”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”


När jag gick i grundskolan var jag dålig i Gymnastik, som ämnet hette på den tiden. Vi sprang 60 meter. Jag kom aldrig upp i några hastigheter. Mellan 10 och 11 sekunder brukade det bli. I längdhopp kom jag knappt över tre meter. Resultatet i kast med liten boll var direkt generande. De bästa i klassen fick vara med i ett mästerskap för rektorsområdet. Vi andra var kanonmat, individer utan annan funktion än att agera publik. Skolan hyrde hela idrottsarenan. Jag ville oerhört gärna vara med och idrotta, men fick inte ens plats i laget på den avslutande kurirstafetten.

Vi spelade boll också på gymnastiklektionerna. Utomhus fanns det ytor tillräckligt för lag som var så stora att alla kunde vara med. Brännboll, detta märkliga spel som tycks sitta i den svenska folksjälen, gick till så att de bästa ställde sig längst fram när de var i innelaget. Så tog de bästa spelarna det största bollträt, kastade upp bollen, klappade till och varvade. Längst bak stod några flickor. När turen att slå kom till någon av dem tog hon det platta bollträt. Hela utelaget drog sig närmare. Så slog hon till bollen underifrån och det blev lyra för utelaget. De duktiga spelarna i hennes lag stod och suckade.

När årstiden tvingade in oss i gymnastiksalen körde vi olika bollspel med avbytare. De bästa bollspelarna valde själva hur mycket de skulle spela. Jag tillhörde de som var obegåvade på bollspel och kunde kanske på nåder få ihop fem minuter speltid på en lektion, när någon duktig spelare behövde vila.

Där hade min idrottskarriär kunnat sluta innan den började, aborterad redan på fosterstadiet av ett system som gynnade barn med snabba muskelfibrer, tidig pubertet och bra bollsinne. Men jag hade andra talanger och kunde springa hur långt som helst, kunde åka skidor, cykla fort och orientera. Detta var något som skolan inte brydde sig om. Turligt nog hade jag upptäckt vad jag kunde. Istället för att få en självbild så som varenda en individ med mindervärdig fysik, så olämplig för idrott att jag kanske borde förpassas ut ur genpoolen, såg jag mig som en slags outsider. Det blev min räddning.

Ämnet Idrott och Hälsa i skolan gynnar just barn och ungdomar med bra bollsinne och explosiva muskler. Elever som har en fysik dominerad av långsamma uthålliga muskler har svårare att komma till sin rätt och visa vad de kan prestera. Är de duktiga i skytte, ridning, cykel eller längdåkning på skidor får de sällan chansen att visa upp sig.

– Där har du fel. Vi kär alltid ett block med konditionsträning på hösten och så har vi en orientering.
Så svarade en idrottslärarkollega en gång när vi resonerade om just detta med vilken kroppstyp som gynnas i vårt ämne. Det visade sig att eleverna under konditionsträningsperioden, som omfattade fyra lektioner, sprang Skoljoggen. På orientreingen skickade kollegan ut eleverna två och två, med en karta per par.
För den av de två som ingen karta hade blev det mera skogspromenad än orientering. Den långsammaste i paret bestämde per nödvändighet tempot. Det förfarandet inbjöd inte till att den konditionsstarke fick blomma ut och visa sin förmåga.

Jag anser att skolan och föreningslivet ska ta hänsyn till att det finns människor med långsamma uthålliga muskler. De individerna ska få komma till sin rätt. Kondition och uthållighet måste få synas. Detta är viktigt så att de som är skapta för konditionsidrotter upptäcker sina förmågor.
– Ja, men skolbarnen tycker inte att det är roligt med konditionsidrotter.

Intressant argument! Skolbarn jublar inte när de ska börja räkna algebra heller. Vi som beordrades att vara publik på skolmästerskapet i 60 meter, länghopp, höjdhopp, kast med liten boll samt kurirstafett, trivdes inte med tillvaron den dagen. Men hade man haft med 3000 meter på programmet hade jag för min del fått ut mera av besöket på arenan, utan att de snabba kamraterna behövt betala priset för det.

