Mitt liv som dopad


Runner’s World nr 1 2010
De säger att det onda
börjar efter trettio. Att kroppen blir trögare och att det blir svårare att återhämta sig från skador. Snabbheten försvinner definitivt. Jag passe-
rade den där gränsen för länge sedan och nu är det väl snarare 50 jag har att sikta in mig på. Ändå känner jag mig oerhört fräsch idag. Visst, mina ben krånglar – du är aldrig yngre än dina knän – men hjärta och lungor känns starka. Allt går enkelt.

Jag börjar lugnt,
springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig. Den här höstdagen känns det som om jag vore dopad. Och när nu sanningen ändå ska fram, är det precis vad jag är. Det hela är en lång historia.

Varför dopar sig folk? Det är en fråga jag ofta ställt mig. Naturligtvis förstår jag den ekonomiska fördelen med dopning. Att en del unga försöker springa ifrån sin historia in i en ny framgångsrik värld är enkelt att förstå. Men är det värt att springa ifrån sig själv?
Jag inser också att utseendefixerade ynglingar söker en genväg till en kropp som väcker uppmärksamhet. Jag förstår dem på samma sätt som jag förstår att det är fler unga kvinnor än unga killar som börjar röka, för att unga tjejer lever ett liv där en cigg kan vara en frizon.
Jag förstår, samtidigt som jag tycker att det är helt galet. Så jag beslutar mig för att dopa mig, för att begripa ännu bättre, för att verkligen uppleva. Något måste det väl vara eftersom så många gör det? Det är ju inte bara Ben Johnson på väg mot 100-meterslinjen, utan också Svenne Svensson, på väg mot till synes ingen speciell plats alls, som dopar sig.

Du behöver knappast vara knarkspanare för att upptäcka att det knapras piller och sprutas doser i den ena källarlokalen efter den andra. Det räcker att du går på gym. Där är fullt med abnorma bröstmuskler och käkar breda som cykelställ. En försäljare av ett mirakelmedel mot akne skulle bli miljonär i en ”grisblink”. Nej, anabola steroider är en dopningform som inte känns så lockande.
Men EPO eller bloddopning? Tänk dig att få kuta som Bekele en enda gång i ditt liv. Tänk att få ta ut steget bara för ett ögonblick. Tänk att det inte tar emot. Att du flyger fram.
Det blir inte av, det är fusk och kanske farligt. Det är helt enkelt inte den jag vill vara. Dessutom har vi det rent praktiska. Jag menar, det är inte bara att fråga din kompis, doktor Hilda: ”Hejsan, kan du tömma mig på en liter blod och sedan peta in det igen om 16 veckor när jag ska springa maraton?”

Men så en dag händer det. I en annons i Norrbottens Kuriren söker docent Christer Malm efter frivilliga, som kan tänka sig att bloddopa sig. Allt för ”den goda sakens skull”. Christer har upptäckt ett sätt att effektivt avslöja dem som bloddopar sig. De som fuskar, vinner medaljer och blir rika på andras bekostnad. De som drar på sig fårskinnet helt enkelt.
Nej, jag är inget helgon, du kan fråga vem du vill. Jag är bara nyfiken och jag anmäler mig direkt. Inte så mycket för idealismens skull, snarare för den unika chansen att få testa hur det känns.

Blodddopning är inte precis nytt. Det sägs att man prövade att föra över blod från djur till människor redan på 1800-talet. Mindre lyckat! Under andra världskriget genomfördes dock lyckade blodtransfusioner och genast insåg man vinsterna. Men oftast är det professor Björn Ekblom som får erkännandet för att han genomförde de första öppna medicinska experimenten med bloddopning 1972.
Troligen fanns det de som bloddopade sig tidigare än så, dock inte fullt så säkert och seriöst som när Doktor Ekblom utförde sina experiment.
I korta drag går bloddopning ut på att man i god tid inför en tävling, säg ett OS-lopp på 10 000 meter, extraherar en viss mängd (ungefär nio deciliter) blod ur kroppen. Samtidigt separeras blodplasman ut och de röda blodkopparna sparas i frysen. Efter 16 veckor, några dagar före loppet, när du tränat hårt och fått tillbaka dina normala blodvärden, återförs de röda blodkropparna in din kropp. Din syreupptagningsförmåga blir alltifrån ett par, till tjugo procent högre, beroende på din fysiska status innan. Du kan helt enkelt falla, stiga upp, skaka lite på dig och ändå hinna springa ifatt dina medtävlare och utklassa dem i spurten.
Nackdelen med bloddopning har ansetts vara den relativt korta verkningstiden. Det verkar dock vara en myt som lever kvar sedan 1970-talet. Då fanns det inte lika effektiva sätt att bevara blodet. Nedkylningsmetoderna påverkade de röda blodkropparna negativt och gjorde att blodets kvalité försämrades. Men med dagens nedfrysning verkar inte de röda blodkropparna ta någon skada. Maxeffekten varade tidigare någon dag efter att blodet återinförts i kroppen och som längst varade effekten någon vecka.
Dagens moderna bloddopningsmetoder är alltså effektivare. Ett skid-VM, till exempel, ansågs förr alldeles för långt eftersom dopningseffekten skulle mattas av redan efter de första tävlingsdagarna. Ett exempel från 1970och 1980-talet var de längdåkare från Öststaterna som alltid var bäst på de inledande sträckorna av ett mästerskap. Tremilen var närmast en rysk fiesta. (Med detta inte sagt att vi svenskar är några helgon, vi har också våra dopade idrottsmän.)
Men då ska man också komma ihåg att bloddopning inte räknades som fusk i början på 1970-talet. Det var inte mer dopning än vad vi anser att ett höghöjdsläger är idag.
Numera är det annorlunda. Bloddopning är fusk, dessutom en ”apparat” du inte klarar att utföra helt utan assistans. Den som bloddopar sig behöver hjälp, bland annat en plats att extrahera, lagra och sedan föra tillbaka blodet i kroppen. Och ett längdlandslag, till exempel, påminner om en familj i en husvagn där inte mycket undgår någon annan. För att bloddopning ska fungera måste den närmast vara obligatorisk i laget.
Vissa länders landslag figurerar nästan aldrig i dopningssammanhang medan dopning snarare framstår som regel än undantag i andra, där statskontrollerat fusk sker med hjälp av anställda dopningdoktorer och forskare, vilka ägnar mycken tid åt att dölja dopningen. Blodpåsarna i Estland inför skid-VM i Lahtis vittnar om en häpnadsväckande självsäkerhet och en absurd förmåga att lägga locket på. Så säkra var man på att inte avslöjas att man inte ens brydde sig om att sudda ut sina spår ordentligt.
Å andra sidan har de som sysslar med dopning alltid legat steget före, så de väntade sig helt enkelt inte att de skulle avslöjas. Dessutom tror jag inte att fader Isak skulle ha låtit lura sig så lätt om han inte varit så godtrogen. Det ligger i människans natur att tro det bästa om folk.

