Löpning och ätstörningar – en farlig kombination

Löpning och ätstörningar – en farlig kombination


I en viktbärande idrott som löpning finns det en direkt relation mellan kroppsvikt och prestationsförmåga. Det är ett faktum som dessvärre driver många elitidrottare att ligga farligt nära den gräns som kan leda till ätstörningar. Här är varningssignalerna du bör ta på stort allvar. 

Jag vill börja med att slå hål på några myter kring ätstörningar. Energibrist är väldigt vanligt inom uthållighetsidrott, men kopplas ofta felaktigt ihop med diagnoser som ätstörning och psykisk ohälsa. Energibrist kan bero på en ätstörning, men i många fall beror det på andra faktorer som att idrottaren inte har tillräcklig kunskap om vilket energibehov som krävs eller att man har tidsbrist, har ändrat sin träningsmängd eller har minskad aptit på grund av hård träning. 

En annan myt är att man kan se om en person har en ätstörning på grund av viktnedgång eller undervikt. Vid diagnosen anorexia nervosa är låg vikt ett av kriterierna, men för diagnoser som bulimia nervosa och hetsätningsstörning har man ofta en normal vikt eller är överviktig. 

En tredje myt är att ätstörningar endast drabbar tjejer. Enligt statistiken är de flesta drabbade kvinnor men sjukdomen finns även bland män. Det finns dessutom ett stort mörkertal eftersom många inte söker hjälp – och man tror att detta mörkertal är högre bland män. 

Många ser också ätstörning som en tonårssjukdom. Det stämmer att den är vanligare i yngre åldrar, men den förekommer också bland vuxna.

Ätstörningar är allvarliga psykiatriska sjukdomar med många negativa konsekvenser för individens fysiska och mentala hälsa.

Ätstörningar är allvarliga psykiatriska sjukdomar med många negativa konsekvenser för individens fysiska och mentala hälsa. En ätstörning drabbar inte enbart den som blir sjuk utan påverkar också personens närstående i stor utsträckning. 

Just begreppet ätstörning är ett samlingsbegrepp för flera olika ätstörningsdiagnoser där själva problembilden kan se lite olika ut (se nästa sida). Det som alla med ätstörning har gemensamt är en stor upptagenhet vid mat och ätande, samt ett missnöje med den egna kroppen och figuren. De allra flesta har också en väldigt negativ och kritisk självbild. 

De flesta med ätstörning är normal- eller överviktiga och det går oftast inte att se på en person att hen är drabbad av en ätstörning. Att vara drabbad av ätstörning är förknippat med både skam- och skuldkänslor och många känner sig ensamma i sin situation. Men det finns hjälp att få – och det går att bli frisk! 

Ätstörningar finns i hela samhället, det är en sjukdom som inte diskriminerar. Ätstörningar förekommer också inom idrotten på alla nivåer, inte minst inom viktbärande idrotter där kroppsvikt och prestation hänger ihop – som löpning. Följer du den internationella löpareliten har du säkert hört om flera löpares kamp mot ätstörningar. Även den amerikanska längdskidåkaren Jessica Diggins har öppet pratat om hur hon under många år kämpat med ätstörningar. 

Ett för stort fokus på kroppsvikten kan leda till ett osunt förhållande till mat och trigga en ätstörningsproblematik.

Den stora elefanten i rummet inom uthållighetsidrott är just oftast kopplingen mellan låg kroppsvikt och prestation. Har du en hälsosam vikt men vill prestera bättre så är vikten bara en del i ett väldigt stort pussel. Vissa kan prestera bra under en kortare period med lägre kroppsvikt, men detta kan också trigga ett beteende med ytterligare viktnedgång, ätstörningar eller ett osunt förhållande kring mat och kropp. 

En för låg kroppsvikt kan också leda till en längre skadeperiod, att du får svårigheter att tillgodogöra dig träningen eller får problem med att återhämta dig. Det är därför viktigt att understryka att en för låg vikt under en längre period inte är lika med guld i idrottsvärlden – men att det nästan alltid för med sig många negativa konsekvenser för din hälsa och prestationsförmåga. 

En ätstörning drabbar dessutom inte enbart personen i fråga utan hela familjen och nära vänner. Du som är anhörig är ett enormt stöd och resurs för den drabbade. Som anhörig kan det dessutom vara extra viktigt att du finns som ett stöd nu under pandemin, eftersom vården kanske är begränsad och den sociala distanseringen kan leda till extra svårigheter för drabbade. 