Blir elevernas enda kontakter med konditionsidrotter mjölksyramättade rusningar mot klockan och betygskriterierna kan jag förstå om de ogillar uthållighetskrävande aktiviteter.

Som idrottslärare har jag aldrig imponerats av mellanstadieläraren som entusiastiskt kommit och berättat att hans klass gick till semifinal i Skol-DM i basketboll. Förmodligen kom den framgången efter at de bästa spelarna prioriterats och en väldig massa lektioner gått åt till just basketboll. Det är inte osannolikt att de som inte platsade i laget satt utefter någon ribbstol och ständiga avbytare. Dessutom är det sannolikt att de bortprioriterade fått en självbild som så fysiskt mindervärdiga att de senare i vuxen ålder aldrig kommer att välja någon motionsform.

Det ska dock sägas att det i Sverige finns många dugliga idrottslärare som gör ett jättebra jobb. Att arbeta med människor innebär att det kan bli fel ibland och att det som är mycket bra för den ene är mindre bra för den andre. Men vi ska ändå ha klart för oss att det finns kroppar med muskelsammansättning som gör dem trögstartade men svårstoppade. De ska också få komma till sin rätt.

Springa Göteborgsvarvet? Nej, jag var så dålig på gympan.
Tänk så många idrottskarriärer som aldrig blev av! Så många mil som aldrig blev sprungna, till glädje och hälsa!

 

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu

Antal kommentarer: 1

Martin Adawi

Jag håller med dig till fullo även om jag tillhörde den kategoring som i skolan var tidigt utvecklad, huvudet längre än mina kamrater och hade väldigt explosiva muskler och således var en hyffsad sprinter och handbollsspelare etc.
Jag förstår även problematiken med att få upp intresset för kondiotonskrävande idrottsformer såsom t.ex löpning hos barn och ungdomar. Det är svårt nog att övertala en vuxen att ge sig ut i motionsspåret. Det behövs motiverade och duktiga idrottslärare som kan prata för den typen av idrott och fånga intresset hos barnen/ungdomarna. Sedan så behöver hela idrottsupplägget i skolsystemet ses över och det är en svår nöt att knäcka. Hade jag fått bestämma så skulle motion vara på schemat på daglig basis. Men tyvärr bestämmer jag inte.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!


Vi vill tacka de över 1 500 läsare som bidrog med värdefull information, åsikter och tips i vår stora läsarundersökning för 2020. Era synpunkter är oerhört värdefulla för oss i vårt arbete med att utveckla innehållet i Runner’s World – tack! Vi återkommer framöver med resultatet.

I samband med läsarundersökningen lottade vi ut tre fina priser, och nu är vinnarna klara:

Ola Agermark

Malin Nelson

Hanna Bladh

Grattis till er – och tack än en gång!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck


Hon håller igång den just nu längsta runstreaken i Sverige. I skrivande stund har hon sprungit över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta. Möt runstreak-drottningen Ellen Westfelt.

Varför satte du igång en runstreak?

– Jag började när jag var i en period i livet när jag jobbade för mycket, tränade för mycket och hade lite för hög snurr på livet och jag kände att jag började få prestationsångest när det gällde löpningen. Då hade jag börjat springa lite ultra men jag tyckte ofta att jag inte var tillräckligt bra eller tränade tillräckligt hårt.

– Jag kände att jag var tvungen att bryta de här tankarna och börja träna på ett annat sätt. Då hittade jag det här med runstreak och jag tänkte att det kunde vara ett knep för att bli av med prestationsångesten. 

Ellen Westfelt har sprungit i över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta.

Hur började du? 

– Jag hittade på det här med att springa 20 minuter om dagen. Minimun i en runstreak är ju annars 1,6 kilometer, men för mig var det bättre att sätta en gräns på 20 minuter. Jag skulle aldrig mäta distans och bli lockad att bara riva av de där 1,6 kilometerna. 