 

Onsdag den 29:e oktober. Jag går in på Sunderby Sjukhus där docent Malm väntar på mig i receptionen. Den dos blod som jag extraherade ur kroppen för 16 veckor sedan ska nu återinföras. Under perioden före och under att jag tömde blod gjorde jag tre VO2 maxtest och några dagar innan besöket i Sunderbyn har jag också genomfört ett sista maxtest på Winternet. Det är mot dessa resultat jag vill mäta mig. Jag är ingen löpare och har inte pannben för dylika VO2 maxtest, men det spelar ingen roll. Det jag vill se är skillnaden!
Jag skriver på ett papper där jag på heder och samvete lovar att inte tävla under den fyra veckor långa period som bloddopningen förväntas ge effekt. Jag hade inte tänkt att tävla någonsin ändå, så löftet var enkelt. Vid 43 års ålder och med 10 kilos övervikt känns det inte som om min tävlingskarriär skulle få en ny skjuts.
Men det känns ändå självklart att skriva på. Jag ogillar tanken på att jag skulle kunna vara en fuskare. Dock är jag nyfiken, förbaskat nyfiken, på hur det kommer att kännas, om dopningen gör någon skillnad. Detta är min personliga vinst med hela projektet. Att, nedtecknat på en datorutskrift, få se mina förbättrade värden.

Två dagar efter att jag varit på Sunderby sjukhus och fyllt på blod går jag in i det kalla testrummet på Winternet i Boden. Anna Nordin, testledaren, är där liksom docent Malm. Jag tar plats på löpbandet.
Resultatet?
Jag kutar en dryg minut längre och med tyngre belastning än tidigare. Med andra ord är jag denna dag nästan 17 procent bättre än jag någonsin varit under året. Det är inte utan att jag tänker att det skulle ha varit skönt att kuta Lidingöloppet med 15-20 procent bättre punsch i benen. Det är en märklig upplevelse. Jag ”känner” ingen skillnad. Det är inte så att det spritter i benen eller att humöret är förändrat. Men svart på vitt, klockan på väggen avslöjar att jag verkligen är så mycket bättre och starkare tack vare det medicinska experimentet.

Dagen efter är jag ute och jagar älg. På eftermiddagen springer jag två mil. Jag börjar lugnt, springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen lite snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig.
Grusvägen, som är en mil, lutar utför på vägen ut och följaktligen uppför på vägen hem, men den går lika lätt båda vägarna. Det har aldrig hänt mig tidigare. Och det enda jag gjort är ett litet experiment.
Rent moraliskt känns det fel. Rent känslomässigt är det förbaskat underbart. I sitt sammanhang är mitt experiment ganska harmlöst, men om jag skulle missbruka det på en tävlingsbana, blir det något helt annat.

Dessutom följer med automatik ytterligare en effekt av dopningen, nämligen den psykologiska. Om jag skulle genomgå dopning igen, skulle mina tidigare erfarenheter av att det faktiskt fungerar höja mitt självförtroende. Jag skulle med säkerhet veta att jag hade fysiska fördelar jämfört med dem som inte dopat sig. Jag skulle veta att jag är bättre än jag är.

Två dagar efter att jag fått mitt blod återinfört och skulle göra mitt första VO2 maxtest som dopad trodde jag knappast på någon skillnad. Men jag blev förvånad. Ja, lika förvånad som jag blir nu när jag springer två mil dagen efter maxtestet.
På pricken en vecka efter att jag återinfört de röda blodkropparna gör jag ytterligare ett maxtest. Det visar på ännu bättre resultat: Jag har nästan 20 procent högre syreupptagningsförmåga. Efter det andra testet planar formkurvan ut, för mig precis som för resten av gruppen. Men fortfarande, efter att testet är slutfört, fem veckor efter att de röda blodkropparna har återinförts i våra kroppar, är gruppens testvärden
högre än de var precis innan vi fick vårt blod infört.
Med andra ord är bloddopning effektivare idag än på 70-talet, vilket ger mig en del att tänka på. Förutom det faktum att jag skulle kunna springa snabbare
på tävling, så skulle jag också kunna effektivisera min träning. Som bloddopad skulle jag kunna träna på en högre intensitet under en träningsperiod, och jag skulle ha lättare att återhämta mig. Det skulle naturligtvis ge stora resultat.