Sök hjälp! Tidiga insatser är viktiga men man kan absolut bli frisk även vid en långvarig ätstörning. För att tillfriskna krävs oftast professionell hjälp av ett multidisciplinärt team. Behöver du eller någon närstående hjälp eller vård så börja med att söka på Vårdguiden 1177.se eller på Frisk&Fri – riksföreningen mot ätstörningar.

Det är vanligt att anhöriga rannsakar sig själva om uppkomsten till sjukdomen samt att många föräldrar är besvikna på sig själva för att de inte upptäckt sjukdomen tidigare. Men det är viktigt att veta att en ätstörning oftast smyger sig på och att den beror på flera olika faktorer. De tidiga tecknen kan även sammankopplas med mycket annat som inte har med ätstörningar att göra. Ny forskning har även visat att ätstörningar kan bero på genetiska faktorer. Misstänker du att du själv, en familjemedlem eller vän har en ätstörningsproblematik – våga fråga. Tidig upptäckt är viktig.

Träning handlar inte om att förbränna kalorier eller dämpa ångest.

Träning ska vara något glädjefyllt, även om det kanske inte alltid är så kul de sista tuffa intervallerna eller kilometrarna på långrundan. Men drivkraften när vi tränar ska komma från känslan av att vi förbättrar vårt välmående, vår hälsa och – ibland – vår prestation. Träning handlar däremot inte om att förbränna kalorier eller dämpa ångest. När våra träningsbeteenden går från att vara något sunt och glädjefyllt till något som är ett symtom på ätstörning finns det flera varningstecken att se upp med – och ta på allvar (läs mer om det på nästa sida). 

Om du tror att en viktnedgång kan gynna din prestation skulle jag rekommendera att du kontaktar en dietist eller näringsfysiolog med erfarenhet i dessa frågor för att få professionell hjälp. Har du en historik med ätstörningsproblematik avråder jag dig däremot från att försöka gå ned i vikt, eftersom det kan trigga fram gamla ätstörningsbeteenden. 

Som uthållighetsidrottare måste du kunna träna för att få resultat, och vid energibrist är risken väldigt stor att kroppen inte håller för den belastningen. Var därför noga med att justera dina måltider så att energiintaget matchar din träningsbelastning och ditt energibehov. Hälsa och välmående är det viktigaste – oavsett om du är elitidrottare eller motionär.    

Vanliga varningstecken och ätstörningsdiagnoser 

Emma Forsén Mantilla, forskare och psykolog på Karolinska institutet, arbetar med världens största studie om ätstörningar: The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI). Foto: Andreas Andersson/Karolinska Institutet

Emma Forsén Mantilla är forskare och psykolog på Karolinska institutet, med inriktning på ätstörningar. Hon är också involverad i världens största studie med syfte att undersöka geners och miljömässiga faktorers inblandning i uppkomsten av ätstörningar: The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI). Här har Emma sammanställt de vanligaste tecknen som kopplas till tvångsmässig träning och ätstörning, samt de huvudsakliga diagnoserna för ätstörningar.

Tecken på tvångsmässig eller problematisk träning:

  • Träningen är det enda man kan ta till för att hantera jobbiga känslor.
  • Träningen är det enda som kan få en att bli lite lugnare. 
  • Träningen gör en inte längre glad utan bara mindre ledsen/irriterad/ångestfylld.
  • Träningen är helt omöjlig att hoppa över eller ändra eftersom man är styrd av hårda regler och rutiner. Om man tvingas stå över ett pass mår man väldigt psykiskt dåligt. 
  • Personen klarar inte av att ha vilodagar, trots att medvetenheten finns om att kroppen behöver återhämtning. 
  • Personen tränar trots skada eller sjukdom. 
  • Träningen används för att kompensera matintag.
  • Om personen inte upplever att hen tränat som det var tänkt så kommer hen att äta mindre, eller om personen upplever att hen har ätit mer än det var tänkt så kommer hen att träna mer. 

