Mitt liv som dopad


Runner’s World nr 1 2010
De säger att det onda
börjar efter trettio. Att kroppen blir trögare och att det blir svårare att återhämta sig från skador. Snabbheten försvinner definitivt. Jag passe-
rade den där gränsen för länge sedan och nu är det väl snarare 50 jag har att sikta in mig på. Ändå känner jag mig oerhört fräsch idag. Visst, mina ben krånglar – du är aldrig yngre än dina knän – men hjärta och lungor känns starka. Allt går enkelt.

Jag börjar lugnt,
springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig. Den här höstdagen känns det som om jag vore dopad. Och när nu sanningen ändå ska fram, är det precis vad jag är. Det hela är en lång historia.

Varför dopar sig folk? Det är en fråga jag ofta ställt mig. Naturligtvis förstår jag den ekonomiska fördelen med dopning. Att en del unga försöker springa ifrån sin historia in i en ny framgångsrik värld är enkelt att förstå. Men är det värt att springa ifrån sig själv?
Jag inser också att utseendefixerade ynglingar söker en genväg till en kropp som väcker uppmärksamhet. Jag förstår dem på samma sätt som jag förstår att det är fler unga kvinnor än unga killar som börjar röka, för att unga tjejer lever ett liv där en cigg kan vara en frizon.
Jag förstår, samtidigt som jag tycker att det är helt galet. Så jag beslutar mig för att dopa mig, för att begripa ännu bättre, för att verkligen uppleva. Något måste det väl vara eftersom så många gör det? Det är ju inte bara Ben Johnson på väg mot 100-meterslinjen, utan också Svenne Svensson, på väg mot till synes ingen speciell plats alls, som dopar sig.

Du behöver knappast vara knarkspanare för att upptäcka att det knapras piller och sprutas doser i den ena källarlokalen efter den andra. Det räcker att du går på gym. Där är fullt med abnorma bröstmuskler och käkar breda som cykelställ. En försäljare av ett mirakelmedel mot akne skulle bli miljonär i en ”grisblink”. Nej, anabola steroider är en dopningform som inte känns så lockande.
Men EPO eller bloddopning? Tänk dig att få kuta som Bekele en enda gång i ditt liv. Tänk att få ta ut steget bara för ett ögonblick. Tänk att det inte tar emot. Att du flyger fram.
Det blir inte av, det är fusk och kanske farligt. Det är helt enkelt inte den jag vill vara. Dessutom har vi det rent praktiska. Jag menar, det är inte bara att fråga din kompis, doktor Hilda: ”Hejsan, kan du tömma mig på en liter blod och sedan peta in det igen om 16 veckor när jag ska springa maraton?”

Men så en dag händer det. I en annons i Norrbottens Kuriren söker docent Christer Malm efter frivilliga, som kan tänka sig att bloddopa sig. Allt för ”den goda sakens skull”. Christer har upptäckt ett sätt att effektivt avslöja dem som bloddopar sig. De som fuskar, vinner medaljer och blir rika på andras bekostnad. De som drar på sig fårskinnet helt enkelt.
Nej, jag är inget helgon, du kan fråga vem du vill. Jag är bara nyfiken och jag anmäler mig direkt. Inte så mycket för idealismens skull, snarare för den unika chansen att få testa hur det känns.

