Maria startade om på ruta ett och är nu ett VM hopp på hinder

Maria startade om på ruta ett och är nu ett VM hopp på hinder



Maria har hållit på med löpning sedan 10 års åldern, och som 19 åring satte hon svenskt juniorrekord på hinder. Sen följde några år där träningen och tävlandet stördes av skador, sjukdomar och ätstörning. Men under fjolåret var hon tillbaks på hög nivå och vann bland annat SM på 10 km gata och kvalificerade sig till EM i Amsterdam på 3000 m hinder. Runner´s World stämde av med VM hoppet kring träningen, skadorna och löpardrömmarna.

Stort grattis till din VM kvaltid. Var det väntat och hur känns det?
– Det känns väldigt, väldigt bra men lite overkligt. Jag är väldigt glad och kroppen känns bra nu efter loppet.

För oss som inte riktigt har koll på löparen Maria Larsson, vem är du?
– Jag är 23 år, tävlar för ÖIS, och är uppvuxen och bor i Göteborg. Jag startade träna friidrott i Ullevi när jag var 10 år, och upp till 15 års ålder höll jag på med alla grenar inom friidrotten. Men löpning var roligast och mitt mål varje år var att vinna lilla Göteborgsvarvet. Så det var löpning jag ville satsa på, och när jag var 15 år kom jag med i Midde Hamrins löpargrupp i ÖIS (Örgryte IS). Efter något års träning lossnade det rejält när jag var 18-19 år, och då slog det svenska juniorrekordet på hinder. Men sen kom några år av skador och sjukdomar som störde träningen. Nu pluggar jag på läkarprogrammet i Göteborg. Jag har läst två år, men för att satsa mer på löpningen i år har jag ett studieuppehåll, och tränar sedan i vintras på heltid. Sedan i vintras har jag Nic Bideau som tränare. (Nic är en av Australiens mest kända och meriterade tränare inom medel och långdistanslöpning, och hjälper bland annat svenske maratonlöparen Mikael Ekvall)

Du har som jag förstår det bytt tränare inför den här säsongen?
– Ja, redan förra sommaren visste jag att jag under vintern skulle åka till Australien och träna med Nics grupp. Då skulle vi se om Nic var intresserad av att hjälpa mig med min träning. Så under hösten fram till Australienresan hade jag hjälp i träningen av Erik Senorski.

Men du visste alltså inte om Nic ville vara din coach innan du åkte till Australien?
– Jag hade förhoppningen om att han ville hjälpa mig, men han väljer sina adepter. Man väljer liksom inte honom. Jag åkte dit med Micke Ekvall, några av hans löparkompisar och hans tränare Mats Erixson. Så vi bodde i en lägenhet och det var runt 100 löpare som låg och tränade där på hög höjd i Falls Creek. Förstas månaden sa Nic att jag skulle hänga på så skulle han se vad jag gick för. Då gick jag på väldigt hårt och fick en stressreaktion i höften i början på februari. Då sa Nic att han ville hjälp mig med min träning, förutsatt att jag skulle göra som Nic ville. Så min första månad med Nic blev helt utan löpning. Nic ville börja om helt från början, så vi började om på ruta 1. Jag låg på 4-5 mil i mars och nu ligger jag på 7-8 mil i veckan vilket är klart mindre än tidigare.

Hur menade Nic när han sa att ni måste börja om från ruta 1?
– Han beskrev det som att du har en kaffe mugg som du häller upp kaffe i, men så kommer den en vindpust och välter den och allt rinner ut igen. Sen ställer jag upp muggen igen och fyller på nytt kaffe, men återigen välter vinden muggen. Så han sa att jag givetvis kan få kaffe i den här koppen, men den kommer aldrig bli riktigt full. Så om vi skulle jobba tillsammans ville Nic att vi skulle köpa ett lock till muggen och sen kan vi börja fylla på kaffe och skulle den välta igen rinner inte allt kaffe ut. Nic sa verkligen att jag måste vara skadefri, det är A och O och då måste vi bygga från ruta ett igen. Först efter 7-8 månader utan skadekänningar kan det bli tal om tuffare träning med mer volym.