Så hur känner jag nu då? Skulle jag kunna göra om det?
Så här är det: Dopning är fusk, men självklart skulle jag kunna göra om det – för ett sådant här test. Men jag skulle aldrig göra det för att vinna över någon annan. Däremot förstår jag dem som gör det, förstår dem på samma sätt som jag förstår andra som försöker fly från sig själva. Men sanningen jag ser i spegelbilden när jag ska raka mig är att det inte är jag som presterar, det är det medicinska experimentet.
Om några veckor åker jag till Alperna för att åka längdskidor i två veckor. När jag åter är hemma kommer jag att ha nästan samma upplevelse och effekt av höghöjdsträningen som av dopningen. Jag kommer att ”flyga fram” i längdspåren utanför Luleå. Det är vad jag nöjer

mig med. Jag blir gärna bättre och starkare, men inte med hjälp av en nål i armen, hur effektivt det än är.

 

DOCENT DOPNING
Vem kan man lita på? I dagens idrott är det ibland svårt att glädjas över idrottarnas fantastiska resultat. I umeå finns Docent Doping – Christer Malm. Honom ska vi hoppas på.

Christer Malm sitter i ett rum längst in i en korridor på idrottsmedicinska enheten vid Umeå universitet. Han säger att oredan beror på att han nyss flyttat in. Jag tror att den beror på att det varit julledighet. Det är 32 minusgrader ute. Imorgon ska Christer Malm till Hemavan för att hålla en föreläsning om dopning, där är det visst 41 minusgrader.
Christer tar täten mot kaffemaskinen, han har spänst i stegen. Vid 41 års ålder säger han att det börjar ta emot. Att hälsenorna gör ont när han tar i så mycket som han vill. Jag kan ana hur mycket det är. Christer har distriktsrekord på 3000 meter hinder i Norrbotten, han har gjort tre finnkamper och sprungit 5000 meter på 14 minuter och 10 sekunder som bäst.

Projektet som Christer driver är ett samarbete mellan Idrottsmedicin i Umeå och Winternet i Boden bland andra. På Winternet har det rent praktiska skett, som VO2 max-tester och olika provtagningar, medan analyserna utförts på Idrottsmedicin i Umeå.
För Christer är kopplingen till Winternet naturlig, han har jobbat där och han är norrbottning. Pengarna till projektet kommer bland annat från WADA (World Anti-Doping Agency). Det man, i korthet, söker efter är ett sätt att avslöja så kallad autolog bloddopning, en metod där ditt eget blod extraheras och fryslagras för att senare återinföras. En dopningsmetod som i princip är omöjlig att upptäcka.
Vad Christer och hans forskarlag forskar på är ett sätt att spåra den svårupptäckta autologa dopningen genom olika så kallade biomarkörer, som reagerar när de blir nedfrysta. Det man vet är att vissa ämnen, till exempel vissa proteiner, reagerar på kyla. Om tester visar sådana förändrade biomarkörer i en idrottares blod, så vet man alltså att blodet varit nedfryst och att idrottaren gjort en blodtransfusion. I Christers drömvärld ska det inte vara krångligare att genomföra dessa test än ett graviditetstest. En droppe på stickan och en viss färgavvikelse uppstår. Men dit är det en bit kvar.

Att få fram säkert test för bloddopning är ett prioriterat forskningsområde. Mörkertalet är enormt. Förutom den autologa dopningen finns det ytterligare två bloddopningsmetoder. Epo är ett kroppseget hormon som gör att kroppen producerar röda blodkroppar. En epospruta i låret gör att kroppen reagerar som på beställning och börjar producera extra mycket röda blodkroppar. Epodopning har man numera viss koll på hur man ska avslöja.
Den andra metoden, homolog bloddopning, innebär att idrottaren får någon annans blod. Den här metoden är också möjlig att avslöja, förutsatt att testet görs i rätt ögonblick och att blodet inte kommer från ett tvillingsyskon.
Av de drygt 5000 idrottare som avslöjades i dopningstest förra året utgjorde de epo-dopade 51 personer, det vill säga en procent. De som brukade anabola steroider utgjorde nära 60 procent.
Och autolog dopning då? Noll procent! Inte en enda idrottare åkte fast trots att metoden använts sedan början av 1970-talet.

I strävan att avslöja den autologa bloddopningen pågår en dansk studie där man försöker avslöja dopningen genom att söka spår i blodet efter de plastpåsar som blodet förvarats i. Det är helt enkelt så att vissa beståndsdelar i plasten följer med i blodet när det återinförs i kroppen. Låt oss säga att blodet har blivit ”förgiftat”, om än bara minimalt.
I Umeå försöker Christer och hans forskarlag alltså upptäcka hur blodet ”frostskadats”. De vet att vissa beståndsdelar i blodet påverkas av kylan. Svårigheten är att hitta ett enkelt sätt att avslöja det.
– Jag är säker på att vi kommer att lyckas, säger Christer. Vi tillsammans med danskarna kommer att få fram vattentäta metoder för att kunna avslöja de som bloddopar sig. Det vi bland annat sett hos de första testgrupperna är att om syreupptagningsförmågan ökar med 17 procent i snitt för gruppen, och om uthålligheten, alltså tiden deltagarna orkar springa, ökar med 15 procent, så visar det sig att HB-värdet knappt ökar med fem procent i genomsnitt, och på en del av gruppen inte alls. Det innebär att HBvärdet inte är en så bra indikator som vi kanske trott, förklarar Christer.
Snart börjar forskarlaget med en ny testgrupp i Boden. Den första testgruppen hamnade i bakvattnet på grund av svininfluensa och höstsnuvor. Nu kör de under vårvintern, med en handplockad och mer homogen grupp.
– I förlängningen måste vi förr eller senare testa elitidrottare. Sådana som kan tänka sig att inte tävla under försöket, eller elitidrottare som precis lagt ner sin aktiva karriär. Det kommer.
– När ska resultaten vara klara?
Christer rycker på axlarna när jag frågar.
– Vi ska ha en dragning av projektet för WADA under hösten 2010, sen får vi se. Det nya epo-testet, som kommer ut nu, har väl tagit tolv år att få fram. Men så länge har nog inte WADA tålamod med oss, säger han och skrattar.
Dopning är ingen lätt sak. Svenska idrottare är i grunden negativa till dopning och vill inte ens vara med i tester. Dessutom ska varje dopingtest prövas i det etiska rådet.
– Det var svårt att få folk till det första testet. Men nu, efter en viss massmedial uppmärksamhet, har folk verkligen varit intresserade, säger Christer och ler.