Tecken som kan tyda på en ätproblematik:

  • Personen börjar ändra saker i sitt sätt att äta, kanske exkluderar vissa livsmedel, slutar att fika, uttrycker tankar om olika dieter eller sätt att gå ner i vikt. 
  • Personen kan bli allt mer upptagen av sin kropp, figur och vikt. 
  • Personen kan bli mer innesluten, verka lite frånvarande och inne i sig själv. 
  • Personen undviker sociala sammanhang som till exempel restaurangbesök med vänner. 
  • Personen kan verka allt mer nedstämd och trött och visa tecken på bristande koncentration. 

Tre huvuddiagnoser för ätstörningar:

Anorexia nervosa Karaktäriseras av låg kroppsvikt, restriktivt ätande samt låg självkänsla och missnöje med den egna kroppen/figuren/vikten. 

Bulimia nervosa Kännetecknas av återkommande episoder av hetsätning. Personen konsumerar stora mängder mat under en begränsad tid och upplever en total kontrollförlust kopplat till detta – upplevelsen är att det inte går att sluta äta. Personer med bulimi kompenserar sedan för hetsätandet på olika sätt, vanligt är att framkalla kräkningar och att träna tvångsmässigt. 

Hetsätningsstörning Kännetecknas av just hetsätning men utan kompensatoriska beteenden. 

Utöver dessa huvuddiagnoser för ätstörningar finns det också en kategori som heter ”andra specificerade ätstörningar”. Då har individerna ofta liknande symtom som i någon av huvuddiagnoserna, men har exempelvis inte haft symtom under den tid som krävs för en av huvuddiagnoserna. 

Du kan också bidra till EDGI-studien! 

The Eating Disorders Genetics Initiative är världens största studie om hur genetiska och miljömässiga faktorer påverkar risken att drabbas av ätstörningar. Studien är ett globalt initiativ som drivs av professor Cynthia Bulik vid Karolinska institutet. Målet är att öka kunskapen om varför vissa individer drabbas av ätstörning medan andra inte gör det, samt att på sikt utveckla bättre metoder för att både förebygga och behandla problematiken.

Om du är 16 år eller äldre och bosatt i Sverige så kan du vara med och bidra till den här viktiga forskningen. Att delta innebär att svara på frågor online samt att skicka in ett salivprov (för den genetiska delen av studien) som du tar hemma och postar i vanlig post. 

För studien söker forskarna både personer med egen erfarenhet av ätstörning och personer utan erfarenhet av ätstörning (så kallade kontrollpersoner). Om du vill läsa mer och vara med så anmäler du dig enkelt via www.edgi.se. 

Så blir du en bättre löpare

Så blir du en bättre löpare


Tränar du för att bli en bättre löpare eller tränar du för att förbättra din syreupptagning? Det är nämligen inte riktigt samma sak. 

Din löpförmåga avgörs av flera parametrar. Syreupptagning är bara en av dessa. Löpträning ger ett resultat som en funktion av flera parametrar. Om du fokuserar för mycket på en parameter, kanske du missar de andra.

En sådan parameter är energitillgång. Muskler behöver energi för att fungera och den viktigaste energikällan är fett. Du har enorma mängder fett i kroppen jämfört med kolhydrater. Det är en fördelning som evolutionen format för att vi ska överleva som löpare på savannen. För att förbättra fettförbränningen krävs många, långa, långsamma löpningar utan alltför mycket kolhydrater. När det finns kolhydrater tycks nämligen musklerna ta dem i första hand.

Kolhydrater förbättrar din prestationsförmåga. Du springer snabbare om dina muskler är laddade med kolhydrater.

Kolhydrater förbättrar din prestationsförmåga. Du springer snabbare om dina muskler är laddade med kolhydrater. Det krävs alltså avvägning och reflektion. Alla fungerar lite olika. Du kanske ska springa med fett som bränsle under lugna och långa pass och spara kolhydraterna till hårda pass och tävling. 

En annan parameter är intensitet. Studier visar att nya löpare snabbt blir bättre genom att köra intervaller. Långa intervaller på 4×4 minuter eller 4×8 minuter tycks särskilt effektiva för att öka uthålligheten. Åtta veckor med tre intervallpass i veckan ökar syreupptagningen dubbelt så mycket som lika stor mängd träning med måttlig intensitet.

Att enbart fokusera på intensitet tycks däremot leda in i en återvändsgränd. Intervaller är utmanande. Det krävs stark motivation att köra det vecka ut och vecka in. I början blir du snabbt bättre, vilket ger dig motivation. Du badar i dopamin. Du kan knappt vänta till nästa, hårda pass. Sedan planar tiderna ut. Dopaminet sinar. Motivationen sjunker. 