Hur gjorde ni då när ni startade om?
– Jag körde väldigt lite mil, men extremt mycket styrka, framförallt för höft och bål där jag varit svag, men även en hel del ben. Jag kunde köra två timmarspass med styrkan och i början var det tunga vikter och få repetitioner för att bygga råstyrka, men sen har det blivit mer av lättare vikter med fokus på teknik och uthållighet.

Hade du förväntat dig att kunna göra en VM kvaltid direkt, nu när du fått börja bygga om från början med relativt lite löpmil?
– Jag har egentligen aldrig de senaste åren haft mer än några veckor sammanhängande träning utan något skadeproblem eller sjukdom. Så sen vi började om har jag fått kontinuitet och kunnat köra på hela tiden utan någon som helst känning. Så även om jag inte sprungit mycket per vecka, har jag sprungit i ett halvår utan avbrott och det har gett mig mer än att köra på med mer träning men med avbrott. Det känns också som jag får ut väldigt mycket av de få kvalitetspass jag gör eftersom jag får bra återhämtning efteråt. Nic är väldigt duktig på att få ut det han vill av passen.

Hur ser en typisk vecka ut med Nic nu?
– Jag kör ett bankvalitépass i veckan som ligger på tisdagar. I grunden är det samma pass, med viss variation, men oftast inleder jag passet med 6 x 1 km i 3.20 fart där jag inte får springa fortare och mellan varje intervall tar jag 200 meters joggvila. Efter 1 km intervallerna har jag kört 3-4 kortare lopp med mer fart och ibland med häckar. Det har tex varit 200 meters intervaller på 32 sekunder eller 300 meter lopp med häckar på 54-55 sekunder.
Varje fredag har jag kört 20 minuter tröskel, och de passet springer jag alltid själv eftersom jag utgår från min puls. – Här om dagen hamnade min tröskelfart på 3.24 min/km. Så jag har en ganska bra tröskelfart. Sen på söndagarna är det 90 minuter långpass i kuperad terräng. Här ligger jag på runt 150-155 i puls och min maxpuls ligger på 194. Sen bygger jag ut med distanslöpning på mellan 40-50 minuter och sen givetvis styrkan. Alternativt kör jag inte så mycket nu, för att jag inte ska varas sliten till löppassen.

Hur ser planen ut nu mot VM?
– Jag vet inte riktigt, just nu fortsätter jag på samma program som fram till nu. Men det lutar åt att jag stannar i Sverige och bara rullar på. Jag känner att jag blir bättre vecka för vecka utan att behöva öka något. Kontinuiteten ger oerhört bra. Så bara att få 3 veckor till med samma program tror jag kommer ge mig ganska mycket.

Efter dina framgångar som junior kom skadorna, hur tog du dig igenom dom åren?
– Jag hade flera år där jag gjorde något lopp och sen blev det skador och sjukdomar igen och det var givetvis kämpigt. Jag är väldig öppen med att jag hade ätstörningar under skadeåren. Det kom i sista året på gymnasiet, och det låg säkert till grund för många av de sjukdomar och stressfrakturer jag hade under perioden. Så det var det svåra med perioden, att ta sig igenom problematiken och bli frisk.

Det är ett viktigt men svårt ämne, ätstörningar bland idrottare. Jag tycker det är starkt att vara öppen med det. Hur tog du dig igenom det?
– Jag pratar jättegärna om det eftersom jag tycker det pratas alldeles för lite om det, och om jag kan hjälpa någon annan är det värt att vara öppen med det. Jag tog mig ut ur det med hjälp av psykolog som jag träffade 45 minuter varje dag. Det var viktigt och jag fick jättestort förtroende för psykologen. Så det gäller att våga ta hjälp. Sen var det den hårda vägen genom att jag blev avstängd från det jag älskar, löpningen. Det som betydde något togs bort från mig. Det var stenhårt, så om jag inte nådde en viss vikt var jag inte ens välkommen in i lokalerna. Detta var under sista perioden när jag gick college i USA och det var dom som drog i bromsen. Jag tror att just det
systemet dom har i USA, med egen psykolog och läkare i laget där man kan komma med i ett rehabprogram är väldigt bra och värdefullt. Man kan få hjälp och man tvingas bort från träningen om man inte tar tag i problemen. Så det var först då jag fattade vad jag höll på med, men det var en oerhört tuff period.

