Mot Ironman Hawaii # 3
Runner's Worlds medarbetare Jonas Colting slog till i USA och vann den anrika triathlontävlingen Superfrog Half-Ironman.

Mot Ironman Hawaii # 3


Denna veckas träning har
karakteriserats av att kroppen inte har presterat det som jag hade satt upp som
träning.

Det började med
progressiva 1000-ingar på Sätrahallens fräscha blåa 200m bana. Detta pass
springer jag och Antti (en av få i Sverige som sprungit avslutande Ironman maraton
under 3 timmar). De första intervallerna känns så lätta att jag springer i
ytterbana och pratar. När näst sista drar igång onådigt tidigt så kämpar jag
ordentligt för att bara hänga med. Sista intervallen som också ska bli den
snabbaste känns ganska olustig. Jag hänger med i den första doserade kurvan men
innan jag kommit till nästa i ovalen så känner jag smaken av dagens middag,
panerad fisk. Med stumma ben stiger jag av för att se Antti fortsätta. 

Veckans andra bonkning
gjordes på cykel-trainer. Efter en uppvärmning och en bit in i passet kom mina
förprogrammerade effekt ökningar. När det är mindre än en minut kvar tickar
klockan på något sätt mycket långsammare än vanligt. Benen är helt stumma och
trainern tallar om för mig att watt-talet sjunker du kanske skulle trampa lite
hårdare. Det går inte utan det går långsammare och för att vara extra taskig
låser en bromsen hårdare. Gummit på däcket slirar och jag är helt färdig. På
stumma ben går jag och duschar, de 2 sista intervallerna är inte att tänka på.

Veckans tredje var
givetvis i polen. Med avslutande 16×75 m. Här gick det bra första 8 för att
sedan gradvis i något urlakat tillstånd bara bli drunkning med stil.

Är detta bra eller dåligt?
Skulle jag gjort samma insats på tävling?

Veckans anekdot

För att träna inför IM
Wisconsin så körde jag tävlingar i Sverige. När jag ställde mig på startlinjen
hade jag ofta en enorm träningsmängd i kroppen. En tävling var Sövde Halv IM.
Jag hade bestämt mig att målet är 4:30 – 4:45. Simningen gick jag ut allt vad
kroppen förmådde. Tyckte jag låg bra till vid varvning. När jag skulle upp på
stranden för att varva så krampade båda baksida lår och jag trillar baklänges
tillbaks i vattnet. Samma sak vid nästa försök. Jag fick helt enkelt krypa runt
och sedan vid knädjupt vatten börja simma igen.

Upp mot växling lyckas
jag ställa mig upp och halta bort mot cykeln. Väl där lyckas jag komma igång
igen. Det var bara att köra på i samma still. MAX. I en av de större bakarna
ligger jag på 650-690 watt och susar förbi dom som cyklar resonligt. Jag ligger
på topp 10. Detta var ju kul. Men efter 9 mils cykling så går det inte snabbt.
PÅ slutet blir jag tvungen att släppa förbi folk som jag cyklade snabbt förbi
tidigare.

Nu börjar löpningen. Här ska släggan
slås ned hårt. Jag öppnar första 3 km på 11 min. Sen låser sig mina ben.
Krampen är ett faktum. Jag haltar runt de sista 18 km och grinar och tänker
negativa tankar. Jag skriker till min fru vid varvning,  ”Jag kommer ALDRIG kvala!”. Jag linkar
bittert över mållinjen på 4:44 vilket är snabbare än 4:45.  Frågan jag får tillbaka är ”Du sa ju
att kvaltävlingen IM Wisconsin är det enda som räknas. Allt annat är träning”.
Jag inser att så är det. Jag har ju själv sagt det. Besvikelsen över resultatet
försvinner sakta.

Man ska ha ett
långsiktigt och målinriktat tänk. Ja det är helt ok att pressa gränserna nu för
att se hur man ligger till. Man ska även kunna vara medveten nog att det inte
är detta pass som avgör om det blir vinst eller fiasko. På tävling måste man ha
själv kännedom som gör att man inte går i väggen. Dessutom är man lite mer
vilad och taggad. Men det är helt ok att tävla och gå in i väggen så länge det
inte är ens A tävling för året. Det är där det räknas. ALLT annat är träning.

