Michael Nyqvist, 1960–2017

Michael Nyqvist, 1960–2017


44, skådespelare.

Jag var dålig på allt. Judo, aikido, volleyboll, fotboll. Började träna löpning redan som tonåring, för att bli bättre på det jag var dålig på. Har sysslat med yoga också. Fast det är väl ingen sport?

Sprang mest efter skolan. Terränglöpning. Kom på att man blev pigg av löpning också. Man orkade plugga bättre.

Har tävlat en gång. I skolan. Kom tvåa i ett terränglopp på 2,5 kilometer. Anders Blomqvist, han som vann Vasaloppet, vann den gången också. Han var hysteriskt snabb. Men, som sagt, tvåa var jag. I och för sig var vi kanske bara tre i loppet. Löpningen har alltid funnits där. Springer ungefär fyra gånger i veckan. Brukar bli åtta kilometer åt gången. Hinner sällan ut till Hellas (fritidsområde utanför Stockholm), där jag trivs bäst. Blir mest på Söder och runt Årstaviken. När jag är ute på landet kan jag toppa ibland och gå upp till en och en halv, två mil.

Springer aldrig på tid. Springer oftast med texter i skallen. Repeterar under löpningen. Lär mig andningen i texten. Har texterna lagrade på mp3-spelare, och så har jag diktafon. Kör med alla knep.

Teaterpjäs jag springer bäst till? Skulle vara Den inbillade sjuke, då. Ha ha.

Prövade lite fartlekar i somras, som jag läst om i Runners World. Det var skitkul. Men det går inte när man repeterar. Då skulle jag springa ifrån texten.

Ja, jag prenumererar på Runners World. Smygköpte den ett par år. Du vet, ”ett paket tuggummi och så tidningen där borta, tack”. Man rullade ihop den, smög hem och läste. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Nu vågar jag säga: jag är löpare. Det är enormt skönt att läsa om de där galningarna som springer dag och natt. Då känner jag att det här kan jag hålla på med ohämmat.

Det är ju rätt ensamt när jag är ute och textlöper. När jag läser Runners tänker jag att det finns kompisar där ute. Kul att läsa om alla olika träningsprogram, hur man lägger upp det. Den inspirerar.

Löpningen är central för mig. Det är något ursprungligt över löpning, ren stenåldersglädje, tror jag. Varje gång jag är ute får jag den där känslan, vad glad jag är att jag är frisk.

Hade tänkt springa maran ett år. Det började med att vi var tre killar, Figge Norling (skådespelare), Hasse Lindqvist (Blossom Taintons man) och jag. Hasse har sprungit massor av maror, han har inspirerat mig mycket. Han pratade så mycket om maraton, så jag tänkte, vad f-n, nu ska jag göra det. Men jag tänkte att om jag lubbar kommer folk stå där och glo. Då kom Figge på att vi skulle springa i Odense. Där kunde man få vara helt anonym. Bättre spy i Odense än på Odengatan, tyckte jag. Men sedan så, det var under en av de sista föreställningarna av pjäsen Terrorism på Dramaten, jag spelade en idiotisk och otroligt närsynt brandchef som satt på golvet med korslagda ben i en yogaställning, då kommer nittofem kilo Torkel Pettersson (i en annan roll) och råkar sätta sig på ena knät. När jag skulle gå av scenen, kändes det som om underbenet satt löst. Trodde det var menisken, gick och röntgade, men det var ledbandet. Ungefär samtidigt upptäckte Figge att det inte gick något maratonlopp i Odense. Så det blev inget.

Kunde inte springa med det där knät. Började gå stavgång, som jag förstår är jättenyttigt. Men jag kände mig bara jättedum. Tänkte jag borde ha bettskena och hjälm också. Alla dessa kommentarer: – Jaharu, var har du skidorna då?, – Nä, jag kan inte stava till skidor, försökte man. Men man kände sig ändå jävligt löjlig. Till slut kunde jag i alla fall springa igen.

Nu bryr jag mig inte om lopp. Det är inre löpning för mig. Det är allt från att springa ifrån fettångest till att komma tillbaka i skallen. Återupplivning.

Reser mycket. Har spelat in film i Norge, Naboer. Och i Danmark. Och en finsk film, i Ystad. Jag och Maria Lundqvist spelar svenska föräldrar till ett finskt krigsbarn. Den bästa av mödrar, heter den. Har blivit Finlands bidrag till Oscarsnominering.