Den minnesgode kanske minns när Per Elofsson under ett lopp i Kiruna ramlade och slog sig sönder och samman i ett stenröse. Ungefär 1,5 liter av hans blod samlades i ena skinkan. Förlorar du så mycket blod i normala fall, kan det kompenseras medicinskt. Diskussionen kom upp, men Per Elofsson vägrade. Istället rehabiliterade han sig i längdspåren i Umeå, tillsammans med sin läkare eftersom hans blodvärden var så låga. Ett samtal med ”dopningspolisen” Christer Malm ger också andra perspektiv på frågan om ”rättvisemärkt idrott”. Det blir en intressant diskussion om varför epo och bloddopning är fusk, men höghöjdsläger, ja till och med ”höghöjdshus”, är okej, trots att effekt och syfte är desamma, du ska lura kroppen.
– Höga doser kreatin kan öka din prestationsförmåga även om det inte är dopingklassat. Men hur mycket sill måste du egentligen äta för att bli en fuskare?
Koffein är inte heller dopingklassat, men det är upptaget på WADAs observationslista som ett stimulantia. Och hur vanligt är det inte att vasaloppsåkare smäller i sig kaffe eller cola under den sista milen in mot mål, när dryckerna ger mest och bäst effekt?
Det märks att han lever med frågeställningarna i ett ständigt brus, trots att han hade tänkt bli maskiningenjör.

För så var det. Christer Malm åkte till USA på ett idrottsstipendium för att läsa till civilingenjör. Han är en duktig löpare och har bland annat representerat Sverige i Finnkampen tre gånger.
På universitet gick han fel på första föreläsningen och hamnade i fel kurs. När han skulle rätta till misstaget insåg han att han egentligen tyckte att det hela var trist. Han bytte inriktning och läste idrottsfysiologi istället. Det var hans grej.
Efter fem år i USA började Christer Malm forska vid Karolinska institutet där Björn Ekblom blev hans mentor. Samme Björn Ekblom som ofta kallas bloddopningens upphovsman eftersom han utförde de första vetenskapliga bloddopningsförsöken som verkligen fungerade i början på 1970-talet.
Christer Malm disputerade i början av 2000 med avhandlingen ”Immunological changes in Human blood and skeletal muscle in response to physical exercise”.
I korta ordalag innebär det att han tog tag i en gammal myt. Den som hävdar att det som händer när man tränar är att musklerna ”går sönder” och sedan läks för att växa sig starkare har helt fel enligt Christer. Eller som han enkelt uttrycker sig:
– Du får inte hjärnblödning av att tänka, alltså går inte musklerna sönder av att arbeta.
Efter att Christer disputerat började han jobba i Umeå och nu är det alltså bloddopning som sysselsätter honom.
Hur mycket skillnad gör då bloddoping? Hur stor roll spelar några deciliter blod hit eller dit? I testgruppen var prestationsökningen ungefär 15 procent i snitt, men vad innebär det?
– Jag har faktiskt roat mig med att räkna på det, säger Christer.
Och sedan knappar han fram en bild på datorn och allt blir genast tydligt.
– Jag har ett personbästa som är 14 minuter och 10 sekunder på 5000 meter. Det skulle ha varit Norrbottens rekord om jag inte hade tävlat för Hammarby då. Men hur som helst, för att få vara med på VM behöver jag kvala in på 13.27. Det låter som en stor skillnad, men är i verkligheten bara dryga fem procents förbättring av min kapacitet. Lite bloddoping hade kanske ordnat det? För att börja kriga om medaljer på VM fattas det ytterligare fem procent. Och för att springa på världsrekordtider måste bloddopningen ge mig en effekt som ungefär motsvarar 12,5 procent, säger Christer.

Christer säger att elitidrottare inte får en prestationshöjning på 15 procent av dopningen, inte ens 12,5 procent, men det dopningen gör, eftersom den numera har en bättre och längre verkan, är att idrottaren kan träna hårdare.
– Du kanske gör din uppbyggnadsträning bloddopad och förbättrar effektiviteten med fem procent. Det är oändligt mycket. Du dopar dig inför tävlingen och förbättrar dig med en procent. En procent på varje varv i ett 5000-meters lopp är fyra meter per varv. Det är 50 meter extra som de andra ska ta in på dig i spurten, förklarar Christer.

När jag går säger Christer än en gång att han är säker på att hans forskarlag kommer att lyckas. Sedan säger han att han hoppas att det ska bli varmare
i Hemavan i morgon. Jag för min del drömmer om att det ska blåsa mindre kallt inom idrotten. För det vore kul om man kunde lita på någon igen.