> Läs del 2
> Läs del 1

Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alexander springer snyggare

Alexander springer snyggare


Kombinationen av inspirerande miljöer, konkreta löptekniktips och ett fantastiskt fint löpsteg har gett Alexander Holmblad många följare på sociala medier. Nu har hans löpprestationer och egenproducerade filmer även gett honom en plats i Crafts internationella elitteam! 

Elitlöparen Alexander Holmblad, 26, har på kort tid blivit en stor inspiratör inom löpning med över 84 000 följare på Instagram. Här berättar han om hur det gick till – och om hur en sjukdomsperiod har fått honom att omvärdera sin karriär som elitlöpare. Dessutom bjuder Alexander även på några av sina bästa löpskolningsövningar och ett av sina favoritpass –självklart i nya CTM Ultra Carbon-skon från sponsorn Craft som är samarbetspartner i denna artikel.

Kan du berätta lite om din bakgrund som löpare?
– Jag tror att jag var runt 12, 13 år när jag bytte från hockey till löpning. Jag testade på triathlon också under den perioden, men det var löpning som var min starkaste gren och det jag gillade bäst. Jag var inte superbra de första åren, utan kämpade på en bit bakom täten. Det var först under senare delen av junioråldern som jag fick lite större framgångar med några JSM-guld och senare även lag- och stafettguld på seniornivå.

Hur lyckades du ta steget till att vara bland Sveriges bästa juniorer?
– Det var tack vare att jag jobbade upp farten med hjälp av min tränare Håkan Kaneberg. Uthålligheten var lite bättre än min snabbhet, men genom att jag tränade många sprintlopp förbättrades även den delen. Vi körde allt från 30- till 60-meterssprintar med lång vila till 300-metersintervaller i full fart. Sedan började jag också med skivstångsstyrketräning, vilket också gynnade min snabbhet.

Hur gjorde ni med uthållighetsträning under den fasen?
– Den snabbhet jag skapade då lyckades jag bibehålla när jag senare började jobba vidare med uthålligheten med min andra tränare, Kent Claesson. Det var nog en kombination av dessa två bitar som gjorde att jag tog steget upp till den svenska junioreliten.

Jobbade ni även med löptekniken? Det är ju den många fastnar för när man kollar in dina filmklipp i sociala medier?
– Mina tränare var nog mest fokuserade på min koordination och kroppskontroll. Intresset för löptekniken, hur jag springer rent konkret, har nog mest kommit från mig själv. Att försöka finslipa min teknik har varit lite som en hobby för mig. Jag har tittat på olika världslöpare som rent visuellt springer riktigt fint, och försökt identifiera detaljer i deras rörelsemönster. Sedan har jag jämfört med mig själv, tittat på små detaljer, vad de gör som inte jag gör och finslipat min teknik utifrån det.

Är det viktigt att springa snyggt?
– Jag kan erkänna att det nästan gått för långt ibland, att jag tänkt för mycket på hur springer man snyggt. Det är egentligen inte alls det viktigaste i strävan att bli en bättre löpare – det snyggaste behöver inte alltid vara det effektivaste, även om det finns en liten korrelation.

Vilka detaljer har du framför allt jobbat med?
– Armpendlingen har jag till exempel fått till bättre. Jag kunde flänga lite onödigt med överkroppen och armpendlingen var inte så effektiv som den skulle kunna vara. Det tycker jag att jag har fått till bra, samtidigt som det också gynnat min löpning.

Förutom att du springer stilfullt – vad fokuserar du på som löpare i dag?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Under fjolåret drabbades jag av blodproppar, vilket tog väldigt hårt på mig. Under nästan ett halvår kunde jag bara träna en annan typ av löpning än den jag brukar göra, även om jag ändå kunde träna relativt mycket. Men jag kunde inte köra några tuffa intervaller eller andra pass som syftade till att jag skulle bli bättre som tävlingslöpare. Löpningen handlade bara om att komma ut och springa.

Vad innebar det för dig?
– Hur konstigt det än kan låta så upptäckte jag en annan del av löpningen. Nu kände jag plötsligt hur skönt det kan vara att bara komma ut och springa – utan fartkrav – och få njuta av omgivningarna. Jag sprang en del med min flickvän, hittade lite nya miljöer att springa i – och började även uppskatta traillöpning.

Kommer du att satsa mer på trail?
– Ja, jag tror att det kan bli mycket mer trail och längre distanser. Tidigare var jag helt inriktad mot att tävla inom banlöpning och på gatlopp upp mot 10 kilometer. Men jag vet inte riktigt vart det leder, för jag utesluter inte att jag också kommer att tävla på kortare distanser.

