Michael Nyqvist, 1960–2017

Michael Nyqvist, 1960–2017


44, skådespelare.

Jag var dålig på allt. Judo, aikido, volleyboll, fotboll. Började träna löpning redan som tonåring, för att bli bättre på det jag var dålig på. Har sysslat med yoga också. Fast det är väl ingen sport?

Sprang mest efter skolan. Terränglöpning. Kom på att man blev pigg av löpning också. Man orkade plugga bättre.

Har tävlat en gång. I skolan. Kom tvåa i ett terränglopp på 2,5 kilometer. Anders Blomqvist, han som vann Vasaloppet, vann den gången också. Han var hysteriskt snabb. Men, som sagt, tvåa var jag. I och för sig var vi kanske bara tre i loppet. Löpningen har alltid funnits där. Springer ungefär fyra gånger i veckan. Brukar bli åtta kilometer åt gången. Hinner sällan ut till Hellas (fritidsområde utanför Stockholm), där jag trivs bäst. Blir mest på Söder och runt Årstaviken. När jag är ute på landet kan jag toppa ibland och gå upp till en och en halv, två mil.

Springer aldrig på tid. Springer oftast med texter i skallen. Repeterar under löpningen. Lär mig andningen i texten. Har texterna lagrade på mp3-spelare, och så har jag diktafon. Kör med alla knep.

Teaterpjäs jag springer bäst till? Skulle vara Den inbillade sjuke, då. Ha ha.

Prövade lite fartlekar i somras, som jag läst om i Runners World. Det var skitkul. Men det går inte när man repeterar. Då skulle jag springa ifrån texten.

Ja, jag prenumererar på Runners World. Smygköpte den ett par år. Du vet, ”ett paket tuggummi och så tidningen där borta, tack”. Man rullade ihop den, smög hem och läste. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Nu vågar jag säga: jag är löpare. Det är enormt skönt att läsa om de där galningarna som springer dag och natt. Då känner jag att det här kan jag hålla på med ohämmat.

Det är ju rätt ensamt när jag är ute och textlöper. När jag läser Runners tänker jag att det finns kompisar där ute. Kul att läsa om alla olika träningsprogram, hur man lägger upp det. Den inspirerar.

Löpningen är central för mig. Det är något ursprungligt över löpning, ren stenåldersglädje, tror jag. Varje gång jag är ute får jag den där känslan, vad glad jag är att jag är frisk.

Hade tänkt springa maran ett år. Det började med att vi var tre killar, Figge Norling (skådespelare), Hasse Lindqvist (Blossom Taintons man) och jag. Hasse har sprungit massor av maror, han har inspirerat mig mycket. Han pratade så mycket om maraton, så jag tänkte, vad f-n, nu ska jag göra det. Men jag tänkte att om jag lubbar kommer folk stå där och glo. Då kom Figge på att vi skulle springa i Odense. Där kunde man få vara helt anonym. Bättre spy i Odense än på Odengatan, tyckte jag. Men sedan så, det var under en av de sista föreställningarna av pjäsen Terrorism på Dramaten, jag spelade en idiotisk och otroligt närsynt brandchef som satt på golvet med korslagda ben i en yogaställning, då kommer nittofem kilo Torkel Pettersson (i en annan roll) och råkar sätta sig på ena knät. När jag skulle gå av scenen, kändes det som om underbenet satt löst. Trodde det var menisken, gick och röntgade, men det var ledbandet. Ungefär samtidigt upptäckte Figge att det inte gick något maratonlopp i Odense. Så det blev inget.

Kunde inte springa med det där knät. Började gå stavgång, som jag förstår är jättenyttigt. Men jag kände mig bara jättedum. Tänkte jag borde ha bettskena och hjälm också. Alla dessa kommentarer: – Jaharu, var har du skidorna då?, – Nä, jag kan inte stava till skidor, försökte man. Men man kände sig ändå jävligt löjlig. Till slut kunde jag i alla fall springa igen.