Starka ord från dig, hur hanterar du det nu. Det går inte att komma från att vikten är viktig när man springer på elitnivå?
– Det är ju så att gram på kroppen är sekunder på löparbanan. Men samtidigt vet jag nu, att jag under en viss gräns kommer må dåligt och prestera sämre och få skador. Så det gäller hitta den där gränsen där man mår bra och presterar bra. Jag har fått jättebra hjälp att hitta rätt nivå nu både fysiskt och mentalt, och jag ligger hela tiden lite på plus på den gränsen, vilket känns bra.

Ett oerhört viktigt ämne som berör och som är värt mer utrymme. Men nu lämnar vi det och som avslutningsfrågan måste jag fråga vad du har för drömmar och mål inom löpningen, med tanke på att du presterat oerhört bra på allt från hinder till 3 mil på Lidingöloppet?
– Jag vill först och främst göra klart på bana, och då är drömmen absolut ett svenskt rekord på 3000 meter hinder, en OS start på sträckan och gärna en EM medalj. Det är mål och drömmar. Sen så småningom maraton. Jag tror det kommer passa mig bra, med tanke på Lidingö och med tanke på min tröskelpuls. Men där är jag inte än, utan först är det bana och närmst 3000 meter hinder på VM som gäller.

Runner´s World tackar för intervjun och ser fram mot att följa Maria först på hinder och i framtiden maraton

Här kan ni läsa om Nic Bideau´s träningsfilosofi


Foto: Deca Text & Bild (Lidingöloppet 30 km segern & Göteborgs GP Friidrott)

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Johan Larssons makalösa maratondebut

Johan Larssons makalösa maratondebut


Hösten 2015 började Johan Larsson träna för maraton. Vägen dit var längre än vad han trott. Efter tre år av överträning, svullna ben, knäproblem och ständig rehab med vattenlöpning och crosstrainer gjorde debuterade han idag i Pisa. Och som han gjorde det. 2:16:14 är nytt svenskt årsbästa med över fem minuter.

Ifjol bytte Johan Larsson (f.1983) från Strömstad till Malmö AI, och avslutade året med att göra 29:38 på Sylvesterloppet 10 km i Helsingborg. Siktet ställdes in på Sevilla marathon, men en inflammation i knäet tvingade honom att lämna återbud. Det blev många månader med vattenlöpning och crosstrainer innan han kunde träna ordentligt igen mot slutet av sommaren. För sju veckor sedan anmälde han sig till Pisa marathon. Uppladdningen blev inte den bästa. De nya skorna kom på posten först två timmar innan avresa, och sedan blev flyget mellan München och Pisa inställt. Johan Larsson och hans tränare Daniel Ekman fick övernatta en natt i Tyskland, och när de kom fram kvällen innan start meddelade arrangören att privat langning innebar omedelbar diskvalificering. Vätskeplanen fick göras om, och för en löpare vars signum är ordning och tydliga strukturer blev det stressigt. Målsättningen var ändå att klara VM-kvalgränsen på 2:16:00. Kl 09.00 gick startskottet i ett något blåsigt Pisa med ett par plusgrader på termometern.

– Inne i staden var det okej, säger Johan Larsson på telefon från flygplatsen. Men sen gick loppet ut till Marina di Pisa vid havet, och när man vek upp därifrån och sprang inåt landet fick man en ganska hård i ansiktet. Fram till 30 km hoppades jag klara VM-kvalgränsen, men sedan blev det för mycket vind.

Johan hade först tänkt springa i Valencia, där det varit gott om folk runt hans tider, men han fick ingen startplats och tvingades i stället göra hela jobbet själv. De första 28 km låg en löpare i rygg på honom, men Johan lyckades skaka av sig honom precis innan de vände upp mot vinden. Förföljaren väggade och tappade elva minuter.

Skorna som kom fram precis innan avresa var – naturligtvis – Vaporfly 4 %. Johan hann med en kort jogg – men de första kilometerna gav ingen positiv känsla.

– Aldrig att jag springer med de skorna, tänkte jag. Men sedan mjukade de till och idag tyckte jag att de var jättesköna.