Du har blivit en stor inspiratör via dina filmklipp och bilder på sociala medier. Kan du berätta hur det startade?– Jag har alltid gillat foto och film, och haft det som en hobby bredvid min löpning. Men det tog något år innan jag insåg att det var bra att kombinera film och foto med min löpning. Vi elitlöpare har svårt att nå ut i media, men nu insåg jag att det här var en plattform som jag själv kan styra och nå ut med. Så jag började filma mig själv med en drönare, mest för att det var kul.

När märkte du att det tog fart?
– Under det första året hände det inte så jättemycket, men jag lärde mig hur jag skulle filma och fotografera för att inspirera andra. Efter ett tag exploderade det, fler och fler började kolla inläggen och feedbacken var väldigt positiv – vilket så klart var sporrande.

Baserat på vad dina följare gillar mest – kan du bjuda RW:s läsare på lite inspiration här också?
– Det var egentligen löpning i vackra områden runt om i Stockholm som gjorde att följarskaran växte så fort. Mina följare inspirerades av att se hur vacker löpning kan vara, så det blev en kombination av miljö och löpteknik. Sedan har olika typer av löpskolningstips varit väldigt uppskattade, konkreta tips på olika övningar som kan gynna löpstyrkan – som det här:

Alexander bjuder på Dum-studs, Tennsoldaten/Ravelli, Mångsteg, Sprintkicks.
Läs mer om övningarna längst ner i artikeln.

Din löpning och dina inspirerande filmer har också gett dig en plats i Crafts internationella elitteam, som är en satsning inom främst trail och ultra. Hur känns det att vara med där –och vad innebär det för dig?
– Det känns så klart oerhört kul och hedrande att vara med i teamet. Jag är ensam svensk, övriga löpare kommer från USA. Målet är att vi ska kunna dela med oss av våra erfarenheter, både inom teamet men även ut mot alla löpare. Förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas och tävla tillsammans inom en snar framtid.

Craft har nyligen släppt den omtalade CTM Ultra Carbon. Som teamlöpare har du testat den lite mer än många andra – hur skulle du beskriva den skon?
–  Den bygger på den nya skotekniken som kommit de senaste åren, med volymfylld mellansula och kolfiberplatta. Det som skiljer CTM Ultra Carbon mot många andra liknande modeller är att man har inriktat sig på att den ska fungera för längre distanser och även klara viss traillöpning. Så jag skulle säga att det är en grymt mångsidig och hållbar sko, som jag uppskattar på allt från längre distanspass till tröskelpass och backpass.

Vilken typ av pass kommer den bäst till sin rätt på?
– Man kan verkligen känna vad skorna gör för tekniken och farten i ett backpass. Där tycker jag att man hittar in till ett riktigt bra flyt både uppför och utför med CTM Ultra Carbon. Testa till exempel att springa en minut uppför i bra fart och sedan lite lugnare löpning utför, utan att översträcka steget. Sedan upprepar man det så många gånger som känns bra. Jag kan till exempel köra 20 x 1 minut när jag har bra inspiration, men alla kan förstås köra utifrån sin nivå. Springer man många intervaller behöver inte heller farten vara jättehög!

ALEXANDER HOLMBLADS INSTAGRAM

LÄS MER OM CRAFT CTM ULTRA CARBON

ALEXANDERS LÖPSKOLNINGSÖVNINGAR:
Dum-studs: Försök landa parallellt med fötterna. Du vill vara så kort tid i marken som möjligt!
Tennsoldaten: På denna övning tenderar en att luta sig bak med överkroppen. Försök hålla dig upprätt! Och armarna ska röra sig lika dynamiskt som när du springer normalt. Rent instinktivt sträcker många ut sina armar, men tänk på att vinkeln i armbågsleden ska vara precis som när du springer normalt.
Mångsteg: Här gäller det att vara försiktig om en inte har gjort den här övningen så mycket tidigare. Försök ha lång hang-time, men hitta din nivå (vi är bara löpare som vill få bättre spänst och tryck i steget, inte trestegshoppare). Du ska kunna köra 20-30 meter av denna övning utan att få ont. 
Sprintkick: Explosiva och snabba rörelser. 