Nu bryr jag mig inte om lopp. Det är inre löpning för mig. Det är allt från att springa ifrån fettångest till att komma tillbaka i skallen. Återupplivning.

Reser mycket. Har spelat in film i Norge, Naboer. Och i Danmark. Och en finsk film, i Ystad. Jag och Maria Lundqvist spelar svenska föräldrar till ett finskt krigsbarn. Den bästa av mödrar, heter den. Har blivit Finlands bidrag till Oscarsnominering.

Har alltid joggingskorna med mig när jag reser. Det är nyttigt, men läskigt också. Jag springer ofta bort mig de första dagarna på ett nytt ställe. Det gjorde jag i Ystad också. När jag gick fram och frågade folk sa dom:
– Men det är ju du som gjorde Såsom i himmelen! -Ja, jag vet, sa jag, men ursäkta, var faen är jag någonstans.

Löpning är bra för mitt psyke. Jag brukar lubba några timmar innan jag ska in på scenen. Kroppen är mitt instrument. Och man vill ju polera lutan också. Men när man kommer upp i min ålder spelar det ingen roll vad man gör, man ser ju likadan ut ändå. Så nu handlar det mer om att hålla ihop kroppen, byta ledningar, se till att allting funkar.

Introbild: Fotograf Thron Ullberg/ Norstedts förlag
Bild i text: Pressens Bild

Jag är löpare – Gordon Ramsay

Jag är löpare – Gordon Ramsay


Överallt där jag åker, springer jag. Det första jag packar är mina löparskor, inte mina knivar. Jag tycker så mycket om det, får så mycket energi av det, känner mig så otroligt vältränad. Jag har en aktiv kropp, det gör också hjärnan aktiv.

Det var min svärfar som fick mig att börja springa. Han tyckte jag var i dålig form och anmälde mig till London Marathon år 2000. Jag var verkligen i usel form, överviktig och överarbetad, men jag kände mig tvingad att springa. Min svärfar har sprungit 79 maror. Jag kunde bara inte vika ner mig.

Det var hemskt, jag fick stanna efter halva loppet. Det var mörkt när jag gick i mål. Det gjorde mig förbannad. Jag var helt slut, samtidigt var det som en uppenbarelse. Jag gillade det och beslöt mig för att göra om det.

Nu har jag sprungit tio London Marathon på rad. Bästa tiden är 3.30. Har också sprungit fem Comrades ultramaraton i Sydafrika (89 km). Första Comrades var tuff, då fick jag åka rullstol efter målgången.

I november ska jag springa New York Marathon för första gången. Och nu i januari ska jag göra min första Ironman, i Florida. Jag har också bokat in min första Sahara år 2011. Min svärfar har gjort två.

När jag började löpa, lärde jag mig också koppla av för första gången i livet. Det gav mig egentid. Annars har jag ett mycket hektiskt schema, har restauranger på många olika platser runt om i världen. Jag åker till L. A minst en gång i månaden. Det första jag gör när jag landar är att ge mig ut på en löprunda. Det enklaste sättet att komma över jetlag är att springa.

Man måste vara hård mot sig själv. Det är gammaldags, men jag mår så mycket bättre av det.

Det var middag i går på restaurang F12 här i Stockholm. Jag hade release för min nya kokbok, ”Frisk aptit” (Bokförlaget Max Ström). Det blev rätt sent, men jag var ändå uppe tidigt i morse och sprang i en timme och tjugo minuter.

Jag sprang ut på Djurgården, det var fantastiskt vackert. Underbar arkitektur längs vägen, vackra båtar på vattnen, fågelsång och grönskande träd. Det var helt underbart. Jag ska hit nästa år och springa Stockholm Marathon.