Blodddopning är inte precis nytt. Det sägs att man prövade att föra över blod från djur till människor redan på 1800-talet. Mindre lyckat! Under andra världskriget genomfördes dock lyckade blodtransfusioner och genast insåg man vinsterna. Men oftast är det professor Björn Ekblom som får erkännandet för att han genomförde de första öppna medicinska experimenten med bloddopning 1972.
Troligen fanns det de som bloddopade sig tidigare än så, dock inte fullt så säkert och seriöst som när Doktor Ekblom utförde sina experiment.
I korta drag går bloddopning ut på att man i god tid inför en tävling, säg ett OS-lopp på 10 000 meter, extraherar en viss mängd (ungefär nio deciliter) blod ur kroppen. Samtidigt separeras blodplasman ut och de röda blodkopparna sparas i frysen. Efter 16 veckor, några dagar före loppet, när du tränat hårt och fått tillbaka dina normala blodvärden, återförs de röda blodkropparna in din kropp. Din syreupptagningsförmåga blir alltifrån ett par, till tjugo procent högre, beroende på din fysiska status innan. Du kan helt enkelt falla, stiga upp, skaka lite på dig och ändå hinna springa ifatt dina medtävlare och utklassa dem i spurten.
Nackdelen med bloddopning har ansetts vara den relativt korta verkningstiden. Det verkar dock vara en myt som lever kvar sedan 1970-talet. Då fanns det inte lika effektiva sätt att bevara blodet. Nedkylningsmetoderna påverkade de röda blodkropparna negativt och gjorde att blodets kvalité försämrades. Men med dagens nedfrysning verkar inte de röda blodkropparna ta någon skada. Maxeffekten varade tidigare någon dag efter att blodet återinförts i kroppen och som längst varade effekten någon vecka.
Dagens moderna bloddopningsmetoder är alltså effektivare. Ett skid-VM, till exempel, ansågs förr alldeles för långt eftersom dopningseffekten skulle mattas av redan efter de första tävlingsdagarna. Ett exempel från 1970och 1980-talet var de längdåkare från Öststaterna som alltid var bäst på de inledande sträckorna av ett mästerskap. Tremilen var närmast en rysk fiesta. (Med detta inte sagt att vi svenskar är några helgon, vi har också våra dopade idrottsmän.)
Men då ska man också komma ihåg att bloddopning inte räknades som fusk i början på 1970-talet. Det var inte mer dopning än vad vi anser att ett höghöjdsläger är idag.
Numera är det annorlunda. Bloddopning är fusk, dessutom en ”apparat” du inte klarar att utföra helt utan assistans. Den som bloddopar sig behöver hjälp, bland annat en plats att extrahera, lagra och sedan föra tillbaka blodet i kroppen. Och ett längdlandslag, till exempel, påminner om en familj i en husvagn där inte mycket undgår någon annan. För att bloddopning ska fungera måste den närmast vara obligatorisk i laget.
Vissa länders landslag figurerar nästan aldrig i dopningssammanhang medan dopning snarare framstår som regel än undantag i andra, där statskontrollerat fusk sker med hjälp av anställda dopningdoktorer och forskare, vilka ägnar mycken tid åt att dölja dopningen. Blodpåsarna i Estland inför skid-VM i Lahtis vittnar om en häpnadsväckande självsäkerhet och en absurd förmåga att lägga locket på. Så säkra var man på att inte avslöjas att man inte ens brydde sig om att sudda ut sina spår ordentligt.
Å andra sidan har de som sysslar med dopning alltid legat steget före, så de väntade sig helt enkelt inte att de skulle avslöjas. Dessutom tror jag inte att fader Isak skulle ha låtit lura sig så lätt om han inte varit så godtrogen. Det ligger i människans natur att tro det bästa om folk.

 

Onsdag den 29:e oktober. Jag går in på Sunderby Sjukhus där docent Malm väntar på mig i receptionen. Den dos blod som jag extraherade ur kroppen för 16 veckor sedan ska nu återinföras. Under perioden före och under att jag tömde blod gjorde jag tre VO2 maxtest och några dagar innan besöket i Sunderbyn har jag också genomfört ett sista maxtest på Winternet. Det är mot dessa resultat jag vill mäta mig. Jag är ingen löpare och har inte pannben för dylika VO2 maxtest, men det spelar ingen roll. Det jag vill se är skillnaden!
Jag skriver på ett papper där jag på heder och samvete lovar att inte tävla under den fyra veckor långa period som bloddopningen förväntas ge effekt. Jag hade inte tänkt att tävla någonsin ändå, så löftet var enkelt. Vid 43 års ålder och med 10 kilos övervikt känns det inte som om min tävlingskarriär skulle få en ny skjuts.
Men det känns ändå självklart att skriva på. Jag ogillar tanken på att jag skulle kunna vara en fuskare. Dock är jag nyfiken, förbaskat nyfiken, på hur det kommer att kännas, om dopningen gör någon skillnad. Detta är min personliga vinst med hela projektet. Att, nedtecknat på en datorutskrift, få se mina förbättrade värden.

Två dagar efter att jag varit på Sunderby sjukhus och fyllt på blod går jag in i det kalla testrummet på Winternet i Boden. Anna Nordin, testledaren, är där liksom docent Malm. Jag tar plats på löpbandet.
Resultatet?
Jag kutar en dryg minut längre och med tyngre belastning än tidigare. Med andra ord är jag denna dag nästan 17 procent bättre än jag någonsin varit under året. Det är inte utan att jag tänker att det skulle ha varit skönt att kuta Lidingöloppet med 15-20 procent bättre punsch i benen. Det är en märklig upplevelse. Jag ”känner” ingen skillnad. Det är inte så att det spritter i benen eller att humöret är förändrat. Men svart på vitt, klockan på väggen avslöjar att jag verkligen är så mycket bättre och starkare tack vare det medicinska experimentet.