Hård träning ökar också risken för skador och infektioner. För vältränade löpare verkar det därför vara bäst att kombinera det hårda med det lugna – att polarisera träningen. I en studie från 2014 delades 48 uthållighetsidrottare in i två grupper. En grupp tränade 75 procent lugnt och 25 procent intensivt, medan en grupp tränade med hög intensitet under 57 procent av sin träningstid. De tränade i 9 veckor. Träning enligt 75/25 förbättrade syreupptagningen med 11,7 procent, medan träning enligt 43/57 bara ökade syreupptagningen med 4,8 procent. Med en större andel lugn träning ökade alltså syreupptagningsförmågan 2,5 gånger mer, jämfört med en större andel intensiv träning.

Flera studier visar att polarisering av träning enligt förhållandet 80/20, det vill säga 80 procent lugn träning och 20 procent hård träning, är det bästa sättet att bli en bättre löpare. Det är en bra grund och stämmer med i stort sett all annan forskning om vad som är en bra fördelning mellan hårt och lugnt. Kör mycket lugn volymträning och utmana dig ibland. Enligt paretoprincipen – som är en regel inom flera vetenskaper – ger 20 procent av träningen 80 procent av all effekt, men du får inte den effekten utan de andra 80 procenten träning. 

I stället för att ensidigt fokusera på en parameter eller ett mål tror jag att du ska fokusera på vad det är du vill med din träning. Vill du bli en bättre löpare? Då måste du utmana dig själv och se till att återhämta dig så att du orkar fortsätta på den vägen. 

Framtiden är osäker och ett nytt virus kan som bekant sopa bort alla näraliggande mål (risken för infektioner minskar med 40–50 procent med klok konditionsträning) men vägen du går på i dag finns sannolikt även i morgon. Fokusera på vägen. Låt dina inre drivkrafter styra. Ta kontrollen. Det finns många sätt att utmana sig på. Du kan köra långa intervaller, norska intervaller, backintervaller eller fartlek. Testa dina gränser ibland. Kör ett långpass i bra fart. Men ta det lugnt för det mesta och reflektera över varför du gör som du gör – och om det finns andra sätt att göra det på. 

Läs också: Varning för detaljsjukan!

Källor:

Effect of interval versus continuous training on cardiorespiratory and mitochondrial functions: Relationship to aerobic performance improvements in sedentary subjects. American journal of physiology. 

Polarized training has greater impact on key endurance variables than threshold, high intensity, or high volume training. Frontiers in physiology. 

Immunometabolism: A Multi-Omics Approach to Interpreting the Influence of Exercise and Diet on the Immune System. Annual Review of Food Science and Technology. 

The compelling link between physical activity and the body’s defense system. Journal of sport and health science.


Därför är du själv det bästa mätinstrumentet

Därför är du själv det bästa mätinstrumentet


Löparklockor i all ära, men den som vet mest om din form är du! Om du bara lär dig lita på din kropps signaler så kommer du att få de mest precisa svaren. Det finns nämligen inget som slår din hjärna. 

Hur bygger du bäst upp din uthållighet? Jo, genom att träna mycket och hålla dig relativt fri från skador! Det låter kanske enklare sagt än gjort, men det bästa tipset för att lyckas med den ekvationen är att träna mycket med lätt ansträngning.

Jag får ibland frågor om vilken puls som motsvarar lätt ansträngning. Jag brukar svara att lugn löpning är lätt ansträngning. Lugnt är lätt. Du vet när du springer lugnt. Om du vill ha en siffra är det omkring 70 procent av maxpuls. För vältränade är det kanske 75 procent.

Det är inte din pulsklocka som visar hur trött du är, för trötthet är ju hur trött du känner dig. Det är svårt att mäta det. En sjuk person kan uppleva trötthet utan fysisk ansträngning. För att ta reda på hur trött personen är måste du fråga. Det är samma sak som med smärta. Det bästa sättet att mäta smärta är att fråga: Hur ont gör det? Du måste fråga dig själv hur du upplever din ansträngning. Hur trött du känner dig.

Du springer in i väggen när du når den ansträngning du inte är villig att uthärda.