Jag springer nästan aldrig med musik. Bara när jag löper längre än två timmar. Kommer jag till en ny stad, gäller det att ha koll. Cyklar, bilar, och så måste man ju hitta hem också. Då kan man inte springa och drömma till musik.

Jag tränar löpning fyra dagar i veckan: måndag, onsdag, fredag, och ett långpass på minst två timmar på söndagen. Jag har ett löpband hemma där jag tränar intervaller. Jag har ett schema där som suger rätt bra, 400 meter sprint, 400 meter lugnt, och så upprepar jag det tio gånger. Och så springer jag alltid ett halvmaraton varannan månad. Min bästa tid på halvmaran är 1.27.

Och så har jag en Reebook viktjacka på drygt sexton kilo. Den har jag på mig när jag kör backträning.

Om jag har problem med knäna? Förhoppningsvis köper jag ett par nya om några år.

Jag äter massor av fisk och massor av biff tartar (råbiff), gjord på fint kött. Och frukt och grönsaker. Jag äter aldrig någon stekt mat. Protein är viktigt. Visst kan jag äta pasta, ris och potatis, men jag är inte särskilt förtjust i det.

Jag springer mest tidiga morgnar. Det är då jag har tid.

Varför Sahara, varför fem maraton på sju dagar? Det är för att min svärfar har gjort det. Ambitionen är att spöa hans tid. Mitt hopp är sedan att min son, när han sett mig göra det, en dag kommer att vilja spöa min.

 

Foto: Luca Mara

Jag är löpare – Agnes Carlsson

Jag är löpare – Agnes Carlsson


Jag är uppvuxen i Vänersborg. Där började jag med gymnastik redan när jag gick i lekis. Det höll jag på med upp till sjuan. Då hamnade jag i en valsituation. antingen skulle jag fortsätta med gymnastiken, och då skulle det bli träning sex dagar i veckan, eller så skulle jag satsa på musiken. Jag satsade på musiken.

Men jag slutade inte träna för det. Jag skulle aldrig klara av att inte träna. Jag skulle inte må bra då, varken fysiskt eller psykiskt. Så jag började ta danslektioner, och spela fotboll för Vänersborg. Fotbollen var mer för träningens skull, än en seriös satsning. Där blev det också en hel del löpträning. Och så körde jag Friskis och Svettis. Friskis och Svettis är jättestort i Vänersborg.

Löpningen har funnits där sedan dess. Jag tycker om att löpa. Det är tidseffektiv träning, du får ut mycket på kort tid. Jag brukar springa två gånger i veckan, och så styrketränar jag två gånger. Det är en bra kombination.

När Nike ringde och frågade om jag ville vara med i en kampanj för att få människor att börja springa, tyckte jag det var en jätterolig grej. En sådan sak känns bra att vara ansikte utåt för. Lite extra kul också att de valde mig, och inte någon elitlöpare. jag tror folk kanske har lite lättare att identifiera sig med en sådan som jag, som bara springer på motionsnivå.

Det blev ju team Agnes mot team Ara, brottaren. Han springer ju mycket och är jättestark, men det räckte inte till ändå (skratt). Vi vann över hans team. Innan lovade Ara att klä sig i guldtrikå om vi vann, en sådan där som jag hade i Melodifestivalen. Vi får hoppas han håller vad han lovar.

Det var ju mest på skoj, men samtidigt känns det viktigt att kunna vara ett föredöme – att få folk att springa. Det är ju ett sådant enkelt sätt att träna på. Du bara sätter på dig skorna, och så ut.

När jag springer, tävlar jag med mig själv. Jag försöker alltid springa så fort som möjligt. När jag har tränat vill jag känna att jag har gett allt, inte komma hem och inte känna mig trött. Det är lite kul med den här Nike plusgrejen. Du har den där sensorn i skon och sätter man personligt rekord så dyker det upp en röst i lurarna och gratulerar till rekordet. Det är faktiskt lite peppande.