Faktaruta
World Anti-Doping Agency (WADA) definierar dopning enligt följande: Ett vilseledande användande av en substans eller metod som är potentiellt farlig för idrottarens hälsa och/eller är kapabel att förbättra idrottarens prestationer. Alternativt: Förekomsten av en användningsmetod och/eller substans i idrottarens kropp, som finns upptagen i WADA:s lista över förbjudna medel.

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Per Johansson

mycket intressant hoppas dom löser detta..mvh pelle



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

4 nycklar till ett långt löpliv

4 nycklar till ett långt löpliv


Länge leve löpningen!

Ju äldre du blir desto tyngre är det att komma tillbaka efter avbrott i träningen – oavsett om uppehållet berott på skada, sjukdom eller har andra orsaker. Därför är det av största vikt att träningen hela tiden anpassas till de successivt förändrade förutsättningar som åldrandet innebär. Enkelt uttryckt bör strategin vara att träna lika ofta som tidigare, men att innehållet modifieras i takt med såväl de fysiska som mentala åldringsförändringar som vi alla måste leva med.   

Beroende på såväl genetiska förutsättningar som varierande sociala faktorer, arbetsbelastning och generella levnadsvillkor ger sig åldrandet till känna på olika sätt och vid olika tidpunkter hos olika individer. Gemensamt för oss alla är emellertid att vi inte tjurskalligt kan hålla kvar vid samma träningsupplägg hela livet igenom. Ska du få optimalt utbyte av träningen måste du vara ärlig mot dig själv och vara beredd att förändra innehållet, så att löpningen vid varje skede i livet ger dig såväl fysiskt som mentalt välmående.   

Här intill följer en kort översikt över de fyra nyckelfaktorer som du behöver fundera kring allteftersom åren går. Ska löpningen finnas med som din följe-slagare genom hela livet, krävs det att du är beredd att med jämna mellanrum göra förändringar av just dessa grundpelare i träningen. 

4 nycklar till ett långt löpliv

1. Fundera över din målsättning
För många är deltagandet i olika typer av lopp och lättheten att objektivt mäta den egna löpförmågan den viktiga drivkraften för att löpträna på ett regelbundet sätt. Allteftersom du blir äldre blir det dock nödvändigt att acceptera att du oundvikligen blir långsammare. Lär du dig att leva med detta faktum finns det ingen anledning att sluta att regelbundet mäta dina prestationer på olika sätt. Samtidigt är det viktigt att du inte glömmer bort att det finns många andra positiva effekter av att löpträna. Det allra viktigaste är att bibehålla den grundläggande rörelseglädjen i varje enskilt träningspass.      

2. Förändra träningen
Sänker du löptempot och kortar ned vissa träningspass går det oftast alldeles utmärkt att träna lika frekvent livet igenom. Det är innehållet i träningen som måste anpassas, inte antalet träningspass per vecka. 

3. Behåll intensitet
Som påpekats ovan måste du acceptera att du kommer att bli en långsammare löpare med åren. Det innebär däremot inte att all träning måste utgöras av relativt långsam distanslöpning och att du inte ”får ta i” under vissa träningspass. Om du inte har några direkta medicinska hinder är det snarare nödvändigt för att bromsa åldrandet att du regelbundet utsätter kroppen för träningsstimulering som höjer pulsen ordentligt. 

4. Balansera mera
Har du ambitioner med din löpning att ligga på en prestationsnivå över vad som kan betecknas som grundläggande hälsoträning – och därmed regelbundet tränar relativt tufft – måste återhämtningen anpassas till träningsintensiteten. Då är det viktigt att med stigande ålder ge kroppen mer tid för återuppbyggnad. Det handlar naturligtvis om tillräcklig nattsömn och tid för avslappning efter träningspassen, men också i hög grad om vad du gör när du inte tränar. Det är i sammanhanget alltid viktigt att se till den totala belastningen i vardagen och balansera möjligheterna till återhämtning mot detta.

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Sponsrat inlägg
Vårens stora trailskotest!

Vårens stora trailskotest!


Skorna som kan greppa svåra underlag och kan utstå slitage från stenar och gegga – samtidigt som du känner dig lätt på foten. Varsågod – här är ett utdrag ur vårens stora trailskoguide. Hela testen i sin helhet hittar du i butik idag.

Översätter man det engelska ordet trail rätt upp och ned får vi betydelsen stig på svenska. Det blir långt ifrån en heltäckande beskrivning av vad den här typen av löpning handlar om. Löpning utanför ett permanent vägnät innebär förstås att man emellanåt löper på just stigar, men i praktiken rör man sig på högst skiftande underlag. Kraven på lämplig fotbeklädnad kan variera avsevärt beroende på terrängtyp och underlagens beskaffenhet. Det är näst intill omöjligt att konstruera en trail­skomodell som ger ett säkert grepp och fungerar optimalt på såväl mjuk, blöt och lerig mark som kala klipphällar eller i ojämn, stenig terräng. 

Inte sällan har ett träningspass i terrängen en del inslag av löpning på hårda vägavsnitt med grus- eller asfaltunderlag eller så måste vi löpa en bit på väg, för att komma till skogsterrängen. Då ställs det krav på att skon också ska ge skyddande stötdämpning. En hel del trailskomodeller är därför uppbyggda som en sorts hybridskor, avsedda att klara både ojämna terrängförhållanden och hård vägbeläggning. En sådan kompromiss fungerar emellertid sämre i riktigt utmanande terräng, där man vill ha en högst påtaglig kontakt med underlaget genom en låg sulprofil och där säkert grepp är A och O.

