Erbjudandet gäller endast nytäckning av prenumeration och boende i Sverige.

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Halva priset på Runner’s World-prenumeration!

Halva priset på Runner’s World-prenumeration!


Just nu! Halva priset på prenumeration, endast 49,50 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 10 gånger för bara 495 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och i din läsplatta. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

Erbjudandet gäller endast nytäckning av prenumeration och boende i Sverige.

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lyssna på digital föreläsning med Jonas Colting!

Lyssna på digital föreläsning med Jonas Colting!


Lyssna på hur Jonas överlevde 30 mils simning i 10-gradigt vatten runt Gotland, hur man tränar för att vinna VM-medaljer i triathlon och hur man kan leva för att vara en fit, stark och pigg 47-årig småbarnspappa som efter 35 års hårdträning fortfarande har lusten till rörelse! Vi är alla stenåldersmänniskor som lever i en modern värld- det här är föreläsningen om hur vi maximerar hälsa, prestation och lycka genom att bli bekväma med det obekväma.

Det blir sanningar och provokationer och ärlighet – rakt från hjärtat!

Vi erbjuder nu dig som Runners World läsare 50 kr rabatt på hans onlineföreläsning:
Att vara bekväm med det obekväma
Klicka på rubriken ovan och använd kod: RW2020 när du kommer in på sidan för att göra ditt köp.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Allt om löparskornas historia!

Allt om löparskornas historia!


De moderna löparskorna har genomgått många utvecklingssteg från introduktionen av EVA-skummet 1974 till dagens kolfibertrimmade mellansulor. Här är löparskornas historia!

Den moderna löparskoindustrin har i dag ungefär femtio år på nacken. I samband med att löpning i början av 1970-talet blev en aktivitet som inte enbart var förbehållen talangfulla tävlingslöpare, utan snabbt spred sig till allt fler människor, uppstod en efterfrågan på träningsskor med delvis andra egenskaper än vad elitlöparna tidigare efterfrågat. Det snabbt växande antalet nyfrälsta löpare gjorde också skotillverkning till en i högsta grad intressant och lukrativ affärsmöjlighet.

Hela 1970-talet präglades av en optimistisk entreprenörsanda och stor kreativitet i produktutvecklingen. Stort fokus hamnade på hur skornas mellansulor kunde dämpa stötarna från underlaget och på så sätt skona benen på den snabbt växande skaran entusiastiska löpare. Dessa var ofta tämligen dåligt grundtränade och hade inte sällan medioker löpteknik. Skotillverkningen fick därför en klar inriktning på stötdämpning som ett sätt att motverka skadeproblem.

EVA – en milstolpe

En viktig milstolpe i sammanhanget är 1974. Då inledde nämligen Brooks-chefen Jerry Turner ett samarbete med kemiföretaget Monarch Rubber Company. Det resulterade i den första löparskon med en mellansula tillverkad av plastskummaterialet EVA. Modellen hette Villanova och blev direkt en succé när den introducerades 1975. Turner hade förhandlat sig till ensamrätt under ett års tid, men när den exklusiviteten upphörde blev EVA-materialet snabbt standardlösningen hos i princip alla skotillverkare.

Brooks Villanova lanserades 1975 och var den första massproducerade löparskon med en mellansula i EVA-materialet.

EVA är en förkortning av Ethylene Vinyl Acetat. Anledningen till att detta plastskum mer eller mindre revolutionerade tillverkningen av mellansulor till löparskor är – förutom materialets elastiska egenskaper och låga vikt – den enkla och kostnadseffektiva framställningsprocessen. Alltsedan mitten av 1970-talet och fram till i dag har därför majoriteten av alla löparskor tillverkats med just någon typ av EVA-mellansula.

Egna namn – samma sak

Tillverkningsmetoderna har efterhand förfinats och ibland har materialet kombinerats med andra typer av plastskum, främst för att förbättra skornas livslängd. Vissa tillverkare har också kapslat in andra element i mellansulorna, främst för att förbättra hållbarheten i skornas stötdämpning. De mest kända är Nike Air, Asics Gel och Mizuno Wave.

