”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”


När jag gick i grundskolan var jag dålig i Gymnastik, som ämnet hette på den tiden. Vi sprang 60 meter. Jag kom aldrig upp i några hastigheter. Mellan 10 och 11 sekunder brukade det bli. I längdhopp kom jag knappt över tre meter. Resultatet i kast med liten boll var direkt generande. De bästa i klassen fick vara med i ett mästerskap för rektorsområdet. Vi andra var kanonmat, individer utan annan funktion än att agera publik. Skolan hyrde hela idrottsarenan. Jag ville oerhört gärna vara med och idrotta, men fick inte ens plats i laget på den avslutande kurirstafetten.

Vi spelade boll också på gymnastiklektionerna. Utomhus fanns det ytor tillräckligt för lag som var så stora att alla kunde vara med. Brännboll, detta märkliga spel som tycks sitta i den svenska folksjälen, gick till så att de bästa ställde sig längst fram när de var i innelaget. Så tog de bästa spelarna det största bollträt, kastade upp bollen, klappade till och varvade. Längst bak stod några flickor. När turen att slå kom till någon av dem tog hon det platta bollträt. Hela utelaget drog sig närmare. Så slog hon till bollen underifrån och det blev lyra för utelaget. De duktiga spelarna i hennes lag stod och suckade.

När årstiden tvingade in oss i gymnastiksalen körde vi olika bollspel med avbytare. De bästa bollspelarna valde själva hur mycket de skulle spela. Jag tillhörde de som var obegåvade på bollspel och kunde kanske på nåder få ihop fem minuter speltid på en lektion, när någon duktig spelare behövde vila.

Där hade min idrottskarriär kunnat sluta innan den började, aborterad redan på fosterstadiet av ett system som gynnade barn med snabba muskelfibrer, tidig pubertet och bra bollsinne. Men jag hade andra talanger och kunde springa hur långt som helst, kunde åka skidor, cykla fort och orientera. Detta var något som skolan inte brydde sig om. Turligt nog hade jag upptäckt vad jag kunde. Istället för att få en självbild så som varenda en individ med mindervärdig fysik, så olämplig för idrott att jag kanske borde förpassas ut ur genpoolen, såg jag mig som en slags outsider. Det blev min räddning.

Ämnet Idrott och Hälsa i skolan gynnar just barn och ungdomar med bra bollsinne och explosiva muskler. Elever som har en fysik dominerad av långsamma uthålliga muskler har svårare att komma till sin rätt och visa vad de kan prestera. Är de duktiga i skytte, ridning, cykel eller längdåkning på skidor får de sällan chansen att visa upp sig.

– Där har du fel. Vi kär alltid ett block med konditionsträning på hösten och så har vi en orientering.
Så svarade en idrottslärarkollega en gång när vi resonerade om just detta med vilken kroppstyp som gynnas i vårt ämne. Det visade sig att eleverna under konditionsträningsperioden, som omfattade fyra lektioner, sprang Skoljoggen. På orientreingen skickade kollegan ut eleverna två och två, med en karta per par.
För den av de två som ingen karta hade blev det mera skogspromenad än orientering. Den långsammaste i paret bestämde per nödvändighet tempot. Det förfarandet inbjöd inte till att den konditionsstarke fick blomma ut och visa sin förmåga.

Jag anser att skolan och föreningslivet ska ta hänsyn till att det finns människor med långsamma uthålliga muskler. De individerna ska få komma till sin rätt. Kondition och uthållighet måste få synas. Detta är viktigt så att de som är skapta för konditionsidrotter upptäcker sina förmågor.
– Ja, men skolbarnen tycker inte att det är roligt med konditionsidrotter.

Intressant argument! Skolbarn jublar inte när de ska börja räkna algebra heller. Vi som beordrades att vara publik på skolmästerskapet i 60 meter, länghopp, höjdhopp, kast med liten boll samt kurirstafett, trivdes inte med tillvaron den dagen. Men hade man haft med 3000 meter på programmet hade jag för min del fått ut mera av besöket på arenan, utan att de snabba kamraterna behövt betala priset för det.

Blir elevernas enda kontakter med konditionsidrotter mjölksyramättade rusningar mot klockan och betygskriterierna kan jag förstå om de ogillar uthållighetskrävande aktiviteter.

Som idrottslärare har jag aldrig imponerats av mellanstadieläraren som entusiastiskt kommit och berättat att hans klass gick till semifinal i Skol-DM i basketboll. Förmodligen kom den framgången efter at de bästa spelarna prioriterats och en väldig massa lektioner gått åt till just basketboll. Det är inte osannolikt att de som inte platsade i laget satt utefter någon ribbstol och ständiga avbytare. Dessutom är det sannolikt att de bortprioriterade fått en självbild som så fysiskt mindervärdiga att de senare i vuxen ålder aldrig kommer att välja någon motionsform.

Det ska dock sägas att det i Sverige finns många dugliga idrottslärare som gör ett jättebra jobb. Att arbeta med människor innebär att det kan bli fel ibland och att det som är mycket bra för den ene är mindre bra för den andre. Men vi ska ändå ha klart för oss att det finns kroppar med muskelsammansättning som gör dem trögstartade men svårstoppade. De ska också få komma till sin rätt.

Springa Göteborgsvarvet? Nej, jag var så dålig på gympan.
Tänk så många idrottskarriärer som aldrig blev av! Så många mil som aldrig blev sprungna, till glädje och hälsa!

 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Martin Adawi

Jag håller med dig till fullo även om jag tillhörde den kategoring som i skolan var tidigt utvecklad, huvudet längre än mina kamrater och hade väldigt explosiva muskler och således var en hyffsad sprinter och handbollsspelare etc.
Jag förstår även problematiken med att få upp intresset för kondiotonskrävande idrottsformer såsom t.ex löpning hos barn och ungdomar. Det är svårt nog att övertala en vuxen att ge sig ut i motionsspåret. Det behövs motiverade och duktiga idrottslärare som kan prata för den typen av idrott och fånga intresset hos barnen/ungdomarna. Sedan så behöver hela idrottsupplägget i skolsystemet ses över och det är en svår nöt att knäcka. Hade jag fått bestämma så skulle motion vara på schemat på daglig basis. Men tyvärr bestämmer jag inte.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc...

Läs mer

Den ultimata sportlovssoppan!

Denna mustiga soppa passar helt perfekt i en termos i skogen, skidbacken eller skidspåret.

Läs mer

Gröt och kaffe i ett

Sätt guldkant på frukosten med den här enkla och goda vardagsfavoriten!

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Len bovetegröt med björnbär

Att göra gröt på bovete är en bra variation till havregröten – dessutom 100 procent...

Läs mer
Havregrynsgröt Deluxe

Recept av Dietistens Val: En supergod havregrynsgröt som passar alla – vi lovar!

Läs mer
Chiafrutti

Recept av Dietistens Val: Vem mer älskar när frullen står klar i kylen när man vaknar? Här kommer en favorit...

Läs mer