Som bäst har jag sprungit mina fem kilometer på tjugotvå minuter, på sikt hoppas jag kunna bli bättre än så.

Jag bor på Östermalm i Stockholm, brukar springa på djurgården och ibland längs Strandvägen. Jag undviker rusningstrafiken, gillar när det är lugnt.

Jag brukar springa i solglasögon, är inte så noga med löparkläderna, men är noga med skorna. Är rädd om benen, dom måste man ju ha i form på scenen.

Mycket av min löpträning handlar just om det, att träna upp sig för att få bättre kondition så jag orkar stå på scenen. Att stå på scenen kan vara som att springa ett lopp. Jag har visserligen inte sprungit något, men som jag kan föreställa mig. Man kan vara helt slut efter en konsert.

Jag känner verkligen att löpningen har gjort mig starkare. Den har ju också fört med sig att man vill leva sundare överlag. Det kan ju bli jäkligt sunkigt när man åker på turné, åker buss halva dagarna och äter hamburgare på vägkrogar. Men jag försöker alltid se till att vi stannar på bra ställen och äter bra mat, det mår man så himla mycket bättre av.

Vet jag att det kommer att bli tillfälle till träning under en turné, så tar jag alltid med mig träningskläder och löparskor. Det kommer jag definitivt att göra nu när vi ska ge oss ut på turné över hela Sverige.

Jag tycker bäst om att springa ensam. Jag lyssnar alltid på musik när jag springer. Springer man tillsammans med någon kan man sällan hålla sin egen takt, och det gillar jag inte.

Nej, jag lyssnar inte på min egen musik när jag springer. Då skulle jag nog bara komma av mig. Just nu blir det mycket Mando Diaos senaste, Dance With Somebody. Med den går det undan. Man springer väldigt olika beroende på vilken musik man lyssnar på.

Jag åker till England nu i maj. Min skiva Dance Love Pop har gått jättebra där, och singeln Release Me ska släppas i 30 länder. Det är väldigt spännande, man bara sitter och håller tummarna för att allt ska gå bra.

Jag kommer definitivt fortsätta med löpningen. Det är inte omöjligt att det blir något lopp någon dag, och längre fram längre distanser än vad jag springer nu. Men just nu kommer jag fortsätta med mina fem kilometersrundor och satsa på att springa fortare varje gång.

 

Jag är löpare – Leif Silbersky

Jag är löpare – Leif Silbersky


Jag springer regelbundet, det har jag gjort sedan tonåren. Men idag mer på löpband, än i skogen. Det är för att spara tid. Mitt yrke är mycket tidskrävande. En fördel med löpband är också att man inte blir beroende av vädret. Jag har bandet hemma i lägenheten på Östermalm.

Det blir sällan mer än två gånger i veckan på bandet. 10-15 minuter åt gången. Men i hög hastighet och bandet inställt på hög backe. Det händer dock att jag ger mig ut i skogen också. Då springer jag i Liljansskogen bakom Stockholm Stadion. Elljusspåret där har varit min hemmabana under många år.

Jag har sprungit Lidingöloppet, fem gånger i följd. Bästa tiden blev 2.47. Men jag springer inga lopp längre. Idag springer jag enbart för att uppehålla hälsan. Både den fysiska och psykiska. Jag använder joggingen, och motion över huvud taget, jag spelar också tennis regelbundet, som ett incitament för att rena kroppen.

När jag har haft ett stort och besvärligt mål, där jag psykiskt gett allt, då tycker jag om att fysiskt spänna bågen så långt det någonsin går. Och jag är fullkomligt medveten om att för att göra en intellektuellt god prestation, då måste jag också vara i psykisk balans.

Brukar ha TV:n på framför löpbandet. Det är en bra distraktion. Jag har aldrig varit en människa som tyckt om träningen som sådan. Däremot tycker jag om att uppnå ett visst mål med träningen. För mig är det psykologiskt nödvändigt. Ger jag mig ut och joggar måste jag ha en piska för att känna att jag gör någonting meningsfullt.

