RedCord

RedCord


Glenn Bilby kommer ursprungligen från Australien. Han är träningsfysiolog och sjukgymnast. En tid jobbade han i England med fotbollslaget Tottenham Spurs. Så träffade han en svenska och flyttade till Stockholm och där har han förblivit.
Här har han introducerat RedCord, en träningsoch rehabiliteringsmetod som ursprungligen kommer från Norge, där den praktiserats under snart två decennier, bland annat av norska skidlandslaget.
– Från början utvecklades metoden som ett sätt att rehabilitera svåra ryggskador som diskbråck och whiplashskador, berättar Glenn. RedCord var ett effektivt sätt att stärka musklerna omkring de skadade områdena. Men sedan upptäckte idrottarna att man också kunde öka prestationsförmågan med RedCord. Den förbättrade både biomekanik och styrka, man blev alltså både starkare och fick bättre kroppskontroll.

Enkelt uttryckt handlar det om att träna med (röda) rep uppspända i en fästanordning i taket. Repen kopplas till ben och armar, men även till nacke och rygg.
– Det är lite grann som att jobba med fria vikter, men där det är den egna kroppen som är vikten, säger Glenn.
RedCord är också ett analysinstrument för hur du använder din kropp, hur du balanserar den. Hur du kopplar höftrörelser ner till benen, och vidare ner till fötterna. Glenn kallar metodenför en aktiv behandlingsform när den används i rehabsyfte.
– Vi måste lära kroppen att rätta till sig själv. Vi har funnits i många år nu. Kroppen är smart. Den vet hur man reparerar sig själv, men den behöver stressas på rätt sätt.

Elitlöparen Lisa Blommé har tränat RedCord en tid. Hon har haft ont i baklåren, ryggen och i hälsenorna. Det är inte ovanligt bland elitlöpare, de har oftast lite ont överallt. Det kostar på att ligga på topp, men en del av smärtan är onödig. Glenn diagnostiserade Lisas problem till att hon tappat kontakten med glutus maximus, den stora rumpmuskeln.
– Vi behövde väcka Liz rumpa, säger Glenn på klingande svenskaustraliska. Hon använde sig bara av ryggen och baklåren när hon sprang.
Än är inte allt perfekt. När Lisa hänger i repen upptäcker Glenn att höger skinkmuskel är mjuk, och vänster hård som betong. Lisa ser aningen sammanbiten ut. Det verkar rätt tufft att hänga där.
– Lisa har fortfarande en del att rätta till, säger Glenn. Men hon har kommit en bra bit på vägen.
Med RedCord skapar Glenn spänningar i kroppen, som i sin tur skapar kroppsmedvetenhet, medvetenhet om smärtpunkter.
– Det är inte meningen att man ska svettas, säger Glenn. Det handlar om att försöka jobba upp signalerna mellan hjärnan och musklerna. Lisa måste bli lite mer medveten om hur hon springer, hon måste lära sig att använda alla muskler på rätt sätt. Då kommer hennes löpning bli effektivare. Hon kommer kunna springa fortare, med mindre kraft, och därigenom också minska risken för skador.
Men det är inte alldeles enkelt att byta invanda rörelsemönster.
– Det tar sex till åtta veckor för muskelminnet att förändras, säger Glenn. Två pass i veckan räcker bra. Och det räcker med sex till åtta repetitioner på varje rörelse. Det är inte meningen att man ska bli trött. Man ska vara fräsch och pigg när man gör övningarna. Några kilometer löpning kan vara en bra uppvärmning så man blir mjuk i kroppen. Är man trött när man gör övningarna börjar man fuska. Då förlorar träningen sin funktion.
Vad tycker Lisa då?
– Jag springer absolut annorlunda nu jämfört med när jag hade problem med baksidan av låren, säger Lisa. Jag har kommit upp i löpningen, fått bättre hållning. Jag känner att jag börjar få igång hela paketet, tar inte kraft bara från rygg och bakben.