När man väljer trailskor är det därför viktigt att man noggrant analyserar sina träningsvanor och gör klart för sig hur skorna kommer att användas. På så sätt kan man fastställa vilka egenskaper som man bör prioritera hos den skomodell som man söker. I denna trailskoguiden har vi därför – förutom produktinformationen i texten – gjort en grov klassificering av de testade modellerna i underkategorierna teknisk terräng respektive hybrid för att underlätta ditt skoval.

 

Altra Timp 1.5

Pris: 1 750 kronor 
Vikt: 312 g (m), 253 g (D)
Häldropp: 1,5 mm (m), 0,5 mm (D)

När första versionen av Timp lanserades fick den direkt tummen upp från många inbitna traillöpare – inte minst i ultrakretsar. Skon uppfyllde på ett utmärkt sätt grundkraven på en modell byggd för tuffa terrängförhållanden. Den var relativt lätt, hade adekvat stötdämpning för en trailsko och inte minst gav den utmärkt grepp på såväl torra som blöta underlag. Beteckningen 1.5 vill understryka att den andra versionen av Timp endast har genomgått några smärre justeringar och därför inte bör ges en 2:a efter modellnamnet. I klartext handlar det om att man lyckats reducera vikten något, mellansulan har fått en bättre respons i frånskjutet och yttersulan i så kallat sticky rubber ger nu ännu bättre grepp mot underlaget. Altras typiska kännetecken i form av en rymlig tåbox och minimalt dropp finns kvar oförändrat från första versionen. Zero Drop innebär i det här fallet dock en marginell skillnad mellan häldel och framfot. Timp 1.5 är ett säkert val för löpare som vant sig vid Altras plana sulprofil och söker efter en följsam, naturlig löpkänsla.

 

Icebug Oribi4 RB9X

Pris: 1 400 kronor 
Vikt: 230 g (m), 200 g (D)
Häldropp: 7 mm

Svenska Icebug har framförallt haft stor framgång med sina dubbade vinterskor, men man har också fått trogna anhängare bland löpare som under resten av året ägnar sig åt olika typer av terränglöpning, orientering, swimrun och OCR. Oribi är namnet på en kvick och smidig afrikansk antilop och det är just den löpkänslan Icebug vill uppnå med den här modellen. Ovandelen i stark polyesterväv är tillverkad i ett stycke utan irriterande sömmar och är förstärkt runt om hela skon med ett tåligt TPU-skikt i övergången mot mellansulan. Plösen är relativt tunn och gör att man får en väl omslutande passform runt vristen. Yttersulan är tillverkad av Icebugs egen greppsäkra gummiblandning RB9X och det glesa sulmönstret gör att lera och skräp lätt släpper från skon. Även om Oribi har en tydlig stötdämpande effekt på hårda underlag kommer den främst till rätta i utpräglad skogsterräng tack vare sin låga vikt, tåliga ovandel och fina följsamhet på ojämna underlag.   

 

Inov8 RocLite 275

Pris: 1 750 kronor 
Vikt: 275 g, Unisexmodell
Häldropp: 8 mm

Inov8 är en brittisk skotillverkare som under sin blott femtonåriga historia har lyckats bygga upp ett högt anseende hos löpare som gärna utmanar den mest krävande terrängen. Inom den i Storbritannien populära varianten fellrunning (ett mellanting mellan terränglöpning och orientering, oftast i väldigt kuperad och svårtillgänglig natur) är Inov8 ett av de mest populära varumärkena. Det betyder att Inov8:s produkter kan klara de mest utmanande underlag och står väl emot hårt slitage. RocLite 275 är en lättviktssko byggd för snabb löpning under ständigt varierande förhållande, både på stigar och i obanad terräng. Yttersulan har en så kallad G-Grip design, vilken förutom bra grepp på varierande underlag har en hög slitstyrka. Ovandelen i stark Codra-mesh är också tillverkad med fokus på hållbarhet, samtidigt som materialet inte absorberar vatten och gör skon tyngre. Den relativt låga sulprofilen betyder fin kontakt med underlaget samtidigt som den ger ett väl avvägt skydd mot markens ojämnheter. Inov8 är kort och gott en sko för löpare som ”menar allvar” med sin trail-löpning.     

Fler skor hittar du i nya numret av Runner’s World. Nr 5 ute i butik den 9 maj – 10 juni.

Szalkai: Vässa farten – spring 100 meter!

Szalkai: Vässa farten – spring 100 meter!


Oavsett om du har ett specifikt lopp som mål, vill komma i gång med löpningen eller bara vill njuta av din löpning har du nytta av att variera farten och löpsteget. Det här snabbhetspasset är enkelt att genomföra, och det kan både hjälpa dig att få upp farten och ge ditt löpsteg en ny dimension. Dessutom är det perfekt att köra under den varmare delen av året.

Är du en van och rutinerad löpare kan det här passet användas som en formhöjare inför ett lopp. På lång sikt kan passet även ta din snabbhet, din löpteknik och din löpstyrka till en ny nivå. Är du en ny löpare är passet ett enkelt sätt att jobba med din kondition, samtidigt som du slipar på din löpteknik så att du bättre kopplar ihop och tränar de specifika muskler som gynnar din löpning.

Det här 100-meterspasset kan man springa på många olika sätt, men i grunden utgår det från en uppmätt sträcka på 100 meter. Enklast är förstås att helt enkelt gå in på en idrottsplats med en markerad 100-metersbana (även om sträckan inte behöver vara exakt 100 meter). Men det är bra om du har en fast startlinje och mållinje, samt ett underlag som funkar för snabb löpning.