Johans längsta träningspass har varit på 27 km. Nu upplevde han biten mellan 32 och 35 km som den jobbigaste, men det berodde mest på att de sprang på en öppen och vindkänslig väg.

Tänkte du på alla pass med vattenlöpning och crosstrainer när det tog emot?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag tänkte hela tiden att jag kommer att fixa det här. Jag hade förberett mig på att det skulle bli jäkligt jobbigt, men att jag skulle slå undan de tankarna och ta mig i mål vad som än händer . Men jag kände lite i halsen i veckan, och var rädd att jag kanske skulle ha någon infektion.

Så det har blivit mycket handsprit på jobbet?
– Så in i helvete! Det har varit grymt många medarbetare som haft halsont och feber. Det tycker jag är jättejobbigt, med mitt jobb (enhetschef i Malmö kommun) kan man inte dra sig undan. När loppet svängde tillbaka till centrala Pisa avtog vinden och Johan fick ner sina kilometertider. Då kunde han också slappna av och konstatera att vätskan fungerat okej, även om han tappat lite tid.
– Visst var det ett problem. Ekman gjorde mina flaskor på vätskestationerna jättesynliga, men ibland stod de längst inne på bordet. Vid två tillfällen fick jag stanna helt, men jag tänkte att jag hellre skulle tappa lite rytm och några sekunder än att inte få i mig vätskan. Vid 35 km missade jag flaskan, det var en funktionär som stod i vägen, och vid 40 struntade jag i den, då var jag ändå snart i mål. Men jag väggade aldrig, och även om jag inte hade nytta av Ekman under själva loppet var det ett jättestöd att ha honom på plats.

Ropade han kilometertider?
– Nej. När jag springer vill jag ha det helt tyst. Det var däremot en italienare som cyklade bredvid mig mellan 30 och 42. Han pratade med halvmarathonlöparna och jag störde mig nästan lite med honom. Men det var okej i slutet när han var med och pushade.

15 sekunder från VM-kvalgränsen. Hur känns det?
– Bra! Även om jag inte gick under 2:16 är jag är jättenöjd med prestationen. Det var rätt så tuffa förhållanden. Jag har fått mersmak för maraton nu. Kanske vill jag hitta en riktigt snabb i mars, kanske Sevilla. Eller kanske Stockholm. Men först ska jag smälta detta och se hur kroppen svarar.

Hur är det nu, fyra timmar efter målgång?
– Jag känner mig jättepigg, även om det varit svårt att ta några trappsteg. Det känns i låren att det inte bara var ett vanligt distanspass.

I morgon blir det en vanlig arbetsdag?
– Nej. Vi kommer hem sent ikväll och jag hade tänkt gå till jobbet efter lunch, men en kollega och chefen sa: ”Nu ska du vara ledig!”

Läs mer om Johan Larsson i På andra sidan väggen – en reportagebok om utbrändhet inom elitidrotten.


Johan Larsson mot 2.16.14 i Pisa Marathon. Foto: Daniel Ekman

TOPP-FOTO: Deca Text & Bild (2015)

Springa Lidingöloppet nästa år?

Springa Lidingöloppet nästa år?


Vässa löpningen i vinter och blicka mot löparsäsongen 2019 tillsammans med Runner’s World!

Låt oss på Runner’s World coacha dig eller någon du tycker om mot valfritt Lidingölopp!

För 999 kronor får du

  • 10 nummer (värde 795kr) utav Sveriges bästa löpartidning
  • Startplats i valfritt (se nedan) Lidingölopp 2019 (värde upp till 795 kr)
  • Skräddarsytt träningsprogram på 14 veckor signerat vår chefredaktör tillika löpargurun Anders Szalkai (värde 290 kr).

Du sparar upp till 881 kr med detta erbjudande!

Erbjudandet gäller till och med 31/12. Först till kvarn då vi har begränsat antal startplatser till detta erbjudande. Som prenumerant får du dessutom mängder med förmåner som t ex alltid 20% rabatt på nya löparskor. Erbjudandet gäller endast i Sverige.

Är du redan prenumerant kan du också ta del av erbjudandet genom att förlänga din prenumeration.

Du kan välja mellan loppen nedan:

  • TCS Lidingöloppet 30 k
  • TCS Lidingöloppet 15 k
  • Rosa Bandet-loppet 10 k

Ta mig till erbjudandet!