Runner’s World tackar för intervjun som gjorts i samarbete med Craftsportswear.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

Full fart framåt med skidstjärnan Frida Karlsson

Full fart framåt med skidstjärnan Frida Karlsson


Frida Karlsson slog igenom på skid-VM i fjol, och tog tre VM-medaljer under årets VM i tyska Oberstdorf. Men att Frida har en bakgrund som friidrottare och duktig löpare är kanske mindre känt. I den här intervjun från 2020 berättar hon om sin träning och kärlek till löpningen.

Text: Minna Tunberger Foto: Hans Berggren

Medan kameran smattrar ikapp med fågelkvittret och solen strilar genom löven på björkarna springer Frida Karlsson med rappa steg. Hon får springa samma lilla sträcka här i Hagaparken i Stockholm, om och om igen.

– En gång till bara, säger fotograf Hans, och Frida tar sig an sträckan igen, med samma leende och målmedvetenhet som tidigare.

– Vi tar det igen, en sista gång, men sakta, sakta. Jag vet att du vill springa snabbt, men för att vi ska fånga ditt steg bäst på bild behöver du sakta ner, säger Hans och Frida bromsar farten.

Hon påminner om en antilop när hon tar sig fram med sina lätta, spänstiga steg, sin stolta hållning och viljan att springa.

Frida Karlsson har älskat att springa ända sedan hon var liten. Foto: Hans Berggren

Vi känner henne bäst som det längdskidåkande underbarnet. Hon som gjorde sitt internationella genombrott bara 18 år gammal, när hon blev juniorvärldsmästare i skiathlon 2018. Hon tog ett guld och två brons.

Som 19-åring erövrade hon sedan två guld på junior-VM och strax efter det gjorde hon debut på senior-VM 2020, där hon knep tre medaljer, en av varje valör. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. 

Löparen Frida känner inte alla till på samma sätt. Men faktum är att Frida har älskat att springa sedan hon var liten.

– Jag minns att jag brukade cykla bredvid mamma och pappa när de var ute och sprang. Och hur glad jag blev sen när jag var så stor att jag kunde springa med dem, det var på lågstadiet.

Frida berättar att i september varje år under uppväxten packade hon och hennes familj ihop sina löparskor och satte sig i bilen och körde från hemmet i Sollefteå ner till Stockholm. Där mötte de upp andra delar av släkten, som kom resande från norr och söder, och tillsammans sprang de Lidingöloppet. Det blev en årlig släkttradition, som Frida kom att älska.

Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Första gången Frida sprang Lilla Lidingöloppet var hon 10 år. Och hon vann.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Åren som följde, ända upp till 17 års ålder, vann hon alla år i rad. 2016 deltog hon på ungdoms-EM, där hon blev sjua på 3 000 meter. Hon deltog även i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015, där hon blev tvåa. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Och 2018 vann hon Lidingöloppet igen, nu i F19.

Frida Karlsson har vunnit Lidingöloppet nio gånger. Här firar hon segern i F17 2016 med segraren i F19, skidåkarkollegan Ebba Andersson, som då även satte nytt banrekord.
Foto: Deca text & bild

Men trots att hon var ett riktigt löparlöfte, så blev det inte löpningen som hon skulle satsa på. 

– I Sollefteå fanns det inte någon organiserad verksamhet för löpning, ingen klubb eller så. Löpningen blev mer som en viktig del i längdskidåknings-träningen. 

Fridas mamma Mia, och moster Eva-Lena, har båda varit duktiga skidåkare, så det kanske inte var så konstigt att hon fastnade för just den idrotten till slut.

– Och så har vi ett skidgymnasium i världsklass i Sollefteå, som jag gick på, plus att jag hade fallenhet för sporten, säger hon.

Frida spelade även mycket fotboll och handboll i organiserad form under uppväxten, men lagidrott var aldrig riktigt något för henne.

– Jag kände alltid att jag ville mer än de andra. Jag var mer taggad och ville satsa mer. Det gjorde mig så frustrerad, så det blev naturligt att jag gick över till individuell idrott där jag kunde köra på hur mycket jag bara ville.

Frida föredrar individuella idrotter som löpning och skidåkning, men har även spelat lagidrott på hög nivå. Foto: Hans Berggren

Träningsviljan och den outsinliga energin tror hon kommer från mamma Mia, som i dag bland annat är hennes manager och sköter hennes kontakter med media och omvärlden. All korrespondens före fotograferingen och intervjun har vi haft med Mia, som snabbt och glatt svarat på alla frågor kring detta.

