Jag är löpare – Agnes Carlsson

Jag är löpare – Agnes Carlsson


Jag är uppvuxen i Vänersborg. Där började jag med gymnastik redan när jag gick i lekis. Det höll jag på med upp till sjuan. Då hamnade jag i en valsituation. antingen skulle jag fortsätta med gymnastiken, och då skulle det bli träning sex dagar i veckan, eller så skulle jag satsa på musiken. Jag satsade på musiken.

Men jag slutade inte träna för det. Jag skulle aldrig klara av att inte träna. Jag skulle inte må bra då, varken fysiskt eller psykiskt. Så jag började ta danslektioner, och spela fotboll för Vänersborg. Fotbollen var mer för träningens skull, än en seriös satsning. Där blev det också en hel del löpträning. Och så körde jag Friskis och Svettis. Friskis och Svettis är jättestort i Vänersborg.

Löpningen har funnits där sedan dess. Jag tycker om att löpa. Det är tidseffektiv träning, du får ut mycket på kort tid. Jag brukar springa två gånger i veckan, och så styrketränar jag två gånger. Det är en bra kombination.

När Nike ringde och frågade om jag ville vara med i en kampanj för att få människor att börja springa, tyckte jag det var en jätterolig grej. En sådan sak känns bra att vara ansikte utåt för. Lite extra kul också att de valde mig, och inte någon elitlöpare. jag tror folk kanske har lite lättare att identifiera sig med en sådan som jag, som bara springer på motionsnivå.

Det blev ju team Agnes mot team Ara, brottaren. Han springer ju mycket och är jättestark, men det räckte inte till ändå (skratt). Vi vann över hans team. Innan lovade Ara att klä sig i guldtrikå om vi vann, en sådan där som jag hade i Melodifestivalen. Vi får hoppas han håller vad han lovar.

Det var ju mest på skoj, men samtidigt känns det viktigt att kunna vara ett föredöme – att få folk att springa. Det är ju ett sådant enkelt sätt att träna på. Du bara sätter på dig skorna, och så ut.

När jag springer, tävlar jag med mig själv. Jag försöker alltid springa så fort som möjligt. När jag har tränat vill jag känna att jag har gett allt, inte komma hem och inte känna mig trött. Det är lite kul med den här Nike plusgrejen. Du har den där sensorn i skon och sätter man personligt rekord så dyker det upp en röst i lurarna och gratulerar till rekordet. Det är faktiskt lite peppande.

Som bäst har jag sprungit mina fem kilometer på tjugotvå minuter, på sikt hoppas jag kunna bli bättre än så.

Jag bor på Östermalm i Stockholm, brukar springa på djurgården och ibland längs Strandvägen. Jag undviker rusningstrafiken, gillar när det är lugnt.

Jag brukar springa i solglasögon, är inte så noga med löparkläderna, men är noga med skorna. Är rädd om benen, dom måste man ju ha i form på scenen.

Mycket av min löpträning handlar just om det, att träna upp sig för att få bättre kondition så jag orkar stå på scenen. Att stå på scenen kan vara som att springa ett lopp. Jag har visserligen inte sprungit något, men som jag kan föreställa mig. Man kan vara helt slut efter en konsert.

Jag känner verkligen att löpningen har gjort mig starkare. Den har ju också fört med sig att man vill leva sundare överlag. Det kan ju bli jäkligt sunkigt när man åker på turné, åker buss halva dagarna och äter hamburgare på vägkrogar. Men jag försöker alltid se till att vi stannar på bra ställen och äter bra mat, det mår man så himla mycket bättre av.

Vet jag att det kommer att bli tillfälle till träning under en turné, så tar jag alltid med mig träningskläder och löparskor. Det kommer jag definitivt att göra nu när vi ska ge oss ut på turné över hela Sverige.

Jag tycker bäst om att springa ensam. Jag lyssnar alltid på musik när jag springer. Springer man tillsammans med någon kan man sällan hålla sin egen takt, och det gillar jag inte.

Nej, jag lyssnar inte på min egen musik när jag springer. Då skulle jag nog bara komma av mig. Just nu blir det mycket Mando Diaos senaste, Dance With Somebody. Med den går det undan. Man springer väldigt olika beroende på vilken musik man lyssnar på.

Jag åker till England nu i maj. Min skiva Dance Love Pop har gått jättebra där, och singeln Release Me ska släppas i 30 länder. Det är väldigt spännande, man bara sitter och håller tummarna för att allt ska gå bra.

Jag kommer definitivt fortsätta med löpningen. Det är inte omöjligt att det blir något lopp någon dag, och längre fram längre distanser än vad jag springer nu. Men just nu kommer jag fortsätta med mina fem kilometersrundor och satsa på att springa fortare varje gång.

 

Närbilden – Robert Wells

Närbilden – Robert Wells


Robert Wells löper för att hålla formen. Det ska inte göra ont. Inte springa lopp, eller snegla på klockan. Det ska gå som en dans. Låta hjärtat jobba lugnt och stadigt. Löpa för att få kondition. Löpa för att bränna fett. Allt för att orka med en karriär som rört sig i tempo fortissimo under många år. Med sina turnéer med ”Rhapsody in rock”, hemmavid och utomlands, och nästa år inne på tionde säsongen av ”Så ska det låta”, har han spelat sig fram till en position som en av våra allra mest folkkära artister. En pianokung, som också har Kungens öra. När Stockholms slott firade 250årsjubileum förra året, var Robert där och rockade. Inbjuden av Kungen själv.
   – Det var oerhört smickrande att få göra två konserter på slottet, säger Robert Wells. Det verkar som om kungen gillar det vi gör, och det är jag jätteglad för.
    Fyrtiotvå år, och på toppen av sin karriär. Men för två år sedan kom ett varningstecken.
  – Efter en konsert fick jag en sådan gruvlig hjärtklappning att jag fick ta Inderal, en betablockerare, för att hjärtat skulle slå normala slag. Det var riktigt ruggigt. Min läkare sa att det berodde på att jag hade taskig kondis. Så då var det bara att ta upp löpningen igen.