Kattis Lindström prövar på RedCord för första gången. Hon tränar mycket core och har sprungit maran på 3.35, men sist hon sprang ett maraton trampade hon på en sten i början av loppet, och bröt ett ben i foten. Ändå sprang hon vidare, vilket straffade sig.
– Efteråt kunde jag överhuvud taget inte springa. Nu är jag bra i foten igen, men det känns som om kroppen kommit lite i obalans.
Kattis placeras i linorna, Glenn konstaterar att Kattis har mycket starka främre magmuskler (sixpack), men påpekar också att det är muskler som inte är särskilt behjälpliga för löpare.
– Löpare ska inte köra en massa situps, säger Glenn. Sidoplanka är mycket viktigare, det ger bättre balans i höftleden.
Kattis är starkare på den sidan av kroppen där foten inte varit skadad. Glenn visar hur hon kan bygga upp styrkan på den andra sidan.
– Det var bra det här, säger Kattis, de här övningarna gör att man blir mer uppmärksam på vad man gör för fel.
– Kroppen är som en Ferrari, förklarar Glenn. Ska man köra en Ferrari måste man också lära sig hur man kör den. Det tar tid att lära sig gasa på rätt sätt. Annars blir det bara ”dut dut dut” och så hoppar bilen fram. Detsamma gäller kroppen. Man måste lära sig använda den på rätt sätt för att få ut maximal effekt.

Glenn Bilby
Sjukgymnast och träningsfysiolog från Australien som specialiserat sig på konditionsträning och muskuloskelettmedicin. Han har också varit universitetslärare i biomekanik och idrottsfysiologi.

 

RedCords hemsida: http://www.redcord.se/

Se filmer på RedCordövningar: http://www.redcord.se/videolist

Alan Sillitoe död

Alan Sillitoe död


Den brittiske författaren Alan Sillitoe avled i söndags på Charington Cross Hospital i London, England. Sillitoe var del av en grupp brittiska författare som kallade sig ”The angry young men” – översatt ”De arga unga männen”. Gruppen slog igenom på 50talet som skildrare av den samtida medel- och arbetarklassen i England. Sillitoe blev 82 år gammal.

Källor: wikipedia, bbc, imdb

Yoga för löpare

Yoga för löpare


Jag började nå fram till maratonformen. Jag sprang långt. Jag kände mig stark. Och det knirrade om kroppen när jag gick omkring i huset efter ett löppass. Efter tjugo år av löpning blev det allt svårare att ignorera kroppens dåliga flexibilitet. Mitt sätt att stretcha var att slänga upp vardera benet på ett staket efter ett löppass. Och om jag fick för mig att vara lite extra ambitiös, då försökte jag också nudda tårna med fingarna. Det brukade jag dock för det mesta misslyckas med. Och det var ganska uppenbart att den här halvhjärtade stretchingen inte bidrog nämvärt för att mjuka upp mig. Baksidorna på mina lår och nedre ryggen, knäna och höfterna, kändes allt stelare efter varje genomlöpt maratonsäsong.
Det där var för två år sedan, och då visste jag inte mycket om yoga. Under gymnasietiden hade jag en flickvän som var hängiven yoga. En dag lyckades hon få med mig till ett yogapass. Jag kände mig mycket obekväm där. Efter det associerade jag alltid yoga med före detta flickvänner och hippies. Men under senare år blev jag allt mer nyfiken, parallellt med att yogan ökade i populariet. Madonna utövade yoga. Sting gjorde det också. De visade upp hur de kunde stå i avancerade poser. Frågan var, skulle yoga också kunna mjuka upp en stel gammal löpare som mig själv?