Vill du ge bort tryck här!

 

Sponsrat inlägg
Vinn en startplats för ditt lag

Vinn en startplats för ditt lag


I sommar ska de deltagande lagen i stafettloppet Reebok Ragnar Relay springa 270 kilometer från Mariefred till Stockholm på 36 timmar. Nu har du chansen att vinna en startplats för dig och dina vänner – värd 10 000 kronor!

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

  • Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
  • Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
  • Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
  • Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan

Sponsrat inlägg
Davids fantastiska halvmararekord

Davids fantastiska halvmararekord


I söndags satte Högbys David Nilsson svenskt rekord på halvmaraton i japanska Ageo. David gick med i loppets tuffa öppningstempo – utan att egentligen veta hur snabbt det verkligen gick. Runner´s World fick en intervju med David efter loppet där han berättar om rekordloppet.

David förbättrade sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut – och sänkte därmed det svenska rekordet på halvmaraton med 20 sekunder. Davids tid på 1.02.09 räckte till en suverän 5:e plats i oerhört tuff konkurrens. Ageo Half Marathon är troligen det lopp i världen med bäst toppbredd. I 2018 års upplaga gick otroliga 55 löpare under 1.04 och segrartiden – som också är det nya banrekordet – blev 1.01.19. Det var Kenyafödde Vincent Laimoi som vann, som springer för ett japanskt universitetsteam.

Stort grattis till nytt svenskt rekord och ett grymt bra lopp. Hade du på känn att det skulle bli rekord?
– Målet har under lång tid varit att försöka slå rekordet, men dagarna innan loppet trodde jag inte att det skulle gå. Jag kom till Japan på tisdagen, och redan på onsdagen körde jag ett förhållandevis tufft pass. Jag sprang 13 kilometer lugn uppvärmning, följt av bra rörlighetsträning innan jag körde 10 kilometer på 36 minuter. Det kändes riktigt bra, men var kanske lite för tufft egentligen så nära inpå resan.

– På torsdagen hade jag planerat att springa 2 x 5 kilometer i maratonfart som sista fartpass innan loppet. På båda loppen hade jag runt 16 minuter, så det var helt okej men känslan var inte så bra. Ännu sämre var den på fredagens jogg. Då skulle jag bara ut och springa riktigt lugnt och började i 6-minutersfart. Sedan borde farten ha ökat efterhand jag kom igång men jag kom inte under 5-fart och snittet på 37 minuters löpning blev 5.22 per kilometer enligt min träningsklocka.

– Då blev jag lite orolig att onsdagspasset varit för hårt. Men på lördagen och på uppvärmningen var känslan klart bättre. Så det var skönt, men jag kunde inte känna att det skulle bli rekord.

Ageo är ett lopp med grym toppbredd, kan du berätta om loppet och varför du valde att springa just där?
– Ja, jag tror att loppet är på väg att bli det lopp med störst toppbredd om man ser till antalet löpare under tidsgränser som 65 eller 70 minuter. Jag kan tänka mig att jag är den första europeiska elitlöpare som springer loppet, för i grunden är det ett så kallat collegelopp för universitetslöpare. Så det var svårt att få springa loppet, det svenska friidrottsförbundet fick skriva ett brev till det japanska förbundet som i sin tur fick kontakta Internationella friidrottsförbundet. Men till sist kom jag med i loppet, vilket jag är glad för nu.

Trodde du att du skulle komma så högt upp som 5:a i loppet?
– Det var riktigt bra förhållanden. Utifrån det och tidigare resultat i loppet räknade jag med att ungefär tio löpare skulle gå under svenska rekordet. Så även om jag inte kunde utläsa startlistan hade jag rätt bra koll på var jag skulle behöva ligga i loppet för att ha en chans att slå rekordet.