Jag tävlade i MAI i unga år. Där sprang jag medeldistans och 5000 meter. Som 18-åring gjorde jag 54,3 på 400 meter. 2.10 på 800 och 4.11 på 1500. Det är de tider jag kommer ihåg. Det var ju ganska bra resultat, på 50-talet. Löpningen var den stora hobbyn då. Och visst fanns drömmen om att bli en ny storlöpare. Viljan fanns definitivt där, men tyvärr upptäckte jag med tiden att förmågan saknades. Och då la jag av med tävlandet. Men jag slutade inte löpa. I stället blev jag motionär.

Jag hade absolut inga ambitioner att börja tävla långdistans. Däremot tyckte jag att Lidingöloppet kunde vara ett bra lopp att ha som målsättning. Ett sätt att se om träningen burit frukt.

Första gången jag sprang Lidingöloppet, det var i slutet av 70-talet, gick jag in i väggen efter två mil. Det var i den där djävulsbacken. Allt tog slut där. Men av det lärde jag mig att disponera loppet bättre följande år.

Jag unnar mig det mesta av livets goda, men jag är inte överdriven. Jag röker inte och jag snusar inte. Men gott vin till maten tackar jag inte nej till. Och som skåning är jag väldigt förtjust i god mat.

Men jag är ändå noga med vad jag äter. Jag väger mig varenda dag. Jag har fullkomlig kontroll på var jag befinner mig. Och slår vågen åt fel håll så blir det att rensa ut kroppen och jogga lite extra.

Jag får ofta mycket goda idéer när jag löper. Jag har också märkt att man rensar bort det oväsentliga genom fysisk ansträngning. Många av mina idéer till bokskrivande och pläderingar har kommit under fysiskt krävande joggingrundor.

Jag och författaren Olof Svedelid har skrivit detektivromaner ihop under många år, där advokaten Samuel Rosenbaum tillsammans med sin släkting Rhea Moser löser olika brottsmål. Bok tjugotvå kommer ut nu i sommar.

Springa ett maratonlopp har jag aldrig haft någon lust till. Jag skulle inte klara det fysiskt. Har haft en hel del problem med benhinnorna. Jag vägrar att springa på asfalt.

Jag är en utpräglad tävlingsmänniska, också när jag springer. Men den bästa motståndaren jag har, det är jag själv. Just i att kunna visa att det är jag som bestämmer. Kroppen får stå tillbaka för viljan, som tar över kroppen.

Det har ibland hänt att jag blivit omsprungen av tonårsflickor, som fullkomligt flugit förbi en. Då har gubbjäveln försökt hänga på, men märkt att han inte orkat. Det är klart att man blir besviken. Men så är livet. Det är bara att acceptera att man har blivit äldre. Och uppmuntra sig själv med att man kanske ändå står sig rätt väl i jämförelse med många jämnåriga.

Aktuella fall på min agenda just nu? Trustor ska upp snart. Systembolaget, och så kidnappningen av SIBA-direktören.

Jag är övertygad om att löpning gör mig till en bättre advokat.

Närbilden – Robert Wells

Närbilden – Robert Wells


Robert Wells löper för att hålla formen. Det ska inte göra ont. Inte springa lopp, eller snegla på klockan. Det ska gå som en dans. Låta hjärtat jobba lugnt och stadigt. Löpa för att få kondition. Löpa för att bränna fett. Allt för att orka med en karriär som rört sig i tempo fortissimo under många år. Med sina turnéer med ”Rhapsody in rock”, hemmavid och utomlands, och nästa år inne på tionde säsongen av ”Så ska det låta”, har han spelat sig fram till en position som en av våra allra mest folkkära artister. En pianokung, som också har Kungens öra. När Stockholms slott firade 250årsjubileum förra året, var Robert där och rockade. Inbjuden av Kungen själv.
   – Det var oerhört smickrande att få göra två konserter på slottet, säger Robert Wells. Det verkar som om kungen gillar det vi gör, och det är jag jätteglad för.
    Fyrtiotvå år, och på toppen av sin karriär. Men för två år sedan kom ett varningstecken.
  – Efter en konsert fick jag en sådan gruvlig hjärtklappning att jag fick ta Inderal, en betablockerare, för att hjärtat skulle slå normala slag. Det var riktigt ruggigt. Min läkare sa att det berodde på att jag hade taskig kondis. Så då var det bara att ta upp löpningen igen.