Jag letade upp en lokal yogaklass, och mailade nervöst till instruktören, Jeff Logan, en före detta banktjänsteman som börjat en andra karriär som yogainstruktör. ”Måste jag kunna nudda ner till mina tår? Kan jag sitta längst bak under lektionen? Hur bra är de andra?”. Jeff försökte lugna ner mig. ”Det här är ingen tävling, John, det är en yogaklass. Oroa dig inte för vad de andra kan eller inte kan. Kom bara hit”.
Så jag gick dit och smög mig in längst bak under en av av Logans yogalektioner. Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Logan, som var smärt och lång och med vader som en cyklist, böjde sig bakåt med knäna i golvet. Förutom honom var jag den ende manlige deltagaren. Resten bestod av ett dussin superflexibla kvinnor. Vissa män skulle säkert ha uppskattat situationen. Själv kände jag mig förskräckt.
Lektionen började, och när vi sträckte ut våra kroppar i en position som kallades för ”den nedåtblickande hunden” – där kvinnorna rörde sig lika smidigt och mjukt som trädgårdstolar som fälls ihop – kändes det för mig som om skruvar och muttrar var på väg att sprängas loss från baklåren och korsryggen. Allt medan jag fortsatte, mjuk som en gammal rostig plåtburk, böljade kvinnornas kroppar från den ena positionen till den andra utan synbar anstränging, samtidigt som de andades ljudligt. Det, fick jag sedan lära mig, var en del av yogautövandet. Att andas djupt, från magen, för att vidga bröstkorgen och ge skänka ro till medvetandet. Lektionen var en timme lång. I slutminuterna la vi oss ner på madrasserna för ”savasana” – likpositionen. Det är ett tillstånd av djup avslappning, där det är meningen att kroppen ska släppa alla spänningar och medvetandet vara fri från tankar. Till och med det var svårt. Jag kom på mig själv med att ligga där och försöka räkna ut kilometertiderna under mitt senaste tempopass.
Ändå, mot slutet av den första lektionen, kände jag mig på ett vagt sätt bättre i kroppen. Till skillnad från löpning, där framsteg kan mätas i sträckor och tid, var det här mer subjektivt och finstämt. Ett var säkert, jag var inte mer flexibel än innan. Efter en månads yogaträning kunde jag fortfarande inte nå fram till tårna med sträckta ben. Jag kunde definitivt inte gå ner i spagat. Och det var fortfarande långt ner till golvet för knäna, när jag satt med benen i kors.
Men ändå, jag tyckte jag började få bättre hållning. Jag gick rakare i ryggen, med skuldrorna sträckta. Och när jag började ett löppass, var jag inte alls lika stel och trög i början som jag brukade vara. Det var en skön känsla, som jag ville ha mer av. Det är därför yoga numera är en del av mitt liv.
Och jag är inte ensam. Yoga har ökat enormt i popularitet under senare år. En del utövare är lika uppfyllda av yogan som vissa löpare är av löpning. Yogan har förändrat kroppen, förändrat deras medvetande, förändrat deras sätt att andas på.
Men frågan är då, vad kan yoga göra för en löpare? Är det verkligen så att man genom att tänja på kroppens muskler och leder, verkligen kan förebygga skador. Några direkt vetenskapliga bevis finns inte som säger att det verkligen är på det viset. Men Alysia Mastrangelo, professor i fysioterapis och träningspsykologi vid Richard Stockton College i New Jersey, och därtill löpare, menar att stela muskler skapar obalans i kroppen. Vilket i sin tur påverkar löpsteget negativt. ”Eftersom yoga fokuserar på balans, flexibilitet och rätt rörelsemönster, och får musklerna att slappna av och sträcka ut sig, vill jag absolut rekommendera yoga som en del av en löpares träningsprogram”.
Yogans positivita effekter på löpare var känd redan på femtiotalet. Den legendariske löparen Herb Elliott – medeldistansare från Australien, olympisk guldmedaljör på 1500 meter i Rom 1960, i ett lopp där tiden, 3.35.6, också var nytt världsrekord – studerade yoga. ”Yoga baseras på att minimera kroppens krav och tillåta själens kraft att komma fram”, förklarade Elliott i en intervju 1996. ”Det passar mycket bra för idrottare, där det handlar om att utmana kroppens svagheter och utveckla den inre kraft som krävs för att stå upp mot smärtan”.

