Äventyrslystna läsare kanske fylls av beundran över Sunesons upptåg, medan de flesta framför allt ställer sig undrande. Med tanke på de många, långa och ensamma mil Suneson har framför sig borde det finnas ett välgrundat svar på den återkommande frågan om varför? I sin blogg suneson.se svarar han enkelt: egoism, självständighet, nöje och frihetskänsla.

Cirka 200 personer har sedan början av 1900-talet korsat USA med endast fötterna som transportmedel. Av dessa har endast ett 20-tal varit osponsrade och utan följe, där ibland Rune Larsson, men ingen av dessa hårdhudade löpare har varit över 60 år. På så vis är Suneson unik i sammanhanget. Planen är att övernatta på ”bed & breakfast”, motell samt en del hotell längs vägen och endast spendera omkring tio nätter under bar himmel. Med sig på färden har Sunesson en trehjulad babyjogger fylld av utrustning och en GPS som hjälper honom att finna och orientera sig på småvägarna. För de rutter han måste löpa på de stora vägarna har han skaffat ett speciellt tillstånd hos polisen.

Suneson startade sin resa den 8:e april i ett upproriskt Stilla Hav utanför staden Westport i Washington, för att ta sig mot Atlantens Tybee Island i södra Georgia. Med riktning österut tog han sig tvärsigenom Washington genom indianreservat, vulkanberg, småstäder och fram till delstaten Idaho.

I sin blogg får Suneson frågan om det inte blir långtråkigt att springa i 100 dagar på de amerikanska landsvägarna och i hans svar berättar han om ett äventyr där var dag skiljer sig från den andra; Han berättar om bergsklättring, skiftningar mellan vår och vinter, övernattning under bar himmel och tio mil utan civilisation eller mat. En tillvaro som han själv benämner som paradiset.

Men helt odramatiskt har vägen inte varit. Under en etapp som skulle ta honom genom bergen utanför Lewiston i norra Idaho, visade GPS:en ut Suneson på villovägar, och han hamnade uppe i bergen där asfalt blev till grusväg och grusväg blev till lerväg. Lervägen hade stängts på grund av regnet, men Suneson trotsade varningen. Där fastnade Suneson med babyjoggern i kylan och dimman långt ifrån civilisation. Suneson fick då vända och springa tillbaka den vägen han just släpat sig uppför. Men trots motgången tappade Björn aldrig modet. Och efter en bit löpning vände turen. En bil kom förbi och erbjöd honom hjälp, vilken han gladeligen tog emot.
Vad lärde han sig av detta?
– Tja, möjligen att inget är hopplöst, allt löser sig på något sätt, säger Suneson.

I skrivande stund har Björn Suneson prickat av 902 kilometer, det vill säga dryga 17 procent av sin färd.