– Jag körde på så i ett antal dagar och tvingade mig själv att bara springa 20 minuter varje dag och då kände jag mig duktig ändå, trots att jag ”bara” hade sprungit 20 minuter. Det hade helt trollat bort mina tankar om prestationsångest och jag trivdes så bra med det. Det här var i september 2013 och det var inte tänkt att jag skulle hålla på så här länge. 

Hade du sprungit innan

– När jag gick i skolan hatade jag idrott och jag gillade inte att springa fort. Men när jag var 17 började jag och en kompis springa, men vi sprang jättelångsamt och upptäckte att vi kunde vara ute i flera timmar! Så höll vi på i ett par år, men sedan sprang jag mer sporadiskt.

– Efter första barnet gick jag upp mycket i vikt och började springa för att få tillbaka min vanliga vikt och blev tipsad om ultralöpning och började med det. Men jag är verkligen ingen elitlöpare, bara en vanlig människa som gillar att träna. Men visst springer jag en del galna lopp, till exempel Diagonale de Fous, UTMB och Ehunmilak. 

Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med”?

– Jo, visst har jag kriser ibland. Efter 1 000 dagar tänkte jag att ”nu får det väl räcka”. Min sambo sa att jag inte skulle ta beslutet att sluta i dag, utan springa i tio dagar till och känna efter då. Efter tio dagar ville jag fortsätta igen. Men för mig har det aldrig handlat om att slå rekord, utan det här är bara så bra träning för mig. Jag har inte hoppat över någon dag, då bryter man ju streaken.

Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken.

– Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken. Dessutom återhämtar jag mig så mycket bättre efter mina ultralopp nu. Kroppen får en ordentlig genomblödning och det är jättebra för mig. 

Hur ser dina pass ut? 

– Under långa perioder springer jag bara 20 minuter varje dag, framför allt efter långa lopp. Men så har man ett löparläger och då kan det ju bli 6 timmar på en dag. Och ibland är det någon kompis som vill ut och springa ett par timmar. Men även när jag bara springer 20 minuter går det väldigt fort och lätt att trappa upp träningen inför ett lopp. 

Har du några tips till den som vill testa en runstreak?

– Det bästa är att sätta upp 1,6 kilometer eller 20 minuter som mål. Många, framför allt killar, sätter gärna upp 5 kilometer eller mer som gräns och då blir det väldigt svårt att hålla. 

Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass.

– Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass. Om det känns motigt att ge sig ut, gör det stegvis. 

– Jag kan tycka att det är jobbigt bara att byta om ibland och då gör jag det först. Sedan gör jag något annat, typ lagar mat, och sedan är det ju bara själva löpningen kvar och den tar jag när det passar.

Läs också: Häng med på Runner’s Worlds #RWRunstreakSWE!

Fakta: Ellen Westfelt

Ålder: 42

Bor: Vallentuna

Gör: Tillsammans med sin sambo Johnny Hällneby och Jënni Jalonen driver hon Pace on Earth – ett företag som anordnar löparresor, event, coaching, runstreakutmaningar och annat som har med ultralöpning att göra. 

Antal kommentarer: 1

"Jag firar var 50:e dag!" - Runner's World

[…] igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har […]



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årets bästa julklappar för löparen

Årets bästa julklappar för löparen


/Betalt samarbete med Flowlife/ Förbättra din prestation genom att förändra sättet du återhämtar dig på. Det är mottot bakom det svenska företaget Flowlifes massage- och återhämtningsprodukter. Flowpillow heat och Flowgun är två av deras mest populära massagehjälpmedel – perfekta julklappar till din käraste löpare (eller dig själv). 

Flowpillow heat

Flowlife Flowpillow heat

Den trådlösa massagekudden Flowpillow heat är tillräckligt kraftfull för att massera benmusklerna. Med tre valbara hastigheter och kraftig infraröd värme får du en effektiv behandling för alla trötta muskler så att du kan anpassa återhämtningen efter dina behov – från snabb sportmassage till långsam triggerpunktsbehandling. 

Flowpillow heat har över två timmars batteritid, och arbetar med en kombination av infraröd värme och vibrationer. Pris: 1 490 kronor. Läs mer och beställ här!