Låter det är väldigt kropp-och-själ-aktigt, så är det precis vad yoga handlar om. Yoga, betyder på sanskrit, ”förening”. Och då förening av kropp, själ, medvetande. Men kan statisk, icke tävlingsinriktad yoga verkligen kombineras med löpning, vars inriktning är målinriktad, dynamisk? Visst går det! Förutsatt att du som löpare förmår uppskatta olikheterna. Det vill säga, inte hoppar in i en yogaklass med stoppur och pulsmätare för att få grepp om hur bra du presterar som ”yogi”. ”Tålamod är den viktigaste egenskapen för utövare av yoga”, säger Christine Feldstead, som lär ut yoga för löpare i Toronto. ”Bara det faktum att du känner att du mår bra efter en yogaklass visar på att du gör framsteg”.
Ibland kan yoga ge häpnadsväckande resultat under relativt kort tid. Nicola Cantley tränade för Dublin Marathon 2002. Fem veckor innan loppet kom hon inte ur sängen en morgon. Småskador, smärtor, överträning, allt sammantaget tog plötsligt ut sin tribut. Nicola lyckades dock släpa sig till en av Feldsteads klasser. Hon tog en intensivkurs. Fem dagar i veckan. De övriga två sprang hon. Resultatet var häpnadsväckande. Cantley sprang Dublin Marathon på 3.10 – personligt rekord med sex minuter. ”Jag svävade runt månen av lycka”, säger Cantley. ”Nu har jag alltid yoga som en del av mitt träningsprogram”.
Själv har jag inte siktet inställt på att vinna några nationella mästerskap, oavsett hur många gånger jag klarar av att göra ”den nedåtblickande hunden”. Men det var ändå yogan som fick mig att börja känna en spänst i steget jag inte känt på åratal. Det var yogan som fick mig att hålla kroppen rak och medvetandet lugnt när jag hösten 2003 stod på startlinjen på Philadelphia Maraton. Vid en ålder av 48 år, och under mitt 19:e maraton, sprang jag in på 3.07, min tredje bästa tid någonsin under löparkarriären. Och vare sig det gäller maratonträning eller inte (jag har sprungit tre maraton sedan dess), hjälper mig yogan att mjuka upp både stela muskler, och min ibland sönderstressade själ.

Yoga Fakta
Det är med yogainstruktörer, som med löptränare. De är individuella, de är av skiftande kvalitet. ”Det är viktigt att hitta en lärare som passar en själv”, säger Christine Feldstead, som lär ut yoga för löpare i Toronto. Prova olika klasser, tills du känner att du hittat en som du trivs i. Klasserna varierar därtill i inriktning. Men de flesta har sin utgångspunkt i Hatha Yoga, en disciplin som som försöker balansera kropp, medvetande och själ genom olika asanas (ställningar) och andningsteknik. Skillnaderna mellan de olika disciplinerna handlar mest om var fokus ligger. Vissa är mer inriktade på andningen, andra på koordination, hur ställningarna avlöser varandra, och hur ofta. Ingen är sämre eller bättre än någon annan. Det är upp till en själv, vad man föredrar.

ANANDA YOGA: En ganska snäll variant, mindre atletisk än de övriga. Fokus på medvetandet.
ASHTANGA YOGA: Fysiskt krävande, där utövaren växlar mellan olika positioner i förhållandevis högt tempo. Bygger upp styrka och flexibilitet. Power Yoga är en form av Ashtanga.
BIKRAM YOGA: Tjugosex olika asanas utövas i ett rum som kan ha en temperatur upp mot 37 grader. Tanken är att kroppen blir mer flexibel i hög värme.
IYENGAR YOGA: Fokus på att hålla ställningarna korrekt. Använder olika hjälpmedel, bälten, kuddar, för att förmå utövaren tänja maximalt och optimalt.

Den här serien av yogaövningar är utvecklad speciellt för löpare av yogainstruktören Jeff Logan. Varje övning stärker och stretchar muskelgrupper som påverkar din löpning. Håll varje position i trettio sekunder, upp till en minut. Låt varje övning följa efter varandra i en jämn ström. Upprepa två till tre gånger i veckan.