Robert har sprungit förr.
   Har sprungit under många år.
   – Jag var väldigt kraftig som liten. Min mor och min mormor tyckte att ett tjockt barn var ett friskt barn. De gödde mig bra, skrattar Robert.
   – Men så hade jag en morbror, som var ute och sprang jämt. Han tyckte jag var alldeles för rund. När jag var sju år tog han ut mig på en löprunda. Det var nere vid Råstasjön, i Solna. Jag tror jag orkade springa 75 meter den där första gången.
   Men morbrodern var trägen, Robert bet ihop, och började springa regelbundet.
   – Jag sprang ett par gånger i veckan, fram till det jag blev tio. Då tog pianospelandet över allt mer. Det dröjde till långt senare, jag var runt tjugo år, innan löpningen kom in i bilden igen. Kom i rätt bra trim då, sprang flera mil i veckan utan problem.
   Ytterligare ett par år senare, blev tiden knapp igen. Musiken kom i första rummet, Robert drog ner på löpningen.
   – Det blev sällan mer än fyra-fem kilometer åt gången, ett par gånger i veckan, fram till förra sommaren. Då tog det fart på riktigt igen. Nu ligger rundorna återigen runt milen. Löpningen håller mig i balans
   – Jag lever ett extremt stressigt liv, säger Robert. Men nu prioriterar jag löpningen på ett annat sätt än tidigare. Jag behöver löpningen för att hålla mig i balans. Den drar ju också med sig en massa andra saker.
   – Jag lever över huvud taget rätt hälsosamt, är väldigt noga med vad jag äter. Jag är smal idag, men har anlag för att bli tjock. Det blir mycket havregrynsgröt och fiberbröd. Sushi är en favorit. Men inget vitt bröd, inga sådana grejer.
   För det mesta springer han före frukost.
   – Det är till viss del för att hinna med, men jag tycker också det är toppen att komma tillbaka efter en löprunda och äta frukost. Jag kan kanske hälla i mig en halv kopp kaffe innan jag ger mig ut, men inget mer.

När han befinner sig i Stockholm, och det gör han ibland, han har studion vid Fyrverkarbacken, ett stenkast från Västerbron, då springer han ibland över Västerbron, vidare längs Söder Mälarstrand, mot Gamla Stan.
   – Det är en otroligt fin runda, fast jag gillar egentligen inte att springa på asfalt, jag brukar få ont i benen av det. Hellre då skogen. Hellre då Ursvik, ett motionsområde i Solna. Med en milbana som ett alplandskap.
   – Glädjen över att klara milspåret i Ursvik är stor, skrattar Robert.
   Och i källaren under musikstudion, står ett rullband.
   – Det är effektivt, tar minimalt med tid. Bara byta om, upp på bandet, och så på med vrålstereon. Brukar bli mycket Status Quo, 70-talsrock, det gillar jag. Kör max nio-tio km i timmen, lugn jogging, i fyrtio minuter. Är inte ute efter att bygga upp muskler, vill bränna fett.