Dagen efter är jag ute och jagar älg. På eftermiddagen springer jag två mil. Jag börjar lugnt, springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen lite snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig.
Grusvägen, som är en mil, lutar utför på vägen ut och följaktligen uppför på vägen hem, men den går lika lätt båda vägarna. Det har aldrig hänt mig tidigare. Och det enda jag gjort är ett litet experiment.
Rent moraliskt känns det fel. Rent känslomässigt är det förbaskat underbart. I sitt sammanhang är mitt experiment ganska harmlöst, men om jag skulle missbruka det på en tävlingsbana, blir det något helt annat.

Dessutom följer med automatik ytterligare en effekt av dopningen, nämligen den psykologiska. Om jag skulle genomgå dopning igen, skulle mina tidigare erfarenheter av att det faktiskt fungerar höja mitt självförtroende. Jag skulle med säkerhet veta att jag hade fysiska fördelar jämfört med dem som inte dopat sig. Jag skulle veta att jag är bättre än jag är.

Två dagar efter att jag fått mitt blod återinfört och skulle göra mitt första VO2 maxtest som dopad trodde jag knappast på någon skillnad. Men jag blev förvånad. Ja, lika förvånad som jag blir nu när jag springer två mil dagen efter maxtestet.
På pricken en vecka efter att jag återinfört de röda blodkropparna gör jag ytterligare ett maxtest. Det visar på ännu bättre resultat: Jag har nästan 20 procent högre syreupptagningsförmåga. Efter det andra testet planar formkurvan ut, för mig precis som för resten av gruppen. Men fortfarande, efter att testet är slutfört, fem veckor efter att de röda blodkropparna har återinförts i våra kroppar, är gruppens testvärden
högre än de var precis innan vi fick vårt blod infört.
Med andra ord är bloddopning effektivare idag än på 70-talet, vilket ger mig en del att tänka på. Förutom det faktum att jag skulle kunna springa snabbare
på tävling, så skulle jag också kunna effektivisera min träning. Som bloddopad skulle jag kunna träna på en högre intensitet under en träningsperiod, och jag skulle ha lättare att återhämta mig. Det skulle naturligtvis ge stora resultat.

Så hur känner jag nu då? Skulle jag kunna göra om det?
Så här är det: Dopning är fusk, men självklart skulle jag kunna göra om det – för ett sådant här test. Men jag skulle aldrig göra det för att vinna över någon annan. Däremot förstår jag dem som gör det, förstår dem på samma sätt som jag förstår andra som försöker fly från sig själva. Men sanningen jag ser i spegelbilden när jag ska raka mig är att det inte är jag som presterar, det är det medicinska experimentet.
Om några veckor åker jag till Alperna för att åka längdskidor i två veckor. När jag åter är hemma kommer jag att ha nästan samma upplevelse och effekt av höghöjdsträningen som av dopningen. Jag kommer att ”flyga fram” i längdspåren utanför Luleå. Det är vad jag nöjer

mig med. Jag blir gärna bättre och starkare, men inte med hjälp av en nål i armen, hur effektivt det än är.

 

DOCENT DOPNING
Vem kan man lita på? I dagens idrott är det ibland svårt att glädjas över idrottarnas fantastiska resultat. I umeå finns Docent Doping – Christer Malm. Honom ska vi hoppas på.

Christer Malm sitter i ett rum längst in i en korridor på idrottsmedicinska enheten vid Umeå universitet. Han säger att oredan beror på att han nyss flyttat in. Jag tror att den beror på att det varit julledighet. Det är 32 minusgrader ute. Imorgon ska Christer Malm till Hemavan för att hålla en föreläsning om dopning, där är det visst 41 minusgrader.
Christer tar täten mot kaffemaskinen, han har spänst i stegen. Vid 41 års ålder säger han att det börjar ta emot. Att hälsenorna gör ont när han tar i så mycket som han vill. Jag kan ana hur mycket det är. Christer har distriktsrekord på 3000 meter hinder i Norrbotten, han har gjort tre finnkamper och sprungit 5000 meter på 14 minuter och 10 sekunder som bäst.

