Hans comeback i Kalmar var ingenting annat än en bragd. Så enkelt är det. Vägen dit har däremot varit raka motsatsen till enkel.Mot alla odds tog han SM-guld i augusti och passerade mållinjen efter 8 timmar, 26 minuter och 24 sekunders kamp. nu är det dags att skriva nästa kapitel i fenomenet Clas Björlings karriär. Själv har han redan satt upp nya brutala målsättningar som han tänker genomföra. Jag träffade honom i närheten av Mockfjärds djupaste skogar.

När jag ensam i en amerikansk bil, med Adam Alsing som enda sällskap på FM-bandet, svänger in mot Mockfjärd i Dalarna slås jag omedelbart av hur vackert det är. Solen lyser höstlikt och skarpt. Luften är krispig och klar. Den svenska barrskogen breder ut sig och ser trollskt orörd ut. Västerdalälven ligger blank som en spegel utan en enda krusning på ytan. Jag tänker att det här måste vara Sverige när det är som bäst. Här finns lugnet. Lugnet som skapar styrkan.
Jag fimpar Alsing. Jag parkerar på Tegvägen vid ett brunt hus. Det står Björling på dörren. Här har han växt upp. Jag ringer på. Ingen öppnar. Jag tittar mig fånigt omkring och går ett varv runt huset. Efter en stund hör jag något som starkt påminner om löpning på löpband. Jodå, det visar sig stämma. Nere i källaren är det någon som dunkar intervaller. Det låter som det går fort.

– Hallå, jag tränar inför Duathlon-SM. Tre kilometer på bandet, 8×4 minuter cykling, sen tre kilometer på bandet igen, säger Clas genom källarfönstret.
– Vad håller du för tempo?
– 3.10 på kilometern, vi kan snacka mer efter passet. Jag ringer när jag är klar avslutar Clas och dundrar vidare i hård fart på bandet.

Det löpbanet har nog gått några mil under Björlings Asics filosoferar jag. Själv drar jag också på mig löparskorna och ger mig ut i Mockfjärds terrängspår i väntan på att vi ska kunna sätta oss ner och snacka. Spåret är mjukt, skönt och relativt kuperat. Jag springer sex varv i lugn fart på en tre kilometersslinga och tänker på det som Clas gått igenom under de senaste åren.
Det var efter en Ironman-tävling 2006 som helvetet slog till med full kraft. Hans kropp var trött. Övertränad. Utpumpad. Dränerad på allt. Slut. Game over. Samtidigt omkom hans flickvän Kristy Gough i en olycka under träning på cykel. Under ett halvår kunde Clas överhuvudtaget inte fungera. Ingenting i hans kropp var som det borde vara. Han kom inte ur sängen. Kunde inte gå ut. Orkade knappt existera. Han åt penicillin och antidepressivt. Det var det vården hade att erbjuda.

Att träna var ljusår bort. Att tävla på elitnivå igen var inget han orkade fundera över. Det är just med tanke på det som segern i Kalmar blir så ofattbart stor. Trodde han överhuvudtaget själv på att han verkligen skulle komma tillbaka?

– Det är en svår fråga, men jag har aldrig gett upp. Jag visste ju självklart att den dagen jag ger upp så kommer jag definitivt inte tillbaka. Samtidigt är du någonstans tvingad att ge upp helt för att kunna komma tillbaka efter överträning och utbrändhet, säger Clas några timmar senare hemma i köket.
– Kan du förklara?
– Ja, jag har en kompis i USA som har haft liknande problem. Han har sagt att det var först när han gav upp sin idrottskarriär som hans kropp började fungera igen. Är man i ett sådant här allvarligt skede kan man inte driva på kroppen minsta lilla. Då stressar man den bara. I princip måste man bestämma sig för att bara skita i sin idrottskarriär, det är först då kroppen får lugn och ro och kan komma tillbaka. Så var det för min kompis och så var det för mig också.
– Har du snackat något med Per Elofsson om det här?
– Nej, faktiskt inte, men jag är glad att jag inte var i hans kläder.
– Hur menar du?
– Han var ju precis som jag rejält övertränad. Är man då en elitidrottsman och dessutom riktigt känd som Elofsson så skapar det en enorm psykisk press och stress att snabbt komma tillbaka. Jag menar, för honom gick det väl inte en enda vecka mellan gångerna som det skrevs i tidningarna om Elofsson, och hela tiden undrade man om och när han skulle vara tillbaka i skidspåret. Det måste ha varit jobbigt. För min del tog det flera år att komma tillbaka. För Elofsson skulle det kanske ha räckt med ett års uppehåll, men nu blev han hela tiden stressad av utomstående att prestera nya resultat så snabbt som möjligt.