Har alltid joggingskorna med mig när jag reser. Det är nyttigt, men läskigt också. Jag springer ofta bort mig de första dagarna på ett nytt ställe. Det gjorde jag i Ystad också. När jag gick fram och frågade folk sa dom:
– Men det är ju du som gjorde Såsom i himmelen! -Ja, jag vet, sa jag, men ursäkta, var faen är jag någonstans.

Löpning är bra för mitt psyke. Jag brukar lubba några timmar innan jag ska in på scenen. Kroppen är mitt instrument. Och man vill ju polera lutan också. Men när man kommer upp i min ålder spelar det ingen roll vad man gör, man ser ju likadan ut ändå. Så nu handlar det mer om att hålla ihop kroppen, byta ledningar, se till att allting funkar.

Introbild: Fotograf Thron Ullberg/ Norstedts förlag
Bild i text: Pressens Bild

Spring i Barcelona

Spring i Barcelona


Redan första kvällen i Barcelona ger jag mig ut och springer. Det var några år sedan jag var här sist och jag vill snabbt undersöka om staden ser ut som jag minns den. Och det finns förstås inget bättre sätt att upptäcka, eller återupptäcka, en stad på än med löparskorna på fötterna.

Klockan närmar sig visserligen nio på kvällen men jag tänker att en liten tur hinner jag ändå med, samtidigt som jag skänker katalanernas sena matvanor en tacksamhetens tanke. Någon risk att jag missar middagen är det inte. Det är dessutom helgkväll och då sätter man sig inte till bords förrän klockan drar sig mot midnatt.

Havet, staden och dofterna
Mitt hotell ligger på en sidogata till Las Ramblas så jag promenerar snabbt ner till Columbusstatyn – Monument de Colom – och fortsätter sedan strandpromenaden norrut mot stadsdelen Barcoloneta och stranden Platja St. Sebastiá. Det här var ett av de områden som rustades upp inför de olympiska spelen 1992 och från mina första besök i staden i mitten av 1980-talet är skillnaden stor. Renoveringen av den låga, täta bebyggelsen, som traditionellt varit hemvist för fattiga fiskarfamiljer, har onekligen gjort att den ruffiga stadsdelen förlorat en del av sin genuina känsla, den som jag gillade så mycket som ung tågluffare. Samtidigt har området blivit mer tillgängligt, inte minst för människor som sysslar med någon typ av fysisk aktivitet, något som jag snabbt upptäcker när jag efter en stund kommer ned till vattenbrynet. Här är det fullt av människor som springer, cyklar, åker inlines eller bara är ute och går med hunden. Jag stannar och stretchar en stund bara för att få insupa atmosfären ordentligt. Medelhavet rullar in mot stranden, storstadens glittrande ljus lyser upp kvällshimlen och doften från fiskerestaurangerna letar sig in i min näsa. Jo, tänker jag, Barcelona är fortfarande Barcelona.

Överallt och hela tiden
Barcelona är en tät, hektisk, pulserande och liberal stad. Det katalanska frisinnet genomsyrar inte bara arkitekturen, modet och designen, utan även livet på gator och torg. Atmosfären är uppsluppen, välkomnande och kreativ. Det är också en stad som lämpar sig för långa, vindlande och oplanerade promenader, inte minst därför att du aldrig befinner dig långt ifrån en tapasbar där du snabbt och billigt kan fylla på med ny energi. Bli inte sittande för länge bara, för det finns ännu mer att upptäcka bakom nästa hörn, och nästa … Den berömda gatan Las Ramblas som skär genom Barcelonas hjärta mellan Plaza de Catalunya och Columbusstatyn i hamnen är förstås ett måste. Liksom Barri Gotico, de gamla gotiska kvarteren som känns som en ändlös labyrint med oaser i form av små lummiga torg som plötsligt dyker upp i slutet av en trång gränd. Glöm kartan en stund och tillåt dig själv att gå vilse. Men även om jag älskar den här delen av Barcelona kan jag tycka att det är lite svårt att springa här. För en svensk som mest springer i storskogen och är van att ha gott om svängutrymme är det lite väl trångt. Som tur är det finns det många andra lättillgängliga och inspirerande platser för löpning. Och i Barcelona springer man både mycket och gärna. Överallt, och vid varje tidpunkt på dygnet, till och med långt efter midnatt, är det gott om joggare ute och rör på sig.