– Mamma har jättemycket energi och är min stora förebild i livet. Jag har inte bara inspirerats mycket av hennes glädje för skidåkning, utan också av hennes engagemang och driv. I vår skidklubb är hon både ordförande, vallare och tränare för ungdomar. Pappa har också varit fantastisk genom åren, han har tränat mina fotbolls- och handbollslag och skjutsat till alla träningar.

Hennes pappa är, precis som hennes mamma, manager till Frida. 

– Det är tryggt, de vet vad jag står för och ser till att inga sponsorer eller medier får komma och mjölka ur, de kommer alltid att skydda mig och sålla, de har erfarenheten.

Frida fyllde 21 i augusti, men verkar ändå vara van vid att göra intervjuer. Hon svarar utan tvekan på alla frågor och verkar inte ha något problem med att prata om även de jobbigaste saker. Som det som hände förra vintern: det ofrivilliga tränings- och tävlingsstoppet.

Det var i december 2019 och omgivningens förväntningar var skyhöga på Frida, som hade skördat enastående framgångar i VM säsongen före. Hon hade redan kört världscupspremiären i Ruka i november–december och höll som bäst på att packa sina grejer inför nästa världscupshelg när hon fick det där samtalet från Svenska skidförbundet. Hon skulle stoppas från allt tävlande på obestämd tid, då hennes testvärden inte nådde upp till skidförbundets hälsokriterier. 

– Jag som var så förväntansfull inför säsongen, jag hade redan kollat banskisserna inför kommande tävlingar och var så laddad. Min kalender var fullbokad med tävlingar hela säsongen. Men så visade hälsokontrollerna att min kropp inte var i balans och så blev kalendern sopren, helt tom. Och jag visste ingenting. Skulle jag få komma tillbaka den här säsongen?

Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig.

Ingen träning, ingen tävling. Vem var hon nu, utan detta? 

– Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig. Jag grät och grät, och låg mest i sängen och sov. Det blev kortslutning, jag satt inte med taktpinnen längre.

Hon berättar om sin största tillgång som elitidrottare – hennes allt eller inget-mentalitet – den som som driver henne framåt inom skidåkningen. Men hur den i det här fallet var det som stjälpte.

– Jag hade kört på för hårt, hade inte förstått hur viktigt det var med återhämtning och balans, och gick över gränsen. 

”När vi väl hade gått ut i media och berättat om stoppet så vände det för mig, då kände jag att jag måste göra det bästa av det här. Jag beslutade mig för att knyta näven och ta kampen i stället för att ligga kvar i sängen.” Foto: Hans Berggren

Men samma mentalitet hjälpte henne snabbt på fötter igen. Hon torkade tårarna, ville inte tycka synd om sig själv längre, hon gillar inte den känslan, säger hon.

– När vi väl hade gått ut i media och berättat om stoppet så vände det för mig, då kände jag att jag måste göra det bästa av det här. Jag beslutade mig för att knyta näven och ta kampen i stället för att ligga kvar i sängen.

Hon ville inte ha kontakt med omvärlden på ett tag, inte läsa hur journalister spekulerade. I stället släckte hon ner allt vad traditionella och sociala medier heter och umgicks med sin familj och sambon William Poromaa, som också är längdskidåkare i landslaget. 

Man kan kanske tänka sig att det var jobbigt för henne när sambon for iväg på sina tävlingar och hon själv fick stanna hemma. Men så var det inte riktigt.

– Nej, jag var glad för hans skull och när han var iväg följde jag ALLA lopp som gick hemma från tevesoffan. Både längd och skidskytte, säger hon och det glittrar till i ögonen.

– Det blev Vinterstudion från det att sändningarna började tills de slutade, jag älskar att titta på skidåkning.

Hon var plötsligt glad över att få tid till annat i livet, sådant som hon inte hade haft tid till tidigare, som att umgås med vänner. Sådant som andra bara tar för givet, men som inte ryms i en elitidrottares vardag. 

– Jag tror att det här träningsstoppet var nyttigt för mig, det är lätt att man blir sin idrott och att man inte är något annat än det, det tror jag kan bli farligt i längden, funderar hon. 

Nu så här här i efterhand, kan Frida blicka tillbaka på hur hon tränade och förstå vad som egentligen hände. Hon hade nyligen gått ut gymnasiet, på rekordtid gjort ett stort genombrott på seniornivå och ingått i ett nytt lag – Svenska skidlandslaget.

Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla

– Allting gick så fort och jag hade ju inte så mycket erfarenhet och kunskap om hur jag skulle göra för att min kropp skulle klara av det höga trycket på träningsmängd och livet som elitidrottare och alla krav det innebar. Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla, säger hon och skalar ännu ett ägg från sin frukosttallrik.

När hon ser tillbaka på det senaste året så känner hon att hon har lärt sig mycket om sig själv och om hur hennes kropp fungerar. Och i dag är hon faktiskt tacksam över tävlingsstoppet och att hon därmed fick chansen att bygga upp kroppen igen och komma i balans.

– Jag hade förmånen att ha bra folk runtomkring mig. Det är lätt att fastna i en bubbla annars, det är viktigt att någon är där och ser en när man är på gränsen till att det går överstyr.

När hon sedan i februari 2020 – efter ett drygt två månader långt uppehåll – fick grönt ljus att träna och tävla igen eftersom hennes värden såg bra ut efter en rad provtagningar, då hade hon knappt tränat på 70 dagar. Hon hade kört en del styrka, men väldigt lite kondition.

– Men jag struntade i att jag kanske inte var i så bra form efter det långa uppehållet. Jag ville tävla, jag hade ju längtat så efter det och efter att få vara med i gänget igen. Det gick bättre och bättre för varje tävling jag deltog i. Jag kände mig stark, timmarna på gymmet hade varit bra för min kropp. 

Och första helgen i mars 2020 vann hon sin första världscupseger under den prestigefyllda tremilen i Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. Hon snuvade Therese Johaug på guldet på mållinjen, efter att ha legat minuten efter henne när över halva loppet var åkt.

Frida Karlsson menar själv att hon springer väldigt mycket för att vara skidåkare – och att det bästa med löpningen är enkelheten. Foto: Hans Berggren

Just när Frida var på banan igen – med besked – då kom åter ett plötsligt tävlingsstopp. 

Men den här gången hade det ingenting med hennes värden att göra, den här gången var det ett visst virus som hade kommit hit från Kina. Hon hade precis packat klart väskan för att åka till världscupsavslutningen i Kanada, när beskedet kom att resten av den vårens tävlingar skulle ställas in.

– Först kändes det så jobbigt, det var bara fyra veckor kvar av tävlingar och jag hade äntligen fått medvind igen. Men det är ju som det är, och jag ställde om snabbt och tänkte positivt, att det kommer fler tävlingar och jag har så mycket mer att ge framöver. 

Hon säger att hon vill se hur långt hon kan gå inom längdskidåkningen – utvecklas i alla detaljer i träning och tävling, som gör att hon kommer att åka skidor fortare från A till B. Men egentligen har hon inte så stort fokus på resultatmål – utan hon vill mer se hur långt hon kan utveckla sig själv som idrottare och som person.

– Jag strävar efter att hela tiden göra allt bättre. Jag kan bara påverka mig och min situation och det tänker jag göra till 110 procent. Det är verkligen en förmån att få hålla på med det man tycker att roligast i världen och det ska jag ta vara på, säger hon.

Jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Den dag hon slutar med skidåkningen, vill hon satsa på löpningen då, månne, löpartalang som hon är?

– Absolut, jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Hon berättar att hon springer väldigt mycket för att vara skidåkare. Det bästa är enkelheten, säger hon, att det är så skönt att slippa all utrustning som behövs vid skidåkningen, och bara kunna dra på sig shorts, t-shirt och löparskor och ge sig ut i närområdet. Löpningen är också bra barmarksträning under lågsäsong för skidåkningen: 

– Det ska vara kuperat och tufft, jag springer ofta med min kille uppför Halstaberget i Sollefteå och uppe i bergen där. Vi springer med stavar och kör mycket intervaller, och jag jagar ständigt höjdmeter. Jag tycker att Lidingö är en platt bana, haha.

Frida tycker om att vara ute i naturen, gillar när det går fort och när hon följer ”en mysig stig”.  Hon är tvådelad, säger hon, å ena sidan gillar hon snabba tider, å andra sidan känslan när det flyter och man är ”studsig i steget”.

Ibland springer hon även lopp – men bara om det finns några i närheten av där hon befinner sig just för ögonblicket. 