Skofabrikanterna har med förkärlek under årens lopp använt sig av egna fantasifulla namnbeteckning på sina mellansulematerial, för att ge intryck av att just deras variant är det mest tekniskt avancerade med bäst stötdämpningsegenskaper. Exempel är Phylon, Cushlon, SpEVA, SoLyte, REVLite, EVA+ och U4ic. Den kemiska sammansättningen har dock ofta varit tämligen lika.

Sauconys lättviktsmodell Kinvaras mellansulematerial kallas för EVA+.

Att EVA relativt snabbt komprimeras eftersom de små luftbubblorna i materialet pressas samman vid belastning är materialets största svaghet. Att skorna tappar sin stötdämpande förmåga är oftast anledningen till att vi kasserar dem, trots att de visuellt ser ut att kunna fungera ytterligare ett tag.   

Utvecklingen får en Boost

Mellansulornas förmåga att dämpa stötarna från underlaget har sedan 1970-talet haft en särställning i branschen. Förvånansvärt lite hände emellertid inom den tekniska utvecklingen av alternativa material från slutet av 1970-talet och drygt 30 år framåt i tiden. Först när Adidas 2013 introducerade sitt innovativa Boost-koncept började kreativiteten spira igen.

Boostmaterialet lanserades på bred front i Adidas produktportfölj
med löparskor – och satte fart på konkurrenterna.

I samarbete med tyska kemijätten BASF lyckades Adidas då skapa ett spännande alternativ till EVA. De sammanfogade ett stort antal små kulor av ett plastmaterial kallat TPU (Thermo Plastic Polyurethane) till en solid mellansula. Denna lösning ger ingen viktmässig fördel. Den stora vinsten ligger i stället i materialets energiåtergivande egenskaper och att det behåller sina stötdämpningsegenskaper längre. 

Pebax – dyrt men bra

Adidas Boost-koncept fick övriga skotillverkare att börja titta på nya tekniska lösning för sina mellansulekonstruktioner. Den stora snackisen i sportskobranschen har under de senaste tre till fyra åren handlat om kolfiberplattor, men faktum är att det är utvecklingen av nya skumplastmaterial som är mest intressant för den stora massan av löpare.

Till sina Vaporfly-modeller – som fått extremt mycket uppmärksamhet i samband med de spektakulära försöken att löpa maratonsträckan under två timmar – har Nike utvecklat ett mellansulematerial kallat Zoom X. Det bygger på ett plastmaterial kallat Pebax, vilket tidigare endast använts i hårdplastformat – exempelvis som en stabiliserande platta i skons mellanfotsparti eller som förstärkning i hälkappan.

Mellansulematerialet ZoomX i Nikes Vaporflymodeller bygger på en skumplastvariant av plastmaterialet Pebax. Det är lätt och har bra energisparande egenskaper – men är också ganska dyrt.

I skumplastutförande blir Pebax extremt lätt och därför kan man tillverka tjocka mellansulor utan att skorna blir tunga och klumpiga. Flera tester pekar på att Vaporfly-skornas energisparande egenskaper i högre grad kan tillskrivas Pebax-skummet i mellansulan än kolfiberplattan. Än så länge är materialet klart mer kostsamt att använda än EVA och Nike har hittills endast använt det i just Vaporfly-modellerna och – som en delkomponent – i den något mer traditionella lättviktsskon Pegasus Turbo. 

Andra sportskotillverkare har också tillgång till Pebax, som är ett av den franska kemikoncernen Akemas varumärken, eller andra liknande material. Reebok använder exempelvis Pebax i kombination med ett skal av EVA i sin Floatride Energy-mellansula. 

Reebok använde Pebax i kombination med EVA i sin Floatride Energy-mellansula. 