Jogga med Gaudí
Jag noterar också att det senaste, tajta och glansiga sportmodet lyser med sin frånvaro – lite förvånansvärt med tanke på att Barcelona är en designtokig stad. Istället tycks folk kasta på sig lite vad de råkar få tag på: urtvättade t-shirtar, säckiga joggingbrallor, badbyxor och till och med avklippta jeans. Det är en avslappnad attityd som stämmer bra överens med stämningen i staden i övrigt. Personligen tycker jag att det är en svårslagen upplevelse att springa utmed havet. En annan möjlighet är dock att prova någon av Barcelonas parker. Centralt finns inga parker som är så stora som Hyde Park i London eller Central Park i New York, men i flera av dem kan man ändå ta sig en springtur. I Parc de la Ciutadella strax intill Barcoloneta och i Parc Guëll i nordvästra Barcelona får man dessutom en inblick i arkitekten Antonio Gaudís fascinerande skapelser på köpet. Gaudí är förstås mest berömd för – det ännu oavslutade – katedralbygget La Sagrada Familia, men jag anser att det är i det lite mindre formatet, där hans humoristiska och lekfulla sida kommer fram, som Gaudi är som bäst. Titta bara på ”pepparkakshusen” i Parc Guëll, eller de organiskt svängda mosaikbänkarna som finns lite här och var.

Linbana till stranden
Har du lite mer tid kan du tag dig till de populära rekreationsområdena Tibaido eller Montjuïc strax utanför stadskärnan. Här har man dessutom en fantastisk utsikt över Barcelona. Berget Montjuïc har en spännande, ärofylld men också våldsam historia. Inför världsutställningen 1929 levde området upp, liksom under de olympiska spelen 1992. Från dessa två perioder härstammar också många av byggnaderna – vill du ha extra inspiration kan du ta en tur förbi Olympiastadion. Åren emellan var däremot en ond tid för Montjuïc, och hela Spanien. Under Francos 40 år vid makten var det här som diktaturens motståndare fängslades, torterades och dödades av den hemliga polisen. Det var också på Montjuïc de första invånarna i området slog sig ner långt tidigare. Läget på berget med klar sikt över bukten var strategiskt rätt. Men snart upptäckte man att det var jobbigt att ta sig upp för berget och istället växte en bosättning fram nere vid vattenlinjen. Det är också något som dagens löpare märker. Upp hit lutar det ordentligt så det gäller att ta det lite försiktigt. Stoppa några mynt i fickan så kan du köpa vatten på något av kaféerna vid toppen, till exempel vid Castell de Montjuïc. Hit finns det också en stig som slingrar sig längs med bergets kant med en vidunderlig utsikt över Medelhavet. Har du ingen lust att springa utför kan jag rekommendera att du hoppar på linbanan som går förbi Columbusstatyn, över hamnen och ända ner till stranden. Ta sedan ett dopp om vädret tillåter och avsluta med lunch på någon av de många strandbarerna.

TVÅ SNABBA LÖPARTIPS
Passeig de Colom och Barcoloneta
Börja vid Columbusstatyn och följ strand-promenaden ner till Barcelonas livliga stränder.

Montjuïc
Det gröna berget strax söder om Barcelonas stadskärna som också var centrum för de olympiska spelen 1992.

 

Spring i Milano

Spring i Milano


Att försöka springa i centrala Milano är dumt. Trottoarerna är trånga och trafiken agressiv. I bästa fall krockar du med det vackra folket i sina designerkläder, turister eller duvor. I värsta fall krockar du med en av Milanos fartglada bilister. Men när det finns så mycket god pasta är det ju skönt att få springa. För att få möjlighet att förbränna alla kolhydrater som du laddat upp med ska du bege dig till Milanos enda berg Montestella. Runt Montestella slingrar sig breda gångvägar kantade av lövträd. Underlaget är grus. Med jämna mellanrum passerar löparen olika träningsredskap i form av stockar, räcken och liknande. Skyltar talar om hur de är tänkta att användas. Övningarna påminner mer om gamla svartvita filmer med gymnastikuppvisningar än om moderna träningsråd, men piggar upp under löpturen och bidrar till helhetsintrycket.