Musik inomhus, men aldrig utomhus.
   – Jag kan inte springa med musik i skogen. Där vill jag att det ska vara lugnt och tyst, förutom att jag gärna har sällskap. Gillar att springa och samtidigt småprata med någon polare.
   Bland det första han packar ner inför en turné, är löparskorna.
   – Aldrig en turné utan mina löparskor. Det är kanon att bo på ett hotell i någon utländsk storstad, och kanske hitta en park att ge sig ut att springa i. Då spräcker man dessutom turnérutinen, får lite nya intryck. Annars handlar ju turnéer mest om att man förflyttar sig från ett hotellrum till ett annat.
   Att springa efter en spelning är inte att tänka på.
   – Det pallar man inte, då är man alldeles för utschasad. Men jag kan värma upp lite innan, med mina dansare.

Längtar till Florida
   Roberts absoluta favoritställe för löpning är Florida.
   – Jag brukar åka dit med familjen i januari. Känner mig aldrig så avslappnad som när jag springer i Florida. Där är det ingen j-vel som känner igen en. Besväras i och för sig inte så mycket av folk hemma heller, men ofta finns ändå den där känslan av att man är iakttagen.
   En stor inspirationskänsla är Jerry Williams, rockkungen.
   – Jerka sporrade mig ordentligt för två år sedan, när jag skulle komma igång med löpningen igen. Jag var med i hans band för nitton år sedan, då var han otroligt kraftig. Men sedan tränade han ner sig ordentligt fram till det han fyllde femtio, och han är fortfarande i topptrim. Han kör hårt med styrketräning fyra-fem dagar i veckan. Jag tar det lite lugnare, det blir max tre gånger i veckan, varvat med promenader och lite simning.

Löpningen inspirerar även musiken.
   – Man får ideér, säger Robert. Och är man tokstressad, finns det inget bättre recept än att åka ut och springa för att rensa skallen.
   I november släppte han en ”Rhapsody in rock”-skiva i Tyskland. Och en singel där han sjöng duett med Carola.
   – Nu i december ska jag åka runt och kolla in shower både i London och New York. Ta det lugn, tycker jag har fyllt min arbetskvot för i år. ”Så ska det låta” kommer i slutet av januari, det är 10:e säsongen i ordningen.
   Därefter väntar Florida. Och en massa löpning.
   – Före frukost, innan värmen blir för het. Det är jättemysigt.

 

 

Jag är löpare – Samuel Fröler

Jag är löpare – Samuel Fröler


Den tiden är över nu.
Samuel har kastat loss för sista gången från en av statstelevisionens största
succéer. Jag tror inte det blir någon fortsättning, säger Samuel Fröler. Det
var en väldigt rolig tid, men vi höll på i nästan fyra år. Då kan det vara dags
att göra nya grejer.  Börja
springa, till exempel. Samuel Fröler har köpt nya löparskor. Det är tänkt att
bära av igen, på mjuka stigar genom djupa skogar. Lite lätt i början, på
försök. Gäller att skynda långsamt, se om benet bär. Två gånger har han
opererat menisken. En gammal teaterskada. För fyra år sedan var jag med i en
pjäs, ”Singoalla”, som sattes upp av teatergruppen Darling Desperados i ett
tält på Gärdet i Stockholm. Min roll var oerhört fysisk.  Jag klättrade på höga ställningar,
sprang runt som en vettvilling och red på en häst. Under en repetition bestämde
sig hästen för att han fått nog av pjäsen. Den sprang rätt igenom tältduken i
en liten glipa som inte räckte till för mig så jag slogs bakåt och hängde sedan
på arschlet på hästen med ena foten fast i stigbygeln.  Som tur var fick jag tag i ett rep och
lyckades dra mig ur stigbygeln. Hästen stack iväg och var borta i två timmar.