Flowgun

Flowlife Flowgun

Flowlife Flowguns exakta slag och starka och effektiva vibrationer stimulerar din bindväv, ökar din blodcirkulation och mjukar upp dina muskler så att du återhämtar dig snabbare efter träningspasset.

Flowgun arbetar med upp till 3 200 slag per minut men är ändå tystgående. Den har fem olika vibrationsnivåer och hela sex timmars batteritid. Fyra olika munstycken ingår – allt förpackat i en snygg väska! Pris: 3 990 kronor.

Läs mer och beställ här!  

Flowlife är ett svenskt företag specialiserat på massage- och återhämtningsprodukter. Beställer du en produkt från Flowlife ingår fri frakt och fri retur. Du har dessutom 30 dagar på dig att prova produkten hemma. Är du inte nöjd kan du lämna tillbaka den. Flowlife har 5 av 5 i betyg av kunder på både Google och Trustpilot.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiär för RW-Shoppen

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare


Tidigare studier har visat att Vasaloppsåkare är betydligt mer fysiskt aktiva i vardagen och lever längre än andra. Nu har en grupp svenska forskare visat att längdskidåkare också blir mindre deprimerade.

Forskarna har följt 200 000 Vasaloppsåkare under åren 1989–2010 och har sett att dessa drabbades av depression hälften så ofta som befolkningen i stort. Studien, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Psychiatry Research, visade att samma mönster gällde för ångest och oro. Skidåkarna drabbades av ångestrelaterade sjukdomar hälften så ofta som befolkningen i stort. De här resultaten går också i linje med andra studier gjorda på människor som konditionsidrottar, inte minst löpare, som vi har rapporterat om tidigare i Runner’s World.

Forskarna drar slutsatsen att det är Vasaloppsåkarnas fysiskt aktiva livsstil som är huvudorsaken till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa halveras. De diskuterar även om andra positiva faktorer vid sidan av den fysiska träningen påverkar det mentala måendet. Faktor som det sociala umgänget och gemenskapen, att ha ett meningsfullt mål, att man vistas mer utomhus, eller att den regelbundna träningen leder till en bättre kosthållning. Det har man däremot inte kunnat påvisa i studien.

Skillnad mellan könen

Resultaten i studien visade att risken för depression bland Vasaloppsåkare minskade lika mycket hos båda könen. Forskarna upptäckte dock en intressant skillnad mellan könen vad gäller kopplingen mellan fysisk prestation och depression. Hos männen kunde de se att skidåkare som var snabbare också var mer skyddade mot depression än långsammare åkare. Här är det lätt att tro att det är den större träningsdosen hos manliga ”snabba” Vasaloppsåkare som främst förklarar det ökade skyddet mot depression.

Bland de snabbaste kvinnliga åkarna såg de tvärtom en högre risk att drabbas av depression jämfört med de långsammare kvinnliga åkarna, även om skillnaden inte var statistiskt säkerställd. Samtidigt understryker forskarna att de snabbaste Vasaloppskvinnorna fortfarande löpte betydligt mindre risk att drabbas av depression jämfört med övriga befolkningen.

Andra orsaker bakom skillnad?

Studien förklarar inte varför de högpresterande kvinnorna i Vasaloppet drabbas av depression i större utsträckning än de som åker långsammare. Även om det finns vissa skillnader mellan den kvinnliga och manliga hjärnan så kan svaret till skillnaderna finnas någon helt annanstans, menar forskarna.

En amerikansk studie visade att kvinnor som berättade att de tränade för att de ville tappa i vikt eller trimma kroppen hade sämre livskvalitet än de som uppgav att de tränade för att förbättra sin hälsa. Hos männen fanns ingen sådan koppling. Där verkade anledningen till träningen inte spela någon roll för träningens effekter på deras mentala hälsa.

Detta fenomen skulle kunna förklara fynden i den nya svenska studien. Det kan vara så att den högre andelen depression hos de högpresterande kvinnliga skidåkarna bättre förklaras av de individuella skälen att träna än själva träningsnivån.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in