Det är alltså inte pulsklockor eller blodprov som ger det bästa måttet på trötthet. Ditt svar på en enkel fråga (”hur känns det?”) är det bästa måttet. Trötthet skapas i hjärnan. Du springer in i väggen när du når den ansträngning du inte är villig att uthärda. Ju mer du vill, desto mer uthärdar du.

Det finns många sätt att mäta trötthet på, men det är bara din upplevelse av denna trötthet som tar hänsyn till allt som händer i kroppen. Din upplevelse av trötthet är hjärnans sätt att gissa framtiden och balansera din kropp så att du inte gör av med alla dina tillgångar. 

Efter ditt senast löppass kanske du blev väldigt trött och låg kvar på backen efteråt? Eller du kanske joggade hem direkt. Om du låg kvar upplevde du mycket ansträngning. Om du joggade hem upplevde du lätt ansträngning. 

Ju mer du tränar, desto bättre presterar du med samma nivå av ansträngning, men du lär dig också att bli bekväm med hög ansträngning. Den upplevda ansträngningen är din bästa vägvisare. Om du sovit lite, ätit dåligt, grälat eller är på väg att bli sjuk, kommer du att uppleva högre ansträngning jämfört med en bra dag. Om du mäter med klocka kanske du tror att du har blivit sämre, för du kan inte vara medveten om allt som hänt. Men du var sämre på grund av en dålig dag. Ett gräl är som 5 centimeter snö i löparspåret. Det gör att det känns mycket tyngre.

Din upplevda ansträngning kan mätas med ett tal mellan 6 och 20. Denna skala kallas Borgskalan efter den svenska psykologen Gunnar Borg. Det är en subjektiv skala. Den bygger helt och hållet på hur det känns: 

• 6–9: Mycket lätt, som att gå. 45–60 % av max.

• 10–12: Lätt ansträngande, du kan samtala. 60–70 % av max.

• 13–14: Ganska ansträngande, du andas hårdare, har svårt att samtala, 70–80 % av max.

• 15–16: Ansträngande, du andas hårt och det känns obehagligt. 80–90 % av max.

• 17–18: Mycket ansträngande. 90–95 % av max.

• 19–20: Extremt ansträngande, på gränsen. 95–100 % av max. 

Lugn löpning ligger på ett värde upp till 12. Det är där du ska ligga om du vill följa ett polariserat träningsprogram. Du springer och återhämtar dig samtidigt och kan därför träna mer och ge mer i de hårda passen. Ett tempopass ligger mellan 14 och 16, därefter kommer intervaller. Norska intervaller motsvarar 15–16. Värden på 19–20 bör du spara till tävling.

Du lär dig din ansträngning genom att öka din medvetenhet. Om det känns som 13 på ett lugnt pass är det bäst att sakta ner. Det gör det lättare att polarisera träningen. Du kört lugnt eller hårt, inte mittemellan.

Tider och VO2-max blir sämre med åren, men din upplevda ansträngning är du just nu – och nuet är allt som finns. Det kommer att kännas lika ansträngande när du är 25 som när du är 75 om du anstränger dig, för din hjärna balanserar alltid din kroppsbudget.

Fråga och mät, men lär dig också att lita på dig själv. Du är mycket mer pålitlig – om du lär dig att lita på kroppens signaler – än de bästa mätinstrumenten i världen. Det finns inget som slår din hjärna. Den har utvecklats för att ha koll på allt som är du. 

Gentester är ingen genväg!

Gentester är ingen genväg!


Generna påverkar hur du presterar, så är det. Men dagens gentester kan inte berätta hur du ska göra för att nå världstoppen eller förbättra din tid på milen. Så släng inte pengar på gentester – och utsätt absolut inte barn för det! Det menar idrottsgenetikforskaren Mikael Mattsson. Redan på idrottslektionerna under skoltiden kan man se ett mönster. Vissa elever tycks springa 80 meter snabbare än blixten, medan andra med till synes liknande fysik bara kan drömma om att komma i kapp dem där framme. Likaså gäller längre distanser – vissa bara har det, de verkar liksom födda med bra kondition.…
Därför kan överträning orsaka hjärntrötthet

Därför kan överträning orsaka hjärntrötthet


När du springer tränar du både kroppen och hjärnan – men det fungerar bara till en viss gräns. En ny studie visar nämligen att såväl kropp som hjärna blir trötta av överdriven fysisk träning.