Med så många snabba löpare i fältet, var det stressigt innan start?
– Nej, det var väldigt bra organiserat. Kanske hade de lite dåligt samvete för att de först inte ville släppa in mig i loppet. Så innan loppet blev jag presenterad för flera tävlingsledare, jag fick ett eget rum att byta om i och blev lotsad därifrån direkt till startlinjen. Till och med de andra toppseedade löparna stod bakom mig i början. Den enda som kom in senare var Yuki Kawauchi (den japanske löparen som vann Boston Marathon 2018 och har sprungit de två senaste upplagorna av Stockholm Marathon), som kände igen mig från Stockholm Marathon. När han tog mig i hand innan loppet fick de andra topplöparna än mer respekt för mig. Så det var väldigt speciellt där i starten.

Kan du berätta om loppet från start till mål?
– Vi startade inne på en arena och eftersom passagen ut därifrån var ganska tight så startade jag ganska snabbt och låg trea där. Så första 500 meterna gick snabbt och jag tror första kilometern gick på runt 2.47.

Filmklipp när löparna i det imponerande fältet lämnat arenan med David i täten.
(Flimcredd: Annika Svedenstrand)

Men väl ute från arenan var taktiken att inte vara för ivrig i början utan att ligga med i tätklungan. – Direkt efter den snabba första kilometern stabiliserades farten. Det kändes bra och jag placerade mig i klungan utifrån den taktik jag bestämt mig för innan start. Sedan ökade farten igen mot både 5- och 10-kilometerspasseringen, men även om det gick fort kändes det som jag hade kontroll. Nu i efterhand vet jag att vi passerade 5 kilometer på 14.32 och 10 kilometer på 29.06 – men det visste jag inte då. Jag visste bara att jag låg där jag ville, i tredje ledet i den stora klungan

Visste du inte under loppet att ni passerade så snabbt?
– Nej, det fanns ingen klocka vid varken 5 eller 10 kilometer och jag förstod inte vad de ropade för mellantider. Jag valde att inte springa med egen klocka just för att inte lägga för mycket energi på att springa och kolla på klockan. Men så här i efterhand var det förmodligen bara bra, för mitt personbästa på 10 kilometer är bara några sekunder snabbare än passeringen på 10 kilometer. Hade jag vetat det hade jag nog blivit skraj, och kanske blivit mentalt blockerad.

Hur utvecklade sig loppet efter 10-kilometerspasseringen?
– Vid 10 kilometer var vi nog runt 15 löpare samlade i tätklungan. Där vände man 360 grader runt en hög kon. Strax därefter faller en löpare och jag får göra en häckklippning över honom för att inte dras med. Alla i klungan blev lite skärrade även om det gick bra. Jag kände att jag fick lite syra av den lilla fartförändringen. Några löpare ryckte och gick loss, men efter fallet stabiliserade sig farten igen i den större tätklungan.

Hade du en bra klunga att springa i sedan in mot mål?
– Nej, någon kilometer senare sprack fältet verkligen upp. Då valde jag att försöka ta rygg på den löpare som hade bäst fart. Det började jag ångra sen, för jag hade det riktigt jobbigt där några kilometer av den hårda farten och av motvinden. Jag tänkte att jag hade sabbat loppet genom att inte vara lite kyligare och ligga kvar med de något långsammare löparna i tätklungan.

– Men när jag väl har en rygg att ligga bakom är jag ganska bra på att hänga i, så jag tänkte att om jag bara hängde i till 15 kilometer så skulle jag i alla fall få en bra mellantid och något bra att ta med mig hem. Men vid 15 kilometer såg jag till slut klockan för första gången, och när den visade 43.45 blev jag nästan chockad. Att det hade gått så fort trodde jag inte. Då började jag inse att jag hade stor chans att ta det svenska rekordet om jag fortsatte att hänga i.

Visste du att det var den japanske rekordhållaren på halvmaran, Yuta Shitara, som du hade tagit rygg på?
– Nej, det hade jag inte förstått men jag hörde någon ropa Yuta och började tro att det kanske var han för det var ju bara en till japan framför oss. Det inspirerade ju så klart.
– Men från 15 kilometer tog jag det kilometer för kilometer. Vid 17 kilometer var jag riktigt trött, så då tänkte jag att jag skulle hänga i till 18 kilometer – men det kom aldrig någon skylt vilket förstås var lite knäckande. ”En kilometer kan inte vara så här lång” tänkte jag.