Projektet som Christer driver är ett samarbete mellan Idrottsmedicin i Umeå och Winternet i Boden bland andra. På Winternet har det rent praktiska skett, som VO2 max-tester och olika provtagningar, medan analyserna utförts på Idrottsmedicin i Umeå.
För Christer är kopplingen till Winternet naturlig, han har jobbat där och han är norrbottning. Pengarna till projektet kommer bland annat från WADA (World Anti-Doping Agency). Det man, i korthet, söker efter är ett sätt att avslöja så kallad autolog bloddopning, en metod där ditt eget blod extraheras och fryslagras för att senare återinföras. En dopningsmetod som i princip är omöjlig att upptäcka.
Vad Christer och hans forskarlag forskar på är ett sätt att spåra den svårupptäckta autologa dopningen genom olika så kallade biomarkörer, som reagerar när de blir nedfrysta. Det man vet är att vissa ämnen, till exempel vissa proteiner, reagerar på kyla. Om tester visar sådana förändrade biomarkörer i en idrottares blod, så vet man alltså att blodet varit nedfryst och att idrottaren gjort en blodtransfusion. I Christers drömvärld ska det inte vara krångligare att genomföra dessa test än ett graviditetstest. En droppe på stickan och en viss färgavvikelse uppstår. Men dit är det en bit kvar.

Att få fram säkert test för bloddopning är ett prioriterat forskningsområde. Mörkertalet är enormt. Förutom den autologa dopningen finns det ytterligare två bloddopningsmetoder. Epo är ett kroppseget hormon som gör att kroppen producerar röda blodkroppar. En epospruta i låret gör att kroppen reagerar som på beställning och börjar producera extra mycket röda blodkroppar. Epodopning har man numera viss koll på hur man ska avslöja.
Den andra metoden, homolog bloddopning, innebär att idrottaren får någon annans blod. Den här metoden är också möjlig att avslöja, förutsatt att testet görs i rätt ögonblick och att blodet inte kommer från ett tvillingsyskon.
Av de drygt 5000 idrottare som avslöjades i dopningstest förra året utgjorde de epo-dopade 51 personer, det vill säga en procent. De som brukade anabola steroider utgjorde nära 60 procent.
Och autolog dopning då? Noll procent! Inte en enda idrottare åkte fast trots att metoden använts sedan början av 1970-talet.

I strävan att avslöja den autologa bloddopningen pågår en dansk studie där man försöker avslöja dopningen genom att söka spår i blodet efter de plastpåsar som blodet förvarats i. Det är helt enkelt så att vissa beståndsdelar i plasten följer med i blodet när det återinförs i kroppen. Låt oss säga att blodet har blivit ”förgiftat”, om än bara minimalt.
I Umeå försöker Christer och hans forskarlag alltså upptäcka hur blodet ”frostskadats”. De vet att vissa beståndsdelar i blodet påverkas av kylan. Svårigheten är att hitta ett enkelt sätt att avslöja det.
– Jag är säker på att vi kommer att lyckas, säger Christer. Vi tillsammans med danskarna kommer att få fram vattentäta metoder för att kunna avslöja de som bloddopar sig. Det vi bland annat sett hos de första testgrupperna är att om syreupptagningsförmågan ökar med 17 procent i snitt för gruppen, och om uthålligheten, alltså tiden deltagarna orkar springa, ökar med 15 procent, så visar det sig att HB-värdet knappt ökar med fem procent i genomsnitt, och på en del av gruppen inte alls. Det innebär att HBvärdet inte är en så bra indikator som vi kanske trott, förklarar Christer.
Snart börjar forskarlaget med en ny testgrupp i Boden. Den första testgruppen hamnade i bakvattnet på grund av svininfluensa och höstsnuvor. Nu kör de under vårvintern, med en handplockad och mer homogen grupp.
– I förlängningen måste vi förr eller senare testa elitidrottare. Sådana som kan tänka sig att inte tävla under försöket, eller elitidrottare som precis lagt ner sin aktiva karriär. Det kommer.
– När ska resultaten vara klara?
Christer rycker på axlarna när jag frågar.
– Vi ska ha en dragning av projektet för WADA under hösten 2010, sen får vi se. Det nya epo-testet, som kommer ut nu, har väl tagit tolv år att få fram. Men så länge har nog inte WADA tålamod med oss, säger han och skrattar.
Dopning är ingen lätt sak. Svenska idrottare är i grunden negativa till dopning och vill inte ens vara med i tester. Dessutom ska varje dopingtest prövas i det etiska rådet.
– Det var svårt att få folk till det första testet. Men nu, efter en viss massmedial uppmärksamhet, har folk verkligen varit intresserade, säger Christer och ler.