– Det är inte så att jag åker land och rike runt för att springa lopp, jag har ett så otroligt späckat träningsschema för skidåkningen. 

Förutom Lidingöloppet, då, släkttraditionen:

– Jag tror att jag ska åka ner till Stockholm och springa 30-kilometerdistansen efter sommaren, om det inte ställs in på grund av corona.

(Det blev tyvärr inget vanligt Lidingölopp under 2020 utan ett virtuellt arrangemang, reds. anm.)

Läs också: Moa Lundgren – den skidande löptalangen

Fakta: Frida Elisabeth Karlsson

Ålder: 21 år, fyller 22 i augusti.

Bor: Sollefteå.

Skidklubb: Sollefteå Skidor IF.

Är: Elitlängdskidåkare men har även varit friidrottare i löpning och deltog på ungdoms-EM 2016 i Tbilisi Georgien, där hon blev sjua på 3 000 meter med tiden 9.53,34, och i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Hon har tidigare spelat division 2-fotboll för Remsle UIF FF. 

Familj: Pappa Leif Medin och mamma Mia Karlsson (tidigare längdskidåkerska). Äldre systern Fanny och yngre systern Hannah. Pojkvännen William Poromaa, även han längdskidåkare.

Skidkarriär: Hon vann ett guld och två brons vid junior-VM 2018. Debuterade på seniornivå vid VM 2019, där hon knep tre medaljer, ett guld, ett silver och ett brons. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. Säsongen 2019/2020 vann hon sin första världscupseger under den ärofyllda tremilen i norska Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. På årets skid-VM i Oberstdorf (2021) tog hon två silvermedaljer, en i skiathlon och en på 10 km fri stil, samt ett brons på 30 kilometer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars


I helgen avgjordes Riksmästerskap i 24-timmarslöpning i Skövde och förhandsfavoriterna Jessica Svärd och Martin Scharp vann dam respektive herrklassen. Martin nådde 246 km och Jessica satte personbästa med 56 km och segerdistansen på 223 km innebar att hon sprang 559 varv på 400 meters banan där loppet avgjordes.

Runner´s World fick en pratstund med Jessica ett drygt dygn efter att hennes segerlopp.

Stort grattis, hur känns kroppen ett dygn efter målgången i segerloppet på RM 24 timmars?
– Det gör ont varje steg jag tar. Så varje steg jag tar påminner om vad jag gjort. Men det känns ändå riktigt härligt och att det är värt det alla gånger.
– Låren känns mest, men även armar och axlar värker av att ha varit i samma ställning i 24 timmar.

Hade du förväntat dig att vinna och springa så långt som du hann på 24 timmar?
– Vinna trodde jag att jag skulle kunna göra om jag fick till ett bra lopp, men det var inte det viktigaste utan för mig var det att nå mitt distansmål. Jag hade gått ut innan med att jag ville nå 200 km, men egentligen hade jag 220 km som mål för det är den indikativa kvalgränsen till att få tävla för landslaget i 24 timmars. Men jag ville ligga lite lågt med det, för det kan hända så mycket på ett 24 timmars lopp. Jag hade ju bara sprungit 167 km som längst innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att fixa det.

Hur var din taktik under loppet, för jag antar att det ingick lite gång och stopp i din snittfart på 6 minuter 26 sekunder per kilometer?
– Jag tänkte att jag ville fixa 12 mil på 12 timmar. Det var första målet. Sen hade jag tänkt ta det lite lugnare, men under loppets gång kändes det så bra att jag körde på i bra fart ända fram till 100 miles (ca 160 km), och sen efter det unnade jag mig att gå ett halvt varv, men innan dess sprang jag hela tiden. – Jag räknade aldrig riktigt timmarna, utan jag räknade mer på distansen. När jag hade 100 miles visste jag att jag bara hade 6 mil kvar till mitt mål på 220 km. Jag tappade lite såklart på slutet, men det hade jag räknat med.

Hur såg ditt energiintag ut under loppet?
– Jag drack 2 dl sportdryck varje halvtimme och sen växlade jag mellan att var 30:de minut ta en energigel eller en halv banan och mannagrynsgröt som jag hade i ”klämpåsar”. Så det höll jag på att varva hela tiden och jag adderade även någon melonbit. Energimässigt var jag aldrig låg, utan det var den muskulära tröttheten som kändes.