– Men så kom 19-kilometersskylten i stället och det var ju en oerhörd lättnad. Sen fick Yuta vittring på en löpare framför oss, så farten höjdes ytterligare. Efter en viadukt fick jag släppa och då hoppades jag på en ny klocka vid 20-kilometerspasseringen. Tanken var att om jag passerade där på 59.00 skulle jag ha stor chans på rekordet – men självklart var det ingen klocka vid 20 kilometer heller. Strax därefter hörde jag Brett Larner, som var den som hjälpte mig in i loppet, ropa att jag hade chans på 62 minuter. Då förstod jag att jag skulle ta rekordet.

– Sen var det nästan skönt att jag inne på stadion såg att tiden för att gå under 62 minuter hade gått ut. För då kunde jag njuta mer och slapp tokspurta för att ändå kanske missa just den gränsen med någon sekund.

Du hade siktat in dig ganska länge på att satsa mot rekordet, tror du att det hade betydelse för att du verkligen lyckades?
– Ja, det tror jag absolut. Jag har haft loppet i åtanke länge eftersom banan är erkänt snabb och loppet samlar många löpare som springer fort. Under sommaren var jag långt ifrån i form, då kändes det kanske inte som att rekordet var inom räckhåll, men samtidigt jobbade jag på och tänkte ändå att det skulle vara mitt mål.

Vad blir nästa mål?
– Jag stannar i Japan i ytterligare två veckor, och avslutar vistelsen här med ett 10-mileslopp (16,1 kilometer). Det finns inga officiella svenska rekord på den distansen, men det finns ett 25 år gammalt Sverige-bästa som jag siktar in mig på att slå. (Sverige bästa noteringen på 10 miles är på 48:34, vilket gjordes av Valter af Donner i Verona 1993)

Runner’s World tackar för intervjun och önskar David stort lycka till!

Carolines genombrott i New York

Carolines genombrott i New York


Igår avgjordes världens största och för många det mest åtråvärda maratonloppet: TCS New York Marathon. För eliten gick det riktigt fort och ur svensk synvinkel fick Hässelbys Caroline Almkvist ett internationellt genombrott som maratonlöpare när hon förbättrade sitt personbästa med 8 minuter och sprang på 2:36:50.

New York Marathon är en folkfest och årets upplagan av loppet avgjordes i perfekt löpväder med strålande sol som värmde utan att det blev för varmt för löparna. Imponerande 52 800 löpare fullföljde loppet, vilket är det mesta någonsin i ett maratonlopp. 58 % av de fullföljande var män och snitt-sluttiden för alla löpare låg på 4 timmar och 40 minuter.

En som drog ner denna snitt-tid var alltså Caroline som imponerande och passerade halvvägs på 1:19:00 och ökade alltså farten på andra halvan på den erkänt tuffa banan. 5 km mellantiderna gick på 18:46-18:41-18:42-18:46-18:42-18:08-18:21-18:39!

Caroline som Runner´s World haft med som elitlöparen i print-tidningen tidigare i år fick sitt första genombrott i årets Stockholm Marathon där hon något överraskande noterade 2:44.
Caroline är 23 år och debuterade på maran hösten 2016 i Helsingborg då hon sprang på 3:24:53, så hennes utveckling som löpare har minst sagt gått fort.

I kampen om att bli New York Marathon Champion återvände kenyanskan Mary Keitany till toppen av podiet i och tog sin fjärde titel på fem år. Damloppet startade avvaktande och man passerade halva loppet på 1:15:49. Strax därefter ökade farten markant och Keitany gjorde en makalös avslutning på loppet och 5 km delen mellan 25-30 km gick på 15:19 och hon följde upp det med 15:34 på efterföljande 5 km del.

Den andra halvan av loppet gick på 1:06:58 – den snabbaste avslutningen någonsin i ett kvinnligt maraton och segertiden för Keitany blev 2:22:48. Bakom henne kom landsmaninnan från Kenya Vivian Cheruiyot i mål på 2:26:02 i sin debut i New York City, och på bronsplats kom hemma hoppet Flanagan som med 2:26:22 var 31 sekunder snabbare än när han vann loppet ifjol.

Även elitherrarna startade relativt något avvaktande med 30:48 på första milen. Den slutliga tvåan Shura Kitata från Etiopien drog upp tempot under loppets andra halva och vid 30 km hade tätklungan decimerats till 4 löpare. Slutligen blev det Kitana och hans landsman Lelisa Desisa som gjorde upp om segern.