Den minnesgode kanske minns när Per Elofsson under ett lopp i Kiruna ramlade och slog sig sönder och samman i ett stenröse. Ungefär 1,5 liter av hans blod samlades i ena skinkan. Förlorar du så mycket blod i normala fall, kan det kompenseras medicinskt. Diskussionen kom upp, men Per Elofsson vägrade. Istället rehabiliterade han sig i längdspåren i Umeå, tillsammans med sin läkare eftersom hans blodvärden var så låga. Ett samtal med ”dopningspolisen” Christer Malm ger också andra perspektiv på frågan om ”rättvisemärkt idrott”. Det blir en intressant diskussion om varför epo och bloddopning är fusk, men höghöjdsläger, ja till och med ”höghöjdshus”, är okej, trots att effekt och syfte är desamma, du ska lura kroppen.
– Höga doser kreatin kan öka din prestationsförmåga även om det inte är dopingklassat. Men hur mycket sill måste du egentligen äta för att bli en fuskare?
Koffein är inte heller dopingklassat, men det är upptaget på WADAs observationslista som ett stimulantia. Och hur vanligt är det inte att vasaloppsåkare smäller i sig kaffe eller cola under den sista milen in mot mål, när dryckerna ger mest och bäst effekt?
Det märks att han lever med frågeställningarna i ett ständigt brus, trots att han hade tänkt bli maskiningenjör.

För så var det. Christer Malm åkte till USA på ett idrottsstipendium för att läsa till civilingenjör. Han är en duktig löpare och har bland annat representerat Sverige i Finnkampen tre gånger.
På universitet gick han fel på första föreläsningen och hamnade i fel kurs. När han skulle rätta till misstaget insåg han att han egentligen tyckte att det hela var trist. Han bytte inriktning och läste idrottsfysiologi istället. Det var hans grej.
Efter fem år i USA började Christer Malm forska vid Karolinska institutet där Björn Ekblom blev hans mentor. Samme Björn Ekblom som ofta kallas bloddopningens upphovsman eftersom han utförde de första vetenskapliga bloddopningsförsöken som verkligen fungerade i början på 1970-talet.
Christer Malm disputerade i början av 2000 med avhandlingen ”Immunological changes in Human blood and skeletal muscle in response to physical exercise”.
I korta ordalag innebär det att han tog tag i en gammal myt. Den som hävdar att det som händer när man tränar är att musklerna ”går sönder” och sedan läks för att växa sig starkare har helt fel enligt Christer. Eller som han enkelt uttrycker sig:
– Du får inte hjärnblödning av att tänka, alltså går inte musklerna sönder av att arbeta.
Efter att Christer disputerat började han jobba i Umeå och nu är det alltså bloddopning som sysselsätter honom.
Hur mycket skillnad gör då bloddoping? Hur stor roll spelar några deciliter blod hit eller dit? I testgruppen var prestationsökningen ungefär 15 procent i snitt, men vad innebär det?
– Jag har faktiskt roat mig med att räkna på det, säger Christer.
Och sedan knappar han fram en bild på datorn och allt blir genast tydligt.
– Jag har ett personbästa som är 14 minuter och 10 sekunder på 5000 meter. Det skulle ha varit Norrbottens rekord om jag inte hade tävlat för Hammarby då. Men hur som helst, för att få vara med på VM behöver jag kvala in på 13.27. Det låter som en stor skillnad, men är i verkligheten bara dryga fem procents förbättring av min kapacitet. Lite bloddoping hade kanske ordnat det? För att börja kriga om medaljer på VM fattas det ytterligare fem procent. Och för att springa på världsrekordtider måste bloddopningen ge mig en effekt som ungefär motsvarar 12,5 procent, säger Christer.

Christer säger att elitidrottare inte får en prestationshöjning på 15 procent av dopningen, inte ens 12,5 procent, men det dopningen gör, eftersom den numera har en bättre och längre verkan, är att idrottaren kan träna hårdare.
– Du kanske gör din uppbyggnadsträning bloddopad och förbättrar effektiviteten med fem procent. Det är oändligt mycket. Du dopar dig inför tävlingen och förbättrar dig med en procent. En procent på varje varv i ett 5000-meters lopp är fyra meter per varv. Det är 50 meter extra som de andra ska ta in på dig i spurten, förklarar Christer.

När jag går säger Christer än en gång att han är säker på att hans forskarlag kommer att lyckas. Sedan säger han att han hoppas att det ska bli varmare
i Hemavan i morgon. Jag för min del drömmer om att det ska blåsa mindre kallt inom idrotten. För det vore kul om man kunde lita på någon igen.

Faktaruta
World Anti-Doping Agency (WADA) definierar dopning enligt följande: Ett vilseledande användande av en substans eller metod som är potentiellt farlig för idrottarens hälsa och/eller är kapabel att förbättra idrottarens prestationer. Alternativt: Förekomsten av en användningsmetod och/eller substans i idrottarens kropp, som finns upptagen i WADA:s lista över förbjudna medel.