Robert har sprungit förr.
   Har sprungit under många år.
   – Jag var väldigt kraftig som liten. Min mor och min mormor tyckte att ett tjockt barn var ett friskt barn. De gödde mig bra, skrattar Robert.
   – Men så hade jag en morbror, som var ute och sprang jämt. Han tyckte jag var alldeles för rund. När jag var sju år tog han ut mig på en löprunda. Det var nere vid Råstasjön, i Solna. Jag tror jag orkade springa 75 meter den där första gången.
   Men morbrodern var trägen, Robert bet ihop, och började springa regelbundet.
   – Jag sprang ett par gånger i veckan, fram till det jag blev tio. Då tog pianospelandet över allt mer. Det dröjde till långt senare, jag var runt tjugo år, innan löpningen kom in i bilden igen. Kom i rätt bra trim då, sprang flera mil i veckan utan problem.
   Ytterligare ett par år senare, blev tiden knapp igen. Musiken kom i första rummet, Robert drog ner på löpningen.
   – Det blev sällan mer än fyra-fem kilometer åt gången, ett par gånger i veckan, fram till förra sommaren. Då tog det fart på riktigt igen. Nu ligger rundorna återigen runt milen. Löpningen håller mig i balans
   – Jag lever ett extremt stressigt liv, säger Robert. Men nu prioriterar jag löpningen på ett annat sätt än tidigare. Jag behöver löpningen för att hålla mig i balans. Den drar ju också med sig en massa andra saker.
   – Jag lever över huvud taget rätt hälsosamt, är väldigt noga med vad jag äter. Jag är smal idag, men har anlag för att bli tjock. Det blir mycket havregrynsgröt och fiberbröd. Sushi är en favorit. Men inget vitt bröd, inga sådana grejer.
   För det mesta springer han före frukost.
   – Det är till viss del för att hinna med, men jag tycker också det är toppen att komma tillbaka efter en löprunda och äta frukost. Jag kan kanske hälla i mig en halv kopp kaffe innan jag ger mig ut, men inget mer.

När han befinner sig i Stockholm, och det gör han ibland, han har studion vid Fyrverkarbacken, ett stenkast från Västerbron, då springer han ibland över Västerbron, vidare längs Söder Mälarstrand, mot Gamla Stan.
   – Det är en otroligt fin runda, fast jag gillar egentligen inte att springa på asfalt, jag brukar få ont i benen av det. Hellre då skogen. Hellre då Ursvik, ett motionsområde i Solna. Med en milbana som ett alplandskap.
   – Glädjen över att klara milspåret i Ursvik är stor, skrattar Robert.
   Och i källaren under musikstudion, står ett rullband.
   – Det är effektivt, tar minimalt med tid. Bara byta om, upp på bandet, och så på med vrålstereon. Brukar bli mycket Status Quo, 70-talsrock, det gillar jag. Kör max nio-tio km i timmen, lugn jogging, i fyrtio minuter. Är inte ute efter att bygga upp muskler, vill bränna fett.

Musik inomhus, men aldrig utomhus.
   – Jag kan inte springa med musik i skogen. Där vill jag att det ska vara lugnt och tyst, förutom att jag gärna har sällskap. Gillar att springa och samtidigt småprata med någon polare.
   Bland det första han packar ner inför en turné, är löparskorna.
   – Aldrig en turné utan mina löparskor. Det är kanon att bo på ett hotell i någon utländsk storstad, och kanske hitta en park att ge sig ut att springa i. Då spräcker man dessutom turnérutinen, får lite nya intryck. Annars handlar ju turnéer mest om att man förflyttar sig från ett hotellrum till ett annat.
   Att springa efter en spelning är inte att tänka på.
   – Det pallar man inte, då är man alldeles för utschasad. Men jag kan värma upp lite innan, med mina dansare.

Längtar till Florida
   Roberts absoluta favoritställe för löpning är Florida.
   – Jag brukar åka dit med familjen i januari. Känner mig aldrig så avslappnad som när jag springer i Florida. Där är det ingen j-vel som känner igen en. Besväras i och för sig inte så mycket av folk hemma heller, men ofta finns ändå den där känslan av att man är iakttagen.
   En stor inspirationskänsla är Jerry Williams, rockkungen.
   – Jerka sporrade mig ordentligt för två år sedan, när jag skulle komma igång med löpningen igen. Jag var med i hans band för nitton år sedan, då var han otroligt kraftig. Men sedan tränade han ner sig ordentligt fram till det han fyllde femtio, och han är fortfarande i topptrim. Han kör hårt med styrketräning fyra-fem dagar i veckan. Jag tar det lite lugnare, det blir max tre gånger i veckan, varvat med promenader och lite simning.

Löpningen inspirerar även musiken.
   – Man får ideér, säger Robert. Och är man tokstressad, finns det inget bättre recept än att åka ut och springa för att rensa skallen.
   I november släppte han en ”Rhapsody in rock”-skiva i Tyskland. Och en singel där han sjöng duett med Carola.
   – Nu i december ska jag åka runt och kolla in shower både i London och New York. Ta det lugn, tycker jag har fyllt min arbetskvot för i år. ”Så ska det låta” kommer i slutet av januari, det är 10:e säsongen i ordningen.
   Därefter väntar Florida. Och en massa löpning.
   – Före frukost, innan värmen blir för het. Det är jättemysigt.