Yogaställningar

1. Böjd Vinkel-Position (Baddha Konasana) 
Bra för: Stretchar upp höfterna och ljumskarna. Förbättrar löpsteget.
Teknik: Sitt på golvet med ryggen mot en vägg och fotsulorna ihop. Dra hälarna mot ljumskarna så mycket du kan. Andas ut, samtidigt som du pressar ner benen. Sitt lugnt, ha armar och skuldror avspända. Den här övningen kan man sitta i upp till fem minuter.

2. Den Nedåtblickande Hunden (Adho Mukha Svanasana)
Bra för: Sträcker ut baklår, hälsenor. Öppnar skuldrorna, bröstet för utvidgad andning. Stretchar och öppnar upp axlarna så de kan bli mer avspända under löpning.
Teknik: Stå på huk, med armarna utsträckta och pannan i golvet. Sträck ut fingarna och tryck handflatorna i golvet. Håll händerna i den positionen. Lyft på höfterna, håll in tårna, och sträck på benen. Tryck upp höfterna mot taket, sträck ut hälarna mot golvet.

3. Den Kraftfulla Benpositionen eller Stol-Ställningen (Utkatasana)
Bra för: Stretchar och stärker benen, speciellt framlåren och anklarna. Stärker och stretchar axlarna och bröstet.
Teknik: Från en stående position, med en höftbredd mellan fötterna, höj armarna över huvudet, samtidigt som du håller axlarna avslappande. Andas ut samtidigt som du böjer benen så att låren är i det närmaste parallella med golvet. Tänk dig själv att du sitter i en stol. Håll hälarna tryckta mot golvet.

4. Hjälte Posen (Virasana)
Bra för: Sträcker framlåren, avhjälper stelhet i knäna
Teknik: Knäböj på golvet med knäna nästan ihop och fötterna med en höft-bredd emellan. Tårna ska peka rakt bakåt. Andas ut när du sätter dig mellan fötterna på golvet. Om du inte klarar av att sätta dig ända ner, lägg en bok eller en vikt handduk mellan fötterna. Lägg händerna på låren med handflatorna nedåt. Slappna av i skuldorna och överkroppen med sträckt bröstkorg. Känn hur det sträcker i låren.

5. Triangel Positionen (Utthita Trikonasana)
Bra för: Stärker benen och ”utvidgar” bröstkorgen, vilket gör att du kan andas djupare och lättare när du löper.
Teknik: Stå upp med ungefär fyra fotlängder mellan fötterna. Höj bröstkorgen och sträck ut armarna rakt ut från axlarna med handflatorna nedåt. Vrid vänster fot och ben nittio grader. Sträck på benet, placera höger hand på golvet bakom högra ankeln. Sträck upp vänster arm med handflatan riktad framåt. Titta upp på din vänstra hand. Håll ryggraden rak, slappna av i nacken.

6. Vidvinkel Framåt Böj Positionen (Prasarita Padasana)
Bra för: Stärker och stretchar benen, framför allt baklåren, som hör till de minst flexibla hos löpare.
Teknik: Stå med benen med ungefär fem fotlängders mellanrum. Fötterna parallella, tårna riktade rakt fram. Andas ut samtidigt som du böjer dig framåt över höfterna. Håll hälarna i golvet. Placera fingertopparna skulderbrett på golvet, med bröstet parallellt med golvet. Kan du inte få ner händerna på golvet, lägg något lämpligt föremål emellan (böcker, liknande). Andas ut och sänk överkroppen mot golvet. Låt huvudet hänga.

7. Berget (Tadasana)
Bra för: Kroppshållningen, vilket i sin tur är bra för löpställningen.
”Vanliga löpare har en tendens att rulla framåt med axlarna”, säger Jeff Logan. ”Elitlöpare, däremot, springer i tadesana, vare sig de vet om det eller inte”.
Teknik: Stå rakt, med fötterna ihop, med hälarna, svanskotan och huvudet i en rak linje. När du står så, försök sträcka på benen, lyft på bröstkorgen, rulla på axlarna upp och ner. Stå i en minut, försök sedan komma ihåg positionen även i det dagliga livet. Försök alltid vara medveten om hur du står, och vilken position du har när du löper.

John Hanc