Den som vill kan välja att följa slingor med måttlig lutning upp och ned runt berget. För den som vill arbeta upp mjölksyra är det bara att följa en av de brantare stigarna upp mot toppen. Vår och sommar är gräsmattorna fulla av folk som har picnic eller grillar men en förmiddag i november är det lugnt och stilla i Montestella. Två äldre herrar med keps och hund tar sig sakta mot toppen. Sätter sig en stund och studerar utsikten som är den bästa i Milano. En av dem lyfter sin käpp och pekar ut över staden, den taggiga domkyrkan och fotbollstemplet San Siro. Bakom dem, till hälften dolda av smogg, reser sig alperna med snö på topparna.

Framåt lunchdags börjar spåren fyllas av Milanos löpare och på eftermiddagarna brukar det vara ganska gott om folk.
Affärsmän som tar en tur på lunchen byter om på parkeringsplatsen. Andra använder Adidas Running Center som ligger vid foten av Montestella på via Cimbaue. Anläggningen, som bland annat har löparbanor och tennisplaner, är öppen för allmänheten. Att komma in och använda omklädningsrum kostar ett par euro. Personalen i den lilla luckan i grinden talar inte gärna engelska, men omklädningsrum heter ”spogliatoio” på italienska. Löpa heter ”córrere”.

Här samlas alla

Adidas Running Center och Montestella är även träningsplats för några av Milanos elitlöpare.
Runt grindarna och innanför samlas motionärer, elitlöpare och tränare. Några springer på löparbanan, andra springer upp på berget bland ek, lönn och
kastanj via en tur på trottoaren runt Montestella. Längs gatorna mot den närliggande fotbollsstadion San Siro är trottoarerna lite bredare än inne i centrum. Korsningarna kommer lite glesare och här kan man också se löpare.

Montestella är ett berg som nog många skulle kalla för kulle. Det reser sig bara 170 meter över havet men skiljer sig markant från Milanos i övrigt platta landskap och faktum är att det är ett konstgjort berg. Att det överhuvudtaget finns beror på andra världskriget och de allierades bombningsräder över Milano. Efter kriget samlade man helt enkelt ihop resterna av den sönderbombade staden och gjorde ett berg. Arkitekten som ritade döpte berget efter sin fru Stella.

– Varför springa i Milano?
Frågan kom från en svensk vän som arbetar där. För en löpare borde frågan snarare vara: Varför inte? Att springa i en ny stad är ett bra sätt att få en personlig relation till staden. Som turist är det lätt att bli passiv och låta sig fösas runt längs de vanliga turiststråken där allt kostar pengar. Men den som tar på sig löparskorna och springer förvandlas från en passiv betraktare till en aktiv deltagare. För den som inte kan mer italienska än vad som står på ett pastapaket är det ett bra sätt att möta människor med samma intresse. Dessutom är det ett av de billigaste sätten att se en ny stad.

För att ta dig till Montestella åker du tunnelbana till hållplatsen QT8. Skulle du inte ha tid eller lust kan du undersöka Milanos två centrala parker. I Giradani Publici ser man ibland joggare, fast parken är ganska liten. Parco Sempione, vid Stazione Nord, är större, men som i alla storstäder är parkerna kvällstid hemvist för samhällets utstötta och på kvällen blir det snabbt mörkt. Skulle du ha valt ett hotell i närheten av Linateflygplatsen eller någon annan del av stadens utkanter är dina möjligheter att hitta löpvägar lite större. Men kom ihåg att gatorna i Milano är gjorda för bilar. Vill du vara säker på att inte hamna på en italiensk motorhuv så prova Montestella.

Fakta Milano
Montestella: T-bana QT8, Linje 1, röd linje
Adidas Running Centre: Via Cimabue, 24 0039 02 801 466
Info: www.milanosport.it (klicka på ”corsi” och ”atletica” för att komma till info. endast på italienska)
Klimat: Kallast dec feb, medeltemp 1-4 °C,
Hotell: Tulip Inn Delle Nazioni, Via Cappellini 18, tel. 0039 02 669 81 21 21 är ett val nära centralstationen för den som prioriterar bra pris. Tre stjärnor.
Milano har massor av hotell i alla klasser, priserna varierar beroende på säsong och hur du bokar.
www.hotelweb.se är en svenskspråkig bokningssida på internet.