 

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Stor loppguide 2020
  • Allt om halvmarathon, träningsprogram
  • Startklar! Smartaste passen, Snabba skor
  • Mat för resultat
  • Knäont? Så botar du känningarna
  • 6 sorters sportmat för mer ork
  • Forskning: Spring nu – ät sen!
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Per Johansson

mycket intressant hoppas dom löser detta..mvh pelle



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

50% rabatt på Runner’s World-prenumeration!

50% rabatt på Runner’s World-prenumeration!


Just nu! Halva priset på prenumeration, endast 49,50 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 10 gånger för bara 495 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och i din läsplatta. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

Erbjudandet gäller endast nytäckning av prenumeration och boende i Sverige.

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Brooks Shoe Finder:               Så hittar du rätt löparsko för just dig

Brooks Shoe Finder: Så hittar du rätt löparsko för just dig


Det finns fler typer av löparskor att välja på än någonsin tidigare. Men vilken modell är bäst för just dig? Svaret på den frågan får du av Brooks Shoe Finder – ett smart onlineverktyg som hjälper dig att hitta rätt typ av löparsko för just dina behov.

För inte så länge sedan var processen för att hitta rätt löparsko omständlig. Väl på plats i skobutiken skulle fotvalv analyseras och löpsteg skärskådas innan den slutgiltiga domen föll: ”Du ska ha den här skon, betala i kassan tack.” 

I dag finns det som tur är fler typer av löparskor än någonsin att välja mellan. Butiksexpertisen arbetar mer med att guida sina kunder genom skodjungeln, än som allenarådande domare. Och i dag behöver man inte ens gå till en fysisk butik. Detta tack vare nya, sofistikerade hjälpmedel som Brooks Shoe Finder – ett användarvänligt och kostnadsfritt onlinebaserat analysverktyg. På bara några minuter tar det fram lämpliga modeller för just dig och dina behov, baserat på ett antal enkla frågor och självtester som alla utgår från fysiologiska och biomekaniska studier. 

Shoe Finder utgår från dina behov

Men vetenskap i all ära – utgångspunkten för Brooks Shoe Finders rekommendationer är förstås du och dina behov som löpare. Därför får du börja med att beskriva din löpning i Brooks Shoe Finders webbaserade frågeformulär: Var springer du helst? Hur mycket springer du? Vad tränar du för? Hur ser din skadehistorik ut? 

Efter dessa inledande bakgrundsfrågor följer tre enkla självtester. De två första genomförs barfota, och kartlägger dels hur din kroppsvikt distribueras och dels hur stabila dina fötter och ben är genom löpsteget. Det tredje och sista testet handlar om att testa hur rörlig du är i dina leder – vilket du gör genom att böja ditt pekfinger bakåt. 

Verkar det flummigt? Det är precis tvärtom. Till flera av frågorna finns en ”Behind the science”-text som på ett mycket pedagogiskt sätt redogör för bakgrunden till varje fråga och förklarar hur olika fysiologiska faktorer påverkar allt från biomekanik till skoval. 

Brooks Shoe Finder hjälper dig att hitta rätt sko för just dina behov.

Juryn sammanträder …

Nu är Brooks Shoe Finder redo att ge dig en rekommendation – i varje fall när det gäller om du behöver en stabil eller neutral löparsko. Därefter får du ange dina preferenser när det gäller löparskor. Beroende på om du föredrar lätta skor med mycket löpkänsla eller väldämpade skor får du ytterligare två alternativ att välja mellan. Prioriterar du lätta, snabba skor eller skor med en låg sulprofil som levererar mycket kontakt med underlaget? Eller föredrar du mjuka, väldämpade skor eller skor med en studsig känsla som driver dig framåt i steget? 

När du gjort dina val levererar Brooks Shoe Finder ett antal förslag på Brooks-modeller baserat på dina preferenser, din biomekanik och din träningshistorik. Om du gillar skorna som Brooks Shoe Finder rekommenderar så kan du spara resultaten från analysen genom att skapa ett konto. Då kan du återvända när det blir dags att köpa nya löparskor. Å andra sidan tar det ju bara några minuter att fylla i frågeformuläret på Brooks Shoe Finder igen. Och vem vet – all löpning i dina nya Brooks-skor kanske har gjort att du utvecklats och behöver en ny sorts löparsko nästa gång? 

Testa Brooks Shoe Finder här! 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det har USA:s snabbaste på fötterna

Det har USA:s snabbaste på fötterna


När de amerikanska uttagningstävlingarna inför maratonloppet på OS i Japan avgjordes var det med ”kolfiberdopade” löparskor som främsta vapen.