När jag träffar Clas Björling har det gått en tid sedan comebacken och Ironman-segern i Kalmar. När tävlingen kommer på tal blixtrar det till av glädje i hans ögon. Samtidigt som vi spanar
in några bilder från tävlingen ser jag tydligt vad segern betydde för honom.
– Det var en annorlunda upplevelse i Kalmar. Från att ha varit så långt under isen man kan komma och ändå kunna göra något sådant och på det sättet. Det är så att jag ryser fortfarande när jag tänker på känslorna jag upplevde när jag vann.
– Kan du beskriva känslorna?
– Ja, rent känslomässigt upplever jag det nog på samma sätt som de som har kämpat under väldigt lång tid och lyckas vinna ett OS-guld. Så stort känns det. Det finns nog ingenting i framtiden som kommer kunna slå känslan jag hade när jag korsade mållinjen och var före Ted Ås.
– Vad minns du från loppet?
Ja, först av allt så ställde jag ju inte upp för att vinna. Målet det här året var inte att vara bäst utan målet var att komma tillbaka och bara kunna genomföra en Ironman.
– Det blev lite bättre än så…
– Jo, det blev ju det.
Clas tar en paus mellan tuggorna från ett berg av köttbullar, potatismos och gräddsås. Han börjar berätta om loppet och det är underbart att lyssna och höra honom komma ihåg det makalösa som hände.
– Ted var ju sex minuter före mig efter simningen. Efter det drog han ifrån på cykeln också, men jag brydde mig liksom inte om att han stack iväg utan hade bestämt mig för att bara göra mitt eget lopp. Min taktik var att simma bekvämt, cykla precis i min fart och inte alls bry mig om alla andra. Om jag skulle ha åkt dit för att vinna så hade jag nog känt mig stressad efter simningen och satsat ännu hårdare på cykeln, men nu struntade jag i det och körde bara mitt race.
– Vad minns du från löpningen?
Ted var ju fjorton och en halv minut före mig när löpningen började, men jag hade bara en minut upp till tvåan i loppet. Efter en 7-8 kilometer var jag uppe på andra platsen och jag tänkte att, fan det här är ju kanon. Andra plats, det var ju mycket bättre än vad jag hade räknat med.
– Hur lyckades du ta in så oerhört mycket tid som du gjorde på Ted?
– Jag hade ju studerat resultatlistor från tidigare år så jag visste att Ted brukade tappa mycket under maran. Jag tror jag tog in två minuter på första varvet, fem minuter på andra och på tredje körde jag rejält hårt på vägen ut till vändpunkten. Där var jag bara 1.38 efter. När vi möttes och han såg mig hörde jag honom säga: oh shit. Då fick han lite eld i baken. Efter ytterligare fyra km kom jag ikapp och då lade han in ett sista ryck för att knäcka mig, men då hade jag så mycket adrenalin i kroppen så jag bara pumpade på. Jag kände ingen trötthet, bara en grym energi.
Att sitta och snacka med Clas Björling ger mycket. Det är kul att lyssna på honom. Han pratar mycket, fort och på dalmål förstås. Han berättar initierat och man förstår att han är en uppskattad föreläsare runt om i Sverige. Jag frågar om han inte är rädd för maximal utmattning numera med tanke på att han har upplevt total utbrändhet av överträning.
– Nej, det är jag inte. Nu har jag sådan koll på läget. Det kommer aldrig att hända igen. Jag tar definitivt ut mig på samma sätt idag som jag gjorde förr.
– Vad är nyckeln till att lyckas ta ut sig max?
– Man måste ha en stark drivkraft. Man måste ha ett tydligt mål. Har man inget mål tror jag att det är svårt. Utan det är det svårt att köra max på riktigt hårda och långa pass. Själv är jag oerhört målinriktad. Jag målar alltid upp bilder av kommande tävlingar uppe i huvudet. Precis så var det inför Kalmar. När jag var ute och körde tuffa långpass så tänkte jag att jag var inne på sista milen och sprang sida vid sida med någon. Jag försöker alltid tänka mig in i tävlingssituationer.
– Anser du själv att du är 100 procent tillbaka nu?
– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det blir bättre och bättre hela tiden, men jag har en bit kvar till jag är i hundraprocentig form.
Egentligen är Clas löpare i grund och botten. Han har till exempel en seger i Lidingöloppets 15-kilometerslopp i M22-klassen. Och när man kommer in på just löpning och löpträning går han igång. – Jag minns alla teorier om hur man blir en bra löpare från tiden när jag satsade på löpning. Jag minns att man skulle springa si och så många mil per vecka för att göra den och den tiden på milen till exempel. Det där är jag lite skeptisk till. Jag menar, kan du inte göra en kilometer under tre minuter så kan du ju inte göra tio kilometer på cirka 30 minuter. Kan du inte springa en mil under 40 minuter så blir det svårt att göra en mara under tre timmar. Det spelar ingen roll hur många mil du har i benen. Av det blir du bara långsam och uthållig. När jag började springa så sprang jag två gånger i veckan. Jag hade en egen femkilometersslinga och när jag sprang så sprang jag alltid i hög fart. Jag sprang allt vad jag hade. Man måste ha träningspass som går i högre fart än tävlingsfart för att på så sätt göra tävlingsfarten bekväm.
– Ska de som vill bli snabbare springa mindre, men fortare alltså?
– Ja, generellt är det ju så. Om man springer mycket distans i 4-minutersfart, då känns ju 3.30 på tävling som sprint. Kan man däremot köra korta intervaller i 3.10-fart så blir ju 3.30-fart bekvämt på tävling.
När kaffet är slut och köttbullarna är uppätna tar vi en tur in i prisrummet. Här formligen kryllar det av pokaler, diplom och medaljer. Det tycks som att Clas sparar på allt. Det märks tydligt att symboler är viktigt för honom. Han har till och med fortfarande på sig armbanden från Kalmar som visar på vilket varv han var inne på under löpningen.
Han säger att sådana symboler ger honom kraft. På vänster underarm har han låtit tatuera in en fjäril. Den påminner honom om hans flickvän som dog 2006. På så sätt har han henne alltid med sig.
När det gäller framtiden så tänker han lägga ytterligare fyra, fem år på sin elitsatsning och målen är redan utstakade.
– Ja, jag är väldigt sugen på att köra en ny Ironman fullt ut. Nu vet jag att jag inte bara är med och deltar utan nu har jag nya mål.
– Kommer du att orka?
– Ja, de åren jag har bakom mig och som jag har gått igenom på ett extremt tufft sätt har ju varit mycket hårdare än den träning som jag har framför mig för att förbereda mig för kommande tävlingar. Den saken är klar.
– Vilka är målen?
– Jag har tre klara mål. Först vill jag slå mitt svenska rekord. Jag skulle också vilja göra en Ironman under åtta timmar och tio minuter. Dessutom skulle jag vilja vinna en internationell Ironman. Det har ingen svensk man gjort tidigare.
Clas Björling gör intryck. Man blir tagen av hans prestationer. Man blir tagen av hans energi. Det är det jag tänker på när jag efter en övernattning på vandrarhem styr bilen hem igen från triathletkungens hemort. På väg ut från byn passerar jag på nytt kyrkan, pizzerian, biografen, Coop och Västerdalälven. Det sista jag tänker på när jag ser lilla Mockfjärd i backspegeln är Björlings kommentar om stället där han i hela sitt liv har haft sin bas.
– Ja, vad är Mockfjärd?… Det är väl en typisk liten håla. En håla där jag känner trygghet.