Hur klarade du fötterna?
– Jag klarade mig bra, och fick bara en fick en liten blåsa på en tå, som min man fick sticka hål på idag. Lite skavsår under sporttoppen, men det var inget stort.

Hur tänker man när man springer så långt på en 400 meters banan?
– Ja, det är ju inte jättekul, men det är ändå skönt att ha supporten så nära hela tiden och man vet att om man missar något så kan man få support relativt snart igen. Man tänker inte så mycket, utan lyssnar på musik, pratar med medtävlare och helt enkelt bara springer. Sen byter man håll var 6:e timme, så då händer det något.

Hur är det med sömntrötthet, kommer det ingen känsla av att vilja sova under dessa 24 timmar?
– Jo, jag har sprungit fyra 24 timmars lopp tidigare och då har jag sovit några timmar. Men nu hade min coach, Linus Wirén, lagt upp ett program där jag kört några pass på nätterna och jag slutade med kaffe 10 dagar innan loppet för att sen kunna få större effekt av koffein under loppet. Det funkade bra, och jag höll mig pigg hela natten men vid 6 på morgonen (loppet gick från kl 12 på dagen till 12 nästa dag) fick jag en riktigt sömn dipp. – Så då var jag tvungen stanna och lägga mig i ett tält som en kompis hade med sig och så bad jag min support väcka mig efter 20 minuter. Det räddade slutdelen av loppet, för sen kom jag igång jätte bra. Egentligen ska man inte behöva sova på ett 24 timmars, men jag behövde det.

Loppet var ett stort lyft för dig på distansen, har din coach Linus ändrat något mer än att träna på natten, och hur ser en träningsvecka ut?
– Det har blivit lite fler längre långpass. Innan körde jag runt 35 km på ett långpass, nu har det blivit några långpass på 45-50 km. Samtidigt har Linus sänkt farten på passen för att jag ska jobba 24 timmars tempot. Annars ligger jag på runt 5 minuters fart på mina rundor, men nu har jag medvetet fått hålla igen.
– Mängdmässigt tränar jag runt 12 mils löpning i veckan. Sen adderar jag runt 3 timmars ”hemmastyrka”, runt 2 timmars crosstrainer och 1 timme simning. Så jag snittar nog runt 17 timmars träning på en vecka.

Hur får du ihop det pusslet med familj och jobb?
– Ja, det är ett litet pussel. Jag har tre barn och min man har tre barn, så vi är ett stort gäng. Men med planering funkar det. Transport löpning till eller från jobbet ger 18 km enkel väg. Styrka och Crosstrainer kör jag hemma i vardagsrummet, så då kan man fortfarande prata med barnen och se vad dom sysslar med. – Annars blir det såklart många tidiga morgonpass. Går man ut klockan 5 på morgonen hinner man ett bra pass innan dom andra är vakna. – Sen ställer min man upp mycket också, för han förstår hur mycket det här betyder för mig.

Hur ser din bakgrund ut som löpare?
– Jag har sprungit sen jag var 16-17 år (reda anm: Jessica är 38 år nu) men mer på ”jogga hemma” nivå. Det var först för 7 år sedan, när jag fött mitt sista barn, som jag började spring mer inriktat mot maraton. Jag tror det var 6 år sedan jag sprang min första mara, men jag har alltid varit intresserad av de långa distanserna. Jag är ju inte jättesnabb, utan det är på dom längre distanserna jag kan göra något bra och det är först nu som det släppt på riktigt.

Hur ser dina framtidsmål ut?
– Egentligen var målet i år 100 km SM, men det blev inställt som så många andra lopp. Så jag vill gärna göra en bra 100 km tid i framtiden, samtidigt blev jag ännu mer taggad nu på 24 timmars och där är målet att kunna hålla det tempo jag höll i början hela vägen. Nu gick jag en hel del på slutet, så där tror jag att jag kan förbättra mig. Så upp mot 230 km, och sen att få springa ett internationellt mästerskap på 24 timmars, det är drömmen.

RESULTAT SAMMANFATTNING RM 24H

DAM:
1. Jessica Svärd, Umara SC, 223 814 meter
2. Sara Lindström, IS Göta, 198 561 meter
3. Jenny-Ann Ehrling, Örebro AIK, 182 245 meter

HERR:
1. Martin Scharp, Scania Road Runners, 246 079 meter
2. Pavic Branislav, Majornas IK, 241 007 meter
3. Halalkic Emir, IF Kville, 230 827 meter


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in