Vad har vi varit bra för?

Vad har vi varit bra för?


Så talade solidarikraten till mig en gång. En solidarikrat är en sådan där individ som är så otroligt god, medmänsklig och rätt på alla vis, att man får skuldkänslor vid en jämförelse med honom. Sådana solidariska elitmänniskor har naturligtvis aldrig fel, så därför är jag väl en självisk egotrippare som istället för att bejaka löplusten borde samla in pengar till välgörande ändamål, rädda någon säl, eller göra något annat fint.
Men det gör jag inte och troligtvis har vi löpare inte varit så onyttiga för världen som solidarikraten ville antyda. Världens löpare har gjort en helt fantastisk insats för mänskligheten genom att flytta våra gränser.
Löparna har hjälpt till att uppgradera vår uppfattning om kvinnans fysiska kapacitet. När jag var ung en gång för länge sedan tävlade inte kvinnor på längre distanser än 800 meter. De ansågs vara för bräckliga för strapatserna som distanser där bortom kunde erbjuda.
Jag minns hur imponerad jag blev av nyheten att en kvinna sprungit maraton under tre timmar. I mitten av 70-talet sprang kvinnor maraton under 2:40. Fantastiskt! Nu har Paula Radcliff sprungit maran på 2:15.25. Ännu mera fantastiskt! Men vi har nog inte sett slutet på den utvecklingen ännu.
Vem anade förresten att en 47-årig matfröken från Lidköping kunde springa maraton på 2:31? Eller att tusentals tjejer i alla åldrar och storlekar som fordom inte direkt förknippades med löpning klarar av maratondistansen?
Alla har de varit med och uppgraderat kvinnans fysiska image.
Uttrycket ”det svaga könet”, som en gång var en synonym för kvinnor, har mer eller mindre förpassats till vokabulärens kuriosakammare.
Jag känner en man som sprang 100 kilometer under nio timmar efter att han fyllt 70, och har med egna ögon sett en 56-åring springa maraton på 2:27. De har varit med och rört till begreppen för vad som är åldrande.
Flera människor som blivit kranskärlsopererade har sprungit maraton. Några som blivit hjärttransplanterade har klarat av samma prestation. De har visat att en hjärtinfarkt inte behöver betyda slutet på en fysisk livsstil.
Numera är enbenta löpare inte någon större senstation. Förresten så har en kämpe klarat av New York Marathon helt utan ben. Han hasade sig fram på händerna och hade en slags kudde istället för ben under bålen. Mänskligheten har fått en annan syn på vilka som är handikappade.
Extrema prestationer i all ära, men frågan är nog om inte den största uppgraderingen av människans fysiska image gjorts av Karin i Konsum, Bengt på bilverkstan och alla andra som sprungit Tjejmilar, Göteborgsvarv, New York Marathon, eller vilka löparutmaningar de än tagit sig an. De har visat att vanliga människor kan klara ganska rejäla påfrestningar och att idrott inte bara är till för vältränade fullblod.
Så vad säger du om det, min bäste solidarikrat? Jag håller med om att världen behöver många Moder Teresa, och att kalla vårt idrottande för egotripp kanske har visst berättigande.
Men hur onyttiga har vi löpare egentligen varit?
Du är förresten välkommen att hjälpa till med att bryta våra kollektiva uppfattningar om människans begränsningar. Snör på dig löparskorna och gör en insats för världen!

Evys tips inför tjejmilen

Evys tips inför tjejmilen


Hur många gånger har du sprungit Tjejmilen?
– Jag har varit med alla gånger utom två. Jag missade en tjejmil på åttiotalet när jag var förkyld och så firade jag min 60-årsdag vid ett tillfälle.

Evy, som vunnit loppet fem gånger, är en trogen deltagare även om hon numer springer som motionär. Redan det första året, 1984, kände Evy att Tjejmilen var en tävling som hon gillade.

– Det är speciellt med en tävling bara för tjejer. Det är roligare och en mer avspänd atmosfär. Alla kan vara med, ung som gammal, tränad som otränad.
Evy tycker fortfarande att det är lika roligt att vara med. Även om hon har en annan målsättning.

– Förut var jag ju med i täten så då var det ju inspirerande att ligga bakom ledarbilen. Nu när jag tar det lugnare så är det ändå lika roligt att vara med. Tjejmilen är en tävling som jag inte vill missa.

Har du några sista minuten tips inför loppet?

– Den sista veckan före loppet gäller det mest att vila och ladda. Den mesta träningen ska redan vara gjord. Det är viktigt att spara krafterna till tävlingsdagen.

• Ta fram de kläder och skor som du ska springa i. Använd en väl insprungen utrustning.

• Ät och drick ordentligt. Pasta, ris, potatis är bra tillsammans med vatten och sportdryck.

• Spring i ditt eget tempo. Många springer alldeles för snabbt i början. Banan är inte så lättlöpt som man tror. Det finns några förrädiska backar som kan bli jobbiga om man bränt för mycket krut i början. Starta istället lugnt och försök hitta en löprytm som passar just dig.

• Klä dig svalt. I slutet av augusti kan det vara riktigt varmt. Ta på dig tunna kläder, gärna i ett funktionsmaterial. Shorts eller tights och linne eller t-shirt brukar räcka. Undvik svarta kläder och bomullsmaterial.

• Skydda huvudet. En keps är bra om solen är framme. Starten går mitt på dagen och då står solen i zenit. Ett pannband är bra som svettskydd.

• Drick efter banan. Det finns både vatten och sportdryck vid vätskestationerna. Se till att få i dig båda dryckerna, du behöver salterna i sportdrycken, särskilt om det är varmt. Och det brukar det vara när Tjejmilen avgörs.

• Ta med dig en supporter. Även om banan är kantad av många åskådare så är det bra att ha en anhörig eller bekant som kan hjälpa dig med dina överdragskläder och ge dig lite vätska. Det betyder mycket att ha någon som står och hejar efter banan.

 

Foto: Anders Grahn