Fler nya material på gång

Med största sannolikhet kommer vi snart få se andra typer av plastmaterial i skornas mellansulor. Saucony har nyligen introducerat vad man kallar Pwrrun+, som är ett TPU-baserat plastskum med liknande egenskaper som Adidas Boost. Det ger både bättre energiåtergivning och lägre vikt än Everun, som Saucony har använt i stor utsträckning sedan 2015.

EVA kommer dock sannolikt att finnas kvar i sportskobranschen ett bra tag till. Dagens EVA-mellansulor har förfinats sedan 1970-talet. Under de senaste åren kan vi notera en del nya, innovativa idéer. Ett intressant exempel är Skechers Hyperburst, där man istället för luft har injicerat koldioxid för att åstadkomma ett elastiskt plastskum. Resultatet blir främst en markant lägre vikt, men också god stötdämpning kombinerad med en kvick återgång efter belastning. 

Schweiziska On blandar EVA med en Pebax-liknande plastkomponent i sitt Helion-skum.

Schweiziska On har i stället valt att blanda EVA med en Pebax-liknande plastkomponent i sitt nya så kallade Helion-skum. I kombination med de ihåliga Cloud-elementen, som är företagets speciella signum, kan man finjustera mellansulans egenskaper i olika delar av sulplattformen. Slutresultatet blir en tämligen fast, distinkt kontakt mot underlaget men också en tydlig respons i frånskjutet.

Nya typer av ovandelar

Även om skoteknologi i hög grad handlar om mellansulor och deras egenskaper, har det även skett framsteg på andra områden under senare tid. Passformen i skornas ovandelar har förbättrats avsevärt. I stället för att som förr stödja foten genom att sy på förstärkningar i klumpiga syntetmaterial utanpå ovandelar i nylon eller polyester, framställer man nu ovandelar i ett sammanhängande stycke.

Genom en vävteknik kallad ”engineered mesh” kan man ge huvuddelen av skons ovandel en gles struktur med goda ventilerande och följsamma egenskaper. De områden som behöver stödja foten får däremot en mycket tätare vävstruktur. Därmed elimineras behovet av utanpåliggande förstärkningar helt. 

En ännu mer sofistikerad metod är att använda sig av avancerade, datastyrda stickmaskiner som kan utforma skornas ovandelar. Principen är även här att tätare stickning ger stöd medan glesare maskor gör att skon bättre kan forma sig efter fotens konturer.

Tekniken för att tillverka stickade ovandelar blir allt mer sofistikerad.

Inledningsvis var detta en ganska kostsam procedur förbehållen ett fåtal topprodukter. Men i dag har allt fler tillverkare tillgång till teknologin och vi ser allt fler löparskor med stickade ovandelar. Genom att variera tjockleken och färgerna på trådarna kan man åstadkomma spännande visuella effekter. I den hårda konkurrensen i butikerna ska naturligtvis inte detta undervärderas.  

Yttersulan ger greppet

En annan trend som har vuxit sig stark under 2000-talet är sportskofabrikanternas ökade samarbeten med specialiserade gummiproducenter. I strävan efter att skapa yttersulor som förenar egenskaper som greppförmåga mot varierande underlag (torra och våta), komfort och hållbarhet har man i allt högre grad tagit hjälp av specialister.

Ofta ser man att löparskornas yttersulor är tillverkade av däckföretag som Goodyear och Continental. Och sulor från Vibram, den anrika italienska specialisten på innovativa yttersulor till skor för sport och friluftsliv, hittar vi numera hos en rad löpinriktade varumärken som Hoka, New Balance, svenska Salming, Saucony och Under Armour. 

Mer att välja på än någonsin tidigare

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det i dag finns ett både större och mer varierat utbud av skor för löpning än någonsin tidigare. Lås dig därför inte nödvändigtvis till ett visst specifikt varumärke när du väljer skor. Tänk i stället på vilken typ av löparsko som bäst motsvarar dina behov och önskemål som löpare.

Tänk på vilken typ av löparsko som bäst motsvarar dina behov och önskemål som löpare.