Tvåfaldiga Boston Marathon vinnaren Desisa var starkast och vann slutligen på i New York sammanhang riktigt snabba 2.05.59 – två sekunder före Kitata.

Noteras att i herrklassen kom 43 åriga tvåfaldiga olympiska 1500 meter medaljören Bernard Lagat från USA på 18:e plats i sin debut på sträckan med imponerande 2.17:20.

Desisa och Keitany fick 100 000 dollar för sina segrar, och deras tidsbonus gav ytterligare 45 000 dollar.

Alla resultaten från New York Marathon hittar du här

FOTO: New York Road Runners och Deca Text & Bild

Tightsen som gör skillnad

Tightsen som gör skillnad


– Det finns många typer av tights – men bara en sort som ger dig fördelar innan, under och efter aktivitet. Mustafa ”Musse” Mohamed berättar varför han springer med tights från 2XU – och varför du också borde göra det om du är på jakt efter nya pers.

Det råder inga tvivel om att marknaden är full av tights – men vad många missat är hur stor skillnad det är på tights och tights. Längst fram i utvecklingen av tekniska tights ligger det australiensiska kompressionsmärket 2XU, vars tights har bevisade fördelar så väl under aktivitet som innan och efter.
En som är van användare av 2XU:s produkter är Mustafa ”Musse” Mohamed, som är ambassadör för 2XU.

– Jag har testat många träningsplagg genom åren, och 2XU är otroligt bra rent funktionsmässigt. Jag uppskattar verkligen kompressionen och alla fördelar som kommer med den, säger Musse.

2XU använder sig av medicinskt graderad kompression, med graderat tryck på specifika kroppsdelar, vilket ökar blodcirkulationen och får blodet att transporteras i rätt riktning. Tack vare detta kan den mjölksyra och de slaggprodukter som uppstått under träning eller tävling transporteras bort snabbare, och därför är kompressionsplagg perfekta att använda efter aktivitet. När detta sker påskyndas muskelrehabiliteringen samtidigt som svullnaderna i musklerna minskar. Det här är guld värt för att förebygga stundande träningsvärk, och du får en snabbare återhämtning

– Jag är en väldigt flitig användare av 2XU:s Recovery tights, det är en bra produkt som jag använder mig av efter ett träningspass. Ibland sover jag till och med i dem. Jag tycker helt klart att det hjälper till och gör att mina ben håller sig pigga, säger Mustafa Mohamed.

En annan effekt, som många missat, är vikten av att använda kompression innan aktivitet. Tack vare det graderade trycket mot musklerna rör sig blodet snabbare genom venerna, vilket gör att du snabbt och effektivt kan värma upp musklerna.

– Jag värmer gärna upp i tights, säger Musse. Jag har då ofta ett par korta tights underst, och ett par långa tights utanpå vilket är väldigt skönt. Man ska dock tänka på att tightsen måste vara tillräckligt tajta. Jag får ha en väldigt liten storlek eftersom jag har så smala ben.

En effekt som många vanliga motionärer också kan ha stor nytta av är att använda kompression under aktivitet. Fördelarna här är flera; till exempel förbättrar ett tajt åtsittande plagg din koordination och balans, vilket underlättar utförande av tekniska övningar. Den ökade blodcirkulationen gör också att de arbetande musklerna syresätts snabbare, vilket innebär att känslan av trötta och stela muskler kan reduceras.

Den kanske största fördelen under aktivitet är dock att trycket i 2XU:s kompression hjälper till att stabilisera muskulaturen under aktivitet. Detta minimerar dels risken för muskelbristningar och belastningsskador dels ger det dig förutsättningar för att springa både längre och snabbare- Perfekt om du vill slå personbästa, alltså!

– Jag springer mycket i de korta tightsen, och gillar särskilt 2XU MCS som sitter extra tight och då ger mer stöd till benen. Jag har även använt kompressionsstrumpor mycket på tävling. Jag gillar när musklerna hålls på plats, och särskilt för vaderna tycker jag att det hjälper mycket, säger Mustafa Mohamed.

Sponsrat inlägg