Det är resultatet på de amerikanska uttagningstävlingarna till OS som avgör vilka löpare som får åka till Japan i sommar. De tre bästa männen och tre bästa kvinnorna direktkvalificeras för maratonloppet, som ska avgöras i Sapporo i juli. Galen Rupp, Jacob Riley och Abdi Abdirahman samt Aliphine Tuliamuk, Molly Seidel och Sally Kipyego heter sextetten som får springa OS-maran i USA:s färger. Alla sprang uttagningsloppet i löparskor med kolfiberplatta.

Herrpallen dominerades totalt av Nike, medan damernas pall hade Hokas nya Rocket X högst upp, följd av Sauconys Endorphin Pro och Nike Vaporfly Next% på tredje plats. Och det var inte bara pallen som dominerades av Nike Next%-skor. Hela 45 procent av de 565 löpare som gick i mål på de amerikanska OS-uttagningarna sprang i Nike Next% eller 4%-skor, och 26 procent sprang i nya Nike Alphafly (en bidragande orsak till det kan förstås vara att Nike delade ut Alphafly-skor till samtliga deltagare i OS-kvalet innan loppet…). Av topp tio i herrloppet bar sju löpare Nike Vaporfly Next% och två löpare Alphafly Next%.

Liksom i Sverige och övriga världen springer även amerikanska löpare som är sponsrade av andra skoföretag numera ändå i Nikes löparskor – eftersom skorna har en bevisad effekt på prestationsförmågan. En del gör det med sin sponsors goda minne. Andra försöker att göra det bästa av situationen genom att kamouflera skorna med svart färg. Det är inte det lättaste förstås, eftersom både Vaporfly och Alphafly har en väldigt distinkt form.

Ett par svartmålade Vaporfly Next%

I herrloppet målade tre av de elva snabbaste över sina Nikeskor med svart färg. Bland damerna var det bara tre löpare totalt som gav sig på samma taktik. En herrlöpare, Kyle Masterson, tog däremot uppgiften på lite större allvar. I stället för att måla ovandelen med färg flyttade han helt sonika över en ovandel från en av sin sponsor Diadoras modeller och limmade fast den på en Nike Vaporfly Next%-mellansula. Kyle slipade till och med ner den karaktäristiska fenan bakom häldelen för att dölja vad han egentligen hade på fötterna. (Han kanske lurade sin sponsor, men oss lurar man inte så lätt.)

Kyle Masterson i sina egenkomponerade Diadora skor…..

Bakom den Nike-dominerade täten noterade vi en handfull olika modeller i fältet, de flesta med någon form av kolfibersula i mellansulan. Däremot såg vi förvånansvärt få Saucony Kinvara och Adidas Adios och Boston. De sistnämnda dominerade ju i täten på alla högprofilerade maratonlopp för bara några år sedan – det vill säga innan Nike Vaporfly lanserades på riktigt 2017 (den förekom som prototyp på de amerikanska OS-uttagningarna redan 2016).

Tre år är inte någon evighet, och nu verkar den övriga skoindustrin ha hunnit ikapp Nike och börjar lansera sina kolfiberdopade modeller. Frågan är om någon av dem kan ta upp kampen med Nike? Vi såg några av utmanarna på de amerikanska uttagningstävlingarna i varje fall. Brooks Hyperion Elite bars av några löpare, och vi såg även Hyperion Elite 2 (som inte är släppt än) på bland annat Des Linden (som blev fyra).

Hyperion Elite i version 2 på Des Linden

Hyperion Elite var den tredje vanligast förekommande modellen i loppet efter Nike Vaporfly Next% och Alphafly Next% – tätt följd av Nike Vaporfly 4%. Efter den kvartetten var Hoka Rocket X, New Balance FuelCell RC Elite och Saucony Endorphin Pro de tre modeller som förekom flest gånger. Det är kolfibermodeller som ännu inte har lanserats, men som väntar runt hörnet. Samma gäller nya Asics Meta Racer, som bars av några få löpare. Däremot lyckades vi inte se några löpare i Adidas nya tävlingssko vars tjocka mellansula påminner starkt om … just det, Nike Alphafly.

HÄR HITTAR DU ORGINALARTIKELN AV JEFF DENGATE


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!


Vi vill tacka de över 1 500 läsare som bidrog med värdefull information, åsikter och tips i vår stora läsarundersökning för 2020. Era synpunkter är oerhört värdefulla för oss i vårt arbete med att utveckla innehållet i Runner’s World – tack! Vi återkommer framöver med resultatet.