SKÄRGÅRDSDOKTORN
BYTER SPÅR

Teater är uppenbarligen inget yrke för veklingar. Samuels
knä svullnade upp, men han tänkte att det nog skulle lägga sig med tiden. Det
gjorde det inte. Efter ett år gjorde jag en undersökning på artrokliniken, där
de konstaterade att bägge meniskerna på höger knä var skadade. De gick in och friserade meniskerna lite, men det
blev inte riktigt bra, så jag fick göra om det. Idrottskarriären tog sin start
i Smålands djupa skogar. Jag är uppvuxen i Reftele, tre mil väster om Värnamo.
Det enda man kunde göra i den byn var att spela fotboll. Jag spelade med i
Reftele Goif upp i juniorlaget. Då insåg jag att det kanske ändå inte var min
grej, samtidigt som gymnasiet tog alltmer tid. Men löpningen fanns alltid med i
bilden, den har varit någonting naturligt för mig, och det är den som jag på
något sätt alltid kommit tillbaka till. Han föredrar skogen framför asfalten.
Jag tycker om tysnaden i skogen, lugnet, jag gillar när underlaget fjädrar
under fötterna. Har prövat att springa på asfalt någon gång, men det har inte
benen gillat.  Gradvis har han
byggt upp styrkan i benet med motionscykel och gång på rullband. Och så spelar
jag innebandy en gång i veckan med ett gäng där jag bor. Det klarar knät
lustigt nog utan problem, trots att det är rätt hårda bataljer. Någon
långlöpare har han aldrig varit. Rundorna har legat runt trefyra kilometer. I
tempo fullt ösmedvetslös. Nja, inte riktigt, skrattar Fröler, men jag brukar
pressa på så mycket jag orkar. Det är likadant med allt jag gör i
motionsväg.  Sitter jag på en
motionscykel, kan jag inte hejda mig. Då måste jag bara ge järnet. Men jag
gillar det där, tycker det är skönt att plåga mig. Har ju hört talas om sådana
där endorfinkickar man kan få om man springer långt, dom har jag tyvärr inte
upplevt. Men det är skönt ändå, inte minst efteråt och i tanken att man gjort
någonting bra.

Efter intervjun ska han packa ner joggingskorna och flyga till
Montana i Amerika. Där väntar filminspelning. Det är en norsk familjefilm, om
en flicka som går vilse i skogen och träffar på en skadskjuten varghona med
ungar. Flickan hjälper varghonan, och sedan hjälper varghonan flickan. Jag gör
rollen som en snäll svensk helikopterpilot. Att vi åker till Montana beror på
att det där finns tama vargar som kan spela vilda. Några sådana finns inte att
få tag på i Norge. Björn och lo ska visst också vara med på ett hörn. När han
inte filmar på olika håll runt om i världen (nyss var han i Luxemburg för en
liten roll i en engelsk film), spelar han teater. Och då företrädesvis på
Stadsteatern, där han är anställd. Nu repeterar vi ”Flickan i soffan”, en
nyskriven pjäs av norrmannen Jon Fosse. Den handlar om två kvinnor, som
egentligen är en och samma person, fast det skiljer tjugo år mellan de båda.
Där finns också en man, och det är jag. Fosse tar upp frågor om livet och
dess mening, vad man gör och inte gör av det.  Jag tyckte den var enormt deprimerande första gången jag läste
manus, och jag tror inte vi kan muntra upp den så mycket, skrattar Fröler. Han
tycker om växelspelet mellan TV, teater och film. Jag vill inte fastna i någon
speciell genre, det ger mig större möjligheter att göra olika saker.  Idag har han en agent. Det underlättar
med någon som arbetar fram roller åt en. Det har också gjort att det blivit
flera roller utomlands. Som nu Luxemburg och Motana, och tidigare var jag i
Costa Rica och spelade in en dansk film,”Doft av Paradiset”. Klockan slår ett i
Storkyrkan. Dags att bryta upp. En mässingorkester vandrar uppför Tyska
Brinken. En brassensemble spelar på Stortorget. Det är fullt liv i Gamla Stan.
Det är också för livet Samuel Fröler springer. Jag löper för att att hålla mig
ständigt ung, säger han med leende till avsked.

Foto:
Ulf Lodin