 

FAKTA

Namn: Rolf Clas Göran Björling
Familj: Mor och far med nya respektive, en äldre bror, en yngre syster, flickvän
Ålder: 31 år
Längd: 177cm
Vikt: 74 kg
Klubb: Dalregementets IF
Tränare: Han själv
Yrke: Elitidrottsman/föreläsare/ lärarvikarie
Tävlar i: Triathlon, Duathlon, löpning
Styrka: Lätt för att fokusera
Svaghet: Kanske för målinriktad
Hatpass: Långpass 36 km, alltid samma runda, stegrande fart
Drömpass: Samma som ovan
Favoritmat: Vilt, helst älgkött
Förebild: Såna som har mycket livsenergi, som är sugna på att leva
Favoritsko: Asics DS Trainer
Favoritdistans: Ironman (simning 3,8 km+cykling 18 mil+ löpning 42195 m)

Exempel på meriter:
1:a Ironman Hawaii i juniorklassen 2002.
2:a Ironman Nya Zeeland 2004.
3:a Ironman Brasilien 2004.
4:a Ironman Wisconsin 2005.
SM-guld i duathlon 01, -02, -03, -06,-08.
1:a Ironman Kalmar 2009. Innehar svenskt rekord för
Ironman på 8.15.59. 1:a i M22klassen på Lidingö.

Pers/löpning:
Mara: 2.29.17
Mara vid Ironman: 2.42.02
Halvmara: 1.07.15
10 000 m: 31.
15 5000 m: 14,54
3000 m: 8.39
Pers i Ironman: 8.15.59

Normal träningsvecka
Mån: Simning, 90 min distans Cykling 5 tim distans Löpning 20 min i tävlingsfart
Tis: Simning 60 min – fokus fart, Styrka 60 min
Ons: Cykling 3 tim långa intervaller, löpning 30 min i tävlingsfart
Tors: Löpning 2.5 tim med tävlingsfart för Ironman Simning 60 min – fokus teknik
Fre: Simning 90 min tröskel Cykling 2 tim korta intervaller
Lör: Löpning 75 min fartlek, Styrka 60 min
Sön: Uppbyggnadsdag! (Vila)

 

---