Innan du kör i gång 100-metersintervallerna ska du också ha värmt upp så att du är varm och mjuk i kroppen. Du ska även ha kört lite rörlighetsövningar, så att du verkligen är redo för att springa snabbt.

Målbilden är att du ska springa allt från fem till femton stycken hundra meter långa lopp: Fem för dig som inte så van vid löpning, tio för dig som aldrig kört korta lopp tidigare men är van vid löpning, och femton för dig som är van vid snabb löpning. Passet består av en till tre serier om fem stycken 100-meterslopp – beroende på din nivå kör du alltså en, två eller tre serier. 

Nu är du redo att starta passet. Du joggar i gång din första 100-meterslöpning mellan fem och tio meter före startlinjen, och när du passerar den så går du upp i din snabba men kontrollerade fart. Tänk på att ha en stolt, fin hållning och att arbeta rytmiskt med armarna – lite som en snyggt springande sprinter. Jobba medvetet med ett något högre knälyft än vad du normalt har, och tänk också på att aktivt skjuta ifrån med foten. Försök att springa avslappnat trots att du ska springa fort. Det är svårt, men om du lär dig det kommer du också att kunna springa avslappnat i många andra situationer när du blir trött. 

Tänk på att inte stanna tvärt efter avslutat hundrameterslopp, utan stanna av naturligt och mjukt. Vänd sedan runt och gå lugnt tillbaka till mållinjen, börja sedan att jogga lugnt men med lite spänst i steget tillbaka till startlinjen. Där tar du mellan fem och femton sekunders vila innan det är dags att starta nästa 100-meterslöpning. 

Fartmässigt ska du hellre börja lite för långsamt än för fort – målet för varje löpning inom serien är att det ska gå fortare och fortare. Kör du fler än en serie ska dessutom varje serie om fem intervaller gå snabbare än föregående serie. Passet ska alltså helst gå fortare hela tiden. 

För att få lite extra motivation och för att kunna kontrollera att du verkligen höjer farten så kan du springa med en klocka i handen och ta tiden på dina hundringar. (Oftast känns det mer naturligt att knäppa tiden i handen i stället för att ta upp armen och knäppa tiden på en handledsklocka.) Givetvis kan du även springa helt på känsla och inte bry dig om tider. Om det blåser är det bäst ur ett träningsperspektiv att välja medvind under 100-meterslöpningarna och jogga tillbaka i motvinden – fokus för passet ligger ju ändå på att träna snabbhet. 

Kör du två eller tre serier så tar du serievila efter den femte och eventuellt den tionde löpningen. Är du lite mer utvilad så blir det lättare att öka farten på nästkommande serie. Lämpligast tar du serievila efter att ha joggat tillbaka till startlinjen; en till två minuters stående vila gör dig fysiskt och mentalt redo att köra på igen. 

Med 100-meterslöpningarna och joggvilan samlar du totalt ihop en, två eller tre kilometer löpning. Det fina med det här passet är att sträckan inte är längre än att de flesta löpare verkligen klarar att växla steget och då får den träning som detta ger. Den snabba löpningen gör att du får jobba med din löpteknik, men den ger också löpstyrka och aktiverar dina snabba muskelfibrer.

Tyvärr finns det även risker med det här passet, eftersom påfrestningen när man springer fort är stor – framförallt på hälsenor och baksidor lår. Så var observant på känningar, och avbryt passet eller gå ner en växel om du börjar få ont. Fokusera i det senare fallet mer på känslan och tekniken i din löpning än på farten. 

Nedvarvningen efter fartdelen är lika viktig som uppvärmningen. Jogga riktigt lugnt i fem minuter eller mer, stretcha sedan dina löpmuskler med fokus på vader och baksida lår. De har fått jobba extra mycket under det här passet så ge dem också lite extra kärlek. 

Om du upprepar detta pass en gång i veckan, eller runt var tionde dag, kommer du att utveckla din grundsnabbhet och din löpstyrka – vilket du kommer att ha nytta av i all löpning. Dessutom är det här 100-meterspasset rolig träning, som går att genomföra var du än befinner dig. Så våga köra lite fart i sommar – men spring inte fortare än att det känns bra för dig! 

Skapa ditt eget miniläger

Skapa ditt eget miniläger


Alla löpare – oavsett nivå – kan få bra träningseffekt genom en eller flera kortare perioder med tuffare träning. Och du behöver inte ligga på höghöjdsläger i en månad – en eller flera förlängda helger under sommaren kan räcka långt. Så här kan du göra ett eget formhöjande miniläger, med tre–fem dagars bra träning. Kan du inte köra fem dagar i sträck, så hoppa över dag ett (och eventuellt dag två) i det här upplägget. Värm upp innan fartpassen och varva ner efter.

 

Dag 1: Intervallstege med fartvariation 
Spring 5-4-3-2-1 minut med en minut vila mellan varje intervall. Starta i din bekvämt snabba fart på femminutersintervallen, öka sedan farten ett litet snäpp ju kortare intervallerna blir. Men kör inte hårdare än att du efter passet känner att du skulle ha kunnat springa ännu hårdare – du har ju flera dagars träning framför dig. 

Dag 2: Lugna dubbelpass och lite styrketräning
Pass 1: Starta med en lugn morgonjogg på 30 minuter innan frukost – helt utan fartkrav. Syftet är att väcka kroppen, så ut och njut. Morgonjoggen hjälper dig också att återhämta dig från gårdagens träning, samtidigt som det ger ytterligare träningsvolym. 