I samband med läsarundersökningen lottade vi ut tre fina priser, och nu är vinnarna klara:

Ola Agermark

Malin Nelson

Hanna Bladh

Grattis till er – och tack än en gång!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck


Hon håller igång den just nu längsta runstreaken i Sverige. I skrivande stund har hon sprungit över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta. Möt runstreak-drottningen Ellen Westfelt.

Varför satte du igång en runstreak?

– Jag började när jag var i en period i livet när jag jobbade för mycket, tränade för mycket och hade lite för hög snurr på livet och jag kände att jag började få prestationsångest när det gällde löpningen. Då hade jag börjat springa lite ultra men jag tyckte ofta att jag inte var tillräckligt bra eller tränade tillräckligt hårt.

– Jag kände att jag var tvungen att bryta de här tankarna och börja träna på ett annat sätt. Då hittade jag det här med runstreak och jag tänkte att det kunde vara ett knep för att bli av med prestationsångesten. 

Ellen Westfelt har sprungit i över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta.

Hur började du? 

– Jag hittade på det här med att springa 20 minuter om dagen. Minimun i en runstreak är ju annars 1,6 kilometer, men för mig var det bättre att sätta en gräns på 20 minuter. Jag skulle aldrig mäta distans och bli lockad att bara riva av de där 1,6 kilometerna. 

– Jag körde på så i ett antal dagar och tvingade mig själv att bara springa 20 minuter varje dag och då kände jag mig duktig ändå, trots att jag ”bara” hade sprungit 20 minuter. Det hade helt trollat bort mina tankar om prestationsångest och jag trivdes så bra med det. Det här var i september 2013 och det var inte tänkt att jag skulle hålla på så här länge. 

Hade du sprungit innan

– När jag gick i skolan hatade jag idrott och jag gillade inte att springa fort. Men när jag var 17 började jag och en kompis springa, men vi sprang jättelångsamt och upptäckte att vi kunde vara ute i flera timmar! Så höll vi på i ett par år, men sedan sprang jag mer sporadiskt.

– Efter första barnet gick jag upp mycket i vikt och började springa för att få tillbaka min vanliga vikt och blev tipsad om ultralöpning och började med det. Men jag är verkligen ingen elitlöpare, bara en vanlig människa som gillar att träna. Men visst springer jag en del galna lopp, till exempel Diagonale de Fous, UTMB och Ehunmilak. 

Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med”?

– Jo, visst har jag kriser ibland. Efter 1 000 dagar tänkte jag att ”nu får det väl räcka”. Min sambo sa att jag inte skulle ta beslutet att sluta i dag, utan springa i tio dagar till och känna efter då. Efter tio dagar ville jag fortsätta igen. Men för mig har det aldrig handlat om att slå rekord, utan det här är bara så bra träning för mig. Jag har inte hoppat över någon dag, då bryter man ju streaken.

Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken.

– Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken. Dessutom återhämtar jag mig så mycket bättre efter mina ultralopp nu. Kroppen får en ordentlig genomblödning och det är jättebra för mig. 

Hur ser dina pass ut? 

– Under långa perioder springer jag bara 20 minuter varje dag, framför allt efter långa lopp. Men så har man ett löparläger och då kan det ju bli 6 timmar på en dag. Och ibland är det någon kompis som vill ut och springa ett par timmar. Men även när jag bara springer 20 minuter går det väldigt fort och lätt att trappa upp träningen inför ett lopp. 

Har du några tips till den som vill testa en runstreak?

– Det bästa är att sätta upp 1,6 kilometer eller 20 minuter som mål. Många, framför allt killar, sätter gärna upp 5 kilometer eller mer som gräns och då blir det väldigt svårt att hålla. 

Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass.

– Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass. Om det känns motigt att ge sig ut, gör det stegvis. 

– Jag kan tycka att det är jobbigt bara att byta om ibland och då gör jag det först. Sedan gör jag något annat, typ lagar mat, och sedan är det ju bara själva löpningen kvar och den tar jag när det passar.

Läs också: Häng med på Runner’s Worlds #RWRunstreakSWE!

Fakta: Ellen Westfelt

Ålder: 42

Bor: Vallentuna

Gör: Tillsammans med sin sambo Johnny Hällneby och Jënni Jalonen driver hon Pace on Earth – ett företag som anordnar löparresor, event, coaching, runstreakutmaningar och annat som har med ultralöpning att göra. 

Antal kommentarer: 1

"Jag firar var 50:e dag!" - Runner's World

[…] igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har […]



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in