Redan i slutet av 1800-talet gjorde den italienska fysiologen Angelo Mosso experiment som visade att mental och fysisk träning påverkar varandra. Under 1900-talet föll den forskningen i glömska, men det senaste decenniet har det kommit flera studier som stöder Mossos psykobiologiska teori.

I en ny studie ville forskarna ta reda på varför flera idrottare drabbades av överträningssyndrom i samband med träningslägren inför OS. Idrottarna upplevde en överväldigande känsla av trötthet och kunde inte längre prestera på topp. Frågan var om det berodde på hjärntrötthet – samma typ av trötthet som kan orsakas av allt för mycket intellektuellt arbete? Blir idrottare utbrända på samma sätt som tjänstemän?

För att ta reda på svaret rekryterade forskarna 37 uthållighetsidrottare. De delades upp i två grupper där den ena gruppen skulle öka sin träning med 40 procent under tre veckor. Den andra gruppen tränade som vanligt. 

Hjärntrötta personer har en tendens att handla och tänka impulsivt, så varannan dag fick idrottarna därför svara på frågor som ”Vill du ha 10 dollar nu eller 50 dollar om sex månader?” 

Tre veckor senare kände sig de idrottare som ökat träningsdosen både mentalt och fysiskt utmattade. Denna trötthet visade sig som minskad aktivitet i den laterala prefrontala barken, en nyckelregion i hjärnans verkställande kontrollsystem. Idrottarna agerade följaktligen också mer impulsivt. De blev helt enkelt dåliga på att fatta långsiktiga (bra) beslut. De föredrog 10 dollar i dag framför 50 dollar ett halvår senare.

– Det område i den laterala prefrontala barken som påverkades av överbelastning genom fysisk träning är exakt samma som har visat sig vara känsligt för överdrivet mycket intellektuellt arbete i våra tidigare studier, säger Mathias Pessiglione som är en av författarna bakom studien. 

Denna hjärnregion tycks alltså vara den svaga punkten i det kognitiva kontrollnätverket.

Studien visar att både mental och fysisk ansträngning bygger på kognitiv kontroll. Anledningen till att sådan kontroll är avgörande för uthållighetsidrottare är att fysisk ansträngning i syfte att nå ett avlägset mål kräver kognitiv kontroll. Det är lätt att ge upp. Det är svårare att fortsätta. För att fortsätta måste du ta kontrollen över processen – det vill säga dig själv – när trötthet och smärta ökar. En löpare kämpar mot tröttheten på samma sätt som en tjänsteman kämpar för att hålla sig vaken på ett eftermiddagsmöte.

En slutsats av studien är att uthållighetsidrott är bra för din hälsa, men utan vila och återhämtning kan träning – precis som övertidsarbete – påverka din förmåga att fatta bra beslut och leda till hjärntrötthet och utbrändhet. Du behöver vila både muskler och tankar – varken överträning eller övertid ökar kroppens och hjärnans avkastning.

Studien visar att hjärnan spelar en avgörande roll för din prestation. Du fattar inte långsiktigt bra beslut när din hjärna är utmattad. Det är alltså ingen skillnad mellan mental och fysisk trötthet när det gäller långvariga prövningar av din uthållighet. Kropp och själ drar kraft från samma källa – från dig. 

Läs också: Våga träna lagom

Blir du fetare och sjukare av att dricka socker än att äta det?

Blir du fetare och sjukare av att dricka socker än att äta det?


Tidigare studier på människor har visat att det verkar vara skillnad på hur vi hanterar kalorierna i socker beroende på om vi äter eller dricker dem. Nu visar en ny studie att möss som dricker socker blir fetare än möss som äter socker. 

Den nya studien, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Molecular Metabolism, har undersökt effekten av socker på vikten hos möss – beroende på om de dricker eller äter sockret.

I studien delades mössen in i fyra olika grupper som alla fick äta och/eller dricka lika stora andelar socker. Den grupp som bara åt socker och drack vatten gick upp minst i vikt. Den grupp som även drack sockervatten gick upp mest i vikt – trots att båda grupperna fick i sig lika många kalorier från socker. 

Forskarnas slutsats är att socker i flytande form har en större inverkan än socker i fast form. Det här gäller både viktuppgång i form av fetma och relaterade riskfaktorer som kan leda till diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar (metabolt syndrom).