Pass 2: Ditt andra pass blir även det bara 30 minuter, men kompletteras med grundläggande styrke- och rörlighetsträning med din kroppsvikt som belastning. Föredrar du ett yoga- eller gruppass med styrka och rörlighet så går det förstås lika bra. Du kan lägga det här passet relativt tätt in på ditt morgonpass, om du vill ha eftermiddagen fri.

Dag 3: Tröskelintervaller och löpskolning
Pass 1: Värm upp 10–15 minuter. Spring sedan 6 x 5 minuter i din bekvämt snabba fart (totalt 30 minuter). Vilan mellan varje tröskelintervall är 30 sekunder stående vila, eller en minut lugn joggvila. 

Pass 2: Vänta gärna minst fem timmar innan detta andra pass för dagen – ett minipass med fokus på löpteknik och löpstyrka. Inled med två–fem kilometer uppvärmning i form av lugn jogg. Kör sedan några lätta löpskolningsövningar på en sträcka över 20 meter med gångvila tillbaka (bläddra fram till sidan 87 för förslag och inspiration). Avsluta med fem koordinationslopp om 60–100 meter, där du springer med god och avslappnad hållning, skjuter ifrån aktivt och kommer upp på framfoten i steget. Ta gångvila tillbaka till din startpunkt. Stretcha ut dina löpmuskler som avrundning på träningsdagen. 

Dag 4: Backlöpning
Pass 1: Ta en morgonjogg i lugn fart, eller bara en skön promenad som start på dagen. 

Pass 2: Träningslägrets näst sista pass bjuder på backlöpning, vilket passar bra som ett fartpass mellan gårdagens tröskelpass och morgondagens långa pass. Leta upp en backe som varken är för brant eller för flack, och som tar minst 40 sekunder att springa. Här ska du köra tolv backintervaller med olika ”växlar”:

• 4 x 40 sekunder relativt lugnt 
• 4 x 30 sekunder lite hårdare 
• 4 x 20 sekunders ännu hårdare

Vila genom att jogga utför med ett mjukt steg, eller gå om du behöver det. Ju kortare backlöpningar desto större insats i form av fart och rörelseuttag i ditt steg. Jobba på med armarna och sträva mot ett marginellt högre knälyft än vad du brukar ha – särskilt på de avslutande 20-sekundersbackarna.

Dag 5: Långpass
Nu avslutar vi det här minilägret med ett lugnt långpass, där du ska fokusera på att vara ute lång tid – farten är inte viktig. Spring lika långt som du sprungit som längst i år – men bara om du orkar och har tid. Lägg gärna in gångavsnitt om du behöver, och räkna även in dessa i passets totaltid. Stretcha lätt efteråt, och fyll på med vätska och energi – det behövs efter ett sådant här intensivt miniträningsläger.

 Tips och råd inför minilägret!

Få med dina närmaste
• Det kan vara klokt att förankra ditt träningsläger med nära och kära – särskilt om det ska genomföras på gemensam ledig tid under en långhelg eller semestern. Kanske vill de supporta dig med vätska och energi, eller vara med på något pass själva? 

Få med vännerna
• En annan motivationshöjare kan vara att prata ihop sig med några löparkompisar och springa alla passen gemensamt. Då kan ni peppa varandra – och passen kommer att kännas lättare att genomföra.

Överdriv inte 
• Det kan förstås bli för mycket av det goda, så anpassa träningen efter din kapacitet och känsla. Du har ingen nytta av att träna så hårt att du blir skadad – det är bättre att hoppa över något eller några pass. 

Vila mera
• Efter ett avslutat träningsläger är det viktigare än någonsin att vila – det är vilan som bygger upp din form till nya höjder. Så du kan gott inleda den kommande veckan med några lugna dagar.

 

 

 

Rönninge Backyard Run

Rönninge Backyard Run


12 – timmars löparfest 11 maj 2019
Välkommen till natursköna Rönninge för en hel dags löparfest i sann Ultralopps-anda. Upp till 12 varv (à 6,7 km) på 12 timmar står på agendan och första varvet går av stapeln 09:00. Spring så många varv du orkar. Några springer ett och några springer (kanske) tolv. Alla är välkomna! Dagen avslutas med grillfest och prisutdelning!

Om Rönninge Backyard Run
Bana & starttider
Ett varv i Rönninge Backyard Run mäter 6706 meter. Loppet startar 09.00 med varv ett. Sedan startar varv två 10.00, och så fortsätter det varje heltimme, med upp till totalt 12 varv på tolv timmar. Helt beroende på hur många varv du vill springa.

Upplägg
Som deltagare gäller det ta sig runt banan på under en timme för att kunna få starta på varv två, tre osv. Löpare som inte kommer till start inför nästa varv dvs nästa hel timme är utslagna och resultatet räknas vid senast avklarat varv.

Tävling
Varven måste ske i en följd ,löpare kan med andra ord inte avstå ett varv för att sedan fortsätta igen. För att komma med på resultatlistan behöver du klara av ett varv. Den löpare som är uthålligast och ger sig sist står som vinnare.

Max antal deltagare
75

Banprofil

Info & schema för dagen
Välkommen i gänget! Och varmt välkommen till Rönninge Backyard Run och en hel dags löparfest (inkl. lunch) som avslutas med fest på kvällen. Lördag den 11 maj går loppet av stapeln i Rönninge söder om Stockholm. På Toredalsvägen 12-14 hittar du start, mål och hela eventområdet med kiosk och resultattavlor.

09.00
Varv 1 (uppvärmningsvarv & Plogga)

10.00 – 13.00
Varv 2-5

14.00
Varv 6 (återstart)

18:30
Grillen tänds

15.00 – 20.00
Varv 7-12

21:00
Fest & bar + prisutdelning

Här anmäler du dig!

Sponsrat inlägg