Det finns många teorier om hur man bäst konstruerar en funktionell sko för löpning. Faktorer som träningsbakgrund, dina träningsrutiner, kroppsvikt och tidigare erfarenheter av olika skomodeller avgör vilken skofilosofi som passar dig bäst. Allra viktigast är att skomodellen passar din fot. Ingen modern löpsko ska behöva springas in – det ska kännas rätt från början. 

Läs också: Vårens största skotest 2020


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare


I betalt samarbete med adidas: Att vara snabb är inte bara en fråga om tider och farter. Det är också något högst personligt. Att bli sitt snabbaste jag handlar lika mycket om att uppfylla sina mål. Att hela tiden utvecklas. Att känna sig snabbare i dag än i går. Så här gör Kristofer Låås, maratonlöpare och vegan för att bli sitt snabbaste jag.

Hej Kristofer Låås! Hur gör du för att bli ”snabbare än …”?
– Hela grejen med löpning för min del är att utforska hur bra jag kan bli. Samtidigt vill jag både göra det med ett miljötänk och göra något bra för djuren. Jag vill visa att man kan springa fort, till och med snabbare som vegan än som köttätare. Jag vill visa både för mig själv och andra att det även på elitnivå går att välja miljöfrämjande alternativ inom kosten.

Vad har du för målsättningar?
– Jag är ju inte snabbast i Sverige, ganska långt från det. Men jag är ändå på en hög nationell nivå och siktar uppåt. Närmast är målet att gå under 2.20 på maratonsträckan.

Hur kan vegansk kost hjälpa dig att bli snabbare?
– Fördelarna med mitt beslut att bli snabbare än någonsin med vegansk kost är att den mat jag äter hjälper mig att hålla mig frisk. Att hålla sig frisk är en viktig faktor för att ha kontinuitet i träningen.

Vad innebär det rent konkret?
– Min kost innehåller väldigt mycket grönsaker, vilket gör det hälsosamt.
Det svåra är kanske ingången till att bli vegan, om man bryter av från en helt annan typ av kost. Det gäller förstås att ändå få i sig alla delar man behöver via kosten.

Är det svårt att variera kosten som vegan? – När man väl är inne i det finns det oerhört stora möjligheter att variera kosten även när man håller den vegansk. Samtidigt som kosten är bra för mig är den bra för djuren och miljön, vilket är en viktig del i mitt beslut att äta veganskt.

Kan löpningen bli mer miljövänlig?
– Ja, det tror jag. Ett bra exempel är adidas Parley-serie där stora delar av produktionen görs med material som återvunnits ur plastavfall från haven.

Hur hjälper adidas dig att bli ditt snabbaste jag?
– Samarbetet med adidas känns jättebra. Jag har gillat adidas som varumärke redan från unga år. SL 20 som är vårens stora nyhet från adidas tycker jag är en riktigt bra och lätt träningssko till ett suveränt pris. I SL 20 tror jag många kan hitta in till löpning med mycket löpkänsla samtidigt som skon ger det stöd man behöver. För mig funkar den riktigt bra, jag gillar verkligen att ha en så lätt sko som min mängdträningssko.

adidas SL 20 vill hjälpa oss att hitta vårt snabbaste jag!
Som en viktig del i vårens stora adidaskampanj ”Faster than …” presenterade adidas i slutet av februari lättviktsmodellen SL 20. Namnet associerar till en av skohistoriens verkliga ikoner – den klassiskt blå-vita SL 72, som debuterade i samband med München-OS 1972. Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Ovandelen i mesh ventilerar och stödjer foten. Stötdämpningen i det nya materialet Lightstrike i mellansulan är lätt nog för explosiv fart och responsivt nog för total komfort. Yttersulan från däcktillverkaren Continental ger ett pålitligt grepp. Och med 3-stripes inspirerade av japansk kalligrafi ser de lite extra snabba ut.

adidas SL 20 – Snabbare än …

Nya adidas SL20 väger 230 gram i herrstorlek US 9, har ett dropp på 10 millimeter och kostar 1 199 kronor. HÄR HITTAR DU adidas SL 20



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in